Paddelminne

Den här bilden är inte tagen på Sandskär, det ser ju alla. Platsen är Port Phillip Bay, dvs den stora bukten vid Melbourne, Australien. Det man ser i bakgrunden är den långa piren i St Kilda, strax utanför Melbourne. Bilden är från februari förra året.

Jag försöker paddla i en surfski – med blandat resultat. Ibland lyckades jag faktiskt ha båda benen uppe i fotstöden, och det är ju så det ska vara. Men när jag först satt mig i (på) surfskin kom jag att tänka på hur vi som barn kunde ta vara på en stock som smitit och flöt i vattnet vid Sandskär (flottat timmer låg då fortfarande förtöjt längs Grimsön) och försöka balansera på den. Har du provat det? Tala om rankt.

Och i the Bay gick jag också gång på gång runt och tog in en hel del vatten. Men en bra grej med en surfski, till skillnad från en kajak, är att det är så lätt att ta sig upp igen. Det finns ju ingen sittbrunn som man ska sticka ner benen i utan man sitter mer ovanpå farkosten med fötterna i ett fotstöd. Vi höll oss på ganska grunt vatten och det var inte alls kallt. När jag paddlade rakt mot vågorna med båda benen uppe gick det stundtals bra men så fort jag skulle svänga gick jag runt. Roligt var det, och att jag blev så genomblöt gjorde inte så mycket. Jag ska nog prova igen nån gång. Men dessförinnan hoppas jag på en bra kajaksommar i Söderhamns skärgård, runt Sandskär och dom andra öarna.

Kajaktankar

I dag på bussen ut till Djurgården satt jag bredvid en gammal dam. Hon somnade till lite då och då och ryckte upp sig och somnade igen så där som man lätt gör om man är riktigt trött och sitter i en buss eller en bil. Efter ett tag vaknade hon till lite mer ordentligt och frågade mig var det var bäst att byta till spårvagnen för att ta sig till Waldemarsudde. Hon skulle gå på utställningen med måleri av Sigrid Hjertén.

När bussen körde över Djurgårdsbron tittade vi på folk som var ute och promenerade på isen i solen bortåt Sjöhistoriska museet. Jag brukar paddla här i kanalen, sa hon, jag brukar paddla runt Djurgården. Det visade sig att hon var en gammal van paddlare, att hon paddlade både på sommaren och på vintern och var med i en paddelklubb som heter Föreningen Kajakidrott, FKI. Oftast paddlar jag ensam, sa hon. Eftersom hon tävlingspaddlat en hel del ville hon ju köra på fort.

Så där ser man, tänkte jag. Här får jag för mina förutfattade meningar. Jag trodde ju det var en trött gamling som satt där bredvid mig och så visar hon sig istället vara något av en tuffing. Vinterpaddling har jag själv aldrig prövat på. Och just nu går det ju för all del inte heller – i Djurgårdsbrunnskanalen i varje fall. För mycket is i vägen. Innan hon steg av hann jag berätta att jag själv paddlar mest i Hälsingland. Och naturligtvis, hon visste precis när jag sa att jag nyligen skaffat en VKV Kåre. Vi hade nog kunnat prata ett bra tag till. Men hon skulle av. Och hon tyckte ändå jag skulle kolla på FKI och se om det var nåt för mig. Kanske kanske….tänker jag. Och längtar alltmer efter att vintern ska ta slut.

Vill ni se hur den ser ut? Min kajak. Ja, det vill ni förstås. Så här vacker är den när den ligger på bryggan.

En gammal fin kajak

Hej då, min stora gamla kajak, och lycka till hos din nya ägare! En vacker träpaddel följde med. Den nye ägaren blev glad och jag blev glad över att kajaken verkar ha hamnat i rätta händer. Och så är jag glad för att jag får mer plats för våra övriga flytetyg.

Många trevliga minnen har jag av denna kajak. Den har ett skrov av träribbor och är sedan klädd med hårt spänt tyg som blir ännu mer spänt när man målar det med spännlack. Och så har vi målat tyget vitt runt om.

Ett tag var kajaken röd, men det var länge sen. Den var liksom draperad på ovansidan. Det var nämligen svårt att spänna tyget tillräckligt hårt och spännlack kände vi inte till då. Bild på mig och en liten kille i vackert röd och lätt draperad kajak finns med i min andra blogg här. I boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” finns ett kapitel som heter Båtar och kajaker och där finns bilden också med. Och en del andra båtar och kajaker.

Kajakminne

img094_ed3På Sandskär har funnits två kajaker med skrov av träribbor täckta med tyg. Den ena finns kvar som ”renoveringsobjekt” – ett oklätt ribbskrov. Den andra klädde min pappa och jag om för många år sen. Vi lyckades inte få till det riktigt så den blev lätt draperad på ovansidan – eller om det nu kan kallas däck på en kajak. I dag är kajaken sen länge omklädd på lite proffsigare sätt i alla fall och inte längre draperad. Och vi har andra modernare grejer numera. Paddeln ovan är väl modell 1940- eller 50-tal.
Bilden är från 1976. Vi har varit ute på en eftermiddagstur och en av oss blev lite sömnig.
(PS: Klarare bild om du för ”cursorn” över eller klickar på bilden. Och så: nej, det är inte en säl där i vattnet, bara en sten som sticker upp lite. Det finns gott om sten i den där skärgården).

Springa mellan berg

Ja, det ska man kunna göra i Söderhamn den 23 november. En löptävling ordnas mellan stadens två berg, Västra Berget och Östra Berget, läser jag i Hela Hälsingland på nätet. Trevlig idé. Jag ska inte delta, nån löpare är jag inte och inte är jag i Söderhamn heller. Men jag tycker det är bra med aktiviteter av det här slaget i stan – allt som bidrar till att ”sätta lite fart” på stan. I somras ordnade staden en Pride-festival som första stad i Gävleborgs län. Och även nästa år blir det en Söderhamn Pride. Mycket bra. Inte bara genom att vara ytterligare nåt som händer i stan utan förstås även genom syftet att minska fördomar och bidra till ändring av attityder gentemot homosexuella.

Men åter till bergen… Det är Hälsinglands Multisportklubb som arrangerar löptävlingen. Klubben bildades 2009 i en bastu i Vemdalsfjällen läser jag. Trevligt. Multisport består av fyra basgrenar står det också: orientering, mountainbike, paddling och löpning. Paddling – aha! Men gissningsvis är det paddling av lite tuffare slag än det jag gillar – att glida runt i kajaken längs öarna i skärgården en stilla kväll med lugna blanka vatten eller längs samma öar en solglittrande dag med lite lagom stora vågor.

Gamla vattentornet på Västra Berget byggdes nån gång i början av 1900-talet. Berget är ganska vilt och vackert, inte lika iordningställt som Östra berget. Vi tyckte om att leka på Västra Berget när jag var barn. På Östra Berget ligger högst upp utsiktstornet Oscarsborg. På Söderhamns stads sida står det: ”Utsikten från tornet är enastående. Härifrån ser du hela staden. Tornet är 23 meter högt, du kommer ända upp på taket via den vindlande trappan.  Oscarsborg invigdes 1895 och ritades av dåvarande stadsingenjören Gustaf Hultqvist. Märkligt nog uppfördes byggnaden som övningslokal för sångarföreningen i staden, som också samlade in pengarna till byggandet av borgen”.
På Östra Berget ordnas underhållning och musikkvällar sommartid.

På sidan Söderhamn (flik ovan) kan du se en bild på vattentornet på Västra Berget och på en annan bild syns Oscarsborg på Östra Berget i bakgrunden.

Artikeln om löptävlingen har du här.