Om grävlingar

Grävling i grytöppning. Foto: Hans Lidman, 1955. Bild hos Edsbyns museum.
Finns även hos Dibis, bild HLD00102.

När vi vintrade stugan på Sandskär träffade vi en jägare, som kom gående på stranden med geväret över axeln. Vi pratade en stund. Han och några andra var ute på ön för att jaga räv, rådjur och grävling. Han frågade om vi haft problem med grävlingar. Det som hänt hos oss är att grävlingen grävt djupa gropar här och var på tomten för att komma åt jordgetingbon. Vi har inget emot att bli av med jordgetingarna efter att grävlingen varit där. Men det är inte så trevligt att råka trampa i dom ganska djupa groparna och fara på näsan i blåbärsriset. Men annars – peppar, peppar! – har vi inte haft problem med dom. Inga försök att bosätta sig under huset – peppar, peppar igen. Jag frågade jägaren om det här knepet att hålla grävlingen borta genom att kasta in nåt som luktar människa under huset. Ja, men det kan man prova, sa han.

En kväll nån gång i slutet av juli när det började skymma såg jag grävlingen komma upp från stranden på gången som leder upp från bryggan. Full fart med dom där små korta benen.

När vi sagt hej då till jägaren och han travat vidare längs stranden fick jag en vers i skallen som malde på hela dan sen. ”En jägare gick på jakt och sköt, en hokus pokus kokosnöt, så den föll ner på en dragon, som stoppa den i sin kanon, och sköt så det sa piff och paff….” Och så vidare. Jag kan hela utantill och brukade dra den för mitt barnbarn i Melbourne när han var mindre. Det är Lennart Hellsing som skrivit den. Ser nu att versen varit med i bloggen en gång tidigare i inlägget ”Pukhäst” här.

Nu hittade jag fler tips på hur man kan bli av med grävlingen i sin trädgård här. Och innan vi lämnade ön kastade jag i alla fall in en del använda underkläder under stugan. Hoppas det hjälper.

Om att jaga ekorrar

I december förra året bloggade jag om Naturvårdsverkets förslag att tillåta allmän jakt på ekorrar. Jag tyckte inte det var nåt bra förslag.
Återanvänder bilden eftersom den är så fin.

Förslaget möttes av mycket kritik. Naturvårdsverket har sedan tänkt om och dragit tillbaka det. Bra det, tycker jag. Varför skulle man vilja skjuta ihjäl detta lilla djur? Bara för nöjet att pricka – och döda – ett levande varmblodigt djur? Usch!

Invändningarna mot förslaget har bl.a. handlat om följande:
– Ekorrens värde som resurs avseende såväl kött som päls bedöms som lågt.
– Den skada arten kan orsaka bedöms som marginell och det finns möjlighet att bedriva skyddsjakt på enskilds initiativ för att förebygga skador året runt.

Jakt på ekorre av annat slag förekommer ibland på Sandskär om sommaren. Men nån framgång blir det aldrig. Här en bild från ett sånt tillfälle för några år sen. Ekorrträden bevakas här av vårt aussie-barnbarn och hunden Nisse, som vi också har besök av ibland.

Kanske önskar Nisse att han var en malinois? En belgisk vallhund som kan tränas att hoppa högt och klättra upp för trädstammar och murar. Men skam den som ger sig tänker Nisse och försöker ändå. Ekorrarna klarar sig alltid. Och turligt nog för dom finns det inga belgiska vallhundar på ön, efter vad jag vet.
På Youtube finns flera exempel på vilka fantastiska trick dom här ganska stora hundarna kan göra. Titta t.ex. här.
Artikel om Naturvårdsverkets beslut här.
Mitt inlägg från december 2019 (julafton) här.

Spring, Kurre, spring!

Snart blir det kanske fritt fram att jaga ekorrar efter 18 års förbud enligt ett förslag från Naturvårdsverket. Jakten ska få pågå mellan den 15 november och den 29 februari i hela landet enligt förslaget. Skinnet och köttet kan tas tillvara skriver man i en artikel i DN. Äta ekorre? Vilka människor gör det?

Stammen är livskraftig hävdar man: 200 000 individer i Sverige. Så varför inte låta småviltjägare ha lite skoj och döda ekorrar? Lobbying från Jägarförbundet nämns bland kommentarerna till DN:s artikel.

Många som kommenterat är förvånade och upprörda över förslaget. En som själv är jägare skriver att varken skinnet eller köttet torde vara av någon som helst betydelse för jägare. Dessutom att ekorrar inte är skadedjur. Det där om att dom skulle livnära sig på fågelägg och -ungar är en myt. Jaga vildsvin istället! Där kan man tala om skadedjur.

Det är på Sandskär jag brukar träffa på ekorrar, men jag tycker att dom blivit färre på senare år. Är det minken som tar deras ungar?

Skjuta sångsvanar och tranor kan också gå för sig om vissa förutsättningar uppföljs skriver man. Vet inte om artikeln ligger bakom betalvägg eller ej. Länk här.

Gamla grejer (3)

DSC5820_edDet här är ett s.k. kruthorn. Man öppnade det i den bredare änden och fyllde i krut. När man sen skulle ladda sitt vapen hällde man över krutet via den lilla öppningen med proppen till vänster på bilden. Kruthornet var tydligen dels ett sätt att bära med sig krutet, dels ett sätt att få rätt mängd krut i laddningen. Men rätta mig för all del om jag har fel: nån expert på kruthorn är jag inte! Har mina kunskaper från Wikipedia… Att det kallas kruthorn beror tydligen på att det ofta tillverkades av horn från nötkreatur eller get – också enligt Wikipedia.

Kruthorn var ofta dekorerade på nåt sätt. På det här gamla kruthornet  har man på ena sidan ristat in en häst och ett rådjur – eller nåt annat behornat djur – och på baksidan en liten fågel. Hur gammalt kruthornet är och vem som ägt det vet jag inte. Gissningsvis tillhörde det stugans första ägare, dvs August Österlund, han som byggde stugan på 1860-talet.  (Klarare och tydligare bild om du klickar på den).