Om skarvarna

Skyddsjakten på skarv under 2020 gick betydligt bättre än året innan. Flera aktörer gick samman och sökte och fick tillstånd att skjuta 1000 skarvar längs Söderhamns kust och i skärgården. Och 1000 skarvar sköt man.

Dessutom störde man skarven för att hindra dom från att slå sig ner på ytterligare öar i Sandarne och för att minska påverkan på fisk som leker och söker föda i Söderhamnsfjärden. Vid Ljusnans mynning fick Ljusne sportfiskeklubb tillstånd att störa skarv för att hindra skarvarna från att frossa på dom stora mängder öring och lax som släpps ut från odlingen i Ljusne. Odling och utsläpp sker som en kompensation för att älvens ekosystem förstörts när man byggde ut vattenkraften. Störningsåtgärder åstadkom man genom såväl mänsklig närvaro som drönare.

Hur många skarvar som ska skjutas i år vet jag inte. Troligen blir det ungefär samma omfattning som förra året.

Hm, drönare… Häromåret hade jag lust att skaffa mig en sån. Inte för att störa skarvar utan bara för att det kanske skulle vara roligt att fota med den. Sen hände saker i mitt liv som fick mig att totalt glömma bort idén, och nu vet jag inte om den känns så lockande längre. Ska fundera på saken.

Junikväll för flera år sen

Det hade varit en dag med blåst mer eller mindre rakt på ön men en del sol av och till under dan. På seneftermiddan kom det plötsligt kraftigt skyfall som försvann igen och kom tillbaka ett par gånger. Åskan mullrade. Regnet piskade på vattnet och det drog mörka skyar i vattenytan. Riktigt ruggigt. Jag låg på soffan på verandan med en filt om benen och läste. På kvällen lugnade det ner sig och blev stilla.
Det var i juni 2013. (En av många favoritutsikter från Sandskär. Klicka på bilden om du vill se den större).

Argsint skönhet

Grådaskiga januaridagar i Stockholm sitter jag och drömmer om sommaren och Sandskär. Här är en favorit i repris. Jag gillar silvertärnorna trots att dom är så argsinta och anfaller allt vad dom orkar. Dom kommer så nära att man kan titta in i gapet på dom. Så där alldeles smarta är dom nog inte. Dom kan få för sig att lägga ägg i en grop på stranden. Lätt serverat för minken som inte ens behöver bli blöt om fötterna för att få sig ett skrovmål. På senare år har tärnorna flera gånger snott den sten ute i vattnet där måsen normalt brukar ha sitt bo. Vi hejar på måsen eftersom den låter oss gå ut på bryggan utan att attackera.

Norrtullsgatan 1917

1:a maj 1917 demonstrationståg på Norrtullsgatan i Söderhamn.
Det stora huset till vänster är den Brolinska villan, som Lars Nylander benämner den i sin fina bok ”En vandring genom Söderhamns historia”. Byggdes 1882, byggherre L.W.Brolin, revs på 1960-talet.
Brolinska villan låg mitt emot Borgmästargården, som tack och lov överlevde rivningarna. Längre bort längs gatan syns några lägre trähus. Det ena av dom finns med på en vinterbild, som varit med nån gång tidigare. Här är den igen. Valkyrian, Tempelriddarordens hus, syns här i hörnet mot Nygatan. Det fanns ju inte 1917. Byggdes först 1926.

Flickorna på vinterbilden heter Elisabeth och Jeanne (min storasyster), och dom står innanför staketet till Borgmästargården, där vi bodde på 1950-talet. Bilden är troligen från 1954.

Vad härligt mycket snö det fanns då! Staketet mot Norrtullsgatan hade en horisontell överliggare som man kunde balansera på. Allra roligast var det att försöka gå där när det var full snöstorm. Stormen slet och ryckte i oss och under skrik och skratt ramlade vi ner i snömassorna nedanför. – Åh, vinternostalgi!

1910-talet var det svåra tider i Sverige och just 1917 skedde hungerupplopp och demonstrationer runt om i landet. Och det var kvinnorna som gick i täten. På första bilden ser det ut att vara enbart kvinnor i tåget. Nedan en bild från 11 april 1917 då kvinnorna demonstrerade utanför stadshotellet i Söderhamn.
Foto: Bengt Hermann/Arkiv Gävleborg.

Dom kallades ”skärgårdskvinnorna” läste jag nånstans. Klipper följande ur en artikel:
”Den 8 mars 1917 startade kvinnorna i Petrograd den ryska revolutionen. Den 11 april tände några fiskarhustrur utanför Söderhamn gnistan till den svenska. När regeringen Hungerskjöld sänkte brödransonerna från 250 till 200 gram om dagen, när smör bara fanns att köpa på svarta börsen, potatisen var slut och profitörer sände köttet på export fick det vara nog. Fyra kvinnor vid kusten tog initiativet, efter vägen slöt allt fler upp, när de nådde Söderhamn var de flera hundra. Utanför stadshuset krävde de ökade ransoner.” (Kjell Östberg, historiker vid Södertörns högskola, i Expressen 11 maj 2017).

I Namur

Dinant är en stad i södra Belgien i provinsen Namur. Målningen ovan är gjord av den flamländske konstnären Lucas van Valckenborch (1535-1597). Här rinner floden Meuse genom landskapet. På andra sidan om floden ligger Bouvignes-sur-Meuse, en gammal stad som i dag administrativt hör till Dinant. Från dom här trakterna kom några av dom valloner jag har i min släkt långt bakåt.

Nicolas de Bouvengne föddes omkring 1585 i Bouvignes-sur-Meuse som då hörde till Spanska Nederländerna. Den 27 juli 1627 är han i Liège där han, tillsammans med sin dräng Thomas de Rennieuet, skriver kontrakt för två års arbete hos Louis de Geer i Sverige. Hustru och barn följde troligen med på resan till Sverige eller kanske kom dom efter. Nicolas de Bouvengne blev smältarmästare vid Lövsta bruk, Österlövsta, och levde där till sin död 1650.

Vad hustrun hette är okänt, men bland barnen fanns sonen Johan (Jean) född i Vallonien 1614. Han blev också smältarmästare vid Lövsta bruk, gifte sig med Marta Dubois, född 1623 i Belgien. Tillsammans fick dom nio barn, däribland sonen Toussaint Bouweng, som också blev smältarmästare men nu vid Forsmarks bruk. Så där fortsätter det genom generationerna: ofta giftermål med andra vallonättlingar och ofta många barn.

Smältarmästaren arbetade i smedjan. I materialet från Sällskapet Vallonättlingar, SVÄ, står det: ”Smältare (affineur). Vid smälthärden i en vallonsmedja arbetade en mästersmältare och en smältardräng (se­nare tiders gesäll). Arbetet pågick i tretimmarspass (en tournej) då avlösning skedde och det första laget kunde vila i det intill liggande labbyt (l´abri=skyddet). Andra laget bestod en mästersven (smältarmästarens förste man) och en dräng.”

Sex generationer efter Toussaint Bouweng och hustrun Maria (f. Tillman och också av vallonsläkt) finns min mormors mor Augusta Eklund. Min mormor Tilan (Ottilia) visste att hon hade valloner i släkten. Hon nämnde namn som nånting på Bou… Boudou… Boudin…. kanske? Men hon visste inte säkert. Det är roligt att ha fått hennes vaga uppgifter bekräftade med materialet jag har från SVÄ.

Bilden visar Augusta Eklund gift Lindström tillsammans med sonen John och dottern Ottilia. Precis som min morfars mor Anna Härdelin Hjelmström (Anna i ”En flicka som heter Anna”) dog Augusta ung, bara 37 år gammal, i lungsot.

Spåren försvinner

Datumet var 11 december 1745. ”Tröjwäfveri Mästaren Anders Upström född i Upsala på hwad tijd är icke bekant: anlände hijt til factorie 1737 Förstod wackert sina christendoms stycken: begick flitigt Hmt: H Natward: Dödde hastigt på förrnämbda dag.” Texten var inte lätt att tyda, men jag fick hjälp med dechiffreringen (Tack, Lars-Erik!).

Och vem var den där Anders Upström nu då? En gammal släkting förstås. Har grävt lite vidare bland gångna generationer, inte minst bland vallonerna. Så här hänger det ihop:
Anders och Elisabet Upström flyttade med sina barn från Uppsala till Mo 1737. I familjen fanns den då 16-åriga dottern Brita Sara. 1742 när dottern var 21 år gifte hon sig med Hübbert Garneij, född på Galtströms bruk 1715, men som då flyttat ner till Mo, Flors linnemanufaktori. Där har vi en av mina vallonkopplingar. Hübberts morfars far hette Colas Grenier. Han och hustrun Maria Dubois, båda från Vallonien, kom på ett skepp från Amsterdam till Norrköping 1633 efter att ha skrivit kontrakt om arbete i Sverige.

Barnbarnsbarnet Hübbert (Hybert, Hybbert) Garneij och hustrun Brita Sara fick sex barn, varav två dog som små. Kvar i barnaskaran var: Anna Elisabet, Anders, Sara Brita och Karl Hubert. Det är Sara Brita jag skrivit om i två tidigare inlägg. Fadern dog redan 1763 när yngsta barnet Karl Hubert bara var 2 år gammal. Änkan flyttade med barnen till Stockholm strax efter makens död.

Var bodde familjen då? Vad levde dom av? En änka med fyra barn. Jag har läst här och var i diverse anteckningar i församlingsböcker men inte hittat några svar på mina frågor. Det är Gustav III:s tid (blev kung 1771) och Stockholm är en stad med omkring 75 000 invånare. I en text från Stockholmskällan står det om staden: ”1760-1830 hade den kring 75 000 invånare varav nästan hälften i det nuvarande Gamla Stan – Cityområdet.” När Brita Sara dog 1807 bodde hon i Klara församling. Ja ja, jag får väl gräva mer där då och ögna igenom arkivhandlingar för att få reda på mer. Men det känns som om spåren försvinner alltmer bakåt. Och det är väl naturligt att det blir så.

Dottern Sara Brita och hennes man Andreas Lilliander (oftast kallad Anders) vet jag ju mer om. Har t.o.m. deras porträtt – se förra inlägget. På sidan ”Rötter” hittar jag lite mer om Lilliander: ”Anders har en rad titlar: Skräddargesäll, nipperhandlare, sidenbandfabriquer (benämns även bandfabrikör) och diversehandlare. Anders hade en gård i Katarina Södra där han bedrev sin verksamhet.” Det är klart jag vill veta mer… Var låg denna gård? Att det skulle finnas nåt kvar av den är säkerligen inte att hoppas på. Men nåja, jag letar vidare.

Det är roligt att hitta trådar bakåt i generationerna. Och beröringspunkter med senare tider finns förstås. När mina morföräldrar levde och bodde på Kungsholmen i Stockholm sov dom i en stor utdragssäng som alltid kallades den ”Lillianderska sängen”. När dom var bortresta kunde jag under studietiden ibland låna lägenheten, och då sov jag i den där sängen. I dag finns den hemma hos en av mina systrar. Hur gammal den är vet jag inte. Klart är i varje fall att prosten i Norrbo Lars Olof Berg och hans hustru Juliana använde sängen. Juliana var dotter till Sara Brita och Anders Lilliander och finns med på bild i mitt första inlägg om Sara Brita Garneij.

Mer om Sara Brita

Nu har jag grävt lite vidare om den gamla anmodern Sara Brita Garneij som var med på bild i förra inlägget. Jag visste ju inte så mycket om henne. Nu vet jag en del mer. När hon dog på prästgården i Norrbo den 12 februari 1830 skrev man en hel liten uppsats om henne i arkivhandlingen över dom som dött i Norrbo detta år. Allt är inte lätt att läsa men så här var det:

Sara Brita föddes i Mo den 13 oktober 1757, ”på flossfabriken” som man skriver i arkivhandlingen, Flors linnemanufaktori. Fadern var strumpfabrikören Hybert Garneij vid fabriken och modern hette Brita Sara Uppström. När flickan bara var 6 år förlorade hon sin far.

”Modren flyttade kort derefter med 5 minderårige barn till Stockholm, der de njöto en Christerlig och wårdad uppfostran. Dessa syskon hafva alla förr henne gått till evig hvila” står det i handlingen. Fem barn och änka, hur försörjde Sara Britas mamma sin familj? Vet inte.

När Sara Brita var 19 år gifte hon sig med Sidenfabrikör och Handlande Andreas Lilliander i Stockholm. Dom fick 7 barn men flera dog i barnaåldern.

Tyvärr sorgligt urblekta porträtt av makarna Andreas och Sara Brita Lilliander. Enl uppgift målade av Söderhamnsmålaren Bolinder 1805.

”1821 slet döden derefter makars trogna förbund och samma år flyttade den nu saligen aflidna till sin dotter i Gefle.” Dottern var Juliana Charlotta som finns med på bild i förra inlägget. Hennes man Lars Olof Berg blev sen utnämnd till prost i Norrbo, och då följde Sara Brita med familjen när dom flyttade från Gävle till Norrbo. I arkivhandlingen beskrivs hurdan Sara Brita var. Det står bl.a.:

Prosten Lars Olof Berg

”Ett milt och gott hjerta, ett böjligt, tåligt och fridälskande lynne, rena bildade seder, ett ljust och vettigt förstånd i förening med mycken Gudsfruktan, mycket kärlek, arbetssamhet, och alla husliga dygder utgöra grundteckningen för hennes personliga förtjenster.” Och så avslutas texten med: ”Frid och Salighet öfver den Goda, Huldrika, Saknade!!!”

Dom där tre utropstecknen får mig att tänka att den som skrev det här nog kände Sara Brita. Det kan väl ha varit prosten själv, Lars Olof Berg, som förde pennan och skrev så här kärleksfullt om sin svärmor.

”Ålderdom och Bröstfeber” står som dödsorsak för Sara Brita i arkivhandlingen. Jag ser också att när Andreas Lilliander dog 1821 skedde det på ett s.k. gubbhus på Söder i Stockholm (Maria Magdalena församling). Jag undrar lite om gubbhus fungerade som en sorts sjukhus på den tiden.

Det är roligt det här grävandet i arkiven och att man kan sitta och göra det vid sin dator hemma. Sara Brita Garneij var förstås av vallonsk härkomst. Stavningen på namnet varierar. Hennes farmors farfar hette Colas Grenier och kom från Vallonien (troligen från trakten av Namur) till Sverige 1633 med ett skepp från Amsterdam till Norrköping. I en bok på franska som jag hittade på nätet står namnen på dom 134 vallonska män som kom med skeppet uppräknade. Där är Colas Grenier med.

Colas Grenier jobbade bl.a. som kolare vid Åkerby bruk, Österlövsta, gifte sig och fick flera barn med sin hustru, Maria Dubois, också hon av vallonskt ursprung.

Fast nu får jag nog sluta med det här… annars blir jag väl sittande här med gamla valloner till sent ikväll. Har skaffat mycket grundligt genomförd sammanställning om valloner från Sällskapet Vallonättlingar, och sen jag fick materialet i posten häromdan har det varit valloner, valloner, valloner mest hela dagarna och lite av nätterna…

Sara Brita Garneij

Här har vi en gammal anmoder, mormorsmor till Anna Härdelin, som jag skrivit om i boken ”En flicka som heter Anna”. Sara Brita Garneij föddes 1757 i Mo i Hälsingland och dog 1830. Dessemellan passerade ett människoliv som jag inte vet mycket om. Hon gifte sig med sidenfabrikören Andreas Lilliander i Stockholm. Ett målat porträtt i miniatyr av honom har jag också foto av, men det är nästan ännu mer urblekt än hustruns. Originalen, dom två runda miniatyrerna, finns hos en släkting och jag hoppas jag kan få tillfälle att se dom nån gång – och ta bättre bilder på dom. Det lär vara Söderhamnsmålaren Bolinder som målat miniatyrerna och året är enl uppgift 1805.

Fotografikonsten och daguerrotypi, dess första variant, fanns inte än under paret Lillianders livstid. Dom tidigaste porträttbilderna i form av foto/daguerrotyp är från 1840-talet.

Så vi får nöja oss med den här urblekta miniatyren av Sara Brita Garneij.

Andreas och Sara Brita Lilliander bodde i Klara församling i Stockholm när dottern Juliana Charlotta föddes 1793. Kanske flyttade familjen till Hälsingland sen? Kanske Andreas fick jobb på Linnemanufakturiet i Flor?
I varje fall gifte sig deras dotter så småningom med Lars Olof Berg, prost i Norrbo. Dom fick sju barn däribland dottern Sally som gifte sig med kaptenen Thore Härdelin. Det är där som dottern Anna Härdelin kommer in, hon är deras förstfödda. Om hennes mamma Sally har jag skrivit här.

Dellenportalen har mycket material om Lars Olof Berg och hans familj. Man har lagt ut inte mindre än 24 avskrifter av brev m.m och det finns bl.a. en beskrivning av hur man firade jul i prostgården i Norrbo. Dellenportalen är en riktig kulturgärning, tycker jag. Mycket intressant läsning om människor och om bygden finns där. Länk nedan.

Att prostinnan Juliana Charlotta (kallades Lotty; bilden till höger) skulle ha franskt påbrå läste jag nånstans i Dellenportalen: född ”av franska föräldrar, franska sidenvävare från Lyon” som kommit till Stockholm. Men jag tror att man har ”tryckt ihop historien” här och att det där franska kommer längre tillbaka. Juliana Charlottas far Andreas Lilliander föds av svenska föräldrar och modern Sara Brita Garneij är född i Mo och hennes föräldrar hette Brita Sara Upström och Hybert Garneij. Längre tillbaks i linjen Garneij finns fler personer med franskklingande namn.

Ja, det blev lite släkthistoria där. Jag är inte släktforskare själv men använder sånt andra i släkten har forskat fram – tack, tack!

Flors Linnemanufaktori kände jag inte till tidigare. Men nu när jag googlar runt efter uppgifter om Lilliander m.fl. ramlar jag över berättelsen om manufakturiet. Tillverkningen hade startat 1729 men det gick trögt. Några år senare anställde man engelsmannen Stephen Bennet som ‘directeur’, och han verkar ha varit en driftig person. Så här står det på en sida jag hittade:

Det var 1736 som engelsmannen Stephen Bennet anställdes som ”directeur” för att få fart på det, år 1729, nystartade Flors linnemanufaktur. Stephen hade då redan mycket skickligt omsatt Jonas Alströmer planer till väl fungerande manufakturverk i Alingsås, där han påbörjat sin anställning 1723 med att, i bästa engelska sjöromanstil, som en äkta Kapten Hornblower, smuggla ut införskaffade maskiner och råvaror ifrån Amsterdam. Han och en kompanjon, John Biggs, hade då redan misslyckats med ett första smugglingsförsök ifrån Paris där tullen beslagtog hela lasten. Andra gången lurade man tullarna, smet iväg med lastfartyget Jouffrow Elisabet mitt i oktobernatten och lyckades i skydd av mörkret till slut smita undan ifrån tulljakten som länge låg tätt efter i deras kölvatten.

Ja, nu blev det lite släktforskning och diverse om gamla tider i Hälsingland. Inte jag som forskat fram det här om släkten utan jag använder mig helt ogenerat av sånt andra forskat fram – tack tack!
Tar gärna emot synpunkter och kompletteringar från dom som vet mer såväl om gamla släktingar med eller utan franska rötter som om linnemanufakturiet i Flor m.m.

Ranbo och Flors linnemanufaktur 1729-1859 kan du läsa mer om här.
Dellenportalen om Lars Olof Berg och hans familj här.
Och så hittade jag en utförlig text om Stephen Bennet hos Riksarkivet här.
Lulebygdens forskarförening skriver också om Bennet på sidorna 10-11 i medlemstidning från 2015 som pdf här.

Uppdatering 17 december: Texten ovan innehåller en del felaktigheter när det gäller Sara Brita och Andreas Lilliander. Dom bodde kvar i Stockholm tills han dog. Jag har ju efter hand fått reda på mer. I ytterligare två inlägg berättar jag om Sara Brita m.fl.

Hajak

Hajak hette vår stora klinkbyggda roddbåt som fanns hos oss på Sandskär under hela min barndom och in på 1970-talet. Det var en snipa, dvs en modell med ”en spetsig för och en spetsgattad något rundad akter” som Wikipedia förklarar begreppet. Det var en härlig båt. Hajak flög över vattnet när vi rodde med dubbla par åror. Det var lite som med min stora gamla damcykel (från 1930-talet) med 28-tumsdäck: när man väl fått upp farten gick det undan (cykeln med på bild här).

I dag ligger Hajak på Fiskaremuseet i Söderhamn. När jag först fick veta det var det lite av tankeställare, en påminnelse om tiden som flytt och förstås min egen ålder. Nästan som om jag själv började bli färdig för museum. Nåja, jag är glad att Hajak ligger där nu i trädgården till Fiskaremuseet, i skydd under tak och fint renoverad. Första gången i år när vi var i Söderhamn för att öppna upp på Sandskär for vi till museet, tog lite bilder och gav Hajak en kärvänlig klapp. Skriver om det i inlägget ”Älskad båt igen” här.

Nu finns bilder och text om Hajak i senaste numret av Bränningen, medlemsbladet för Söderhamns Kust & Skärgårdsförening. Bläddra till sidan 8 i pdf:en här.

Hajak finns naturligtvis med i min bok ”Sandskär i mitt hjärta”. Vill du beställa ett ex? Titta här hur man gör.