Biologisalen

Det här är biologisalen på läroverket – numera Staffangymnasiet – på en bild från 2011. Utanför i trapphallen finns ett älghuvud på väggen. Eller det fanns då i alla fall, 2011. Det fick vara med på bild här.

Fast som jag minns det hade vi på min tid biologi i en annan sal, en hörsal med gradänger, alltså byggd lite som en biograf eller amfiteater; elevernas bänkar stod på trappsteg.

Och här var jag nu så smått på väg att börja berätta om gamla lärare jag haft i biologi. Det hann ju bli några olika under dom åtta år jag gick i läroverket: fyra år i realskolan och fyra år i gymnasiet. Men att skriva om lärarna kan vara ett känsligt kapitel. Alla var ju inte så poppis, direkt. Och inte heller särskilt bra som lärare. Risken finns att jag sårar nån och trampar på ömma tår nånstans, tår som sitter på efterkommande anförvanter till nämnda lärare.  Så jag hoppar över det.

Lärare är ju verkligen ett speciellt yrke. Förmågan att förmedla kunskap och väcka intresse – och gärna nån liten gnutta entusiasm också – hos eleverna varierar kraftigt mellan lärare. Liksom förstås förmågan att hålla god disciplin i klassen. Vissa har det där nästan som en naturbegåvning, andra inte alls. – Under min skoltid blev det lugnare i klassen efter hand. Oroligast, bråkigast i realskolan, lugnare i gymnasiet. Vi växte väl till i ålder och visdom…

Rasthallarna

Så här såg det ut i dom s.k. rasthallarna i läroverket – numera Staffangymnasiet – i Söderhamn för ett par år sen. Om dom fortfarande kallas rasthallar vet jag inte. Som jag minns det gjorde dom skäl för namnet mycket sällan. Bara om det var extremt dåligt väder, t.ex. kallare än minus 20-25 eller snöstorm, så fick vi vara inne på rasten. Annars fanns annan användning. Har för mig att vi fick träna dans därinne ibland (av med skorna, gled runt på raggsockor) med smått ovilliga pojkar. Foxtrot, vals, folkdans? Nån som minns?

Och så hade vi konstutställning där i en insamling till flyktinghjälpen – i mars 1960 enl tidningsklippet här bredvid. Jag är i färd med att måla nåt konstverk som förhoppningsvis skulle säljas för en tia (enl artikeln). Läraren hette Gunnar Österström och ordnade s.k. Frivillig teckning på kvällstid, en gång i veckan var det nog.
Klicka på bilden för att se den större.
Undrar hur det gick med dom konstverk som såldes den där vårvintern. Tänk om dom hänger uppe nånstans hemma hos nån… Ta en bild och skicka, vetja’!

Hur rasthallarna används i dag vet jag inte. Det ser ut att vara bibliotek där långt in i bild.

Studentnostalgi

Nyss skrev jag om abiturienter och om hur vi klädde oss i roliga hattar eller – som  i min klass – i vita rockar. Man prydde utstyrseln med symboler för betygen man fått på studentskrivningarna – tofsar, rosetter kanske, säkerhetsnål, kork m.m. Sen var det ju slut med abiturientskojandet i och med att  studentexamen avskaffades 1968. Men kanske fortsätter en del andra traditioner från tidigare år när dagens skolungdomar går ut skolan i Söderhamn? Jag vet inte hur det går till nu, är inte i Söderhamn vid våravslutningen längre. I Stockholm är det ju s.k. studentflak som kör genom stan med mycket musik och hojtande och mycket hystande med ölburkar som skvätter öl runtomkring.

När vi tog studenten på 60-talet (före -68) var det feststämning i Söderhamn. Efter studentskrivningarna gick man ”upp i muntan” som det hette i olika ämnen, och dessa muntliga förhör (där censorer inkallats från lite ”förnämare” lärosäten) hölls under två dagar. Jag kom upp i engelska och historia och två ämnen till som jag inte minns just nu. Kanske var det matte och fysik?

På dag 2 sprang vi, som nu kunde kalla oss studenter, ut allihop i vild lyckoyra – 12 års skoltid var ju över! – på läroverkets trappa och sjöng studentsången. På gårdsplanen till läroverket (numera Staffangymnasiet) hyllades vi av familj, släkt och vänner och sen tågade vi genom stan ner till busstorget. Längst fram gick en musikkår och spelade för fulla muggar. Nere på busstorget väntade åkdon av olika slag som studenterna skulle forslas hem i. För min del blev det i en rickscha dragen av en kines i bredbrättad hatt och knallröd skjorta.
Yeah, yeah, those were the days – mycket vatten har runnit i Söderhamnsån sen dess.