Pilen IV

Nyligen skrev jag om Borgmästargården, ett hus som ligger mitt hjärta nära eftersom jag bodde där när jag var barn. Ett annat hus i Söderhamn som jag känner särskilt mycket för är det vi alltid kallade Pilen IV och som ligger i korsningen Skolhusgatan/Kungsgatan mitt emot Sparbankshuset (som väl i dag kallas Gamla Sparbankshuset). I Pilen IV bodde jag från 14 års ålder tills jag tog studenten och flyttade från stan. Bilden ovan är från juni 2012.

Foto: Sigvard Gustavsson. 1957.
Dibis SE200426

På Dibis hittade jag en bild av huset jag inte sett tidigare. Det är vinter som synes och året är 1957. Då levde fortfarande två av August Österlunds sju döttrar – Essan och Signe – och bodde kvar i huset. Några år senare bodde vi i familjen Roland där och det gamla huset var renoverat både ut- och invändigt. Hemslöjden hade vävstuga i bottenvåningen och butik där också med ingång från hörnet.

På Dibis-bilden skymtar man också lite av badhuset på Kungsgatan som stan så nesligen rev tillsammans med alla andra gamla hus på den sidan av Kungsgatan mellan Skolhusgatan och Jazzparken. Hur det ser ut där i dag finns med på bild i inlägget ”Ett rum med utsikt” här.

Pilen IV gårdsinteriör 1938.

På 1930-talet såg det ut så här inne på gården. Elin Österlund fixar nånting i en rabatt, kanske vattnar hon?

Inuti är Pilen IV förstås väldigt ombyggt sen vi bodde där. Det har ju hunnit gå en del år. Jag har knallat runt inne huset genom att bläddra bland dom interiörbilder från en mäklarfirma som låg ute för nåt år sen. Vem som bor där nu och hur lokalen används i dag vet jag inte.

Vill du läsa mer om August Österlund och hans döttrar och Pilen IV, huset han lät bygga nån gång under det sena 1880-talet, kan du skaffa dig ett ex av boken ”Sandskär i mitt hjärta”. Pilen IV finns faktiskt med i min bok nr 2 också, ”En flicka som heter Anna”. I den boken kommer Anna Härdelin Hjelmström med sina barn på besök till familjen Österlund och visas runt i det då nybyggda Pilen IV där Österlundsfamiljen bodde och där Tidningen Helsingen hade redaktion och tryckeri då. Mer om mina böcker hittar du under flikarna upptill.

Ögonblick av glädje

På snabbesök i Söderhamn blir jag stående på Skolhusgatan och tittar på det hus där jag bodde som barn: Borgmästargården.

Det var ett härligt hus att vara barn i och en härlig gård att leka på. Jag bodde där från 3 års ålder till 14. Vår lägenhet låg innanför den nedre balkongen, som förstås också var en populär lekplats för oss barn. Innanför burspråket till höger om balkongen låg mina föräldrars sovrum. I våningen ovanför med den övre balkongen bodde borgmästaren med sin familj. Det var ju så den tiden: det fanns både borgmästare och häradshövding i stan.

Där står jag denna soliga dag i maj och känner mig varm i hjärtat vid åsynen av det gamla huset. Jag är glad att Borgmästargården finns kvar, att byggnaden har renoverats så fint och att människor åter bor där och trivs – efter vad jag hört. Och så kan jag ju denna dag också glädjas åt och njuta av anblicken av dom stora syrenbuskarna nere på gården. Oj, vilket härligt ställe! Får nästan lust att flytta tillbaka dit igen…

I bakgrunden skymtar Teatern.

Ett rum med utsikt

Utsikt över Kungsgatan från mitt rum högst upp i huset Pilen IV. Bilden är tagen 1962. Trädet som växte utanför vårt hus var ett högt päronträd. Den frukt det gav var mest små gråaktiga hårda päron om jag minns rätt.

Husen på ”vår” sida av Kungsgatan mellan Skolhusgatan och Tägtgatan finns fortfarande kvar allihop. Pilen IV vid Kungsgatan 7, byggt på 1880-talet, Kungsgatan 5 (skymtar bakom päronträdet på bilden, där hade min pappa kontor i gatuplanet), sen Kungsgatan 3 – Gamla Energiverket, byggt 1890, ritningar Gustaf Hultquist, och slutligen Kungsgatan 1, Westbergska gården, byggd 1881 och ombyggt 1906.

Husen på andra sidan Kungsgatan är borta allihop. Där låg, räknat från Skolhusgatan: Elektriska Johansson, badhuset, ett typiskt vackert gammalt Söderhamnshus i trä med en fin trädgård och bortom det det gamla vita Apoteket, som gränsade till det som i dag kallas Jan Johanssons park.

Badhuset ritades av stadsarkitekten Gustaf Hultquist och byggdes 1904. Bild på Dibis här. Badhuset fanns kvar hela tiden jag bodde i Söderhamn. Jag minns hur det var att gå dit med skolan för simundervisning. Bastanta tanter i vit rockar och med rotborstar i nävarna skrubbade oss barn. Det gick inte att komma undan. Kallt var det, kallt i omklädningsrummet (var det små bås med en gardin för?), kallt i tvättrummet/duschen, kallt i bassängen. Känns inte som trevliga minnen direkt utan nåt man bara fick stå ut med. Sen har jag hört andra trevliga minnen från badhuset. Min man var där med min svåger och badade och bastade och dom hade stort nöje av att lyssna på och delta i det samtal som ofta utspann sig i bastun mellan dom ”gubbar” som satt där. Mycket lokalfärg. Sen rev man badhuset nån gång på 1980-talet antar jag. Och numera är det väl Hällåsen som gäller. Undrar om det sitter några roliga ”gubbar” i bastun på Hällåsen. Fast det är klart, dom flesta har väl dusch eller badkar hemma nu för tiden; på 1970-talet fanns det kanske fortfarande hus här och var som var utan sån standard.

Och hur gick det med Kungsgatan och vad kom istället för dom hus som revs? Jo, så här blev det (bild från Google maps). Här finns myndigheter som Patent- och registreringsverket m.m. och tills helt nyligen hade Migrationsverket lokaler här. Längst bort syns det hus jag kallat ”Annas hus” eftersom det var där – eller rättare sagt i ett hus på denna plats – som Anna i boken ”En flicka som heter Anna” bodde med sin familj på 1880-talet. Läs om ”Annas hus” här.

Vinterkväll i Söderhamn

Igår kväll berättade jag om mina böcker på Söderhamns stadsbibliotek. Det handlade främst om ”En flicka som heter Anna” (utg. 2017), men boken ”Sandskär i mitt hjärta” (utg. 2013) var också med på ett hörn. Ganska många hade tagit sig dit denna vinterkväll för att lyssna på mig. Det gick fint alltihop. Och jag kände gensvar från publiken. Lite som en våg av värme, vänlighet och intresse som strömmade mot mig där jag stod och pratade och visade några bilder.

Jag blev mycket väl mottagen av biblioteket också. Ove Larsson hälsade mig välkommen och när jag avslutat kom han fram och ställde lite frågor vilket också bidrog till den goda stämningen. Och så blev det bokförsäljning och signering.
Tack, alla ni som kom! Och tack till biblioteket i Söderhamn!

Efteråt traskade jag genom den snöiga stan bort till mitt hotell. Så mycket snö är det länge sen jag såg! Blev smått nostalgisk vid anblicken av dessa höga drivor och stora snöhögar. Hade förstås kollat på SMHI innan och sett att det inte skulle vara mycket kallare i Söderhamn än här i Stockholm, men all denna snö hade jag inte riktigt väntat mig ändå. Och det är klart att har det snöat mycket så ligger det kvar så länge temperaturen håller sig kring nollan och därunder. Ovan en bit av rådhuset bakom snöhögarna.

Som avslutning på mitt anförande ville jag ha en bild som bröt av mot allt det där från gamla tider som jag berättat om – om Anna och hennes familj, förstås, om dom stora förändringarna i Sverige under 1800-talet, om kvinnofrågan, Söderhamns blomstringstid under sågverksepoken och stadens utveckling från 1800-talets mitt fram till seklets slut. Jag ville ha nåt helt annat och som kunde symbolisera den sommar som ligger framför oss om några månader. Jag tar Nisse! tänkte jag. En bild på en mig närstående liten hund på bryggan på Sandskär fick avsluta mitt anförande. 

Gamla Söderhamn, igen (4)

Fin bild, eller hur? Ja, nu fick det alltså bli lite från Söderhamn ”på den gamla goda tiden” igen. Fast så ”god” var den nog inte. Bilden, som jag hittade hos Länsmuseet Gävleborg, är tagen omkring 1915 enl museet och första världskriget pågick (fast det kallades inte så då förstås eftersom man inte visste att det skulle komma ett till). Det var nog rätt hårda tider för många dessa år. Våren 1917 tågade man ju i hungerdemonstrationer på flera ställen i landet, inte minst just i Söderhamn.

På bilden ser du Källgatan från korsningen Köpmangatan upp mot läroverket. Till höger syns stora träd där nu den rätt märkliga parken till Jan Johanssons minne ligger.

Hus nr 3 till vänster är det jag kallat ”Annas hus”eftersom det var i ett hus på denna plats som Anna Härdelin Hjelmström bodde med sin familj, alltså Anna i boken ”En flicka som heter Anna”.  Huset där familjen bodde och där alla fem barnen föddes förstördes i en brand sommaren 1890. Familjen fick efter det hyra lägenhet i kvarteret Tigern på andra sidan ån. På platsen för det nedbrunna huset byggdes sen ett nytt hus i liknande utformning som det tidigare.

Läs mer om Annas hus här. Där finns också bild på huset förr och hur det ser ut i dag.
Läs mer om boken ”En flicka som heter Anna” och om hur du kan beställa ett ex här. Utdrag ur boken har jag haft med i bloggen här och var, nu senast i inlägget Promenad i Söderhamn 1880.

Promenad i Söderhamn 1880

I boken ”En flicka som heter Anna” finns skildringar av Söderhamn på 1880-talet. Här är ett smakprov från avsnittet där Anna och Karl är ute och promenerar i stan:
”Karl och Anna viker av ner mot ån. Längs dess båda sidor ligger sjöbodarna tätt. På packarlavarna, några öppna platser mellan Smäckbron och Järntorget, packar man om strömmingen som fångats i havet utanför. Fiskarna rensar, saltar och packar fisken i burkar och lådor. Marken är hal av vatten och fiskblod, och lukten är stark. Det är inte så trevligt att gå där, och Anna är rädd om sin långa kjol. De går upp mot Köpmangatan igen.

Längre fram vänder de åter ner mot ån och ser de stora brädgårdarna som ligger där. Österut, där ån breddar sig mot Söderhamnsfjärden, ligger flera segelfartyg. Skutorna väntar på sin last av trävaror.

I stapelstaden Söderhamn bedrivs handel med flera länder. Förr var det ofta järn som skulle till England, Frankrike, Algeriet, Ostindien och Nordamerika. Nu är det mest trävaror som skeppas till länder som England, Spanien och Portugal. Sågverksindustrins uppsving har gjort Söderhamn till en blomstrande stad dit människor söker sig eftersom det finns gott om arbetstillfällen. Trots konflikten mellan de styrande i staden finns en anda av framtidstro, av nya tider och nya möjligheter.”

Tänk att det sena 1800-talet var en sån blomstringstid för Söderhamn och Hälsingland! ”Såg vid såg hvarthelst jag såg…” Och längs Söderhamnsfjärden fanns flera sågverk och flera hamnar. Hittade en intressant karta över hamnarna från ”Nya aktiebolaget J.Fr.Brolin, shipbrokers, chartering & forwarding agents”. Om Söderhamn står det: ”Stapelstad i Gefleborgs län. Vid stadens kaj kunna fartyg af 4 m. djupgående lägga till.”

Foto: Lars Brolin. Sidan där kartan finns har du här.

Vill du läsa mer om Anna och Karl och Söderhamn förr i tiden, så beställ boken av mig. Hur man gör har du här. ”En flicka som heter Anna” går också att köpa i bokhandeln i Söderhamn och i Hudiksvall, eller genom Bokus här. Biblioteket i Söderhamn har också boken. Kanske i Hudik också, det vet jag inte.

Gamla Söderhamn, igen (3)

Utsikt över Söderhamn omkring 1900, från Faxeholmen. Bilden hittade jag hos Länsmuseet Gävleborg. I förgrunden syns hamnmagasinen och längst till vänster skymtar tullhuset som stod klart 1889. Några år före sekelskiftet jobbade min morfars far där, Karl Hjelmström. Han bodde i stan med sin familj. 1880 hade Karl gift sig med den flicka han drömt om: Anna. Det är hon som är Anna i boken ”En flicka som heter Anna” och Karl spelar förstås också en viktig roll i boken. Läs om boken här.

Kyrkan Ulrika Eleonora syns långt bort till höger. Jag tror att det är tornet på brandstationen som man skymtar långt in i bilden, strax till höger om masterna på det vänstra fartyget i förgrunden. Brandstationen byggdes 1886 och revs 1954, tyvärr! Bortom brandstationen syns rådhuset.

Men vad är allt det där vita som syns längs kajen vid Södra Hamngatan? Är det snöhögar eller vad är det för nåt? Det ser ju ut att ligga snö på några tak, dock inte på hamnmagasinen i förgrunden.

Klicka på bilden för att se den större.
En modern bild på tullhuset finns med i ett tidigare inlägg här.

Elektriska Johansson

Nyss skrev jag lite om dom där gamla Söderhamnshusen som har ett torn med burspråk i ett hörn i inlägget Gamla Söderhamn, igen (2) här. Ett för mig mycket välbekant sådant var det vi alltid kallade Elektriska Johansson som låg på Kungsgatan 8 i korsningen med Skolhusgatan, kvartersnamn Lönnen 8. Vi bodde då mitt emot, i Pilen 4 med Hemslöjdens butik och vävstuga i bottenvåningen.

P.A.Johansson registrerade firman Söderhamns Elektriska Byrå 1899. Firman expanderade betydligt och ”kom att verka i hela Hälsingland med filialer i Hudiksvall, Ljusdal och Bollnäs. Trots avsaknad av föreskriven teknisk utbildning lyckades han få Kungl. Maj:ts behörighetsbevis för högspänning gällande för hela riket” skriver man i Wikipedia. Måste ha varit en driftig kille. Kraftstationer byggdes på flera orter, det var under denna tid landet elektrifierades alltmer.

Mer ur Wikipedia: ”Utöver installationer för kraft och belysning bedrev firman försäljning av bland annat motorer, transformatorer, kylanläggningar, installationsmaterial och belysningsarmaturer. Sortimentet innefattade även elektriska apparater för hushållen samt radioapparater”.

Och televisionsapparater skulle jag vilja tillägga. I Elektriska Johanssons skyltfönster mot Skolhusgatan såg jag tv för första gången. Vi ungar stod därutanför och gapade över bilderna som flimrade fram därinne. Ofta var det väl bara myrornas dans på skärmen men det fascinerade det med.

Hur gick det sen då? Jo, Elektriska Johansson var tydligen fortfarande igång 1971, men sen köptes byggnaden av Anders Diös AB som använde huset för sina anställda när man skulle bygga Domusvaruhuset ner mot Köpmangatan. I bottenvåningen, där man ju tidigare alltså sålt bl.a. tv- och radioapparater, låg nu istället nån affär som sålde konfektion. Min man köpte en skiddress där minns jag. Jackan finns fortfarande kvar och hänger bland andra gamla jackor i stugan på Sandskär. Den kommer bra till pass kalla dagar.

Vid mitten av 1970-talet såldes Elektriska Johanssons hus till Söderhamns kommun. Byggnaden revs 1979 och kommunen lät sen riva hela kvarteret efter Kungsgatan. Förutom Elektriska Johansson rök där det originella gamla badhuset (skorstenen skymtar på bilden), apoteket och ett annat fint gammalt Söderhamnshus. Man rev rubbet. Trots att ”Kungsgatan i den av Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund 1974 upprättade byggnadsinventeringen i Söderhamns kommun ansetts ingå i ett ur kulturhistorisk synpunkt värdefullt och sammanhängande miljöområde” (också ur Wikipedia).

Hur många såna här hus med torn/burspråk det finns kvar i dag utöver dom jag skrev om i Gamla Söderhamn, igen (2) vet jag inte. Jag får väl knalla runt med kameran i stan och kolla när jag kommer dit nästa gång.

Om Elektriska Johansson i Wikipedia här och om Lönnen 8 här.

Söderhamn omkr 1880

Den här bilden hittade jag hos Länsmuseet Gävleborg. Fotograf okänd. Tidpunkten är omkring 1880 och bilden är tagen från Faxeholmen. Ungefär nån gång vid den här tiden hade Anna och Karl gift sig och flyttat in i en lägenhet i den Sandbergska gården på Källgatan där de hyrde ”tre präktiga rum och kök för 400 kr årlig hyra”, som Karl skriver många år senare. Huset de bodde i brann sommaren 1890 och familjen fick flytta. Ett nytt hus med liknande utformning som det gamla byggdes upp där på Källgatan. Se bilder i inlägget Annas hus här. Om Anna och Karl berättar jag i boken ”En flicka som heter Anna”.

I boken skriver jag om en promenad som Karl och Anna gör i stan. Först går dom längs Köpmangatan där flera nya hus är under uppförande. Stora delar av staden hade ju förstörts i den stora branden 1867. Här några rader ur boken: ”Karl och Anna viker av ner mot ån. Längs dess båda sidor ligger sjöbodarna tätt. På packarlavarna, några öppna platser mellan Smäckbron och Järntorget, packar man om strömmingen som fångats i havet utanför. Fiskarna rensar, saltar och packar fisken i burkar och lådor. Marken är hal av vatten och fiskblod, och lukten är stark.  Det är inte så trevligt att gå där, och Anna är rädd om sin långa kjol. Det går upp mot Köpmangatan igen.” Lite senare går dom ner mot ån igen och tar sig över till andra sidan genom att ta plats i en eka som ros av en roddarmadam. Färden kostar 2 öre.

Vill du läsa mer, så beställ boken av mig. Hur man gör har du här. ”En flicka som heter Anna” går också att köpa i bokhandeln i Söderhamn och i Hudiksvall, eller genom Bokus här. Biblioteket i Söderhamn har också boken. Kanske i Hudik också, det vet jag inte.

Flaggstångsinvigning

Hösten 1960 flyttade vi från en lägenhet i Borgmästargården i Söderhamn till det hus vi alltid kallade Pilen IV. Det låg – och ligger fortfarande – i hörnet mellan Skolhusgatan och Kungsgatan, mitt emot det s.k. Sparbankshuset. I bottenvåningen av huset hade Hemslöjden vävstuga + butik.

En liten trädgård hörde till och flaggstång skulle vi ha. Grop grävdes, flaggstång restes och min pappa, som hade ett väl utvecklat sinne för att ta vara på tillfällen till fest och glam, hyrde en trumpetare till invigningen av flaggstången.

Hur invigningen i övrigt gick till minns jag inte. Antar att det var uppdukat i trädgårn med nåt att dricka och lite tilltugg. Vem trumpetaren var vet jag inte. Men här står han och ger fanfar nån gång troligen tidig sommar 1962. I bakgrunden till vänster skymtar gaveln på gymnastikhuset uppe vid Läroverket.

Vår närmaste granne ett snäpp högre upp längs Skolhusgatan (huset syns bakom trumpetaren) hade en mycket prydlig trädgård vilket förstås satte lite press på oss. Vi döttrar skickades ut att rensa undan maskrosor. Att vi propagerade för att låta dom stå kvar och hänvisade till Carl Antons ”Maskros och tjärdoft” hjälpte nog inte nåt vidare. ”Jag lät alla mina maskrosor finnas, fast jag vet att dom kallas ogräs och bör rotas ut… Men det är så skönt att sitta och minnas små solar i gräset, när sommar’n är slut.”