Oj då!

Läser i Hela Hälsingland att Dragon Gate, som ligger efter E4 nära Dalälven, ska öppna! Det var värst. Jo jo, det har gått några år. Först låg där ett hotell som hette Älvkarlen, byggt vid mitten av 1980-talet, men det gick i konkurs bara ett par år efter starten. Sen var byggnaden flyktingförläggning ett tag innan nya kinesiska ägare (en myggmedelstillverkare) köpte alltihop och började bygga nytt och kinesiskt. Med varierande resultat tydligen. Byggnadsarbetarna fick uselt betalt och man arbetade under en del riskabla förhållanden. Vi som farit förbi där lite då och då dom här åren har ju undrat lite över hur hotellet kan stå outnyttjat så där år ut och år in. Omkring 10 år har gått, läser jag. Men myggmedelskillen har gott om pengar tydligen.

Det ser rätt märkligt ut med ett kinesiskt bygge mitt i det svenska landskapet med tall- och granskog. En gång för flera år sen stannade vi och åt där på kinesrestaurangen. Det var faktiskt inte särskilt bra, så vi har inte provat igen. Men det kan ju ha blivit bättre sen dess. Och så fanns det då en stor affär med en massa olika grejer. Intressant att Dragon Gate öppnar nu (om det nu verkligen gör det… Har hört det där förr). Ska titta lite extra nästa gång vi far förbi. Kanske t.o.m. stanna och ta en titt. Äta? Hm, vi får se.

Strax efter att man passerat Dragon Gate på sin väg norrut på E4 kommer man till bron över Dalälven. Älven är härligt bred och fin där. Vacker utsikt åt båda hållen. Och i mitt stilla sinne brukar jag glädjas åt att nu…nu…nu…är jag strax i Norrland igen. Förr brukade jag ibland hojta ett hurra eller nåt sånt när vi var mitt på bron, men det uppskattades inte alltid av ev icke-norrlänningar som satt i bilen. Så nu tar jag det tyst för mig själv istället. Att rätta sig efter Dalälven för att pricka in var Norrlands södra gräns går är förstås ingen helt korrekt indelning av landet, men lite ungefär så nånting är det väl – i alla fall. I dagligt tal.

Här några artiklar om Dragon Gate:
Noll betalande gäster på tio år, Arbetarbladet, artikel från 2013, här.
Livsfara, rockshow och ”Sveriges sämsta bygge” – här är historien om Dragon Gate, Hela Hälsingland, artikel från sept 2016, här.
Klart – Dragon Gate får öppna och ta emot gäster, Hela Hälsingland, artikel från dec 2016, här.

”Lifsens rot”

Nu har jag lyssnat på del 3 i Norrlandspodden där Sofia Mirjamsdotter och Po Tidholm talade om kulturen i Norrland. Bra program igen – har lyssnat på del 2 tidigare (bloggade om det i Norrland som koloni), men fortfarande inte hört del 1.

Efter programmet om kulturen sitter jag faktiskt med lite tårar i ögonen och som ett ”sug i bröstet”; så mycket känslor kommer upp. Ändå har jag ju inte alls själv den erfarenhet av glesbygd långt in i Norrlands inland som dom talar om  – små byar långt inne i skogen och såna platser. Jag är född i Sollefteå men växte upp i Söderhamn, som förstås är en riktig metropol jämfört med många av dom platser i den norrländska glesbygden som Po Tidholm och Sofia Mirjamsdotter talade om. Mot slutet av programmet läste Sofia Mirjamsdotter ur dagboksanteckningar som hennes mormors pappa (om jag minns rätt) hade skrivit om året 1931. Mycket korta noteringar om ett hårt liv, men det grep verkligen tag och det var nog då det kom tårar i ögonen.

Om film och litteratur talade dom i programmet. Filmen ”Så som i himmelen” av Kay Pollak kom upp och jag måste säga att det kändes rätt bra faktiskt att få min egen reaktion bekräftad av Po Tidholm. Jag såg filmen på en bio i Sigtuna för flera år sen. Hade kommit dit tillsammans med en grupp människor som jag inte kände särskilt väl men som  jag umgåtts med en kortare tid. När vi kom ut från biografen ropade flera av dom till varandra sånt som ”Åh, vilken film!” ”Vad bra den var!” och sånt, men jag sa ”Nej, usch! Usch!” Där kände jag mig verkligen utanför. Jag tyckte filmen var förljugen, riktigt gräslig och jag satt och vred mig i biofåtöljen under föreställningen och undrade hur jag skulle stå ut. Nu i Norrlandspodden använde Po Tidholm ord som vämjelig, manipulativ och fascistoid. Just det! tänker jag. Rätt! Så var den. Tidholm har tydligen skrivit en essä om filmen där han sågat den ordentligt. Den måste jag gräva efter.

Litteratur talade dom också om i programmet och nämnde Sara Lidman, Kerstin Ekman, Torgny Lindgren, Lars Ahlin, Mikael Niemi m.fl. författare. När det gäller litteratur ”sopar Norrland mattan med resten av Sverige” tyckte dom i programmet. Det är mer ”på riktigt”, det är på liv och död, rakt och ärligt, inget poserande. Lite typ ”Lifsens rot” för att citera Sara Lidman, sa Po Tidholm.

Norrland i mitt hjärta…ja nog finns det en hel del vemod och sorg över Norrlands historia och över dagens utveckling i denna stora del av Sverige. Men tack för ett bra program, Sofia Mirjamsdotter och Po Tidholm!

Norrlandspodden hittar du här.

Norrland som koloni

I ett kungligt brev 1542 från Gustav Vasa till ”gemene man i Gästrikland och Hälsingland samt Medelpad och Ångermanland” skriver kungen: ”sådana ägor som obygde ligga, hör Gud, Oss och Sveriges krona till, och ingen annan”. Här skulle nybyggen anläggas och beskattas för att få intäkter till Kronan. Så var det i full gång, men koloniseringen av Norrland började faktiskt redan på 1300-talet.

Jag har just lyssnat på Del 2 i den nya Norrlandspodden där Sofia Mirjamsdotter, journalist och ledarskribent vid Sundsvalls tidning, samtalar med Po Tidholm om frågor som rör Norrland. Hittade Norrlandspodden via en artikel i Hela Hälsingland (länk nedan).

I programmet om Norrland som koloni utnyttjad av andra delar av Sverige togs en rad olika exempel upp. Som skatt för laxfiske på 1300-talet (genom kyrkan om jag minns rätt), Gustav Vasas nya friska tag inom kolonisationspolitiken på 1500-talet och så t.ex. om hur sågverken på 1800-talet köpte mark billigt av aningslösa skogsägande bönder och så fram till dagens gruvdrift i Norrland. I dag är det tydligen fritt fram för utländska bolag att t.ex. provbryta i naturreservat och etablerar dom sig sen kan dom tydligen ta med sig egen arbetskraft så några nya arbetstillfällen för norrlänningar verkar det inte bli. Samerna drabbas förstås på flera olika sätt – igen! Och snart finns väldigt lite orörd natur kvar. Det var ett mycket intressant program. Del 1 har jag inte lyssnat på än. Nästa gång – Del 3 – ska dom tala om turismen.

Programmen i Norrlandspodden hittar du här.
Artikeln i Hela Hälsingland här.

Åh, Söderhamn!

Söderhamn – den lilla staden i Hälsingland där jag bodde som barn, växte upp, gick i skolan. Och som jag flyttade ifrån – till Stockholm – efter studenten. Men inte kallar jag mig stockholmare fast jag bott här sen sent 60-tal. Söderhamn har en stor plats i mitt hjärta, inte bara för att jag ofta kommer dit om somrarna pga stugan på Sandskär. Jag bryr mig om Söderhamn, jag vill att det ska gå bra för Söderhamn och alla som bor där, att det ska vara en levande stad där människor vill bo, där det finns bra skolor, gott om arbetstillfällen och mycket trevligt att göra på fritiden. Naturen runt omkring har dom ju redan, söderhamnarna.

Jag blir glad när jag läser om simlöp-tävlingen i Söderhamn i augusti (bloggade om tävlingen i förra inlägget) eller om Pride-festivalen, eller om att Söderhamn intar första platsen i ”Sveriges Friluftskommun 2014”, visserligen delad första plats med Leksand och Örebro – men i alla fall.

Men jag blir ledsen djupt in i hjärtat när jag läser om att Söderhamn kallas ”SD:s starkaste fäste norr om Blekinge”. SD, som av många anses vara ett fascistiskt parti och i varje fall ha klart fascistoida drag. Och alla som vet nåt om partiet vet ju att det har sina rötter i nazismen. Varför har ett sånt parti fått fäste i min barndomsstad? En stad som dessutom har minst sagt röda anor.  Ja, några svar på den frågan ger Po Tidholm, dels i sin bok ”Norrland”, som  jag lånade på bibblan och läste häromåret, dels i en lång artikel i Magasinet Arena som publicerades tidigare i år och som jag just läst.

Po Tidholm skriver förstås inte bara just om Söderhamn utan om det som händer – eller inte händer – i Norrland överhuvudtaget. Det går inte bra, kort sagt. Av städerna är det bara Umeå det går bra för. ”Umeå är en ö av tillväxt i ett hav av undergång” skriver Tidholm i artikeln i Arena. Och att få tillväxt runt om på flera platser i Norrland och få detta undergångshav att sina handlar självklart om mycket mer än att få stopp på rasismen och på SD:s inflytande i kommunerna. Men ändå… tänk om vi kunde få stopp på den här otäcka utvecklingen mot högerextremism och rasism som pågår – inte bara i Sverige utan i flera länder inom EU! Det är ju val till riksdagen i höst, och det är val till Europaparlamentet 25 maj. Om valet till Europaparlamentet skrev jag på min andra blogg här.

”…ett hav av undergång” – ja, visst blir man ledsen, och inte vill vi att det ska vara så i Norrland! Artikeln är lång som sagt men väl värd att läsas. Du har den här.

Mer om Po Tidholms bok ”Norrland” kan du läsa här.

Norrlands litteraturpris

10 författare är nominerade till Norrlands litteraturpris. Det är ett pris som Norrländska litteratursällskapet delar ut. Det är tydligen ett av Sveriges äldsta litterära pris, första gången det delades ut var 1973. Priset ska gå till en skönlitterär bok där författaren eller boken har norrländsk anknytning. Prissumman är 10 000 kr.

”Sandskär i mitt hjärta” är inte en skönlitterär bok så jag hör inte till dom nominerade… Det får bli en annan gång!

Bland dom som nominerats noterar jag särskilt Po Tidholm från Trönödal strax norr om Söderhamn. I boken ”Norrland” har han samlat essäer och reportage från resor runt om i Norrland. Jag har inte boken men lånade den på bibblan för ett tag sen och läste här och var. Vemodiga och lite sorgsna texter. Välskrivet och med mycket känsla för denna stora del av Sverige. Städer som Umeå och Luleå klarar sig nog men hur ska det gå med inlandet? Arbetslöshet, nedläggningar av skolor och affärer, avfolkning, glesbygd, kalhyggen osv.

I mittuppslaget finns ett antal fotografier som Po Tidholm tagit själv. Göran Greider skriver i sin recension av boken: ”Från fotona han tagit strömmar emellertid ett slags norrländsk vardagsapokalyps rakt mot mig: En tom gungställning vid en sjöstrand med ett berg långt bort, en röd Lynx skoter (och Lynx betyder lodjur) i snön bredvid ett avhugget älghuvud.
Och så molnen, av fantasin omedelbart förvandlade till säreget norrländska moln, som vittnar om de yttersta klockslagen över en ändlös landsväg, ett kalhygge, en stugby. De där fotografierna fiskar upp så mycket av det allvar och den sorg som Tidholm sällan riktigt sjunger ut om i sina texter”. Läs Greiders recension i DN från november förra året. Välskriven och berörande, den också.

Göran Greiders recension av Po Tidholms bok ”Norrland” finns här.
Norrlands litteraturpris kan du läsa om på sidan eProvins här.
I eProvins finns min bok om Sandskär med på sidan Boknytt, och ett författarporträtt av mig – självporträtt – finns på sidan Porträtt.