Sjöfart…

Återkommer här med några bilder på vad sig tilldragit haver på havet under dom senaste dagarna. Flytetyg av olika slag – stora och mindre – har rört sig här på böljan den blå en bit från ”min” ö. Även nån enstaka som idkar SUP – stand-up paddling. Som gammal kajakpaddlare har jag tidigare sett med visst löje på denna nya form av paddling. Men jag har ändrat mig. Tror säkert det kan vara roligt att ta sig fram så + god träning. Fast själv håller jag mig till min lilla vita kajak.

Här kommer lotsen.

Och så finns det lättjefulla sätt att åka i skärgården, stilla och fint. Häromdan kom samma ”verandabåt” förbi med ett gäng ungdomar ombord och musik av typ ”dunka-dunka” på hög volym. Dom stannade och badade, dök och hoppade i, vid en av småöarna här utanför. Dom här på bilden nedan var betydligt stillsammare. Åkdonet har jag inte sett här tidigare somrar.

Fin båt dom har, dom här på bilden ovan! Den ser ut som den gamla fiskebåt vi brukade köpa strömming av på 50-talet. När strömmingsbåten kom tog vi med en plåtbalja för strömmingen och rodde ut till fiskebåten och handlade. Och så har vi tjejen som håller på med SUP.

Slut på dagens bildkavalkad.

En gammal fin kajak

Hej då, min stora gamla kajak, och lycka till hos din nya ägare! En vacker träpaddel följde med. Den nye ägaren blev glad och jag blev glad över att kajaken verkar ha hamnat i rätta händer. Och så är jag glad för att jag får mer plats för våra övriga flytetyg.

Många trevliga minnen har jag av denna kajak. Den har ett skrov av träribbor och är sedan klädd med hårt spänt tyg som blir ännu mer spänt när man målar det med spännlack. Och så har vi målat tyget vitt runt om.

Ett tag var kajaken röd, men det var länge sen. Den var liksom draperad på ovansidan. Det var nämligen svårt att spänna tyget tillräckligt hårt och spännlack kände vi inte till då. Bild på mig och en liten kille i vackert röd och lätt draperad kajak finns med i min andra blogg här. I boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” finns ett kapitel som heter Båtar och kajaker och där finns bilden också med. Och en del andra båtar och kajaker.

”Nu kommer Einar”

Einar Strandlund drev för länge sen en liten båttaxirörelse bland öarna i den södra delen av Söderhamns skärgård. Han hade stuga på Sandskär och satt där och spanade in mot Stenö. Längst ut fanns en brygga (borta nu sen länge) med en semafor: en vitmålad bräda hängde i ett rep snett ner från toppen på en stolpe. Den som ville åka ut drog upp semaforen så den stod som ett vitt streck rakt ut. Einar såg det ute på ön. Han gick ner till båten, rundade det stora grundet som ligger där innanför Sandskär och åkte in och plockade upp passagerarna.

Under kriget hade Einar tydligen en stor eka som han rodde passagerarna i. Sedan skaffade han en helt öppen stor båt med inbyggd motor. Och slutligen hade han i många år en båt med en liten styrhytt i fram. Vid dåligt väder ville man gärna sitta i skydd inne i ruffen där Einar satt och styrde. Men man vågade bara fråga om lov när han var på bra humör.

Båten hade ett karakteristiskt motorljud, ett dunkande ljud som lät ungefär som en tändkulemotor. Vi kunde höra honom från stugan. ”Nu kommer Einar”, sa vi till varandra. Det var inte en tändkulemotor har jag fått veta senare av Lars Brolin. Einar hade en Albin-motor som drevs på bensin.

Einar finns med i boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”. Jag ser nu att Einar varit med i bloggen tidigare: i inlägget ”Ut till ön – förr” här. Nåja…det är väl bra med återanvändning. I det tidigare inlägget står lite kort om hur det var att bo på en ö utan att ha båt och det finns två bilder till, dock inte på Einar. Bilden ovan har Lars Brolin tagit.
I dag har alla egna båtar, och Einar är förstås borta sen länge.

Ett skepp kommer lastat

096_B_Hajak_1939_121026_564

Dessa mer eller mindre glada damer har nog just kommit till Sandskär med motorbåten. Kanske flyttar dom ut för sommaren? Fast dom ser mer ut som klädda för en promenad i stan än för sommarliv på ön. Nu ska bagaget lastas över i roddbåten och ros bort till deras brygga som ligger en liten bit ifrån den här. Kanske lastades damerna om också så dom slapp gå över stock och sten bort till stugan.

Bilden togs 1939. Vad personerna heter vet jag inte, men roddbåten är jag mycket bekant med. Vi kallade den Hajak, och den finns numera till beskådande på Fiskaremuseet Gäddan i Söderhamn.

Sjöfart

DSC5800_bakadSjöfart… ja, det är väl kanske att dra begreppet lite väl långt när det gäller båtarna ovan. Men i alla fall, nåt slags flytetyg är det ju. Jag ville ha med alla på en och samma bild och helst ute på böljan den blå. Men det var inte lätt. Dom stack iväg åt olika håll allihop. Så det fick bli i formation på sanden istället. Och så har en ensam seglare tagit en paus och dragit upp sin båt i sanden. – Dom här barkbåtarna täljde min mamma för många år sen.

Ett fartyg som inte sticker iväg åt nåt håll kommer sen. Klart lättare att fotografera. Den här bilden har jag inte tagit ute i skärgården utan nån annanstans. Vet du var?

DSC_4482_edOch så till sist, ett av dom allra sista stora segelfartygen – C.B.Pedersen. Oljemålning av E.Moeller.C.BFartyget byggdes 1891. Det var en fyrmastad järnbark. På 1920- och 1930-talen gick hon oftast mellan Europa och Australien, med sågat virke ner och med vete tillbaka. På 30-talet var en kusin till min mamma med som befälselev ombord. Hans resa med C.B. Pedersen är välkänd i släkten. Av olika anledningar ville han nämligen lämna skeppet – ”jump ship”. När fartyget ankrat för natten nånstans i Torres Strait, norr om Australien, flydde han i skydd av mörkret i kaptenens gamla träbadkar och seglade till en ö där han kunde gå i land. Jodå, det är en sann historia. Men alldeles för lång för detta blogginlägg. Killen klarade sig i alla fall och blev kvar i den där delen av världen – närmare bestämt på Nya Zeeland.

Och hur gick det för C.B.Pedersen då? Inte så bra: fartyget gick under efter en kollision med en engelsk ångbåt nånstans i trakterna av Azorerna i maj 1937. Men hela besättningen räddades i alla fall. Så på det sättet slutade det bra.

Se där, nu fick du lite sjöfartshistoria på kuppen och samtidigt exempel på både mycket små båtar och åtminstone en riktigt stor.

Ritar i båten

img656_AnnaM_edSommar, tidigt 50-tal. Soligt. Blåsigt. Man ser skum vid stranden och vassen som böjer sig för vinden. Sliten brygga, gammal roddbåt, stugan med glasverandan i bakgrunden. Och på marken stammen av en stor tall som man tagit ner. Allting verkar lite snett och vint och slitet.

Liten flicka i båten ritar och använder en av tofterna som bord. Hon är fullt upptagen av det hon håller på med och bryr sig inte om mamman som tar bilden och inte håller kameran rakt. Och det blir som det blir.

Jag tycker om den här bilden. Den har så mycket av sommar och sol och barndom i sig. Flickan är min lillasyster. Och bilden är förstås från Sandskär. (Större och lite tydligare bild om du klickar på den).

Ut till ön – förr

Innan vi hade egen båt åkte vi som många andra med en man som drev en informell sjötaxirörelse i skärgården. Einar och hans båt var ett välkänt inslag bland öarna. Båten hade det där typiska dunket från en tändkulemotor.

053_edit0911Att bo på en ö innebär – som för så mycket annat – både för- och nackdelar. En del släpande av grejer har det blivit genom åren och förstås mer sånt innan vi skaffade egen båt. På bilden till vänster nedan säger vi ”Hej då!”på morgonen till Pappa när han är på väg in till kontoret. Han ska gå över ön och ta båten på andra sidan in till fastlandet. Det är 50-tal och man kunde tydligen fortfarande köpa mjölk i lös vikt i mjölkkanna. Lite senare blev det glasflaskor innan tetrapak kom. Den andra bilden har min mamma ritat och målat. Den satt troligen som ett anslag på utedasset och gällde bland annat åtgången av toalettpapper.

Bakad_bild_medNOTexten på bilden till höger lyder: ”Far kommer från stan. Hjälp Far! Håll förbrukningen nere!”
Bilderna finns med i Sandskärsboken. Bilden på Einar i båten har Lars Brolin tagit.

En gammal roddbåt

När jag var barn hade vi en stor klinkbyggd roddbåt med två tofter och dubbla par åror. När två rodde samtidigt (och om dom var samrodda – finns det ett sånt ord?) riktigt flög man fram över vattnet. Det fanns mast, segel och roder till båten också och vi barn seglade den – med varierande framgång. Det gick bäst med vinden akterifrån. Men att det inte alltid gick så bra berodde nog mer på vår bristande förmåga som seglare än på båten. Under nästa ägares tid med båten seglades den faktiskt hela vägen från Söderhamn upp till Höga Kusten.

När det var dags för pensionering skänktes båten till Fiskaremuseet i Söderhamn. Där ligger den nu, och vi har varit där och klappat den och tackat för gamla tider.

På Fiskaremuseet i Söderhamn.
På Fiskaremuseet i Söderhamn. Bild från 2011.

Det finns ytterligare några bilder på båten i Gabrielles blogg här.

Båten byggdes vid mitten av 1930-talet på beställning av den familj som då ägde stugan på Sandskär, barn till den tidningsman som lät bygga huset på 1860-talet. På den här bilden är båten troligen alldeles ny. Bilden är tagen på Sandskärs västra sida.

Med roddbåten på västra sidan av ön. 1930-tal.
Med roddbåten på västra sidan av ön. 1930-tal.

I boken om Sandskär har jag ett kapitel som heter Båtar och kajaker. Båda dessa bilder är med där och så en hel del annat också förstås.
Vill du läsa mer om tekniken att bygga en klinkbyggd träbåt kan du titta på en liten text hos Wikipedia här. På en annan sida hos Wikipedia kan man läsa om träbåtars och träskepps anatomi, titta på var kölsvinet är nånstans osv – här.
Fiskaremuseet i Söderhamn hittar du information om här.