Hm, det är ingen rolig historia det här – mer sorglig. Det handlar om naturen som väl inte alltid är så ”god”. Historien om en måsunge och ”survival of the fittest”.
Så här sent på sommaren har dom flesta måsarna dragit iväg nån annanstans från ”vår ö” i Hälsingland – ut till havs, eller vart? Är dom i Stockholm allihop och snor mat på uteserveringarna? I all fall är det ganska tomt och tyst i skärgården. En måsunge finns kvar.
Ensam simmar den omkring vår brygga, fraterniserar lite med en gammal vit boj som ligger nära bryggan eller strövar lite rådvill runt på stranden.
En vuxen mås sitter på grannens brygga. Jag tänker att det kanske är pappan eller mamman som försöker hålla koll på sin unge. Men nåt fel är det nog på den. Den ropar ödsligt och övergivet.
Måsungen verkar bara kunna flyga en mycket kort sträcka. Ett sånt försök fick jag med på bild. Men överhuvudtaget verkar den som sagt inte vara helt ok. Det är nåt som fattas, födgeni kanske. Den ser rätt mager ut. Jag tänker att den kommer inte att klara sig länge. Kanske kommer havsörnen och tar den, eller så hittar jag den död på stranden en dag.
Det tog en ände med förskräckelse och mycket snabbare än jag hade trott.
Jag ser den vuxna måsen flyga oroligt över vattnet nära land. Sen får jag syn på måsungen som kavar in bland stenarna vid bryggan. Men den ser konstig ut. Är den skadad?
Sen tar det slut snabbt där bland stenarna i det som tidigare var en stenkista. Jag ser nåt mörkt med päls.
Den var lite svår att upptäcka först därinne i ljus- och skuggspelet på stenen borta vid tallen. Men där sitter den ju och mumsar. (Bilden blir mindre dimmig om du för ‘pekaren’ över den).
Undrar om den här lilla ekorrungen numera är i ekorrarnas himmel. Ekorrar lär inte bli mycket mer än ca 3 år i det vilda. Vissa individer kan bli 6-7 år enligt Wikipedia.
Arundo 