Söderhamn snart 400 år!

Här kommer ett boktips:
Den här fina boken som Lars Nylander skrivit. I förgrunden på omslaget ser du rådhusparken med dom klassiska stolarna som man kan sitta och gunga i. (Större bild om du klickar på den.)
Boken är en riktig guldgruva för den som är intresserad av Söderhamn, stadens historia sen gamla tider och utveckling fram till nu, människoöden, byggnader, kartor, fina bilder m.m. Jag har legat på soffan en hel del av denna regniga helg och läst och läst. Verkligen en god idé att genomföra det här arbetet inför nästa år då Söderhamn firar 400 år som stad. Gustav II Adolf gav stadsprivilegier till Söderhamn 1620.

Söderhamn är min gamla hemstad. Jag bodde där från 3 års ålder tills jag tog studenten. Fortfarande kommer jag ofta till stan, vi har ju kvar den gamla sommarstugan ute på Sandskär. Om Sandskär och stugan m.m. skrev jag boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” (utg. 2013) och när jag läser den nya boken om Söderhamn känner jag förstås hur även staden har en plats i mitt hjärta. Jag blir riktigt berörd av att läsa om stans historia, om människorna som bott och verkat där och om byggnader m.m.

Gläder mig bl.a. åt dom personöden som författaren berättar om. Här finns förutom gamla Söderhamnskändisar som Abraham Bäck m.fl. också många starka duktiga kvinnor som Helfrid Norell, redaktör för Helsingen (se inlägg på bloggen om henne här) och Aurore Grandien, redaktör för Söderhamns Tidning, och så kvinnorna som startade hungermarschen 1917: Anna Maria Sjögren, Anna Jonsson, Karin Östlund och Hilma Pettersson. Dom kallades ”Skärgårdskvinnorna” och var dom första att demonstrera i Sverige. Den framstående socialdemokratiska kommunpolitikern Inez Wickström, hon som drev semesterhemmet Vadtorp under många år, finns med. Henny Fager, även hon framstående socialdemokratisk kommunpolitiker och säkerligen en förebild för många kvinnor, nämns också.

Varm i hjärtat blir jag av att läsa om hur man fortfarande kring jul och nyår tänder kunga- och drottningkronorna i Söderhamn. Första gången var enligt boken 1835 när Karl XIV Johan kom på besök i slutet av augusti. Själv minns jag mycket väl hur Mamma och Pappa gick ut med oss barn för att titta på kronorna mörka vinterkvällar när vi visste att dom var tända. Man använder fortfarande levande ljus står det i boken och Nylander skriver att tändandet av lyktorna ”skötts av samma släkt under minst sju generationer”.

Det är sorgligt att läsa om 1990-talet och nedgången i stan när F15 och akutsjukhuset lades ner. Ett nytt affärscentrum, E-Center, byggdes då i början av 1990-talet strax utanför stan. Jag kan inte tro annat än att det bidragit till att det är svårare att driva affärer inne i stan. Sommartid är det väl fortfarande visst liv och rörelse inne i stan (fast fasligt tomt om kvällarna), men vid andra tillfällen kan man drabbas av en känsla av övergivenhet, för att inte säga ödslighet, när man går där. Självklart är det inte bara E-Centers fel. Människor lever på ett annat sätt nu än när jag bodde i stan, beställer varor på nätet istället för att handla i affärer, tittar på serier och filmer på massor av tv-kanaler istället för att gå på bio osv.
Man drog också om järnvägen den där tiden och byggde ny station på Blötängarna strax utanför Västra Berget. Så kommer man med tåg hamnar man inte inne i stan längre.Många vackra hus i stan har rivits men en hel del finns faktiskt fortfarande kvar. Stadens arkitektur har ett eget omfattande avsnitt utformat som en katalog med text och bilder över hus som rivits och hus som finns kvar. Att läsa om rivningarna i stan gör mig inte glad. Usch vilka korkade beslut som togs! Så många vackra personliga annorlunda byggnader som gått förlorade! Tänk bara på Kungsgatans ena sida där ”Elektriska Johansson”, badhuset, det fina gamla huset där doktor Fex hade sin mottagning i gatuplanet och apoteket försvann och ersattes av ett väldigt trist och stort bygge. Eller t.ex. Sjöströmska huset nere mot ån med framsidan av byggnaden vettande mot parken Strykjärnet (huset med lökkupoler till höger i bilden ovan, 1940-tal). Ja, många fler exempel finns.

Fortfarande finns ändå många kulturhistoriskt intressanta byggnader kvar.  Efter dom sorgesamma uppgifterna om byggnader som för alltid försvunnit, finns ett avsnitt med text och bilder på dom gamla fina byggnader som klarat sig undan rivningarna – så då blir jag gladare igen. Måtte dom här gamla fina husen, som än i dag ger karaktär åt Söderhamn, få fortsätta att göra det!Avslutar med bild på det jag kallar ”Annas hus”. Dvs hon bodde i ett hus med liknande utförande och på denna plats. Dagens byggnad  är återuppförd efter en brand sommaren 1890. I det ursprungliga huset bodde Anna Härdelin Hjelmström med sin familj. Läs mer om Anna och hennes tid i Söderhamn i boken ”En flicka som heter Anna” (utg. 2017).

Tajgafästingen på gång – uppdaterat

Förra året samlade Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, in fästingar bl.a. från norr om Dalälven. Insamlingen pågick till 31 oktober 2018. Vi var på Sandskär rätt mycket och fångade ett ganska stort antal fästingar som vi plockade från oss själva och från en hund på besök. Det blev många kuvert med fästingar till SVA. Men dom som vi fick tag på var nog vanliga fästingar, inte den här arten som kallas Tajga och som är extra farliga. Dom vi tog såg ut som vanliga fästingar.

Tyvärr visar förra årets insamling att Tajgafästingen är på gång alltmer. Den kan bl.a. sprida en farligare variant av TBE-virus. På SVA:s sida skriver man så här:
”Tajgafästingen är inte en ny art för Sverige, men etablerade populationer har tidigare bara hittats i områden längs Norrlandskusten. Från insamlingen 2018 har SVA fått in ett 20-tal tajgafästingar från norrländska kommuner både vid kusten och från inlandet. Fynden från inlandskommunerna ger indikationer på att tajgafästingen troligen har spridit sig till nya områden för Sverige.”

Insamlingen fortsätter nu – med start i dag 2 maj och pågår till 31 oktober.

Uppdatering 1) den 21 maj:
OBS! 
Ser nu att årets insamling gäller Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Det står också att ”Fästingen får gärna ha suttit på tama eller vilda djur, människa eller hittas fri i miljön.” På Sandskär slipper jag alltså samla och skicka in som jag gjorde så flitigt sommaren 2018. Men ta dom otäcka krypen ska jag förstås och ta livet av dom med en brinnande tändsticka eller nåt… jag som normalt är en sån djurvän.
Dessutom ska jag spana efter ovanliga fästingar – se Uppdatering 2) nedan.
Resten av den ursprungliga texten får stå kvar här under Uppdatering 2. Kanske nån från insamlingslänen 2019 tittar in här.

Uppdatering 2) den 23 maj:
OBS! Nya anvisningar: Insamling av ovanliga fästingar!
Ta en bild och skicka in till SVA fasting@sva.se. Spara fästingen i frysen. Svar kommer från SVA per e-post om vad du ska göra med fästingen. Läs här.
Insamlingen av ovanliga fästingar vänder sig till personer i hela Sverige och kommer att pågå t.o.m. 31 maj 2020.

Obs Viktigt att man inte skadar fästingen. Man ska inte fånga den genom att klistra en tejpbit rakt på den för då är den svår att få loss utan att gå sönder för den som ska undersöka den sen på SVA. Vi gjorde ofta så här: om fästingen levde och kröp omkring fångade vi den och la den i en liten glasburk och ställde i frysen (djurplågeri?) med locket på ordentligt ett tag och så kunde man sen förpacka den väl i Gladpack och tejpa ihop paketet och posta i ett kuvert sen. SVA rekommenderar t.o.m. dubbla plastpåsar. Fästingarna är duktiga på att smita. Men har dom varit i frysen ett tag brukar det gå att packa in dom sen.
På dom bara! Fånga och skicka in!

Om Tajgafästingen och hur man gör för att skicka in fästingar kan du läsa här.
Karta över resultatet av insamlingen 2018 kan du se här.

Klädda för sommarnöje?

Här står dom utanför det hus som Gustaf Hultqvist byggde på norra sidan av Sandskär. Mannen i mitten är Gustaf Brolin (f. 1887). Vilka dom andra är vet jag inte. Nån som vet?
Kan en av dom mustaschprydda herrarna vara Hultqvist eller kanske är det han som håller i kameran?

Bilden finns med i boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” och jag fick låna den ur Lars Brolins samling. Dibis har den också, och där skriver man lite om trädgårdssnäckor. Några såna skymtar till höger i bilden. Så här står det: ”Trädgårdssnäckor som lades i trädgårdar och efter gångar. Togs hem av segelfartygen bl.a. från öarna i Karibien. När snäckan togs upp ur vattnet knöt man fast snören i den stora snigelns framben och hängde upp alltsammans tills snigeln tappade suget och snäckan föll i backen. Därefter dödade man snigeln och åt upp den.” I Dibis har bilden nr XBS00044.

Gustaf Hultqvist hann med en hel del i Söderhamn under den tid han bodde i stan. Han ritade flera byggnader i stan, Oscarsborg, obelisken på Rådhustorget m.m. Hultqvist levde 1859-1926. Hittade en sida hos Alir där Hultqvist beskrivs ganska utförligt: här.

Taxblogg

Min syster går i taxtankar. Så visst, jag börjar också tänka på taxar och på taxar jag känt under livets gång.

Bilden visar en annan syster, 11 år gammal här, med taxen Circe i famnen. Vacker bild, tycker jag. Länge sen förstås. Fotograf var en av mina morbröder, han var duktig på sånt.

Två släthåriga bruna taxar hade vi när jag var barn: Cedric och Hannibal. Jag skrev om dom i inlägget ”Hundarna! Hundarna!” här.

Senare kom en strävhårig tax in i vårt liv, men henne hittade jag ingen bra bild på. Svårt tävla med morbror.

En gammal oljemålning

Målning av Carl Ekström nån gång troligen på 1870-talet. I ett brev från någon av systrarna Österlund i Söderhamn (tidigare ägare till målningen, Österlund var den familj som ägde vår stuga på Sandskär innan familjen Roland köpte den) läser jag om konstnären: ”Carl Ekström, kallad Gubben Noak, var en 1-armad (?) målare, troligen ambulerande”.
Säkert skulle målningen må bra av en renovering. Det är rätt mycket gulstick i den.

Hittade följande om Carl Ekström på Wikipedia:
Carl Otto Ekström, född 8 april 1836 i Skogs socken, Gävleborgs län, död 25 april 1886 i Stockholm, var en svensk författare, tidningsman och målare.
Ekström gav ut ett antal böcker och tidskrifter med för sin tid uppskattade skildringar ur det norrländska skogs- och jägarlivet, ibland under signaturen Gubben Noach.

Nån som känner till nåt mer om Carl Ekström och kanske sett nån tavla av honom? Jag hade med en annan i Gabrielles blogg tidigare i inlägget Vinterbilder här.

Fotografihistoria

I Söderhamn fanns bl.a. fotografen Carl August Askling, etablerad redan 1865 och med ateljé på Oxtorgsgatan 16. Askling fortsatte sen på Oxtorgsgatan 32. Ateljén på Oxtorgsgatan 16 drevs från 1910 av Anna Berglund.

Och så har vi Ester Lindgren, etablerad 1890, med adress Skolhusgatan 24. Det var hos henne mina gamla anförvanter Karl Hjelmström och Anna (född Härdelin) lät sig fotograferas med sina barn. Det är den Anna jag skriver om i ”En flicka som heter Anna”.

Var låg Skolhusgatan 24 då, tro? Min gissning är att Ester Lindgren hade ateljén i ett hus på tomten till Borgmästargården och som i dag inte längre finns. Byggnaden syns direkt ovanför den tomt där det s.k. Sparbankshuset (i dag Gamla Sparbankshuset) senare byggdes (1913-14). Man anar en ingång där genom staketet som verkar löpa nästan hela vägen till Kungsgatan. Titta här, först en bild som varit med ett par gånger tidigare i bloggen, årtal 1888/1889, och sedan ett vykort från 1903.

Det stämmer nog att det var där Ester Lindgren hade sin fotoateljé eftersom jag på en sida om Ester Lindgren hittar följande: ”Ateljén låg på Skolhusgatan 24 i Söderhamn “invid Helsingens tryckeri” (Söderhamns Tidning den 22 februari år 1893). År 1900 satte Ester tydligen upp ytterligare en fotoateljé på Hamngatan: “Ny Fotografi-Atelier, 2 trappor upp i Hultqvist nya hus vid Hamngatan”, “arbetet fortgår som vanligt i gamla affären” (Söderhamnskuriren den 25 juli år 1900).” Länk till sidan nedan.
Gatorna i Söderhamn har tydligen numrerats om nån gång (eller flera gånger?) och jag ser att Sparbankshusets ingång mot Skolhusgatan i dag har nr 8. Nån som vet om jag har rätt om det där i dag försvunna huset på Skolhusgatan och om hur gatorna numrerats?

Jag inser att det här inlägget hör till ”nördkategorin” men jag är ju lite nörd när det gäller den här tiden i Söderhamn, intresserad av den tid då min morfars mor med familj bodde i stan och av platser dom varit på och vill veta mer. Att jag gick igång på det här med kvinnor som var fotografer beror på en artikel jag läste i SvD, länk nedan.

Om Anna, hennes familj och deras tid i Söderhamn kan du läsa i ”En flicka som heter Anna”, finns hos bokhandeln i Söderhamn, hos Bokus, att beställa direkt från mig eller låna på biblioteket. Läs mer här.
Om Ester Lindgren i Fotografihistoria här.
Förteckningen över fotografer i gamla tider hittade jag hos Rötter här.
Björn Axel Johansson, ”Fotografins kvinnor stiger fram i ljuset” i SvD här.

Uppdatering och korrigering 24 april:
Nej, jag hade fel: Ester Lindgren hade inte sin fotoateljé i byggnaden bakom staketet på Borgmästargårdens tomt.
Har fått hjälp från Söderhamns stadsarkiv – tack tack! – med att ta reda på hur det var. På Ester Lindgrens tid hade man inte gatunumrering alls tydligen. Man hade numrering på kvarteren och inom varje kvarter hade tomterna/fastigheterna sen nummer. Borgmästargården och Helsingens tryckeri, som syns på dom gamla bilderna ovan, ingick båda i 2:a kvarteret. Borgmästargården hade nr 30. Tomten nedanför, där man sen byggde Sparbankshuset, hade nr 28, Flickskolan nr 29 och Teatern nr 31.
Helsingens tryckeri hade nr 23 B och nr 24 låg direkt ovanför uthuset till Helsingens tryckeri, alltså på samma sida av Skolhusgatan. Byggnaden finns inte kvar. På den sidan av Skolhusgatans backe upp mot Norrtullsgatan byggdes sen tre bostadshus/villor som finns kvar i dag.
Den här bilden tog jag i maj 2011. Ester Lindgrens fotoateljé låg alltså på platsen för det gula trähus som syns längst till höger i bilden. Nedanför syns uthuset till Pilen IV och sen fastigheten Pilen IV där Helsingens tryckeri låg förr och där jag långt senare bodde i tonåren. (Klicka för större bild.)

Paddelminne

Den här bilden är inte tagen på Sandskär, det ser ju alla. Platsen är Port Phillip Bay, dvs den stora bukten vid Melbourne, Australien. Det man ser i bakgrunden är den långa piren i St Kilda, strax utanför Melbourne. Bilden är från februari förra året.

Jag försöker paddla i en surfski – med blandat resultat. Ibland lyckades jag faktiskt ha båda benen uppe i fotstöden, och det är ju så det ska vara. Men när jag först satt mig i (på) surfskin kom jag att tänka på hur vi som barn kunde ta vara på en stock som smitit och flöt i vattnet vid Sandskär (flottat timmer låg då fortfarande förtöjt längs Grimsön) och försöka balansera på den. Har du provat det? Tala om rankt.

Och i the Bay gick jag också gång på gång runt och tog in en hel del vatten. Men en bra grej med en surfski, till skillnad från en kajak, är att det är så lätt att ta sig upp igen. Det finns ju ingen sittbrunn som man ska sticka ner benen i utan man sitter mer ovanpå farkosten med fötterna i ett fotstöd. Vi höll oss på ganska grunt vatten och det var inte alls kallt. När jag paddlade rakt mot vågorna med båda benen uppe gick det stundtals bra men så fort jag skulle svänga gick jag runt. Roligt var det, och att jag blev så genomblöt gjorde inte så mycket. Jag ska nog prova igen nån gång. Men dessförinnan hoppas jag på en bra kajaksommar i Söderhamns skärgård, runt Sandskär och dom andra öarna.