Varför kastar man bort pärlan?

Storjungfrun med hamnen på öns nordöstra udde. Foto: Söderhamns kommun.
Finns med i min bok ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”

Juvel, diamant, hjärta, pärla… vad man än använder för ord om Storjungfrun, den största ön i Söderhamns skärgård, kan man verkligen undra över varför Söderhamns kommun är beredd att kasta bort den fantastiska tillgång ön utgör. Det gör man genom att tillåta byggandet av en stor vindkraftspark i havet bara 4 km från ön. Projektet kallas Storgrundet.

Varför gör man först ön och den maritima miljön omkring den till naturreservat 2013, underlättar för besökare, ordnar med övernattningsstugor, grillplatser, tar fram information, sätter upp kartor och skyltar, skyddar djur och natur osv på Storjungfrun för att några år senare kasta bort alltihop? Det behövs inte ens: Vindkraftverken skulle tydligen kunna läggas betydligt längre ut till havs.

Hur tänker dom? Varför vill kommunen göra det här? Handlar det om pengar (follow the money – så fult kan det väl inte vara?) eller handlar det om att kommunen vill visa sig på styva linan och få nån sorts poäng genom att satsa på lösningar som bidrar till att minska den globala uppvärmningen?

Ansökan om byggandet av denna havsbaserade vindkraftspark ligger i dag hos Mark- och Miljödomstolen. När beslut väntas vet jag inte. Blir det ett ”Ok, kör på” från domstolen finns fortfarande möjligheten av överklaga. Dessutom skulle Söderhamns kommun kunna utnyttja sin vetorätt och stoppa projektet rakt av. Men vad vill man i Söderhamn? Var står dom politiska partierna i dag i den här frågan?

Jag är inte alls generellt mot vindkraften. Röstade på Linje 3 när det begav sig för många år sen. Men självklart måste anläggningar för förnybar energi placeras på ett klokt sätt där dom gör minst skada på djur och natur och förstör minst för människor som bor eller vistas i närheten. Det är uppenbarligen inte alls fallet när det gäller projekt Storgrundet.

På Facebook finns några grupper som syftar till att värna Storjungfrun: ”Rädda Jungfrukusten” och ”Nej till KUSTNÄRA vindkraft Gävle-Söderhamn-Hudiksvall”.

Nämen oj då, Söderhamn!

”Ni borde skämmas hur ni behandlar gamla hus och äldre kvinnor” röt Lilian Sjölund i en ledare i Hela Hälsingland häromdan. Dom som ska skämmas är beslutsfattare och planerare i Söderhamns kommun. Man har försummat att ta hand om ett av Söderhamns äldsta hus, som också har stort kulturhistoriskt intresse: borrhuset till gevärsfaktoriet, dvs den byggnad som sen länge inrymmer Söderhamns stadsmuseum.

Redan för sex år sen påtalade Föreningen Söderhamns museum behovet av renovering för kommunen. Putsen spricker, allt fler bitar av fasaden faller av, sprickorna på trappan på innergården blir allt större osv. Vi får kommentarer om att det ser förfärligt ut, berättar Elisabet Breig Åberg, som varit med i föreningen sen 1985. Verksamheten på museet sköts av föreningen, men byggnaden ägs av Söderhamns kommun. Förra året sa kommunen att åtgärder var på gång, men inget har hänt och ingen från kommunen har hört av sig till föreningen, enligt artikeln i SöderhamnsKuriren.
Nonchalant och historielöst, skrev Lilian Sjölund.

Nästa år fyller staden Söderhamn 400 år. Man skulle kunna tänka sig att staden nu är i full gång med att se över vad som måste åtgärdas inför jubileet. Men så är det tydligen inte alls! I varje fall inte när det gäller museet. Ingen åtgärd är planerad och det är inte prioriterat, säger en enhetschef på kommunens tekniska avdelning. Underhållsansvarig projektledare är barnledig och inte tillbaka förrän i november. Trist läsning i SöderhamnsKuriren. (Bilden ovan är från en sida i tidningen).
Hur svarar Söderhamns kommun på kritiken? Och när tänker ni renovera museet?

Kajakdrömmar

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mer än halva december har gått. Om ett par dar är det vintersolståndet, årets kortaste dag. Men sen så…
Dessa dagar med mörker och kyla kan man ju pigga upp sig med att drömma om sommaren. Tänka tillbaka och tänka framåt. Det kommer ju en sommar igen. Så småningom.

Den här fina bilden har inte jag tagit, och jag sitter inte i nån av kajakerna. Jag hittade den hos Söderhamns kommun, och den är så fin och väcker så många trevliga minnen och känslor hos mig att jag måste lägga ut den här.
Vill du se fler av Söderhamns kommuns fina bilder kan du titta här. Det finns bl.a. en häftig och väldigt vintrig på rådhuset och rådhustorget  också, det ser nästan ut som ett sagomotiv. Min gamla hemstad som saga… Men den här gången ville jag ha sommar.

På stranden

Vid Sandkullarna 1921.
Vid Sandkullarna 1921.

Här sitter fyra av de sju döttrarna till tidningsmannen August Österlund som byggde den stuga vi i dag har, och näst längst till höger sitter Helfrid, syster till Augusts hustru Charlotta och alltså moster till alla Österlundsbarnen. Bilden är troligen tagen vid den stora sandstrand som förr fanns på norra sidan av Sandskär, och det är nog ön Gran som syns i bakgrunden.

Som jag skrivit om i boken är denna stora vackra strand i dag helt försvunnen – övervuxen av träd, sly och vass. Borta! Söderhamns stad borde röja ordentligt här så det blir en sandstrand igen till glädje för alla som kommer till ön. Det är vi många som tycker.

Hallå där, Söderhamn! Ni läser väl Arundobloggen? Och när ni tar ut era stora maskiner och röjer och tar fram den stora vackra sandstranden igen på Sandskärs norra sida kan ni passa på och ta en tur till Enskärsorn också. Den vackra ön håller sorgligt nog också på att växa igen. Orn har varit ett populärt utflyktsmål, men snart vill väl ingen åka dit på badutflykt längre om det är träd och sly överallt.  Söderhamns stad borde ta hand om sin vackra skärgård bättre.