Kärr och rostigt ris

Gick en vända över ön. Bilden ovan är en sorts kärr eller våtmark som minner om den tid då Sandskär bestod av två öar: Sandskär och Lilla Sandskär. En liten bro leder över det som för länge sen var ett vattendrag, men särskilt vått är det inte längre alls här. I min bok ”Sandskär i mitt hjärta” skriver jag om tiden då ön var två, och det finns även med ett utsnitt av en karta från 1893/1895. Den lilla ön kallades Alder eller Anderholmen.

På vår tomt och ute i skogen såg jag här och var områden med vissnat rostbrunt blåbärsris utan tillstymmelse till blad. Där blir det inga bär den här sommaren. Det beror tydligen på att det snötäcke som normalt skyddar blåbärsplantorna nån gång under vårvintern sjunkit ihop så mycket att växtligheten stuckit upp ovanför snön. Sen kom det en köldknäpp, troligen kombinerat med stark sol, som förstörde det blåbärsris som var oskyddat. Förklaras i en videosnutt hos svt här.

Ingen större fara dock tror jag. Det finns gott om överlevande blåbärsplantor också.
Som vanligt: klicka på bilden om du vill se den större.

Läs mer om min bok här. Den går fortfarande att beställa, och du som bor här i skärgården kan ta dig till Sandskär och köpa den direkt av mig – till särskilt skärgårdspris, förstås, och nåt porto blir det ju inte. Kolla först att jag är här, mobil 0701-82 14 78.

Snart så!

Det närmar sig. Isen har gått. I maj ska båten sjösättas och vi kan åka ut till Sandskär igen. Alltid en speciell känsla när vi kommer dit första gången efter det långa uppehållet under vinterhalvåret. Min syster och jag tittade i och för sig till stugan en vacker dag i februari. Då ägnade vi oss mest åt att fotografera is och snö och så sitta och ha det skönt i solen. Se inlägget ”En dag i februari” här.

Wikimedia Commons, Apodemus sylvaticus, foto Simon Eugster, 2007.

När vi kommer ut till ön i maj nån gång är det en hel massa saker som måste göras. Kajakerna ska ut från sin vinterförvaring, glasverandan ska kläs av sina skyddande skynken, fönsterluckor ska bort, huset ska vädras ordentligt och städas grundligt. Stugan är ju inte obebodd under vintern: skogsmössen bor där. Dom där små söta med bruna pepparkornsögon. Svårt att hålla dom ute från en så gammal stuga där mycket är snett och vint och det är springor här och var. Att skogsmössen bor i stugan vintertid innebär att alla sängkläder, soffor m.m. måste svepas in i plast och skyddas så att mössen inte boar in sig där.

Kökslådorna med innehåll är också inplastade över vintern. Innan vi började göra det upptäckte jag en gång när vi kom dit att mössen under vintern gnagt på gummit i gummiskrapor, ”slickepottar”. Dom gör ju så, stackars hungriga små djur; lämnar man ett suddgummi framme över vintern så är det finfördelat och utspritt i massor av små vita bitar när vi kommer tillbaka.

Utomhusjobb är det ju också förstås. Vi ska räfsa och städa på stranden, på stigar och på tomten. Den lilla eken, Sandskärs enda och inte så liten längre, är bra på att sprida massor av torra löv som vinden tar tag i och sprider ut överallt.

Bryggan säkrar vi med rep när vi vintrar för att hindra isen från att lyfta iväg flaken. Nu ska bryggan befrias från repen; förtöjningsanordningarna för båten ska ut och ett ankare för akterförtöjningen ska placeras på lämplig plats. Jag får säkert tillfälle att vada iförd fiskarbrallerna (ett favoritplagg). Och så får vi ju se om vi ska slåss med silvertärnorna igen när vi jobbar på bryggan eller är nere på stranden. Jag har i alla fall en cykelhjälm att skydda mig med från hugg av vassa näbbar mot skallen.

Mycket jobb blir det men roligt!

Tidningsman i mörkblått

August Österlund med familj. Troligen 1898.

August Österlund kom till Söderhamn från Lillkyrka i trakten av Örebro med hustru och liten son 1863. Han blev folkskollärare och organist i staden. Snart föddes parets andra barn, en liten flicka som fick namnet Lydia. Men det slutade illa: mamman dog i barnsäng några dagar efter förlossningen, och en tid senare dog även den lilla pojken. Österlund blev ensam med dottern. Men ett par år senare var han omgift med Charlotta Norell, prästdotter från Norrala. Från 1869 var Österlund redaktör och ansvarig utgivare för den djupt konservativa Tidningen Helsingen.

Familjen utökades raskt med en radda barn. Med Lydia blev barnaskaran sju döttrar och en son. Alla är med på bilden ovan. Framför August och Charlotta sitter Tora, Signe (yngst i syskonskaran) och Elin. Längst till vänster bredvid fadern sitter Anna och bakom henne står Helfrid, Charlottas syster och anställd på Helsingen. Sen kommer sonen Ola med Essan, Augusta och Lydia som sitter längst till höger.

Helfrid Norell, Charlottas syster, har jag lyft fram i ett eget inlägg. Hon var nämligen ett tidigt s.k. pennskaft, en av dom första kvinnliga journalisterna. Skrev om henne i inlägget ”Pionjären Helfrid Norell” här.

Det var August Österlund som lät bygga stugan på Sandskär som vi har nu. När den kom till är oklart. Några av döttrarna berättade för min pappa att stugan byggdes 1864. I taket till ett rum i stugan finns en blyertsanteckning daterad 1865. I protokoll från Stadsfullmäktige i Söderhamn i mars 1868 står det ”… meddelades orgelnisten C A Österlund rättighet, att utan afgift få på södra sidan av Sandskär, wester om den s.k. Wannbergska viken, uppföra och tills vidare begagna en mindre stugubyggnad”. På den gamla vindflöjeln står datumet 13/6 1868. Byggde han stugan 1864, skaffade tillstånd 1868 och hade invigningsfest i juni samma år? Ingen vet.

Tryckeri och redaktion låg i huset i hörnet av Kungsgatan och Skolhusgatan. En trappa upp bodde familjen. Bild från 1888/89.

Tidningen Helsingen var mycket konservativ. Karl Hjelmström, min morfars far, skrev artiklar för tidningen under sina första år i Söderhamn. Han förhöll sig betydligt friare i en rad frågor och kom då och då i konflikt med August Österlund, som var mörkblå både när det gällde politik och religion. Helsingen fanns till 1928. Jag skrev om tidningen med bild på några av medarbetarna i inlägget ”Välkänt och okänt” här. Tidningen Helsingen hade redaktion och tryckeri i huset i hörnet av Kungsgatan och Skolhusgatan. ”Pilen IV” kallade vi alltid huset i min familj och vi flyttade dit 1960 efter flera år i Borgmästargården.

I boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” berättar jag om familjen Österlund, om stugan och ön, om familjerna som kom efter Österlundarna och en del om andra öar i skärgården. Boken kom ut 2013. Jag har ett litet lager kvar av den.

VILL DU KÖPA BOKEN? 

Du kan beställa den direkt från mig: Pris 180 kr (nedsatt från 220 kr)+ porto på 62 kr inom Sverige. Jag säljer boken till det priset så länge mitt lager räcker. Du får gärna boken signerad om du vill.
Gör så här om du vill beställa ett ex:
1) Meddela adressen som boken ska skickas till. Skicka mig ett mail på gabrielle.walden @ gmail.com (men utan mellanslag) och ange din adress. Meddela också om boken ska signeras och till vem du vill ha den signerad.
2) Betalning: Sätt in 242 kr på bankkonto 907 455 468 i Handelsbanken, Clearingnummer 6133. OBS Ange ditt namn på betalningen! Eller använd Swish. Swisha 242 kr till 0701-82 14 78.

Bokens baksidestext kan du läsa här.

Stugan på ön – två bilder

Familjen Österlund vid stugan på Sandskär 1898.
Samma vy 2011.

Sandskär. Stugans gavel västerut, mot skogen, förevigad två somrar med lång tid emellan. Det var tidningsmannen August Österlund som lät bygga stugan på 1860-talet. Han sitter där på övre bilden med hustrun Charlotta strax till vänster om bildens mitt. Tänker nu efteråt att jag kunde ju ha placerat ut familjemedlemmar och eventuella besökare sommaren 2011 på samma platser som på den gamla bilden. Hade väldans tydligt visat på skillnader i hur människor klädde sig sommartid förr och nu.

Båda bilderna finns med i boken ”Sandskär i mitt hjärta”. Har några ex kvar. Vill du beställa, så titta här hur det går till.

Om grävlingar

Grävling i grytöppning. Foto: Hans Lidman, 1955. Bild hos Edsbyns museum.
Finns även hos Dibis, bild HLD00102.

När vi vintrade stugan på Sandskär träffade vi en jägare, som kom gående på stranden med geväret över axeln. Vi pratade en stund. Han och några andra var ute på ön för att jaga räv, rådjur och grävling. Han frågade om vi haft problem med grävlingar. Det som hänt hos oss är att grävlingen grävt djupa gropar här och var på tomten för att komma åt jordgetingbon. Vi har inget emot att bli av med jordgetingarna efter att grävlingen varit där. Men det är inte så trevligt att råka trampa i dom ganska djupa groparna och fara på näsan i blåbärsriset. Men annars – peppar, peppar! – har vi inte haft problem med dom. Inga försök att bosätta sig under huset – peppar, peppar igen. Jag frågade jägaren om det här knepet att hålla grävlingen borta genom att kasta in nåt som luktar människa under huset. Ja, men det kan man prova, sa han.

En kväll nån gång i slutet av juli när det började skymma såg jag grävlingen komma upp från stranden på gången som leder upp från bryggan. Full fart med dom där små korta benen.

När vi sagt hej då till jägaren och han travat vidare längs stranden fick jag en vers i skallen som malde på hela dan sen. ”En jägare gick på jakt och sköt, en hokus pokus kokosnöt, så den föll ner på en dragon, som stoppa den i sin kanon, och sköt så det sa piff och paff….” Och så vidare. Jag kan hela utantill och brukade dra den för mitt barnbarn i Melbourne när han var mindre. Det är Lennart Hellsing som skrivit den. Ser nu att versen varit med i bloggen en gång tidigare i inlägget ”Pukhäst” här.

Nu hittade jag fler tips på hur man kan bli av med grävlingen i sin trädgård här. Och innan vi lämnade ön kastade jag i alla fall in en del använda underkläder under stugan. Hoppas det hjälper.

En annan oktober

Det är nåt med oktober, och jag känner redan att jag kommer att sakna det när vi går in i november. I oktober finns ofta en klarhet i luften som knappast finns andra tider på året. Bäst gör sig detta förstås ute i skärgården – ”min” skärgård då förstås!

Bilden är tagen för några år sen ganska sent i oktober. Det var vid 9-tiden på morgonen, och det var ganska kallt. Vi var på ön för att vintra. Då hade vi fortfarande ett system av flytbryggor som vi lade ut utanför den fasta bryggan. Dom rimfrostiga bryggflaken syns här till höger om den fasta bryggan. Vi hade demonterat flytbryggan, och flaken låg där för att senare på dan bäras upp och förvaras på stranden över vintern. Snälla grannar hjälpte oss att kånka upp dom tunga flaken och stapla dom på stranden säkrade med spännremmar. Efteråt brukade vi sitta tillsammans i eftermiddagssolen utanför stugan och ta en liten whisky, eller två. Trevliga minnen. (Klicka för större bild).

Julikväll

Det var en av dom sista dagarna i juli. Klockan var lite över 9 på kvällen. Ett snabbt åskväder hade dragit förbi under dagen och det hade kommit en hel del regn. Jag minns att jag sprang och drog ur sladdar här och var och kopplade ur modemet. Men så mycket mer åska blev det inte. Istället en sån där pärlemorskimrande vacker kväll igen, som så ofta på Sandskär sommartid. Och nu är hösten i full gång, jag får trösta mig med att titta på bilder från ön och påminna mig om att det kommer en vår och sommar igen. Så småningom. (Som vanligt: klicka på bilden för att se den lite större).

Fyra systrar

I familjen Österlund var det sju systrar (en av dom var halvsyster) och en bror. Här ses fyra av systrarna. Jag är inte 100% säker på namnen utom på nr 3 från vänster som är Elin och nr 4 som är Signe. Dom andra tror jag är Essan och Tora. Året är 1915. Var bilden är tagen vet jag inte. Tora var hemmadotter, stannade hemma och tog hand om sin gamla mamma. Hon var intresserad av fotografering, och bilden kan nog vara tagen med hennes kamera. Essan var banktjänsteman, Elin lärarinna på Flickskolan i Söderhamn och en tid skolans rektor. Signe var lärarinna i Umeå, Skara och vid Ateneum, ett flickskoleseminarium i Stockholm. Ingen av dom gifte sig.

Systrarnas pappa, August Österlund, byggde sommarstugan på Sandskär som vi har nu. Om den stugan, ön Sandskär och en del andra öar i den här delen av skärgården handlar min bok ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”. Mer om boken här.

När familjen Roland köpte stugan 1951 lämnade fröknarna Österlund kvar möbler och husgeråd. En del gamla kläder, hattar och paraplyer fanns också men dom lekte vi barn rätt snart slut på. Den randiga baddräkten är från Österlundarnas tid på ön. Bild på baddräkten här.

Kvar i stugan fanns också två gamla fotoalbum och dessutom en hel del lösa pappersbilder. Vid tillfälle ska jag lämna materialet till Dibis så dom kan skanna och lägga ut det på sin sida.