Favorit i repris

Ja, fast egentligen har den här tärnan inte varit med i Arundo-bloggen tidigare utan i Gabrielles blogg: inlägget Mörkögd argbigga. Jag har en hatkärlek – eller kanske ett kärlekshat – till silvertärnorna. Dom är otroligt aggressiva när dom lagt ägg eller har ungar. Man får gå med en piassavakvast i handen och borsten pekande uppåt för att freda sig. Paraply funkar också bra. Även cykelhjälm om man står ut med smällarna på hjälmen. Men silvertärnorna är sommar, och det är så härligt att lyssna på dom och se hur skickliga flygare dom är.

Skarvö

Skarven brer ut sig i skärgården. I Söderhamnskuriren läste jag att ännu en ö i Söderhamns skärgård nu drabbats av skarv: Myrskär. Det ser ut att vara ett hundratal bon där enligt artikeln.

Vad gör man mot skarven då? I Skärså stör man genom länsstyrelsens försorg bort skarvarna med gasolkanon och i Ljusne beviljade man skyddsjakt på skarv under april. Det finns ingen ”quick-fix” mot skarven och det är svårt att veta vilka åtgärder som är effektiva, säger en företrädare för kommunen. När man skrämde bort skarvarna från Skärså häromåret slog dom sig ner på öar utanför Sandarne. En av dessa skarvöar syns på den här bilden som jag tog med mobilen från en brygga på Sandarne båtklubb för en liten tid sen.

Intressant med skarvarna är att dom är väldigt duktiga fiskare och att man i en del länder faktiskt använt dom att fiska med.
I Sydostasien har tama skarvar använts vid fiske i århundraden, skriver man i Wikipedia. I Kina förekommer metoden fortfarande men är ovanlig bland yrkesfiskare. Även i England och Frankrike höll man på med skarvfiske förr, fiskemetoden spreds dit av sjömän på 1500-talet.
Man fångar en skarv och tämjer den. Sen binder man ett rep runt halsen på den så den inte kan svälja fisken och släpper iväg den på fiske. Sen ska den väl vara så tam att den kommer tillbaka med sin fångst.

Skarven på bilden satt på en fiskebåt i en annan del av landet, den vackra kusten i Södra Möre. Troligen var fågeln lite vissen annars hade jag nog inte fått komma så nära med kameran. Eller var det en tam skarv, kanske, som just levererat fisk till sin husse eller matte?

Spillkråkans matplats

Bloggade för nån vecka sen om en spillkråka som mumsade på hästmyror i en gammal stubbe utanför Sjöboden på Sandskär. Den fick äta så mycket den ville och sen flög den sin väg mätt och belåten.

Stubben med sin befolkning av hästmyror bekymrade mig. Nu gav vi oss på den med yxa, spetsig spade, spett m.m. Några attacker från ilskna myror blev det inte. Inte en enda hästmyra såg jag. Dom verkar ha rymt fältet. Hur dom bär sig åt för att flytta med hela sitt hushåll, sina ungar (heter det så?), ägg m.m. vet jag inte. Kanske är förklaringen att stubben nog inte alls var en boplats utan bara en restaurang för hästmyror? Vad vet jag. Lite dåligt samvete har jag nu då förstås eftersom jag förstört för dom smådjur som bor i mulmen i gamla träd och stubbar. Men jag hoppas dom kan bosätta sig i en annan stubbe en bit ifrån. Där har jag hittills inte sett några hästmyror så jag låter den vara ett tag till.

Sen tittade jag på gamla bilder och försökte räkna ut vilket träd det kunde vara som lämnat efter sig den där stubben. Bilden nedan togs 1898. Många träd framför stugan på den tiden. Dom flesta var borta när mina föräldrar övertog stugan ca ett halvsekel senare.Inte lätt att veta vilket av träden på bilden som stubben kom från. Och särskilt viktigt är det ju verkligen inte heller! Men jag skrev i alla fall ut bilden och knallade runt och tittade. Stenarna finns ju kvar. Till höger mellan två kvinnor (varav hon längst till höger kanske är en tjänsteflicka) syns en mörk trädstam som verkar stå framför några andra träd. Jag gissar på det trädet.

Vad mulm är? Det är det lösa material som samlas i håligheter i träd. I mulmen lever t.ex. klokrypare och andra smådjur. Skrev om mulm och insekter – och särskilt om intressanta namn på såna – i min andra blogg här.

Bilden från 1898 finns med i boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”.

Mumsar på myror

Fick besök av en spillkråka i dag. Den hittade en massa stora, smarriga myror i en gammal stubbe och mumsade på av alla krafter. Roligt att få se den på så nära håll. Fast samtidigt inser jag att stubben med sin befolkning av myror nog inte borde vara där. Myror nära huset ska man ju inte ha säger dom. Ska jag ge mig på stubben med yxa och spade, tro? Under attacker från myrorna förstås. Usch.

På Wikipedia hittar jag en beskrivning av dialektala namn på spillkråkan i olika delar av landet. T.ex.”furuknarr” och ”tillkråka” i Dalarna, ”tilkråka” i Närke och Östergötland, ”tillkråkå” i Österbotten, ”Gertrudsfågel” i Småland och Värmland, ”stormkråka” i Lappland, ”regnkricka” i Norrbotten, ”spelkråka” i Medelpad. Andra dialektala och folkliga namn är ”tyrkråka”, ”hålkråka”, ”svartspett” och ”tallhacka”. Kärt barn har många namn.
(Som vanligt: lite större bild om du klickar på den).

Silvertärna på drift

Läste i DN häromdan att man i sydöstra Bolivia hittat en silvertärna, ringmärkt i Sverige för 20 år sedan. Nån fann den liggande på en bilväg och tog hand om den. Tärnan var i dåligt skick och dog kort efter. Fågelkännare bedömer det som högst anmärkningsvärt;  inte att tärnan dog men att den alls fanns i Bolivia. Silvertärnor övervintrar normalt i havet sydost om Sydafrika står det i artikeln.

Silvertärnor kan bli uppåt 30 år gamla, fiskmåsar drygt 30. Jag hittade en pdf om åldern hos vilda fåglar här.
Dom som läst mina bloggar (Arundo eller Gabrielles blogg) vet att jag har ett särskilt förhållande till tärnor. Vi har nämligen ofta närkontakt när vi är på Sandskär. Paraply, piassavakvast eller cykelhjälm är viss tid under sommaren att rekommendera om man vill gå ut på bryggan. Cykelhjälmen är bäst eftersom man får händerna fria. Silvertärnorna är väldigt arga när dom har ägg eller ungar att försvara, och det är inte bara mamman och pappan som anfaller, dom tar hjälp av alla mostrar och farbröder och andra i släkten. Kompisar också antar jag. Bilden nedan är från en sommardag i juli för ett par år sen (har varit med i bloggen tidigare).

Poesi på vatten

I dag läser jag om en nyutkommen poesibok som heter ”Kajak”. Poeten – Pär Hansson – känner jag inte till sen tidigare, men den här boken tror jag att jag skulle tycka om. Åsa Beckman skriver om boken i DN och citerar två dikter. En av dom kommer här:

Solen gjuter
mitt på dagen, öser ljuset
dag på sjön
Om någon ser mig
från stranden eller gårdarna
uppe på åsen
kan de tänka
att det är paddlaren
som paddlar
enkel som ett tecken

Fint, tycker jag. Och tänker på min kajak som ligger bakom ett uthus på ön, väl inpackad i en presenning som skydd mot snö och smuts. En vecka in i januari…tiden går fort. Om ett par månader glider jag fram bland öarna igen och spanar på tärna, skrak och häger och vinkar till folk på bryggorna. Några skarvar blir det nog också, men dom vinkar jag inte till.

”Lekfulla dikter glider på vattnet”, DN, här.