Linbanan

I förra inlägget handlade det om Marma. Nu blir det lite mer gammalt men denna gång om Sandarne. Jag kom att tänka på den linbana, som fanns när jag var barn och som gick från Sandarnefabriken och tvärsade över Stenövägen. Om jag fattat rätt användes den för att forsla flis från Ala sågverk till Sandarne sulfatfabrik. Har letat bilder hos Dibis. Här är en av bilderna:

Sulfatfabriken, Sandarne sedd från söder med linbanan till Ala. 1956.
Dibis nr BAB00670.

Sen letade jag vidare och gick in på SISAM/Kult, dvs Föreningen Sandarne Kultur- och Historiska Förening, KULT. Den häftiga bilden här nedanför har jag lånat från KULT (hoppas det är ok!). SISAM/KULT finns på Facebook här. En linbanevagn skymtar längst till höger. Visst är det en fin bild.

Sandarnefabriken. Årtal okänt. SISAM/KULT

Undrar hur många av byggnaderna på dessa två bilder som finns kvar. Troligen inte många…

Linbanan fanns kvar till 1961. Vid en annan av linbanebilderna hos Dibis står det: ”Linbanan som byggdes 1921 gick mellan Ala sågverk och Sandarne sulfatfabrik och fraktade träflis i linbanekorgar från sågen till Sandarnefabriken. Linbanan upphörde 1961 då ett åsknedslag vid linbanestationen i Sandarne i maj samma år satte stationen i brand. Därefter började man transportera flisen med lastbilar.” (nr LBF00022)

Vi körde förstås ofta ut till Stenö för att ta oss vidare med Einar Strandlunds båt ut till sommarstugan på Sandskär. Att vi på ett ställe passerade under linbanan och såg vagnarna passera däruppe är ett starkt barndomsminne.

Som jag minns det fanns det ett tag på 1950-talet en livsmedelsaffär nånstans där vid Stenövägen. Tror att den kanske kan ha legat i närheten av där Stenövägen tar av mot höger mot Stenö, medan vägen till fabriken leder rakt fram. På vänster sida om man var på väg ut mot Stenö. Nån som minns? Nån som har bilder?

Lite biografhistoria

I förra inlägget skrev jag om min mycket korta bana som violinist och berättade att min lärare hette Wiklund. Hans förnamn dök upp plötsigt: Gottfrid, den ende Gottfrid jag träffat i mitt liv.

På Dibis finns en bild från Centralskolan, tagen nån gång 1951-52, på en ungdomsorkester. Ledare var Gottfrid Wiklund som finns med på bilden stående till höger. Bilden har nummer XVA02034B.

Om Wiklund står bl.a. följande på Dibis: ”Gottfrid Wiklund var biografpianist, spelade till stumfilmer. Han var också musiklärare och på bilden har han samlat sina musikelever till ett offentligt framträdande i Centralskolans aula i Söderhamn. – – – Gottfrid Wiklund startade/bildade också Norrala musikcirkel som en gång på 30-talet spelade i radio.”

Biografpianist – det låter längesen verkligen. Rimligen bör det ha varit i Wiklunds gröna ungdom som han spelade på biografen. 20-tal? 30-tal? Körde man stumfilm fortfarande på 30-talet? Jag vet inte när Gottfrid Wiklund var född.

I en bok om svenska biografer står det: ”I Söderhamn öppnades en biograf med namnet Svea redan 1906. När byggnaden revs på 1950-talet efterträddes den av ett nytt komplex kallat Cityhuset, vilket inrymde nya Svea Bio.” (Bild på boken ovan. Biografen Svea stoltserar på omslaget som synes.) På bilden nedan ser man hur den tidigare byggnaden vid Köpmantorget såg ut. I hörnet till vänster var ingången till den tidens biografen Svea.

Första Svea bio, vid Köpmantorget. Dibis PSB00012

När jag var barn och tonåring och bodde i stan på 50- och 60-talet fanns det tre biografer: Stora bio, Teaterbio och Svea bio. Teaterbio låg förstås i Teatern, som var granne med Borgmästargården där vi bodde under 50-talet. Stora bio låg en trappa upp i ett hus på Köpmangatan och brann sorgligen ner i april 1967. Fast i dag hade den ju varit borta ändå. Man rev ju rubbans där efter Köpmangatan i det glada rivningsraseriets tidevarv på 60- och 70-talet.

Taxblogg

Min syster går i taxtankar. Så visst, jag börjar också tänka på taxar och på taxar jag känt under livets gång.

Bilden visar en annan syster, 11 år gammal här, med taxen Circe i famnen. Vacker bild, tycker jag. Länge sen förstås. Fotograf var en av mina morbröder, han var duktig på sånt.

Två släthåriga bruna taxar hade vi när jag var barn: Cedric och Hannibal. Jag skrev om dom i inlägget ”Hundarna! Hundarna!” här.

Senare kom en strävhårig tax in i vårt liv, men henne hittade jag ingen bra bild på. Svårt tävla med morbror.

Vill du se en stjärna?

På en kulle långt ut på Stenö, där vägen slutade, låg den här byggnaden med servering och med underhållning på kvällarna. Den är borta sedan länge. Tror den revs 1968. Innan dess var där hålligång. En kväll i slutet av juli 1958 stod vi vid stugan ute på Sandskär och hörde Zarah Leander sjunga ”Vill du se en stjärna, se på mig!”. Rösten hördes väl över vatten och skog ut till oss på sydöstra sidan av ön. Min mamma skriver i ett brev att det den helgen skulle vara ”fest i dagarna tre med tivoli och gästuppträdanden av Zarah Leander, Stig Järrel, Tom Carlssons Hep Cats m.fl. på Stenöbaden”.

Speceribåten i skärgården

I boken ”Sandskär i mitt hjärta” nämner jag den service som fanns i skärgården förr innan alla skaffat egna båtar. På 1950-talet fanns en matbåt som Alfons Karlsson körde runt med i skärgården på lördagarna, tror jag det var. Han stod ombord nere i kajutan bakom en disk och på vår sida av ön brukade båten lägga till vid familjen Strandlunds långa brygga strax väster om oss. Vi rodde dit i Hajak, vår gamla fina roddbåt, och handlade. Och så fanns det en strömmingsbåt som kom då och då och en ölbåt som förstås också hade läsk.

Jag hade gärna velat ha med en bild i boken om Sandskär på Alfons Karlsson bakom disken i speceribåten. Men nån bild fick jag aldrig tag på. Nu sitter jag och ögnar igenom gamla brev från 1950-talet och i ett av dom skriver min mamma om Alfons Karlsson och hans båt, som tyvärr inte körde den sommaren. Brevet är daterat i juli 1958. Här några rader:
”Tyvärr åker ingen speceribåt i skärgården i år, och ingen ölbåt heller. Alfons Karlsson, som haft speceribåten, kunde inte få någon bra att köra och sköta den i år. Han hade dåliga erfarenheter från fjolåret, då hans medhjälpare kört på grund en eller ett par gånger och båten måst repareras. Sånt kostar pengar, och när han åkte själv, var han aldrig på någonstans. Förtjänsten var ingen förra året. I stället gick han back nära 2000 kronor, berättade han när jag frågade om båten. Men till nästa år planerar han en sommaraffär på någon av öarna. Han har en sådan sedan förra året ute i Norrfjärd, och den är sommargästerna där mycket belåtna med. Ja, få se då hur det blir nästa år.”

Ja, att båten gått på grund är ju inte förvånande med tanke på den steniga skärgård vi har och med sandbankarna som finns här och var. Till och med M/S Moa gick ju på grund alldeles nyligen – i början av juni – strax utanför Gran, tror jag.

Alfons Karlsson har förresten varit med i bloggen tidigare i inlägget ”Mat för många förr” här.

På Borgmästargården

Den här bilden är tagen på Borgmästargårdens gård på 50-talet. Flickskolan skymtar till höger. Högt uppe i huset bodde vaktmästaren med sin familj. Dom hade en svart Newfoundlandshund som hette Exi. Stor och vänlig. Hon fick en massa valpar som vi gärna klappade. Bloggade om Exis valpar här.

Flickan som ska stå på händer är jag. Sånt där gör jag inte längre.

”Nu kommer Einar”

Einar Strandlund drev för länge sen en liten båttaxirörelse bland öarna i den södra delen av Söderhamns skärgård. Han hade stuga på Sandskär och satt där och spanade in mot Stenö. Längst ut fanns en brygga (borta nu sen länge) med en semafor: en vitmålad bräda hängde i ett rep snett ner från toppen på en stolpe. Den som ville åka ut drog upp semaforen så den stod som ett vitt streck rakt ut. Einar såg det ute på ön. Han gick ner till båten, rundade det stora grundet som ligger där innanför Sandskär och åkte in och plockade upp passagerarna.

Under kriget hade Einar tydligen en stor eka som han rodde passagerarna i. Sedan skaffade han en helt öppen stor båt med inbyggd motor. Och slutligen hade han i många år en båt med en liten styrhytt i fram. Vid dåligt väder ville man gärna sitta i skydd inne i ruffen där Einar satt och styrde. Men man vågade bara fråga om lov när han var på bra humör.

Båten hade ett karakteristiskt motorljud, ett dunkande ljud som lät ungefär som en tändkulemotor. Vi kunde höra honom från stugan. ”Nu kommer Einar”, sa vi till varandra. Det var inte en tändkulemotor har jag fått veta senare av Lars Brolin. Einar hade en Albin-motor som drevs på bensin.

Einar finns med i boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”. Jag ser nu att Einar varit med i bloggen tidigare: i inlägget ”Ut till ön – förr” här. Nåja…det är väl bra med återanvändning. I det tidigare inlägget står lite kort om hur det var att bo på en ö utan att ha båt och det finns två bilder till, dock inte på Einar. Bilden ovan har Lars Brolin tagit.
I dag har alla egna båtar, och Einar är förstås borta sen länge.

Rädda Rådhuskonditoriet

I Söderhamn finns ett gammalt konditori och kafé – Rådhuskonditoriet – med välbevarad inredning från 1950-talet. Men huset där Rådhuskondis ligger ska säljas så nu är det stängt sen början av året. Man hoppas få tag på nån som vill arrendera kafédelen och fortsätta driva det. Och bevara den unika miljön.

Själv har jag inga funderingar på att driva kafé men jag hoppas förstås man hittar nån hugad så rådhuskondis får vara kvar. Det är ett välkänt gammalt kafé och konditori och utgör ett värdefullt inslag i Söderhamns stadsmiljö där det ligger vid det kullerstenslagda Rådhustorget (granne förstås med Rådhuset). Här är en bild jag tog för ett par år sen:
DSC_1722_1206_ed_grblFler bilder finns t.ex. på bloggen Femtiotalsjakten här.
En Facebook-grupp har startats för att försöka medverka till att Rådhuskonditoriet finns kvar – här.

Uppdatering 18 augusti: I Stockholm lägger man också ner gamla fina kaféer och restauranger. Just nu är Järnvägsrestaurangen på Östra Station hotad av nedläggning. En kaffekedja är intresserad av att eventuellt ta över verksamheten. Men det innebär förstås förstöring av inredningen som skapades på 1930-talet. ”..en bärande del av kaffekedjornas affärsidé är att ersätta befintlig interiör med sitt eget koncept blir i så fall Järnvägsrestaurangens unika inredning ett minne blott” skriver Mats Wickman i SvD i dag. Han skriver om ”det allt mer kulturhistorielösa Sverige” och om ”det ansiktslösa kapitalets arrogans”.
Usch ska det gå så där illa med den unika miljön på Rådhuskonditoriet? Läs artikeln i SvD här.

I köket

_DSC5789_ed3Den här bilden är också från gården Erik-Anders, Hälsingegården med den vackra salen som jag hade med i förra inlägget. Dom här böckerna stod framme i ett kök på gården med inredning från 20-talet. Den Husmoderns köksalmanacka som syns på bilden är från 1958, hur gammal den där andra boken om konservering är vet jag inte.

Det visar sig att Husmoderns köksalmanack har funnits i många många år – sen 1933 – och utkommer fortfarande, men 1979 skippade man ordet husmodern i titeln. Hm, försvann husmödrarna då, tro? Hittade en blogg som skrivit om almanackorna och en artikel i Helsingborgs Dagblad där man hävdar att mannen i familjen fortfarande inte förekommer särskilt ofta i almanackan. I artikeln tittar man på 1953 och 2005. Om det hänt så mycket mer på den fronten sen 2005 vet jag inte.

I det där köket i gården Erik-Anders spanade jag inte alls efter skopor. Vi var där innan jag visste om att skopor är så svåra att få tag på numera. Som jag skrivit om i Gabrielles blogg – inlägget Retro – är denna enkla och som jag trodde vardagliga hushållspryl i stort sett borta från marknaden. Skopor finns nästan inte alls längre. Utom eleganta små skopor till bastun. Folk har väl rinnande vatten i sina sommarstugor numera och en vattenhink med skopa börjar bli ett museiföremål verkar det som.

Bloggen om 50-talsprylar där bloggaren skrivit om Husmoderns köksalmanack har du här.  Artikeln i Helsingborgs Dagblad, I köket står tiden stilla, här.

Vanten

Den lilla flickan springer på bryggan. Hon snubblar och faller. Bryggan är gammal och sliten. Flickan tar emot sig med händerna. Ena handen skrapar hon i så den blir full av stickor, alldeles randig av ljusgrå stickor av gammalt trä. Stickor stickor stickor, alla på samma ledd. Inte vill hon att hennes mamma ska ta ut alla dom där med en pincett och kanske bli tvungen att använda en synål för att ”öppna” stället där stickan sitter, en synål som hon först desinficerat med hjälp av en brinnande tändsticka. Usch, det gör ont att ta ut stickor i en liten mjuk barnhand.

På kvällen är dom bjudna på middag hos farföräldrarna som bor i en våning inne i stan. Det är egentligen aldrig roligt att gå dit och inte blir det bättre om man har ena handen full av stickor. Det roligaste man kan göra hos farföräldrarna är att räkna vagnar på tåg som passerar förbi på järnvägen som man ser från balkongen, spotta på människor som promenerar på trottoaren nedanför balkongen eller ligga på magen på mattan i vardagsrummet och titta på dom ruskiga bilderna i Dorés bibel. Bibeln finns i tre delar så det blir en var.

Hon har vante på sig på handen hela den kvällen. Stickorna är kvar där under vanten.

Och jag tänker på den där vanten nu så här långt efteråt. Rädd för smärtan om stickorna skulle opereras ut? Ja, det förstås och så skammen, att dölja med vanten. Såna minnen sitter länge. Men hur stickorna kom ut sen minns jag inte.