I webbtidningen Hela Hälsingland skriver man om hälsingarnas favoritord på dialekt. Roligt!
Det är ju länge sen jag själv bodde i Hälsingland – annat än sommartid på Sandskär – och så mycket norrländska eller hälsingemål talade vi nog inte i min ”gamla familj” heller, alltså när jag växte upp. Ingen av mina föräldrar var från trakten. Lite norrländsk satsmelodi hade vi nog och jag kan falla in i det igen när jag är i Hälsingland. Och några dialektala ord och uttryck använde vi säkert, men som sagt, det är länge sen.
Läs om dialektorden i Hela Hälsingland här.
Jag hittade också en sida i webbtidningen där man kan höra en gammal släkting – Thore Härdelin den äldre, riksspelman – tala på en inspelning från 1935 här. Denne Thore Härdelin var yngre bror till min morfars mor Anna Härdelin. Henne har jag skrivit om på ett par ställen: i den här bloggen i inlägget En flicka som hette Anna och i min andra blogg, Gabrielles blogg, t.ex. här.
Arundo 
Roligt med hälsingedialekter. Jag minns själv från min barndom i Sandarne hur jag blev påverkad av hur grannarna pratade. Att säga att någonting var ”läskigt”, ja då var det roligt, trevligt, -inte otäckt. En gumma från Järvsötraktan lade alltid till ett ”lell” i sina meningar. ”Det var läskigt, lell”. – Betydde ungefär ”Det var kul, eller hur?” Min mormor från Hanebo kunde tycka att någon var ”schalu”, dvs lurig, inte att lita på. Om något var uttråkande så var det ”sarjigt”. Att inte orka cykla uppför hela backen då ”kurkade” man. Och skulle du jobba extra så ”skoftade” du.
GillaGilla
Ja, visst har du rätt om ”läskigt”. Roligt. Att det faktiskt inte alls var nåt negativt för oss utan tvärtom hade jag glömt. Man fick liksom lära om sen när man (jag) flyttade från Hälsingland. ”Kurka” sa vi också.
GillaGilla