Älskad båt – igen!

Ja, här är Hajak igen, som hon ser ut nu nyligen renoverad. Båten ligger skyddad under tak vid Fiskaremuséet i Söderhamn. Hon ligger med aktern utåt. Själv skulle jag nog valt att vända båten tvärtom: med fören utåt, lite som om hon kunde vara på väg nånstans igen.
Och en grej till: fästena för årklykorna vid den främre toften ser lite för nya ut och vid den bakre rortoften kan man inte ro alls som det nu ser ut. Fästen för årklykor saknas. Nåja, jag får väl vara nöjd ändå… På bilden nedan kan man bara skönja Hajak lite till höger i bild.

Väldigt fint iordninggjord är hon av människor som är bra på sånt. Det är ju en båt med rätt många år på nacken vid det här laget: byggd vintern 1933-34 av båtbyggaren och fiskaren Axel Olsson och hans kompanjon Anders Nyman. Båtbyggeriet låg i Forsbacka, Söderhamn. Det var systrarna Österlund med sommarstuga på Sandskär som beställde båten. Och sen kom den  min familjs ägo, familjen Roland, och blev en mycket älskad båt. Det gick att få upp god fart i Hajak när man rodde med två par åror. Och hon gick också att segla, hål för masten ser du i den främre rortoften.  Sprisegel och roder hörde till.

Båtarna på Fiskaremuséet är fint renoverade och om varje båt har man gjort i ordning en glasad och ramad tavla där man berättar båtens historia. Bra!

Lite biografhistoria

I förra inlägget skrev jag om min mycket korta bana som violinist och berättade att min lärare hette Wiklund. Hans förnamn dök upp plötsigt: Gottfrid, den ende Gottfrid jag träffat i mitt liv.

På Dibis finns en bild från Centralskolan, tagen nån gång 1951-52, på en ungdomsorkester. Ledare var Gottfrid Wiklund som finns med på bilden stående till höger. Bilden har nummer XVA02034B.

Om Wiklund står bl.a. följande på Dibis: ”Gottfrid Wiklund var biografpianist, spelade till stumfilmer. Han var också musiklärare och på bilden har han samlat sina musikelever till ett offentligt framträdande i Centralskolans aula i Söderhamn. – – – Gottfrid Wiklund startade/bildade också Norrala musikcirkel som en gång på 30-talet spelade i radio.”

Biografpianist – det låter längesen verkligen. Rimligen bör det ha varit i Wiklunds gröna ungdom som han spelade på biografen. 20-tal? 30-tal? Körde man stumfilm fortfarande på 30-talet? Jag vet inte när Gottfrid Wiklund var född.

I en bok om svenska biografer står det: ”I Söderhamn öppnades en biograf med namnet Svea redan 1906. När byggnaden revs på 1950-talet efterträddes den av ett nytt komplex kallat Cityhuset, vilket inrymde nya Svea Bio.” (Bild på boken ovan. Biografen Svea stoltserar på omslaget som synes.) På bilden nedan ser man hur den tidigare byggnaden vid Köpmantorget såg ut. I hörnet till vänster var ingången till den tidens biografen Svea.

Första Svea bio, vid Köpmantorget. Dibis PSB00012

När jag var barn och tonåring och bodde i stan på 50- och 60-talet fanns det tre biografer: Stora bio, Teaterbio och Svea bio. Teaterbio låg förstås i Teatern, som var granne med Borgmästargården där vi bodde under 50-talet. Stora bio låg en trappa upp i ett hus på Köpmangatan och brann sorgligen ner i april 1967. Fast i dag hade den ju varit borta ändå. Man rev ju rubbans där efter Köpmangatan i det glada rivningsraseriets tidevarv på 60- och 70-talet.

Skolhusgatan länge sen

Skolhusgatan. Dibis SWS00109

Vet inte vilket år bilden är tagen. Gissar på 1890-tal eller början av 1900-talet. Lustigt perspektiv eftersom det knappt syns att Skolhusgatan är en backe. Det gick ju alldeles utmärkt att i full fart åka kälke i backen mörka vinterkvällar när jag var barn och styra in i en snödriva längst ner för att inte fara ut i trafiken på Kungsgatan.

Noterar skylten Fotograf till vänster. Det stämmer med uppgiften att fotografen Ester Lindgren hade sin ateljé vid Skolhusgatan 24 (enl den tidens numrering) direkt ovanför uthuset till Pilen IV. Jag var rätt förbryllad först över var hennes ateljé legat egentligen med tanke på gatunumret, men jag fick hjälp från Söderhamns stadsarkiv med att reda ut det. Förklaringen har du i inlägget Fotografihistoria här.

En dag i maj 2011

Här ytterligare en bild hämtad ur mina gömmor. Utsikt över Söderhamn från Östra berget i maj 2011. Om nåt ser annorlunda ut i dag vet jag inte. Härligt att man kan följa ån med blicken, se hur den breddar sig, rundar Faxeholmen och flyter vidare ut mot Söderhamnsfjärden. Och längre bort därute väntar havet. Vilket härligt ljus det kan vara i maj månad. Och grönskan är fortfarande ganska skir.
Letade efter en Dibis-bild med denna utsikt som motiv tagen på sent 1800-tal men hittade bara en som istället är tagen från Västra berget och före den stora stadsbranden 1876.

Dibis fotografi XBS00220A

Vilket gytter av hus det var där då nedanför berget och utefter ån. Inte undra på att branden spred sig så fort. Många hus var ju av trä och ”Antändningen genom flygeld från de brinnande spåntaken anses ha förekommit i övermåttan stort antal” som brandinspektören skrev i sin rapport efteråt.
Fotot ovan finns med i Lars Nylanders bok ”En vandring genom Söderhamns historia”. Bildtexten där lyder: Centrala Söderhamn tidigast 1874 men före 22 juli 1876. Stadens huvudgata, Storgatan, tränger sig fram mellan den täta bebyggelsen diagonalt från bildens vänstra hörn. Den markanta vita byggnaden vid berget är hospitalet.

Söderqvistska gården

Söderqvistska gården i Söderhamn en dag i maj för några år sen. Gården var kringbyggd tidigare med uthus och stall mot Brädgårdsgatan men när gatan skulle breddas revs denna del. Där är bara ett plank nu som skymtar långt in i bilden. När jag var barn hade vi marsvin ett tag och dom behövde hö i sin låda. Hos Söderqvist fanns en häst och vi kunde gå dit och få köpa lite hö.

Dibis SWS00496, Stig Wallströms arkiv

Enligt Lars Nylanders fina bok ”En vandring genom Söderhamns historia” är gården ”det enda någorlunda bevarade handelshuset i Söderhamn”. Byggår är lite oklart men det ser ut att kunna vara från 1850-1860-talet nånting.

Hos Dibis hittade jag den här bilden. Vet inte när den är tagen.

Staden mellan bergen

En karta över Söderhamn från slutet av 1700-talet. Inte så lätt att läsa men du ser nog namnen på bergen i alla fall. Västra berget hette DjurBerget och Östra berget hette HamnBerget.

I Alfred Jensens ”Söderhamns historia” (2 band, utg. 1919-20) citerar Jensen ur en avhandling om Söderhamn skriven på latin av Alfred Dahlbom, präst som levde 1747-1800 och var född i Hudiksvall. Som tur är återberättar Jensen delar av Dahlboms text på svenska för latin hade jag inte fixat. Det står bl.a.: ”Om det väster om staden belägna Djur- eller Hjorteberget heter det, att det fått sitt namn därav att alces (älgar) under sina vandringar plägade stanna där några dagar och voro fredade.”

Hittar också hos Jensen ett utdrag ur anteckningar om Söderhamn gjorda av Daniel Djurberg, präst född i Söderhamn 1659. Så här står det bl.a.: ”Staden ligger uti en läglig daal omhwerfder med 3 Berg och på den fierde sidan af siön.”

Vilket var det tredje berget? Jag gissar på Lillberget, där vi åkte skidor när jag var barn och där fru Ankarberg bodde på 50-talet om jag minns rätt. Nämnde henne (dock utan namn) i ett inlägg om original i Söderhamn förr i tiden: Vara ”lite eljest” här.
Kanske Lars Nylander har skrivit om Söderhamns tredje berg i sin fina bok ”En vandring genom Söderhamns historia” (se inlägget Söderhamn snart 400 år! här) men jag har inte boken tillgänglig just nu så jag kan inte kolla.

Uppdatering 30 augusti: På Facebook där jag lägger länk till mina blogginlägg kom en diskussion igång med kommentarer och funderingar om vad bergen i Söderhamn hette i gamla tider. Var det verkligen Västra berget som kallades DjurBerget som jag skrivit här på bloggen? Flera hävdade att det var Östra berget som kallades Djurberget förr. Och det finns även gamla handlingar och andra källor som tyder på det.

Fast jag tänker att om dom två bergen söder om ån vid ungefär samma tid hette Hamnberget och Djurberget borde rimligen Hamnberget vara dagens Östra Berget. Det ligger ju närmare hamnen. Då skulle kartan ovan vara rätt. Västra berget skulle därmed ha hetat Djurberget i gamla tider eftersom älgar och hjortar rörde sig där.  Men det hela är alltså inte helt utrett än. Om jag själv kommer att kunna gräva mer i det här vet jag inte. Kanske nån annan kan komma in med ett klargörande hur det verkligen var. Jag hoppas det.

Snusmumriken

När vintern kommer och Muminfamiljen ska gå i ide i sitt Muminhus ger sig Snusmumriken iväg på en av sina långa vandringar. Iförd sin gröna slokhatt, med munspelet i handen och packningen i ett knyte på ryggen går han för att inte vara tillbaka förrän våren kommer till Mumindalen.

Lite så fast tvärtom är det med Engström i berättelsen ”Minnen från livet i en barack”. Sven-Erik Eriksson skriver ömsint om människor i Söderhamn i gamla tider. Ett avsnitt behandlar ålderdomshemmet och dom som bodde där. På sommarens första varma dag gav sig han, som hette Engström, iväg på vandring mot löfte att få komma tillbaka till ”hemmet” vid sommarens slut. ”Under sin vandring visste Engström var han kunde gå för att få sig en portion gröt eller en macka till skänks. När han i slutet av sommaren återkom, leddes han som vanligt direkt in i tvättstugan för avlusning. Där blev han helt avklädd och kläderna med alla sina småkryp förpassades omgående in i elden under pannmuren. Efter ett bad och avlusningen stod Engström åter att känna igen.”

Gamla ålderdomshemmet. Foto: Sigvard Gustavsson. 1962.
Dibis bild nr SES00824. (Bilden är något beskuren).

 Jag tänker att berättelsen om Engström vittnar om ett lite annat sätt att se på äldre människor och deras behov än i dagens åldringsvård. Kanske mer ömsint även det?
Hela berättelsen ”Minnen från livet i en barack” kan du ladda ner som pdf på sidan Extraläsning.

Tidigare nödbostäder – Åsbäcksgatan

Arundos byggnadshistoriske reporter har nu varit ute på uppdrag för att på ort och ställe föreviga den enda av dom nödbostäder som i dag finns kvar av dom fem som byggdes efter den stora stadsbranden i Söderhamn 1876. Adressen är Åsbäcksgatan 14 och byggnaden ligger i korsningen Åsbäcksgatan/Nygatan.

Fint hus, tycker jag. Hur det används i dag vet jag inte. Bilen inne på gården såg ut att höra till nåt företag. Men jag tog mig inte tid att titta efter närmare. På Dibis finns den här bilden:

Slöjdskolan, Åsbäcksgatan 14. Foto: Gustav Sahlin. Årtal oklart. Dibis bild nr XGS00038

På sidan Extraläsning finns Sven-Erik Erikssons berättelse om hur det var att växa upp i en nödbostad. Den länga där hans familj hade ett rum finns inte kvar. Det var på Åsbäcksgatan 12.  ”Minnen från livet i en barack” finns som pdf här.

Om livet i en barack

Efter den stora stadsbranden i Söderhamn 1876 då stora delar av stan blev lagd i aska byggde man bl.a. upp nödbostäder åt dom som blivit hemlösa. Enligt uppgift byggdes fem baracker: två vid Åsgatan och tre på Åsbäcksgatan. Hur länge barackerna sen fanns kvar vet jag inte. I dag finns endast en kvar: den på Åsbäcksgatan 14.

Om hur det var att leva i en barack under den tidigare delen av 1900-talet berättar Sven-Erik Eriksson i ”Minnen från livet i en barack”. Sven-Erik Eriksson var född 1917 och bodde från två års ålder med familjen i en barack som var ställd under Fattigvårdens beskydd. Där fick mindre bemedlade bo utan att betala hyra. Berättelsen, som också är illustrerad, ger en livfull bild av livet som liten pojke och sen ung man i Söderhamn vid den tiden här tiden – 20-tal, 30-tal… Hämta ner ”Minnen från livet i en barack” som pdf på sidan Extraläsning.

Skolhusgatan

Den övre bilden har jag inget årtal på. Vad ska man gissa på? 1920-tal, 1930-tal? Där ser   Borgmästargårdens tomt ut att ha gått hela vägen ner till Sparbankshuset (kallas  visst i dag Gamla Sparbankshuset). Innan Sparbankshuset byggdes (1913-14) var Borgmästargårdens tomt ännu större och sträckte sig ända ner till Kungsgatan.

På 1950-talet när vi bodde i en lägenhet i Borgmästargården gick tomtgränsen nog ungefär som på färgbilden, strax hitom den gula muren. Bilden tog jag i maj 2011, och jag har som synes stått lite längre ner i Skolhusgatans backe när jag tog den.

I det ljusa huset med grönt tak till höger, Pilen IV, bodde jag i tonåren. Det var där tidningen Helsingen hade sin redaktion och sitt tryckeri för länge sen. När vi bodde där hade Hemslöjden butik och vävstuga i bottenvåningen med ingång från hörnet i korsningen av Skolhusgatan och Kungsgatan. Minns fortfarande att dunket från vävstolarna hördes upp till oss, men det störde inte, det var bara trivsamt på nåt sätt.

Hittade förresten en intressant och lite ovanlig bild på Skolhusgatan från andra hållet. Häftig bild med uppifrånperspektiv. Hur tog han den tro? Drönare fanns ju inte 1957. Har Sigvard Gustavsson stått högt uppe på berget och tagit bilden med zoom? Den finns hos Dibis med nr SES00428 här.