Taxblogg

Min syster går i taxtankar. Så visst, jag börjar också tänka på taxar och på taxar jag känt under livets gång.

Bilden visar en annan syster, 11 år gammal här, med taxen Circe i famnen. Vacker bild, tycker jag. Länge sen förstås. Fotograf var en av mina morbröder, han var duktig på sånt.

Två släthåriga bruna taxar hade vi när jag var barn: Cedric och Hannibal. Jag skrev om dom i inlägget ”Hundarna! Hundarna!” här.

Senare kom en strävhårig tax in i vårt liv, men henne hittade jag ingen bra bild på. Svårt tävla med morbror.

Hundarna! Hundarna!

img659_HannibalochCedric_3Här är dom.
Det här är länge sen, nån gång på 1950-talet. Taxen till vänster är Hannibal, han till höger är Cedric. Cedric var morbror till Hannibal.

Hundarna var mycket olika till kynnet. Cedric var en allvarligt lagd hund, kanske rätt mycket melankoliskt funderande över tillvaron, vad vet jag. Hannibal var ett busfrö, en riktigt livlig och glad rackare.

Vi bodde i Söderhamn i en stor gammal lägenhet i den s.k. Borgmästargården på Norrtullsgatan. Staden var liten och så värst mycket trafik var det nog inte då. När hundarna behövde rastas på kvällen kunde mina föräldrar helt enkelt släppa ut dom. Mamma berättade hur dom kunde höra hur hundarna skällde långt nere på stan. Man fick gå ut och kalla på dom, och så kom dom tillbaka så småningom, när dom hade lust. För som det sägs om taxar: ”Kommer kallad men ej strax ty född till slav är ingen tax”.

Min pappa snickrade en fin hundkoja åt dom där dom sov tillsammans hoprullade så där som taxar gör så dom såg ut som kanelbullar. Kojan var målad i rött och grönt och hade ett runt och fint stort ingångshål på ena gaveln. Men det vanligaste var nog att hundarna hoppade in via taket vars ena sida kunde fällas upp.

När det var dags att ge hundarna mat gjorde man i ordning matskålarna ute i köket och så ropade man ”Hundarna! Hundarna! Hundarna!” Och då kom dom farande inifrån lägenheten i full galopp och med öronen fladdrande. Trevligt minne.