Ett gammalt brev

Ӏlskade Helfrid!
Nu skulle jag egentligen som en snäll och flitig flicka sitta och sy namn på handdukar, men nu vill jag inte vara snäll, utan följer den håg, som så många gånger velat drifva mig till skrifbordet, men inte fått för andra närmare pligter.”

Brevet är daterat Linköping den 31 oktober 1893 – för i dag 126 år sen. Det är det näst sista brevet jag har efter min morfars mor Anna Härdelin Hjelmström. Jag har breven i avskrift gjord av Annas systerdotter Anna Brita Gräntz och den lilla samlingen fanns bland min morfars efterlämnade papper. Helfrid var Annas kusin och hennes allra bästa vän. Hon hette Helfrid Norell och jag har ägnat ett helt inlägg i bloggen åt henne, Pionjären Helfrid Norell här.

Annas brev är skrivna dels till Helfrid, dels till Lotta (Charlotta) Österlund, som var syster till Helfrid och hustru till August Österlund, tidningsman i Söderhamn. Han var fram till sin död redaktör och utgivare av Tidningen Helsingen då hustrun tog över formellt men jobbet gjordes av Helfrid Norell.

Jag hade stor användning av dom gamla breven när jag skrev boken ”En flicka som heter Anna”. Boken finns fortfarande att beställa. Läs om hur du ska göra om du vill ha ett ex här.

Annas lungsot hade förvärrats hösten 1893. Karl och Anna bodde den här tiden med sina fem barn i en tjänstebostad i tullhuset i Linköping, en stor tegelbyggnad vid kanalen inte långt från tågstationen. Lägenheten var stor och att få den rimligt uppvärmd vintertid var svårt. Hösten 1893 skriver Anna om hur dom allihop varit förkylda i omgångar. ”Doktorn vill bara att vi ska flytta ifrån vår kalla men vackra våning – få se hur det blir”, skriver Anna till Helfrid. Och längre ner står det: ”Från Moster Emma hade jag bref igår och går nu med becktråd och bärnstenshalsband om halsen efter hennes önskan.” Det skulle vara ett medel mot lungsoten.

Gamla Tullhuset i Linköping hotades av rivning för några år sen men det finns kvar. Jag brukar titta på det när jag åker tåg förbi och i andanom vinka till Anna och hennes familj som en gång bodde där.

I dag används tullhuset av en organisation som heter UMU. ”Ungdom Med Uppgift (UMU) är en internationell rörelse av kristna vars längtan är att känna Gud och göra Honom känd” som det står på organisationens hemsida. Jag hittade bilden där och hoppas det är ok att använda den. Läs mer om UMU här.

Mina böcker och jag

Mina böcker är förstås ”favorit i repris”. Bilden där ”En flicka som heter Anna” exponeras i bokhandeln bredvid Elena Ferrantes bok är från hösten 2017. Boken kom ut till sommaren det året. ”Sandskär i mitt hjärta” kom ut ett par år tidigare, 2013.

Författarbilden togs en kall höstdag i Melbournetrakten 2012. Den röda fleece-tröjan har jag kvar och min Nikon-kamera också (remmen om halsen), frisyren är lite annorlunda i dag. Bilden är med på omslaget till mina böcker – en s.k. fotobyline. Vi får se om det så småningom blir en bok nr 3, grunnar på olika uppslag men har inget riktigt på gång än.

Båda böckerna finns fortfarande att köpa. Hur man gör framgår av sidorna ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta”.

Om kärleken

Karl A Hjelmström

När Karl har friat till Anna ute i skogen på Sandskär den där sommaren 1879 går dom tillbaka till stugan. Var för sig slår dom sedan upp sin bibel och båda hamnar på samma ställe: Korintierbrevet 13. Det handlar om kärlek:
»Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.«

En vacker text. Båda såg detta som ett tecken från Gud till välsignelse av deras förening. Det här berättar jag om i boken En flicka som heter Anna. Jag har inte hittat på händelsen med frieriet och inte heller det där om bibelcitatet: Karl har berättat om det i sina handskrivna memoarer, skrivna långt senare när han var gammal.

Anna Härdelin

När jag skrev boken försökte jag sätta mig in i sättet att tänka på den tiden. Jag är inte troende själv, och Bibeln är för mig mest en gammal bok med texter hopsamlade från olika håll och tider. Men dom flesta av 1800-talets svenskar var säkerligen troende, och både Anna och Karl var det. Här har du dom igen, Karl och Anna, som unga. Gissningsvis är bilderna från deras förlovningstid.

Omslaget till boken om deras kärlekshistoria, deras familj och åren i Söderhamn och Linköping pryds av bilden på en gammal gjutjärnsspis. Den spisen finns i stugan men fanns nog inte där på Annas och Karls tid. Läste nånstans att Idun No 1 var 1930-talets mest sålda vedspis. Så gissningsvis sattes spisen in då nån gång av familjen Österlund som ägde stugan då.

Boken om Anna och Karl går fortfarande går att beställa. Vill du ha ett ex? Läs på sidan En flicka som heter Anna om hur man beställer boken (klicka på blå länken). Där finns även baksidestexten till boken.

Fotografihistoria

I Söderhamn fanns bl.a. fotografen Carl August Askling, etablerad redan 1865 och med ateljé på Oxtorgsgatan 16. Askling fortsatte sen på Oxtorgsgatan 32. Ateljén på Oxtorgsgatan 16 drevs från 1910 av Anna Berglund.

Och så har vi Ester Lindgren, etablerad 1890, med adress Skolhusgatan 24. Det var hos henne mina gamla anförvanter Karl Hjelmström och Anna (född Härdelin) lät sig fotograferas med sina barn. Det är den Anna jag skriver om i ”En flicka som heter Anna”.

Var låg Skolhusgatan 24 då, tro? Min gissning är att Ester Lindgren hade ateljén i ett hus på tomten till Borgmästargården och som i dag inte längre finns. Byggnaden syns direkt ovanför den tomt där det s.k. Sparbankshuset (i dag Gamla Sparbankshuset) senare byggdes (1913-14). Man anar en ingång där genom staketet som verkar löpa nästan hela vägen till Kungsgatan. Titta här, först en bild som varit med ett par gånger tidigare i bloggen, årtal 1888/1889, och sedan ett vykort från 1903.

Det stämmer nog att det var där Ester Lindgren hade sin fotoateljé eftersom jag på en sida om Ester Lindgren hittar följande: ”Ateljén låg på Skolhusgatan 24 i Söderhamn “invid Helsingens tryckeri” (Söderhamns Tidning den 22 februari år 1893). År 1900 satte Ester tydligen upp ytterligare en fotoateljé på Hamngatan: “Ny Fotografi-Atelier, 2 trappor upp i Hultqvist nya hus vid Hamngatan”, “arbetet fortgår som vanligt i gamla affären” (Söderhamnskuriren den 25 juli år 1900).” Länk till sidan nedan.
Gatorna i Söderhamn har tydligen numrerats om nån gång (eller flera gånger?) och jag ser att Sparbankshusets ingång mot Skolhusgatan i dag har nr 8. Nån som vet om jag har rätt om det där i dag försvunna huset på Skolhusgatan och om hur gatorna numrerats?

Jag inser att det här inlägget hör till ”nördkategorin” men jag är ju lite nörd när det gäller den här tiden i Söderhamn, intresserad av den tid då min morfars mor med familj bodde i stan och av platser dom varit på och vill veta mer. Att jag gick igång på det här med kvinnor som var fotografer beror på en artikel jag läste i SvD, länk nedan.

Om Anna, hennes familj och deras tid i Söderhamn kan du läsa i ”En flicka som heter Anna”, finns hos bokhandeln i Söderhamn, hos Bokus, att beställa direkt från mig eller låna på biblioteket. Läs mer här.
Om Ester Lindgren i Fotografihistoria här.
Förteckningen över fotografer i gamla tider hittade jag hos Rötter här.
Björn Axel Johansson, ”Fotografins kvinnor stiger fram i ljuset” i SvD här.

Uppdatering och korrigering 24 april:
Nej, jag hade fel: Ester Lindgren hade inte sin fotoateljé i byggnaden bakom staketet på Borgmästargårdens tomt.
Har fått hjälp från Söderhamns stadsarkiv – tack tack! – med att ta reda på hur det var. På Ester Lindgrens tid hade man inte gatunumrering alls tydligen. Man hade numrering på kvarteren och inom varje kvarter hade tomterna/fastigheterna sen nummer. Borgmästargården och Helsingens tryckeri, som syns på dom gamla bilderna ovan, ingick båda i 2:a kvarteret. Borgmästargården hade nr 30. Tomten nedanför, där man sen byggde Sparbankshuset, hade nr 28, Flickskolan nr 29 och Teatern nr 31.
Helsingens tryckeri hade nr 23 B och nr 24 låg direkt ovanför uthuset till Helsingens tryckeri, alltså på samma sida av Skolhusgatan. Byggnaden finns inte kvar. På den sidan av Skolhusgatans backe upp mot Norrtullsgatan byggdes sen tre bostadshus/villor som finns kvar i dag.
Den här bilden tog jag i maj 2011. Ester Lindgrens fotoateljé låg alltså på platsen för det gula trähus som syns längst till höger i bilden. Nedanför syns uthuset till Pilen IV och sen fastigheten Pilen IV där Helsingens tryckeri låg förr och där jag långt senare bodde i tonåren. (Klicka för större bild.)

En Croque monsieur i Söderhamn

Ett vinterminne… I februari var jag på biblioteket i Söderhamn och berättade om min bok ”En flicka som heter Anna”. Det var fantastiskt mycket snö i stan. Jag passerade stora berg av snö på min väg från hotellet till ”bibblan” på Köpmangatan. Det var härligt att se och påminde mig förstås om min barndom i stan. Riktigt såna snömassor har vi sällan, om någonsin, i Stockholm.

Det är också en lite märklig känsla att komma till Söderhamn och bo över på hotell. Det är min gamla hemstad. Förr om vintrarna bodde mina föräldrar inne i stan eller en bit utanför och då bodde vi förstås hos dom när vi kom till stan vintertid. Men så är det inte längre. Sommartid har jag i alla år kunnat bo i skärgården, på Sandskär, men på vintern är det ingen bra idé.

Om hur det gick med mitt anförande på biblioteket berättade jag i inlägget ”Vinterkväll i Söderhamn” här. Efteråt traskade jag tillbaka till hotellet i snölandskapet. Sen blev det en macka och en öl innan jag gick och la mig.

Ulrika Eleonora

Utsikt mot Ulrika Eleonora kyrka, vintern 1962
När jag växte upp i Söderhamn var kyrkan Ulrika Eleonora putsad i en ganska svagt rosa nyans. Vi hade ofta avslutning inför sommarlovet i kyrkan. I dag är kyrkan sen länge kraftigt röd – barockröd läste jag nånstans; samma färg som Jakobs kyrka i Stockholm har. Jag tycker det är väldigt fint med det där barockröda eller karolingiskt röda. Drottningen Ulrika Eleonora d.ä., som kyrkan är uppkallad efter,  var ju hustru till Karl XI och mor till en liten gosse som när han blev stor blev välkänd som krigarkonungen Karl XII.


Här ovan ser du kyrkan på håll i svartvitt. Fotot taget en vinterdag 1962 från ett av fönstren högst upp i Pilen IV där vi bodde då; huset på Kungsgatan vid hörnet mot Skolhusgatan och mittemot det s.k. Sparbankshuset. På vår tid där hade Hemslöjden affär och vävstuga i gatuplanet på Pilen IV.

Utsikt 1971.


Bilden ovan är tagen 1971, gissningsvis nån gång tidig höst. Kanske var det då man putsade om kyrkan från skär till kraftigt röd? Det ser ju ut som om nåt sånt pågår.

Hur kyrkan såg ut utvändigt under 1800-talet vet jag inte. Men i boken ”En flicka som heter Anna” finns en scen inne i kyrkan från hösten 1881. Anna, som då väntade sitt första barn, hade plötsligt förlorat sin mamma Sally. Modern var på besök hemma hos Anna och Karl i Söderhamn då hon en dag bara föll ihop och dog. Hon var 54 år gammal.
För Anna kändes det som om marken rycktes undan under hennes fötter. Hon vände sig till Gud så som man förstås gjorde mycket mer under den tid hon levde. I boken står det så här om ett besök i kyrkan:
”Hon gick i kyrkan. Där satt hon för sig själv i en kyrkbänk och såg på den stora altartavlan med Jesus som fallit på knä i Getsemane. Guds son slår ut med händerna och låter armarna falla åt sidorna. Han öppnar sig och lämnar ut sig till den ängel som stiger ner till honom för att ge honom kraft och styrka att offra sig för människorna. Anna såg på det milda ansiktet och på strålkransen runt hans huvud. Hon kunde betrakta bilden länge.”

Influensatider

Igår blev jag vaccinerad mot årets influensa. Hoppas det hjälper. Hemma igen blev jag sittande och tittade på gamla brev som min morfars mor Anna Härdelin, gift Hjelmström, skrivit till släkt och vänner. Jag har bara några få såna brev från 1892 och 1893. Om fler brev kan finnas hos nån släkting vet jag inte.

Den 25 februari 1892 skriver Anna från Linköping till sin kusin Helfrid Norell i Söderhamn. Brevet börjar så här:

Käraste vännen min!
Omgifven af hela barnskaran vid samma bord ritande, skrifvande och knuffande, känner jag en så stark maning att språka en stund med dig, att jag griper mig an, ehuru jag är viss att brefvet blir både osammanhängande och mer än vanligt ”stillöst”.
Först tack för ditt kära bref, om hvilket jag ju icke får säga några vackra saker, fastän jag hade god lust, du lilla naturliga, stilist! Emellertid får jag väl ändå tala om, att det kom som ett glädjande svar på mitt hjertas längtan efter dig och Lotta, der jag låg i MorbrorLilliandersängen och drogs med influensavärk i hela kroppen. Du skall veta, vi haft en ganska stygg visit af den otäcka ”ryskan”, som lagt ikull oss allihop utom Karl d. store och Nanny, hvilken sistnämnda bara haft en ärlig svensk snufva. Äfven lille Karl slapp ganska lindrigt undan, gick uppe och gnällde på att få sitta i knä, men alla andra voro sjuka i feber och värk, Henning lindrigast och Tord värst. För honom voro vi så ängsliga, då han äfven var hvit i halsen, kräktes och var medvetslös långa stunder. Äfven Ivar och Cecilia yrade dugtigt – ja det var inte alldeles fritt med mig heller en eftermiddag.

Den otäcka ”ryskan” var en influensa som grasserade 1889-92. ”Pandemin spreds över hela världen på ungefär fyra månader och beräknas totalt ha orsakat runt en miljon dödsfall” skriver man i Wikipedia.

I brevet kallar Anna kusinen Helfrid ”du lilla naturliga, stilist!”. Helfrid var journalist och skrev för tidningen Helsingen i Söderhamn, som drevs av hennes svåger August Österlund. När Österlund dog 1898 tog Helfrid över som redaktör. Jag har bloggat om Helfrid i inlägget Pionjären Helfrid Norell

Boken ”En flicka som heter Anna” handlar om Annas liv, om hennes man (”Karl d. store” i brevet) och om deras fem barn Cecilia, Ivar, Henning, Tord och lille Karl. Det var minstingen Karl som så småningom blev morfar till mig. Läs mer om boken och om hur du kan beställa den på sidan ”En flicka som heter Anna”.