Och dottern spann

_DSC5791_ed2Spinn, spinn, dotter min!
I morgon kommer friarn din.
Och dottern spann
och tåren rann
men aldrig kom den friarn fram.

Bilden är från gården Erik-Anders i Asta by, Söderala socken utanför Söderhamn.

Hur gick det sen då, tro? Jodå, han ska ju ha kommit fram så småningom i alla fall: ”först på andra året, med gullband i håret” osv. Så det gick väl bra till slut. Dom fick nog varandra och levde ”happily ever after” får man förmoda.

Det här med att spinna och hur en spinnrock funkar är jag inte bra på. Jag minns dock att Törnrosa stack sig på en slända till spinnrocken. Och sen låg hon och sov i hundra år. Så kan det gå.

Nu blir det nog inte fler bilder från Hälsingegården Erik-Anders. Nästa sommar – ja, tänk, det kommer ju en till då! – kanske jag besöker ytterligare nån Hälsingegård och lägger ut lite bilder på bloggen. Vi får se. Chansen ökar om vi får besök av släkt eller vänner som vi tycker ska fägnas med lite turistande i Hälsingland. Annars är det lätt att vi bara stannar på ön så mycket som möjligt.

Om kakelugnar

Här har vi ett par gamla kakelugnar. Till vänster kakelugnen i stora salen på världsarvsgården Erik-Anders i Asta by, Söderala socken utanför Söderhamn, till höger en kakelugn i Borgmästargården vid Norrtullsgatan inne Söderhamn. Hur gamla kakelugnarna är vet jag inte. Erik-Anders byggdes på 1820-talet men en hel del av inredningen är av lite senare datum, omkring 1850 tror jag. Borgmästargården byggdes omkring 1875, när kakelugnen murades dit vet jag inte.

Kakelugn_bakadKakelugnen till höger har jag många trevliga minnen av. Den fanns i ”stora rummet” i vår lägenhet på Borgmästargården i Söderhamn där jag bodde som barn. När jag tog bilden för ett par år sen vid våra ”återvändardagar” i stan höll man på med renovering av hela huset. Dom två stora lägenheterna och det tidigare arkitektkontoret skulle delas upp i flera mindre lägenheter. I ”stora rummet”, det som var vårt vardagsrum då för länge sen, lekte vi barn ofta. Kakelugnen var perfekt att bolla mot med tennisbollar. Ibland råkade man kasta lite för högt. När min syster och jag häromåret gick runt och tittade i Borgmästargården funderade vi på om det kanske låg kvar en eller annan tennisboll däruppe på kakelugnen, men vi kom inte åt att titta efter.

I Erik-Andersgården i Asta by är väggarna vackert marmorerade och längs taket i stora salen löper en målad fris. Gissar att avsikten varit att den övre delen av frisen skulle se ut som stuckatur.
Kakelugn_DSC5796Kakelugnar ger härlig värme. Men man ska inte elda på för häftigt i dom och stoppa in för mycket ved på en gång. Då kan stenarna börja ”krypa ut” och kanske spricka. I Birkastan i Stockholm hade vi en gammal, helt omodern lägenhet med kakelugnar i varje rum, klassiska runda kakelugnar utan några krusiduller nånstans. Hade man eldat på rätt sätt i dom höll värmen länge, och det var en väldigt skön värme som spreds i rummet. Om jag kom hem frusen en vinterdag kunde jag stå och krama kakelugnen en stund för att få upp värmen igen.

Vedstapeln_ed3Lägenheten i Birkastan värmde vi med s.k. Warmvindar som eldades med fotogen. Fotogendunkarna lagrades på vinden – hm, vad skulle brandmyndigheter ha sagt om det, tro?

I alla fall blev det lite väl dyrt med fotogen i och  med oljekrisen vid slutet av 70-talet. Vi installerade elvärme men ett tag mellan fotogenen och elvärmen var vi utan möjlighet till värme förutom kakelugnarna – och det var kalla vintrar dom åren. Bränsle till kakelugnarna fick bli gammal plank vi fick tag på på en tipp nånstans. Ett tag hade vi en vedstapel i hallen.

Lilla killen på bilden är förstås vuxen sen länge. Huset i Birkastan renoverades till modern standard i slutet av 70-talet. Några bilder från ombyggnaden kan du se i Gabrielles blogg här.

PS Nej då, det var inte farligt. Lilla killens pappa stod alldeles nära – fast utanför bilden – beredd om nåt skulle hända.

I köket

_DSC5789_ed3Den här bilden är också från gården Erik-Anders, Hälsingegården med den vackra salen som jag hade med i förra inlägget. Dom här böckerna stod framme i ett kök på gården med inredning från 20-talet. Den Husmoderns köksalmanacka som syns på bilden är från 1958, hur gammal den där andra boken om konservering är vet jag inte.

Det visar sig att Husmoderns köksalmanack har funnits i många många år – sen 1933 – och utkommer fortfarande, men 1979 skippade man ordet husmodern i titeln. Hm, försvann husmödrarna då, tro? Hittade en blogg som skrivit om almanackorna och en artikel i Helsingborgs Dagblad där man hävdar att mannen i familjen fortfarande inte förekommer särskilt ofta i almanackan. I artikeln tittar man på 1953 och 2005. Om det hänt så mycket mer på den fronten sen 2005 vet jag inte.

I det där köket i gården Erik-Anders spanade jag inte alls efter skopor. Vi var där innan jag visste om att skopor är så svåra att få tag på numera. Som jag skrivit om i Gabrielles blogg – inlägget Retro – är denna enkla och som jag trodde vardagliga hushållspryl i stort sett borta från marknaden. Skopor finns nästan inte alls längre. Utom eleganta små skopor till bastun. Folk har väl rinnande vatten i sina sommarstugor numera och en vattenhink med skopa börjar bli ett museiföremål verkar det som.

Bloggen om 50-talsprylar där bloggaren skrivit om Husmoderns köksalmanack har du här.  Artikeln i Helsingborgs Dagblad, I köket står tiden stilla, här.

Vacker sal

_DSC5792_edNej, det här är inte hemma hos mig i stugan på ön… Men så här kunde man tydligen ha det om man var storbonde och nämndeman i Hälsingland på 1800-talet. Bilden är från världsarvsgården Erik-Anders i Asta by, Söderala socken strax utanför Söderhamn.

I Hälsingland finns sju stora gamla gårdar som sedan 2012 ingår bland dom s.k. världsarven. Som ”Hälsingeflicka” (inte född där, men uppvuxen där) borde jag väl förstås ha varit och tittat på dom allihop, men ”det blir inte av”… Men den här sommaren fick vi besök från England och passade på att ordna lite ”sightseeing” på fastlandet. Bl.a. åkte vi till Erik-Anders i Asta. Gården byggdes i slutet av 1820-talet och dekorationsmålningen på väggar, dörrar, dörröverstycken m.m. är från omkring 1850. I huset finns också ett kök med intakt inredning från 1920-talet. Och så finns ett rum till minne av Jan Johansson som föddes och växte upp inte långt från gården.

Vad dekorationerna ovanför bordet kallas för vet jag inte men jag utgår från att dom också hör till tiden. Fast jag kan inte låta bli att tycka att dom ser lite moderna ut. Men jag kan ha fel. Vet inte så mycket om inredningar varken från 1800-talet eller i dag. Nån som vet mer om typen av dekoration?

Vi får väl se om det blir lite mer turistande vad det lider. Det finns alltså ytterligare sex gårdar att besöka. Mer information om gårdarna och en hel del vackra bilder finns på den fina sidan Hälsingegårdar här. Där kan man också ladda ner broschyrer om dom olika gårdarna. Och så hittade jag en artikel i Gefle Dagblad om när Erik-Anders blev en världsarvsgård här.