Gamla bekanta

Måsar lär kunna bli ganska gamla. Läste nånstans att den äldsta mås man hittat i Europa var lite över 33 år gammal. Och så gillar dom att komma tillbaks till gamla kända trakter. Så det är nog inte konstigt att den här måsen en liten bit från vår brygga knappt lyfte på näbben när vi la till med båten för första gången den här säsongen. Den bryr sig inte. Den ligger kvar när vi kånkar bagage, matkassar och vattendunkar förbi på bryggan upp mot stugan. Inte heller brydde den sig det minsta om när jag ett tag senare vadade omkring i fiskarbrallerna inte långt från stenen för att ordna med båtens förtöjning.

Hej på dig måsen! säger jag och tycker det känns trivsamt att den ligger där igen. Om det är mamman eller pappan på bilden vet jag inte. Men den har röd eyeliner. Klicka för större bild.

Pang! Pang! Pang!

Vi var på Sandskär ett par dar. Tärnorna kom och anföll som dom brukar. Dom har ett speciellt argsint och mycket högljutt attacktjatter när dom dyker ner på en. Det skär i öronen. Dom är verkligen väldigt aggressiva.

Jag hade cykelhjälmen på den här gången. Pang! Pang! Pang! Det smällde till i hjälmen om och om igen.

En av tärnorna låg på stranden i en grop. Jag gick dit och tittade men såg inga ägg där. Kan tärnor skenvalpa? tänkte jag. Men det visades sig att det var ”skenet som bedrog”, eller rättare sagt: det var jag som tittat i fel grop. Kollade igen och hittade ett par små tärnägg. Jag tog en spade och flyttade undan äggen längre bort på stranden. Jag såg inte om tärnorna hittade dit sen. Men min teori är att dom är dummare än måsen…(det är väl rätt korkat att lägga ägg direkt på stranden!)

Likadant gjorde jag förresten med ett måsbo med tre ägg som låg längst ut på bryggan när vi kom till ön. Det gick inte att ha kvar precis där båten skulle vara förtöjd och där vi skulle röra oss hela tiden för mer jobb med bryggan. Jag tog en spade och en stor skiva och föste upp hela boet med äggen i på skivan. Sen la jag boet på en stor och hög sten i strandkanten. Och tänk att måsen hittade dit! Jag blev så glad när jag såg att den lagt sig på äggen där. Sorgligt nog gick det ändå illa till sist. Minken fick sig en äggfrukost. Jag vet ju inte att det var minken men gissar det. Kan ju ha varit nån stor fågel också, kråka kanske?

Och, om du undrar: ja, jag har dåligt samvete för att jag inte lät tärnorna och måsarna ha kvar sina bon. Men vi skulle röra oss där hela tiden, själva skulle vi klara oss fint med cykelhjälm och andra skydd mot attackerna (även om det är otrevligt att bli anfallen) men dom skulle inte kunna ruva på sina ägg där. Nu fick dom i alla fall chansen nån annanstans. Fast sen gick som det gick. Tyvärr.

På strandpromenaden

_DSC5627_ed2Ja, dom växer till sig. Fortfarande bevakas dom ilsket av sina föräldrar med flygunderstöd från mostrar, farbröder eller andra släktingar. Ska man ut på bryggan är det paraply eller ”tärnpinnar” som gäller. Vi har ju varit med om det här andra somrar, och jag vet att en särskild trevlig känsla av frihet inträder när fåglarna flyttat undan från stranden och man kan gå ut på bryggan utan att riskera flygattacker.

_DSC5617_ed2 Vi tror att dom här tärnorna är silvertärnor, inte fisktärnor. Anledningen är: ingen svart spets på näbben (som fisktärnan har), extremt korta ben (fisktärnan har längre ben), långa vingpennor som sticker ut bakom när tärnan sitter, flygstilen + aggressiviteten.

Om silvertärnan skriver Wikipedia: ”Arten är känd för att vara det djur i världen som flyttar den längsta sträckan mellan sin häckningsplats och sina vinterkvarter, som återfinns i Antarktis. De populationer som flyttar längst flyttar cirka 40 000 kilometer årligen, vilket motsvarar ett varv runt jorden. På grund av dessa långa förflyttningar är silvertärnan den organism som sammanlagt får uppleva flest soltimmar per år”.

Varför Antarktis, undrar jag. Där är det väl för 17 hakar kallare än det är under svensk vinter. Nån fågelkännare som kan förklara detta beteende? Det finns väl nån bra förklaring kan jag tro, tillgång till särskild mat eller nåt.

(Som vanligt, lite större och klarare bild om man klickar på den).

Måsungen

Hm, det är ingen rolig historia det här – mer sorglig. Det handlar om naturen som väl inte alltid är så ”god”. Historien om en måsunge och ”survival of the fittest”.

Så här sent på sommaren har dom flesta måsarna dragit iväg nån annanstans från ”vår ö” i Hälsingland – ut till havs, eller vart? Är dom i Stockholm allihop och snor mat på uteserveringarna? I all fall är det ganska tomt och tyst i skärgården. En måsunge finns kvar.

image

Ensam simmar den omkring vår brygga, fraterniserar lite med en gammal vit boj som ligger  nära bryggan eller strövar lite rådvill runt på stranden.

En vuxen mås sitter på grannens brygga. Jag tänker att det kanske är pappan eller mamman som försöker hålla koll på sin unge. Men nåt fel är det nog på den. Den ropar ödsligt och övergivet.

Måsungen verkar bara kunna flyga en mycket kort sträcka. Ett sånt försök fick jag med på bild. Men överhuvudtaget verkar den som sagt inte vara helt ok. Det är nåt som fattas, födgeni kanske. Den ser rätt mager ut. Jag tänker att den kommer inte att klara sig länge. Kanske kommer havsörnen och tar den, eller så hittar jag den död på stranden en dag.

image

Det tog en ände med förskräckelse och mycket snabbare än jag hade trott.

Jag ser den vuxna måsen flyga oroligt över vattnet nära land. Sen får jag syn på måsungen som kavar in bland stenarna vid bryggan. Men den ser  konstig ut. Är den skadad?

Sen tar det slut snabbt där bland stenarna i det som tidigare var en stenkista. Jag ser nåt mörkt med päls.

image

Den tjuvaktiga tärnan

– God afton, vackra tärna, hur mås det?
– Äh, håll truten!
Skratt och fniss… Ja, sånt tyckte jag var roligt när jag var liten.

Nu visar det sig att tärnor inte bara kan vara oartiga utan även tjuvaktiga. Den modiga mås jag skrev om i förra inlägget ligger inte på stenen längre. Boet har högst otillbörligt stulits av tärnorna. Och dom har inte bara snott boplatsen utan ägnar sig också åt äggnapping. I boet ligger två brunaktiga måsägg och ett litet blåaktigt tärnägg.

2 + 1
2 + 1

Modig mås

Stickigt måsbo
Stickigt måsbo

De senaste somrarna har en väldigt aggressiv tärnfamilj ockuperat den sten nära vår  brygga som traditionellt gått under namnet Måsstenen. Vi har blivit anfallna varje gång vi försökt gå ut på bryggan. Och inte bara av mamman eller pappan: släktingar och goda vänner brukar också med liv och lust delta i flyganfallen. De är otrevligt närgångna och nöjer sig inte alls med störtdykningar utan hackar oss i huvudet om tillfälle ges. Jag brukar ha med en långborste och hålla upp som försvar (då hackar de på den) och min man brukar ta ett paraply. Jag tycker om tärnor men föredrar att hålla ett litet avstånd till dem.

I höstas när vi gjorde i ordning för vintern satte vi fast fågelskydd i form av längder med långa metallpiggar på stenen. Tärnorna har nu varit där och kollat läget flera gånger för att se om det ändå skulle gå att bo där. Men till slut var det en mås som vågade sig på att bygga bo på stenen trots piggar och instuckna grankvistar. Och nu turas måspappan och måsmamman om att ligga där och ruva på två brungrå och lite prickiga ägg. Heja, måsen! säger jag. Den beter sig betydligt bättre än tärnorna och låter oss både gå på bryggan och röra oss i vattnet en bit från stenen utan att flytta sig från redet. Tärnorna hålls nånstans i närheten men har inte kommit och hackat på oss än i alla fall.

Fast nu oroar jag mig för hur det ska gå med måsungarna bland alla piggarna. Usch! Hur ska de kunna krypa omkring där utan att sticka sig? Och så får jag dåligt samvete för att vi har satt dit piggarna. Kanske kan vi lyfta upp måsboet, ta bort piggarna och lägga dit boet igen när ungarna väl är kläckta och är ute och övar sig på att simma eller nåt? Vi får se.