Sällskap sökes

Stor och stilig, bra på att hitta mat… Skogspromenader blir det inte frågan om, inte heller mysiga hemmakvällar men ett friskt och härligt sjöliv bjuder jag på ute i den härliga Jungfrukustens skärgård.

Ja, så ser den ut den stora kanadagås, som rör sig häromkring, alltid ensam. Den brölar ödsligt, övergivet och ledset då och då, och jag tror den känner sig ensam. Vad har hänt? Varför har den inga kompisar och ingen partner? Var är alla dom andra? Är den här stackarn utstött, mobbad?

Vem vet? Den håller sig en del på vår strand och bortåt grannen, alltid ensam. Ibland går den upp och skiter på vår brygga. Det gillar jag ju inte, men jag kan inte låta bli att tycka lite synd om den här stora fågeln. Dom är ju inte direkt älskade dom här fåglarna, men den är rätt vacker att se på ändå. (Klicka för större bild).

Gamla bekanta

Måsar lär kunna bli ganska gamla. Läste nånstans att den äldsta mås man hittat i Europa var lite över 33 år gammal. Och så gillar dom att komma tillbaks till gamla kända trakter. Så det är nog inte konstigt att den här måsen en liten bit från vår brygga knappt lyfte på näbben när vi la till med båten för första gången den här säsongen. Den bryr sig inte. Den ligger kvar när vi kånkar bagage, matkassar och vattendunkar förbi på bryggan upp mot stugan. Inte heller brydde den sig det minsta om när jag ett tag senare vadade omkring i fiskarbrallerna inte långt från stenen för att ordna med båtens förtöjning.

Hej på dig måsen! säger jag och tycker det känns trivsamt att den ligger där igen. Om det är mamman eller pappan på bilden vet jag inte. Men den har röd eyeliner. Klicka för större bild.

Snart så!

Det närmar sig. Isen har gått. I maj ska båten sjösättas och vi kan åka ut till Sandskär igen. Alltid en speciell känsla när vi kommer dit första gången efter det långa uppehållet under vinterhalvåret. Min syster och jag tittade i och för sig till stugan en vacker dag i februari. Då ägnade vi oss mest åt att fotografera is och snö och så sitta och ha det skönt i solen. Se inlägget ”En dag i februari” här.

Wikimedia Commons, Apodemus sylvaticus, foto Simon Eugster, 2007.

När vi kommer ut till ön i maj nån gång är det en hel massa saker som måste göras. Kajakerna ska ut från sin vinterförvaring, glasverandan ska kläs av sina skyddande skynken, fönsterluckor ska bort, huset ska vädras ordentligt och städas grundligt. Stugan är ju inte obebodd under vintern: skogsmössen bor där. Dom där små söta med bruna pepparkornsögon. Svårt att hålla dom ute från en så gammal stuga där mycket är snett och vint och det är springor här och var. Att skogsmössen bor i stugan vintertid innebär att alla sängkläder, soffor m.m. måste svepas in i plast och skyddas så att mössen inte boar in sig där.

Kökslådorna med innehåll är också inplastade över vintern. Innan vi började göra det upptäckte jag en gång när vi kom dit att mössen under vintern gnagt på gummit i gummiskrapor, ”slickepottar”. Dom gör ju så, stackars hungriga små djur; lämnar man ett suddgummi framme över vintern så är det finfördelat och utspritt i massor av små vita bitar när vi kommer tillbaka.

Utomhusjobb är det ju också förstås. Vi ska räfsa och städa på stranden, på stigar och på tomten. Den lilla eken, Sandskärs enda och inte så liten längre, är bra på att sprida massor av torra löv som vinden tar tag i och sprider ut överallt.

Bryggan säkrar vi med rep när vi vintrar för att hindra isen från att lyfta iväg flaken. Nu ska bryggan befrias från repen; förtöjningsanordningarna för båten ska ut och ett ankare för akterförtöjningen ska placeras på lämplig plats. Jag får säkert tillfälle att vada iförd fiskarbrallerna (ett favoritplagg). Och så får vi ju se om vi ska slåss med silvertärnorna igen när vi jobbar på bryggan eller är nere på stranden. Jag har i alla fall en cykelhjälm att skydda mig med från hugg av vassa näbbar mot skallen.

Mycket jobb blir det men roligt!

Skrakar samarbetar

Mot slutet av sommaren eller i början av hösten ser vi ofta skaror av skrakar som drar förbi på vattnen omkring ön. Förut har jag trott att det var nån sorts ”tonårsträffar” som pågick men så är det inte alls. Skrakar samlas vid den här tiden på året för att fiska tillsammans. Dom kan lägga sig på rad en bit ut från stranden och sen driva småfisken framför sig in mot land och fiska så mycket dom kan.

Så här skriver man på en sida på webben som handlar om Storskraken, Mergus merganser: ”I september börjar de olika kullarna slå sig tillsammans i stora flockar. Mest kända samlingsplatsen är sjön Roxen i Östergötland och Åsnen i Småland där man observerat flockar på uppemot 25.000 individer. Genom en form av kollektivt fiske driver dessa flockar fiskstim in på grunt vatten för att där lättare komma åt att fisken.”

På samma webbsida står det också: ”Namnet storskrake nämns första gången ca. 1749 men kan nog vara äldre. ‘Stor-‘ kommer av att arten är den största av de tre skrakarna i Sverige. Storskraken har även kallats för bara skrake, skräcka, fiskand, drivfågel, körfågel och vrakfågel.” Sidan hittar du här.

Linköpings fågelklubb som räknat skrakar i Roxen skriver 2006: ”De senaste åren har 4 000 – 8 000 storskrakar rapporterats. Detta är en minskning jämfört med det antal fåglar som rastade i Roxen speciellt under åttiotalet, då mer än 20 000 rastande storskrakar rapporteras. Även under sjuttiotalet och det tidiga nittiotalet fram till 1997 rapporterades ca 10 000 fåglar årligen.”

Skrakar har varit med på bild i bloggen flera gånger tidigare om jag minns rätt. En fin bild har du här. Och som vanligt: klicka för större och klarare bild.

På SLU:s Artportalen kan man se att den 13 augusti var det 35 storskrakar som rastade på Stenöorn. Och två dar tidigare rapporterades från Grimsön 37 st: ”4 ad + 33 juv födosökande i grupp (Tuppviken)”. Artportalen har du här. Färdigskrakat för den här gången.

På vakt

Hann inte räkna ungarna innan hela gänget drog vidare efter en stunds vila på stranden. Lugn lite disig morgon och förmiddag efter en våldsam natt med mycket regn, hårda vindar från öster och oroväckande hög sjö. Vaknade på natten vid 4-snåret och kikade ut för att kolla att båten – och bryggan – var kvar. Det var dom. En av fendrarna hade slitit sig och låg borta hos grannen. (Klicka för större bild).

Argsint skönhet

Grådaskiga januaridagar i Stockholm sitter jag och drömmer om sommaren och Sandskär. Här är en favorit i repris. Jag gillar silvertärnorna trots att dom är så argsinta och anfaller allt vad dom orkar. Dom kommer så nära att man kan titta in i gapet på dom. Så där alldeles smarta är dom nog inte. Dom kan få för sig att lägga ägg i en grop på stranden. Lätt serverat för minken som inte ens behöver bli blöt om fötterna för att få sig ett skrovmål. På senare år har tärnorna flera gånger snott den sten ute i vattnet där måsen normalt brukar ha sitt bo. Vi hejar på måsen eftersom den låter oss gå ut på bryggan utan att attackera.

Sommarmoln

Himmel ovanför Grimsön igår nån gång mitt på dan. Augusti har börjat med vackra men rätt blåsiga dagar.

Nu på sistone har vi hört något som låter som skott. Kan det vara jakten på skarv som ekar hit över vattnen? När jag paddlade runt Sandskär häromdan spanade jag bortåt Sandarne Båtklubb. Där utanför verkar finnas minst två små och en större ö som ”vitmålats” av skarvarnas spillning. Ser inget vidare ut. Men efter vad jag läst hämtar sig växtligheten på öarna rätt snabbt när skarvarna gett sig iväg för att bygga bo nån annanstans. Fast det gäller väl annan växtlighet än träden som i varje fall ser väldigt döda ut.

Fågelskådning

En skarv står och torkar vingarna. Det yttre skiktet av skarvens fjäderdräkt är inte vattenavstötande. Fågeln tyngs ner och det blir enklare att dyka. Och sen för att torka det yttre vattenindränkta fjäderskiktet ställer sig skarvarna med utbredda vingar. Detta enl Wikipedia.

Skarvar är inte en fågelart jag gillar. Framför allt för att dom är alldeles för många. Nu pågår nog jakt på skarvar efter den här kusten och med klart bättre framgång än förra året.
Vi får ta en fågel till. En strandskata. Dom gillar jag. Så elegant tecknad den är. Tänker att ska jag hålla på så här borde jag nog skaffa mig ett starkare zoomobjektiv. Man ser ju knappt ögat på strandskatan. Nåja, jag får nöja mig så här så länge.

Strandskatan är Bohusläns landskapsfågel ser jag. Hälsinglands landskapsfågel är slaguggla. Landskapsfåglarna utsågs på 1980-talet av Sverige ornitologiska förening, skriver Wikipedia.

Ett gäng skrakar

I dag kom ett gäng vuxna skrakar och vilade ut ett tag på vår flotte. Dom höll till där ett bra tag, ägnade sig åt kropps- och fjäderskrudvård och låg sen och vilade. Sex stycken var dom. Skrakar verkar vara sociala varelser. På sensommaren eller under tidig höst brukar man se stora skaror av vuxna skrakar (eller är det tonåringar?) dra omkring i vattnen runt öarna.

Jag gillar skrakarna, dom hör så väldigt mycket ihop med den här skärgården. Och jag har sett dom – deras anfäder – här under alla år sen jag var barn.