Älskad båt – igen!

Ja, här är Hajak igen, som hon ser ut nu nyligen renoverad. Båten ligger skyddad under tak vid Fiskaremuséet i Söderhamn. Hon ligger med aktern utåt. Själv skulle jag nog valt att vända båten tvärtom: med fören utåt, lite som om hon kunde vara på väg nånstans igen.
Och en grej till: fästena för årklykorna vid den främre toften ser lite för nya ut och vid den bakre rortoften kan man inte ro alls som det nu ser ut. Fästen för årklykor saknas. Nåja, jag får väl vara nöjd ändå… På bilden nedan kan man bara skönja Hajak lite till höger i bild.

Väldigt fint iordninggjord är hon av människor som är bra på sånt. Det är ju en båt med rätt många år på nacken vid det här laget: byggd vintern 1933-34 av båtbyggaren och fiskaren Axel Olsson och hans kompanjon Anders Nyman. Båtbyggeriet låg i Forsbacka, Söderhamn. Det var systrarna Österlund med sommarstuga på Sandskär som beställde båten. Och sen kom den  min familjs ägo, familjen Roland, och blev en mycket älskad båt. Det gick att få upp god fart i Hajak när man rodde med två par åror. Och hon gick också att segla, hål för masten ser du i den främre rortoften.  Sprisegel och roder hörde till.

Båtarna på Fiskaremuséet är fint renoverade och om varje båt har man gjort i ordning en glasad och ramad tavla där man berättar båtens historia. Bra!

Älskad båt

”Jag hade en gång en båt/Med segel och ruff och köl/Men det var för länge sen, så länge sen …” Nej nån ruff hade ju inte vår mycket älskade roddbåt, i familjen alltid kallad Hajak. Här ror min pappa Hajak, jag sitter i fören och mina systrar på den bakre toften. (Tid: gissningsvis sent 1950-tal eller omkring 1960).

När mina föräldrar långt senare inte riktigt mäktade med att ta hand om Hajak på ett bra sätt sålde dom båten för en hundring till timmermannen Bosse Berglund. Så småningom skänktes båten till Fiskaremuseet. Nu läser jag i ”Bränningen”  att två av museets fyra båtar nu renoverats, däribland Hajak, som i detta sammanhang kallas Nyman-Olsson-båt efter båtbyggarna. Det ska bli roligt att gå och titta på båten igen nån gång i sommar och klappa den lite för gammal kärleks skull.

Skarvjakt april 2020

Foto: Denny Göran Månsson

Den här bilden hittade jag på Facebook i gruppen Du vet att du är från Söderhamn när… och frågade om jag fick använda den på bloggen. Det fick jag. Tack, Denny Göran Månsson! Det är en väldigt fin bild.
Några detaljer om bilden vet jag inte förutom att det handlar om skarvjakt nu i april. Jag önskar jägarna all lycka till. Det är alldeles för mycket skarv i vår skärgård.

Höstligt hav

Inte min bild, tyvärr. Har lånat den från Länsmuseet Gävleborg. Som vanligt: klicka för att se bilden större.
Fotot togs 24 september 2013. Så här står det på sidan hos Länsmuseet Gävleborg:
Storjungfrun. Panorama över ett livligt hav dokumenterat av en tålmodig fotograf medan de kyliga vindarna svepte in över stranden.
Foto: Mats Lundblad, AME Intermedia. Ref.nr: P9244718

Oktoberdagar på Sandskär

Jag går sakta på stigen. Känner hur mjukt sand och barr är under mina fötter. Ser solens ljusspel mellan träden. Stannar, står stilla och lyssnar. Hör först tystnaden och sen långt borta en hackspetts rytmiska dunk mot en trädstam. Jag möter inte en människa. Sommaren är över sen flera veckor och stugorna står tomma. Men på stranden finns det spår, någon med en hund har gått här för inte så länge sen. Långt borta på andra sidan fjärden ser jag svanarna samlas till sitt stora höstmöte. Dagarna är korta denna tid, det är dags att gå tillbaka till stugan och fortsätta med förberedelserna för den vinter som ska komma. – Sandskär i oktober 2019.

Hjärtat skall gro av drömmar,
annars är hjärtat armt.
Liv, ge oss regn som strömmar.
Liv, ge oss sol och varmt.
Så blir det ax omsider,
och med ett tack till allt
gå vi mot skördetider,
vemod och vinterkallt.
Bo Bergman

Oktobermorgon 2019

Och så kom den där tiden i oktober när det är dags att rusta lilla stugan inför vintern. Ett par kyliga men vackra dagar på ön blev det. I morse såg det ut så här när jag vände blicken mot ost/sydost från Sandskär. Tog bilden strax efter kl 7. Klicka för större bild.

Motivet har återkommit många gånger i bloggen. Tröttnar aldrig på den här utblicken och på att försöka fånga känsla, ljus och stämning med kameran. Tittade just tillbaka på oktober 2018 där jag, förvirrande nog, återanvänt en bild från oktober 2015 – den är inte så dum den heller. Gyllne morgon har du här.

Ingen jaktlycka

Skarvarna i trakten av Sandarne kan ta det lugnt ett bra tag till. Skyddsjakt på 500 hade man fattat beslut om. Man lyckades bara skjuta en enda skarv.

Tänker förstås på den gamla sagan om den lille herrn som hade en bit tyg, som han ville göra en rock av. Han går till Mäster skräddare och frågar om denne kan sy honom en rock. Jadå, det ska bli, säger Mäster skräddare. När blir den klar då? frågar den lille herrn. Om lördag, svarar skräddaren.  Så där fortsätter historien med nya besked och allt från rock till ett par vantar och ”om lördag” till ”om lördag”. Det slutar med att ”det bidde en tumme”.

Det går tydligen inte att skjuta skarv i det område i Sandarne där man fått tillstånd till skyddsjakt. Sveriges Radio P4 Gävleborg skriver om den uteblivna jaktlyckan här.

Favorit i repris

Ja, fast egentligen har den här tärnan inte varit med i Arundo-bloggen tidigare utan i Gabrielles blogg: inlägget Mörkögd argbigga. Jag har en hatkärlek – eller kanske ett kärlekshat – till silvertärnorna. Dom är otroligt aggressiva när dom lagt ägg eller har ungar. Man får gå med en piassavakvast i handen och borsten pekande uppåt för att freda sig. Paraply funkar också bra. Även cykelhjälm om man står ut med smällarna på hjälmen. Men silvertärnorna är sommar, och det är så härligt att lyssna på dom och se hur skickliga flygare dom är.