Gammalt delsbomål

”Hä va en gågg e valljänta, söm hadde väv öppe. A då dan komm, då dam sku bufera hemm, sa hadde ho int vunne fått ne väven.”

Inte så svårt att förstå, eller hur? Utom det där ”bufera” kanske. Det är inledningen på historien om Trollbruden, skriven på ett sätt som ska återge dialekten i Delsbo, som den talades på 1880-talet.

Det handlar om en valljänta som hade väv i vävstolen och inte var klar med väven när det var dags att föra kreaturen tillbaka (bodföra) till gården. Valljäntan ville stanna kvar och väva klart. När man då varnade henne för vad som kunde hända och att det kunde komma småfolk och oknytt skrattade hon och sa: ”Jö ha föll stål te värja mäg mä å hunn, söm kann sprigga mä bö, öm dam sku bli fö umittjene jölpsamme.”
Dvs att hon hade stål att försvara sig med och så hunden som kunde springa med bud om dom kanske blev alltför hjälpsamma.

Naturligtvis kom trollen sen. Min morfars mor, Anna Härdelin Hjelmström, som jag bloggat om tidigare, gjorde uppteckningar på delsbomål i stugorna i trakten våren 1889. Det publicerades efter ett par år i en bok om seder och bruk, folktro och sägner. Anna själv fick inte uppleva det tyvärr. Hon hann dö i lungsot innan dess.

En sida där man kan höra en inspelning från 1935 med Anna Härdelins bror, riksspelmannen Thore Härdelin den äldre, finns här. Om Anna själv har jag skrivit t.ex. här. Vill du höra hur delsbomålet kan låta i dag kan du gå in här.
Det finns mycket om Delsbo och trakten omkring på en sajt som heter Dellenportalen.