I inledningen till den sammanställning av sagor och berättelser från Delsbo som min morfars mor Anna Hjelmström skrev står det: ”Jag har noga aktat mig för att ”brodera ut” någon smula. Ingen enda sägen är läst eller gjord. Om några få år ha de gamla sägnerna nog dött ut på folkets läppar, ock min enda önskan har varit att kunna rädda några från fullständig glömska. Glad skulle jag vara, om mina berättelser kunde i någon liten mån bidraga till ett bättre förstånd av Delsboallmogen, som med undantag av några särskilda ”skälmsläkter” hör till det bästa folk på jorden.”
Annas text publicerades i en bok om landskapsmål och folkliv 1896.
Själv har jag tillåtit mig att ”brodera ut” när jag skriver om Anna i boken ”En flicka som heter Anna”. Bl.a. om vad hon läste. Det står så här: ”Det var inte ofta Anna fick tid att skriva eller läsa för sig själv; hon var för det mesta omgiven av barnen. När de äldre barnen var i skolan och jungfrun passade de yngre en stund, kunde hon sätta sig med en bok. August Strindberg och Henrik Ibsen tyckte hon om, men ännu hellre ville hon läsa författare som Victoria Benedictsson, Emelie Flygare Carlén eller Anne Charlotte Leffler. Det var inspirerande att se att kvinnor kunde utmärka sig som författare.”
Klippt ur min bok ”En flicka som heter Anna”. Fem livliga barn hade hon att ta hand om, fyra söner och en dotter, så säkert fick hon inte mycket tid för sig själv. Att Anna läste Victoria Benedictsson vet jag inte, men det tror jag. Så det skrev jag. Anna var intresserad av läsande och skrivande. Hon beundrade sin kusin Helfrid Norell som var journalist, en av de första kvinnliga sådana, och jobbade på Tidningen Helsingen i Söderhamn. Och ibland tänker jag att en del av min skrivklåda har jag i arv efter Anna. Det är några steg bort i generationerna, men varför inte?
Läs mer om boken ”En flicka som heter Anna” här.
Arundo 