Om att jaga ekorrar

I december förra året bloggade jag om Naturvårdsverkets förslag att tillåta allmän jakt på ekorrar. Jag tyckte inte det var nåt bra förslag.
Återanvänder bilden eftersom den är så fin.

Förslaget möttes av mycket kritik. Naturvårdsverket har sedan tänkt om och dragit tillbaka det. Bra det, tycker jag. Varför skulle man vilja skjuta ihjäl detta lilla djur? Bara för nöjet att pricka – och döda – ett levande varmblodigt djur? Usch!

Invändningarna mot förslaget har bl.a. handlat om följande:
– Ekorrens värde som resurs avseende såväl kött som päls bedöms som lågt.
– Den skada arten kan orsaka bedöms som marginell och det finns möjlighet att bedriva skyddsjakt på enskilds initiativ för att förebygga skador året runt.

Jakt på ekorre av annat slag förekommer ibland på Sandskär om sommaren. Men nån framgång blir det aldrig. Här en bild från ett sånt tillfälle för några år sen. Ekorrträden bevakas här av vårt aussie-barnbarn och hunden Nisse, som vi också har besök av ibland.

Kanske önskar Nisse att han var en malinois? En belgisk vallhund som kan tränas att hoppa högt och klättra upp för trädstammar och murar. Men skam den som ger sig tänker Nisse och försöker ändå. Ekorrarna klarar sig alltid. Och turligt nog för dom finns det inga belgiska vallhundar på ön, efter vad jag vet.
På Youtube finns flera exempel på vilka fantastiska trick dom här ganska stora hundarna kan göra. Titta t.ex. här.
Artikel om Naturvårdsverkets beslut här.
Mitt inlägg från december 2019 (julafton) här.

Taxblogg

Min syster går i taxtankar. Så visst, jag börjar också tänka på taxar och på taxar jag känt under livets gång.

Bilden visar en annan syster, 11 år gammal här, med taxen Circe i famnen. Vacker bild, tycker jag. Länge sen förstås. Fotograf var en av mina morbröder, han var duktig på sånt.

Två släthåriga bruna taxar hade vi när jag var barn: Cedric och Hannibal. Jag skrev om dom i inlägget ”Hundarna! Hundarna!” här.

Senare kom en strävhårig tax in i vårt liv, men henne hittade jag ingen bra bild på. Svårt tävla med morbror.

Hundarna! Hundarna!

img659_HannibalochCedric_3Här är dom.
Det här är länge sen, nån gång på 1950-talet. Taxen till vänster är Hannibal, han till höger är Cedric. Cedric var morbror till Hannibal.

Hundarna var mycket olika till kynnet. Cedric var en allvarligt lagd hund, kanske rätt mycket melankoliskt funderande över tillvaron, vad vet jag. Hannibal var ett busfrö, en riktigt livlig och glad rackare.

Vi bodde i Söderhamn i en stor gammal lägenhet i den s.k. Borgmästargården på Norrtullsgatan. Staden var liten och så värst mycket trafik var det nog inte då. När hundarna behövde rastas på kvällen kunde mina föräldrar helt enkelt släppa ut dom. Mamma berättade hur dom kunde höra hur hundarna skällde långt nere på stan. Man fick gå ut och kalla på dom, och så kom dom tillbaka så småningom, när dom hade lust. För som det sägs om taxar: ”Kommer kallad men ej strax ty född till slav är ingen tax”.

Min pappa snickrade en fin hundkoja åt dom där dom sov tillsammans hoprullade så där som taxar gör så dom såg ut som kanelbullar. Kojan var målad i rött och grönt och hade ett runt och fint stort ingångshål på ena gaveln. Men det vanligaste var nog att hundarna hoppade in via taket vars ena sida kunde fällas upp.

När det var dags att ge hundarna mat gjorde man i ordning matskålarna ute i köket och så ropade man ”Hundarna! Hundarna! Hundarna!” Och då kom dom farande inifrån lägenheten i full galopp och med öronen fladdrande. Trevligt minne.