Ulrika Eleonora

Utsikt mot Ulrika Eleonora kyrka, vintern 1962
När jag växte upp i Söderhamn var kyrkan Ulrika Eleonora putsad i en ganska svagt rosa nyans. Vi hade ofta avslutning inför sommarlovet i kyrkan. I dag är kyrkan sen länge kraftigt röd – barockröd läste jag nånstans; samma färg som Jakobs kyrka i Stockholm har. Jag tycker det är väldigt fint med det där barockröda eller karolingiskt röda. Drottningen Ulrika Eleonora d.ä., som kyrkan är uppkallad efter,  var ju hustru till Karl XI och mor till en liten gosse som när han blev stor blev välkänd som krigarkonungen Karl XII.


Här ovan ser du kyrkan på håll i svartvitt. Fotot taget en vinterdag 1962 från ett av fönstren högst upp i Pilen IV där vi bodde då; huset på Kungsgatan vid hörnet mot Skolhusgatan och mittemot det s.k. Sparbankshuset. På vår tid där hade Hemslöjden affär och vävstuga i gatuplanet på Pilen IV.

Utsikt 1971.


Bilden ovan är tagen 1971, gissningsvis nån gång tidig höst. Kanske var det då man putsade om kyrkan från skär till kraftigt röd? Det ser ju ut som om nåt sånt pågår.

Hur kyrkan såg ut utvändigt under 1800-talet vet jag inte. Men i boken ”En flicka som heter Anna” finns en scen inne i kyrkan från hösten 1881. Anna, som då väntade sitt första barn, hade plötsligt förlorat sin mamma Sally. Modern var på besök hemma hos Anna och Karl i Söderhamn då hon en dag bara föll ihop och dog. Hon var 54 år gammal.
För Anna kändes det som om marken rycktes undan under hennes fötter. Hon vände sig till Gud så som man förstås gjorde mycket mer under den tid hon levde. I boken står det så här om ett besök i kyrkan:
”Hon gick i kyrkan. Där satt hon för sig själv i en kyrkbänk och såg på den stora altartavlan med Jesus som fallit på knä i Getsemane. Guds son slår ut med händerna och låter armarna falla åt sidorna. Han öppnar sig och lämnar ut sig till den ängel som stiger ner till honom för att ge honom kraft och styrka att offra sig för människorna. Anna såg på det milda ansiktet och på strålkransen runt hans huvud. Hon kunde betrakta bilden länge.”

Söderhamn omkring 1940

Ännu en bild från Söderhamn i lite äldre tider: en flygbild över delar av stan tagen omkring 1940. De tre gatorna som löper inåt i bilden är förstås Norrtullsgatan, Kungsgatan och Köpmangatan. Kyrkan och Läroverket ser man längst till vänster i bilden. Gymnastikhuset vid Norrtullsgatan ser man också. Rådhuset skymtar bara lite i bildens nedre kant en bit till höger om mitten. Och långt in en bit till höger om alla dom stora träden i parken ser man den gamla brandstationen som låg på Busstorget. Så mycket stora träd det fanns i stan! Kungsgatan – en allé hela vägen kantad av stora träd. Och vad härligt lummigt det då var på den plats som i dag kallas jazzparken och är utformad till minne av Jan Johansson. Fick jag välja hade jag haft träden kvar och så kunde man ha haft ett minnesmärke mitt bland träden, kanske en skulptur utformad som ett piano eller nåt sånt. – Bilden hittade jag hos Länsmuseet Gävleborg.

Det som syns långt borta bakom Faxeholmen måste väl vara Marma brädgård?
Klicka för större bild.

På Borgmästargården

Den här bilden är tagen på Borgmästargårdens gård på 50-talet. Flickskolan skymtar till höger. Högt uppe i huset bodde vaktmästaren med sin familj. Dom hade en svart Newfoundlandshund som hette Exi. Stor och vänlig. Hon fick en massa valpar som vi gärna klappade. Bloggade om Exis valpar här.

Flickan som ska stå på händer är jag. Sånt där gör jag inte längre.

Pilen IV

Nyligen skrev jag om Borgmästargården, ett hus som ligger mitt hjärta nära eftersom jag bodde där när jag var barn. Ett annat hus i Söderhamn som jag känner särskilt mycket för är det vi alltid kallade Pilen IV och som ligger i korsningen Skolhusgatan/Kungsgatan mitt emot Sparbankshuset (som väl i dag kallas Gamla Sparbankshuset). I Pilen IV bodde jag från 14 års ålder tills jag tog studenten och flyttade från stan. Bilden ovan är från juni 2012.

Foto: Sigvard Gustavsson. 1957.
Dibis SE200426

På Dibis hittade jag en bild av huset jag inte sett tidigare. Det är vinter som synes och året är 1957. Då levde fortfarande två av August Österlunds sju döttrar – Essan och Signe – och bodde kvar i huset. Några år senare bodde vi i familjen Roland där och det gamla huset var renoverat både ut- och invändigt. Hemslöjden hade vävstuga i bottenvåningen och butik där också med ingång från hörnet.

På Dibis-bilden skymtar man också lite av badhuset på Kungsgatan som stan så nesligen rev tillsammans med alla andra gamla hus på den sidan av Kungsgatan mellan Skolhusgatan och Jazzparken. Hur det ser ut där i dag finns med på bild i inlägget ”Ett rum med utsikt” här.

Pilen IV gårdsinteriör 1938.

På 1930-talet såg det ut så här inne på gården. Elin Österlund fixar nånting i en rabatt, kanske vattnar hon?

Inuti är Pilen IV förstås väldigt ombyggt sen vi bodde där. Det har ju hunnit gå en del år. Jag har knallat runt inne huset genom att bläddra bland dom interiörbilder från en mäklarfirma som låg ute för nåt år sen. Vem som bor där nu och hur lokalen används i dag vet jag inte.

Vill du läsa mer om August Österlund och hans döttrar och Pilen IV, huset han lät bygga nån gång under det sena 1880-talet, kan du skaffa dig ett ex av boken ”Sandskär i mitt hjärta”. Pilen IV finns faktiskt med i min bok nr 2 också, ”En flicka som heter Anna”. I den boken kommer Anna Härdelin Hjelmström med sina barn på besök till familjen Österlund och visas runt i det då nybyggda Pilen IV där Österlundsfamiljen bodde och där Tidningen Helsingen hade redaktion och tryckeri då. Mer om mina böcker hittar du under flikarna upptill.

Ögonblick av glädje

På snabbesök i Söderhamn blir jag stående på Skolhusgatan och tittar på det hus där jag bodde som barn: Borgmästargården.

Det var ett härligt hus att vara barn i och en härlig gård att leka på. Jag bodde där från 3 års ålder till 14. Vår lägenhet låg innanför den nedre balkongen, som förstås också var en populär lekplats för oss barn. Innanför burspråket till höger om balkongen låg mina föräldrars sovrum. I våningen ovanför med den övre balkongen bodde borgmästaren med sin familj. Det var ju så den tiden: det fanns både borgmästare och häradshövding i stan.

Där står jag denna soliga dag i maj och känner mig varm i hjärtat vid åsynen av det gamla huset. Jag är glad att Borgmästargården finns kvar, att byggnaden har renoverats så fint och att människor åter bor där och trivs – efter vad jag hört. Och så kan jag ju denna dag också glädjas åt och njuta av anblicken av dom stora syrenbuskarna nere på gården. Oj, vilket härligt ställe! Får nästan lust att flytta tillbaka dit igen…

I bakgrunden skymtar Teatern.

Ett rum med utsikt

Utsikt över Kungsgatan från mitt rum högst upp i huset Pilen IV. Bilden är tagen 1962. Trädet som växte utanför vårt hus var ett högt päronträd. Den frukt det gav var mest små gråaktiga hårda päron om jag minns rätt.

Husen på ”vår” sida av Kungsgatan mellan Skolhusgatan och Tägtgatan finns fortfarande kvar allihop. Pilen IV vid Kungsgatan 7, byggt på 1880-talet, Kungsgatan 5 (skymtar bakom päronträdet på bilden, där hade min pappa kontor i gatuplanet), sen Kungsgatan 3 – Gamla Energiverket, byggt 1890, ritningar Gustaf Hultquist, och slutligen Kungsgatan 1, Westbergska gården, byggd 1881 och ombyggt 1906.

Husen på andra sidan Kungsgatan är borta allihop. Där låg, räknat från Skolhusgatan: Elektriska Johansson, badhuset, ett typiskt vackert gammalt Söderhamnshus i trä med en fin trädgård och bortom det det gamla vita Apoteket, som gränsade till det som i dag kallas Jan Johanssons park.

Badhuset ritades av stadsarkitekten Gustaf Hultquist och byggdes 1904. Bild på Dibis här. Badhuset fanns kvar hela tiden jag bodde i Söderhamn. Jag minns hur det var att gå dit med skolan för simundervisning. Bastanta tanter i vit rockar och med rotborstar i nävarna skrubbade oss barn. Det gick inte att komma undan. Kallt var det, kallt i omklädningsrummet (var det små bås med en gardin för?), kallt i tvättrummet/duschen, kallt i bassängen. Känns inte som trevliga minnen direkt utan nåt man bara fick stå ut med. Sen har jag hört andra trevliga minnen från badhuset. Min man var där med min svåger och badade och bastade och dom hade stort nöje av att lyssna på och delta i det samtal som ofta utspann sig i bastun mellan dom ”gubbar” som satt där. Mycket lokalfärg. Sen rev man badhuset nån gång på 1980-talet antar jag. Och numera är det väl Hällåsen som gäller. Undrar om det sitter några roliga ”gubbar” i bastun på Hällåsen. Fast det är klart, dom flesta har väl dusch eller badkar hemma nu för tiden; på 1970-talet fanns det kanske fortfarande hus här och var som var utan sån standard.

Och hur gick det med Kungsgatan och vad kom istället för dom hus som revs? Jo, så här blev det (bild från Google maps). Här finns myndigheter som Patent- och registreringsverket m.m. och tills helt nyligen hade Migrationsverket lokaler här. Längst bort syns det hus jag kallat ”Annas hus” eftersom det var där – eller rättare sagt i ett hus på denna plats – som Anna i boken ”En flicka som heter Anna” bodde med sin familj på 1880-talet. Läs om ”Annas hus” här.

Vinterkväll i Söderhamn

Igår kväll berättade jag om mina böcker på Söderhamns stadsbibliotek. Det handlade främst om ”En flicka som heter Anna” (utg. 2017), men boken ”Sandskär i mitt hjärta” (utg. 2013) var också med på ett hörn. Ganska många hade tagit sig dit denna vinterkväll för att lyssna på mig. Det gick fint alltihop. Och jag kände gensvar från publiken. Lite som en våg av värme, vänlighet och intresse som strömmade mot mig där jag stod och pratade och visade några bilder.

Jag blev mycket väl mottagen av biblioteket också. Ove Larsson hälsade mig välkommen och när jag avslutat kom han fram och ställde lite frågor vilket också bidrog till den goda stämningen. Och så blev det bokförsäljning och signering.
Tack, alla ni som kom! Och tack till biblioteket i Söderhamn!

Efteråt traskade jag genom den snöiga stan bort till mitt hotell. Så mycket snö är det länge sen jag såg! Blev smått nostalgisk vid anblicken av dessa höga drivor och stora snöhögar. Hade förstås kollat på SMHI innan och sett att det inte skulle vara mycket kallare i Söderhamn än här i Stockholm, men all denna snö hade jag inte riktigt väntat mig ändå. Och det är klart att har det snöat mycket så ligger det kvar så länge temperaturen håller sig kring nollan och därunder. Ovan en bit av rådhuset bakom snöhögarna.

Som avslutning på mitt anförande ville jag ha en bild som bröt av mot allt det där från gamla tider som jag berättat om – om Anna och hennes familj, förstås, om dom stora förändringarna i Sverige under 1800-talet, om kvinnofrågan, Söderhamns blomstringstid under sågverksepoken och stadens utveckling från 1800-talets mitt fram till seklets slut. Jag ville ha nåt helt annat och som kunde symbolisera den sommar som ligger framför oss om några månader. Jag tar Nisse! tänkte jag. En bild på en mig närstående liten hund på bryggan på Sandskär fick avsluta mitt anförande.