Sjöfart

DSC5800_bakadSjöfart… ja, det är väl kanske att dra begreppet lite väl långt när det gäller båtarna ovan. Men i alla fall, nåt slags flytetyg är det ju. Jag ville ha med alla på en och samma bild och helst ute på böljan den blå. Men det var inte lätt. Dom stack iväg åt olika håll allihop. Så det fick bli i formation på sanden istället. Och så har en ensam seglare tagit en paus och dragit upp sin båt i sanden. – Dom här barkbåtarna täljde min mamma för många år sen.

Ett fartyg som inte sticker iväg åt nåt håll kommer sen. Klart lättare att fotografera. Den här bilden har jag inte tagit ute i skärgården utan nån annanstans. Vet du var?

DSC_4482_edOch så till sist, ett av dom allra sista stora segelfartygen – C.B.Pedersen. Oljemålning av E.Moeller.C.BFartyget byggdes 1891. Det var en fyrmastad järnbark. På 1920- och 1930-talen gick hon oftast mellan Europa och Australien, med sågat virke ner och med vete tillbaka. På 30-talet var en kusin till min mamma med som befälselev ombord. Hans resa med C.B. Pedersen är välkänd i släkten. Av olika anledningar ville han nämligen lämna skeppet – ”jump ship”. När fartyget ankrat för natten nånstans i Torres Strait, norr om Australien, flydde han i skydd av mörkret i kaptenens gamla träbadkar och seglade till en ö där han kunde gå i land. Jodå, det är en sann historia. Men alldeles för lång för detta blogginlägg. Killen klarade sig i alla fall och blev kvar i den där delen av världen – närmare bestämt på Nya Zeeland.

Och hur gick det för C.B.Pedersen då? Inte så bra: fartyget gick under efter en kollision med en engelsk ångbåt nånstans i trakterna av Azorerna i maj 1937. Men hela besättningen räddades i alla fall. Så på det sättet slutade det bra.

Se där, nu fick du lite sjöfartshistoria på kuppen och samtidigt exempel på både mycket små båtar och åtminstone en riktigt stor.