Oktoberstrand

Efter en dag på Sandskär med mycket hård blåst från nordost (18 m/s enl yr.no) och regn visade sig solen ett litet tag framåt kvällen och vinden hade tillfälligt lugnat ner sig. Klockan var nästan 6 på eftermiddan i söndags när jag tog den här bilden från stranden och västerut. Hade inget zoomobjektiv med mig. Dom vita prickarna är svanar, både sångsvanar och knölsvanar.

Skyddad?

Ja, vad tror du? Kommer jag att klara mig från dom hemska myggorna som är i full gång uppe efter Norrlandskusten? Är på väg dit igen för ett par dar och har hört rapporter om myggplågan.

Den här extrema explosionen av mygg nu i augusti/september anses bero på det kraftiga regnandet med åtföljande stora översvämningar i trakten i början av augusti. Sveriges Radio P4 intervjuade myggexperten Martina Schäfer. Hon säger: ”De lever 4-8 veckor, beroende på. Men ibland är det inte så bra fart på dem eftersom de behöver sockerlösning, nektar, till flygbränsle. Och det finns inte så mycket blommor kvar, så de finns men det är inte lika bra fart på dem.” Hoppas det är ont om blommor på Sandskär!

Vi har inte haft några som helst problem med mygg på Sandskär på många år. När jag var barn fanns det ofta både knott och mygg. Sen har landhöjning och klimatförändringar gjort sitt till – till det bättre i det här fallet. Vid slutet  av 1800-talet fanns en vik nära stugan där man kunde ro in med båten och lägga till vid en brygga. Jag har sett bilder på det. Bilden nedan har jag med i boken ”Sandskär i mitt hjärta”. Läs mer om boken här.

När jag var barn var viken fylld av vass där man kunde dra sig in en bit när man satt i kajaken. Sedan blev viken våtmark och torkade upp alltmer efter hand. I dag är det fast mark där utom allra längst ut där det kan vara lite blött vid högvatten.

Bilden visar det som på den tiden kallades Wannbergska viken med bryggor, båtar och sjöbod. Tidningsmannen August Österlund står med hustrun Charlotta på bryggan. Foto: Ester Lindgren 1898. Vilka dom andra människorna är vet jag inte.

Spillkråkans matplats

Bloggade för nån vecka sen om en spillkråka som mumsade på hästmyror i en gammal stubbe utanför Sjöboden på Sandskär. Den fick äta så mycket den ville och sen flög den sin väg mätt och belåten.

Stubben med sin befolkning av hästmyror bekymrade mig. Nu gav vi oss på den med yxa, spetsig spade, spett m.m. Några attacker från ilskna myror blev det inte. Inte en enda hästmyra såg jag. Dom verkar ha rymt fältet. Hur dom bär sig åt för att flytta med hela sitt hushåll, sina ungar (heter det så?), ägg m.m. vet jag inte. Kanske är förklaringen att stubben nog inte alls var en boplats utan bara en restaurang för hästmyror? Vad vet jag. Lite dåligt samvete har jag nu då förstås eftersom jag förstört för dom smådjur som bor i mulmen i gamla träd och stubbar. Men jag hoppas dom kan bosätta sig i en annan stubbe en bit ifrån. Där har jag hittills inte sett några hästmyror så jag låter den vara ett tag till.

Sen tittade jag på gamla bilder och försökte räkna ut vilket träd det kunde vara som lämnat efter sig den där stubben. Bilden nedan togs 1898. Många träd framför stugan på den tiden. Dom flesta var borta när mina föräldrar övertog stugan ca ett halvsekel senare.Inte lätt att veta vilket av träden på bilden som stubben kom från. Och särskilt viktigt är det ju verkligen inte heller! Men jag skrev i alla fall ut bilden och knallade runt och tittade. Stenarna finns ju kvar. Till höger mellan två kvinnor (varav hon längst till höger kanske är en tjänsteflicka) syns en mörk trädstam som verkar stå framför några andra träd. Jag gissar på det trädet.

Vad mulm är? Det är det lösa material som samlas i håligheter i träd. I mulmen lever t.ex. klokrypare och andra smådjur. Skrev om mulm och insekter – och särskilt om intressanta namn på såna – i min andra blogg här.

Bilden från 1898 finns med i boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”.

Mumsar på myror

Fick besök av en spillkråka i dag. Den hittade en massa stora, smarriga myror i en gammal stubbe och mumsade på av alla krafter. Roligt att få se den på så nära håll. Fast samtidigt inser jag att stubben med sin befolkning av myror nog inte borde vara där. Myror nära huset ska man ju inte ha säger dom. Ska jag ge mig på stubben med yxa och spade, tro? Under attacker från myrorna förstås. Usch.

På Wikipedia hittar jag en beskrivning av dialektala namn på spillkråkan i olika delar av landet. T.ex.”furuknarr” och ”tillkråka” i Dalarna, ”tilkråka” i Närke och Östergötland, ”tillkråkå” i Österbotten, ”Gertrudsfågel” i Småland och Värmland, ”stormkråka” i Lappland, ”regnkricka” i Norrbotten, ”spelkråka” i Medelpad. Andra dialektala och folkliga namn är ”tyrkråka”, ”hålkråka”, ”svartspett” och ”tallhacka”. Kärt barn har många namn.
(Som vanligt: lite större bild om du klickar på den).

Silvertärna på drift

Läste i DN häromdan att man i sydöstra Bolivia hittat en silvertärna, ringmärkt i Sverige för 20 år sedan. Nån fann den liggande på en bilväg och tog hand om den. Tärnan var i dåligt skick och dog kort efter. Fågelkännare bedömer det som högst anmärkningsvärt;  inte att tärnan dog men att den alls fanns i Bolivia. Silvertärnor övervintrar normalt i havet sydost om Sydafrika står det i artikeln.

Silvertärnor kan bli uppåt 30 år gamla, fiskmåsar drygt 30. Jag hittade en pdf om åldern hos vilda fåglar här.
Dom som läst mina bloggar (Arundo eller Gabrielles blogg) vet att jag har ett särskilt förhållande till tärnor. Vi har nämligen ofta närkontakt när vi är på Sandskär. Paraply, piassavakvast eller cykelhjälm är viss tid under sommaren att rekommendera om man vill gå ut på bryggan. Cykelhjälmen är bäst eftersom man får händerna fria. Silvertärnorna är väldigt arga när dom har ägg eller ungar att försvara, och det är inte bara mamman och pappan som anfaller, dom tar hjälp av alla mostrar och farbröder och andra i släkten. Kompisar också antar jag. Bilden nedan är från en sommardag i juli för ett par år sen (har varit med i bloggen tidigare).

Hyra katt?

Har öppnat upp stugan på Sandskär för säsongen. Huset har inte varit obebott under vintern, vilket jag hade föredragit. Men under den långa vintersäsongen bor skogsmöss därinne. Jag hittar spillning lite överallt, fast i många skåp och lådor tar dom sig inte in alls, tack och lov. Stugan är gammal, byggd på 1860-talet, och det är klart att det finns springor och hål här och var. Skogsmusen lär inte behöva större hål än med diametern 6-7 mm, dvs ungefär som tjockleken på en blyertspenna.

Förra året hittade sonen, som kom till stugan först, en mer substantiell lämning eller t.o.m. flera såna. Det måste ha varit från ett lite större djur. Jag ägnade en del tid åt att gå och krypa runt och peta i springor och små hål för att lista ut var den objudne gästen kunde ha tagit sig in. Djuret hade lämnat spillning på en köksbänk, vält ner ett burklock på golvet, vält en liten radio som stod nånstans och lagt mer spillning på golvet. Min gissning är att den som lämnat dessa spår var en vessla. Borde förstås ha tagit med corpus delicti och visat för nån expert.

Att det finns vesslor på ön vet jag. Häromåret såg jag nåt som stack rakt upp i en springa mellan bräderna i en brygga. Det såg ut som en kork som satt där. Men det var ingen kork: det var en vessla. När jag var barn bodde en familj av vesslor under lekstugan och vi barn var rädda att dom skulle komma och bita oss i tårna.

Den här vintern har inget sånt lite större djur varit inne i huset eller i varje fall varit finkänsligt nog att inte lämna nån spillning efter sig. Men det räckte så bra med skogsmössen. Jag var mer än vanligt äcklad av att behöva städa bort musspillning, och jag tänker att jag måste försöka göra nåt åt det. Klämma i fogmassa av nåt slag på sina ställen, näta på andra där det är tydliga springor. En lite gynnare sprang faktiskt omkring inne häromkvällen. Jag ställde mig inte på en stol och skrek. Jag jagade den med en eldgaffel, eller i varje fall dunkade jag i golvet för att skrämma ut den. Den var väldigt liten och riktigt söt med sina mörka blanka ögon. Men jag vill inte ha dom inne där i alla fall. Lägga ut gift är en möjlighet. Men känns inte så trevligt. Om det gick skulle man kanske hyra en katt ett par veckor i sommar.

Jag försökte ta bild på musen som blev jagad med eldgaffeln, men den var lite för snabb för mig. Funderade nu på om jag skulle lägga ut bajsbilder här från förra året, men jag avstår. Bilden ovan hittade jag på Wikimedia Commons, Apodemus sylvaticus tagen av Simon Eugster, 2007. Enl uppgift på sidan räddade han en skogsmus i en plåtburk.

Poesi på vatten

I dag läser jag om en nyutkommen poesibok som heter ”Kajak”. Poeten – Pär Hansson – känner jag inte till sen tidigare, men den här boken tror jag att jag skulle tycka om. Åsa Beckman skriver om boken i DN och citerar två dikter. En av dom kommer här:

Solen gjuter
mitt på dagen, öser ljuset
dag på sjön
Om någon ser mig
från stranden eller gårdarna
uppe på åsen
kan de tänka
att det är paddlaren
som paddlar
enkel som ett tecken

Fint, tycker jag. Och tänker på min kajak som ligger bakom ett uthus på ön, väl inpackad i en presenning som skydd mot snö och smuts. En vecka in i januari…tiden går fort. Om ett par månader glider jag fram bland öarna igen och spanar på tärna, skrak och häger och vinkar till folk på bryggorna. Några skarvar blir det nog också, men dom vinkar jag inte till.

”Lekfulla dikter glider på vattnet”, DN, här.