Här samlar jag synpunkter på mina tre böcker, rättelser m.m. efter kommentarer jag fått från läsare samt ev kompletteringar till ”Från Österland med sjömanskistan full” (utg. 2023), ”En flicka som heter Anna”(utg. 2017) och ”Sandskär i mitt hjärta” (utg. 2013).
Bok nr 3, ”Från Österland med sjömanskistan full”(2023)
sid 20, stycket som börjar ”Efter ett par veckor vid Kapstaden…” : Det står: ”Madagaskar anas på avstånd…”. Detta är inte rätt. Rutten gick betydligt längre söderut. Madagaskar kunde man inte se och inte ens ana. På min andra blogg, Gabrielles blogg, finns en karta med över rutten både till och från Kina. Länk till inlägget har du här.
——————————————————————————————————————–
Bok nr 2, ”En flicka som heter Anna” (2017)
I boken har jag felaktigt kallat dem som bor i Delsbo och bygden däromkring för Dellenbor. Rätt benämning på en person som bor där är Dellbo. Tack, Tuva W, för korrigeringen!
——————————————————————————————————————–
Bok nr 1, ”Sandskär i mitt hjärta” (2013)
Stavfel/skrivfel: På Grimsön finns Sion, det stavas så och inte alls med z (sid 86 och 135). Sigurd Brolin hette just så och inte Sigvard (sid 145).
Ångbåtar under kriget. I kapitlet ”Åka till Sandskär – förr och nu” skriver jag så här:
”Under andra världskriget upphörde ångbåtstrafiken, och sommaren 1942 blev det förbjudet att köpa in motorolja” (sid 59). Oklart! Ångbåtar kunde man ju fortsätta köra. Som exempel kan nämnas att ångbåten Blenda i början av 1900-talet byggdes om för dieseldrift, men sedan när andra världskriget kom började man med ångdriften igen så båten kunde köra trots förbudet mot inköp av motorolja. Kanske minskade båttrafiken i skärgården ändå totalt sett under kriget, och familjen jag skriver om hyrde sommarställe på fastlandet under krigsåren.
Mönja på taket. I kapitlet ”Byggnadshistoria senare tid” skriver jag på sid 79 att taket på stora huset skulle ”mönjas och svartmålas”. En uppmärksam läsare har kommenterat att detta skulle kunna vara fel eftersom mönja skulle ha förbjudits troligen någon gång på 1990-talet. Nu har jag letat vidare och ser dels att målningen av taket skedde sommaren 1995, dels att mönja faktiskt inte är förbjudet – inte ens blymönja. Yrkesmålare får använda blymönja. Till allmänheten får däremot produkter som innehåller bly inte säljas, och i dag kan man välja mönja som inte innehåller bly.
Stugan på ”Linders holme”. I kapitlet ”Andra stugor och hus på ön” finns på sidan 134 en beskrivning av den stuga, som enligt numreringen i boken har Nr 5. Där har jag skrivit fel på generationerna, tyvärr. Inga Thorsén är barnbarn till Werner och Anna Linder som byggde stugan 1923 (inte dotter som det felaktigt står).
Einar Strandlunds motor. I kapitlet ”Åka till Sandskär – förr och nu” skriver jag om Einar Strandlund som drev en liten informell taxirörelse med sin båt ut bland öarna. På sid 61 står det om båtens karakteristiska ljud och jag skriver om ”det välkända dunket från en tändkulemotor”. Men det är fel: dvs visst hörde vi det karakteristiska dunkande ljudet från Einars båt men någon tändkulemotor var det inte. Einar Strandlund hade en Albin-motor som gick på bensin. Har kollat det med Lars Brolin som vet sånt här.
Bröderna Waarman. I kapitlet ”Lite mer om gamla tider” på sid 39 och på sid 142 i kapitlet ”Om andra öar” nämner jag bröderna Waarman. De var tre bröder: Aksel, Emil och Hjalmar. Det är Emil Waarman som är med på bilden på sid 142 där min pappa Nils Otto köpt en lax av honom.
Fiskarna som finns med på en bild på sidan 73 är inte alls abborrar vilket en uppmärksam läsare noterade, Hon skriver att det är sik eller öring. Hon har säkert rätt. Sik i så fall, tror jag nog, för det fick vi på nät rätt ofta.
Chefredaktör för Helsingen. På sidan 14 i boken står att Charlotta Österlund tog över som chefredaktör för Tidningen Helsingen efter August Österlunds död 1898. Detta är fel! Det var Charlottas syster Helfrid Norell, som blev chefredaktör och som ledde tidningen från 1898 till 1913. Se inlägget Helfrid Norell här.
Byggnaderna på Alholmen beskrivs på sidan 130 i kapitlet ”Andra stugor och hus på ön” (tomt Nr 22 enl numreringen i boken). Där står det att Rune Dahlberg var ägare när vi var barn, mina systrar och jag. Rätt beskrivning är följande: När August Dahlberg dog 1964 övertogs byggnaderna av hans barn Birgit Dahlberg-Nord och Rune Dahlberg. Mot slutet av 1970-talet övertog Rune Dahlberg sin systers del i gården och blev ensam ägare.
Klumpuddens fyr på Enskär är omnämnd på sidan 138 i det avsnitt där jag skriver om öarna Enskär och Enskärsorn. En uppmärksam läsare noterar att jag skrivit om fyren att den ”inte använts på länge” och påpekar att fyren fortfarande är tänd. Fyren blinkar och ”är faktiskt en god kamrat om höstkvällarna med sitt vänligt blinkande gröna ljus” skriver han. I vilken utsträckning det innebär att fartyg fortfarande navigerar efter fyren vet jag inte men man kan alltså fortfarande göra det. Fyren hörde för flera år sedan till dem som Sjöfartsverket tänkte lägga ned och den hotades av rivning. Söderhamns kommun gick 2009 in och köpte fyren (enligt uppgift till en kostnad av 1 krona) och håller den sedan igång. Bra det!
Arundo 