Återvändardagar flera år sen

Oscarsborg, nog den mest fotograferade byggnaden i stan.

Min syster Anna och jag hade egna ”återvändardagar” för tio år sen. Bilade till Söderhamn, bodde på Hotel Linblomman och turistade med våra kameror i vår kära gamla barn- och ungdomsstad. Jag kallar ibland fortfarande Söderhamn för min hemstad, men nu har jag förstås bott i Stockholm betydligt längre. Det hjälps liksom inte: känslan för Söderhamn, där jag bodde från 3 års ålder tills jag tog studenten, är och förblir speciell: stan har en särskild plats i mitt hjärta. Mina föräldrar bodde ju kvar också en del längre, först i stan, sen i Marmaverken. Och nu, eftersom vi har stugan på Sandskär, kommer jag ju ofta till Söderhamn sommartid.

Dom här bilderna är från våra återvändardagar i maj 2011 (några har varit med tidigare). Tio år sen. Konstigt så fort det rullar på. Men snart är det sommar igen och vi kommer till Söderhamn och till Sandskär. Ser fram emot det.

Här i det som då hette Högre Allmänna Läroverket gick jag i skolan 8 år.
Fyra i realskolan, fyra i gymnasiet (reallinjen).
”En sund själ i en sund kropp”. Så står det nånstans på Gympahuset, fast på latin.

Vattentornet på Västra Berget, som var vildare och mer spännande än det Östra, tyckte vi som barn.

Enligt en del gamla kartor hette Västra Berget tidigare Djurberget – eller Hjorteberget. Östra Berget hette Hamnberget. Enligt andra källor var det Östra Berget som kallades Djurberget. I Lars Nylanders bok om Söderhamn skriver han att Östra Berget tidigare hette Djurberget.
På Facebook hade vi häromåret en lång diskussion fram och tillbaka om namnen. Blir inte mycket klokare när jag tittar tillbaka på FB. Men jag kan inte låta bli att tänka att om dom två bergen i stan tidigare kallades Hamnberget och Djurberget borde Hamnberget vara Östra Berget eftersom det ju var mer av hamn där än nedanför Västra.

Nåja, nån som vet hur det egentligen var?

Norrtullsgatan 1917

1:a maj 1917 demonstrationståg på Norrtullsgatan i Söderhamn.
Det stora huset till vänster är den Brolinska villan, som Lars Nylander benämner den i sin fina bok ”En vandring genom Söderhamns historia”. Byggdes 1882, byggherre L.W.Brolin, revs på 1960-talet.
Brolinska villan låg mitt emot Borgmästargården, som tack och lov överlevde rivningarna. Längre bort längs gatan syns några lägre trähus. Det ena av dom finns med på en vinterbild, som varit med nån gång tidigare. Här är den igen. Valkyrian, Tempelriddarordens hus, syns här i hörnet mot Nygatan. Det fanns ju inte 1917. Byggdes först 1926.

Flickorna på vinterbilden heter Elisabeth och Jeanne (min storasyster), och dom står innanför staketet till Borgmästargården, där vi bodde på 1950-talet. Bilden är troligen från 1954.

Vad härligt mycket snö det fanns då! Staketet mot Norrtullsgatan hade en horisontell överliggare som man kunde balansera på. Allra roligast var det att försöka gå där när det var full snöstorm. Stormen slet och ryckte i oss och under skrik och skratt ramlade vi ner i snömassorna nedanför. – Åh, vinternostalgi!

1910-talet var det svåra tider i Sverige och just 1917 skedde hungerupplopp och demonstrationer runt om i landet. Och det var kvinnorna som gick i täten. På första bilden ser det ut att vara enbart kvinnor i tåget. Nedan en bild från 11 april 1917 då kvinnorna demonstrerade utanför stadshotellet i Söderhamn.
Foto: Bengt Hermann/Arkiv Gävleborg.

Dom kallades ”skärgårdskvinnorna” läste jag nånstans. Klipper följande ur en artikel:
”Den 8 mars 1917 startade kvinnorna i Petrograd den ryska revolutionen. Den 11 april tände några fiskarhustrur utanför Söderhamn gnistan till den svenska. När regeringen Hungerskjöld sänkte brödransonerna från 250 till 200 gram om dagen, när smör bara fanns att köpa på svarta börsen, potatisen var slut och profitörer sände köttet på export fick det vara nog. Fyra kvinnor vid kusten tog initiativet, efter vägen slöt allt fler upp, när de nådde Söderhamn var de flera hundra. Utanför stadshuset krävde de ökade ransoner.” (Kjell Östberg, historiker vid Södertörns högskola, i Expressen 11 maj 2017).

Hajak

Hajak hette vår stora klinkbyggda roddbåt som fanns hos oss på Sandskär under hela min barndom och in på 1970-talet. Det var en snipa, dvs en modell med ”en spetsig för och en spetsgattad något rundad akter” som Wikipedia förklarar begreppet. Det var en härlig båt. Hajak flög över vattnet när vi rodde med dubbla par åror. Det var lite som med min stora gamla damcykel (från 1930-talet) med 28-tumsdäck: när man väl fått upp farten gick det undan (cykeln med på bild här).

I dag ligger Hajak på Fiskaremuseet i Söderhamn. När jag först fick veta det var det lite av tankeställare, en påminnelse om tiden som flytt och förstås min egen ålder. Nästan som om jag själv började bli färdig för museum. Nåja, jag är glad att Hajak ligger där nu i trädgården till Fiskaremuseet, i skydd under tak och fint renoverad. Första gången i år när vi var i Söderhamn för att öppna upp på Sandskär for vi till museet, tog lite bilder och gav Hajak en kärvänlig klapp. Skriver om det i inlägget ”Älskad båt igen” här.

Nu finns bilder och text om Hajak i senaste numret av Bränningen, medlemsbladet för Söderhamns Kust & Skärgårdsförening. Bläddra till sidan 8 i pdf:en här.

Hajak finns naturligtvis med i min bok ”Sandskär i mitt hjärta”. Vill du beställa ett ex? Titta här hur man gör.

Trädminnen

Välkänd utsikt på Sandskär. Till vänster skymtar gaveln på Sjöboden. Men så här ser det inte riktigt ut i dag (bilden är från 2004). Enbusken till höger är borta, och vår brygga ser man inte alls. Träden till vänster – en rönn och en gammal al – föll för åldersstrecket för några år sen. I alen fanns ett bo inne i stammen. Syns ju inte här. Bilden är ju nästan som en silhuett och inte mycket detaljer syns.

I alen bodde en gång en knipa med sina ungar. När ungarna var stora nog att ge sig ut på havet stod mamman eller pappan nedanför på marken och kallade på dom. Sen vaggade hon/han ner mot vattnet och fortsatte att mana på ungarna. Och en efter en klättrade alla ungarna upp mot öppningen i stammen och lät sig falla ner på blåbärsriset under. Sen tog dom sig så snabbt dom kunde ner till vattnet och förenades med föräldern. Trevligt minne.

Betydligt äldre bild nedan – från 1917. Den finns med i boken ”Sandskär i mitt hjärta”. Här ser man rönnen som ungt träd.

Det är några av systrarna Österlund man ser här, döttrar till tidningsmannen Carl August Österlund i Söderhamn. Det var han som byggde stugan på Sandskär på 1860-talet.

Ett fel finns i den korta bildtexten. ”Morgon vid Sjöboden. 1917” har jag skrivit. Jag tyckte ju det såg ut som om dom har nattlinnen på sig. Men morgon är det inte. En uppmärksam läsare la märke till hur skuggan faller på bilden och påpekade att solen står mer västerut. Det är en solig eftermiddag, inte en morgon. Tack för det, Anna. Rätt ska vara rätt.

”Sandskär i mitt hjärta” är min första bok, och den kom ut 2013. Jag har ett litet lager av den kvar.
Vill du beställa ett ex? Titta på fliken ”Sandskär i mitt hjärta” så ser du hur man gör.

Snygg kille med fiol

Riksspelmannen Thore Härdelin
Han var morbror till min morfar och bror till Anna Härdelin, gift Hjelmström, som boken ”En flicka som heter Anna” handlar om. Namnet Thore är poppis i Härdelinsläkten, det finns flera som heter så.

Om Thore på bilden skriver jag i bokens epilog: ”Han blev mycket framgångs­rik inom folk­musiken, blev riksspelman och turnerade i Sverige och USA. Han komponerade musik, gav ut häften med hälsingelåtar för fiol, deltog i radio med mera. Han var gift två gånger och blev far till många barn. Musikaliteten i släkten har förts vidare till Thores barn, barnbarn och barnbarnsbarn och flera av dem har med framgång varit verksamma inom svensk folkmusik.”

Riksspelmannen Thore Härdelin levde åren 1866 till 1945. Jag har inte tänkt på det tidigare, men nu undrar jag lite om min morfar (född 1890, död 1973) nånsin hade kontakt med sin morbror. Jag vet inte det och det finns ingen kvar att fråga. Kanske utgrävningar i gamla släktpapper kan ge svar på det.

Fadern, kaptenen Thore (Theodor) Härdelin finns det text om via sidan Extraläsning. Sally Berg, som gifte sig med kaptenen, har jag bloggat om här, och dottern Anna har jag som sagt skrivit en hel bok om (på egen flik i bloggen) och dessutom har hon varit med på bild tidigare t.ex. här.

Solnedgång vid Granskär

En gammal bild som jag hittade i en låda. Säkerligen kvar från familjen Österlund som ägde stugan på Sandskär innan vi kom dit. Ingen har städat där på länge… hm…
På baksidan har någon skrivit 23 Apr 01 med bläck och så för säkerhets skull en gång till 23 april 1901 med blyerts. Bilden är inte svartvit utan lite mer åt sepiahållet. Nån som känner igen platsen?

Linbanan

I förra inlägget handlade det om Marma. Nu blir det lite mer gammalt men denna gång om Sandarne. Jag kom att tänka på den linbana, som fanns när jag var barn och som gick från Sandarnefabriken och tvärsade över Stenövägen. Om jag fattat rätt användes den för att forsla flis från Ala sågverk till Sandarne sulfatfabrik. Har letat bilder hos Dibis. Här är en av bilderna:

Sulfatfabriken, Sandarne sedd från söder med linbanan till Ala. 1956.
Dibis nr BAB00670.

Sen letade jag vidare och gick in på SISAM/Kult, dvs Föreningen Sandarne Kultur- och Historiska Förening, KULT. Den häftiga bilden här nedanför har jag lånat från KULT (hoppas det är ok!). SISAM/KULT finns på Facebook här. En linbanevagn skymtar längst till höger. Visst är det en fin bild.

Sandarnefabriken. Årtal okänt. SISAM/KULT

Undrar hur många av byggnaderna på dessa två bilder som finns kvar. Troligen inte många…

Linbanan fanns kvar till 1961. Vid en annan av linbanebilderna hos Dibis står det: ”Linbanan som byggdes 1921 gick mellan Ala sågverk och Sandarne sulfatfabrik och fraktade träflis i linbanekorgar från sågen till Sandarnefabriken. Linbanan upphörde 1961 då ett åsknedslag vid linbanestationen i Sandarne i maj samma år satte stationen i brand. Därefter började man transportera flisen med lastbilar.” (nr LBF00022)

Vi körde förstås ofta ut till Stenö för att ta oss vidare med Einar Strandlunds båt ut till sommarstugan på Sandskär. Att vi på ett ställe passerade under linbanan och såg vagnarna passera däruppe är ett starkt barndomsminne.

Som jag minns det fanns det ett tag på 1950-talet en livsmedelsaffär nånstans där vid Stenövägen. Tror att den kanske kan ha legat i närheten av där Stenövägen tar av mot höger mot Stenö, medan vägen till fabriken leder rakt fram. På vänster sida om man var på väg ut mot Stenö. Nån som minns? Nån som har bilder?

På Marma längesen

Ja, hörni, vad ska man göra i såna här dystra coronatider när man som jag hör till riskgrupperna? Det blir en del sitta hemma och ”karantäna sig”. Jag gräver bland gamla bilder som jag har i min ägo (många av dom tagna långt före min tid), surfar runt bland bilderna hos Dibis, bläddrar i böcker där man kan hitta intressanta saker. Och så blir det ett och annat inlägg på bloggen, antingen här på min Hälsingeblogg eller på den andra, Gabrielles blogg. Och i dag ska vi som synes till Marma i gamla tider.

Bilden ovan är från 1915 (scannat bilden från ”Boken om Marmaverken”). Bilden finns också hos Dibis med nr XOB00027.  Fotografen hette Oskar Bengtsson.  Jag citerar från Dibis: ”Oskar B skriver på baksidan av sitt kort;
Denna vy av Marma herrgård fotograferade jag tisdagskväll den 13 juli 1915 kl mellan 6 o ½7. Wyn är tagen från den nyuppförda skorstenen till det sågverk som nu är under uppförande på Marma. Wid detta tillfälle var skorstenen 49.½ meter, fullt färdig blir den 52.½ meter. En skorstensmurare Sigurd Lindgren bar upp kameran åt mig.”

Vi tar en till (också ur ”Boken om Marmaverken”). Bilden nedan är tagen omkring 1917. Här ser man ännu bättre den bondgård som låg nära herrgården. I boken står det att bondgården drevs fram till omkring 1931 och att man rev ladugården då.

När jag var barn och mina farföräldrar fortfarande bodde på Marma Herrgård var bondgården borta sen länge. På dess plats fanns ett garage för dom som bodde på herrgården. Garaget är borta nu också.

Den ljusa låga byggnaden nära bildens mitt kallas Gamla kontoret i Marmaverksboken. Marma herrgård, som syns längst till höger, hade på den här tiden tre våningar. När mina farföräldrar flyttade därifrån 1953 kapade man helt sonika bort översta våningen och byggnaden fick det utseende den väl i stort sett fortfarande har i dag.

Jag minns att min pappa berättade att det tidigare funnits en bondgård där inte långt från herrgården. Så nu kommer en gammal bild till, tagen 1932. Här har dom ställt upp sig för fotografering. Till vänster iförd halmhatt och kostym står min farfar Hugo Roland med armen om sin yngsta dotter. Längst till höger står en ung kille i vit skjorta och med lådkamera på magen. Det är min pappa. Han var 17 år här.
Jag känner inte till namnet på någon av dom andra personerna. Nån som känner igen nån?

Lite biografhistoria

I förra inlägget skrev jag om min mycket korta bana som violinist och berättade att min lärare hette Wiklund. Hans förnamn dök upp plötsigt: Gottfrid, den ende Gottfrid jag träffat i mitt liv.

På Dibis finns en bild från Centralskolan, tagen nån gång 1951-52, på en ungdomsorkester. Ledare var Gottfrid Wiklund som finns med på bilden stående till höger. Bilden har nummer XVA02034B.

Om Wiklund står bl.a. följande på Dibis: ”Gottfrid Wiklund var biografpianist, spelade till stumfilmer. Han var också musiklärare och på bilden har han samlat sina musikelever till ett offentligt framträdande i Centralskolans aula i Söderhamn. – – – Gottfrid Wiklund startade/bildade också Norrala musikcirkel som en gång på 30-talet spelade i radio.”

Biografpianist – det låter längesen verkligen. Rimligen bör det ha varit i Wiklunds gröna ungdom som han spelade på biografen. 20-tal? 30-tal? Körde man stumfilm fortfarande på 30-talet? Jag vet inte när Gottfrid Wiklund var född.

I en bok om svenska biografer står det: ”I Söderhamn öppnades en biograf med namnet Svea redan 1906. När byggnaden revs på 1950-talet efterträddes den av ett nytt komplex kallat Cityhuset, vilket inrymde nya Svea Bio.” (Bild på boken ovan. Biografen Svea stoltserar på omslaget som synes.) På bilden nedan ser man hur den tidigare byggnaden vid Köpmantorget såg ut. I hörnet till vänster var ingången till den tidens biografen Svea.

Första Svea bio, vid Köpmantorget. Dibis PSB00012

När jag var barn och tonåring och bodde i stan på 50- och 60-talet fanns det tre biografer: Stora bio, Teaterbio och Svea bio. Teaterbio låg förstås i Teatern, som var granne med Borgmästargården där vi bodde under 50-talet. Stora bio låg en trappa upp i ett hus på Köpmangatan och brann sorgligen ner i april 1967. Fast i dag hade den ju varit borta ändå. Man rev ju rubbans där efter Köpmangatan i det glada rivningsraseriets tidevarv på 60- och 70-talet.

Fiolen min…

Tyvärr fattas en sträng på den här gamla fiolen. Men hm…nån violinist blev jag ju aldrig. Började som barn med att ta pianolektioner. Läraren – musikläraren Sundberg från Läroverket – kom hem till oss på Borgmästargården. En gång i början tog han tag i mina fingrar för att styra hur jag placerade dom på tangenterna. Nej, usch! Nåt sånt ville jag inte vara med om utan slutade direkt med pianot. Här ska inte komma nån lärare och klämma mig på fingrarna…!

Istället började jag med fiol. Hade en liten barnfiol först. Läraren hette Wiklund om jag minns rätt. Han var ganska gammal, mycket mild och snäll. Minns honom som ofta lite tårögd. Han ställde inga hårda krav utan undervisade och var uppmuntrande på sitt försynta sätt. Jag gick nog framåt en del i fiolspelet så småningom och fick byta ut den lilla barnfiolen mot den du ser på bilden.

Men inte var det roligt att öva på läxorna hemma! Mamma uppmuntrade mig – och tryckte på en hel del. Och jag hade ofta dåligt samvete för att jag inte övade.

Nån gång fick jag spela för publik, har hittat nåt urklipp från SöderhamnsKuriren.  Och en annan gång (flera?) var jag med i en liten orkester som fick spela för publik. Kanske i aulan på Läroverket, minns inte. Jag spelade med Bengt Andersson också i nåt sammanhang. På bilden ovan står jag en jul och spelar i pyjamas och ylletröja i vardagsrummet på Borgmästargården. Jag var åtta år då. Mamma ackompanjerade men fick inte vara med på bild här.

Men men…det blev tjatigare och tjatigare och jag tyckte inte jag hade talang nog. Till slut la jag av helt. Kanske var jag omkring 15 eller så. Då lockade det mer att försöka spela gitarr.

Fiolen har jag haft kvar i alla år. Den har stått i sin svarta fiollåda i nåt hörn och samlat damm. Varje gång jag kommit i närheten av den (måste ju städa lite ibland) har jag känt ett svagt litet sting av dåligt samvete: ”Varför tar jag inte upp det här och fortsätter? Jag har ju en fiol!”

Nu är det äntligen slut med det där. Inte städandet, men det dåliga samvetet. Jag gick nämligen häromåret för att få fiolen värderad hos en kännare. Då fick jag veta att det inte är en vuxen-fiol, utan en fiol för ett lite större barn. Många många år av lite dåligt samvete föll omedelbart av mig!

Och inte är det nån ovärderlig Stradivarius heller utan en mycket enkel fiol, inte värd mer än max ett par hundralappar. Så var det med det.