En dag i maj 2011

Här ytterligare en bild hämtad ur mina gömmor. Utsikt över Söderhamn från Östra berget i maj 2011. Om nåt ser annorlunda ut i dag vet jag inte. Härligt att man kan följa ån med blicken, se hur den breddar sig, rundar Faxeholmen och flyter vidare ut mot Söderhamnsfjärden. Och längre bort därute väntar havet. Vilket härligt ljus det kan vara i maj månad. Och grönskan är fortfarande ganska skir.
Letade efter en Dibis-bild med denna utsikt som motiv tagen på sent 1800-tal men hittade bara en som istället är tagen från Västra berget och före den stora stadsbranden 1876.

Dibis fotografi XBS00220A

Vilket gytter av hus det var där då nedanför berget och utefter ån. Inte undra på att branden spred sig så fort. Många hus var ju av trä och ”Antändningen genom flygeld från de brinnande spåntaken anses ha förekommit i övermåttan stort antal” som brandinspektören skrev i sin rapport efteråt.
Fotot ovan finns med i Lars Nylanders bok ”En vandring genom Söderhamns historia”. Bildtexten där lyder: Centrala Söderhamn tidigast 1874 men före 22 juli 1876. Stadens huvudgata, Storgatan, tränger sig fram mellan den täta bebyggelsen diagonalt från bildens vänstra hörn. Den markanta vita byggnaden vid berget är hospitalet.

Om livet i en barack

Efter den stora stadsbranden i Söderhamn 1876 då stora delar av stan blev lagd i aska byggde man bl.a. upp nödbostäder åt dom som blivit hemlösa. Enligt uppgift byggdes fem baracker: två vid Åsgatan och tre på Åsbäcksgatan. Hur länge barackerna sen fanns kvar vet jag inte. I dag finns endast en kvar: den på Åsbäcksgatan 14.

Om hur det var att leva i en barack under den tidigare delen av 1900-talet berättar Sven-Erik Eriksson i ”Minnen från livet i en barack”. Sven-Erik Eriksson var född 1917 och bodde från två års ålder med familjen i en barack som var ställd under Fattigvårdens beskydd. Där fick mindre bemedlade bo utan att betala hyra. Berättelsen, som också är illustrerad, ger en livfull bild av livet som liten pojke och sen ung man i Söderhamn vid den tiden här tiden – 20-tal, 30-tal… Hämta ner ”Minnen från livet i en barack” som pdf på sidan Extraläsning.

Söderhamn snart 400 år!

Här kommer ett boktips:
Den här fina boken som Lars Nylander skrivit. I förgrunden på omslaget ser du rådhusparken med dom klassiska stolarna som man kan sitta och gunga i. (Större bild om du klickar på den.)
Boken är en riktig guldgruva för den som är intresserad av Söderhamn, stadens historia sen gamla tider och utveckling fram till nu, människoöden, byggnader, kartor, fina bilder m.m. Jag har legat på soffan en hel del av denna regniga helg och läst och läst. Verkligen en god idé att genomföra det här arbetet inför nästa år då Söderhamn firar 400 år som stad. Gustav II Adolf gav stadsprivilegier till Söderhamn 1620.

Söderhamn är min gamla hemstad. Jag bodde där från 3 års ålder tills jag tog studenten. Fortfarande kommer jag ofta till stan, vi har ju kvar den gamla sommarstugan ute på Sandskär. Om Sandskär och stugan m.m. skrev jag boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” (utg. 2013) och när jag läser den nya boken om Söderhamn känner jag förstås hur även staden har en plats i mitt hjärta. Jag blir riktigt berörd av att läsa om stans historia, om människorna som bott och verkat där och om byggnader m.m.

Gläder mig bl.a. åt dom personöden som författaren berättar om. Här finns förutom gamla Söderhamnskändisar som Abraham Bäck m.fl. också många starka duktiga kvinnor som Helfrid Norell, redaktör för Helsingen (se inlägg på bloggen om henne här) och Aurore Grandien, redaktör för Söderhamns Tidning, och så kvinnorna som startade hungermarschen 1917: Anna Maria Sjögren, Anna Jonsson, Karin Östlund och Hilma Pettersson. Dom kallades ”Skärgårdskvinnorna” och var dom första att demonstrera i Sverige. Den framstående socialdemokratiska kommunpolitikern Inez Wickström, hon som drev semesterhemmet Vadtorp under många år, finns med. Henny Fager, även hon framstående socialdemokratisk kommunpolitiker och säkerligen en förebild för många kvinnor, nämns också.

Varm i hjärtat blir jag av att läsa om hur man fortfarande kring jul och nyår tänder kunga- och drottningkronorna i Söderhamn. Första gången var enligt boken 1835 när Karl XIV Johan kom på besök i slutet av augusti. Själv minns jag mycket väl hur Mamma och Pappa gick ut med oss barn för att titta på kronorna mörka vinterkvällar när vi visste att dom var tända. Man använder fortfarande levande ljus står det i boken och Nylander skriver att tändandet av lyktorna ”skötts av samma släkt under minst sju generationer”.

Det är sorgligt att läsa om 1990-talet och nedgången i stan när F15 och akutsjukhuset lades ner. Ett nytt affärscentrum, E-Center, byggdes då i början av 1990-talet strax utanför stan. Jag kan inte tro annat än att det bidragit till att det är svårare att driva affärer inne i stan. Sommartid är det väl fortfarande visst liv och rörelse inne i stan (fast fasligt tomt om kvällarna), men vid andra tillfällen kan man drabbas av en känsla av övergivenhet, för att inte säga ödslighet, när man går där. Självklart är det inte bara E-Centers fel. Människor lever på ett annat sätt nu än när jag bodde i stan, beställer varor på nätet istället för att handla i affärer, tittar på serier och filmer på massor av tv-kanaler istället för att gå på bio osv.
Man drog också om järnvägen den där tiden och byggde ny station på Blötängarna strax utanför Västra Berget. Så kommer man med tåg hamnar man inte inne i stan längre.Många vackra hus i stan har rivits men en hel del finns faktiskt fortfarande kvar. Stadens arkitektur har ett eget omfattande avsnitt utformat som en katalog med text och bilder över hus som rivits och hus som finns kvar. Att läsa om rivningarna i stan gör mig inte glad. Usch vilka korkade beslut som togs! Så många vackra personliga annorlunda byggnader som gått förlorade! Tänk bara på Kungsgatans ena sida där ”Elektriska Johansson”, badhuset, det fina gamla huset där doktor Fex hade sin mottagning i gatuplanet och apoteket försvann och ersattes av ett väldigt trist och stort bygge. Eller t.ex. Sjöströmska huset nere mot ån med framsidan av byggnaden vettande mot parken Strykjärnet (huset med lökkupoler till höger i bilden ovan, 1940-tal). Ja, många fler exempel finns.

Fortfarande finns ändå många kulturhistoriskt intressanta byggnader kvar.  Efter dom sorgesamma uppgifterna om byggnader som för alltid försvunnit, finns ett avsnitt med text och bilder på dom gamla fina byggnader som klarat sig undan rivningarna – så då blir jag gladare igen. Måtte dom här gamla fina husen, som än i dag ger karaktär åt Söderhamn, få fortsätta att göra det!Avslutar med bild på det jag kallar ”Annas hus”. Dvs hon bodde i ett hus med liknande utförande och på denna plats. Dagens byggnad  är återuppförd efter en brand sommaren 1890. I det ursprungliga huset bodde Anna Härdelin Hjelmström med sin familj. Läs mer om Anna och hennes tid i Söderhamn i boken ”En flicka som heter Anna” (utg. 2017).

P.C. Rettigs cigarrcigarretter

I en chiffonjé i stugan på Sandskär finns en gammal låda i tunt trä märkt P.C.Rettig & Co. Gefle. Utanpå står det:
”Denna Cigarr Cigarrett är en specialitet af vår cigarrtillverkning. Gefle i April 1889. P.C. Rettig o. Co.” (Klicka på bilden så ser du).
Inuti lådan ligger diverse smågrejer som är kvar efter stugans tidigare ägare August Österlund: ett sigill med hans initialer CAÖ, ett cigarettmunstycke och nåt mer som jag inte minns just nu. Kanske är det en lackstång, några stift till en penna och en mycket liten flaska med okänt innehåll. Ska kolla nästa gång jag är på ön.

Österlund dog 1898 och sen har dessa grejer legat där i sin låda på en hylla. Mina föräldrar övertog stugan efter Österlunds döttrar 1950, och vi tog sen så småningom över efter föräldrarna. Varför sparar man alls på sånt? Slöhet? Eller tanken att lådan ju alltid legat där och egentligen inte tar så mycket plats… Fånigt egentligen. Det är som museiföremål efter personer jag aldrig träffat. Nu när jag dokumenterat lådan tar jag nog och slänger den med sitt innehåll nästa gång jag kommer till stugan.

Lockets insida ser ut så här, se övre delen av bilden nedan. Innehållet skyddas sen av ett tunt papper som man får lyfta på för att hitta August Österlunds gamla grejer.

P.C. Rettig & Co var ett handelshus med rederi, skeppsbyggeri och tobaksfabrik. Gefle Dagblad skriver: ”Rettigs tobaksfabrik grundades 1809 när Pehr Christian Rettig tillsammans med Carl Brelin fick privilegium för tobakstillverkning och snart dominerade svensk tobaksmarknad. Känd för piptobaken Gefle Wapen som i Fänriks Ståls sägner citeras: ”Jag rökte Gefle Wapen och hade sjöskumspipa”.
Snusproduktionen steg kraftigt från 1840-talet, cigarrtillverkningen började 1841 och på 1890-talet kom cigarretten.” Läs mer hos Gefle Dagblad här.
Jag är ingen rökare så jag får ju läsa på lite. Hos Wikipedia hittar jag: ”Cigarill, även kallad cigarrcigarett, är en minimerad variant av en cigarr. De tillverkas på samma sätt och är ofta smaksatta med exempelvis vanillin. Cigariller är öppna i båda ändarna och behöver därför, till skillnad från cigarrer, inte snoppas innan de röks. En ask innehåller oftast 10 stycken cigariller.”

Promenad i Söderhamn 1880

I boken ”En flicka som heter Anna” finns skildringar av Söderhamn på 1880-talet. Här är ett smakprov från avsnittet där Anna och Karl är ute och promenerar i stan:
”Karl och Anna viker av ner mot ån. Längs dess båda sidor ligger sjöbodarna tätt. På packarlavarna, några öppna platser mellan Smäckbron och Järntorget, packar man om strömmingen som fångats i havet utanför. Fiskarna rensar, saltar och packar fisken i burkar och lådor. Marken är hal av vatten och fiskblod, och lukten är stark. Det är inte så trevligt att gå där, och Anna är rädd om sin långa kjol. De går upp mot Köpmangatan igen.

Längre fram vänder de åter ner mot ån och ser de stora brädgårdarna som ligger där. Österut, där ån breddar sig mot Söderhamnsfjärden, ligger flera segelfartyg. Skutorna väntar på sin last av trävaror.

I stapelstaden Söderhamn bedrivs handel med flera länder. Förr var det ofta järn som skulle till England, Frankrike, Algeriet, Ostindien och Nordamerika. Nu är det mest trävaror som skeppas till länder som England, Spanien och Portugal. Sågverksindustrins uppsving har gjort Söderhamn till en blomstrande stad dit människor söker sig eftersom det finns gott om arbetstillfällen. Trots konflikten mellan de styrande i staden finns en anda av framtidstro, av nya tider och nya möjligheter.”

Tänk att det sena 1800-talet var en sån blomstringstid för Söderhamn och Hälsingland! ”Såg vid såg hvarthelst jag såg…” Och längs Söderhamnsfjärden fanns flera sågverk och flera hamnar. Hittade en intressant karta över hamnarna från ”Nya aktiebolaget J.Fr.Brolin, shipbrokers, chartering & forwarding agents”. Om Söderhamn står det: ”Stapelstad i Gefleborgs län. Vid stadens kaj kunna fartyg af 4 m. djupgående lägga till.”

Foto: Lars Brolin. Sidan där kartan finns har du här.

Vill du läsa mer om Anna och Karl och Söderhamn förr i tiden, så beställ boken av mig. Hur man gör har du här. ”En flicka som heter Anna” går också att köpa i bokhandeln i Söderhamn och i Hudiksvall, eller genom Bokus här. Biblioteket i Söderhamn har också boken. Kanske i Hudik också, det vet jag inte.

Gamla Söderhamn, igen (3)

Utsikt över Söderhamn omkring 1900, från Faxeholmen. Bilden hittade jag hos Länsmuseet Gävleborg. I förgrunden syns hamnmagasinen och längst till vänster skymtar tullhuset som stod klart 1889. Några år före sekelskiftet jobbade min morfars far där, Karl Hjelmström. Han bodde i stan med sin familj. 1880 hade Karl gift sig med den flicka han drömt om: Anna. Det är hon som är Anna i boken ”En flicka som heter Anna” och Karl spelar förstås också en viktig roll i boken. Läs om boken här.

Kyrkan Ulrika Eleonora syns långt bort till höger. Jag tror att det är tornet på brandstationen som man skymtar långt in i bilden, strax till höger om masterna på det vänstra fartyget i förgrunden. Brandstationen byggdes 1886 och revs 1954, tyvärr! Bortom brandstationen syns rådhuset.

Men vad är allt det där vita som syns längs kajen vid Södra Hamngatan? Är det snöhögar eller vad är det för nåt? Det ser ju ut att ligga snö på några tak, dock inte på hamnmagasinen i förgrunden.

Klicka på bilden för att se den större.
En modern bild på tullhuset finns med i ett tidigare inlägg här.

Från Smäckbron

Den här bilden tog jag i mitten av september i Söderhamn. Jag stod på andra sidan av Smäckbron och riktade kameran upp efter Källgatan. Jag har förstås grävt runt bland bilderna hos Dibis sen och hittat lite om husens historia.

I huset till vänster låg Ernst Molanders tryckeri och pappershandel åren 1887 till 1939. Nästa hus, på andra sidan Oxtorgsgatan med markiser och en ingång på hörnet, är också gammalt. Det byggdes 1878 och på hörnan låg en tobakshandel. Hittade också en Dibis-bild där det finns en tobaksaffär i huset mot Oxtorgsgatan som kallades ”Snus-Lottas”. Huset ägdes av Erik Bergstedt som drev manufaktur och herrekipering där från början av 1900-talet nån gång.

Nästa hus lite längre in i bilden kommer ett hus som jag inte vet nåt om. Är det också gammalt, eller ersatt av ett nytt hus? Glömde titta ordentligt på det när jag senast var i Söderhamn. Och dessutom är det ibland svårt att se om ett gammalt hus döljer sig under en ombyggd modernare fasad. Därefter syns det röda huset som jag har med i inlägget ”Annas hus”. Anna som jag skriver om i boken ”En flicka som heter Anna” bodde med sin familj i ett hus som låg på denna plats men som förstördes i en brand 1890. Man byggde sen ett nytt hus på platsen med samma utformning som det gamla huset. Men då hade familjen hyrt bostad på andra sidan ån istället.

Dibis bild SWS00246 visar ungefär samma vy som min bild här ovan. Jag gissar att Dibis-bilden är tagen uppifrån järnvägsviadukten eftersom man ser lite längre bort, det syns mer av kyrkan osv.
På Dibis bild XRG00487 ser man Snus-Lottas tobaksaffär.

Skuggan i förgrunden kommer från järnvägsviadukten. En undran i sammanhanget: varför heter bron Smäckbron?

Uppdatering 10 oktober:
Nu har jag fått svar på mina frågor från en kunnig person via Facebook. Tack, Michael.
Så här är det: Huset som ligger lite längre in i bilden alldeles bortom Bergstedts hus uppfördes för Televerket på 1960-talet. Så det hus som syns på Dibis bild SWS00246 rev man.
Smäckbrons namn kommer av den gamla betydelsen av ”smäck” som i dialekter och i äldre svenska stod för “bro av enklare beskaffenhet eller spång“. Fick tips om en artikel i Arbetarbladet från 1990 där detta belyses. Läs här.