Anorak

Turist, Svensk Turistförenings tidning, har i senaste numret en artikel om plagget anorak (nr 1/Feb 2017). Det väcker minnen, och jag går och tittar efter om jag nånstans har kvar min gamla mörkblå anorak från 60-talet. Men nej, hittar den inte. Gissar att den åkt ut i nån utrensning, gammal, urblekt och lite sliten som den var. Men det var en anorak av klassisk typ som man drar över huvudet och med en stor ficka rakt i fram.

En gång på 1980-talet i slalombacken i Vemdalen under en tid då det var modernt med sportkläder i pastellfärg (kanske inspirerat av Susanne Lanefelts träningsprogram på tv) fick jag  sällskap i släpliften upp på fjället av en äldre herre. Han sa att han blev riktigt rörd när han såg mig, Jag hade min gamla mörkblå anorak, mörkblå varma braller och ett par stora tumvantar i vitt läder som man drog på sig utanpå stickade tumvantar. Jag skiljde förstås ut mig bland alla andra damer i snajdig slalomdress i turkos eller chockrosa. Kanske är det förresten likadant i dag, alltså modernt med pastellfärger i slalombacken. Det vet jag inte, länge sen jag var i en sån backe.

ridintresserad_ungdom3_bakadEn annan anorak minns jag också: min pappas gamla anorak från beredskapen. Den var förstås alldeles för stor för oss döttrar, men vi gillade den skarpt och lånade den mer än gärna när vi kom åt. Den var stor och vid och sydd i ett kraftigt vitt tyg, förstås tänkt som kamouflage vid militärtjänst vintertid. På vänstra bilden är det jag som lånat anoraken och det verkar ha varit riktigt blöt snö den dan  för anoraken ser rätt våt ut. Med på bilden är min lillasyster. På den högra bilden är det min storasyster som snott anoraken. Framför henne rider min bästis, också hon iförd anorak ser det ut som. Bilderna är från nån gång vid slutet av 50-talet och tagna när vi bodde på Borgmästargården i Söderhamn.