Efter åskan

En favoritutsikt förstås. Säkert har du, som brukar läsa Arundo-bloggen, sett liknade bilder här tidigare.
Men så här blir det, när man – jag – längtar bort från allt detta snöslask omväxlande med isigt och livsfarligt halt här i Stockholm till en annan tid, en annan plats. Bilden tog jag på Sandskär en junidag för ett par år sen efter ett åskväder. Solen är på väg ner, men det var ju en av dom där härliga långa dagarna då ljuset stannar länge länge. Enligt uppgifterna i kameran var klockan några minuter i 9 på kvällen. (Klicka om du vill se bilden större).
Du har väl sett att det finns en hel bok om ön Sandskär i Söderhamns skärgård? Jag skrev den för ett par år sen. Vill du köpa den så titta på fliken ”Sandskär i mitt hjärta” ovan. Det går förstås också att låna den på bibliotek.

Sandskärsmotiv i konstbok

Motiv från Sandskär finns med i boken ”Söderhamns Skärgård speglad i konsten” som nyligen publicerats av Söderhamns Kust- och Skärgårdsförening.

Det är två akvareller, som visar dels ett motiv från öns norra sida (okänd konstnär), dels en bild av en sjöbod som Cecilia Lindberg målat. Båda bilderna finns med i min bok ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården förr och nu” (publ. 2013).

Vem som målat akvarellen ovan med kvinnorna på stranden vet jag inte. Kanske någon i familjen Österlund? Jag tror att akvarellen föreställer stranden på Sandskärs norra sida. Där fanns fortfarande på 1980-talet en stor strand; nu är den så gott som helt igenväxt med träd, sly och vass. Kanske är det ön Gran som syns på bilden. Har tänkt att jag nån dag ska knalla över till den sidan av ön och se om jag hittar några av dom stenar som syns på målningen. Akvarellen är troligen gjord i början av 1900-talet nån gång.

Den andra målningen med sjöboden gjordes 1936 och konstnären var Cecilia Lindberg, syster till min morfar. Hon och hennes fyra bröder var sysslingar till barnen i familjen Österlund och åkte som vuxna ibland till Sandskär för att hälsa på sina släktingar.Boken ”Sandskär i mitt hjärta” finns fortfarande att köpa. Vill du skaffa dig ett ex så går det bra. Boken går att beställa direkt från mig och finns även i bokhandeln i Söderhamn och Hudiksvall. Läs mer om hur man gör för att beställa boken på sidan  ”Sandskär i mitt hjärta”.

Takutsikt

Min pappa lever inte längre, men mycket på Sandskär påminner mig om honom. På den lilla fritid han hade kunde han jobba med att göra förbättringar av olika slag i stugan. Han hade inte ”tummen mitt i handen”, och han var inte rädd att ge sig på grejer han inte gjort tidigare. Han gav sig på det ena efter det andra projektet med liv och lust. Kanske lite som Pippi Långstrump i det fallet: ”Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert”. En av dom bästa såna saker han gjorde var att han sågade hål i snedtaket på stora huset och satte in ett takfönster. Det blev ljusare och luftigare uppe i stora sovrummet, en trappa upp, och en härlig utsikt över strand och brygga, hav och öar.

Bilden visar utsikt mot sydost och här pågår rensning av takrännor. Rensaren skymtar till vänster. Jag är glad att vi numera får hjälp med sånt av sönerna. Själv är jag inte så road av att krypa omkring på tak.

Om stugans byggnadshistoria – från de tidigare ägarna familjen Österlund till oss som bor där i dag – skriver jag i boken ”Sandskär i mitt hjärta”. Jag berättar också om andra öar och andra stugor och om sommarliv i skärgården förr och nu. Boken finns fortfarande att köpa. I bokhandeln i Söderhamn och i Hudiksvall kostar den 199 kr. Köper du från mig betalar du 180 kr (nedsatt från 220 kr) om vi kan ses, men porto på 45 kr tillkommer om boken ska postas. Läs mer på sidan ”Sandskär i mitt hjärta” här.

Den lilla lilla gumman

På Sandskär har vi inte rinnande vatten. Vi hämtar dricksvatten i dunkar på Båtklubben inne på fastlandet. Det är en del slit och släp.  Vatten väger ju en del. Från båten får jag upp den största dunken (20 l) till stugan genom att dra den på en pirra. Sen ska den in i huset till diskrummet och lyftas upp på diskbänken. Där ska den stå ovanpå en liten pall så att man bekvämt kan använda kranen på dunken. Det är tungt för mig att få upp den dit, och det kan kännas i ryggen efteråt.

I dag kom den lilla lilla gumman till min hjälp, eller snarare var det väl hennes katt som gjorde det: Först lyfte jag upp dunken på en pall, sen på en stol, sen på diskbänken och sen upp på den lilla lilla pallen.

Elsa Beskows ”Sagan om den lilla lilla gumman” läste mina föräldrar för mig när jag var liten, och jag har förstås läst den för mina barn också. När jag var liten tyckte jag väldigt illa om slutet: den förfärliga scenen ”Men då kom den lilla lilla gumman in…” när gumman plötsligt står i dörren och ser att katten har druckit upp all mjölken. Hemskt. Och sen det där ”Schas, katta!!!!” Och katten sprang till skogs och kom aldrig mer igen.
Bilden på slutet visar katten liggande på en gren i ett träd och gumman går och gråter i bakgrunden. Tillägget ”Men kanske ändå att han kom hem till sluthjälpte bara lite.

Spänt läge

Jag tryckte, pressade och drog, jag vred och vände, jag svor och slet. Jag ringde till K hemma i Stockholm som i telefon försökte förklara hur man skulle göra för att lossa en hårt åtdragen spännrem där vi vinterförvarat kajakerna under ett takutsprång. ”Dra ut så den står rakt ut, tryck där och där…” Det gick inget vidare – varken förklarandet eller lossandet.

Nej, tänkte jag, det är visa som gäller.
”Show, don’t tell!” som det brukar stå i råd till dom som vill skriva skönlitteratur (som jag).
Så vad gör man? Jo förstås: fram med mobilen och leta upp Youtube. På kuppen lärde jag mig att spännrem heter ratchet på engelska, nästan som Syster Ratched i ”Gökboet”. Så jag lyckades lossa spännremmarna och göra min kajak redo för säsongens första tur bland skärgårdens öar.

Youtube ”How to loosen a ratchet” här.
Och sen blev jag sugen på att se om ”Gökboet” (originaltitel ”One Flew Over the Cuckoo’s Nest”, 1975). Så härligt ung han var då, Jack Nicholson! Förstås – det är ju många år sen. Men vilket härligt smittande smil han hade.