Sommarmoln

Himmel ovanför Grimsön igår nån gång mitt på dan. Augusti har börjat med vackra men rätt blåsiga dagar.

Nu på sistone har vi hört något som låter som skott. Kan det vara jakten på skarv som ekar hit över vattnen? När jag paddlade runt Sandskär häromdan spanade jag bortåt Sandarne Båtklubb. Där utanför verkar finnas minst två små och en större ö som ”vitmålats” av skarvarnas spillning. Ser inget vidare ut. Men efter vad jag läst hämtar sig växtligheten på öarna rätt snabbt när skarvarna gett sig iväg för att bygga bo nån annanstans. Fast det gäller väl annan växtlighet än träden som i varje fall ser väldigt döda ut.

Fågelskådning

En skarv står och torkar vingarna. Det yttre skiktet av skarvens fjäderdräkt är inte vattenavstötande. Fågeln tyngs ner och det blir enklare att dyka. Och sen för att torka det yttre vattenindränkta fjäderskiktet ställer sig skarvarna med utbredda vingar. Detta enl Wikipedia.

Skarvar är inte en fågelart jag gillar. Framför allt för att dom är alldeles för många. Nu pågår nog jakt på skarvar efter den här kusten och med klart bättre framgång än förra året.
Vi får ta en fågel till. En strandskata. Dom gillar jag. Så elegant tecknad den är. Tänker att ska jag hålla på så här borde jag nog skaffa mig ett starkare zoomobjektiv. Man ser ju knappt ögat på strandskatan. Nåja, jag får nöja mig så här så länge.

Strandskatan är Bohusläns landskapsfågel ser jag. Hälsinglands landskapsfågel är slaguggla. Landskapsfåglarna utsågs på 1980-talet av Sverige ornitologiska förening, skriver Wikipedia.

Ett gäng skrakar

I dag kom ett gäng vuxna skrakar och vilade ut ett tag på vår flotte. Dom höll till där ett bra tag, ägnade sig åt kropps- och fjäderskrudvård och låg sen och vilade. Sex stycken var dom. Skrakar verkar vara sociala varelser. På sensommaren eller under tidig höst brukar man se stora skaror av vuxna skrakar (eller är det tonåringar?) dra omkring i vattnen runt öarna.

Jag gillar skrakarna, dom hör så väldigt mycket ihop med den här skärgården. Och jag har sett dom – deras anfäder – här under alla år sen jag var barn.

Om skrakar med mera

Den här skrakmamman med ungar bor inte vid Sandskär. Bilden tog jag vid Brunnsviken för flera år sen. Där är skrakarna förstås mer vana vid folk, och det kan gå bra att ta kort på nära håll.
Här på Sandskär är skrakarna väldigt skygga och man får smyga sig på dom. Skrakfamiljen på bilden nedan plåtade jag med zoomen. Det var så många ungar att jag inte hann räkna dom. Klimatförändringarna märker man här på många sätt, och naturen verkar långsamt bli alltmer sörmländsk. Gräsänder brukade man inte se i vattnen kring Sandskär förr, men nu drar dom runt här vid öarna. Rådjur förekom inte på ön, men senaste åren har det brukat finnas. Rådjuren medför ju tyvärr ökad förekomst av dom otäcka fästingarna.

Blåbärsriset ger på stora ytor vika för växter med små gula blommor som brer ut sig alltmer. Vad är det för växt? Nån sorts vicker? Jag har tagit reda på namnet på växten en gång, men nu har jag glömt bort det. Nån som vet?

Uppdatering samma dag:
Skogskovall är det nog. Fick uppgiften via Facebook. Tack för det, Anna!

Några favoritbilder

Tänker förstås mycket på Sandskär denna tid. Vi har inte varit där än denna säsong. Men det blir nog snart, bara vädret blir lite varmare. Här i Stockholm kom det blötsnö i dag. Kall och konstig vår.

Några bilder: Skottkärra och silvertärna från sommar -16, Nisse på bryggan sommar -17 och en öl i solen hösten -16. Hoppas på en bra sommar -20 trots allt som corona ställer till med denna tid och tyvärr kanske lång tid framöver. Vi får se. Ta en dag i sänder och laga efter läge, som det heter.

Skarvarna 2020

Förra årets skyddsjakt på skarv på vår kust blev ju ett misslyckande. Tillstånd att skjuta 500 och man sköt 1! Har skrivit om detta tidigare i bloggen.

Men nu är det nytt år och nya friska tag! Skyddsjakt + ev skrämselåtgärder ska förhoppningsvis få ner beståndet, som ju tilltagit betydligt under senare år. En stadig ökning av antalet bon har skett. Fullföljda häckningar för 2016 var 933, 2 130 för 2017, 2 830 för 2018 och 2019 var fullföljda häckningar 3 300.

Om jag förstått rätt gav Länsstyrelsen förra året tillstånd till skyddsjakt alltför långt in i skärgården och det var svårt att genomföra jakten pga närheten till sommarstugor. Nu vill man istället genomföra skyddsjakt längre ut i skärgården istället för inne i vikarna.

På Wikipedia läser jag ”Storskarv har ett mycket stort utbredningsområde och IUCN (Internationella naturvårdsunionen) uppskattar att den globala populationen förmodligen ökar. På vissa platser har den varit en illa ansedd fågel eftersom den ansetts vara ett skadedjur, vara en konkurrent om fisken, förstöra öar och fiskeredskap, och ha ett obehagligt utseende.” Hm, det där med utseendet tycker jag är ett fånigt argument. Alla andra fåglar är väl inte vackra?

Ingen jaktlycka

Skarvarna i trakten av Sandarne kan ta det lugnt ett bra tag till. Skyddsjakt på 500 hade man fattat beslut om. Man lyckades bara skjuta en enda skarv.

Tänker förstås på den gamla sagan om den lille herrn som hade en bit tyg, som han ville göra en rock av. Han går till Mäster skräddare och frågar om denne kan sy honom en rock. Jadå, det ska bli, säger Mäster skräddare. När blir den klar då? frågar den lille herrn. Om lördag, svarar skräddaren.  Så där fortsätter historien med nya besked och allt från rock till ett par vantar och ”om lördag” till ”om lördag”. Det slutar med att ”det bidde en tumme”.

Det går tydligen inte att skjuta skarv i det område i Sandarne där man fått tillstånd till skyddsjakt. Sveriges Radio P4 Gävleborg skriver om den uteblivna jaktlyckan här.

Favorit i repris

Ja, fast egentligen har den här tärnan inte varit med i Arundo-bloggen tidigare utan i Gabrielles blogg: inlägget Mörkögd argbigga. Jag har en hatkärlek – eller kanske ett kärlekshat – till silvertärnorna. Dom är otroligt aggressiva när dom lagt ägg eller har ungar. Man får gå med en piassavakvast i handen och borsten pekande uppåt för att freda sig. Paraply funkar också bra. Även cykelhjälm om man står ut med smällarna på hjälmen. Men silvertärnorna är sommar, och det är så härligt att lyssna på dom och se hur skickliga flygare dom är.

Skarvö

Skarven brer ut sig i skärgården. I Söderhamnskuriren läste jag att ännu en ö i Söderhamns skärgård nu drabbats av skarv: Myrskär. Det ser ut att vara ett hundratal bon där enligt artikeln.

Vad gör man mot skarven då? I Skärså stör man genom länsstyrelsens försorg bort skarvarna med gasolkanon och i Ljusne beviljade man skyddsjakt på skarv under april. Det finns ingen ”quick-fix” mot skarven och det är svårt att veta vilka åtgärder som är effektiva, säger en företrädare för kommunen. När man skrämde bort skarvarna från Skärså häromåret slog dom sig ner på öar utanför Sandarne. En av dessa skarvöar syns på den här bilden som jag tog med mobilen från en brygga på Sandarne båtklubb för en liten tid sen.

Intressant med skarvarna är att dom är väldigt duktiga fiskare och att man i en del länder faktiskt använt dom att fiska med.
I Sydostasien har tama skarvar använts vid fiske i århundraden, skriver man i Wikipedia. I Kina förekommer metoden fortfarande men är ovanlig bland yrkesfiskare. Även i England och Frankrike höll man på med skarvfiske förr, fiskemetoden spreds dit av sjömän på 1500-talet.
Man fångar en skarv och tämjer den. Sen binder man ett rep runt halsen på den så den inte kan svälja fisken och släpper iväg den på fiske. Sen ska den väl vara så tam att den kommer tillbaka med sin fångst.

Skarven på bilden satt på en fiskebåt i en annan del av landet, den vackra kusten i Södra Möre. Troligen var fågeln lite vissen annars hade jag nog inte fått komma så nära med kameran. Eller var det en tam skarv, kanske, som just levererat fisk till sin husse eller matte?