Sandskär på vintern

”Eftersom stugan inte alls är vinterbonad är det inte särskilt trivsamt att vara där när det är riktigt kallt. Ofta när vi ska vintra stugan går vi vinterklädda även inomhus om det är sent på hösten och kallt i stugan.

När vi bodde i Söderhamn allihop i familjen Roland gjorde vi utflykter till ön vintertid medförande varm choklad, färdiga mackor och apelsiner. Påsklov under skoltiden gjorde vi ofta dagsutflykter till Sandskär och blev så solbrända att klasskamraterna efteråt frågade om vi varit i fjällen. Ett bra ställe att sitta på för att steka sig i solen var bron utanför Sjöboden ut mot havet. För det mesta tog vi oss ut till ön med skidor, ibland blev det promenad istället – utrustade med ispik för att kontrollera isen – och någon enstaka gång var det så lite snö på isen att det gick att åka skridsko ut. Även fröknarna Österlund gjorde utflykter till Sandskär om vintern, och då använde man ofta spark visar några gamla bilder.”
(Texten ovan och bilderna är ur boken ”Sandskär i mitt hjärta”).

Vår stuga på Sandskär byggdes på 1860-talet av August Österlund, tidningsman i Söderhamn. Han och hustrun hade inte mindre än sju döttrar och en son. På bilden till vänster ovan dricker några av systrarna Österlund kaffe utanför Sjöboden vintern 1938. Till höger är dom på isen utanför Sjöboden, okänt år.

Mina föräldrar köpte stugan av systrarna Österlund på tidigt 1950-tal. Och senare har min man och jag tagit över.

Bilden nedan: Popo (vår yngste) på isen utanför Sandskär, 1990-tal.
Jag tycker det är lite av Shackleton och Elephant Island över bilden. Fast så mycket strapatser var det förstås inte för oss – rena västanfläkten jämfört med Shackleton. Men det är nåt med mörkret, ensligheten och den råa kylan som ger stämningen. Större bilder om du klickar.

På bilden nedan har det gått några år – Sandskär på vintern. Foto: grannen Lennart Ellner. Januari 2012.

Vill du läsa mera? Jodå, boken om Sandskär – ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” – som jag gav ut på eget förlag 2013 finns fortfarande att köpa. Hur man gör ser du på den här sidan. Kanske ett julklappstips?

Fashionabelt

”Det mest fashionabla spel för dagen” står det på den lilla foldern till det här spelet – Trumf Halma för 2:ne spelare – som finns i stugan på Sandskär. Utgivare var A.E. Jacobsson & Co, Drottninggatan 29 A, Stockholm.

På baksidan av foldern med reglerna står det: Knut Wiberg, Stockholm. Pås- & Kartongfabrik samt Accidenstryckeri. Min gissning är att spelet är från tiden omkring förra sekelskiftet eftersom man stavar på gammaldags sätt i foldern. 1906 kom det en stavningsreform och man började skriva ”varje” i stället för ”hvarje” o.d. Här några rader ur beskrivningen:
”För hvarje gång en spelare får hem en pjes, har han rätt till ännu ett drag. Den pjes, som kommit hem, förblir stilla å det kort hvartill den hör. Onödigt är väl att påpeka att pjeserna ej kunna fångas, utan måste hela tiden stå å skifvan.”

Accidenstryck är ”tillfällighetstryck av trycksaker av kortlivad karaktär. Till exempel visitkort, inbjudningskort och reklamblad, detta till skillnad från böcker” enl Wikipedia.

I ett annat utrymme hittade jag några små tygpåsar som troligen varit sänken till fisknät.

Lustigt att tänka sig att såna här gamla saker kan bli liggande i nåt förvaringsutrymme i stugan under många år – kanske omkring 120 år eller mer i frågan om Halma-spelet. Har inte städats bort, inte spritts ut eller lekts sönder av besökande barn eller av mina systrar och mig när vi var små … Alla ”pjeserna” finns där. Mina föräldrar tog över stugan 1950 från tidigare ägare, och sen har jag tagit över med min familj. Uppenbarligen har både mina föräldrar och jag haft samma avslappnade inställning till det här med att röja undan efter dom som bott i stugan tidigare. Det beror väl dels på inställningen ”äsch det där får ligga kvar så länge, tar ju inte så mycket plats” (och sen rullar åren på), dels på en motvilja mot att slänga saker som påminner om gamla tider. Fast dom små stenpåsarna fick försvinna faktiskt. Klippte upp och släppte stenarna fria och slängde dom gamla murriga påsarna. Hm… tänker efteråt att jag ju kunde ha kollat med Söderhamns museum först om dom ville ha sänkena. Men tanken kom för sent.

Sotarmurre

Häromdan hade vi sotare på besök i stugan. Här är en av dom på taket i färd med att kolla piporna till dom öppna spisarna.

Sotarna hade keps, inte kurpis, den här gången.

Skorstenen är nätad så fåglar inte ska komma in den vägen. En gång när jag var barn hade en skrak ramlat ner i skorstenen, ställt till oreda i stugan och sen förstås ömkligen dött. Usch, stackars fågel!

Kurpis är sotarens traditionella mössa, sydd så att man kan dra ner en del av den för att skydda ansiktet mot sot. Dessutom ska ett mynt vara insytt i kurpisen som amulett. Hittade en artikel om sotare och om knoparmoj (sotarspråket) här.

Fredagspaddling

I förmiddags tog jag en tur runt Enskärsorn. Det avsmalnande ”strecket” som går från höger till vänster i bilden ovan är yttersta landtungan på Enskärorn, udden mot nordväst. Jag paddlade vidare i det ljuvligt mjuka härliga havet, rundade udden och kom ut på det jag tror heter Lilljungfruns redd. En havsörn flög upp från stranden på Orn när jag paddlade förbi.

Mellan Orn och Enskär finns ett litet gatt där inga större flytetyg tar sig igenom, men med min vita Kåre gick det förstås utmärkt. Jag paddlade lite längs stranden av Orn (bilden nedan) innan jag vände hemåt över den stora fjärden för att komma tillbaka till Sandskär. På den här sidan av Orn ligger SMS Orn, Sveriges äldsta motorbåtsklubb, med klubbhus, bryggor m.m. Men nån bild på det blev det inte.

En tur runt ön

Skön paddling runt ön i dag. Utsikten mot Sandarne är inte lika vacker som kvällsbilden häromdan. Skarvarna har boat in sig på flera öar där. Klicka för större bild så hoppas jag du kan skönja öarna där långt borta. (Bara mobilbild, vågar inte ta med stora kameran i kajaken).
Läs om hur skarvarna brer ut sig i Söderhamns skärgård på SVT här.

Sommarmoln

Himmel ovanför Grimsön igår nån gång mitt på dan. Augusti har börjat med vackra men rätt blåsiga dagar.

Nu på sistone har vi hört något som låter som skott. Kan det vara jakten på skarv som ekar hit över vattnen? När jag paddlade runt Sandskär häromdan spanade jag bortåt Sandarne Båtklubb. Där utanför verkar finnas minst två små och en större ö som ”vitmålats” av skarvarnas spillning. Ser inget vidare ut. Men efter vad jag läst hämtar sig växtligheten på öarna rätt snabbt när skarvarna gett sig iväg för att bygga bo nån annanstans. Fast det gäller väl annan växtlighet än träden som i varje fall ser väldigt döda ut.

Fågelskådning

En skarv står och torkar vingarna. Det yttre skiktet av skarvens fjäderdräkt är inte vattenavstötande. Fågeln tyngs ner och det blir enklare att dyka. Och sen för att torka det yttre vattenindränkta fjäderskiktet ställer sig skarvarna med utbredda vingar. Detta enl Wikipedia.

Skarvar är inte en fågelart jag gillar. Framför allt för att dom är alldeles för många. Nu pågår nog jakt på skarvar efter den här kusten och med klart bättre framgång än förra året.
Vi får ta en fågel till. En strandskata. Dom gillar jag. Så elegant tecknad den är. Tänker att ska jag hålla på så här borde jag nog skaffa mig ett starkare zoomobjektiv. Man ser ju knappt ögat på strandskatan. Nåja, jag får nöja mig så här så länge.

Strandskatan är Bohusläns landskapsfågel ser jag. Hälsinglands landskapsfågel är slaguggla. Landskapsfåglarna utsågs på 1980-talet av Sverige ornitologiska förening, skriver Wikipedia.

Ett gäng skrakar

I dag kom ett gäng vuxna skrakar och vilade ut ett tag på vår flotte. Dom höll till där ett bra tag, ägnade sig åt kropps- och fjäderskrudvård och låg sen och vilade. Sex stycken var dom. Skrakar verkar vara sociala varelser. På sensommaren eller under tidig höst brukar man se stora skaror av vuxna skrakar (eller är det tonåringar?) dra omkring i vattnen runt öarna.

Jag gillar skrakarna, dom hör så väldigt mycket ihop med den här skärgården. Och jag har sett dom – deras anfäder – här under alla år sen jag var barn.