Skrivklåda

Två böcker har jag publicerat på eget förlag: ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” (2013) och sen den historiska romanen ”En flicka som heter Anna”(2017).

Det var roligt att arbeta med dom, leta underlag, göra lite research, kontakta folk som är mer kunniga än jag på olika områden. Lars Brolin hjälpte mig t.ex. med en del bilder till ”Sandskär i mitt hjärta”. Det är många bilder i den boken, både i färg och svartvitt.

Det var mycket jobb med ”Sandskärsboken” pga alla bilderna. Gamla papperskopior i färg eller diabilder måste fixas med för att se någorlunda bra ut i tryck. Svartvita papperskopior kunde ha repor eller dammprickar som måste bort. Oj, vad jag slet! Hade god hjälp av en grafiker på tryckeriet som talade om vilka bilder som inte dög utan bearbetning. Det kunde vara sånt som att himlen på en bild var helt vit och alltså skulle flyta ihop med boksidan. ”Där måste du lägga dit lite himmel”, sa han och då gjorde jag det. Minns inte riktigt hur det gick till men jag antar att jag tog himmel från nåt annat foto och la till i Photoshop. Jobbigt men roligt också.

Vi tryckte några hundra ex av vardera boken, och sen blev det till att möblera med boklådor här hemma. En hel del har gått åt. Jag har sålt via Arundo-bloggen, bokhandeln i Söderhamn har sålt böckerna, bokhandlare på olika platser i landet har skickat beställningar som dom fått in via Bokus m.m. Några museer har skaffat sig en liten upplaga. På flera bibliotek finns böckerna också. En kväll per bok var jag förresten på biblioteket i Söderhamn och berättade och sålde böcker då också förstås. Det finns ju mycket lokalhistoria i böckerna, båda har klart samband med Söderhamn och Hälsingland.

Du är varmt välkommen att beställa nån av böckerna, eller båda, från mig. Mitt lager är inte slut än. Hur man beställer och vad det kostar hittar du på separata sidor. Bara klicka på respektive länk så kommer det fram:
En flicka som heter Anna
Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu

Och skrivklådan då?
Jo tack, den sitter i. Har ett nytt skrivprojekt på gång. Om det blir nåt i tryckt form vet jag inte än. Blir det nåt utgivet skriver jag om det här på Arundo förstås.

Söderhamn 1880

För ett par år sen kom min bok om Anna Härdelin, ”En flicka som heter Anna”. Hon var dotter till kaptenen Tore Härdelin och hans hustru Sally på gården Nordanäng i Delsbo. När Anna var 23 år gifte hon sig med Karl Hjelmström från Halmstad, anställd vid tullen i Söderhamn.

Anna och Karl flyttade in i en lägenhet en trappa upp i ett hus där det låg en bokhandel i gatuplanet. Huset brann sedan och familjen fick flytta till kvarteret Tigern på andra sidan ån. På platsen för det brunna huset byggde man upp ett nytt hus utformat på liknande sätt som det tidigare. Det huset står kvar än i dag, även om man byggt ut det en del. Varje gång jag kommer till Söderhamn tittar jag på huset och tänker på det som ”Annas hus”.

Och så tittar jag lite extra på kv Tigern när vi åker förbi på väg ut till båtklubben och Sandskär. Var i kv Tigern familjen bodde vet jag inte. Så långt kom jag inte i min forskning för boken. Dom blev kvar i Söderhamn till 1892 då flytten gick till Linköping. I boken berättar jag en hel del om tiden i Söderhamn. Sandskär är med också eftersom dom köpte sommarställe där.

Anna och Karl går som nygifta en promenad genom stan. Först stannar dom och beundrar rådhuset, ombyggt och renoverat efter den stora stadsbranden 1876. Sen fortsätter dom promenaden. Här kommer ett utdrag ur boken:

”De går vidare på Köpmangatan som gör skäl för sitt namn. Många byggnader i denna del av staden blev lågornas rov; nu ligger här en räcka nybyggda hus där många affärer är inrymda. Flera nya hus är under uppförande.

Karl och Anna viker av ner mot ån. Längs dess båda sidor ligger sjöbodarna tätt. På packarlavarna, några öppna platser mellan Smäckbron och Järntorget, packar man om strömmingen som fångats i havet utanför. Fiskarna rensar, saltar och packar fisken i burkar och lådor. Marken är hal av vatten och fiskblod, och lukten är stark. Det är inte så trevligt att gå där, och Anna är rädd om sin långa kjol. De går upp mot Köpmangatan igen.

Längre fram vänder de åter ner mot ån och ser de stora brädgårdarna som ligger där. Österut, där ån breddar sig mot Söderhamnsfjärden, ligger flera segelfartyg. Skutorna väntar på sin last av trävaror.

I stapelstaden Söderhamn bedrivs handel med flera länder. Förr var det ofta järn som skulle till England, Frankrike, Algeriet, Ostindien och Nordamerika. Nu är det mest trävaror som skeppas till länder som England, Spanien och Portugal. Sågverksindustrins uppsving har gjort Söderhamn till en blomstrande stad dit människor söker sig eftersom det finns gott om arbetstillfällen. Trots konflikten mellan de styrande i staden finns en anda av framtidstro, av nya tider och nya möjligheter.

Längs åstranden låg förr några skeppsvarv, men de är numera nedlagda. En enkel träbro leder över ån, men man kan välja att i stället ros över av någon av de roddarmadammer, så kallade mostrar, som sköter denna syssla. Anna och Karl tar plats i en eka och snart är de på andra sidan. Färden kostar 2 öre.”

Vill du läsa mer om Annas och Karls liv i Söderhamn och om hur det gick för dom senare? Boken finns fortfarande att beställa. Du kan göra det direkt från mig och få boken signerad också om du vill det. Julklappstips kanske? Hur man gör ser du på sidan En flicka som heter Anna.

Snygg kille med fiol

Riksspelmannen Thore Härdelin
Han var morbror till min morfar och bror till Anna Härdelin, gift Hjelmström, som boken ”En flicka som heter Anna” handlar om. Namnet Thore är poppis i Härdelinsläkten, det finns flera som heter så.

Om Thore på bilden skriver jag i bokens epilog: ”Han blev mycket framgångs­rik inom folk­musiken, blev riksspelman och turnerade i Sverige och USA. Han komponerade musik, gav ut häften med hälsingelåtar för fiol, deltog i radio med mera. Han var gift två gånger och blev far till många barn. Musikaliteten i släkten har förts vidare till Thores barn, barnbarn och barnbarnsbarn och flera av dem har med framgång varit verksamma inom svensk folkmusik.”

Riksspelmannen Thore Härdelin levde åren 1866 till 1945. Jag har inte tänkt på det tidigare, men nu undrar jag lite om min morfar (född 1890, död 1973) nånsin hade kontakt med sin morbror. Jag vet inte det och det finns ingen kvar att fråga. Kanske utgrävningar i gamla släktpapper kan ge svar på det.

Fadern, kaptenen Thore (Theodor) Härdelin finns det text om via sidan Extraläsning. Sally Berg, som gifte sig med kaptenen, har jag bloggat om här, och dottern Anna har jag som sagt skrivit en hel bok om (på egen flik i bloggen) och dessutom har hon varit med på bild tidigare t.ex. här.

Anna

Igår var det Anna-dagen, och vi är många i släkten som har detta namn. På min andra blogg, Gabrielles blogg, la jag ut en blombukett till alla som heter Anna. Men här blev det ju inget… Så det får bli i dag istället.

Jag har ju skrivit en hel bok  om en Anna som levde långt före dagens alla Annor, min morfars mor Anna Härdelin Hjelmström.

Genom det som berättats om henne har hon framstått i ett speciellt ljus i släkten. Min morfar var bara fyra år när hans mamma dog, men för honom verkar hon ha varit närmast helgonlik. Den där vördnaden omkring Anna Härdelin var provocerande för mig när jag var ung. Men långt senare i livet ledde det mer till att jag blev nyfiken på vem hon var, och jag bestämde mig för att gräva lite, ta reda på mer och skriva om henne. Det blev boken ”En flicka som heter Anna” som jag gav ut 2017. Efteråt känns det ändå som om jag kommit henne lite närmare, vet lite mer om henne och har skapat mig en mer tydlig bild av vem hon var. Fast vad vet man…
Hennes porträtt hänger fortfarande här på väggen i rummet där jag sitter och skriver.
Boken finns fortfarande att beställa. Hur man gör för att köpa den kan du läsa om på sidan ”En flicka som heter Anna” här.

Ett gammalt brev

Ӏlskade Helfrid!
Nu skulle jag egentligen som en snäll och flitig flicka sitta och sy namn på handdukar, men nu vill jag inte vara snäll, utan följer den håg, som så många gånger velat drifva mig till skrifbordet, men inte fått för andra närmare pligter.”

Brevet är daterat Linköping den 31 oktober 1893 – för i dag 126 år sen. Det är det näst sista brevet jag har efter min morfars mor Anna Härdelin Hjelmström. Jag har breven i avskrift gjord av Annas systerdotter Anna Brita Gräntz och den lilla samlingen fanns bland min morfars efterlämnade papper. Helfrid var Annas kusin och hennes allra bästa vän. Hon hette Helfrid Norell och jag har ägnat ett helt inlägg i bloggen åt henne, Pionjären Helfrid Norell här.

Annas brev är skrivna dels till Helfrid, dels till Lotta (Charlotta) Österlund, som var syster till Helfrid och hustru till August Österlund, tidningsman i Söderhamn. Han var fram till sin död redaktör och utgivare av Tidningen Helsingen då hustrun tog över formellt men jobbet gjordes av Helfrid Norell.

Jag hade stor användning av dom gamla breven när jag skrev boken ”En flicka som heter Anna”. Boken finns fortfarande att beställa. Läs om hur du ska göra om du vill ha ett ex här.

Annas lungsot hade förvärrats hösten 1893. Karl och Anna bodde den här tiden med sina fem barn i en tjänstebostad i tullhuset i Linköping, en stor tegelbyggnad vid kanalen inte långt från tågstationen. Lägenheten var stor och att få den rimligt uppvärmd vintertid var svårt. Hösten 1893 skriver Anna om hur dom allihop varit förkylda i omgångar. ”Doktorn vill bara att vi ska flytta ifrån vår kalla men vackra våning – få se hur det blir”, skriver Anna till Helfrid. Och längre ner står det: ”Från Moster Emma hade jag bref igår och går nu med becktråd och bärnstenshalsband om halsen efter hennes önskan.” Det skulle vara ett medel mot lungsoten.

Gamla Tullhuset i Linköping hotades av rivning för några år sen men det finns kvar. Jag brukar titta på det när jag åker tåg förbi och i andanom vinka till Anna och hennes familj som en gång bodde där.

I dag används tullhuset av en organisation som heter UMU. ”Ungdom Med Uppgift (UMU) är en internationell rörelse av kristna vars längtan är att känna Gud och göra Honom känd” som det står på organisationens hemsida. Jag hittade bilden där och hoppas det är ok att använda den. Läs mer om UMU här.

Mina böcker och jag

Mina böcker är förstås ”favorit i repris”. Bilden där ”En flicka som heter Anna” exponeras i bokhandeln bredvid Elena Ferrantes bok är från hösten 2017. Boken kom ut till sommaren det året. ”Sandskär i mitt hjärta” kom ut ett par år tidigare, 2013.

Författarbilden togs en kall höstdag i Melbournetrakten 2012. Den röda fleece-tröjan har jag kvar och min Nikon-kamera också (remmen om halsen), frisyren är lite annorlunda i dag. Bilden är med på omslaget till mina böcker – en s.k. fotobyline. Vi får se om det så småningom blir en bok nr 3, grunnar på olika uppslag men har inget riktigt på gång än.

Båda böckerna finns fortfarande att köpa. Hur man gör framgår av sidorna ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta”.

Om kärleken

Karl A Hjelmström

När Karl har friat till Anna ute i skogen på Sandskär den där sommaren 1879 går dom tillbaka till stugan. Var för sig slår dom sedan upp sin bibel och båda hamnar på samma ställe: Korintierbrevet 13. Det handlar om kärlek:
»Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.«

En vacker text. Båda såg detta som ett tecken från Gud till välsignelse av deras förening. Det här berättar jag om i boken En flicka som heter Anna. Jag har inte hittat på händelsen med frieriet och inte heller det där om bibelcitatet: Karl har berättat om det i sina handskrivna memoarer, skrivna långt senare när han var gammal.

Anna Härdelin

När jag skrev boken försökte jag sätta mig in i sättet att tänka på den tiden. Jag är inte troende själv, och Bibeln är för mig mest en gammal bok med texter hopsamlade från olika håll och tider. Men dom flesta av 1800-talets svenskar var säkerligen troende, och både Anna och Karl var det. Här har du dom igen, Karl och Anna, som unga. Gissningsvis är bilderna från deras förlovningstid.

Omslaget till boken om deras kärlekshistoria, deras familj och åren i Söderhamn och Linköping pryds av bilden på en gammal gjutjärnsspis. Den spisen finns i stugan men fanns nog inte där på Annas och Karls tid. Läste nånstans att Idun No 1 var 1930-talets mest sålda vedspis. Så gissningsvis sattes spisen in då nån gång av familjen Österlund som ägde stugan då.

Boken om Anna och Karl går fortfarande går att beställa. Vill du ha ett ex? Läs på sidan En flicka som heter Anna om hur man beställer boken (klicka på blå länken). Där finns även baksidestexten till boken.

Fotografihistoria

I Söderhamn fanns bl.a. fotografen Carl August Askling, etablerad redan 1865 och med ateljé på Oxtorgsgatan 16. Askling fortsatte sen på Oxtorgsgatan 32. Ateljén på Oxtorgsgatan 16 drevs från 1910 av Anna Berglund.

Och så har vi Ester Lindgren, etablerad 1890, med adress Skolhusgatan 24. Det var hos henne mina gamla anförvanter Karl Hjelmström och Anna (född Härdelin) lät sig fotograferas med sina barn. Det är den Anna jag skriver om i ”En flicka som heter Anna”.

Var låg Skolhusgatan 24 då, tro? Min gissning är att Ester Lindgren hade ateljén i ett hus på tomten till Borgmästargården och som i dag inte längre finns. Byggnaden syns direkt ovanför den tomt där det s.k. Sparbankshuset (i dag Gamla Sparbankshuset) senare byggdes (1913-14). Man anar en ingång där genom staketet som verkar löpa nästan hela vägen till Kungsgatan. Titta här, först en bild som varit med ett par gånger tidigare i bloggen, årtal 1888/1889, och sedan ett vykort från 1903.

Det stämmer nog att det var där Ester Lindgren hade sin fotoateljé eftersom jag på en sida om Ester Lindgren hittar följande: ”Ateljén låg på Skolhusgatan 24 i Söderhamn “invid Helsingens tryckeri” (Söderhamns Tidning den 22 februari år 1893). År 1900 satte Ester tydligen upp ytterligare en fotoateljé på Hamngatan: “Ny Fotografi-Atelier, 2 trappor upp i Hultqvist nya hus vid Hamngatan”, “arbetet fortgår som vanligt i gamla affären” (Söderhamnskuriren den 25 juli år 1900).” Länk till sidan nedan.
Gatorna i Söderhamn har tydligen numrerats om nån gång (eller flera gånger?) och jag ser att Sparbankshusets ingång mot Skolhusgatan i dag har nr 8. Nån som vet om jag har rätt om det där i dag försvunna huset på Skolhusgatan och om hur gatorna numrerats?

Jag inser att det här inlägget hör till ”nördkategorin” men jag är ju lite nörd när det gäller den här tiden i Söderhamn, intresserad av den tid då min morfars mor med familj bodde i stan och av platser dom varit på och vill veta mer. Att jag gick igång på det här med kvinnor som var fotografer beror på en artikel jag läste i SvD, länk nedan.

Om Anna, hennes familj och deras tid i Söderhamn kan du läsa i ”En flicka som heter Anna”, finns hos bokhandeln i Söderhamn, hos Bokus, att beställa direkt från mig eller låna på biblioteket. Läs mer här.
Om Ester Lindgren i Fotografihistoria här.
Förteckningen över fotografer i gamla tider hittade jag hos Rötter här.
Björn Axel Johansson, ”Fotografins kvinnor stiger fram i ljuset” i SvD här.

Uppdatering och korrigering 24 april:
Nej, jag hade fel: Ester Lindgren hade inte sin fotoateljé i byggnaden bakom staketet på Borgmästargårdens tomt.
Har fått hjälp från Söderhamns stadsarkiv – tack tack! – med att ta reda på hur det var. På Ester Lindgrens tid hade man inte gatunumrering alls tydligen. Man hade numrering på kvarteren och inom varje kvarter hade tomterna/fastigheterna sen nummer. Borgmästargården och Helsingens tryckeri, som syns på dom gamla bilderna ovan, ingick båda i 2:a kvarteret. Borgmästargården hade nr 30. Tomten nedanför, där man sen byggde Sparbankshuset, hade nr 28, Flickskolan nr 29 och Teatern nr 31.
Helsingens tryckeri hade nr 23 B och nr 24 låg direkt ovanför uthuset till Helsingens tryckeri, alltså på samma sida av Skolhusgatan. Byggnaden finns inte kvar. På den sidan av Skolhusgatans backe upp mot Norrtullsgatan byggdes sen tre bostadshus/villor som finns kvar i dag.
Den här bilden tog jag i maj 2011. Ester Lindgrens fotoateljé låg alltså på platsen för det gula trähus som syns längst till höger i bilden. Nedanför syns uthuset till Pilen IV och sen fastigheten Pilen IV där Helsingens tryckeri låg förr och där jag långt senare bodde i tonåren. (Klicka för större bild.)

En Croque monsieur i Söderhamn

Ett vinterminne… I februari var jag på biblioteket i Söderhamn och berättade om min bok ”En flicka som heter Anna”. Det var fantastiskt mycket snö i stan. Jag passerade stora berg av snö på min väg från hotellet till ”bibblan” på Köpmangatan. Det var härligt att se och påminde mig förstås om min barndom i stan. Riktigt såna snömassor har vi sällan, om någonsin, i Stockholm.

Det är också en lite märklig känsla att komma till Söderhamn och bo över på hotell. Det är min gamla hemstad. Förr om vintrarna bodde mina föräldrar inne i stan eller en bit utanför och då bodde vi förstås hos dom när vi kom till stan vintertid. Men så är det inte längre. Sommartid har jag i alla år kunnat bo i skärgården, på Sandskär, men på vintern är det ingen bra idé.

Om hur det gick med mitt anförande på biblioteket berättade jag i inlägget ”Vinterkväll i Söderhamn” här. Efteråt traskade jag tillbaka till hotellet i snölandskapet. Sen blev det en macka och en öl innan jag gick och la mig.

Ulrika Eleonora

Utsikt mot Ulrika Eleonora kyrka, vintern 1962
När jag växte upp i Söderhamn var kyrkan Ulrika Eleonora putsad i en ganska svagt rosa nyans. Vi hade ofta avslutning inför sommarlovet i kyrkan. I dag är kyrkan sen länge kraftigt röd – barockröd läste jag nånstans; samma färg som Jakobs kyrka i Stockholm har. Jag tycker det är väldigt fint med det där barockröda eller karolingiskt röda. Drottningen Ulrika Eleonora d.ä., som kyrkan är uppkallad efter,  var ju hustru till Karl XI och mor till en liten gosse som när han blev stor blev välkänd som krigarkonungen Karl XII.


Här ovan ser du kyrkan på håll i svartvitt. Fotot taget en vinterdag 1962 från ett av fönstren högst upp i Pilen IV där vi bodde då; huset på Kungsgatan vid hörnet mot Skolhusgatan och mittemot det s.k. Sparbankshuset. På vår tid där hade Hemslöjden affär och vävstuga i gatuplanet på Pilen IV.

Utsikt 1971.


Bilden ovan är tagen 1971, gissningsvis nån gång tidig höst. Kanske var det då man putsade om kyrkan från skär till kraftigt röd? Det ser ju ut som om nåt sånt pågår.

Hur kyrkan såg ut utvändigt under 1800-talet vet jag inte. Men i boken ”En flicka som heter Anna” finns en scen inne i kyrkan från hösten 1881. Anna, som då väntade sitt första barn, hade plötsligt förlorat sin mamma Sally. Modern var på besök hemma hos Anna och Karl i Söderhamn då hon en dag bara föll ihop och dog. Hon var 54 år gammal.
För Anna kändes det som om marken rycktes undan under hennes fötter. Hon vände sig till Gud så som man förstås gjorde mycket mer under den tid hon levde. I boken står det så här om ett besök i kyrkan:
”Hon gick i kyrkan. Där satt hon för sig själv i en kyrkbänk och såg på den stora altartavlan med Jesus som fallit på knä i Getsemane. Guds son slår ut med händerna och låter armarna falla åt sidorna. Han öppnar sig och lämnar ut sig till den ängel som stiger ner till honom för att ge honom kraft och styrka att offra sig för människorna. Anna såg på det milda ansiktet och på strålkransen runt hans huvud. Hon kunde betrakta bilden länge.”