Ulrika Eleonora

Utsikt mot Ulrika Eleonora kyrka, vintern 1962
När jag växte upp i Söderhamn var kyrkan Ulrika Eleonora putsad i en ganska svagt rosa nyans. Vi hade ofta avslutning inför sommarlovet i kyrkan. I dag är kyrkan sen länge kraftigt röd – barockröd läste jag nånstans; samma färg som Jakobs kyrka i Stockholm har. Jag tycker det är väldigt fint med det där barockröda eller karolingiskt röda. Drottningen Ulrika Eleonora d.ä., som kyrkan är uppkallad efter,  var ju hustru till Karl XI och mor till en liten gosse som när han blev stor blev välkänd som krigarkonungen Karl XII.


Här ovan ser du kyrkan på håll i svartvitt. Fotot taget en vinterdag 1962 från ett av fönstren högst upp i Pilen IV där vi bodde då; huset på Kungsgatan vid hörnet mot Skolhusgatan och mittemot det s.k. Sparbankshuset. På vår tid där hade Hemslöjden affär och vävstuga i gatuplanet på Pilen IV.

Utsikt 1971.


Bilden ovan är tagen 1971, gissningsvis nån gång tidig höst. Kanske var det då man putsade om kyrkan från skär till kraftigt röd? Det ser ju ut som om nåt sånt pågår.

Hur kyrkan såg ut utvändigt under 1800-talet vet jag inte. Men i boken ”En flicka som heter Anna” finns en scen inne i kyrkan från hösten 1881. Anna, som då väntade sitt första barn, hade plötsligt förlorat sin mamma Sally. Modern var på besök hemma hos Anna och Karl i Söderhamn då hon en dag bara föll ihop och dog. Hon var 54 år gammal.
För Anna kändes det som om marken rycktes undan under hennes fötter. Hon vände sig till Gud så som man förstås gjorde mycket mer under den tid hon levde. I boken står det så här om ett besök i kyrkan:
”Hon gick i kyrkan. Där satt hon för sig själv i en kyrkbänk och såg på den stora altartavlan med Jesus som fallit på knä i Getsemane. Guds son slår ut med händerna och låter armarna falla åt sidorna. Han öppnar sig och lämnar ut sig till den ängel som stiger ner till honom för att ge honom kraft och styrka att offra sig för människorna. Anna såg på det milda ansiktet och på strålkransen runt hans huvud. Hon kunde betrakta bilden länge.”

Om utvandringen till USA

Läser Mobergs ”Utvandrarna” och stöter på ruggiga uppgifter om vad som hände en grupp utvandrare från Söderhamn och Hälsingland 1846. Moberg citerar ur tidningen ”Barometern”:

”Af tvingande omständigheter har man nu blifwit nödgad taga den sorgliga tilldragelsen för afgjord, att skonerten Betty Catharina, byggd 1835 och mätande 80 läster, på resa från Söderhamn till New York totalt förlist. Skonerten hade i Söderhamn intagit sin laddning af jern och hade därjämte ombord omkring 70 utvandrare, hvilka lemnat sitt fädernesland för att i en ny werldsdel söka en oviss framkomst. – – – Utvandrarna hörde till olika kommuner i Helsingland; ibland dem voro 25 kvinnor och omkring 20 barn.”

Dom som utvandrade då var troligen s.k. Erik-jansare. Läser på Wikipedia om Erik Jansson från Biskopskulla som bildade den kristna sekten Erik-jansare. Många av dom utvandrade till USA och slog sig ned i Illinois där dom byggde kolonin Bishops Hill. Wikipedia skriver: ”Missväxt drabbade mellansverige åren 1844 och 1845. Detta bidrog till att många tog steget att följa rörelsen till Amerika. Elva skepp av olika storlekar avgick från Gävle, Söderhamn och Stockholm med kolonister. Alla kom inte fram. Skeppet Betty Catharina som lämnade Söderhamn den 8 augusti 1846, förliste med 65 man ombord. Man tror att det hände utanför New Foundland.
Hösten 1846 ankom 300 kolonister till Bishop Hill. Våren 1847 anlände ytterligare 400. Nya tillskott av kolonister anlände 1850 och 1854.”

Intressant. Jag antar att det finns många i Hälsingland som har släktingar som utvandrade till USA under 1800-talet. Själv har jag inga såna efter vad jag vet. Hittade en lång artikel om utvandringen och erikjansarna hos Gävledraget. Skribenten är en historiker och tidigare chef för Stadsarkivet i Gävle. Artikeln kan du läsa här.

Anna och Helfrid

Min morfars mor Anna skriver till sin kusin Helfrid i Söderhamn inför Anna-dagen den 9 december 1893. På ett ställe är texten svårtydd, därav frågetecknet. Så här börjar brevet:

Linköping den 7 Dec. 1893
Min älskade Helfrid!
Nu när vår dag nalkas vill jag åtminstone brefledes råka dig. Inga verser, inga gåfvor, bara ”snoa” (?) brefvet, rama prosan. Men du vet att meningen är densamma, hjertelaget detsamma, önskningarne de samma, som om de uttryckts i de mest välljudande verser och med de dyrbaraste och vackraste gåfvor. Eller hur? Gud välsigne dig med allt sitt goda! Det är hufvudsumman af alltihop.

Helfrid kanske också hette Anna och hade namnsdag då, tänkte jag, men jag såg sen att den 9 december var hennes födelsedag. Helfrid Laurentia Norell hette hon och var född i Nianfors 9 december 1851. På det fåtal brev som finns kvar efter Anna förstår man att Anna och Helfrid stod varandra mycket nära. När Anna blev sjuk stickade Helfrid ett par blå strumpor till henne och skickade dom till Linköping där Anna bodde dom sista åren av sitt liv. Brevet avslutas med raderna: De blå strumporna sitta på fötterna och sprida värme ända upp i hjerttrakten. Tack!

Dom brev jag har efter Anna är skrivna på maskin. En systerdotter skrev av några av mosterns handskrivna brev långt efter hennes död. Så Annas handstil har jag aldrig sett. Ändå tycker jag att jag kommer henne lite närmre genom att läsa hur hon formulerar sig i breven.

Julklappstips 2018

Mina böcker: ”Sandskär i mitt hjärta” (utg. 2013)
och ”En flicka som heter Anna” (utg. 2017)

Läs mer om böckerna under flikarna ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta”. Där står också hur man gör för att beställa.

Vill du ha en bok för att ge bort i julklapp är det förstås bra att beställa så snart du kan. 19 dec är enl PostNords sida sista dagen att posta paket inom landet. Så gärna beställning till mig senast 15 dec så hinner jag bra. Och kom ihåg att du självklart får boken signerad om du vill.

Anna och Sandskär

Mina två böcker – ”Sandskär i mitt hjärta” och ”En flicka som heter Anna” – har ju flera beröringspunkter, hänger lite samman kan man säga. Anna, som var dotter till kapten Thore Härdelin och hans hustru Sally i Delsbo, gifte sig med Karl Hjelmström från Halmstad. Dom bodde i Söderhamn i flera år och fick sina fem barn där. På Sandskär hade dom en sommarstuga. På ön bodde också Annas kusiner i familjen Österlund. Det var hos familjen Österlund som Anna och Karl sågs för första gången och det ”sa klick” hos Karl. Det är Österlundarnas stuga som vi har numera och som jag berättar en hel del mer om i boken ”Sandskär i mitt hjärta”.

Anna och familjen flyttade från Söderhamn till Linköping i början på 1890-talet. Med den tidens kommunikationer funkade det inte att behålla sommarstugan på Sandskär. August Österlund, gift med Annas kusin Charlotta, tog på sig uppgiften att sälja stugan. Men det gick trögt till att börja med. Anna skriver till ”Älskade Lotta!” i ett brev från sanatoriet i Ulricehamn den 22 juli 1892:

”Tråkigt med Sandskär att ingen vill ha det. Dumma äro de som tycka att det ligger långt ut. I Göteborgs skärgård anse de två timmars ångbåtsfärd icke alls långt ut till sitt landtställe. En fru Svensson, som bor i samma villa som vi, sade att hennes man och många, många andra resa ut hvarje afton en sådan väg och det anses inte alls långt. Och till Sandskär är ju ej stort mer än 1 timmes väg.
Barnen tala ofta om den härliga ön och ibland har jag haft rätt svårt att ställa dem till freds.”

Det finns en fin bild hos Dibis som visar bryggan där ångbåten till Sandskär la till. Man ser människor som väntar på båten. Bilden, nr XBS00090, finns här. Bilden överst i inlägget visar hur huset på bryggan ser ut i dag.

Mer information om mina böcker hittar du under flikarna ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta” högst upp.

Influensatider

Igår blev jag vaccinerad mot årets influensa. Hoppas det hjälper. Hemma igen blev jag sittande och tittade på gamla brev som min morfars mor Anna Härdelin, gift Hjelmström, skrivit till släkt och vänner. Jag har bara några få såna brev från 1892 och 1893. Om fler brev kan finnas hos nån släkting vet jag inte.

Den 25 februari 1892 skriver Anna från Linköping till sin kusin Helfrid Norell i Söderhamn. Brevet börjar så här:

Käraste vännen min!
Omgifven af hela barnskaran vid samma bord ritande, skrifvande och knuffande, känner jag en så stark maning att språka en stund med dig, att jag griper mig an, ehuru jag är viss att brefvet blir både osammanhängande och mer än vanligt ”stillöst”.
Först tack för ditt kära bref, om hvilket jag ju icke får säga några vackra saker, fastän jag hade god lust, du lilla naturliga, stilist! Emellertid får jag väl ändå tala om, att det kom som ett glädjande svar på mitt hjertas längtan efter dig och Lotta, der jag låg i MorbrorLilliandersängen och drogs med influensavärk i hela kroppen. Du skall veta, vi haft en ganska stygg visit af den otäcka ”ryskan”, som lagt ikull oss allihop utom Karl d. store och Nanny, hvilken sistnämnda bara haft en ärlig svensk snufva. Äfven lille Karl slapp ganska lindrigt undan, gick uppe och gnällde på att få sitta i knä, men alla andra voro sjuka i feber och värk, Henning lindrigast och Tord värst. För honom voro vi så ängsliga, då han äfven var hvit i halsen, kräktes och var medvetslös långa stunder. Äfven Ivar och Cecilia yrade dugtigt – ja det var inte alldeles fritt med mig heller en eftermiddag.

Den otäcka ”ryskan” var en influensa som grasserade 1889-92. ”Pandemin spreds över hela världen på ungefär fyra månader och beräknas totalt ha orsakat runt en miljon dödsfall” skriver man i Wikipedia.

I brevet kallar Anna kusinen Helfrid ”du lilla naturliga, stilist!”. Helfrid var journalist och skrev för tidningen Helsingen i Söderhamn, som drevs av hennes svåger August Österlund. När Österlund dog 1898 tog Helfrid över som redaktör. Jag har bloggat om Helfrid i inlägget Pionjären Helfrid Norell

Boken ”En flicka som heter Anna” handlar om Annas liv, om hennes man (”Karl d. store” i brevet) och om deras fem barn Cecilia, Ivar, Henning, Tord och lille Karl. Det var minstingen Karl som så småningom blev morfar till mig. Läs mer om boken och om hur du kan beställa den på sidan ”En flicka som heter Anna”.


Söderhamn omkring 1940

Ännu en bild från Söderhamn i lite äldre tider: en flygbild över delar av stan tagen omkring 1940. De tre gatorna som löper inåt i bilden är förstås Norrtullsgatan, Kungsgatan och Köpmangatan. Kyrkan och Läroverket ser man längst till vänster i bilden. Gymnastikhuset vid Norrtullsgatan ser man också. Rådhuset skymtar bara lite i bildens nedre kant en bit till höger om mitten. Och långt in en bit till höger om alla dom stora träden i parken ser man den gamla brandstationen som låg på Busstorget. Så mycket stora träd det fanns i stan! Kungsgatan – en allé hela vägen kantad av stora träd. Och vad härligt lummigt det då var på den plats som i dag kallas jazzparken och är utformad till minne av Jan Johansson. Fick jag välja hade jag haft träden kvar och så kunde man ha haft ett minnesmärke mitt bland träden, kanske en skulptur utformad som ett piano eller nåt sånt. – Bilden hittade jag hos Länsmuseet Gävleborg.

Det som syns långt borta bakom Faxeholmen måste väl vara Marma brädgård?
Klicka för större bild.