Så bodde man

Tänk så man inredde på den tiden!
Mörka tapeter, stora växter,  inte så värst bekväma möbler gissar jag, långa gångmattor på brädgolvet – eller om det är parkett, svårt att avgöra. Det här är vardagsrummet i det hus vi alltid kallade Pilen IV, i hörnet mellan Skolhusgatan och Kungsgatan i Söderhamn. Fönstren i rummet vetter mot Kungsgatan och hörnfönstret, som skymtar till höger på bilden, vetter ut mot korsningen mellan Skolhusgatan och Kungsgatan. Vet inte riktigt när bilden är tagen. 1920-30-tal kanske?

Kvinnorna på bilden är Tora och Essan Österlund, och mannen som sitter där är en syssling. Han hette Henning Hjelmström och var son till Anna Härdelin Hjelmström. Det är den Anna jag berättar om i min bok ”En flicka som heter Anna”. Anna och hennes Karl hade en dotter och fyra söner, den yngsta blev så småningom min morfar.

Fotografiet på väggen ovanför taffeln är August Österlund, far till Tora och Essan och sex barn till. August Österlund var tidningsman i Söderhamn. Han drev den konservativa tidningen Helsingen, som kom ut 3 ggr i veckan. Det var Österlund som lät bygga huset Pilen IV nån gång på 1880-talet. Jag berättar en hel del om familjen Österlund i min första bok, ”Sandskär i mitt hjärta”. Båda böckerna går fortfarande att köpa i bokhandeln i Söderhamn och i Hudiksvall eller direkt från mig. Se flikarna ovan: ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta”. Böckerna finns också att låna på biblioteket.
Mer om Pilen IV finns bl.a. här. Där finns bl.a. bild på hur huset ser ut i dag.

Efter åskan

En favoritutsikt förstås. Säkert har du, som brukar läsa Arundo-bloggen, sett liknade bilder här tidigare.
Men så här blir det, när man – jag – längtar bort från allt detta snöslask omväxlande med isigt och livsfarligt halt här i Stockholm till en annan tid, en annan plats. Bilden tog jag på Sandskär en junidag för ett par år sen efter ett åskväder. Solen är på väg ner, men det var ju en av dom där härliga långa dagarna då ljuset stannar länge länge. Enligt uppgifterna i kameran var klockan några minuter i 9 på kvällen. (Klicka om du vill se bilden större).
Du har väl sett att det finns en hel bok om ön Sandskär i Söderhamns skärgård? Jag skrev den för ett par år sen. Vill du köpa den så titta på fliken ”Sandskär i mitt hjärta” ovan. Det går förstås också att låna den på bibliotek.

Lek i snön

Vinter på 50-talet.
Vi leker med våra dockor i snön i trädgården på Borgmästargården. Jag till vänster och så min lillasyster. I bakgrunden ser man Teatern och så ett upplag av ved. Som jag minns det låg det alltid ved staplad där när jag var barn. Det var ju också där bakom veden som ett kärlekspar brukade gömma sig för att kyssas. Fast vi såg dom förstås och smög på dom.

Min docka hette Ella. Jag har dockan kvar. Hon ligger i ett skåp i stugan på Sandskär. Hennes ögon har dessvärre trillat in och ligger och skallrar i skallen på henne. Så här ser hon ut numera.

Vi lekte inte alls bara med dockor, bilar var också populära, inte minst på sandstranden på Sandskär där vi kunde bygga hela landskap i den fuktiga sanden med kurviga vägar (gärna feldoserade) och körde där med våra leksaksbilar.

Om dockan skrev jag i min andra blogg i inlägget ”Gone baby gone” här. Och vill du läsa om kärleksparet bakom vedstaplarna får du läsa ”En liten brungrå gubbe” här.

Bryggbygge – längesen

Det behöver inte gå så värst långt in på det nya året innan jag börjar tänka alltmer på Sandskär, och Sandskär kommer med i mina drömmar också. Detta alltså långt innan vi kan åka dit. Stugan är inte det minsta bekväm att bo i vintertid. När jag var barn – och även senare när mina föräldrar bodde kvar i Söderhamn – gjorde vi ibland utflykter bara över dagen till Sandskär vintertid. Vi åkte skidor eller gick över isen. Nu är det inte så längre.

När jag sitter och grejar med bilder på min dator kommer jag lätt in på bilder från Sandskär. Många såna finns det ju. Den här visar ett av många byggprojekt.

Stora och långa bryggflak köpte vi från ett företag i Hedemora. Bryggan skulle sen byggas genom att fästa flaken med rör ner i sandbotten och lägga flaken på tvärslåar m.m. Det var ett drygt jobb, dels att kånka ut dom stora flaken, dels att få ner dom långa rören. I ena änden på varje rör fanns en sand/lerborr som skulle underlätta iskruvningen. Röret skulle dras runt runt tills det kom tillräckligt långt ner i botten. Man blev snabbt snurrig i skallen av det där. Detta var innan vi fick tipset att blåsa ner rören genom att med hjälp av en pump spruta vatten genom dom.
Oj vad vi slet!

Vi byggde bryggan på våren och tog isär den och lagrade den på stranden på hösten. Att lämna den i vintertid var inte att tänka på. Isen har tagit bryggor eller delar av dom tidigare. Ofta hade vi med oss pojkarna + nån kompis till pojkarna för det tunga jobbet med flaken. I dag bygger vi bryggan på ett annat sätt. Utanför en fast brygga lägger vi i en lång flytbrygga. Återigen har vi hjälp av killar som är starkare än vi, både vid bygge och ”rivning”. På hösten när det är dags för vintring får vi hjälp av goda grannar på ön att lyfta upp och lagra bryggflaken på stranden. Varje flak väger 62 kg + kanske en del mer pga beläggningen av havsanemoner som brukar finnas på undersidan.

Om bryggprojekt av olika slag berättar jag i ett av kapitlen i ”Sandskär i mitt hjärta”. Boken finns fortfarande att köpa, i bokhandeln i Söderhamn och Hudiksvall eller direkt från mig. Hur man beställer boken, vad den kostar m.m. ser du på fliken ovan ”Sandskär i mitt hjärta”.

En Croque monsieur i Söderhamn

Ett vinterminne… I februari var jag på biblioteket i Söderhamn och berättade om min bok ”En flicka som heter Anna”. Det var fantastiskt mycket snö i stan. Jag passerade stora berg av snö på min väg från hotellet till ”bibblan” på Köpmangatan. Det var härligt att se och påminde mig förstås om min barndom i stan. Riktigt såna snömassor har vi sällan, om någonsin, i Stockholm.

Det är också en lite märklig känsla att komma till Söderhamn och bo över på hotell. Det är min gamla hemstad. Förr om vintrarna bodde mina föräldrar inne i stan eller en bit utanför och då bodde vi förstås hos dom när vi kom till stan vintertid. Men så är det inte längre. Sommartid har jag i alla år kunnat bo i skärgården, på Sandskär, men på vintern är det ingen bra idé.

Om hur det gick med mitt anförande på biblioteket berättade jag i inlägget ”Vinterkväll i Söderhamn” här. Efteråt traskade jag tillbaka till hotellet i snölandskapet. Sen blev det en macka och en öl innan jag gick och la mig.

Ulrika Eleonora

Utsikt mot Ulrika Eleonora kyrka, vintern 1962
När jag växte upp i Söderhamn var kyrkan Ulrika Eleonora putsad i en ganska svagt rosa nyans. Vi hade ofta avslutning inför sommarlovet i kyrkan. I dag är kyrkan sen länge kraftigt röd – barockröd läste jag nånstans; samma färg som Jakobs kyrka i Stockholm har. Jag tycker det är väldigt fint med det där barockröda eller karolingiskt röda. Drottningen Ulrika Eleonora d.ä., som kyrkan är uppkallad efter,  var ju hustru till Karl XI och mor till en liten gosse som när han blev stor blev välkänd som krigarkonungen Karl XII.


Här ovan ser du kyrkan på håll i svartvitt. Fotot taget en vinterdag 1962 från ett av fönstren högst upp i Pilen IV där vi bodde då; huset på Kungsgatan vid hörnet mot Skolhusgatan och mittemot det s.k. Sparbankshuset. På vår tid där hade Hemslöjden affär och vävstuga i gatuplanet på Pilen IV.

Utsikt 1971.


Bilden ovan är tagen 1971, gissningsvis nån gång tidig höst. Kanske var det då man putsade om kyrkan från skär till kraftigt röd? Det ser ju ut som om nåt sånt pågår.

Hur kyrkan såg ut utvändigt under 1800-talet vet jag inte. Men i boken ”En flicka som heter Anna” finns en scen inne i kyrkan från hösten 1881. Anna, som då väntade sitt första barn, hade plötsligt förlorat sin mamma Sally. Modern var på besök hemma hos Anna och Karl i Söderhamn då hon en dag bara föll ihop och dog. Hon var 54 år gammal.
För Anna kändes det som om marken rycktes undan under hennes fötter. Hon vände sig till Gud så som man förstås gjorde mycket mer under den tid hon levde. I boken står det så här om ett besök i kyrkan:
”Hon gick i kyrkan. Där satt hon för sig själv i en kyrkbänk och såg på den stora altartavlan med Jesus som fallit på knä i Getsemane. Guds son slår ut med händerna och låter armarna falla åt sidorna. Han öppnar sig och lämnar ut sig till den ängel som stiger ner till honom för att ge honom kraft och styrka att offra sig för människorna. Anna såg på det milda ansiktet och på strålkransen runt hans huvud. Hon kunde betrakta bilden länge.”