Oktobermorgon 2019

Och så kom den där tiden i oktober när det är dags att rusta lilla stugan inför vintern. Ett par kyliga men vackra dagar på ön blev det. I morse såg det ut så här när jag vände blicken mot ost/sydost från Sandskär. Tog bilden strax efter kl 7. Klicka för större bild.

Motivet har återkommit många gånger i bloggen. Tröttnar aldrig på den här utblicken och på att försöka fånga känsla, ljus och stämning med kameran. Tittade just tillbaka på oktober 2018 där jag, förvirrande nog, återanvänt en bild från oktober 2015 – den är inte så dum den heller. Gyllne morgon har du här.

Söderhamns teater

När jag var i sena tonåren fick jag en gång följa med föräldrarna på ”Tolvskillingsoperan” på teatern i Söderhamn. Mackie Kniven spelades och sjöngs av Christian Bratt. Efter föreställningen gick vi i sena kvällen hem till några goda vänner till mina föräldrar som kände Christian Bratt och några av dom andra skådespelarna. Jag fick vara med och träffa dom därhemma hos vännerna, prata med dom och ta ett glas vin tillsammans. Vilken grej att vara med om för en ung tjej! Gissar att jag nog mest satt tyst i blyg beundran och lyssnade på Christian Bratt och dom andra vuxna. Och han var ju så snygg… Han såg ut som en ung Montgomery Clift (före bilolyckan som sabbade hans utseende).

Både Christian Bratt och dom andra skådespelare, som var med den kvällen, talade om hur charmig Söderhamns teater var, vilken personlig gammal teater det var och hur roligt det var att spela där. Jag vet att Christian Bratt också i det tidiga 1960-talet spelade i musikalen ”Fantasticks” och man kunde få höra på radion hans insjungning av ”Minns i november”. Om dom spelade ”Fantasticks” på Söderhamns teater nån gång vet jag inte. Christian Bratt dog redan 1966, bara 43 år gammal.

I den nyligen utkomna fina boken ”Thalias hus” beskrivs Söderhamns Teater under rubriken ”Intim elegans i Hälsingland”. Man berättar att teatern invigdes den 18 april 1881. Invigningskvällen spelades komedin Herr Perrichons resa. Dagen efter skriver Söderhamns Tidning:
”Söderhamns nya teater öppnade igår för första gången sina portar för den skådelystna allmänheten. Dagen till ära föredrogs en prolog, som på ett särdeles lyckligt sätt skildrade teaterns betydelse som en av mänsklighetens uppfostringsanstalter, där vi skåda bilden av det godas och rättas seger över det lumpna och småsinnade i livet.”

Jag kan inte låta bli att tänka att kanske min morfars far, Karl Hjelmström, var med där under invigningskvällen. Han var intresserad av teater och spelade själv gärna amatörteater. Jag tänker att han var där med sin hustru Anna, den Anna jag skriver om i boken ”En flicka som heter Anna”. Och var dom inte där den kvällen, så var dom det säkerligen senare under dom år familjen bodde i Söderhamn.

Under 1900-talets första hälft spelades sen mest komedier och lustspel, ”framför allt äktenskapslustspelen och pjäser med mycken romantik”,  berättar man i den nyutkomna boken. ”För att skärgårdsborna också skulle kunna ta del av kulturlivet gick en ångslup till och från staden under teaterkvällarna.” Det står också att ”Under 1900-talet användes teatern periodvis som biograf. Bioprojektorerna finns fortfarande kvar i ett rum på övre plan”. Jo tack, det minns jag. Vi gick ofta på bio på där, vi bodde ju dessutom granne med Teatern i Borgmästargården. När vi var i tonåren sköttes projektorerna ibland av en kompis och vi kunde få vara med däruppe och titta på hur det gick till.

Den fina boken ”Thalias hus. På spaning efter den svenska teaterns själ” har skrivits av Anna Hedelius, kulturjournalist och teaterkritiker i SVT Kulturnyheterna, och Göran Willis, författare, tv-producent och journalist. Mycket fina bilder finns också.

Mia Härdelin

Den sjuka systern tog vi till oss…
Anna Härdelins man Karl berättar i sina biografiska anteckningar om hustruns syster Maria, en ung och vacker flicka, ett år yngre än Anna.
När Mia, som hon kallades, var i tjugofemårsåldern blev hon sinnessjuk. Karl skriver att Mia ”blev sinnesrubbad och försökte i sitt själsomtöcknade tillstånd flera gånger att taga sitt liv. Dessa attentat hämmades dock i god tid av sjukvårdarnas vaksamhet, enkannerligen genom hennes morbrors, kapten Svante Bergs rådighet.”

En tid vistades Mia sen på ett sjukhem i Uppsala men det blev för dyrt, och hon togs hem till Nordanäng i Delsbo igen.

Ett tag bodde Mia och en sjuksköterska hos Anna och Karl och deras två barn i Söderhamn. Kanske skulle ett miljöombyte göra henne gott? Anna hoppades att systern skulle bli frisk igen. Men det gick inte alls bra. Mia betedde sig alltmer underligt. Karl skriver att ”småningom sökte hon tillvälla sig makten över sin omgivning, smög sig ut och vållade mycken oro i vårt hem, varför hon, då hon blev alltför oresonlig, återsändes till Delsbo”. Den sorgliga historien om Mia berättar jag om i boken ”En flicka som heter Anna”.

Det gick illa även hemma på Nordanäng, och det hela slutade med att Mia inackorderades hos en familj Broberg i Näsbyn, Delsbo, som kunde ta hand om henne på ett bra sätt.
Mia blev aldrig frisk. Hon dog 1930, 72 år gammal.

Mina böcker och jag

Mina böcker är förstås ”favorit i repris”. Bilden där ”En flicka som heter Anna” exponeras i bokhandeln bredvid Elena Ferrantes bok är från hösten 2017. Boken kom ut till sommaren det året. ”Sandskär i mitt hjärta” kom ut ett par år tidigare, 2013.

Författarbilden togs en kall höstdag i Melbournetrakten 2012. Den röda fleece-tröjan har jag kvar och min Nikon-kamera också (remmen om halsen), frisyren är lite annorlunda i dag. Bilden är med på omslaget till mina böcker – en s.k. fotobyline. Vi får se om det så småningom blir en bok nr 3, grunnar på olika uppslag men har inget riktigt på gång än.

Båda böckerna finns fortfarande att köpa. Hur man gör framgår av sidorna ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta”.

Ingen jaktlycka

Skarvarna i trakten av Sandarne kan ta det lugnt ett bra tag till. Skyddsjakt på 500 hade man fattat beslut om. Man lyckades bara skjuta en enda skarv.

Tänker förstås på den gamla sagan om den lille herrn som hade en bit tyg, som han ville göra en rock av. Han går till Mäster skräddare och frågar om denne kan sy honom en rock. Jadå, det ska bli, säger Mäster skräddare. När blir den klar då? frågar den lille herrn. Om lördag, svarar skräddaren.  Så där fortsätter historien med nya besked och allt från rock till ett par vantar och ”om lördag” till ”om lördag”. Det slutar med att ”det bidde en tumme”.

Det går tydligen inte att skjuta skarv i det område i Sandarne där man fått tillstånd till skyddsjakt. Sveriges Radio P4 Gävleborg skriver om den uteblivna jaktlyckan här.

Staden mellan bergen

En karta över Söderhamn från slutet av 1700-talet. Inte så lätt att läsa men du ser nog namnen på bergen i alla fall. Västra berget hette DjurBerget och Östra berget hette HamnBerget.

I Alfred Jensens ”Söderhamns historia” (2 band, utg. 1919-20) citerar Jensen ur en avhandling om Söderhamn skriven på latin av Alfred Dahlbom, präst som levde 1747-1800 och var född i Hudiksvall. Som tur är återberättar Jensen delar av Dahlboms text på svenska för latin hade jag inte fixat. Det står bl.a.: ”Om det väster om staden belägna Djur- eller Hjorteberget heter det, att det fått sitt namn därav att alces (älgar) under sina vandringar plägade stanna där några dagar och voro fredade.”

Hittar också hos Jensen ett utdrag ur anteckningar om Söderhamn gjorda av Daniel Djurberg, präst född i Söderhamn 1659. Så här står det bl.a.: ”Staden ligger uti en läglig daal omhwerfder med 3 Berg och på den fierde sidan af siön.”

Vilket var det tredje berget? Jag gissar på Lillberget, där vi åkte skidor när jag var barn och där fru Ankarberg bodde på 50-talet om jag minns rätt. Nämnde henne (dock utan namn) i ett inlägg om original i Söderhamn förr i tiden: Vara ”lite eljest” här.
Kanske Lars Nylander har skrivit om Söderhamns tredje berg i sin fina bok ”En vandring genom Söderhamns historia” (se inlägget Söderhamn snart 400 år! här) men jag har inte boken tillgänglig just nu så jag kan inte kolla.

Uppdatering 30 augusti: På Facebook där jag lägger länk till mina blogginlägg kom en diskussion igång med kommentarer och funderingar om vad bergen i Söderhamn hette i gamla tider. Var det verkligen Västra berget som kallades DjurBerget som jag skrivit här på bloggen? Flera hävdade att det var Östra berget som kallades Djurberget förr. Och det finns även gamla handlingar och andra källor som tyder på det.

Fast jag tänker att om dom två bergen söder om ån vid ungefär samma tid hette Hamnberget och Djurberget borde rimligen Hamnberget vara dagens Östra Berget. Det ligger ju närmare hamnen. Då skulle kartan ovan vara rätt. Västra berget skulle därmed ha hetat Djurberget i gamla tider eftersom älgar och hjortar rörde sig där.  Men det hela är alltså inte helt utrett än. Om jag själv kommer att kunna gräva mer i det här vet jag inte. Kanske nån annan kan komma in med ett klargörande hur det verkligen var. Jag hoppas det.

Nämen oj då, Söderhamn!

”Ni borde skämmas hur ni behandlar gamla hus och äldre kvinnor” röt Lilian Sjölund i en ledare i Hela Hälsingland häromdan. Dom som ska skämmas är beslutsfattare och planerare i Söderhamns kommun. Man har försummat att ta hand om ett av Söderhamns äldsta hus, som också har stort kulturhistoriskt intresse: borrhuset till gevärsfaktoriet, dvs den byggnad som sen länge inrymmer Söderhamns stadsmuseum.

Redan för sex år sen påtalade Föreningen Söderhamns museum behovet av renovering för kommunen. Putsen spricker, allt fler bitar av fasaden faller av, sprickorna på trappan på innergården blir allt större osv. Vi får kommentarer om att det ser förfärligt ut, berättar Elisabet Breig Åberg, som varit med i föreningen sen 1985. Verksamheten på museet sköts av föreningen, men byggnaden ägs av Söderhamns kommun. Förra året sa kommunen att åtgärder var på gång, men inget har hänt och ingen från kommunen har hört av sig till föreningen, enligt artikeln i SöderhamnsKuriren.
Nonchalant och historielöst, skrev Lilian Sjölund.

Nästa år fyller staden Söderhamn 400 år. Man skulle kunna tänka sig att staden nu är i full gång med att se över vad som måste åtgärdas inför jubileet. Men så är det tydligen inte alls! I varje fall inte när det gäller museet. Ingen åtgärd är planerad och det är inte prioriterat, säger en enhetschef på kommunens tekniska avdelning. Underhållsansvarig projektledare är barnledig och inte tillbaka förrän i november. Trist läsning i SöderhamnsKuriren. (Bilden ovan är från en sida i tidningen).
Hur svarar Söderhamns kommun på kritiken? Och när tänker ni renovera museet?