Söderhamn snart 400 år!

Här kommer ett boktips:
Den här fina boken som Lars Nylander skrivit. I förgrunden på omslaget ser du rådhusparken med dom klassiska stolarna som man kan sitta och gunga i. (Större bild om du klickar på den.)
Boken är en riktig guldgruva för den som är intresserad av Söderhamn, stadens historia sen gamla tider och utveckling fram till nu, människoöden, byggnader, kartor, fina bilder m.m. Jag har legat på soffan en hel del av denna regniga helg och läst och läst. Verkligen en god idé att genomföra det här arbetet inför nästa år då Söderhamn firar 400 år som stad. Gustav II Adolf gav stadsprivilegier till Söderhamn 1620.

Söderhamn är min gamla hemstad. Jag bodde där från 3 års ålder tills jag tog studenten. Fortfarande kommer jag ofta till stan, vi har ju kvar den gamla sommarstugan ute på Sandskär. Om Sandskär och stugan m.m. skrev jag boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” (utg. 2013) och när jag läser den nya boken om Söderhamn känner jag förstås hur även staden har en plats i mitt hjärta. Jag blir riktigt berörd av att läsa om stans historia, om människorna som bott och verkat där och om byggnader m.m.

Gläder mig bl.a. åt dom personöden som författaren berättar om. Här finns förutom gamla Söderhamnskändisar som Abraham Bäck m.fl. också många starka duktiga kvinnor som Helfrid Norell, redaktör för Helsingen (se inlägg på bloggen om henne här) och Aurore Grandien, redaktör för Söderhamns Tidning, och så kvinnorna som startade hungermarschen 1917: Anna Maria Sjögren, Anna Jonsson, Karin Östlund och Hilma Pettersson. Dom kallades ”Skärgårdskvinnorna” och var dom första att demonstrera i Sverige. Den framstående socialdemokratiska kommunpolitikern Inez Wickström, hon som drev semesterhemmet Vadtorp under många år, finns med. Henny Fager, även hon framstående socialdemokratisk kommunpolitiker och säkerligen en förebild för många kvinnor, nämns också.

Varm i hjärtat blir jag av att läsa om hur man fortfarande kring jul och nyår tänder kunga- och drottningkronorna i Söderhamn. Första gången var enligt boken 1835 när Karl XIV Johan kom på besök i slutet av augusti. Själv minns jag mycket väl hur Mamma och Pappa gick ut med oss barn för att titta på kronorna mörka vinterkvällar när vi visste att dom var tända. Man använder fortfarande levande ljus står det i boken och Nylander skriver att tändandet av lyktorna ”skötts av samma släkt under minst sju generationer”.

Det är sorgligt att läsa om 1990-talet och nedgången i stan när F15 och akutsjukhuset lades ner. Ett nytt affärscentrum, E-Center, byggdes då i början av 1990-talet strax utanför stan. Jag kan inte tro annat än att det bidragit till att det är svårare att driva affärer inne i stan. Sommartid är det väl fortfarande visst liv och rörelse inne i stan (fast fasligt tomt om kvällarna), men vid andra tillfällen kan man drabbas av en känsla av övergivenhet, för att inte säga ödslighet, när man går där. Självklart är det inte bara E-Centers fel. Människor lever på ett annat sätt nu än när jag bodde i stan, beställer varor på nätet istället för att handla i affärer, tittar på serier och filmer på massor av tv-kanaler istället för att gå på bio osv.
Man drog också om järnvägen den där tiden och byggde ny station på Blötängarna strax utanför Västra Berget. Så kommer man med tåg hamnar man inte inne i stan längre.Många vackra hus i stan har rivits men en hel del finns faktiskt fortfarande kvar. Stadens arkitektur har ett eget omfattande avsnitt utformat som en katalog med text och bilder över hus som rivits och hus som finns kvar. Att läsa om rivningarna i stan gör mig inte glad. Usch vilka korkade beslut som togs! Så många vackra personliga annorlunda byggnader som gått förlorade! Tänk bara på Kungsgatans ena sida där ”Elektriska Johansson”, badhuset, det fina gamla huset där doktor Fex hade sin mottagning i gatuplanet och apoteket försvann och ersattes av ett väldigt trist och stort bygge. Eller t.ex. Sjöströmska huset nere mot ån med framsidan av byggnaden vettande mot parken Strykjärnet (huset med lökkupoler till höger i bilden ovan, 1940-tal). Ja, många fler exempel finns.

Fortfarande finns ändå många kulturhistoriskt intressanta byggnader kvar.  Efter dom sorgesamma uppgifterna om byggnader som för alltid försvunnit, finns ett avsnitt med text och bilder på dom gamla fina byggnader som klarat sig undan rivningarna – så då blir jag gladare igen. Måtte dom här gamla fina husen, som än i dag ger karaktär åt Söderhamn, få fortsätta att göra det!Avslutar med bild på det jag kallar ”Annas hus”. Dvs hon bodde i ett hus med liknande utförande och på denna plats. Dagens byggnad  är återuppförd efter en brand sommaren 1890. I det ursprungliga huset bodde Anna Härdelin Hjelmström med sin familj. Läs mer om Anna och hennes tid i Söderhamn i boken ”En flicka som heter Anna” (utg. 2017).

En Croque monsieur i Söderhamn

Ett vinterminne… I februari var jag på biblioteket i Söderhamn och berättade om min bok ”En flicka som heter Anna”. Det var fantastiskt mycket snö i stan. Jag passerade stora berg av snö på min väg från hotellet till ”bibblan” på Köpmangatan. Det var härligt att se och påminde mig förstås om min barndom i stan. Riktigt såna snömassor har vi sällan, om någonsin, i Stockholm.

Det är också en lite märklig känsla att komma till Söderhamn och bo över på hotell. Det är min gamla hemstad. Förr om vintrarna bodde mina föräldrar inne i stan eller en bit utanför och då bodde vi förstås hos dom när vi kom till stan vintertid. Men så är det inte längre. Sommartid har jag i alla år kunnat bo i skärgården, på Sandskär, men på vintern är det ingen bra idé.

Om hur det gick med mitt anförande på biblioteket berättade jag i inlägget ”Vinterkväll i Söderhamn” här. Efteråt traskade jag tillbaka till hotellet i snölandskapet. Sen blev det en macka och en öl innan jag gick och la mig.

Ulrika Eleonora

Utsikt mot Ulrika Eleonora kyrka, vintern 1962
När jag växte upp i Söderhamn var kyrkan Ulrika Eleonora putsad i en ganska svagt rosa nyans. Vi hade ofta avslutning inför sommarlovet i kyrkan. I dag är kyrkan sen länge kraftigt röd – barockröd läste jag nånstans; samma färg som Jakobs kyrka i Stockholm har. Jag tycker det är väldigt fint med det där barockröda eller karolingiskt röda. Drottningen Ulrika Eleonora d.ä., som kyrkan är uppkallad efter,  var ju hustru till Karl XI och mor till en liten gosse som när han blev stor blev välkänd som krigarkonungen Karl XII.


Här ovan ser du kyrkan på håll i svartvitt. Fotot taget en vinterdag 1962 från ett av fönstren högst upp i Pilen IV där vi bodde då; huset på Kungsgatan vid hörnet mot Skolhusgatan och mittemot det s.k. Sparbankshuset. På vår tid där hade Hemslöjden affär och vävstuga i gatuplanet på Pilen IV.

Utsikt 1971.


Bilden ovan är tagen 1971, gissningsvis nån gång tidig höst. Kanske var det då man putsade om kyrkan från skär till kraftigt röd? Det ser ju ut som om nåt sånt pågår.

Hur kyrkan såg ut utvändigt under 1800-talet vet jag inte. Men i boken ”En flicka som heter Anna” finns en scen inne i kyrkan från hösten 1881. Anna, som då väntade sitt första barn, hade plötsligt förlorat sin mamma Sally. Modern var på besök hemma hos Anna och Karl i Söderhamn då hon en dag bara föll ihop och dog. Hon var 54 år gammal.
För Anna kändes det som om marken rycktes undan under hennes fötter. Hon vände sig till Gud så som man förstås gjorde mycket mer under den tid hon levde. I boken står det så här om ett besök i kyrkan:
”Hon gick i kyrkan. Där satt hon för sig själv i en kyrkbänk och såg på den stora altartavlan med Jesus som fallit på knä i Getsemane. Guds son slår ut med händerna och låter armarna falla åt sidorna. Han öppnar sig och lämnar ut sig till den ängel som stiger ner till honom för att ge honom kraft och styrka att offra sig för människorna. Anna såg på det milda ansiktet och på strålkransen runt hans huvud. Hon kunde betrakta bilden länge.”

Favoriter i repris

Här har du dom igen, mina böcker. ”En flicka som heter Anna” kom ut i juni 2017 och ”Sandskär i mitt hjärta” i februari 2013.

Mycket jobb var det förstås med båda böckerna. Gjorde en hel del research. Och så skriva skriva skriva. Efter det en lång fas med redigering och filande på texterna där jag hade hjälp av andra som läste och kom med synpunkter. En hel del jobb med bilderna var det också. I ”Anna-boken” är det bara två gamla svart-vita foton men desto fler i ”Sandskärsboken”, såväl många gamla svart-vita (dom äldsta från 1890-talet) som bilder i färg från senare år. Och ovanpå allt det där jobbet med textinnehåll och bilder kommer val av utformning på omslaget.

En flicka som heter Anna
Järnspisen med en bukett ljung i en porslinstillbringare och en gammal brandlykta är från köket på Sandskär. På glaset till lyktan står det ”2dra qv No 23 B”. Söderhamn var indelat i kvarter under senare delen av 1800-talet.

Jag tog bilden en eftermiddag mot slutet av sommaren då ljungen blommade. Solen stod rätt lågt över skogen och sken in genom köksfönstret. Skuggorna som jag ett tag var bekymrad över kommer från spröjsarna i fönstret. Bilden finns med i ”Sandskär i mitt hjärta” också. Och när jag sen ville använda samma bild till omslaget på ”En flicka som heter Anna” försökte jag ta om bilden med eftermiddagssol och låta fönstret vara öppet för att slippa skuggorna. Det gick aldrig. Jag fick aldrig till samma ljus i bilden. Och nu tycker jag det är ok som det är.

Sandskär i mitt hjärta
Omslaget fick bli ett kollage. Här syns min syster dissekera fisk tillsammans med en av mina pojkar. Samma pojke ses vid yngre år stå och fiska på en brygga med ena handen i bandage, en klämskada. På båtklubben skjutsar jag pojkarna på en vagn och på en annan bild gungar jag på gungbrädan med mina systrar och flickor i en grannfamilj. Ja, det var några av bilderna. Alla finns med i boken.

Baddräkten hänger som prydnad i trappan i stugan flankerad av en gammal affisch från folkomröstningen om spritförbud 1922. Affischen finns med i inlägget ”Slå näven i bordet” här.

I bokhandeln
Båda böckerna finns fortfarande att beställa från mig, köpa i bokhandeln i Söderhamn eller i Hudiksvall eller genom att beställa från Bokus.

Hur man gör för att beställa från mig beskrivs på flikarna ”En flicka som heter Anna” resp ”Sandskär i mitt hjärta”. Där kan du även läsa baksidestexten på böckerna.

Om att skriva
Jag är glad åt mina två böcker. Tycker om dom och det känns bra att ha gjort dom. Samtidigt kliar det i fingrarna att nån gång komma igång med ett nytt skrivprojekt. Har försökt sparka liv i ett gammal manus som jag haft liggande, men har svårt att uppamma nån entusiasm för det. Det har nog kolat vippen helt på dom här åren. Suck… så, nåja, vi får se. Kanske blir det nåt nån dag.

Sandskärsmotiv i konstbok

Motiv från Sandskär finns med i boken ”Söderhamns Skärgård speglad i konsten” som nyligen publicerats av Söderhamns Kust- och Skärgårdsförening.

Det är två akvareller, som visar dels ett motiv från öns norra sida (okänd konstnär), dels en bild av en sjöbod som Cecilia Lindberg målat. Båda bilderna finns med i min bok ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården förr och nu” (publ. 2013).

Vem som målat akvarellen ovan med kvinnorna på stranden vet jag inte. Kanske någon i familjen Österlund? Jag tror att akvarellen föreställer stranden på Sandskärs norra sida. Där fanns fortfarande på 1980-talet en stor strand; nu är den så gott som helt igenväxt med träd, sly och vass. Kanske är det ön Gran som syns på bilden. Har tänkt att jag nån dag ska knalla över till den sidan av ön och se om jag hittar några av dom stenar som syns på målningen. Akvarellen är troligen gjord i början av 1900-talet nån gång.

Den andra målningen med sjöboden gjordes 1936 och konstnären var Cecilia Lindberg, syster till min morfar. Hon och hennes fyra bröder var sysslingar till barnen i familjen Österlund och åkte som vuxna ibland till Sandskär för att hälsa på sina släktingar.Boken ”Sandskär i mitt hjärta” finns fortfarande att köpa. Vill du skaffa dig ett ex så går det bra. Boken går att beställa direkt från mig och finns även i bokhandeln i Söderhamn och Hudiksvall. Läs mer om hur man gör för att beställa boken på sidan  ”Sandskär i mitt hjärta”.

Ord om ”Anna-boken”

Det är förstås väldigt roligt att få reaktioner och kommentarer från personer som läst mina böcker. På författaren och journalisten Gunnar Petterssons blogg Pressylta Redux  skriver han nu bl.a. om min bok i ett inlägg om sommarläsning. Så här står det:

Gabrielle Roland Waldén: “En flicka som heter Anna” (Arundo Förlag 2017)
”Precis så här ska man skriva släktkrönika, som jag ser det. Det handlar om Gabrielles morfars mor, Anna Cecilia Härdelin, född i Delsbotrakten, sedemera gift med Karl Hjelmström och inflyttad till Söderhamn, det senare trakter som vad jag förstått fortfarande ligger författaren varmt om hjärtat. Det här är en mycket fint avvägd framställning baserad på både gedigna kunskaper och skapande fantasi, på en prosa som är lite återhållsam men därför också oerhört effektiv. Men det handlar förstås också om Sverige i brytningstider: det är slutet av 1800-talet, folk drar sig från landet till staden, från jordbruket till tjänstemannabanan, nya kvinnoroller mot gammalt patriarkat, alla ambitioner som alltför ofta kvävs av de alltför verkliga sjukdomsriskerna, som också blev det tragiska fallet med Anna. En mycket läsvärd, gripande bok.”

Blir riktigt glad av att läsa hans rader!
Inlägget om sommarläsningen hittar du här.

Vill du läsa mer om vad några andra personer tyckte om min bok ”En flicka som heter Anna”? I inlägget Röster om ”Anna-boken har jag samlat några omdömen.

Gunnar Pettersson bor i London sen många år och kom nyligen ut med en bok om sin hemstad: ”London – En berättelse om en stad” (Natur & Kultur 2018). Jag läste den för en tid sen med stort intresse. Inte alls en vanlig guidebok utan en personligt skriven berättelse om staden ur olika aspekter. Egna upplevelser av staden blandas historia, kulturhistoria, musik, sport m.m. Allt skrivet med glimten i ögat. Författaren känner jag ju bara genom bloggandet, men vi har faktiskt setts en gång IRL, som det heter nu för tiden. En kväll i april blev det en liten träff i Stockholm med Gunnar och med några andra som också brukar läsa hans blogg. Vi sågs vid Günthers korvkiosk på Karlbergsvägen. Trevligt. Några kryddiga korvar slank ner också.

I bokhandeln igen (4)

Den här årstiden kommer jag ju till Söderhamn oftare än andra tider på året. En liten titt i bokhandeln för att säga hej till mina böcker blir det förstås ibland.

Nu har ”Sandskär i mitt hjärta” och ”En flicka som heter Anna” flyttats till avdelningen för lokal litteratur. Där samsas dom på hyllorna med t.ex. Po Tidholms bok ”Norrland”, den vackra boken ”Hälsingland – mellan glittrande hav och blånande berg” av Sven Forsström och med foton av Inger Lantz Forsström, boken ”Drömgångaren – om konstnären, musikern och poeten Hans Viksten” m.fl. Röd lapp på Sandskärsboken som synes. Reapris gäller för den.

”Sandskär i mitt hjärta” kan verkligen kallas lokal, den handlar ju i första hand om ön Sandskär i Söderhamns skärgård. ”En flicka som heter Anna” har också mycket lokal anknytning till Hälsingland: Anna föds i Delsbo 1857, bor i Söderhamn med sin familj i flera år och har stuga på Sandskär. Hennes sista år blir den lokala anknytningen östgötsk istället, familjen bodde då i Linköping. Dom hade tjänstebostad i Tullhuset och bodde i en våning ovanför tullkontoret. Tullhuset var ganska nytt när dom flyttade in. På senare år har huset varit rivningshotat (blir nån förvånad?) men det räddades och finns kvar. Ett ganska stort hus i rött tegel. Det ligger nära järnvägen och när jag far förbi med tåget brukar jag alltid titta på det och tänka på Anna Härdelin Hjelmström och hennes familj.

Mina böcker finns alltså i bokhandeln i Söderhamn och i Hudiksvall och går också att beställa direkt från mig. Hur man gör för att beställa hittar du på separat sida:
”En flicka som heter Anna” här.
”Sandskär i mitt hjärta” här.