Snygg kille med fiol

Riksspelmannen Thore Härdelin
Han var morbror till min morfar och bror till Anna Härdelin, gift Hjelmström, som boken ”En flicka som heter Anna” handlar om. Namnet Thore är poppis i Härdelinsläkten, det finns flera som heter så.

Om Thore på bilden skriver jag i bokens epilog: ”Han blev mycket framgångs­rik inom folk­musiken, blev riksspelman och turnerade i Sverige och USA. Han komponerade musik, gav ut häften med hälsingelåtar för fiol, deltog i radio med mera. Han var gift två gånger och blev far till många barn. Musikaliteten i släkten har förts vidare till Thores barn, barnbarn och barnbarnsbarn och flera av dem har med framgång varit verksamma inom svensk folkmusik.”

Riksspelmannen Thore Härdelin levde åren 1866 till 1945. Jag har inte tänkt på det tidigare, men nu undrar jag lite om min morfar (född 1890, död 1973) nånsin hade kontakt med sin morbror. Jag vet inte det och det finns ingen kvar att fråga. Kanske utgrävningar i gamla släktpapper kan ge svar på det.

Fadern, kaptenen Thore (Theodor) Härdelin finns det text om via sidan Extraläsning. Sally Berg, som gifte sig med kaptenen, har jag bloggat om här, och dottern Anna har jag som sagt skrivit en hel bok om (på egen flik i bloggen) och dessutom har hon varit med på bild tidigare t.ex. här.

Solnedgång vid Granskär

En gammal bild som jag hittade i en låda. Säkerligen kvar från familjen Österlund som ägde stugan på Sandskär innan vi kom dit. Ingen har städat där på länge… hm…
På baksidan har någon skrivit 23 Apr 01 med bläck och så för säkerhets skull en gång till 23 april 1901 med blyerts. Bilden är inte svartvit utan lite mer åt sepiahållet. Nån som känner igen platsen?

Linbanan

I förra inlägget handlade det om Marma. Nu blir det lite mer gammalt men denna gång om Sandarne. Jag kom att tänka på den linbana, som fanns när jag var barn och som gick från Sandarnefabriken och tvärsade över Stenövägen. Om jag fattat rätt användes den för att forsla flis från Ala sågverk till Sandarne sulfatfabrik. Har letat bilder hos Dibis. Här är en av bilderna:

Sulfatfabriken, Sandarne sedd från söder med linbanan till Ala. 1956.
Dibis nr BAB00670.

Sen letade jag vidare och gick in på SISAM/Kult, dvs Föreningen Sandarne Kultur- och Historiska Förening, KULT. Den häftiga bilden här nedanför har jag lånat från KULT (hoppas det är ok!). SISAM/KULT finns på Facebook här. En linbanevagn skymtar längst till höger. Visst är det en fin bild.

Sandarnefabriken. Årtal okänt. SISAM/KULT

Undrar hur många av byggnaderna på dessa två bilder som finns kvar. Troligen inte många…

Linbanan fanns kvar till 1961. Vid en annan av linbanebilderna hos Dibis står det: ”Linbanan som byggdes 1921 gick mellan Ala sågverk och Sandarne sulfatfabrik och fraktade träflis i linbanekorgar från sågen till Sandarnefabriken. Linbanan upphörde 1961 då ett åsknedslag vid linbanestationen i Sandarne i maj samma år satte stationen i brand. Därefter började man transportera flisen med lastbilar.” (nr LBF00022)

Vi körde förstås ofta ut till Stenö för att ta oss vidare med Einar Strandlunds båt ut till sommarstugan på Sandskär. Att vi på ett ställe passerade under linbanan och såg vagnarna passera däruppe är ett starkt barndomsminne.

Som jag minns det fanns det ett tag på 1950-talet en livsmedelsaffär nånstans där vid Stenövägen. Tror att den kanske kan ha legat i närheten av där Stenövägen tar av mot höger mot Stenö, medan vägen till fabriken leder rakt fram. På vänster sida om man var på väg ut mot Stenö. Nån som minns? Nån som har bilder?

På Marma längesen

Ja, hörni, vad ska man göra i såna här dystra coronatider när man som jag hör till riskgrupperna? Det blir en del sitta hemma och ”karantäna sig”. Jag gräver bland gamla bilder som jag har i min ägo (många av dom tagna långt före min tid), surfar runt bland bilderna hos Dibis, bläddrar i böcker där man kan hitta intressanta saker. Och så blir det ett och annat inlägg på bloggen, antingen här på min Hälsingeblogg eller på den andra, Gabrielles blogg. Och i dag ska vi som synes till Marma i gamla tider.

Bilden ovan är från 1915 (scannat bilden från ”Boken om Marmaverken”). Bilden finns också hos Dibis med nr XOB00027.  Fotografen hette Oskar Bengtsson.  Jag citerar från Dibis: ”Oskar B skriver på baksidan av sitt kort;
Denna vy av Marma herrgård fotograferade jag tisdagskväll den 13 juli 1915 kl mellan 6 o ½7. Wyn är tagen från den nyuppförda skorstenen till det sågverk som nu är under uppförande på Marma. Wid detta tillfälle var skorstenen 49.½ meter, fullt färdig blir den 52.½ meter. En skorstensmurare Sigurd Lindgren bar upp kameran åt mig.”

Vi tar en till (också ur ”Boken om Marmaverken”). Bilden nedan är tagen omkring 1917. Här ser man ännu bättre den bondgård som låg nära herrgården. I boken står det att bondgården drevs fram till omkring 1931 och att man rev ladugården då.

När jag var barn och mina farföräldrar fortfarande bodde på Marma Herrgård var bondgården borta sen länge. På dess plats fanns ett garage för dom som bodde på herrgården. Garaget är borta nu också.

Den ljusa låga byggnaden nära bildens mitt kallas Gamla kontoret i Marmaverksboken. Marma herrgård, som syns längst till höger, hade på den här tiden tre våningar. När mina farföräldrar flyttade därifrån 1953 kapade man helt sonika bort översta våningen och byggnaden fick det utseende den väl i stort sett fortfarande har i dag.

Jag minns att min pappa berättade att det tidigare funnits en bondgård där inte långt från herrgården. Så nu kommer en gammal bild till, tagen 1932. Här har dom ställt upp sig för fotografering. Till vänster iförd halmhatt och kostym står min farfar Hugo Roland med armen om sin yngsta dotter. Längst till höger står en ung kille i vit skjorta och med lådkamera på magen. Det är min pappa. Han var 17 år här.
Jag känner inte till namnet på någon av dom andra personerna. Nån som känner igen nån?

Lite biografhistoria

I förra inlägget skrev jag om min mycket korta bana som violinist och berättade att min lärare hette Wiklund. Hans förnamn dök upp plötsigt: Gottfrid, den ende Gottfrid jag träffat i mitt liv.

På Dibis finns en bild från Centralskolan, tagen nån gång 1951-52, på en ungdomsorkester. Ledare var Gottfrid Wiklund som finns med på bilden stående till höger. Bilden har nummer XVA02034B.

Om Wiklund står bl.a. följande på Dibis: ”Gottfrid Wiklund var biografpianist, spelade till stumfilmer. Han var också musiklärare och på bilden har han samlat sina musikelever till ett offentligt framträdande i Centralskolans aula i Söderhamn. – – – Gottfrid Wiklund startade/bildade också Norrala musikcirkel som en gång på 30-talet spelade i radio.”

Biografpianist – det låter längesen verkligen. Rimligen bör det ha varit i Wiklunds gröna ungdom som han spelade på biografen. 20-tal? 30-tal? Körde man stumfilm fortfarande på 30-talet? Jag vet inte när Gottfrid Wiklund var född.

I en bok om svenska biografer står det: ”I Söderhamn öppnades en biograf med namnet Svea redan 1906. När byggnaden revs på 1950-talet efterträddes den av ett nytt komplex kallat Cityhuset, vilket inrymde nya Svea Bio.” (Bild på boken ovan. Biografen Svea stoltserar på omslaget som synes.) På bilden nedan ser man hur den tidigare byggnaden vid Köpmantorget såg ut. I hörnet till vänster var ingången till den tidens biografen Svea.

Första Svea bio, vid Köpmantorget. Dibis PSB00012

När jag var barn och tonåring och bodde i stan på 50- och 60-talet fanns det tre biografer: Stora bio, Teaterbio och Svea bio. Teaterbio låg förstås i Teatern, som var granne med Borgmästargården där vi bodde under 50-talet. Stora bio låg en trappa upp i ett hus på Köpmangatan och brann sorgligen ner i april 1967. Fast i dag hade den ju varit borta ändå. Man rev ju rubbans där efter Köpmangatan i det glada rivningsraseriets tidevarv på 60- och 70-talet.

Fiolen min…

Tyvärr fattas en sträng på den här gamla fiolen. Men hm…nån violinist blev jag ju aldrig. Började som barn med att ta pianolektioner. Läraren – musikläraren Sundberg från Läroverket – kom hem till oss på Borgmästargården. En gång i början tog han tag i mina fingrar för att styra hur jag placerade dom på tangenterna. Nej, usch! Nåt sånt ville jag inte vara med om utan slutade direkt med pianot. Här ska inte komma nån lärare och klämma mig på fingrarna…!

Istället började jag med fiol. Hade en liten barnfiol först. Läraren hette Wiklund om jag minns rätt. Han var ganska gammal, mycket mild och snäll. Minns honom som ofta lite tårögd. Han ställde inga hårda krav utan undervisade och var uppmuntrande på sitt försynta sätt. Jag gick nog framåt en del i fiolspelet så småningom och fick byta ut den lilla barnfiolen mot den du ser på bilden.

Men inte var det roligt att öva på läxorna hemma! Mamma uppmuntrade mig – och tryckte på en hel del. Och jag hade ofta dåligt samvete för att jag inte övade.

Nån gång fick jag spela för publik, har hittat nåt urklipp från SöderhamnsKuriren.  Och en annan gång (flera?) var jag med i en liten orkester som fick spela för publik. Kanske i aulan på Läroverket, minns inte. Jag spelade med Bengt Andersson också i nåt sammanhang. På bilden ovan står jag en jul och spelar i pyjamas och ylletröja i vardagsrummet på Borgmästargården. Jag var åtta år då. Mamma ackompanjerade men fick inte vara med på bild här.

Men men…det blev tjatigare och tjatigare och jag tyckte inte jag hade talang nog. Till slut la jag av helt. Kanske var jag omkring 15 eller så. Då lockade det mer att försöka spela gitarr.

Fiolen har jag haft kvar i alla år. Den har stått i sin svarta fiollåda i nåt hörn och samlat damm. Varje gång jag kommit i närheten av den (måste ju städa lite ibland) har jag känt ett svagt litet sting av dåligt samvete: ”Varför tar jag inte upp det här och fortsätter? Jag har ju en fiol!”

Nu är det äntligen slut med det där. Inte städandet, men det dåliga samvetet. Jag gick nämligen häromåret för att få fiolen värderad hos en kännare. Då fick jag veta att det inte är en vuxen-fiol, utan en fiol för ett lite större barn. Många många år av lite dåligt samvete föll omedelbart av mig!

Och inte är det nån ovärderlig Stradivarius heller utan en mycket enkel fiol, inte värd mer än max ett par hundralappar. Så var det med det.

Blenda

Våra närmaste grannar västerut på Sandskär hade – och har fortfarande – en lång brygga. På 1950-talet fanns en grop i botten längst ut. Den kallades Blendagropen och hade för länge sen grävts upp av propellern på ångbåten Blenda, som trafikerade skärgården förr. Innan jag lärt mig simma var jag rädd för Blendagropen.

Bilden ovan är från omkring 1910 och här syns Blenda till höger.(Reprofoto efter vykort. Länsmuseet Gävleborg). Där syns också den gamla brandstationen med sitt karakteristiska torn. Tror att byggnaden revs omkring 1954. Själv har jag bara nåt mycket vagt minne av byggnaden.

Skolhusgatan länge sen

Skolhusgatan. Dibis SWS00109

Vet inte vilket år bilden är tagen. Gissar på 1890-tal eller början av 1900-talet. Lustigt perspektiv eftersom det knappt syns att Skolhusgatan är en backe. Det gick ju alldeles utmärkt att i full fart åka kälke i backen mörka vinterkvällar när jag var barn och styra in i en snödriva längst ner för att inte fara ut i trafiken på Kungsgatan.

Noterar skylten Fotograf till vänster. Det stämmer med uppgiften att fotografen Ester Lindgren hade sin ateljé vid Skolhusgatan 24 (enl den tidens numrering) direkt ovanför uthuset till Pilen IV. Jag var rätt förbryllad först över var hennes ateljé legat egentligen med tanke på gatunumret, men jag fick hjälp från Söderhamns stadsarkiv med att reda ut det. Förklaringen har du i inlägget Fotografihistoria här.

Favorit i repris

Utsikt mot Ulrika Eleonora kyrka, vintern 1962

Utsikt 1971.

Jag har ju ett par gånger nu på sistone visat bilder på bloggen tagna i Söderhamn i maj 2011. Nu gör jag en djupdykning till vintern 1962/63 och till hösten 1971. Bilderna har varit med tidigare i bloggen. Men jag gillar dom. Det är nåt visst över gamla bilder. Kanske inte perfekt kvalitet men stämningen kan vara fin! Färgbilden är nog en gammal diabild, tror jag.

Kyrkan Ulrika Eleonora är väl nästan lika mycket märkesbyggnad och symbol för staden Söderhamn som Oscarsborg är. Och nästa år firar min lilla hemstad 400 år. Hittade just till en webbsida där man samlar information om olika arrangemang under jubileet: här.

En dag i maj 2011

Här ytterligare en bild hämtad ur mina gömmor. Utsikt över Söderhamn från Östra berget i maj 2011. Om nåt ser annorlunda ut i dag vet jag inte. Härligt att man kan följa ån med blicken, se hur den breddar sig, rundar Faxeholmen och flyter vidare ut mot Söderhamnsfjärden. Och längre bort därute väntar havet. Vilket härligt ljus det kan vara i maj månad. Och grönskan är fortfarande ganska skir.
Letade efter en Dibis-bild med denna utsikt som motiv tagen på sent 1800-tal men hittade bara en som istället är tagen från Västra berget och före den stora stadsbranden 1876.

Dibis fotografi XBS00220A

Vilket gytter av hus det var där då nedanför berget och utefter ån. Inte undra på att branden spred sig så fort. Många hus var ju av trä och ”Antändningen genom flygeld från de brinnande spåntaken anses ha förekommit i övermåttan stort antal” som brandinspektören skrev i sin rapport efteråt.
Fotot ovan finns med i Lars Nylanders bok ”En vandring genom Söderhamns historia”. Bildtexten där lyder: Centrala Söderhamn tidigast 1874 men före 22 juli 1876. Stadens huvudgata, Storgatan, tränger sig fram mellan den täta bebyggelsen diagonalt från bildens vänstra hörn. Den markanta vita byggnaden vid berget är hospitalet.