Musikanter på 50-talet

Nyss bloggade jag om min korta karriär som violinist (inlägget Fiolen min…). Här är ett gammalt urklipp ur SöderhamnsKuriren (i två bitar som jag bakat ihop någorlunda här). Troligen har mina föräldrar skickat det till mig nån gång och stolt strukit under min systers och mitt namn i texten.

Årtal står ju inte. Men efter att ha sökt på veckodag och datum får jag fram att det bör ha varit 1956.

Här finns många namn att känna igen. Undrar hur många av dom nämnda personerna som fortsatte spela sen. Bengt Andersson gjorde det och med framgång, det vet jag förstås, men hur är det med övriga?

Nån som känner igen sig och vill berätta hur det blev sen med musicerandet?

Lite biografhistoria

I förra inlägget skrev jag om min mycket korta bana som violinist och berättade att min lärare hette Wiklund. Hans förnamn dök upp plötsigt: Gottfrid, den ende Gottfrid jag träffat i mitt liv.

På Dibis finns en bild från Centralskolan, tagen nån gång 1951-52, på en ungdomsorkester. Ledare var Gottfrid Wiklund som finns med på bilden stående till höger. Bilden har nummer XVA02034B.

Om Wiklund står bl.a. följande på Dibis: ”Gottfrid Wiklund var biografpianist, spelade till stumfilmer. Han var också musiklärare och på bilden har han samlat sina musikelever till ett offentligt framträdande i Centralskolans aula i Söderhamn. – – – Gottfrid Wiklund startade/bildade också Norrala musikcirkel som en gång på 30-talet spelade i radio.”

Biografpianist – det låter längesen verkligen. Rimligen bör det ha varit i Wiklunds gröna ungdom som han spelade på biografen. 20-tal? 30-tal? Körde man stumfilm fortfarande på 30-talet? Jag vet inte när Gottfrid Wiklund var född.

I en bok om svenska biografer står det: ”I Söderhamn öppnades en biograf med namnet Svea redan 1906. När byggnaden revs på 1950-talet efterträddes den av ett nytt komplex kallat Cityhuset, vilket inrymde nya Svea Bio.” (Bild på boken ovan. Biografen Svea stoltserar på omslaget som synes.) På bilden nedan ser man hur den tidigare byggnaden vid Köpmantorget såg ut. I hörnet till vänster var ingången till den tidens biografen Svea.

Första Svea bio, vid Köpmantorget. Dibis PSB00012

När jag var barn och tonåring och bodde i stan på 50- och 60-talet fanns det tre biografer: Stora bio, Teaterbio och Svea bio. Teaterbio låg förstås i Teatern, som var granne med Borgmästargården där vi bodde under 50-talet. Stora bio låg en trappa upp i ett hus på Köpmangatan och brann sorgligen ner i april 1967. Fast i dag hade den ju varit borta ändå. Man rev ju rubbans där efter Köpmangatan i det glada rivningsraseriets tidevarv på 60- och 70-talet.

Fiolen min…

Tyvärr fattas en sträng på den här gamla fiolen. Men hm…nån violinist blev jag ju aldrig. Började som barn med att ta pianolektioner. Läraren – musikläraren Sundberg från Läroverket – kom hem till oss på Borgmästargården. En gång i början tog han tag i mina fingrar för att styra hur jag placerade dom på tangenterna. Nej, usch! Nåt sånt ville jag inte vara med om utan slutade direkt med pianot. Här ska inte komma nån lärare och klämma mig på fingrarna…!

Istället började jag med fiol. Hade en liten barnfiol först. Läraren hette Wiklund om jag minns rätt. Han var ganska gammal, mycket mild och snäll. Minns honom som ofta lite tårögd. Han ställde inga hårda krav utan undervisade och var uppmuntrande på sitt försynta sätt. Jag gick nog framåt en del i fiolspelet så småningom och fick byta ut den lilla barnfiolen mot den du ser på bilden.

Men inte var det roligt att öva på läxorna hemma! Mamma uppmuntrade mig – och tryckte på en hel del. Och jag hade ofta dåligt samvete för att jag inte övade.

Nån gång fick jag spela för publik, har hittat nåt urklipp från SöderhamnsKuriren.  Och en annan gång (flera?) var jag med i en liten orkester som fick spela för publik. Kanske i aulan på Läroverket, minns inte. Jag spelade med Bengt Andersson också i nåt sammanhang. På bilden ovan står jag en jul och spelar i pyjamas och ylletröja i vardagsrummet på Borgmästargården. Jag var åtta år då. Mamma ackompanjerade men fick inte vara med på bild här.

Men men…det blev tjatigare och tjatigare och jag tyckte inte jag hade talang nog. Till slut la jag av helt. Kanske var jag omkring 15 eller så. Då lockade det mer att försöka spela gitarr.

Fiolen har jag haft kvar i alla år. Den har stått i sin svarta fiollåda i nåt hörn och samlat damm. Varje gång jag kommit i närheten av den (måste ju städa lite ibland) har jag känt ett svagt litet sting av dåligt samvete: ”Varför tar jag inte upp det här och fortsätter? Jag har ju en fiol!”

Nu är det äntligen slut med det där. Inte städandet, men det dåliga samvetet. Jag gick nämligen häromåret för att få fiolen värderad hos en kännare. Då fick jag veta att det inte är en vuxen-fiol, utan en fiol för ett lite större barn. Många många år av lite dåligt samvete föll omedelbart av mig!

Och inte är det nån ovärderlig Stradivarius heller utan en mycket enkel fiol, inte värd mer än max ett par hundralappar. Så var det med det.

Blenda

Våra närmaste grannar västerut på Sandskär hade – och har fortfarande – en lång brygga. På 1950-talet fanns en grop i botten längst ut. Den kallades Blendagropen och hade för länge sen grävts upp av propellern på ångbåten Blenda, som trafikerade skärgården förr. Innan jag lärt mig simma var jag rädd för Blendagropen.

Bilden ovan är från omkring 1910 och här syns Blenda till höger.(Reprofoto efter vykort. Länsmuseet Gävleborg). Där syns också den gamla brandstationen med sitt karakteristiska torn. Tror att byggnaden revs omkring 1954. Själv har jag bara nåt mycket vagt minne av byggnaden.

Skarvarna 2020

Förra årets skyddsjakt på skarv på vår kust blev ju ett misslyckande. Tillstånd att skjuta 500 och man sköt 1! Har skrivit om detta tidigare i bloggen.

Men nu är det nytt år och nya friska tag! Skyddsjakt + ev skrämselåtgärder ska förhoppningsvis få ner beståndet, som ju tilltagit betydligt under senare år. En stadig ökning av antalet bon har skett. Fullföljda häckningar för 2016 var 933, 2 130 för 2017, 2 830 för 2018 och 2019 var fullföljda häckningar 3 300.

Om jag förstått rätt gav Länsstyrelsen förra året tillstånd till skyddsjakt alltför långt in i skärgården och det var svårt att genomföra jakten pga närheten till sommarstugor. Nu vill man istället genomföra skyddsjakt längre ut i skärgården istället för inne i vikarna.

På Wikipedia läser jag ”Storskarv har ett mycket stort utbredningsområde och IUCN (Internationella naturvårdsunionen) uppskattar att den globala populationen förmodligen ökar. På vissa platser har den varit en illa ansedd fågel eftersom den ansetts vara ett skadedjur, vara en konkurrent om fisken, förstöra öar och fiskeredskap, och ha ett obehagligt utseende.” Hm, det där med utseendet tycker jag är ett fånigt argument. Alla andra fåglar är väl inte vackra?

Rådhuskondis – lycka till!

Läste att nytt kafé/ny restaurang ska öppnas i gamla Rådhuskondis. Det har ju gjorts några olika försök att driva kafé- eller restaurangverksamhet här under senare år. Hoppas det går riktigt bra nu! Jag önskar dom nya ägarna all lycka till och lovar att titta in på en fika eller en lunch i sommar.
Har haft med Rådhuskondis i bloggen ett par gånger tidigare. Senast så nyligen som 1 december förra året. Läs här. Bilden ovan är från maj 2011.

Spring, Kurre, spring!

Snart blir det kanske fritt fram att jaga ekorrar efter 18 års förbud enligt ett förslag från Naturvårdsverket. Jakten ska få pågå mellan den 15 november och den 29 februari i hela landet enligt förslaget. Skinnet och köttet kan tas tillvara skriver man i en artikel i DN. Äta ekorre? Vilka människor gör det?

Stammen är livskraftig hävdar man: 200 000 individer i Sverige. Så varför inte låta småviltjägare ha lite skoj och döda ekorrar? Lobbying från Jägarförbundet nämns bland kommentarerna till DN:s artikel.

Många som kommenterat är förvånade och upprörda över förslaget. En som själv är jägare skriver att varken skinnet eller köttet torde vara av någon som helst betydelse för jägare. Dessutom att ekorrar inte är skadedjur. Det där om att dom skulle livnära sig på fågelägg och -ungar är en myt. Jaga vildsvin istället! Där kan man tala om skadedjur.

Det är på Sandskär jag brukar träffa på ekorrar, men jag tycker att dom blivit färre på senare år. Är det minken som tar deras ungar?

Skjuta sångsvanar och tranor kan också gå för sig om vissa förutsättningar uppföljs skriver man. Vet inte om artikeln ligger bakom betalvägg eller ej. Länk här.

Gammal bok

Ja, här är en gammal bok som förstås är rätt aktuell i dessa tider när vi snart är inne i juldagarna. Boken finns på Fiskaremuséet Gäddan i Söderhamn. I varje fall gjorde den det i maj 2011 när jag var där och tog dom här bilderna. Tryckåret är 1821.
Av noteringen med blyerts på försättsbladet (klicka för större och tydligare bild) framgår att det är min pappa som skänkt den här gamla bibeln till museet. När jag såg det där tänkte jag att det var lite som en hälsning från honom. Blev lite varm om hjärtat.

Skolhusgatan länge sen

Skolhusgatan. Dibis SWS00109

Vet inte vilket år bilden är tagen. Gissar på 1890-tal eller början av 1900-talet. Lustigt perspektiv eftersom det knappt syns att Skolhusgatan är en backe. Det gick ju alldeles utmärkt att i full fart åka kälke i backen mörka vinterkvällar när jag var barn och styra in i en snödriva längst ner för att inte fara ut i trafiken på Kungsgatan.

Noterar skylten Fotograf till vänster. Det stämmer med uppgiften att fotografen Ester Lindgren hade sin ateljé vid Skolhusgatan 24 (enl den tidens numrering) direkt ovanför uthuset till Pilen IV. Jag var rätt förbryllad först över var hennes ateljé legat egentligen med tanke på gatunumret, men jag fick hjälp från Söderhamns stadsarkiv med att reda ut det. Förklaringen har du i inlägget Fotografihistoria här.

Anna

Igår var det Anna-dagen, och vi är många i släkten som har detta namn. På min andra blogg, Gabrielles blogg, la jag ut en blombukett till alla som heter Anna. Men här blev det ju inget… Så det får bli i dag istället.

Jag har ju skrivit en hel bok  om en Anna som levde långt före dagens alla Annor, min morfars mor Anna Härdelin Hjelmström.

Genom det som berättats om henne har hon framstått i ett speciellt ljus i släkten. Min morfar var bara fyra år när hans mamma dog, men för honom verkar hon ha varit närmast helgonlik. Den där vördnaden omkring Anna Härdelin var provocerande för mig när jag var ung. Men långt senare i livet ledde det mer till att jag blev nyfiken på vem hon var, och jag bestämde mig för att gräva lite, ta reda på mer och skriva om henne. Det blev boken ”En flicka som heter Anna” som jag gav ut 2017. Efteråt känns det ändå som om jag kommit henne lite närmare, vet lite mer om henne och har skapat mig en mer tydlig bild av vem hon var. Fast vad vet man…
Hennes porträtt hänger fortfarande här på väggen i rummet där jag sitter och skriver.
Boken finns fortfarande att beställa. Hur man gör för att köpa den kan du läsa om på sidan ”En flicka som heter Anna” här.