Fräsigt

Ja, här kommer han i ganska upprört vatten, killen med den lilla smala kajaken. Jag har aldrig sett den på närmare håll så jag vet inte vilken sorts kajak det är.

Kajaken är så liten och smal att den nästan försvinner i vågorna. Han hade säkert sittbrunnskapellet på så att han inte fick farkosten full med vatten. Flytväst hade han inte. Men det har faktiskt jag alltid när jag paddlar. Och i sån här sjö stannar jag hellre gärna på land.

Bilderna tog jag igår förmiddag innan det där ovädret med regn och 8-10 m/s kom.

På vakt

Hann inte räkna ungarna innan hela gänget drog vidare efter en stunds vila på stranden. Lugn lite disig morgon och förmiddag efter en våldsam natt med mycket regn, hårda vindar från öster och oroväckande hög sjö. Vaknade på natten vid 4-snåret och kikade ut för att kolla att båten – och bryggan – var kvar. Det var dom. En av fendrarna hade slitit sig och låg borta hos grannen. (Klicka för större bild).

Befriad skärgårdsek

På vår tomt på Sandskär finns en ek som min pappa planterade där på 1950-talet. Säkerligen är det Sandskärs enda ek. Den är inte särskilt hög och växer lutad med sin krona ut mot söder. Det är inte bara väderstrecket som dragit den söderut utan det är grannen, en hög och kraftig tall, som inkräktat på luftrummet över trädet. En stor tjock tallgren har sträckt sig allt längre ut över den stackars eken. Jag har länge velat ta bort den där grenen, men vi har inte vågat oss på det själva eftersom den satt på 6-7 meters höjd över marken.

Nu är grenen äntligen borta. Jag kan riktigt se hur eken står där och ser sig förvånat omkring, tar ett par djupa andetag och begrundar sin nya frihet. Heja dig, eken! säger jag och hoppas den ska må mycket bättre i framtiden.

Gillar man att jobba på hög höjd kan man hålla på med sånt här. Det gör Petra Pavlovska (PP Träd Trädgård) som kom ut till oss på ön igår. Hon började med att klättra nästan hela vägen upp i tallen för att fästa säkerhetslinorna. Sen klättrade hon neråt igen och ut på grenen som skulle bort. Hon sågade och sågade. Bit för bit föll grenen till marken. Därnere hade hon ”markmannen” Jonas som hjälpte till med det ena och det andra. Hon fäste linor i grenens delar och markmannen drog där nerifrån för att så mycket som möjligt undvika att den fallande biten tall skulle skada eken. Spännande timmar för oss som såg på och fotograferade. Lite trött i nacken blev man…

Sjöfart…

Återkommer här med några bilder på vad sig tilldragit haver på havet under dom senaste dagarna. Flytetyg av olika slag – stora och mindre – har rört sig här på böljan den blå en bit från ”min” ö. Även nån enstaka som idkar SUP – stand-up paddling. Som gammal kajakpaddlare har jag tidigare sett med visst löje på denna nya form av paddling. Men jag har ändrat mig. Tror säkert det kan vara roligt att ta sig fram så + god träning. Fast själv håller jag mig till min lilla vita kajak.

Här kommer lotsen.

Och så finns det lättjefulla sätt att åka i skärgården, stilla och fint. Häromdan kom samma ”verandabåt” förbi med ett gäng ungdomar ombord och musik av typ ”dunka-dunka” på hög volym. Dom stannade och badade, dök och hoppade i, vid en av småöarna här utanför. Dom här på bilden nedan var betydligt stillsammare. Åkdonet har jag inte sett här tidigare somrar.

Fin båt dom har, dom här på bilden ovan! Den ser ut som den gamla fiskebåt vi brukade köpa strömming av på 50-talet. När strömmingsbåten kom tog vi med en plåtbalja för strömmingen och rodde ut till fiskebåten och handlade. Och så har vi tjejen som håller på med SUP.

Slut på dagens bildkavalkad.

Varför kastar man bort pärlan?

Storjungfrun med hamnen på öns nordöstra udde. Foto: Söderhamns kommun.
Finns med i min bok ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”

Juvel, diamant, hjärta, pärla… vad man än använder för ord om Storjungfrun, den största ön i Söderhamns skärgård, kan man verkligen undra över varför Söderhamns kommun är beredd att kasta bort den fantastiska tillgång ön utgör. Det gör man genom att tillåta byggandet av en stor vindkraftspark i havet bara 4 km från ön. Projektet kallas Storgrundet.

Varför gör man först ön och den maritima miljön omkring den till naturreservat 2013, underlättar för besökare, ordnar med övernattningsstugor, grillplatser, tar fram information, sätter upp kartor och skyltar, skyddar djur och natur osv på Storjungfrun för att några år senare kasta bort alltihop? Det behövs inte ens: Vindkraftverken skulle tydligen kunna läggas betydligt längre ut till havs.

Hur tänker dom? Varför vill kommunen göra det här? Handlar det om pengar (follow the money – så fult kan det väl inte vara?) eller handlar det om att kommunen vill visa sig på styva linan och få nån sorts poäng genom att satsa på lösningar som bidrar till att minska den globala uppvärmningen?

Ansökan om byggandet av denna havsbaserade vindkraftspark ligger i dag hos Mark- och Miljödomstolen. När beslut väntas vet jag inte. Blir det ett ”Ok, kör på” från domstolen finns fortfarande möjligheten av överklaga. Dessutom skulle Söderhamns kommun kunna utnyttja sin vetorätt och stoppa projektet rakt av. Men vad vill man i Söderhamn? Var står dom politiska partierna i dag i den här frågan?

Jag är inte alls generellt mot vindkraften. Röstade på Linje 3 när det begav sig för många år sen. Men självklart måste anläggningar för förnybar energi placeras på ett klokt sätt där dom gör minst skada på djur och natur och förstör minst för människor som bor eller vistas i närheten. Det är uppenbarligen inte alls fallet när det gäller projekt Storgrundet.

På Facebook finns några grupper som syftar till att värna Storjungfrun: ”Rädda Jungfrukusten” och ”Nej till KUSTNÄRA vindkraft Gävle-Söderhamn-Hudiksvall”.

Gamla grejer

Den här gamla smörbyttan hittade jag vid mina utgrävningar bland gamla grejer som samlats i skafferiet i stugan. Den glaserade ljusa insatsen packade man full med smör, och så fyllde man den oglaserade nederdelen med kallt vatten och la på locket. Så höll sig smöret rimligt kallt när man ställde fram det för måltiden. Vi hade ingen kyl på den tiden utan använde källaren.

Länsmuseet Gävleborg skriver: ”Smörasken troligen prod mellan 1910 och 1940. Insatsen glaserad, i övrigt oglaserat lergods. Smörasken stämplad även med ordet KYLO, både undertill samt på locket.” Bobergs Fajansfabrik i Gävle var tillverkaren. Se vidare Länsmuseet Gävleborg här.