Hösten på gång

Den här bilden tog jag på Sandskär en av dom första dagarna i september. I dag har säkert hösten hunnit en del längre än så här.

Byggnaden som skymtar är det gamla uthuset med vedbod, redskapsbod och utedass. På sluttningen framför ned mot stranden finns mycket sten. En del av dom skulle kunna vara rester av en husgrund. Min gissning är att här har legat en isbod.

När vi kom till ön fanns inga spår av en isbod men jag vet att det funnits isbod hos grannar. Och här i sluttningen ned mot stranden var förstås en lämplig plats med tanke på närheten till vattnet. Familjen som byggde sommarstugan på ön kom ju dit redan på 1860-talet och så många andra sätt att kyla matvaror fanns ju inte på den tiden.

En källare fanns under stugan men särskilt bra på att hålla kyla var den inte. Jag minns en sommardag för många år sen då vi firade min pappas födelsedag på ön tillsammans med goda vänner. Grädden på prinsesstårtorna hade surnat. Hur det gick med det – om gästerna var artiga och åt tårta ändå – minns jag inte.

Sen införskaffades ett litet kylskåp som drevs med gas. När elektriciteten kom till ön sommaren 1983 blev det förstås ett riktigt kylskåp.

Om skrakar med mera

Den här skrakmamman med ungar bor inte vid Sandskär. Bilden tog jag vid Brunnsviken för flera år sen. Där är skrakarna förstås mer vana vid folk, och det kan gå bra att ta kort på nära håll.
Här på Sandskär är skrakarna väldigt skygga och man får smyga sig på dom. Skrakfamiljen på bilden nedan plåtade jag med zoomen. Det var så många ungar att jag inte hann räkna dom. Klimatförändringarna märker man här på många sätt, och naturen verkar långsamt bli alltmer sörmländsk. Gräsänder brukade man inte se i vattnen kring Sandskär förr, men nu drar dom runt här vid öarna. Rådjur förekom inte på ön, men senaste åren har det brukat finnas. Rådjuren medför ju tyvärr ökad förekomst av dom otäcka fästingarna.

Blåbärsriset ger på stora ytor vika för växter med små gula blommor som brer ut sig alltmer. Vad är det för växt? Nån sorts vicker? Jag har tagit reda på namnet på växten en gång, men nu har jag glömt bort det. Nån som vet?

Uppdatering samma dag:
Skogskovall är det nog. Fick uppgiften via Facebook. Tack för det, Anna!

Några favoritbilder

Tänker förstås mycket på Sandskär denna tid. Vi har inte varit där än denna säsong. Men det blir nog snart, bara vädret blir lite varmare. Här i Stockholm kom det blötsnö i dag. Kall och konstig vår.

Några bilder: Skottkärra och silvertärna från sommar -16, Nisse på bryggan sommar -17 och en öl i solen hösten -16. Hoppas på en bra sommar -20 trots allt som corona ställer till med denna tid och tyvärr kanske lång tid framöver. Vi får se. Ta en dag i sänder och laga efter läge, som det heter.

Klädda för sommarnöje?

Här står dom utanför det hus som Gustaf Hultqvist byggde på norra sidan av Sandskär. Mannen i mitten är Gustaf Brolin (f. 1887). Vilka dom andra är vet jag inte. Nån som vet?
Kan en av dom mustaschprydda herrarna vara Hultqvist eller kanske är det han som håller i kameran?

Bilden finns med i boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” och jag fick låna den ur Lars Brolins samling. Dibis har den också, och där skriver man lite om trädgårdssnäckor. Några såna skymtar till höger i bilden. Så här står det: ”Trädgårdssnäckor som lades i trädgårdar och efter gångar. Togs hem av segelfartygen bl.a. från öarna i Karibien. När snäckan togs upp ur vattnet knöt man fast snören i den stora snigelns framben och hängde upp alltsammans tills snigeln tappade suget och snäckan föll i backen. Därefter dödade man snigeln och åt upp den.” I Dibis har bilden nr XBS00044.

Gustaf Hultqvist hann med en hel del i Söderhamn under den tid han bodde i stan. Han ritade flera byggnader i stan, Oscarsborg, obelisken på Rådhustorget m.m. Hultqvist levde 1859-1926. Hittade en sida hos Alir där Hultqvist beskrivs ganska utförligt: här.

Efter åskan

En favoritutsikt förstås. Säkert har du, som brukar läsa Arundo-bloggen, sett liknade bilder här tidigare.
Men så här blir det, när man – jag – längtar bort från allt detta snöslask omväxlande med isigt och livsfarligt halt här i Stockholm till en annan tid, en annan plats. Bilden tog jag på Sandskär en junidag för ett par år sen efter ett åskväder. Solen är på väg ner, men det var ju en av dom där härliga långa dagarna då ljuset stannar länge länge. Enligt uppgifterna i kameran var klockan några minuter i 9 på kvällen. (Klicka om du vill se bilden större).
Du har väl sett att det finns en hel bok om ön Sandskär i Söderhamns skärgård? Jag skrev den för ett par år sen. Vill du köpa den så titta på fliken ”Sandskär i mitt hjärta” ovan. Det går förstås också att låna den på bibliotek.

Bryggbygge – längesen

Det behöver inte gå så värst långt in på det nya året innan jag börjar tänka alltmer på Sandskär, och Sandskär kommer med i mina drömmar också. Detta alltså långt innan vi kan åka dit. Stugan är inte det minsta bekväm att bo i vintertid. När jag var barn – och även senare när mina föräldrar bodde kvar i Söderhamn – gjorde vi ibland utflykter bara över dagen till Sandskär vintertid. Vi åkte skidor eller gick över isen. Nu är det inte så längre.

När jag sitter och grejar med bilder på min dator kommer jag lätt in på bilder från Sandskär. Många såna finns det ju. Den här visar ett av många byggprojekt.

Stora och långa bryggflak köpte vi från ett företag i Hedemora. Bryggan skulle sen byggas genom att fästa flaken med rör ner i sandbotten och lägga flaken på tvärslåar m.m. Det var ett drygt jobb, dels att kånka ut dom stora flaken, dels att få ner dom långa rören. I ena änden på varje rör fanns en sand/lerborr som skulle underlätta iskruvningen. Röret skulle dras runt runt tills det kom tillräckligt långt ner i botten. Man blev snabbt snurrig i skallen av det där. Detta var innan vi fick tipset att blåsa ner rören genom att med hjälp av en pump spruta vatten genom dom.
Oj vad vi slet!

Vi byggde bryggan på våren och tog isär den och lagrade den på stranden på hösten. Att lämna den i vintertid var inte att tänka på. Isen har tagit bryggor eller delar av dom tidigare. Ofta hade vi med oss pojkarna + nån kompis till pojkarna för det tunga jobbet med flaken. I dag bygger vi bryggan på ett annat sätt. Utanför en fast brygga lägger vi i en lång flytbrygga. Återigen har vi hjälp av killar som är starkare än vi, både vid bygge och ”rivning”. På hösten när det är dags för vintring får vi hjälp av goda grannar på ön att lyfta upp och lagra bryggflaken på stranden. Varje flak väger 62 kg + kanske en del mer pga beläggningen av havsanemoner som brukar finnas på undersidan.

Om bryggprojekt av olika slag berättar jag i ett av kapitlen i ”Sandskär i mitt hjärta”. Boken finns fortfarande att köpa, i bokhandeln i Söderhamn och Hudiksvall eller direkt från mig. Hur man beställer boken, vad den kostar m.m. ser du på fliken ovan ”Sandskär i mitt hjärta”.

Sandskärsmotiv i konstbok

Motiv från Sandskär finns med i boken ”Söderhamns Skärgård speglad i konsten” som nyligen publicerats av Söderhamns Kust- och Skärgårdsförening.

Det är två akvareller, som visar dels ett motiv från öns norra sida (okänd konstnär), dels en bild av en sjöbod som Cecilia Lindberg målat. Båda bilderna finns med i min bok ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården förr och nu” (publ. 2013).

Vem som målat akvarellen ovan med kvinnorna på stranden vet jag inte. Kanske någon i familjen Österlund? Jag tror att akvarellen föreställer stranden på Sandskärs norra sida. Där fanns fortfarande på 1980-talet en stor strand; nu är den så gott som helt igenväxt med träd, sly och vass. Kanske är det ön Gran som syns på bilden. Har tänkt att jag nån dag ska knalla över till den sidan av ön och se om jag hittar några av dom stenar som syns på målningen. Akvarellen är troligen gjord i början av 1900-talet nån gång.

Den andra målningen med sjöboden gjordes 1936 och konstnären var Cecilia Lindberg, syster till min morfar. Hon och hennes fyra bröder var sysslingar till barnen i familjen Österlund och åkte som vuxna ibland till Sandskär för att hälsa på sina släktingar.Boken ”Sandskär i mitt hjärta” finns fortfarande att köpa. Vill du skaffa dig ett ex så går det bra. Boken går att beställa direkt från mig och finns även i bokhandeln i Söderhamn och Hudiksvall. Läs mer om hur man gör för att beställa boken på sidan  ”Sandskär i mitt hjärta”.

Spegelreflexioner

Men vad är det som hänt? Spegeln har möglat!
Hur kan det komma sig och vad betyder det?

Det var svartmögel på den ljusa träramen kring spegeln på torrdasset! Upptäckte det när vi kom till stugan på Sandskär första gången efter vintern precis i början av maj. Usch! Det såg inte trevligt ut alls förstås. Och jag kunde inte låta bli att fundera över ev symbolik.

Spegel spegel på väggen där, säg mig vad betyder det här?

Är det en varning, en pekpinne, ett memento om tidens obevekliga gång? Ska jag sluta spegla mig? Är jag så gammal nu att jag ska lägga all fåfänga åt sidan, sluta spegla mig, sluta helt att bry mig om mitt utseende? Hm…

Nåja, längre än så kom jag inte i mina funderingar. Men jag kände mig nästan lite påhoppad – smått förtretad, kränkt kanske – ha ha! Larvigt, jag vet. Men det är ju mest på skoj.
Klorin hade vi i alla fall hemma så jag la spegeln i gräset och skrubbade ramen ren från möglet.

En annan spegel stod bakom en gammal byrå inne i stugan. Jag tog fram den häromdan. Om den gamla spegeln kan man säga dunkelt såsom i en spegel. Den väcker helt andra tankar än den som möglat.Kanske speglade sig Anna Härdelin i den här? Jag ser henne stå framför spegeln 22 år gammal och sätta upp sitt långa mörka hår och göra sig fin inför dopet av en liten flicka i familjen Österlund den 25 augusti 1879.

Dopet hölls på Sandskär där tidningsmannen August Österlund och hans hustru Lotta hade sommarstuga, den stuga vi har i dag. En av faddrarna vid dopet var Karl Hjelmström från Halmstad, ung och stilig i sitt svarta hår och stora mustasch. Knappt en vecka senare friade Karl till Anna ute i skogen på ön, och ett år efteråt var dom gifta. Snabbt skulle det gå!

Om deras möte, deras kärlekshistoria och om hur deras liv sedan blev skriver jag i boken ”En flicka som heter Anna”. Fem barn fick dom. Den yngste, också han döpt till Karl, blev så småningom min morfar.

Så här ser speglarna ut i dag. Inget svartmögel längre på den ljusa, tack och lov. Kanske kommer det tillbaka nästa vinter? Ramen är ju bara tunt laserad. Kanske bör jag ge den ett bättre skydd genom att måla om den med täckande färg. ”Klorin och andra vanliga rengöringsmedel kan se ut att få bort möglet, men de dödar bara den mikrobiella växten, celler och sporer som redan bildats finns kvar”, läser jag på en hotfull sida om faran med svartmögel.

”Dunkelt såsom i en spegel” är citat från Bibeln, 1 Korinthierbrevet 13:12. Citatet använde Ingmar Bergman i titeln på sin film ”Såsom i en spegel” 1961 med Gunnar Björnstrand, Harriet Andersson, Lars Passgård och Max von Sydow.

Spår av storgnagare

I skogen på Sandskär. Antar att det är älgar som barkar av träden på det här viset. Under vintern är det ju lätt som en plätt att i stora älgkliv ta sig över isen ut till ön. När isen gått är det simma som gäller. Jag har en gång sett en älg simma där mellan öarna. Huvudet såg väldigt stort ut över vattenytan.

När vi kommer till ön första gången på våren är det alltid spännande att se om nån varit i stugan under vintern. En vår för två  år sen hade en okänd gäst lämnat efter sig spillning på några ställen i köket. Vad det var för djur fick vi aldrig reda på. Gissningsvis en vessla. Bajset var betydligt större än vanligt skogsmusbajs. Djuret verkade ha tagit sig ut samma väg som det kommit in för det fanns inte kvar i stugan. Sedan letade jag hål och springor. Kröp omkring med en av pojkarnas gamla bågskyttepilar och petade här och var. Blev inte mycket klokare av det.

Den här våren var det bara dom gamla vanliga lämningarna efter skogsmössen. Men kökslådorna kommer dom inte åt längre. Vis av upptäckten av bitmärken på några ”slickepottar” häromåret lyfte jag ut lådorna i höstas och svepte in dom i plast. Läs ”Mums för mus” här.