Jag tänkte på Dellens strand

”Jag tänkte på Dellens strand,
när jag satt i den trånga celln, ty fagrare sjö ej finns
på hela Guds vida jord än Dellen… Jag minns, jag minns
hur jag längtade efter bärgen, som blåna runt här kring byn,
jag trådde till allt här hemma, till luften, till soln och skyn.”

Raderna kommer från en dikt av Edvard Fredin, författare, folkbildare och översättare (framför allt av dikter) som levde 1857 till 1889. Dog ganska ung i s.k. bröstlidande som plågat honom sen tonåren.

Anna Hjelmström, som min bok ”En flicka som heter Anna” handlar om, använder Fredins dikt i inledningen av sin text ”Från Delsbo. Seder ock bruk, folktro ock sägner, person- ock tidsbilder”. Hon reste runt i Delsbotrakten och intervjuade människor och nedtecknade vad dom berättat om folktro, ”trollsagor ock rägglor” och hur dom berättat. Hon ville inte bara fånga deras berättelser utan också hur dom uttryckte sig. Folklivsforskning var ju i ropet den här tiden under 1800-talets senare del. T.ex. skapades ju Skansen och Nordiska museet vid denna tid. Skansen invigdes 1891, Nordiska museets nuvarande byggnad stod klar 1907.

Annas sammanställning av sagor och berättelser, återgivna på dialekt, publicerades i en bok om landskapsmål och folkliv som gavs ut 1896. Karl, Annas man, gjorde efter hennes död ett särtryck av Annas bidrag i boken och tryckte upp en liten upplaga för familj och släkt. Omslaget gjordes av äldsta dottern Cecilia, kallad Cissi.

Anna skriver i inledningen:
”Jag har noga aktat mig för att ”brodera ut” någon smula. Ingen enda sägen är läst eller gjord. Om några få år ha de gamla sägnerna nog dött ut på folkets läppar, ock min enda önskan har varit att kunna rädda några från fullständig glömska. Glad skulle jag vara, om mina berättelser kunde i någon liten mån bidraga till ett bättre förstånd av Delsboallmogen, som med undantag av några särskilda ”skälmsläkter” hör till det bästa folk på jorden.”

Bilden i Arundobloggens s.k. header är från Hälsingland nånstans och jag tog den 1971. Jag vet att vi var uppe på Delsbostämman den sommaren, men fotot verkar taget vid ett senare tillfälle. Undrar var det här är nånstans. Har inga anteckningar om det tyvärr. Här är bilden obeskuren. Som vanligt: större bild om du klickar på den. Finns det nån som känner igen platsen?

Vill du veta mer om Anna Härdelin Hjelmström kan du beställa min bok ”En flicka som heter Anna” direkt från mig. Hur man gör står här.

Gammalt delsbomål

”Hä va en gågg e valljänta, söm hadde väv öppe. A då dan komm, då dam sku bufera hemm, sa hadde ho int vunne fått ne väven.”

Inte så svårt att förstå, eller hur? Utom det där ”bufera” kanske. Det är inledningen på historien om Trollbruden, skriven på ett sätt som ska återge dialekten i Delsbo, som den talades på 1880-talet.

Det handlar om en valljänta som hade väv i vävstolen och inte var klar med väven när det var dags att föra kreaturen tillbaka (bodföra) till gården. Valljäntan ville stanna kvar och väva klart. När man då varnade henne för vad som kunde hända och att det kunde komma småfolk och oknytt skrattade hon och sa: ”Jö ha föll stål te värja mäg mä å hunn, söm kann sprigga mä bö, öm dam sku bli fö umittjene jölpsamme.”
Dvs att hon hade stål att försvara sig med och så hunden som kunde springa med bud om dom kanske blev alltför hjälpsamma.

Naturligtvis kom trollen sen. Min morfars mor, Anna Härdelin Hjelmström, som jag bloggat om tidigare, gjorde uppteckningar på delsbomål i stugorna i trakten våren 1889. Det publicerades efter ett par år i en bok om seder och bruk, folktro och sägner. Anna själv fick inte uppleva det tyvärr. Hon hann dö i lungsot innan dess.

En sida där man kan höra en inspelning från 1935 med Anna Härdelins bror, riksspelmannen Thore Härdelin den äldre, finns här. Om Anna själv har jag skrivit t.ex. här. Vill du höra hur delsbomålet kan låta i dag kan du gå in här.
Det finns mycket om Delsbo och trakten omkring på en sajt som heter Dellenportalen.

Hälsingedialekten

I webbtidningen Hela Hälsingland skriver man om hälsingarnas favoritord på dialekt. Roligt!
Det är ju länge sen jag själv bodde i Hälsingland – annat än sommartid på Sandskär – och så mycket norrländska eller hälsingemål talade vi nog inte i min ”gamla familj” heller, alltså när jag växte upp. Ingen av mina föräldrar var från trakten. Lite norrländsk satsmelodi hade vi nog och jag kan falla in i det igen när jag är i Hälsingland. Och några dialektala ord och uttryck använde vi säkert, men som sagt, det är länge sen.

Läs om dialektorden i Hela Hälsingland här.
Jag hittade också en sida i webbtidningen där man kan höra en gammal släkting – Thore Härdelin den äldre, riksspelman – tala på en inspelning från 1935 här. Denne Thore Härdelin var yngre bror till min morfars mor Anna Härdelin. Henne har jag skrivit om på ett par ställen: i den här bloggen i inlägget En flicka som hette Anna och i min andra blogg, Gabrielles blogg, t.ex. här.