En Croque monsieur i Söderhamn

Ett vinterminne… I februari var jag på biblioteket i Söderhamn och berättade om min bok ”En flicka som heter Anna”. Det var fantastiskt mycket snö i stan. Jag passerade stora berg av snö på min väg från hotellet till ”bibblan” på Köpmangatan. Det var härligt att se och påminde mig förstås om min barndom i stan. Riktigt såna snömassor har vi sällan, om någonsin, i Stockholm.

Det är också en lite märklig känsla att komma till Söderhamn och bo över på hotell. Det är min gamla hemstad. Förr om vintrarna bodde mina föräldrar inne i stan eller en bit utanför och då bodde vi förstås hos dom när vi kom till stan vintertid. Men så är det inte längre. Sommartid har jag i alla år kunnat bo i skärgården, på Sandskär, men på vintern är det ingen bra idé.

Om hur det gick med mitt anförande på biblioteket berättade jag i inlägget ”Vinterkväll i Söderhamn” här. Efteråt traskade jag tillbaka till hotellet i snölandskapet. Sen blev det en macka och en öl innan jag gick och la mig.

Sandskär på vintern

I boken ”Sandskär i mitt hjärta” har jag ett kapitel med rubriken ”Sandskär på vintern”. Där skriver jag bl.a.: ”När vi bodde i Söderhamn allihop i familjen Roland gjorde vi utflykter till ön vintertid medförande varm choklad, färdiga mackor och apelsiner. Påsklov under skoltiden gjorde vi ofta dagsutflykter till Sandskär och blev så solbrända att klasskamraterna efteråt frågade om vi varit i fjällen. Ett bra ställe att sitta på för att steka sig i solen var bron utanför Sjöboden ut mot havet.”

Ett litet trevligt minne är också hur vi många år senare när vi kom till ön första gången på våren hittade en lapp med ett meddelande instucket bland stenarna i bryggan. En god vän hade under vintern åkt långfärdsskridskor i skärgården och skrivit en hälsning.

I dag har vi en liten veranda på utsidan av Sjöboden där det tidigare bara var några brädor att sitta och sola på. Se bilden med Nisse i inlägget ”Vinterkväll i Söderhamn” här.  Bilden ovan är tagen i januari 2012 innan verandan var byggd. Foto: Lennart Ellner.

”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” är på superrea i bokhandeln i Söderhamn och Hudiksvall mars månad ut. Även på Arundo har vi rea. Se inlägget ”Sandskärsboken på rea!” här.

Anorak

Turist, Svensk Turistförenings tidning, har i senaste numret en artikel om plagget anorak (nr 1/Feb 2017). Det väcker minnen, och jag går och tittar efter om jag nånstans har kvar min gamla mörkblå anorak från 60-talet. Men nej, hittar den inte. Gissar att den åkt ut i nån utrensning, gammal, urblekt och lite sliten som den var. Men det var en anorak av klassisk typ som man drar över huvudet och med en stor ficka rakt i fram.

En gång på 1980-talet i slalombacken i Vemdalen under en tid då det var modernt med sportkläder i pastellfärg (kanske inspirerat av Susanne Lanefelts träningsprogram på tv) fick jag  sällskap i släpliften upp på fjället av en äldre herre. Han sa att han blev riktigt rörd när han såg mig, Jag hade min gamla mörkblå anorak, mörkblå varma braller och ett par stora tumvantar i vitt läder som man drog på sig utanpå stickade tumvantar. Jag skiljde förstås ut mig bland alla andra damer i snajdig slalomdress i turkos eller chockrosa. Kanske är det förresten likadant i dag, alltså modernt med pastellfärger i slalombacken. Det vet jag inte, länge sen jag var i en sån backe.

ridintresserad_ungdom3_bakadEn annan anorak minns jag också: min pappas gamla anorak från beredskapen. Den var förstås alldeles för stor för oss döttrar, men vi gillade den skarpt och lånade den mer än gärna när vi kom åt. Den var stor och vid och sydd i ett kraftigt vitt tyg, förstås tänkt som kamouflage vid militärtjänst vintertid. På vänstra bilden är det jag som lånat anoraken och det verkar ha varit riktigt blöt snö den dan  för anoraken ser rätt våt ut. Med på bilden är min lillasyster. På den högra bilden är det min storasyster som snott anoraken. Framför henne rider min bästis, också hon iförd anorak ser det ut som. Bilderna är från nån gång vid slutet av 50-talet och tagna när vi bodde på Borgmästargården i Söderhamn.

Apropå vintern

Gammalbild_KungsgatanHittade en bild från nånstans på Kungsgatan i Söderhamn tagen för länge sen. Vilken årstid det är framgår ju tydligt… men årtalet vet jag inte. Gissar på nån av dom hårda krigsvintrarna i början av 1940-talet. Damen i den lilla gången mellan snövallarna är en av fröknarna Österlund. Ester hette hon men kallades Essan. Några av fröknarna Österlund, Essans systrar, var lärarinnor, men Essan jobbade på banken.

Var på Kungsgatan bilden är tagen vet jag inte. Tror inte att det är familjen Österlunds hus på Kungsgatan 7 i bakgrunden, uthuset stämmer inte. Nåja, jag valde bilden mest för dom fina snövallarnas skull. Skulle gå prima att gräva ut en snögrotta ur en sån där.

Vinternostalgi

Jag har inget emot vintern om det är en ”riktig vinter”. I Söderhamn tror jag alla min barndoms vintrar var såna! Med mycket snö och kallt och fint.

Vi bodde i en lägenhet i Borgmästargården då. Runt tomten fanns ett staket med s.k. överliggare som var bred nog att balansera på. När det var snöstorm älskade vi att vara ute och försöka gå på staketet och låta stormen blåsa ner oss i den djupa snön nedanför. Mycket skratt!

Den här bilden är från en snöig vinter på 50-talet. Min syster (till höger) och hennes bästis står i snön. I bakgrunden går Norrtullsgatan och Valkyrian skymtar till höger. Valkyrian är Tempelriddarordens hus – ”ett helnyktert ordenssällskap som strävar mot höga etiska ideal” hittar jag på webben.
Om trähuset till vänster är kvar eller ej minns jag inte i skrivande stund. Gissar att det är borta.

Vinterfika

104_Fika_1938 copy_3Några av systrarna Österlund, som ägde stugan på Sandskär tidigare, dricker kaffe i solen utanför Sjöboden. Dom har plockat ut ett bord och lagt duk på och dukat upp med kaffe och kaffebröd. Bilden är tagen 1938.
Ut till ön har dom säkert tagit sig med spark över isen. Förstorar du bilden genom att klicka på den ser du att det står en sparkstötting till höger.

Bilden finns med i boken i kapitlet ”Sandskär på vintern”.