Tystnad och mörknande kvällar

Efter en veckas utflykt till Stockholm, Skåne och Halland i början av månaden var vi tillbaka på ön. Annorlunda nu denna tid i augusti. Kvällarna blir allt mörkare. Måsarna verkar ha flyttat söderut. Vi ser bara nån enstaka. De tre måsungarna, vars liv vi följt sedan dom kläcktes på en sten i vattnet en bit från bryggan, kunde flyga när vi senast såg dom. Och liksom föräldrarna hade dom då vant sig så vid oss att dom höll sig kvar på bryggan tills man var alldeles intill. Nu är dom borta.

Lite märkligt med denna tystnad. Silvertärnorna har förstås också flyttat. Dom drog nog redan första dagarna i månaden. Vi ser hägern då och då komma flygande tyst på stora vingar. En håller till vid strandkanten ibland för att fiska. Jag försökte smyga på den en morgon för att ta en bild. Men icke! Den märkte mig förstås och gav sig av. Rådjuren har vi inte sett till dessa dagar, inte heller räven eller grävlingen. Men när jag häromkvällen öppnade dörren för att gå ut hördes ett strävt ljud, som ett mellanting mellan skall och väsande. Kanske överraskade jag nåt vilt djur.

Vi har hållit på med byggjobb. Den gamla ”bron” som funnits framför trappstegen till verandan var i sönderfall. Den byggdes sommaren -75 så den har i alla fall hållit ett bra tag. Nu finns där en ny fin bro. Till större delen använde vi begagnat impregnerat virke som vi sparat, väl skyddat för väder och vind bakom en bod. Bra med återanvändning. Vi hoppas den ska hålla många år till. Om det blir 40-50 år igen lär vi inte få veta.

Liten blir stor

Här är dom tre måsungarna igen. Dom har klarat sig nu i omkring två veckor. Minken har vi inte sett till och det är vi glada för. Dessa dagar tränar ungarna vingarna på stranden, springer och flaxar och försöker lyfta, fast det går inte än. (Som vanligt: klicka för större bild). – Rubriken då? Det är början på Stig Olins gamla schlager ”En gång jag seglar i hamn”. Väldigt populär på 1950-talet. Den kom tydligen 1954. På Youtube här.

Sällskap sökes

Stor och stilig, bra på att hitta mat… Skogspromenader blir det inte frågan om, inte heller mysiga hemmakvällar men ett friskt och härligt sjöliv bjuder jag på ute i den härliga Jungfrukustens skärgård.

Ja, så ser den ut den stora kanadagås, som rör sig häromkring, alltid ensam. Den brölar ödsligt, övergivet och ledset då och då, och jag tror den känner sig ensam. Vad har hänt? Varför har den inga kompisar och ingen partner? Var är alla dom andra? Är den här stackarn utstött, mobbad?

Vem vet? Den håller sig en del på vår strand och bortåt grannen, alltid ensam. Ibland går den upp och skiter på vår brygga. Det gillar jag ju inte, men jag kan inte låta bli att tycka lite synd om den här stora fågeln. Dom är ju inte direkt älskade dom här fåglarna, men den är rätt vacker att se på ändå. (Klicka för större bild).

Gamla bekanta

Måsar lär kunna bli ganska gamla. Läste nånstans att den äldsta mås man hittat i Europa var lite över 33 år gammal. Och så gillar dom att komma tillbaks till gamla kända trakter. Så det är nog inte konstigt att den här måsen en liten bit från vår brygga knappt lyfte på näbben när vi la till med båten för första gången den här säsongen. Den bryr sig inte. Den ligger kvar när vi kånkar bagage, matkassar och vattendunkar förbi på bryggan upp mot stugan. Inte heller brydde den sig det minsta om när jag ett tag senare vadade omkring i fiskarbrallerna inte långt från stenen för att ordna med båtens förtöjning.

Hej på dig måsen! säger jag och tycker det känns trivsamt att den ligger där igen. Om det är mamman eller pappan på bilden vet jag inte. Men den har röd eyeliner. Klicka för större bild.

Snart så!

Det närmar sig. Isen har gått. I maj ska båten sjösättas och vi kan åka ut till Sandskär igen. Alltid en speciell känsla när vi kommer dit första gången efter det långa uppehållet under vinterhalvåret. Min syster och jag tittade i och för sig till stugan en vacker dag i februari. Då ägnade vi oss mest åt att fotografera is och snö och så sitta och ha det skönt i solen. Se inlägget ”En dag i februari” här.

Wikimedia Commons, Apodemus sylvaticus, foto Simon Eugster, 2007.

När vi kommer ut till ön i maj nån gång är det en hel massa saker som måste göras. Kajakerna ska ut från sin vinterförvaring, glasverandan ska kläs av sina skyddande skynken, fönsterluckor ska bort, huset ska vädras ordentligt och städas grundligt. Stugan är ju inte obebodd under vintern: skogsmössen bor där. Dom där små söta med bruna pepparkornsögon. Svårt att hålla dom ute från en så gammal stuga där mycket är snett och vint och det är springor här och var. Att skogsmössen bor i stugan vintertid innebär att alla sängkläder, soffor m.m. måste svepas in i plast och skyddas så att mössen inte boar in sig där.

Kökslådorna med innehåll är också inplastade över vintern. Innan vi började göra det upptäckte jag en gång när vi kom dit att mössen under vintern gnagt på gummit i gummiskrapor, ”slickepottar”. Dom gör ju så, stackars hungriga små djur; lämnar man ett suddgummi framme över vintern så är det finfördelat och utspritt i massor av små vita bitar när vi kommer tillbaka.

Utomhusjobb är det ju också förstås. Vi ska räfsa och städa på stranden, på stigar och på tomten. Den lilla eken, Sandskärs enda och inte så liten längre, är bra på att sprida massor av torra löv som vinden tar tag i och sprider ut överallt.

Bryggan säkrar vi med rep när vi vintrar för att hindra isen från att lyfta iväg flaken. Nu ska bryggan befrias från repen; förtöjningsanordningarna för båten ska ut och ett ankare för akterförtöjningen ska placeras på lämplig plats. Jag får säkert tillfälle att vada iförd fiskarbrallerna (ett favoritplagg). Och så får vi ju se om vi ska slåss med silvertärnorna igen när vi jobbar på bryggan eller är nere på stranden. Jag har i alla fall en cykelhjälm att skydda mig med från hugg av vassa näbbar mot skallen.

Mycket jobb blir det men roligt!

Skrakar samarbetar

Mot slutet av sommaren eller i början av hösten ser vi ofta skaror av skrakar som drar förbi på vattnen omkring ön. Förut har jag trott att det var nån sorts ”tonårsträffar” som pågick men så är det inte alls. Skrakar samlas vid den här tiden på året för att fiska tillsammans. Dom kan lägga sig på rad en bit ut från stranden och sen driva småfisken framför sig in mot land och fiska så mycket dom kan.

Så här skriver man på en sida på webben som handlar om Storskraken, Mergus merganser: ”I september börjar de olika kullarna slå sig tillsammans i stora flockar. Mest kända samlingsplatsen är sjön Roxen i Östergötland och Åsnen i Småland där man observerat flockar på uppemot 25.000 individer. Genom en form av kollektivt fiske driver dessa flockar fiskstim in på grunt vatten för att där lättare komma åt att fisken.”

På samma webbsida står det också: ”Namnet storskrake nämns första gången ca. 1749 men kan nog vara äldre. ‘Stor-‘ kommer av att arten är den största av de tre skrakarna i Sverige. Storskraken har även kallats för bara skrake, skräcka, fiskand, drivfågel, körfågel och vrakfågel.” Sidan hittar du här.

Linköpings fågelklubb som räknat skrakar i Roxen skriver 2006: ”De senaste åren har 4 000 – 8 000 storskrakar rapporterats. Detta är en minskning jämfört med det antal fåglar som rastade i Roxen speciellt under åttiotalet, då mer än 20 000 rastande storskrakar rapporteras. Även under sjuttiotalet och det tidiga nittiotalet fram till 1997 rapporterades ca 10 000 fåglar årligen.”

Skrakar har varit med på bild i bloggen flera gånger tidigare om jag minns rätt. En fin bild har du här. Och som vanligt: klicka för större och klarare bild.

På SLU:s Artportalen kan man se att den 13 augusti var det 35 storskrakar som rastade på Stenöorn. Och två dar tidigare rapporterades från Grimsön 37 st: ”4 ad + 33 juv födosökande i grupp (Tuppviken)”. Artportalen har du här. Färdigskrakat för den här gången.

På vakt

Hann inte räkna ungarna innan hela gänget drog vidare efter en stunds vila på stranden. Lugn lite disig morgon och förmiddag efter en våldsam natt med mycket regn, hårda vindar från öster och oroväckande hög sjö. Vaknade på natten vid 4-snåret och kikade ut för att kolla att båten – och bryggan – var kvar. Det var dom. En av fendrarna hade slitit sig och låg borta hos grannen. (Klicka för större bild).

Argsint skönhet

Grådaskiga januaridagar i Stockholm sitter jag och drömmer om sommaren och Sandskär. Här är en favorit i repris. Jag gillar silvertärnorna trots att dom är så argsinta och anfaller allt vad dom orkar. Dom kommer så nära att man kan titta in i gapet på dom. Så där alldeles smarta är dom nog inte. Dom kan få för sig att lägga ägg i en grop på stranden. Lätt serverat för minken som inte ens behöver bli blöt om fötterna för att få sig ett skrovmål. På senare år har tärnorna flera gånger snott den sten ute i vattnet där måsen normalt brukar ha sitt bo. Vi hejar på måsen eftersom den låter oss gå ut på bryggan utan att attackera.

Sommarmoln

Himmel ovanför Grimsön igår nån gång mitt på dan. Augusti har börjat med vackra men rätt blåsiga dagar.

Nu på sistone har vi hört något som låter som skott. Kan det vara jakten på skarv som ekar hit över vattnen? När jag paddlade runt Sandskär häromdan spanade jag bortåt Sandarne Båtklubb. Där utanför verkar finnas minst två små och en större ö som ”vitmålats” av skarvarnas spillning. Ser inget vidare ut. Men efter vad jag läst hämtar sig växtligheten på öarna rätt snabbt när skarvarna gett sig iväg för att bygga bo nån annanstans. Fast det gäller väl annan växtlighet än träden som i varje fall ser väldigt döda ut.