Om nödåren – boktips

För några år sen skrev jag om dokumentären ”Ett satans år” från 1977 av Hans Villius och Olle Häger som jag sett på SVT Play då sent omsider. Filmen handlar om nödåret 1867. Bloggade om den här. Sen dess har jag läst ”Svälten. Hungeråren som formade Sverige” av Magnus Västerbro som 2018 belönades med Augustpriset i kategorin facklitteratur. Boken handlar om åren 1867-1869 då det var missväxt i vårt land och Sverige var ett av Europas fattigaste länder. Det är ju omkring den tiden som emigrationen till Nordamerika började.

Dessa nödår är i dag till stor del bortglömda, och det är förstås alldeles utmärkt att Västerbro nu så utförligt berättar om tiden, levandegör skeenden genom enskilda människoöden m.m. En mycket intressant och välskriven bok!

”1860-talets Sverige var ett land där en stor del av befolkningen var utfattig och levde i fullständig misär” skriver Västerbro. Dessutom ansåg man från politiskt håll att om man gav hjälp till fattiga skulle det bara göra dom lata, passiva och bortglömda. När man så småningom insåg vidden av nöden var det redan i stor utsträckning för sent. Tiotusentals människoliv krävdes och ”stora delar av Sverige sargades i grunden” som Västerbro skriver.

Det var alltså extremväder även på den tiden, långt innan man börjat tala om ”climate change” pga mänsklig verksamhet. 1867 var tydligen extremt kallt och snö och is låg kvar länge, långt in i juni. Det var därför svårt att komma fram med matförråd via fartyg upp efter Norrlandskusten. ”När den första båten lyckades ta sig in till Söderhamn var alla butiker i staden sedan länge länsade på allt som gick att äta – ”i affärerna fanns bara brännvin och krinoliner”, mindes en man som var där – och trängseln var stor när båten äntligen kunde lägga till. Somliga människor stod inte ut med att vänta utan klättrade ombord och slet till sig fartygets avskrädeskorgar och började äta direkt ur dem.”

Sally Härdelin

Ja, så såg hon ut, Sally Härdelin, född Berg och gift med kapten Thore Härdelin. Dom bodde på gården Nordanäng i Delsbo. (Klicka för större bild.)

Sally och maken fick nio barn. Bara fyra av dom levde till vuxen ålder. Fyra små dog inom en enda månad av scharlakansfeber och difteri och en till, en liten pojke, som föddes flera år senare, levde inte heller länge. Den äldsta dottern hette Anna och det är henne jag skrivit en bok om: ”En flicka som heter Anna”.

Nyligen har jag läst Magnus Västerbros bok ”Svälten” som framför allt handlar om missväxtåren och hungersnöden i Sverige 1867-1869.

Västerbro skriver också om barnadödligheten i gamla tider, att det ju närmast hörde till det vanliga att barn dog som små i sjukdomar som man inte hade bot mot på den tiden. Sorgen efter barnen var djup. Min bok ”En flicka som heter Anna” inleds med berättelsen om Annas fyra döda småsyskon. Jag skriver om barnen och har använt min fantasi för att försöka ge en bild av vilka dom var (= kan ha varit), dessa små barn som alla dog i augusti-september 1865: Tord, Emma Margareta, Ivar och Lars. Den äldsta blev 5 år, den yngsta 1 år.

Fyra av Sallys och kaptenens barn levde till vuxen ålder: Anna, Maria (kallad Mia), Thore och Clara. Sally själv dog bara 54 år gammal när hon var på besök hos äldsta dottern Anna, som då väntade sitt första barn tillsammans med sin man Karl Hjelmström. Dom bodde i Söderhamn då i det hus jag kallar ”Annas hus” här i bloggen (Björnen 4, det röda huset mitt emot Jazzparken, Jan Johanssons park i Söderhamn).

Hur det gick på Nordanäng under dom hemska åren 1867-69 vet jag ingenting om. Jag har inte nånstans i gamla släktpapper sett några uppgifter om det.  Många år senare brann Nordanäng (1894) och ev handlingar om gården förstördes väl då, gissar jag. Men tidigare var nog gården en jämförelsevis stor gård och gissningsvis klarade man sig hyggligt under hungersnöden på 1860-talet. Hälsingland drabbades ju hårt av missväxt och svält liksom många andra delar av landet. Det var en av dom värsta naturkatastroferna i Sveriges historia, och blev också startskottet till massutvandringen till Nordamerika.