Några bilder från Sandskär i december tror jag knappt att jag har. Däremot från tiden då ljuset är på väg tillbaka allt mer. Den här bilden tog jag i vintras – 18 februari – när min syster, hennes lilla tax och jag hade vandrat över isen ut till ön. På vår sida av ön gick det inte att gå på isen då, öppet vatten här och var. Men på stora fjärden mellan fastlandet och ön gick vi hela vägen ut i skoterspår och sedan upp på land en bit bort där isen nådde hela vägen in.
Den 21 december inträffar Vintersolståndet. I Stockholm är dagen då endast 6 timmar, 4 minuter och 48 sekunder lång ser jag på en webbsida. Efter den korta dagen vänder det och vi går mot ljusare tider igen. Trevligt att tänka på.
Några vinterbilder från ön finns i ett tidigare inlägg: ”Sandskär på vintern” här.
Igår 18 februari gick vi över isen ut till Sandskär i strålande sol. Dagsutflykt – vi gick in igen efter ett par timmar därute. Bra underlag att gå på ute på fjärden: is och ett lager frasig snö. Med broddar på kängorna gick det fint att gå där. Och den lilla taxen som var med oss pinnade på i full fart med sina små ben.
Utanför vår stuga bar inte isen. Där låg stora flak och gungade lätt (vågade inte jumpa på dom) och längre ut fanns stora områden med nån sorts av tallriksis. Inne vid stranden hade stora isstycken pressats upp och låg kors och tvärs och över varandra. (Större bild om du klickar på den). Såg att SMHI har en sida som beskriver olika slags havsis, här.
”Eftersom stugan inte alls är vinterbonad är det inte särskilt trivsamt att vara där när det är riktigt kallt. Ofta när vi ska vintra stugan går vi vinterklädda även inomhus om det är sent på hösten och kallt i stugan.
När vi bodde i Söderhamn allihop i familjen Roland gjorde vi utflykter till ön vintertid medförande varm choklad, färdiga mackor och apelsiner. Påsklov under skoltiden gjorde vi ofta dagsutflykter till Sandskär och blev så solbrända att klasskamraterna efteråt frågade om vi varit i fjällen. Ett bra ställe att sitta på för att steka sig i solen var bron utanför Sjöboden ut mot havet. För det mesta tog vi oss ut till ön med skidor, ibland blev det promenad istället – utrustade med ispik för att kontrollera isen – och någon enstaka gång var det så lite snö på isen att det gick att åka skridsko ut. Även fröknarna Österlund gjorde utflykter till Sandskär om vintern, och då använde man ofta spark visar några gamla bilder.” (Texten ovan och bilderna är ur boken ”Sandskär i mitt hjärta”).
Vår stuga på Sandskär byggdes på 1860-talet av August Österlund, tidningsman i Söderhamn. Han och hustrun hade inte mindre än sju döttrar och en son. På bilden till vänster ovan dricker några av systrarna Österlund kaffe utanför Sjöboden vintern 1938. Till höger är dom på isen utanför Sjöboden, okänt år.
Mina föräldrar köpte stugan av systrarna Österlund på tidigt 1950-tal. Och senare har min man och jag tagit över.
Bilden nedan: Popo (vår yngste) på isen utanför Sandskär, 1990-tal. Jag tycker det är lite av Shackleton och Elephant Island över bilden. Fast så mycket strapatser var det förstås inte för oss – rena västanfläkten jämfört med Shackleton. Men det är nåt med mörkret, ensligheten och den råa kylan som ger stämningen. Större bilder om du klickar.
På bilden nedan har det gått några år – Sandskär på vintern. Foto: grannen Lennart Ellner. Januari 2012.
Vill du läsa mera? Jodå, boken om Sandskär – ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” – som jag gav ut på eget förlag 2013 finns fortfarande att köpa. Hur man gör ser du på den här sidan. Kanske ett julklappstips?
Ett vinterminne… I februari var jag på biblioteket i Söderhamn och berättade om min bok ”En flicka som heter Anna”. Det var fantastiskt mycket snö i stan. Jag passerade stora berg av snö på min väg från hotellet till ”bibblan” på Köpmangatan. Det var härligt att se och påminde mig förstås om min barndom i stan. Riktigt såna snömassor har vi sällan, om någonsin, i Stockholm.
Det är också en lite märklig känsla att komma till Söderhamn och bo över på hotell. Det är min gamla hemstad. Förr om vintrarna bodde mina föräldrar inne i stan eller en bit utanför och då bodde vi förstås hos dom när vi kom till stan vintertid. Men så är det inte längre. Sommartid har jag i alla år kunnat bo i skärgården, på Sandskär, men på vintern är det ingen bra idé.
Om hur det gick med mitt anförande på biblioteket berättade jag i inlägget ”Vinterkväll i Söderhamn” här. Efteråt traskade jag tillbaka till hotellet i snölandskapet. Sen blev det en macka och en öl innan jag gick och la mig.
I boken ”Sandskär i mitt hjärta” har jag ett kapitel med rubriken ”Sandskär på vintern”. Där skriver jag bl.a.: ”När vi bodde i Söderhamn allihop i familjen Roland gjorde vi utflykter till ön vintertid medförande varm choklad, färdiga mackor och apelsiner. Påsklov under skoltiden gjorde vi ofta dagsutflykter till Sandskär och blev så solbrända att klasskamraterna efteråt frågade om vi varit i fjällen. Ett bra ställe att sitta på för att steka sig i solen var bron utanför Sjöboden ut mot havet.”
Ett litet trevligt minne är också hur vi många år senare när vi kom till ön första gången på våren hittade en lapp med ett meddelande instucket bland stenarna i bryggan. En god vän hade under vintern åkt långfärdsskridskor i skärgården och skrivit en hälsning.
I dag har vi en liten veranda på utsidan av Sjöboden där det tidigare bara var några brädor att sitta och sola på. Se bilden med Nisse i inlägget ”Vinterkväll i Söderhamn” här. Bilden ovan är tagen i januari 2012 innan verandan var byggd. Foto: Lennart Ellner.
”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” är på superrea i bokhandeln i Söderhamn och Hudiksvall mars månad ut. Även på Arundo har vi rea. Se inlägget ”Sandskärsboken på rea!” här.
Turist, Svensk Turistförenings tidning, har i senaste numret en artikel om plagget anorak (nr 1/Feb 2017). Det väcker minnen, och jag går och tittar efter om jag nånstans har kvar min gamla mörkblå anorak från 60-talet. Men nej, hittar den inte. Gissar att den åkt ut i nån utrensning, gammal, urblekt och lite sliten som den var. Men det var en anorak av klassisk typ som man drar över huvudet och med en stor ficka rakt i fram.
En gång på 1980-talet i slalombacken i Vemdalen under en tid då det var modernt med sportkläder i pastellfärg (kanske inspirerat av Susanne Lanefelts träningsprogram på tv) fick jag sällskap i släpliften upp på fjället av en äldre herre. Han sa att han blev riktigt rörd när han såg mig, Jag hade min gamla mörkblå anorak, mörkblå varma braller och ett par stora tumvantar i vitt läder som man drog på sig utanpå stickade tumvantar. Jag skiljde förstås ut mig bland alla andra damer i snajdig slalomdress i turkos eller chockrosa. Kanske är det förresten likadant i dag, alltså modernt med pastellfärger i slalombacken. Det vet jag inte, länge sen jag var i en sån backe.
En annan anorak minns jag också: min pappas gamla anorak från beredskapen. Den var förstås alldeles för stor för oss döttrar, men vi gillade den skarpt och lånade den mer än gärna när vi kom åt. Den var stor och vid och sydd i ett kraftigt vitt tyg, förstås tänkt som kamouflage vid militärtjänst vintertid. På vänstra bilden är det jag som lånat anoraken och det verkar ha varit riktigt blöt snö den dan för anoraken ser rätt våt ut. Med på bilden är min lillasyster. På den högra bilden är det min storasyster som snott anoraken. Framför henne rider min bästis, också hon iförd anorak ser det ut som. Bilderna är från nån gång vid slutet av 50-talet och tagna när vi bodde på Borgmästargården i Söderhamn.
Hittade en bild från nånstans på Kungsgatan i Söderhamn tagen för länge sen. Vilken årstid det är framgår ju tydligt… men årtalet vet jag inte. Gissar på nån av dom hårda krigsvintrarna i början av 1940-talet. Damen i den lilla gången mellan snövallarna är en av fröknarna Österlund. Ester hette hon men kallades Essan. Några av fröknarna Österlund, Essans systrar, var lärarinnor, men Essan jobbade på banken.
Var på Kungsgatan bilden är tagen vet jag inte. Tror inte att det är familjen Österlunds hus på Kungsgatan 7 i bakgrunden, uthuset stämmer inte. Nåja, jag valde bilden mest för dom fina snövallarnas skull. Skulle gå prima att gräva ut en snögrotta ur en sån där.
Jag har inget emot vintern om det är en ”riktig vinter”. I Söderhamn tror jag alla min barndoms vintrar var såna! Med mycket snö och kallt och fint.
Vi bodde i en lägenhet i Borgmästargården då. Runt tomten fanns ett staket med s.k. överliggare som var bred nog att balansera på. När det var snöstorm älskade vi att vara ute och försöka gå på staketet och låta stormen blåsa ner oss i den djupa snön nedanför. Mycket skratt!
Den här bilden är från en snöig vinter på 50-talet. Min syster (till höger) och hennes bästis står i snön. I bakgrunden går Norrtullsgatan och Valkyrian skymtar till höger. Valkyrian är Tempelriddarordens hus – ”ett helnyktert ordenssällskap som strävar mot höga etiska ideal” hittar jag på webben.
Om trähuset till vänster är kvar eller ej minns jag inte i skrivande stund. Gissar att det är borta.
Några av systrarna Österlund, som ägde stugan på Sandskär tidigare, dricker kaffe i solen utanför Sjöboden. Dom har plockat ut ett bord och lagt duk på och dukat upp med kaffe och kaffebröd. Bilden är tagen 1938. Ut till ön har dom säkert tagit sig med spark över isen. Förstorar du bilden genom att klicka på den ser du att det står en sparkstötting till höger.
Bilden finns med i boken i kapitlet ”Sandskär på vintern”.
Arundo 