Ett gammalt brev

Ӏlskade Helfrid!
Nu skulle jag egentligen som en snäll och flitig flicka sitta och sy namn på handdukar, men nu vill jag inte vara snäll, utan följer den håg, som så många gånger velat drifva mig till skrifbordet, men inte fått för andra närmare pligter.”

Brevet är daterat Linköping den 31 oktober 1893 – för i dag 126 år sen. Det är det näst sista brevet jag har efter min morfars mor Anna Härdelin Hjelmström. Jag har breven i avskrift gjord av Annas systerdotter Anna Brita Gräntz och den lilla samlingen fanns bland min morfars efterlämnade papper. Helfrid var Annas kusin och hennes allra bästa vän. Hon hette Helfrid Norell och jag har ägnat ett helt inlägg i bloggen åt henne, Pionjären Helfrid Norell här.

Annas brev är skrivna dels till Helfrid, dels till Lotta (Charlotta) Österlund, som var syster till Helfrid och hustru till August Österlund, tidningsman i Söderhamn. Han var fram till sin död redaktör och utgivare av Tidningen Helsingen då hustrun tog över formellt men jobbet gjordes av Helfrid Norell.

Jag hade stor användning av dom gamla breven när jag skrev boken ”En flicka som heter Anna”. Boken finns fortfarande att beställa. Läs om hur du ska göra om du vill ha ett ex här.

Annas lungsot hade förvärrats hösten 1893. Karl och Anna bodde den här tiden med sina fem barn i en tjänstebostad i tullhuset i Linköping, en stor tegelbyggnad vid kanalen inte långt från tågstationen. Lägenheten var stor och att få den rimligt uppvärmd vintertid var svårt. Hösten 1893 skriver Anna om hur dom allihop varit förkylda i omgångar. ”Doktorn vill bara att vi ska flytta ifrån vår kalla men vackra våning – få se hur det blir”, skriver Anna till Helfrid. Och längre ner står det: ”Från Moster Emma hade jag bref igår och går nu med becktråd och bärnstenshalsband om halsen efter hennes önskan.” Det skulle vara ett medel mot lungsoten.

Gamla Tullhuset i Linköping hotades av rivning för några år sen men det finns kvar. Jag brukar titta på det när jag åker tåg förbi och i andanom vinka till Anna och hennes familj som en gång bodde där.

I dag används tullhuset av en organisation som heter UMU. ”Ungdom Med Uppgift (UMU) är en internationell rörelse av kristna vars längtan är att känna Gud och göra Honom känd” som det står på organisationens hemsida. Jag hittade bilden där och hoppas det är ok att använda den. Läs mer om UMU här.

Anna och Helfrid

Min morfars mor Anna skriver till sin kusin Helfrid i Söderhamn inför Anna-dagen den 9 december 1893. På ett ställe är texten svårtydd, därav frågetecknet. Så här börjar brevet:

Linköping den 7 Dec. 1893
Min älskade Helfrid!
Nu när vår dag nalkas vill jag åtminstone brefledes råka dig. Inga verser, inga gåfvor, bara ”snoa” (?) brefvet, rama prosan. Men du vet att meningen är densamma, hjertelaget detsamma, önskningarne de samma, som om de uttryckts i de mest välljudande verser och med de dyrbaraste och vackraste gåfvor. Eller hur? Gud välsigne dig med allt sitt goda! Det är hufvudsumman af alltihop.

Helfrid kanske också hette Anna och hade namnsdag då, tänkte jag, men jag såg sen att den 9 december var hennes födelsedag. Helfrid Laurentia Norell hette hon och var född i Nianfors 9 december 1851. På det fåtal brev som finns kvar efter Anna förstår man att Anna och Helfrid stod varandra mycket nära. När Anna blev sjuk stickade Helfrid ett par blå strumpor till henne och skickade dom till Linköping där Anna bodde dom sista åren av sitt liv. Brevet avslutas med raderna: De blå strumporna sitta på fötterna och sprida värme ända upp i hjerttrakten. Tack!

Dom brev jag har efter Anna är skrivna på maskin. En systerdotter skrev av några av mosterns handskrivna brev långt efter hennes död. Så Annas handstil har jag aldrig sett. Ändå tycker jag att jag kommer henne lite närmre genom att läsa hur hon formulerar sig i breven.

Anna och Sandskär

Mina två böcker – ”Sandskär i mitt hjärta” och ”En flicka som heter Anna” – har ju flera beröringspunkter, hänger lite samman kan man säga. Anna, som var dotter till kapten Thore Härdelin och hans hustru Sally i Delsbo, gifte sig med Karl Hjelmström från Halmstad. Dom bodde i Söderhamn i flera år och fick sina fem barn där. På Sandskär hade dom en sommarstuga. På ön bodde också Annas kusiner i familjen Österlund. Det var hos familjen Österlund som Anna och Karl sågs för första gången och det ”sa klick” hos Karl. Det är Österlundarnas stuga som vi har numera och som jag berättar en hel del mer om i boken ”Sandskär i mitt hjärta”.

Anna och familjen flyttade från Söderhamn till Linköping i början på 1890-talet. Med den tidens kommunikationer funkade det inte att behålla sommarstugan på Sandskär. August Österlund, gift med Annas kusin Charlotta, tog på sig uppgiften att sälja stugan. Men det gick trögt till att börja med. Anna skriver till ”Älskade Lotta!” i ett brev från sanatoriet i Ulricehamn den 22 juli 1892:

”Tråkigt med Sandskär att ingen vill ha det. Dumma äro de som tycka att det ligger långt ut. I Göteborgs skärgård anse de två timmars ångbåtsfärd icke alls långt ut till sitt landtställe. En fru Svensson, som bor i samma villa som vi, sade att hennes man och många, många andra resa ut hvarje afton en sådan väg och det anses inte alls långt. Och till Sandskär är ju ej stort mer än 1 timmes väg.
Barnen tala ofta om den härliga ön och ibland har jag haft rätt svårt att ställa dem till freds.”

Det finns en fin bild hos Dibis som visar bryggan där ångbåten till Sandskär la till. Man ser människor som väntar på båten. Bilden, nr XBS00090, finns här. Bilden överst i inlägget visar hur huset på bryggan ser ut i dag.

Mer information om mina böcker hittar du under flikarna ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta” högst upp.

Influensatider

Igår blev jag vaccinerad mot årets influensa. Hoppas det hjälper. Hemma igen blev jag sittande och tittade på gamla brev som min morfars mor Anna Härdelin, gift Hjelmström, skrivit till släkt och vänner. Jag har bara några få såna brev från 1892 och 1893. Om fler brev kan finnas hos nån släkting vet jag inte.

Den 25 februari 1892 skriver Anna från Linköping till sin kusin Helfrid Norell i Söderhamn. Brevet börjar så här:

Käraste vännen min!
Omgifven af hela barnskaran vid samma bord ritande, skrifvande och knuffande, känner jag en så stark maning att språka en stund med dig, att jag griper mig an, ehuru jag är viss att brefvet blir både osammanhängande och mer än vanligt ”stillöst”.
Först tack för ditt kära bref, om hvilket jag ju icke får säga några vackra saker, fastän jag hade god lust, du lilla naturliga, stilist! Emellertid får jag väl ändå tala om, att det kom som ett glädjande svar på mitt hjertas längtan efter dig och Lotta, der jag låg i MorbrorLilliandersängen och drogs med influensavärk i hela kroppen. Du skall veta, vi haft en ganska stygg visit af den otäcka ”ryskan”, som lagt ikull oss allihop utom Karl d. store och Nanny, hvilken sistnämnda bara haft en ärlig svensk snufva. Äfven lille Karl slapp ganska lindrigt undan, gick uppe och gnällde på att få sitta i knä, men alla andra voro sjuka i feber och värk, Henning lindrigast och Tord värst. För honom voro vi så ängsliga, då han äfven var hvit i halsen, kräktes och var medvetslös långa stunder. Äfven Ivar och Cecilia yrade dugtigt – ja det var inte alldeles fritt med mig heller en eftermiddag.

Den otäcka ”ryskan” var en influensa som grasserade 1889-92. ”Pandemin spreds över hela världen på ungefär fyra månader och beräknas totalt ha orsakat runt en miljon dödsfall” skriver man i Wikipedia.

I brevet kallar Anna kusinen Helfrid ”du lilla naturliga, stilist!”. Helfrid var journalist och skrev för tidningen Helsingen i Söderhamn, som drevs av hennes svåger August Österlund. När Österlund dog 1898 tog Helfrid över som redaktör. Jag har bloggat om Helfrid i inlägget Pionjären Helfrid Norell

Boken ”En flicka som heter Anna” handlar om Annas liv, om hennes man (”Karl d. store” i brevet) och om deras fem barn Cecilia, Ivar, Henning, Tord och lille Karl. Det var minstingen Karl som så småningom blev morfar till mig. Läs mer om boken och om hur du kan beställa den på sidan ”En flicka som heter Anna”.