Snusmumriken

När vintern kommer och Muminfamiljen ska gå i ide i sitt Muminhus ger sig Snusmumriken iväg på en av sina långa vandringar. Iförd sin gröna slokhatt, med munspelet i handen och packningen i ett knyte på ryggen går han för att inte vara tillbaka förrän våren kommer till Mumindalen.

Lite så fast tvärtom är det med Engström i berättelsen ”Minnen från livet i en barack”. Sven-Erik Eriksson skriver ömsint om människor i Söderhamn i gamla tider. Ett avsnitt behandlar ålderdomshemmet och dom som bodde där. På sommarens första varma dag gav sig han, som hette Engström, iväg på vandring mot löfte att få komma tillbaka till ”hemmet” vid sommarens slut. ”Under sin vandring visste Engström var han kunde gå för att få sig en portion gröt eller en macka till skänks. När han i slutet av sommaren återkom, leddes han som vanligt direkt in i tvättstugan för avlusning. Där blev han helt avklädd och kläderna med alla sina småkryp förpassades omgående in i elden under pannmuren. Efter ett bad och avlusningen stod Engström åter att känna igen.”

Gamla ålderdomshemmet. Foto: Sigvard Gustavsson. 1962.
Dibis bild nr SES00824. (Bilden är något beskuren).

 Jag tänker att berättelsen om Engström vittnar om ett lite annat sätt att se på äldre människor och deras behov än i dagens åldringsvård. Kanske mer ömsint även det?
Hela berättelsen ”Minnen från livet i en barack” kan du ladda ner som pdf på sidan Extraläsning.

Tidigare nödbostäder – Åsbäcksgatan

Arundos byggnadshistoriske reporter har nu varit ute på uppdrag för att på ort och ställe föreviga den enda av dom nödbostäder som i dag finns kvar av dom fem som byggdes efter den stora stadsbranden i Söderhamn 1876. Adressen är Åsbäcksgatan 14 och byggnaden ligger i korsningen Åsbäcksgatan/Nygatan.

Fint hus, tycker jag. Hur det används i dag vet jag inte. Bilen inne på gården såg ut att höra till nåt företag. Men jag tog mig inte tid att titta efter närmare. På Dibis finns den här bilden:

Slöjdskolan, Åsbäcksgatan 14. Foto: Gustav Sahlin. Årtal oklart. Dibis bild nr XGS00038

På sidan Extraläsning finns Sven-Erik Erikssons berättelse om hur det var att växa upp i en nödbostad. Den länga där hans familj hade ett rum finns inte kvar. Det var på Åsbäcksgatan 12.  ”Minnen från livet i en barack” finns som pdf här.

Om livet i en barack

Efter den stora stadsbranden i Söderhamn 1876 då stora delar av stan blev lagd i aska byggde man bl.a. upp nödbostäder åt dom som blivit hemlösa. Enligt uppgift byggdes fem baracker: två vid Åsgatan och tre på Åsbäcksgatan. Hur länge barackerna sen fanns kvar vet jag inte. I dag finns endast en kvar: den på Åsbäcksgatan 14.

Om hur det var att leva i en barack under den tidigare delen av 1900-talet berättar Sven-Erik Eriksson i ”Minnen från livet i en barack”. Sven-Erik Eriksson var född 1917 och bodde från två års ålder med familjen i en barack som var ställd under Fattigvårdens beskydd. Där fick mindre bemedlade bo utan att betala hyra. Berättelsen, som också är illustrerad, ger en livfull bild av livet som liten pojke och sen ung man i Söderhamn vid den tiden här tiden – 20-tal, 30-tal… Hämta ner ”Minnen från livet i en barack” som pdf på sidan Extraläsning.

Skolhusgatan

Den övre bilden har jag inget årtal på. Vad ska man gissa på? 1920-tal, 1930-tal? Där ser   Borgmästargårdens tomt ut att ha gått hela vägen ner till Sparbankshuset (kallas  visst i dag Gamla Sparbankshuset). Innan Sparbankshuset byggdes (1913-14) var Borgmästargårdens tomt ännu större och sträckte sig ända ner till Kungsgatan.

På 1950-talet när vi bodde i en lägenhet i Borgmästargården gick tomtgränsen nog ungefär som på färgbilden, strax hitom den gula muren. Bilden tog jag i maj 2011, och jag har som synes stått lite längre ner i Skolhusgatans backe när jag tog den.

I det ljusa huset med grönt tak till höger, Pilen IV, bodde jag i tonåren. Det var där tidningen Helsingen hade sin redaktion och sitt tryckeri för länge sen. När vi bodde där hade Hemslöjden butik och vävstuga i bottenvåningen med ingång från hörnet i korsningen av Skolhusgatan och Kungsgatan. Minns fortfarande att dunket från vävstolarna hördes upp till oss, men det störde inte, det var bara trivsamt på nåt sätt.

Hittade förresten en intressant och lite ovanlig bild på Skolhusgatan från andra hållet. Häftig bild med uppifrånperspektiv. Hur tog han den tro? Drönare fanns ju inte 1957. Har Sigvard Gustavsson stått högt uppe på berget och tagit bilden med zoom? Den finns hos Dibis med nr SES00428 här.

Utsikt vintern 1978

Gräver mig igenom gamla pappersbilder och scannar en del. Den här utsikten över Söderhamn från Östra berget fotograferade jag vintern/vårvintern 1978.

Järnvägen är igång som synes, och det fina gamla stationshuset med sina karakteristiska trappstegsgavlar ser man en bit framför Faxeholmen, som syns till vänster upptill i bild. Den nya stationen (Resecentrum) anlades ute på Blötängarna i maj 1997.

Tidigare i dag la jag in en bild på utsikten scannad från en papperskopia. Men det blev så otrevligt mycket rödstick i den så jag stod inte ut! Så nu har jag bytt ut den gulrödtonade bilden mot en som jag scannat från negativet istället. Jag tycker den blev bättre. (Som vanligt, klicka för större bild).

Söderhamn snart 400 år!

Här kommer ett boktips:
Den här fina boken som Lars Nylander skrivit. I förgrunden på omslaget ser du rådhusparken med dom klassiska stolarna som man kan sitta och gunga i. (Större bild om du klickar på den.)
Boken är en riktig guldgruva för den som är intresserad av Söderhamn, stadens historia sen gamla tider och utveckling fram till nu, människoöden, byggnader, kartor, fina bilder m.m. Jag har legat på soffan en hel del av denna regniga helg och läst och läst. Verkligen en god idé att genomföra det här arbetet inför nästa år då Söderhamn firar 400 år som stad. Gustav II Adolf gav stadsprivilegier till Söderhamn 1620.

Söderhamn är min gamla hemstad. Jag bodde där från 3 års ålder tills jag tog studenten. Fortfarande kommer jag ofta till stan, vi har ju kvar den gamla sommarstugan ute på Sandskär. Om Sandskär och stugan m.m. skrev jag boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” (utg. 2013) och när jag läser den nya boken om Söderhamn känner jag förstås hur även staden har en plats i mitt hjärta. Jag blir riktigt berörd av att läsa om stans historia, om människorna som bott och verkat där och om byggnader m.m.

Gläder mig bl.a. åt dom personöden som författaren berättar om. Här finns förutom gamla Söderhamnskändisar som Abraham Bäck m.fl. också många starka duktiga kvinnor som Helfrid Norell, redaktör för Helsingen (se inlägg på bloggen om henne här) och Aurore Grandien, redaktör för Söderhamns Tidning, och så kvinnorna som startade hungermarschen 1917: Anna Maria Sjögren, Anna Jonsson, Karin Östlund och Hilma Pettersson. Dom kallades ”Skärgårdskvinnorna” och var dom första att demonstrera i Sverige. Den framstående socialdemokratiska kommunpolitikern Inez Wickström, hon som drev semesterhemmet Vadtorp under många år, finns med. Henny Fager, även hon framstående socialdemokratisk kommunpolitiker och säkerligen en förebild för många kvinnor, nämns också.

Varm i hjärtat blir jag av att läsa om hur man fortfarande kring jul och nyår tänder kunga- och drottningkronorna i Söderhamn. Första gången var enligt boken 1835 när Karl XIV Johan kom på besök i slutet av augusti. Själv minns jag mycket väl hur Mamma och Pappa gick ut med oss barn för att titta på kronorna mörka vinterkvällar när vi visste att dom var tända. Man använder fortfarande levande ljus står det i boken och Nylander skriver att tändandet av lyktorna ”skötts av samma släkt under minst sju generationer”.

Det är sorgligt att läsa om 1990-talet och nedgången i stan när F15 och akutsjukhuset lades ner. Ett nytt affärscentrum, E-Center, byggdes då i början av 1990-talet strax utanför stan. Jag kan inte tro annat än att det bidragit till att det är svårare att driva affärer inne i stan. Sommartid är det väl fortfarande visst liv och rörelse inne i stan (fast fasligt tomt om kvällarna), men vid andra tillfällen kan man drabbas av en känsla av övergivenhet, för att inte säga ödslighet, när man går där. Självklart är det inte bara E-Centers fel. Människor lever på ett annat sätt nu än när jag bodde i stan, beställer varor på nätet istället för att handla i affärer, tittar på serier och filmer på massor av tv-kanaler istället för att gå på bio osv.
Man drog också om järnvägen den där tiden och byggde ny station på Blötängarna strax utanför Västra Berget. Så kommer man med tåg hamnar man inte inne i stan längre.Många vackra hus i stan har rivits men en hel del finns faktiskt fortfarande kvar. Stadens arkitektur har ett eget omfattande avsnitt utformat som en katalog med text och bilder över hus som rivits och hus som finns kvar. Att läsa om rivningarna i stan gör mig inte glad. Usch vilka korkade beslut som togs! Så många vackra personliga annorlunda byggnader som gått förlorade! Tänk bara på Kungsgatans ena sida där ”Elektriska Johansson”, badhuset, det fina gamla huset där doktor Fex hade sin mottagning i gatuplanet och apoteket försvann och ersattes av ett väldigt trist och stort bygge. Eller t.ex. Sjöströmska huset nere mot ån med framsidan av byggnaden vettande mot parken Strykjärnet (huset med lökkupoler till höger i bilden ovan, 1940-tal). Ja, många fler exempel finns.

Fortfarande finns ändå många kulturhistoriskt intressanta byggnader kvar.  Efter dom sorgesamma uppgifterna om byggnader som för alltid försvunnit, finns ett avsnitt med text och bilder på dom gamla fina byggnader som klarat sig undan rivningarna – så då blir jag gladare igen. Måtte dom här gamla fina husen, som än i dag ger karaktär åt Söderhamn, få fortsätta att göra det!Avslutar med bild på det jag kallar ”Annas hus”. Dvs hon bodde i ett hus med liknande utförande och på denna plats. Dagens byggnad  är återuppförd efter en brand sommaren 1890. I det ursprungliga huset bodde Anna Härdelin Hjelmström med sin familj. Läs mer om Anna och hennes tid i Söderhamn i boken ”En flicka som heter Anna” (utg. 2017).

Ulrika Eleonora

Utsikt mot Ulrika Eleonora kyrka, vintern 1962
När jag växte upp i Söderhamn var kyrkan Ulrika Eleonora putsad i en ganska svagt rosa nyans. Vi hade ofta avslutning inför sommarlovet i kyrkan. I dag är kyrkan sen länge kraftigt röd – barockröd läste jag nånstans; samma färg som Jakobs kyrka i Stockholm har. Jag tycker det är väldigt fint med det där barockröda eller karolingiskt röda. Drottningen Ulrika Eleonora d.ä., som kyrkan är uppkallad efter,  var ju hustru till Karl XI och mor till en liten gosse som när han blev stor blev välkänd som krigarkonungen Karl XII.


Här ovan ser du kyrkan på håll i svartvitt. Fotot taget en vinterdag 1962 från ett av fönstren högst upp i Pilen IV där vi bodde då; huset på Kungsgatan vid hörnet mot Skolhusgatan och mittemot det s.k. Sparbankshuset. På vår tid där hade Hemslöjden affär och vävstuga i gatuplanet på Pilen IV.

Utsikt 1971.


Bilden ovan är tagen 1971, gissningsvis nån gång tidig höst. Kanske var det då man putsade om kyrkan från skär till kraftigt röd? Det ser ju ut som om nåt sånt pågår.

Hur kyrkan såg ut utvändigt under 1800-talet vet jag inte. Men i boken ”En flicka som heter Anna” finns en scen inne i kyrkan från hösten 1881. Anna, som då väntade sitt första barn, hade plötsligt förlorat sin mamma Sally. Modern var på besök hemma hos Anna och Karl i Söderhamn då hon en dag bara föll ihop och dog. Hon var 54 år gammal.
För Anna kändes det som om marken rycktes undan under hennes fötter. Hon vände sig till Gud så som man förstås gjorde mycket mer under den tid hon levde. I boken står det så här om ett besök i kyrkan:
”Hon gick i kyrkan. Där satt hon för sig själv i en kyrkbänk och såg på den stora altartavlan med Jesus som fallit på knä i Getsemane. Guds son slår ut med händerna och låter armarna falla åt sidorna. Han öppnar sig och lämnar ut sig till den ängel som stiger ner till honom för att ge honom kraft och styrka att offra sig för människorna. Anna såg på det milda ansiktet och på strålkransen runt hans huvud. Hon kunde betrakta bilden länge.”