I Hela Hälsingland på nätet läser jag att ”Bok-Nisse”, Nils Rundkvist, den trevlige bibliotekarien på Söderhamns stadsbibliotek, går i pension till sommaren. Han har jobbat på biblioteket i 35 år, dom senaste 20 som chef.
Och så börjar jag tänka på biblioteket i Söderhamn och vad det betydde för mig när jag bodde i stan som barn och i tonåren. Mycket!
I tonåren hade jag en bokslukarperiod som varade flera år. Mina tidigaste minnen är att biblioteket låg i ett gammalt trähus på Oxtorgsgatan (rätta mig om jag har fel!). En stor lokal med bokhyllor längs väggarna och stående rakt ut på golvet också. Linoleumgolv. Ganska murrigt därinne och det var väldigt bibliotekstyst där. Man tassade försiktigt längs hyllorna och tittade och valde. Alla böcker var inbundna i bibioteksband i mörkrött. Lånen stämplades baktill i boken. Bibliotekarie var fröken M som bodde i en liten lägenhet en trappa upp i Borgmästargården, där vi också bodde då i bottenvåningen. Jag kan fortfarande se henne framför mig – brunt hår, pigga ögon, välklädd, alltid snabb i steget och alltid vänlig mot oss barn. Fröken M dog i kräfta som man sa på den tiden. Och hon var den första jag hörde detta om – kräfta. Det låg förstås nåt skrämmande omkring ordet.
Mina systrar och jag lånade böcker som bara den. Ofta gick vi till biblioteket just för att låna och kånka hem en laddning böcker och lämna tillbaks dom vi läst ut. Andra gånger gick vi dit bara för att vi inte hade nåt annat att göra just då. När läxorna var gjorda – eller om man kanske sparade dom till frukosten nästa morgon – hojtade man ”jag går på bibblan” och gick. Var ingen annan hemma hojtade man förstås inte utan gick bara ut. Nyckeln till köksdörren gömde man under dörrmattan i farstun utanför. Detta var 1950-tal.
I mitt rum högst upp i huset på Kungsgatan 7 dit vi sen flyttade brukade jag ha en hög med biblioteksböcker staplade på golvet. Det var som ett helt torn av mörkröda böcker. Vad läste jag då? Ja, spännande böcker skulle det vara. Dom som först kommer upp i minnet är ”Levande Ned” och ”Döde Ned” av John Masefield, ”Röda Nejlikan” m.fl. av Baronessan Orczy, böcker av Jules Verne. Många böcker hade vi förstås hemma också och behövde inte låna dom på bibblan. Alexandre Dumas´”Greven av Monte Cristo”, ”De tre musketörerna” m.fl. Och förstås ”Det blåser på månen” av Linklater. Och så ”Sard Harker” av Masefield, men den hade vi på engelska och Mamma läste den högt för oss och översatte medan hon läste.
Ja oj oj oj, såna här blogginlägg kan nog bli hur långa som helst. Men för att inte breda ut mig ännu mer nu länkar jag i stället till ett inlägg om läsning i Gabrielles blogg (länk nedan).
Söderhamns Bibliotek flyttade så småningom från sina gamla lokaler, gjordes om till ljust och fint och modernt i det gamla Domushuset på Köpmangatan. Nu dom senaste 20 åren har biblioteket legat på Köpmangatan 11 mitt i affärsstråket och granne med Systembolaget. Innan man fick flytta in där låg biblioteket i provisoriska lokaler på Växelgatan står det i artikeln. Men där var jag nog aldrig efter vad jag minns. Nuvarande bibliotek är mycket fint och jag går alltid in där en eller annan gång när jag är i stan om sommaren.
”Bibliotekens roll kommer att vara minst lika viktig framöver. Nationellt har utlåningen minskat, men inte besöken i samma utsträckning. Söderhamns stadsbibliotek har 900 besökare i snitt per dag. Vi är kommunens i särklass mest besökta institution”, säger ”Bok-Nisse” i artikeln. Bra det!
Bok-Nisse vänder blad, artikel i Hela Hälsingland här.
Om läsande och omläsande, Gabrielles blogg här.
Arundo 