Söderhamn 1880

För ett par år sen kom min bok om Anna Härdelin, ”En flicka som heter Anna”. Hon var dotter till kaptenen Tore Härdelin och hans hustru Sally på gården Nordanäng i Delsbo. När Anna var 23 år gifte hon sig med Karl Hjelmström från Halmstad, anställd vid tullen i Söderhamn.

Anna och Karl flyttade in i en lägenhet en trappa upp i ett hus där det låg en bokhandel i gatuplanet. Huset brann sedan och familjen fick flytta till kvarteret Tigern på andra sidan ån. På platsen för det brunna huset byggde man upp ett nytt hus utformat på liknande sätt som det tidigare. Det huset står kvar än i dag, även om man byggt ut det en del. Varje gång jag kommer till Söderhamn tittar jag på huset och tänker på det som ”Annas hus”.

Och så tittar jag lite extra på kv Tigern när vi åker förbi på väg ut till båtklubben och Sandskär. Var i kv Tigern familjen bodde vet jag inte. Så långt kom jag inte i min forskning för boken. Dom blev kvar i Söderhamn till 1892 då flytten gick till Linköping. I boken berättar jag en hel del om tiden i Söderhamn. Sandskär är med också eftersom dom köpte sommarställe där.

Anna och Karl går som nygifta en promenad genom stan. Först stannar dom och beundrar rådhuset, ombyggt och renoverat efter den stora stadsbranden 1876. Sen fortsätter dom promenaden. Här kommer ett utdrag ur boken:

”De går vidare på Köpmangatan som gör skäl för sitt namn. Många byggnader i denna del av staden blev lågornas rov; nu ligger här en räcka nybyggda hus där många affärer är inrymda. Flera nya hus är under uppförande.

Karl och Anna viker av ner mot ån. Längs dess båda sidor ligger sjöbodarna tätt. På packarlavarna, några öppna platser mellan Smäckbron och Järntorget, packar man om strömmingen som fångats i havet utanför. Fiskarna rensar, saltar och packar fisken i burkar och lådor. Marken är hal av vatten och fiskblod, och lukten är stark. Det är inte så trevligt att gå där, och Anna är rädd om sin långa kjol. De går upp mot Köpmangatan igen.

Längre fram vänder de åter ner mot ån och ser de stora brädgårdarna som ligger där. Österut, där ån breddar sig mot Söderhamnsfjärden, ligger flera segelfartyg. Skutorna väntar på sin last av trävaror.

I stapelstaden Söderhamn bedrivs handel med flera länder. Förr var det ofta järn som skulle till England, Frankrike, Algeriet, Ostindien och Nordamerika. Nu är det mest trävaror som skeppas till länder som England, Spanien och Portugal. Sågverksindustrins uppsving har gjort Söderhamn till en blomstrande stad dit människor söker sig eftersom det finns gott om arbetstillfällen. Trots konflikten mellan de styrande i staden finns en anda av framtidstro, av nya tider och nya möjligheter.

Längs åstranden låg förr några skeppsvarv, men de är numera nedlagda. En enkel träbro leder över ån, men man kan välja att i stället ros över av någon av de roddarmadammer, så kallade mostrar, som sköter denna syssla. Anna och Karl tar plats i en eka och snart är de på andra sidan. Färden kostar 2 öre.”

Vill du läsa mer om Annas och Karls liv i Söderhamn och om hur det gick för dom senare? Boken finns fortfarande att beställa. Du kan göra det direkt från mig och få boken signerad också om du vill det. Julklappstips kanske? Hur man gör ser du på sidan En flicka som heter Anna.

Mia Härdelin

Den sjuka systern tog vi till oss…
Anna Härdelins man Karl berättar i sina biografiska anteckningar om hustruns syster Maria, en ung och vacker flicka, ett år yngre än Anna.
När Mia, som hon kallades, var i tjugofemårsåldern blev hon sinnessjuk. Karl skriver att Mia ”blev sinnesrubbad och försökte i sitt själsomtöcknade tillstånd flera gånger att taga sitt liv. Dessa attentat hämmades dock i god tid av sjukvårdarnas vaksamhet, enkannerligen genom hennes morbrors, kapten Svante Bergs rådighet.”

En tid vistades Mia sen på ett sjukhem i Uppsala men det blev för dyrt, och hon togs hem till Nordanäng i Delsbo igen.

Ett tag bodde Mia och en sjuksköterska hos Anna och Karl och deras två barn i Söderhamn. Kanske skulle ett miljöombyte göra henne gott? Anna hoppades att systern skulle bli frisk igen. Men det gick inte alls bra. Mia betedde sig alltmer underligt. Karl skriver att ”småningom sökte hon tillvälla sig makten över sin omgivning, smög sig ut och vållade mycken oro i vårt hem, varför hon, då hon blev alltför oresonlig, återsändes till Delsbo”. Den sorgliga historien om Mia berättar jag om i boken ”En flicka som heter Anna”.

Det gick illa även hemma på Nordanäng, och det hela slutade med att Mia inackorderades hos en familj Broberg i Näsbyn, Delsbo, som kunde ta hand om henne på ett bra sätt.
Mia blev aldrig frisk. Hon dog 1930, 72 år gammal.

Sally Härdelin

Ja, så såg hon ut, Sally Härdelin, född Berg och gift med kapten Thore Härdelin. Dom bodde på gården Nordanäng i Delsbo. (Klicka för större bild.)

Sally och maken fick nio barn. Bara fyra av dom levde till vuxen ålder. Fyra små dog inom en enda månad av scharlakansfeber och difteri och en till, en liten pojke, som föddes flera år senare, levde inte heller länge. Den äldsta dottern hette Anna och det är henne jag skrivit en bok om: ”En flicka som heter Anna”.

Nyligen har jag läst Magnus Västerbros bok ”Svälten” som framför allt handlar om missväxtåren och hungersnöden i Sverige 1867-1869.

Västerbro skriver också om barnadödligheten i gamla tider, att det ju närmast hörde till det vanliga att barn dog som små i sjukdomar som man inte hade bot mot på den tiden. Sorgen efter barnen var djup. Min bok ”En flicka som heter Anna” inleds med berättelsen om Annas fyra döda småsyskon. Jag skriver om barnen och har använt min fantasi för att försöka ge en bild av vilka dom var (= kan ha varit), dessa små barn som alla dog i augusti-september 1865: Tord, Emma Margareta, Ivar och Lars. Den äldsta blev 5 år, den yngsta 1 år.

Fyra av Sallys och kaptenens barn levde till vuxen ålder: Anna, Maria (kallad Mia), Thore och Clara. Sally själv dog bara 54 år gammal när hon var på besök hos äldsta dottern Anna, som då väntade sitt första barn tillsammans med sin man Karl Hjelmström. Dom bodde i Söderhamn då i det hus jag kallar ”Annas hus” här i bloggen (Björnen 4, det röda huset mitt emot Jazzparken, Jan Johanssons park i Söderhamn).

Hur det gick på Nordanäng under dom hemska åren 1867-69 vet jag ingenting om. Jag har inte nånstans i gamla släktpapper sett några uppgifter om det.  Många år senare brann Nordanäng (1894) och ev handlingar om gården förstördes väl då, gissar jag. Men tidigare var nog gården en jämförelsevis stor gård och gissningsvis klarade man sig hyggligt under hungersnöden på 1860-talet. Hälsingland drabbades ju hårt av missväxt och svält liksom många andra delar av landet. Det var en av dom värsta naturkatastroferna i Sveriges historia, och blev också startskottet till massutvandringen till Nordamerika.

En kärlekshistoria

Ja, det säger jag om min bok ”En flicka som heter Anna” i den lilla intervjun på radio P4 Gävleborg i förra veckan. Anna och Karl möts för första gången i samband med ett dop ute på ön Sandskär sommaren 1879. Uppenbarligen säger det klick ordentligt hos honom vid detta tillfälle. En vecka senare träffar han henne igen och friar till henne vid en promenad under höga tallar i skogen på ön. Hon säger ja.

För oss som lever nu låter det nog rätt främmande att fatta såna beslut så snabbt. Men det var en annan tid, och Karl och Anna förlitade sig i hög utsträckning på Gud som förstås många gjorde på den tiden. Dom tyckte båda att Gud gav dom tecken på att det var rätt att lova varandra tro och kärlek livet ut efter bara några dagars bekantskap.  Religionen påverkade människors liv i hög grad under 1800-talet. Man gick i kyrkan, man bad till Gud när man hade svårigheter i livet osv. I dag lever många av oss inte alls så.

Kanske är det en ”spoiler” att säga att det var rätt beslut dom fattade den där dan i augusti ute i skogen, men jag tar risken: en kärlekshistoria blev det.

Läs mer om Anna Härdelin och lite om familjen Härdelin här och om boken ”En flicka som heter Anna”, baksidestext + om hur man beställer boken, här.
Inslaget i Radio P4 Gävleborg har du här.

Spelmansstämma i Kungsan

Efter många härliga dagar på Sandskär har jag gjort ett kort besök i Stockholm, och i dag passade jag på att gå till Kungsan. Det var spelmansstämma vid Karl XII:s torg i Kungsträdgården. Först ut på scen var Skäggmanslaget med Wille Grindsäter, Thore Härdelin och Bengt Lindroth. Spelmännen verkade ha det trivsamt tillsammans på scen, stämningen var glad och varm. Vi fick höra flera polskor, nån schottis och vals m.m. Framför scenen fanns en dansbana där dansanta i publiken tog sig en svängom.

Jag nöjde mig med att stå och lyssna och dansade inte. I skolan fick vi lära oss folkdans nån gång på gymnastiktimmarna. Men det var ju ett tag sen… Det fanns s.k. rasthallar i bottenvåningen av den gamla fina läroverksbyggnaden i Söderhamn. Där fick vi prova på att öva oss i folkdans.

Andra gånger var det konstutställning i rasthallarna. Vi elever målade tavlor – ofta till musik – som såldes till välgörande ändamål. Gunnar Österström hette vår teckningslärare som kom med flera nya idéer och uppmuntrade till experiment i bildskapandet. Rasthallarna fick ibland också göra skäl för namnet om det var riktigt vidrigt iskallt väder om vintern. Det hände nog inte så ofta men nån gång såna dagar fick vi stanna inomhus på rasterna. Nåja, det där var en utvikning: i alla fall minns jag inte längre hur man dansar polska och schottis och sånt. Men dom som gjorde det i dag på spelmansstämman såg ut att ha roligt.

Skäggmanslagets nya CD, den första på 42 år, fanns att köpa på stämman, och det är klart att jag köpte ett ex. Och fick det signerat också.

Att skriva om ett liv

Hur vet man om en annan människa, vad vet man? Om nån som levat långt innan man själv föddes? Hur skapar man sig en bild? Det är det jag försökt göra i min bok nr 2, ”En flicka som heter Anna”. Jag har skrivit om min morfars mor Anna Härdelin. Ett levnadsöde, en livsberättelse. En kärlekshistoria och en bok om utveckling, tankar och drömmar om en framtid. Boken publicerade jag på eget förlag tidigare i år.

Beröm och god, varm och uppmuntrande s.k. feedback har jag fått från flera håll. Inte bara från släktingar.

Nu när jag bläddrar i boken tycker jag om den själv. Får jag säga det? Eller är det ”eget beröm luktar illa”? Men jag tycker om den Anna jag beskriver eller försöker måla fram. Fast jag ju inte vet om det är rätt bild jag ger.

Jag tycker om hur hon smyger uppför den branta trappan i sommarstugan på Sandskär för att nå de fem barnens rum där deras pappa sitter och läser godnattsagor för dom. Hon ska säga godnatt och hon ska be sin alldeles särskilda aftonbön för dom. Jag tycker om när hon provar sin Delsbodräkt (på bild i förra inlägget) vid ett besök i föräldrahemmet Nordanäng i Delsbo tillsammans med dottern Cissi. Jag tycker om när hon sjunger för Cissi när dom åker ångbåt från Stockholm hem till Linköping. ”Solen glimmar blank och trind, vattnet som en spegel…” Och jag tycker om att jag har försökt ge en bild av hennes fyra småsyskon, dom som dog som mycket små i scharlakansfeber och difteri. Vem minns dom? Vem vet nåt om dom? Jag berättar om dom, jag har använt min fantasi. Det kan ha varit som jag skrivit eller det kan ha varit på nåt annat sätt.

Boken är inte en dokumentär berättelse, det är en roman.
Vill du läsa den? Köp den i bokhandeln i Söderhamn eller Hudiksvall eller beställ den direkt från mig. Se sidan ”En flicka som heter Anna”.

Delsbodräkten

I boken ”En flicka som heter Anna” är Anna vid ett tillfälle på besök i sitt föräldrahem Nordanäng i Delsbo. I den stora klädkammaren hittar hon sin Delsbodräkt och tar den på sig till sin lilla dotter Cissis förtjusning. Anna är så glad att dräkten fortfarande passar. Hon har fött fem barn men har kvar sin slanka figur.

Fascinerande nog finns dräkten kvar. En av mina sysslingar har den och skickade mig bilder på den. En solig decemberdag la hon ut klädesplaggen på en klippa i trädgården och fotograferade dom. Tack, Susanne!

Historiska vingslag förstås för mig som ju intresserat mig för klädernas ägare och skrivit en bok om henne. Förstås också intressant att få en uppfattning om hur finlemmad hon var, flickan som hette Anna.

Att folkdräkten inte är i tip-top-skick är ju inte så konstigt med tanke på att det är ganska så gamla grejer det här. Gissningsvis är dräkten från sent 1870-tal. Anna Härdelin var född 1857 och kanske hade hon dräkten när hon var i tjugoårsåldern?
Vill du veta mer om boken ”En flicka som heter Anna” så klicka på bilden vid ‘Min nya bok’ i högerspalten.

Läs mer om Delsbodräkten på en hemsida om Sveriges folkdräkter här.

En flicka som heter Anna

Nya boken är här! Min bok nr 2. Vi var på tryckeriet i dag och hämtade hem en låda. Resten levereras troligen i morgon. Det blir till att möblera med lådor här hemma.

Väldigt trevlig känsla att hålla i den färdiga boken!

Baksidestexten lyder så här:
Anna föds på en gård i Delsbo som dotter till Thore Härdelin, kapten vid Hälsinge regemente, och hans hustru Sally. Det här är berättelsen om hennes liv.

Människorna i boken har levat, och en hel del är känt om deras liv. Men författaren använder också sin fantasi. Hon ger här ett porträtt av Anna som barn och ung, som maka och mor i en tid då kvinnans roll diskuterades alltmer, och kvinnor började ta plats på ett annat sätt än tidigare inom politik, vetenskap och kultur. Det var även en tid då intresset för hembygd och folkliv vaknade alltmer.

Boken ger bland annat en bild av Söderhamn under 1880-talet. Staden höll på att byggas upp efter den stora stadsbranden 1876. Det var en tid av stark utveckling. Kommunikationer förbättrades, telefonbolag öppnade, nya sträckningar av järnvägen drogs, elektriciteten kom, människor började få det bättre. Sågverksindustri, handel och sjöfart blomstrade.

Boken finns i bokhandeln i Söderhamn och Hudiksvall och kostar 199 kr där.
Beställer man från mig via webben blir priset lite lägre, 180 kr men porto på 45 kr tillkommer.

Gör så här om du vill köpa boken direkt från mig:
1) Meddela adressen som boken ska skickas till. Skicka mig ett mail på gabrielle.walden @ gmail.com (men utan mellanslag) och ange adress. Meddela om boken ska signeras och till vem du vill ha den signerad. Vill du hellre använda vanlig post kan du skicka ett meddelande med din adress – och uppgift om eventuell signering – till mig på adressen Gabrielle Roland Waldén, Upplandsgatan 56, 113 28 Stockholm.
2) Betalning: Sätt in 225 kr på bankkonto 907 455 468 i Handelsbanken, Clearingnummer 6133. Ange ditt namn på betalningen! Eller Swisha 225 kr till 0701-82 14 78.

Nordanäng

I Delsbo på den stora udde som sträcker sig ut i den södra av Dellen-sjöarna låg den stora gård som kapten Thore Härdelin vid Hälsinge Regemente byggde nån gång vid mitten av 1800-talet. Där bodde han sen med sin Sally, prostens dotter från Norrbo. Gården lär ha varit den största på trakten. Stor ladugård, flera uthus, många anställda på gården. Mangårdsbyggnaden sägs ha haft 20 rum.

Kaptenen och hans hustru fick nio barn tillsammans. Bara fyra av dom levde till vuxen ålder. Fyra av barnen dog som små inom en enda månad av scharlakansfeber (tror jag) och en till, en liten pojke,  som föddes flera år senare levde inte heller länge. Den äldsta dottern hette Anna och henne har jag bloggat om tidigare. Hon var min morfars mor.

Nordanäng brann 1894. Annas bror Thore (populärt namn i den familjen) hade då tagit över gården efter fadern. Men det gick inte så bra, och han sålde gården så småningom och ägnade sig sen i stället med framgång åt folkmusiken. Han var verksam som offentlig spelman i omkring 30 år och fick stor betydelse för spridningen av folkmusiken. Han turnerade runt om i landet och gjorde även en turné på ett par månader i USA. Han nedtecknade hälsingelåtar, skrev arrangemang och gav ut samlingar av hälsingelåtar. Denne Thore Härdelin d.ä. var farfar till Thore Härdelin som spelade i Skäggmanslaget som några av bloggens läsare kanske kommer ihåg.

Gammalt delsbomål

”Hä va en gågg e valljänta, söm hadde väv öppe. A då dan komm, då dam sku bufera hemm, sa hadde ho int vunne fått ne väven.”

Inte så svårt att förstå, eller hur? Utom det där ”bufera” kanske. Det är inledningen på historien om Trollbruden, skriven på ett sätt som ska återge dialekten i Delsbo, som den talades på 1880-talet.

Det handlar om en valljänta som hade väv i vävstolen och inte var klar med väven när det var dags att föra kreaturen tillbaka (bodföra) till gården. Valljäntan ville stanna kvar och väva klart. När man då varnade henne för vad som kunde hända och att det kunde komma småfolk och oknytt skrattade hon och sa: ”Jö ha föll stål te värja mäg mä å hunn, söm kann sprigga mä bö, öm dam sku bli fö umittjene jölpsamme.”
Dvs att hon hade stål att försvara sig med och så hunden som kunde springa med bud om dom kanske blev alltför hjälpsamma.

Naturligtvis kom trollen sen. Min morfars mor, Anna Härdelin Hjelmström, som jag bloggat om tidigare, gjorde uppteckningar på delsbomål i stugorna i trakten våren 1889. Det publicerades efter ett par år i en bok om seder och bruk, folktro och sägner. Anna själv fick inte uppleva det tyvärr. Hon hann dö i lungsot innan dess.

En sida där man kan höra en inspelning från 1935 med Anna Härdelins bror, riksspelmannen Thore Härdelin den äldre, finns här. Om Anna själv har jag skrivit t.ex. här. Vill du höra hur delsbomålet kan låta i dag kan du gå in här.
Det finns mycket om Delsbo och trakten omkring på en sajt som heter Dellenportalen.