Flickor som målar

När jag var barn bodde vi på Borgmästargården i Söderhamn. Vi hyrde en stor lägenhet med ingång från Norrtullsgatan. Där låg lägenheten i gatuplan. Eftersom huset är byggt i en backe låg det inre av bostaden – vardagsrum och sovrum – en trappa upp. Vi hade en stor balkong mot gårdssidan.

Köket var stort och bredvid diskbänken fanns en köksbänk vid ett fönster som vette mot den gamla teatern. Här tyckte mina systrar och jag om att sitta och rita och måla.

Visst är det en fin teckning! Det är vår mamma Anna som ritat, hon var duktig på sånt.

Barnstolen, som jag sitter på, var nog en typisk 50-talsvariant. I komplett skick gick det att fälla ihop den så det blev stol+ bord i barnhöjd. Fast här är nog ryggpartiet borttaget gissar jag. – Bilden på Borgmästargården nedan är från i maj 2018 då jag skrev om huset i inlägget ”Ögonblick av glädje” här.

Fiolen min…

Tyvärr fattas en sträng på den här gamla fiolen. Men hm…nån violinist blev jag ju aldrig. Började som barn med att ta pianolektioner. Läraren – musikläraren Sundberg från Läroverket – kom hem till oss på Borgmästargården. En gång i början tog han tag i mina fingrar för att styra hur jag placerade dom på tangenterna. Nej, usch! Nåt sånt ville jag inte vara med om utan slutade direkt med pianot. Här ska inte komma nån lärare och klämma mig på fingrarna…!

Istället började jag med fiol. Hade en liten barnfiol först. Läraren hette Wiklund om jag minns rätt. Han var ganska gammal, mycket mild och snäll. Minns honom som ofta lite tårögd. Han ställde inga hårda krav utan undervisade och var uppmuntrande på sitt försynta sätt. Jag gick nog framåt en del i fiolspelet så småningom och fick byta ut den lilla barnfiolen mot den du ser på bilden.

Men inte var det roligt att öva på läxorna hemma! Mamma uppmuntrade mig – och tryckte på en hel del. Och jag hade ofta dåligt samvete för att jag inte övade.

Nån gång fick jag spela för publik, har hittat nåt urklipp från SöderhamnsKuriren.  Och en annan gång (flera?) var jag med i en liten orkester som fick spela för publik. Kanske i aulan på Läroverket, minns inte. Jag spelade med Bengt Andersson också i nåt sammanhang. På bilden ovan står jag en jul och spelar i pyjamas och ylletröja i vardagsrummet på Borgmästargården. Jag var åtta år då. Mamma ackompanjerade men fick inte vara med på bild här.

Men men…det blev tjatigare och tjatigare och jag tyckte inte jag hade talang nog. Till slut la jag av helt. Kanske var jag omkring 15 eller så. Då lockade det mer att försöka spela gitarr.

Fiolen har jag haft kvar i alla år. Den har stått i sin svarta fiollåda i nåt hörn och samlat damm. Varje gång jag kommit i närheten av den (måste ju städa lite ibland) har jag känt ett svagt litet sting av dåligt samvete: ”Varför tar jag inte upp det här och fortsätter? Jag har ju en fiol!”

Nu är det äntligen slut med det där. Inte städandet, men det dåliga samvetet. Jag gick nämligen häromåret för att få fiolen värderad hos en kännare. Då fick jag veta att det inte är en vuxen-fiol, utan en fiol för ett lite större barn. Många många år av lite dåligt samvete föll omedelbart av mig!

Och inte är det nån ovärderlig Stradivarius heller utan en mycket enkel fiol, inte värd mer än max ett par hundralappar. Så var det med det.

Skolhusgatan

Den övre bilden har jag inget årtal på. Vad ska man gissa på? 1920-tal, 1930-tal? Där ser   Borgmästargårdens tomt ut att ha gått hela vägen ner till Sparbankshuset (kallas  visst i dag Gamla Sparbankshuset). Innan Sparbankshuset byggdes (1913-14) var Borgmästargårdens tomt ännu större och sträckte sig ända ner till Kungsgatan.

På 1950-talet när vi bodde i en lägenhet i Borgmästargården gick tomtgränsen nog ungefär som på färgbilden, strax hitom den gula muren. Bilden tog jag i maj 2011, och jag har som synes stått lite längre ner i Skolhusgatans backe när jag tog den.

I det ljusa huset med grönt tak till höger, Pilen IV, bodde jag i tonåren. Det var där tidningen Helsingen hade sin redaktion och sitt tryckeri för länge sen. När vi bodde där hade Hemslöjden butik och vävstuga i bottenvåningen med ingång från hörnet i korsningen av Skolhusgatan och Kungsgatan. Minns fortfarande att dunket från vävstolarna hördes upp till oss, men det störde inte, det var bara trivsamt på nåt sätt.

Hittade förresten en intressant och lite ovanlig bild på Skolhusgatan från andra hållet. Häftig bild med uppifrånperspektiv. Hur tog han den tro? Drönare fanns ju inte 1957. Har Sigvard Gustavsson stått högt uppe på berget och tagit bilden med zoom? Den finns hos Dibis med nr SES00428 här.

Lek i snön

Vinter på 50-talet.
Vi leker med våra dockor i snön i trädgården på Borgmästargården. Jag till vänster och så min lillasyster. I bakgrunden ser man Teatern och så ett upplag av ved. Som jag minns det låg det alltid ved staplad där när jag var barn. Det var ju också där bakom veden som ett kärlekspar brukade gömma sig för att kyssas. Fast vi såg dom förstås och smög på dom.

Min docka hette Ella. Jag har dockan kvar. Hon ligger i ett skåp i stugan på Sandskär. Hennes ögon har dessvärre trillat in och ligger och skallrar i skallen på henne. Så här ser hon ut numera.

Vi lekte inte alls bara med dockor, bilar var också populära, inte minst på sandstranden på Sandskär där vi kunde bygga hela landskap i den fuktiga sanden med kurviga vägar (gärna feldoserade) och körde där med våra leksaksbilar.

Om dockan skrev jag i min andra blogg i inlägget ”Gone baby gone” här. Och vill du läsa om kärleksparet bakom vedstaplarna får du läsa ”En liten brungrå gubbe” här.

På Borgmästargården

Den här bilden är tagen på Borgmästargårdens gård på 50-talet. Flickskolan skymtar till höger. Högt uppe i huset bodde vaktmästaren med sin familj. Dom hade en svart Newfoundlandshund som hette Exi. Stor och vänlig. Hon fick en massa valpar som vi gärna klappade. Bloggade om Exis valpar här.

Flickan som ska stå på händer är jag. Sånt där gör jag inte längre.

Ögonblick av glädje

På snabbesök i Söderhamn blir jag stående på Skolhusgatan och tittar på det hus där jag bodde som barn: Borgmästargården.

Det var ett härligt hus att vara barn i och en härlig gård att leka på. Jag bodde där från 3 års ålder till 14. Vår lägenhet låg innanför den nedre balkongen, som förstås också var en populär lekplats för oss barn. Innanför burspråket till höger om balkongen låg mina föräldrars sovrum. I våningen ovanför med den övre balkongen bodde borgmästaren med sin familj. Det var ju så den tiden: det fanns både borgmästare och häradshövding i stan.

Där står jag denna soliga dag i maj och känner mig varm i hjärtat vid åsynen av det gamla huset. Jag är glad att Borgmästargården finns kvar, att byggnaden har renoverats så fint och att människor åter bor där och trivs – efter vad jag hört. Och så kan jag ju denna dag också glädjas åt och njuta av anblicken av dom stora syrenbuskarna nere på gården. Oj, vilket härligt ställe! Får nästan lust att flytta tillbaka dit igen…

I bakgrunden skymtar Teatern.

Anorak

Turist, Svensk Turistförenings tidning, har i senaste numret en artikel om plagget anorak (nr 1/Feb 2017). Det väcker minnen, och jag går och tittar efter om jag nånstans har kvar min gamla mörkblå anorak från 60-talet. Men nej, hittar den inte. Gissar att den åkt ut i nån utrensning, gammal, urblekt och lite sliten som den var. Men det var en anorak av klassisk typ som man drar över huvudet och med en stor ficka rakt i fram.

En gång på 1980-talet i slalombacken i Vemdalen under en tid då det var modernt med sportkläder i pastellfärg (kanske inspirerat av Susanne Lanefelts träningsprogram på tv) fick jag  sällskap i släpliften upp på fjället av en äldre herre. Han sa att han blev riktigt rörd när han såg mig, Jag hade min gamla mörkblå anorak, mörkblå varma braller och ett par stora tumvantar i vitt läder som man drog på sig utanpå stickade tumvantar. Jag skiljde förstås ut mig bland alla andra damer i snajdig slalomdress i turkos eller chockrosa. Kanske är det förresten likadant i dag, alltså modernt med pastellfärger i slalombacken. Det vet jag inte, länge sen jag var i en sån backe.

ridintresserad_ungdom3_bakadEn annan anorak minns jag också: min pappas gamla anorak från beredskapen. Den var förstås alldeles för stor för oss döttrar, men vi gillade den skarpt och lånade den mer än gärna när vi kom åt. Den var stor och vid och sydd i ett kraftigt vitt tyg, förstås tänkt som kamouflage vid militärtjänst vintertid. På vänstra bilden är det jag som lånat anoraken och det verkar ha varit riktigt blöt snö den dan  för anoraken ser rätt våt ut. Med på bilden är min lillasyster. På den högra bilden är det min storasyster som snott anoraken. Framför henne rider min bästis, också hon iförd anorak ser det ut som. Bilderna är från nån gång vid slutet av 50-talet och tagna när vi bodde på Borgmästargården i Söderhamn.

Om kakelugnar

Här har vi ett par gamla kakelugnar. Till vänster kakelugnen i stora salen på världsarvsgården Erik-Anders i Asta by, Söderala socken utanför Söderhamn, till höger en kakelugn i Borgmästargården vid Norrtullsgatan inne Söderhamn. Hur gamla kakelugnarna är vet jag inte. Erik-Anders byggdes på 1820-talet men en hel del av inredningen är av lite senare datum, omkring 1850 tror jag. Borgmästargården byggdes omkring 1875, när kakelugnen murades dit vet jag inte.

Kakelugn_bakadKakelugnen till höger har jag många trevliga minnen av. Den fanns i ”stora rummet” i vår lägenhet på Borgmästargården i Söderhamn där jag bodde som barn. När jag tog bilden för ett par år sen vid våra ”återvändardagar” i stan höll man på med renovering av hela huset. Dom två stora lägenheterna och det tidigare arkitektkontoret skulle delas upp i flera mindre lägenheter. I ”stora rummet”, det som var vårt vardagsrum då för länge sen, lekte vi barn ofta. Kakelugnen var perfekt att bolla mot med tennisbollar. Ibland råkade man kasta lite för högt. När min syster och jag häromåret gick runt och tittade i Borgmästargården funderade vi på om det kanske låg kvar en eller annan tennisboll däruppe på kakelugnen, men vi kom inte åt att titta efter.

I Erik-Andersgården i Asta by är väggarna vackert marmorerade och längs taket i stora salen löper en målad fris. Gissar att avsikten varit att den övre delen av frisen skulle se ut som stuckatur.
Kakelugn_DSC5796Kakelugnar ger härlig värme. Men man ska inte elda på för häftigt i dom och stoppa in för mycket ved på en gång. Då kan stenarna börja ”krypa ut” och kanske spricka. I Birkastan i Stockholm hade vi en gammal, helt omodern lägenhet med kakelugnar i varje rum, klassiska runda kakelugnar utan några krusiduller nånstans. Hade man eldat på rätt sätt i dom höll värmen länge, och det var en väldigt skön värme som spreds i rummet. Om jag kom hem frusen en vinterdag kunde jag stå och krama kakelugnen en stund för att få upp värmen igen.

Vedstapeln_ed3Lägenheten i Birkastan värmde vi med s.k. Warmvindar som eldades med fotogen. Fotogendunkarna lagrades på vinden – hm, vad skulle brandmyndigheter ha sagt om det, tro?

I alla fall blev det lite väl dyrt med fotogen i och  med oljekrisen vid slutet av 70-talet. Vi installerade elvärme men ett tag mellan fotogenen och elvärmen var vi utan möjlighet till värme förutom kakelugnarna – och det var kalla vintrar dom åren. Bränsle till kakelugnarna fick bli gammal plank vi fick tag på på en tipp nånstans. Ett tag hade vi en vedstapel i hallen.

Lilla killen på bilden är förstås vuxen sen länge. Huset i Birkastan renoverades till modern standard i slutet av 70-talet. Några bilder från ombyggnaden kan du se i Gabrielles blogg här.

PS Nej då, det var inte farligt. Lilla killens pappa stod alldeles nära – fast utanför bilden – beredd om nåt skulle hända.

Vinternostalgi

Jag har inget emot vintern om det är en ”riktig vinter”. I Söderhamn tror jag alla min barndoms vintrar var såna! Med mycket snö och kallt och fint.

Vi bodde i en lägenhet i Borgmästargården då. Runt tomten fanns ett staket med s.k. överliggare som var bred nog att balansera på. När det var snöstorm älskade vi att vara ute och försöka gå på staketet och låta stormen blåsa ner oss i den djupa snön nedanför. Mycket skratt!

Den här bilden är från en snöig vinter på 50-talet. Min syster (till höger) och hennes bästis står i snön. I bakgrunden går Norrtullsgatan och Valkyrian skymtar till höger. Valkyrian är Tempelriddarordens hus – ”ett helnyktert ordenssällskap som strävar mot höga etiska ideal” hittar jag på webben.
Om trähuset till vänster är kvar eller ej minns jag inte i skrivande stund. Gissar att det är borta.

Borgmästargården

Ja, nu ska jag ägna mig åt lite gamla bilder och ”söderhamniana”. Det ska handla om det gamla hus vid Norrtullsgatan i Söderhamn som kallas Borgmästargården. När jag var liten hyrde vi en lägenhet där. Om jag minns rätt fanns det då två större lägenheter och en eller kanske två mindre i huset. På bottenplanet låg dessutom ett arkitektkontor. I dag är huset ombyggt till flera nya fina lägenheter. Det är roligt att tänka på att huset är bebott igen efter att ha använts till annat under många år.

Borgmästargården är ett av Söderhamns kulturhus. Det byggdes omkring 1875 och klarade alltså den stora stadsbranden 1876 som ödelade väldigt stora delar av stan. Huset var från början timrat och rödmålat. Rappning och gulmålning ska ha gjorts ett par år senare när stadens borgmästare flyttade in. Då byggdes också dom två flyglarna mot Norrtullsgatan. Så här ser Borgmästargården ut från andra sidan, nerifrån gården. Bilden är från 2012, och ombyggnad till nya lägenheter pågick men med bevarande av den gamla exteriören. Jag antar att huset har nåt sorts kulturskydd.

DSC_1712_edit800Huset ligger i en backe och tomten sluttar ner mot det s.k. Sparbankshuset (kallades i alla fall så på min tid i stan) med dess stora tomt och med Kungsgatan nedanför. På vintern åkte vi skidor i backen på Borgmästargården och byggde ”knippa” att hoppa på. När snösmältningen sen började på sluttningen kunde en bred isbana skapas på Sparbankshusets gård nedanför och där åkte vi i rasande fart på masonitskivor eller liknande, pulkor hade vi inte vad jag minns. Inte nån hjälm på huvet heller för den delen. Sånt säkerhetstänk fanns inte på den tiden. Åkturen slutade i en häck och ett staket mot Kungsgatan. Mörka vinterkvällar med mycket snö åkte vi kälke i Skolhusgatans backe. Det gällde att svänga in i en snöhög längst ner för att inte åka ut bland bilarna på Kungsgatan.

Att åka kälke på Skolhusgatan har många gjort innan vi kom dit. Här är ett gammalt vykort från 1903. Backen ser flackare ut på bilden än den är i verkligheten. Har för mig att jag nånstans läst att bilden visar en tävling i kälkåkning som ordnades, men nu hittar jag inte tillbaka till den uppgiften.

borgmc3a4stargc3a5rdenOch så fann jag en ännu äldre bild av Borgmästargården. Som gammal söderhamnare och intresserad av stans historia blir jag förtjust när jag hittar sånt här, och visst är bilden fin! ”Blaffan” i högra hörnet får du försöka tänka bort (mer om DiBis nedan).
BorgmästargårdenHär ser vi Borgmästargården på tidigt 1880-tal och tomten sträckte sig – liksom på förra bilden – hela vägen ner till det som nu är Kungsgatan.  Upptill bakom huset skönjs det s.k. Brolinska huset som låg mitt emot Borgmästargården på andra sidan om Norrtullsgatan – rivet sen länge. Det stora ljusa huset till höger är teatern som uppfördes 1880-82. Den ser ju rätt färdigbyggd ut på bilden. Kanske är fotot från 1882? DiBis skriver om bilden: ”Nedanför tomten löper den gamla smalspåriga järnvägen mellan Bergvik och Söderhamn som tillhörde Söderhamns Jernvegs AB, öppnad för trafik 1861 och inlöst av staten 1883.”

På bilden ovan finns alltså ännu ingen bebyggelse på Skolhusgatans andra sida. Men titta på den här bilden:HelsingenHuset med texten Helsingens tryckeri byggdes omkring 1888 av tidningsmannen August Österlund dels som bostad, dels som tidningsredaktion och tryckeri. Österlund var redaktör för tidningen Helsingen. Var familjen Österlund bodde innan dom flyttade in här vet jag inte, däremot vet jag att dom på 1860-talet byggde en sommarstuga åt sig på ön Sandskär i Söderhamns skärgård. Den stugan kan man läsa mer om i ”Sandskärsboken”, som du hittar mycket material om i den här bloggen. Bilden finns med i boken.

Upptill till vänster syns ett vitt hus, det är Läroverket (byggt 1861-64, om- och tillbyggt 1906-09 och även senare förstås) och till höger ser man lite av Borgmästargården och Brolinska huset. Byggnaderna längst fram i bilden låg efter den huvudsakliga affärsgatan i stan som lämpligen heter Köpmangatan. Dessa hus försvann när stans centrum byggdes om helt, man rev dom gamla trähusen, det gamla badhuset revs, dom gamla kringbyggda gårdarna försvann osv. I stället skapades en modern stadskärna med gågata, nya affärslokaler, Domusvaruhus, fler parkeringsplatser m.m. Precis som skedde i många andra städer runt om i Sverige – på 1960-talet var det väl.

DiBis står för Digital bild i Söderhamn, och det var där man började med att samla in bilder från stan och trakten omkring. ”Upptagningsområdet” har sedan vidgats genom samarbete med hembygdsföreningar på annat håll, och i dag hittar man kulturhistoriskt intressant material i DiBis från Söderhamn, Bollnäs, Gävle och Ovanåker. Det DiBis gör är en riktig kulturgärning – väldigt värdefullt – tycker jag.  Jag har ju själv förresten en hel del gamla bilder från Sandskär och även några från Söderhamn och har tänkt lämna dom för scanning till DiBis. Det ska jag göra när jag får tillfälle. Läs mer om DiBis och leta bilder här.