En Croque monsieur i Söderhamn

Ett vinterminne… I februari var jag på biblioteket i Söderhamn och berättade om min bok ”En flicka som heter Anna”. Det var fantastiskt mycket snö i stan. Jag passerade stora berg av snö på min väg från hotellet till ”bibblan” på Köpmangatan. Det var härligt att se och påminde mig förstås om min barndom i stan. Riktigt såna snömassor har vi sällan, om någonsin, i Stockholm.

Det är också en lite märklig känsla att komma till Söderhamn och bo över på hotell. Det är min gamla hemstad. Förr om vintrarna bodde mina föräldrar inne i stan eller en bit utanför och då bodde vi förstås hos dom när vi kom till stan vintertid. Men så är det inte längre. Sommartid har jag i alla år kunnat bo i skärgården, på Sandskär, men på vintern är det ingen bra idé.

Om hur det gick med mitt anförande på biblioteket berättade jag i inlägget ”Vinterkväll i Söderhamn” här. Efteråt traskade jag tillbaka till hotellet i snölandskapet. Sen blev det en macka och en öl innan jag gick och la mig.

Ulrika Eleonora

Utsikt mot Ulrika Eleonora kyrka, vintern 1962
När jag växte upp i Söderhamn var kyrkan Ulrika Eleonora putsad i en ganska svagt rosa nyans. Vi hade ofta avslutning inför sommarlovet i kyrkan. I dag är kyrkan sen länge kraftigt röd – barockröd läste jag nånstans; samma färg som Jakobs kyrka i Stockholm har. Jag tycker det är väldigt fint med det där barockröda eller karolingiskt röda. Drottningen Ulrika Eleonora d.ä., som kyrkan är uppkallad efter,  var ju hustru till Karl XI och mor till en liten gosse som när han blev stor blev välkänd som krigarkonungen Karl XII.


Här ovan ser du kyrkan på håll i svartvitt. Fotot taget en vinterdag 1962 från ett av fönstren högst upp i Pilen IV där vi bodde då; huset på Kungsgatan vid hörnet mot Skolhusgatan och mittemot det s.k. Sparbankshuset. På vår tid där hade Hemslöjden affär och vävstuga i gatuplanet på Pilen IV.

Utsikt 1971.


Bilden ovan är tagen 1971, gissningsvis nån gång tidig höst. Kanske var det då man putsade om kyrkan från skär till kraftigt röd? Det ser ju ut som om nåt sånt pågår.

Hur kyrkan såg ut utvändigt under 1800-talet vet jag inte. Men i boken ”En flicka som heter Anna” finns en scen inne i kyrkan från hösten 1881. Anna, som då väntade sitt första barn, hade plötsligt förlorat sin mamma Sally. Modern var på besök hemma hos Anna och Karl i Söderhamn då hon en dag bara föll ihop och dog. Hon var 54 år gammal.
För Anna kändes det som om marken rycktes undan under hennes fötter. Hon vände sig till Gud så som man förstås gjorde mycket mer under den tid hon levde. I boken står det så här om ett besök i kyrkan:
”Hon gick i kyrkan. Där satt hon för sig själv i en kyrkbänk och såg på den stora altartavlan med Jesus som fallit på knä i Getsemane. Guds son slår ut med händerna och låter armarna falla åt sidorna. Han öppnar sig och lämnar ut sig till den ängel som stiger ner till honom för att ge honom kraft och styrka att offra sig för människorna. Anna såg på det milda ansiktet och på strålkransen runt hans huvud. Hon kunde betrakta bilden länge.”

Influensatider

Igår blev jag vaccinerad mot årets influensa. Hoppas det hjälper. Hemma igen blev jag sittande och tittade på gamla brev som min morfars mor Anna Härdelin, gift Hjelmström, skrivit till släkt och vänner. Jag har bara några få såna brev från 1892 och 1893. Om fler brev kan finnas hos nån släkting vet jag inte.

Den 25 februari 1892 skriver Anna från Linköping till sin kusin Helfrid Norell i Söderhamn. Brevet börjar så här:

Käraste vännen min!
Omgifven af hela barnskaran vid samma bord ritande, skrifvande och knuffande, känner jag en så stark maning att språka en stund med dig, att jag griper mig an, ehuru jag är viss att brefvet blir både osammanhängande och mer än vanligt ”stillöst”.
Först tack för ditt kära bref, om hvilket jag ju icke får säga några vackra saker, fastän jag hade god lust, du lilla naturliga, stilist! Emellertid får jag väl ändå tala om, att det kom som ett glädjande svar på mitt hjertas längtan efter dig och Lotta, der jag låg i MorbrorLilliandersängen och drogs med influensavärk i hela kroppen. Du skall veta, vi haft en ganska stygg visit af den otäcka ”ryskan”, som lagt ikull oss allihop utom Karl d. store och Nanny, hvilken sistnämnda bara haft en ärlig svensk snufva. Äfven lille Karl slapp ganska lindrigt undan, gick uppe och gnällde på att få sitta i knä, men alla andra voro sjuka i feber och värk, Henning lindrigast och Tord värst. För honom voro vi så ängsliga, då han äfven var hvit i halsen, kräktes och var medvetslös långa stunder. Äfven Ivar och Cecilia yrade dugtigt – ja det var inte alldeles fritt med mig heller en eftermiddag.

Den otäcka ”ryskan” var en influensa som grasserade 1889-92. ”Pandemin spreds över hela världen på ungefär fyra månader och beräknas totalt ha orsakat runt en miljon dödsfall” skriver man i Wikipedia.

I brevet kallar Anna kusinen Helfrid ”du lilla naturliga, stilist!”. Helfrid var journalist och skrev för tidningen Helsingen i Söderhamn, som drevs av hennes svåger August Österlund. När Österlund dog 1898 tog Helfrid över som redaktör. Jag har bloggat om Helfrid i inlägget Pionjären Helfrid Norell

Boken ”En flicka som heter Anna” handlar om Annas liv, om hennes man (”Karl d. store” i brevet) och om deras fem barn Cecilia, Ivar, Henning, Tord och lille Karl. Det var minstingen Karl som så småningom blev morfar till mig. Läs mer om boken och om hur du kan beställa den på sidan ”En flicka som heter Anna”.


Favoriter i repris

Här har du dom igen, mina böcker. ”En flicka som heter Anna” kom ut i juni 2017 och ”Sandskär i mitt hjärta” i februari 2013.

Mycket jobb var det förstås med båda böckerna. Gjorde en hel del research. Och så skriva skriva skriva. Efter det en lång fas med redigering och filande på texterna där jag hade hjälp av andra som läste och kom med synpunkter. En hel del jobb med bilderna var det också. I ”Anna-boken” är det bara två gamla svart-vita foton men desto fler i ”Sandskärsboken”, såväl många gamla svart-vita (dom äldsta från 1890-talet) som bilder i färg från senare år. Och ovanpå allt det där jobbet med textinnehåll och bilder kommer val av utformning på omslaget.

En flicka som heter Anna
Järnspisen med en bukett ljung i en porslinstillbringare och en gammal brandlykta är från köket på Sandskär. På glaset till lyktan står det ”2dra qv No 23 B”. Söderhamn var indelat i kvarter under senare delen av 1800-talet.

Jag tog bilden en eftermiddag mot slutet av sommaren då ljungen blommade. Solen stod rätt lågt över skogen och sken in genom köksfönstret. Skuggorna som jag ett tag var bekymrad över kommer från spröjsarna i fönstret. Bilden finns med i ”Sandskär i mitt hjärta” också. Och när jag sen ville använda samma bild till omslaget på ”En flicka som heter Anna” försökte jag ta om bilden med eftermiddagssol och låta fönstret vara öppet för att slippa skuggorna. Det gick aldrig. Jag fick aldrig till samma ljus i bilden. Och nu tycker jag det är ok som det är.

Sandskär i mitt hjärta
Omslaget fick bli ett kollage. Här syns min syster dissekera fisk tillsammans med en av mina pojkar. Samma pojke ses vid yngre år stå och fiska på en brygga med ena handen i bandage, en klämskada. På båtklubben skjutsar jag pojkarna på en vagn och på en annan bild gungar jag på gungbrädan med mina systrar och flickor i en grannfamilj. Ja, det var några av bilderna. Alla finns med i boken.

Baddräkten hänger som prydnad i trappan i stugan flankerad av en gammal affisch från folkomröstningen om spritförbud 1922. Affischen finns med i inlägget ”Slå näven i bordet” här.

I bokhandeln
Båda böckerna finns fortfarande att beställa från mig, köpa i bokhandeln i Söderhamn eller i Hudiksvall eller genom att beställa från Bokus.

Hur man gör för att beställa från mig beskrivs på flikarna ”En flicka som heter Anna” resp ”Sandskär i mitt hjärta”. Där kan du även läsa baksidestexten på böckerna.

Om att skriva
Jag är glad åt mina två böcker. Tycker om dom och det känns bra att ha gjort dom. Samtidigt kliar det i fingrarna att nån gång komma igång med ett nytt skrivprojekt. Har försökt sparka liv i ett gammal manus som jag haft liggande, men har svårt att uppamma nån entusiasm för det. Det har nog kolat vippen helt på dom här åren. Suck… så, nåja, vi får se. Kanske blir det nåt nån dag.

Ord om ”Anna-boken”

Det är förstås väldigt roligt att få reaktioner och kommentarer från personer som läst mina böcker. På författaren och journalisten Gunnar Petterssons blogg Pressylta Redux  skriver han nu bl.a. om min bok i ett inlägg om sommarläsning. Så här står det:

Gabrielle Roland Waldén: “En flicka som heter Anna” (Arundo Förlag 2017)
”Precis så här ska man skriva släktkrönika, som jag ser det. Det handlar om Gabrielles morfars mor, Anna Cecilia Härdelin, född i Delsbotrakten, sedemera gift med Karl Hjelmström och inflyttad till Söderhamn, det senare trakter som vad jag förstått fortfarande ligger författaren varmt om hjärtat. Det här är en mycket fint avvägd framställning baserad på både gedigna kunskaper och skapande fantasi, på en prosa som är lite återhållsam men därför också oerhört effektiv. Men det handlar förstås också om Sverige i brytningstider: det är slutet av 1800-talet, folk drar sig från landet till staden, från jordbruket till tjänstemannabanan, nya kvinnoroller mot gammalt patriarkat, alla ambitioner som alltför ofta kvävs av de alltför verkliga sjukdomsriskerna, som också blev det tragiska fallet med Anna. En mycket läsvärd, gripande bok.”

Blir riktigt glad av att läsa hans rader!
Inlägget om sommarläsningen hittar du här.

Vill du läsa mer om vad några andra personer tyckte om min bok ”En flicka som heter Anna”? I inlägget Röster om ”Anna-boken har jag samlat några omdömen.

Gunnar Pettersson bor i London sen många år och kom nyligen ut med en bok om sin hemstad: ”London – En berättelse om en stad” (Natur & Kultur 2018). Jag läste den för en tid sen med stort intresse. Inte alls en vanlig guidebok utan en personligt skriven berättelse om staden ur olika aspekter. Egna upplevelser av staden blandas historia, kulturhistoria, musik, sport m.m. Allt skrivet med glimten i ögat. Författaren känner jag ju bara genom bloggandet, men vi har faktiskt setts en gång IRL, som det heter nu för tiden. En kväll i april blev det en liten träff i Stockholm med Gunnar och med några andra som också brukar läsa hans blogg. Vi sågs vid Günthers korvkiosk på Karlbergsvägen. Trevligt. Några kryddiga korvar slank ner också.

I bokhandeln igen (4)

Den här årstiden kommer jag ju till Söderhamn oftare än andra tider på året. En liten titt i bokhandeln för att säga hej till mina böcker blir det förstås ibland.

Nu har ”Sandskär i mitt hjärta” och ”En flicka som heter Anna” flyttats till avdelningen för lokal litteratur. Där samsas dom på hyllorna med t.ex. Po Tidholms bok ”Norrland”, den vackra boken ”Hälsingland – mellan glittrande hav och blånande berg” av Sven Forsström och med foton av Inger Lantz Forsström, boken ”Drömgångaren – om konstnären, musikern och poeten Hans Viksten” m.fl. Röd lapp på Sandskärsboken som synes. Reapris gäller för den.

”Sandskär i mitt hjärta” kan verkligen kallas lokal, den handlar ju i första hand om ön Sandskär i Söderhamns skärgård. ”En flicka som heter Anna” har också mycket lokal anknytning till Hälsingland: Anna föds i Delsbo 1857, bor i Söderhamn med sin familj i flera år och har stuga på Sandskär. Hennes sista år blir den lokala anknytningen östgötsk istället, familjen bodde då i Linköping. Dom hade tjänstebostad i Tullhuset och bodde i en våning ovanför tullkontoret. Tullhuset var ganska nytt när dom flyttade in. På senare år har huset varit rivningshotat (blir nån förvånad?) men det räddades och finns kvar. Ett ganska stort hus i rött tegel. Det ligger nära järnvägen och när jag far förbi med tåget brukar jag alltid titta på det och tänka på Anna Härdelin Hjelmström och hennes familj.

Mina böcker finns alltså i bokhandeln i Söderhamn och i Hudiksvall och går också att beställa direkt från mig. Hur man gör för att beställa hittar du på separat sida:
”En flicka som heter Anna” här.
”Sandskär i mitt hjärta” här.

Spegelreflexioner

Men vad är det som hänt? Spegeln har möglat!
Hur kan det komma sig och vad betyder det?

Det var svartmögel på den ljusa träramen kring spegeln på torrdasset! Upptäckte det när vi kom till stugan på Sandskär första gången efter vintern precis i början av maj. Usch! Det såg inte trevligt ut alls förstås. Och jag kunde inte låta bli att fundera över ev symbolik.

Spegel spegel på väggen där, säg mig vad betyder det här?

Är det en varning, en pekpinne, ett memento om tidens obevekliga gång? Ska jag sluta spegla mig? Är jag så gammal nu att jag ska lägga all fåfänga åt sidan, sluta spegla mig, sluta helt att bry mig om mitt utseende? Hm…

Nåja, längre än så kom jag inte i mina funderingar. Men jag kände mig nästan lite påhoppad – smått förtretad, kränkt kanske – ha ha! Larvigt, jag vet. Men det är ju mest på skoj.
Klorin hade vi i alla fall hemma så jag la spegeln i gräset och skrubbade ramen ren från möglet.

En annan spegel stod bakom en gammal byrå inne i stugan. Jag tog fram den häromdan. Om den gamla spegeln kan man säga dunkelt såsom i en spegel. Den väcker helt andra tankar än den som möglat.Kanske speglade sig Anna Härdelin i den här? Jag ser henne stå framför spegeln 22 år gammal och sätta upp sitt långa mörka hår och göra sig fin inför dopet av en liten flicka i familjen Österlund den 25 augusti 1879.

Dopet hölls på Sandskär där tidningsmannen August Österlund och hans hustru Lotta hade sommarstuga, den stuga vi har i dag. En av faddrarna vid dopet var Karl Hjelmström från Halmstad, ung och stilig i sitt svarta hår och stora mustasch. Knappt en vecka senare friade Karl till Anna ute i skogen på ön, och ett år efteråt var dom gifta. Snabbt skulle det gå!

Om deras möte, deras kärlekshistoria och om hur deras liv sedan blev skriver jag i boken ”En flicka som heter Anna”. Fem barn fick dom. Den yngste, också han döpt till Karl, blev så småningom min morfar.

Så här ser speglarna ut i dag. Inget svartmögel längre på den ljusa, tack och lov. Kanske kommer det tillbaka nästa vinter? Ramen är ju bara tunt laserad. Kanske bör jag ge den ett bättre skydd genom att måla om den med täckande färg. ”Klorin och andra vanliga rengöringsmedel kan se ut att få bort möglet, men de dödar bara den mikrobiella växten, celler och sporer som redan bildats finns kvar”, läser jag på en hotfull sida om faran med svartmögel.

”Dunkelt såsom i en spegel” är citat från Bibeln, 1 Korinthierbrevet 13:12. Citatet använde Ingmar Bergman i titeln på sin film ”Såsom i en spegel” 1961 med Gunnar Björnstrand, Harriet Andersson, Lars Passgård och Max von Sydow.