Picknick 1918

Här är dom igen, Österlund/Norell-damerna. På picknick nånstans. Året är 1918. Några av dom känner jag igen. Gumman med vitt huckle är Lotta Österlund, född Norell och änka efter tidningsmannen August Österlund, som byggde stugan på Sandskär. Framför henne i den där roliga hatten sitter hennes syster Helfrid Norell, journalist på tidningen Helsingen i Söderhamn. Helfrid Norell nämns som en pionjär bland kvinnliga journalister och är med i boken ”Pennskaft: kvinnliga journalister i svensk dagspress 1690-1975” av Margareta Berger. Hon har fått ett eget inlägg i bloggen. Läs det här.

Bakom Lotta i sitt vita huckle står dottern Elin. Kvinnorna längst till höger är Lydia, dotter till Augusts första hustru och alltså halvsyster till dom övriga systrarna Österlund. Lydia gifte sig med textilarbetaren Axel Wattkin och dom bodde i Lund. Bredvid Lydia och med handen lyft för att dricka kaffe sitter Essan Österlund. Kvinnan i mitten som håller ett brödfat i plåt i knäet och ser in i kameran tror jag är Anna Österlund, men jag är inte säker. Även hon var gift. Hennes man hette August (Aggi) Kronbäck och dom bodde i Västervik. Övriga döttrar Österlund – Augusta, Essan, Elin, Tora och Signe – var ogifta. Mer om familjen Österlund kan du läsa i min bok ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”.

Uppdatering 24 augusti: Har letat lite vidare bland vem som är vem av dom här kvinnorna. Nu tänker jag att hon som står längst till vänster kan vara Anna Österlund gift med Aggi Kronbäck och att kvinnan med brödfatet kan vara den näst yngsta dottern i familjen, Tora, tio år yngre än Anna.
Hm… hur viktigt är det här egentligen? Vet inte. Tänker att om nån sentida släkting till människorna på bilden råkar komma in och läsa här så kanske hon eller han känner igen nån och vet vem som är vem.

Bastuflotten

En bastu på en flotte som dras ut en bit ut på djupare vatten erbjuder ordentlig hetta och så renande och svalkande bad alldeles intill. En vacker sjöutsikt får man på köpet. Jodå, det finns ett fönster därinne en liten bit ifrån den glödgande heta kaminen. Fast på bilden är inte kaminen tänd än. Bastun bara ligger där helt fridfullt i väntan på badarna. Jag provade en kväll. Det var verkligen mycket skönt, både för kropp och själ.

Sen kom det kallare väder och ett bad kändes inte lika inbjudande, trots möjligheten att bli upphettad innan. Gissar att bastun nu inte kommer att användas förrän nästa sommar. Nåja, vi får se. September kan ju bli fint… vem vet?

Fräsigt

Ja, här kommer han i ganska upprört vatten, killen med den lilla smala kajaken. Jag har aldrig sett den på närmare håll så jag vet inte vilken sorts kajak det är.

Kajaken är så liten och smal att den nästan försvinner i vågorna. Han hade säkert sittbrunnskapellet på så att han inte fick farkosten full med vatten. Flytväst hade han inte. Men det har faktiskt jag alltid när jag paddlar. Och i sån här sjö stannar jag hellre gärna på land.

Bilderna tog jag igår förmiddag innan det där ovädret med regn och 8-10 m/s kom.

På vakt

Hann inte räkna ungarna innan hela gänget drog vidare efter en stunds vila på stranden. Lugn lite disig morgon och förmiddag efter en våldsam natt med mycket regn, hårda vindar från öster och oroväckande hög sjö. Vaknade på natten vid 4-snåret och kikade ut för att kolla att båten – och bryggan – var kvar. Det var dom. En av fendrarna hade slitit sig och låg borta hos grannen. (Klicka för större bild).

Befriad skärgårdsek

På vår tomt på Sandskär finns en ek som min pappa planterade där på 1950-talet. Säkerligen är det Sandskärs enda ek. Den är inte särskilt hög och växer lutad med sin krona ut mot söder. Det är inte bara väderstrecket som dragit den söderut utan det är grannen, en hög och kraftig tall, som inkräktat på luftrummet över trädet. En stor tjock tallgren har sträckt sig allt längre ut över den stackars eken. Jag har länge velat ta bort den där grenen, men vi har inte vågat oss på det själva eftersom den satt på 6-7 meters höjd över marken.

Nu är grenen äntligen borta. Jag kan riktigt se hur eken står där och ser sig förvånat omkring, tar ett par djupa andetag och begrundar sin nya frihet. Heja dig, eken! säger jag och hoppas den ska må mycket bättre i framtiden.

Gillar man att jobba på hög höjd kan man hålla på med sånt här. Det gör Petra Pavlovska (PP Träd Trädgård) som kom ut till oss på ön igår. Hon började med att klättra nästan hela vägen upp i tallen för att fästa säkerhetslinorna. Sen klättrade hon neråt igen och ut på grenen som skulle bort. Hon sågade och sågade. Bit för bit föll grenen till marken. Därnere hade hon ”markmannen” Jonas som hjälpte till med det ena och det andra. Hon fäste linor i grenens delar och markmannen drog där nerifrån för att så mycket som möjligt undvika att den fallande biten tall skulle skada eken. Spännande timmar för oss som såg på och fotograferade. Lite trött i nacken blev man…

Gamla grejer

Den här gamla smörbyttan hittade jag vid mina utgrävningar bland gamla grejer som samlats i skafferiet i stugan. Den glaserade ljusa insatsen packade man full med smör, och så fyllde man den oglaserade nederdelen med kallt vatten och la på locket. Så höll sig smöret rimligt kallt när man ställde fram det för måltiden. Vi hade ingen kyl på den tiden utan använde källaren.

Länsmuseet Gävleborg skriver: ”Smörasken troligen prod mellan 1910 och 1940. Insatsen glaserad, i övrigt oglaserat lergods. Smörasken stämplad även med ordet KYLO, både undertill samt på locket.” Bobergs Fajansfabrik i Gävle var tillverkaren. Se vidare Länsmuseet Gävleborg här.

Om måsar

Min vän måsen innan minken kom.

I Stockholms innerstad ser jag från mitt fönster måsen (en silltrut), som ligger och ruvar i ett rede nära takkanten sex trappor upp från gatan. Inte ska väl måsar vistas mitt inne i stan! Dom hör hemma i skärgården, vid havet. Tycker jag.

Jag retar mig en del på den dumma fågelns val av plats att bygga bo på. Exakt samma ställe som åren innan. Vid hög temperatur riskerar ungarna att stekas där på det heta plåttaket. Och att köra flygövningarna med ungfåglarna högt ovanför en asfalterad gata är minst sagt riskabelt. Förra året tror jag båda ungarna strök med. Jag ser helt enkelt med visst förakt på denna dumma stadsmås/silltrut. Lite skyll-dig-själv, dumma silltrut! Fast det är ju synd om ungarna.

I skärgården är det annorlunda. På måsstenen, som ligger en bit från bryggan, har måsen legat i frid och ro och ruvat sina ägg. Att jag gled förbi i kajaken alldeles intill brydde den sig inte om. Den sov lugnt vidare med näbben under vingen. Men nu har vi sorg – måsarna och jag. Där finns inga ägg längre. Redet är plundrat och numera sitter måsarna och sörjer (kanske?) längst ut på bryggan istället för att vara på stenen. Gissar att det är en mink som varit framme.

Inser att jag har fördomar om måsar. Skiljer på mås och mås. Fast visst, tycker dom livet är bättre i storstan där dom kan stjäla mat på uteserveringarna så får dom väl göra det. Men jag hoppas att ”mina” måsar ute i skärgården inte ska flytta till stan. Jag skulle jag sakna dom.