På snabbesök i Söderhamn blir jag stående på Skolhusgatan och tittar på det hus där jag bodde som barn: Borgmästargården.
Det var ett härligt hus att vara barn i och en härlig gård att leka på. Jag bodde där från 3 års ålder till 14. Vår lägenhet låg innanför den nedre balkongen, som förstås också var en populär lekplats för oss barn. Innanför burspråket till höger om balkongen låg mina föräldrars sovrum. I våningen ovanför med den övre balkongen bodde borgmästaren med sin familj. Det var ju så den tiden: det fanns både borgmästare och häradshövding i stan.
Där står jag denna soliga dag i maj och känner mig varm i hjärtat vid åsynen av det gamla huset. Jag är glad att Borgmästargården finns kvar, att byggnaden har renoverats så fint och att människor åter bor där och trivs – efter vad jag hört. Och så kan jag ju denna dag också glädjas åt och njuta av anblicken av dom stora syrenbuskarna nere på gården. Oj, vilket härligt ställe! Får nästan lust att flytta tillbaka dit igen…
I bakgrunden skymtar Teatern.
Arundo 
Hej! Kul att höra lite om Borgmästargården. Jag bor där sen 4 år tillbaka och trivs utmärkt i detta fina hus, även om man önskar man haft en balkong.
GillaGilla
Man trivs i den fina renoverade Borgmästargården har jag förstått. Roligt att få ännu ett ”bevis” på det.
Sen att man får klara sig utan balkong är väl för att det är ett av stans få (tror jag) kulturskyddade hus som man inte får bygga nya balkonger på.
GillaGilla