Om skarvarna

Skyddsjakten på skarv under 2020 gick betydligt bättre än året innan. Flera aktörer gick samman och sökte och fick tillstånd att skjuta 1000 skarvar längs Söderhamns kust och i skärgården. Och 1000 skarvar sköt man.

Dessutom störde man skarven för att hindra dom från att slå sig ner på ytterligare öar i Sandarne och för att minska påverkan på fisk som leker och söker föda i Söderhamnsfjärden. Vid Ljusnans mynning fick Ljusne sportfiskeklubb tillstånd att störa skarv för att hindra skarvarna från att frossa på dom stora mängder öring och lax som släpps ut från odlingen i Ljusne. Odling och utsläpp sker som en kompensation för att älvens ekosystem förstörts när man byggde ut vattenkraften. Störningsåtgärder åstadkom man genom såväl mänsklig närvaro som drönare.

Hur många skarvar som ska skjutas i år vet jag inte. Troligen blir det ungefär samma omfattning som förra året.

Hm, drönare… Häromåret hade jag lust att skaffa mig en sån. Inte för att störa skarvar utan bara för att det kanske skulle vara roligt att fota med den. Sen hände saker i mitt liv som fick mig att totalt glömma bort idén, och nu vet jag inte om den känns så lockande längre. Ska fundera på saken.

Junikväll för flera år sen

Det hade varit en dag med blåst mer eller mindre rakt på ön men en del sol av och till under dan. På seneftermiddan kom det plötsligt kraftigt skyfall som försvann igen och kom tillbaka ett par gånger. Åskan mullrade. Regnet piskade på vattnet och det drog mörka skyar i vattenytan. Riktigt ruggigt. Jag låg på soffan på verandan med en filt om benen och läste. På kvällen lugnade det ner sig och blev stilla.
Det var i juni 2013. (En av många favoritutsikter från Sandskär. Klicka på bilden om du vill se den större).

Argsint skönhet

Grådaskiga januaridagar i Stockholm sitter jag och drömmer om sommaren och Sandskär. Här är en favorit i repris. Jag gillar silvertärnorna trots att dom är så argsinta och anfaller allt vad dom orkar. Dom kommer så nära att man kan titta in i gapet på dom. Så där alldeles smarta är dom nog inte. Dom kan få för sig att lägga ägg i en grop på stranden. Lätt serverat för minken som inte ens behöver bli blöt om fötterna för att få sig ett skrovmål. På senare år har tärnorna flera gånger snott den sten ute i vattnet där måsen normalt brukar ha sitt bo. Vi hejar på måsen eftersom den låter oss gå ut på bryggan utan att attackera.

Trädminnen

Välkänd utsikt på Sandskär. Till vänster skymtar gaveln på Sjöboden. Men så här ser det inte riktigt ut i dag (bilden är från 2004). Enbusken till höger är borta, och vår brygga ser man inte alls. Träden till vänster – en rönn och en gammal al – föll för åldersstrecket för några år sen. I alen fanns ett bo inne i stammen. Syns ju inte här. Bilden är ju nästan som en silhuett och inte mycket detaljer syns.

I alen bodde en gång en knipa med sina ungar. När ungarna var stora nog att ge sig ut på havet stod mamman eller pappan nedanför på marken och kallade på dom. Sen vaggade hon/han ner mot vattnet och fortsatte att mana på ungarna. Och en efter en klättrade alla ungarna upp mot öppningen i stammen och lät sig falla ner på blåbärsriset under. Sen tog dom sig så snabbt dom kunde ner till vattnet och förenades med föräldern. Trevligt minne.

Betydligt äldre bild nedan – från 1917. Den finns med i boken ”Sandskär i mitt hjärta”. Här ser man rönnen som ungt träd.

Det är några av systrarna Österlund man ser här, döttrar till tidningsmannen Carl August Österlund i Söderhamn. Det var han som byggde stugan på Sandskär på 1860-talet.

Ett fel finns i den korta bildtexten. ”Morgon vid Sjöboden. 1917” har jag skrivit. Jag tyckte ju det såg ut som om dom har nattlinnen på sig. Men morgon är det inte. En uppmärksam läsare la märke till hur skuggan faller på bilden och påpekade att solen står mer västerut. Det är en solig eftermiddag, inte en morgon. Tack för det, Anna. Rätt ska vara rätt.

”Sandskär i mitt hjärta” är min första bok, och den kom ut 2013. Jag har ett litet lager av den kvar.
Vill du beställa ett ex? Titta på fliken ”Sandskär i mitt hjärta” så ser du hur man gör.

Sandskär på vintern

”Eftersom stugan inte alls är vinterbonad är det inte särskilt trivsamt att vara där när det är riktigt kallt. Ofta när vi ska vintra stugan går vi vinterklädda även inomhus om det är sent på hösten och kallt i stugan.

När vi bodde i Söderhamn allihop i familjen Roland gjorde vi utflykter till ön vintertid medförande varm choklad, färdiga mackor och apelsiner. Påsklov under skoltiden gjorde vi ofta dagsutflykter till Sandskär och blev så solbrända att klasskamraterna efteråt frågade om vi varit i fjällen. Ett bra ställe att sitta på för att steka sig i solen var bron utanför Sjöboden ut mot havet. För det mesta tog vi oss ut till ön med skidor, ibland blev det promenad istället – utrustade med ispik för att kontrollera isen – och någon enstaka gång var det så lite snö på isen att det gick att åka skridsko ut. Även fröknarna Österlund gjorde utflykter till Sandskär om vintern, och då använde man ofta spark visar några gamla bilder.”
(Texten ovan och bilderna är ur boken ”Sandskär i mitt hjärta”).

Vår stuga på Sandskär byggdes på 1860-talet av August Österlund, tidningsman i Söderhamn. Han och hustrun hade inte mindre än sju döttrar och en son. På bilden till vänster ovan dricker några av systrarna Österlund kaffe utanför Sjöboden vintern 1938. Till höger är dom på isen utanför Sjöboden, okänt år.

Mina föräldrar köpte stugan av systrarna Österlund på tidigt 1950-tal. Och senare har min man och jag tagit över.

Bilden nedan: Popo (vår yngste) på isen utanför Sandskär, 1990-tal.
Jag tycker det är lite av Shackleton och Elephant Island över bilden. Fast så mycket strapatser var det förstås inte för oss – rena västanfläkten jämfört med Shackleton. Men det är nåt med mörkret, ensligheten och den råa kylan som ger stämningen. Större bilder om du klickar.

På bilden nedan har det gått några år – Sandskär på vintern. Foto: grannen Lennart Ellner. Januari 2012.

Vill du läsa mera? Jodå, boken om Sandskär – ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” – som jag gav ut på eget förlag 2013 finns fortfarande att köpa. Hur man gör ser du på den här sidan. Kanske ett julklappstips?

Fashionabelt

”Det mest fashionabla spel för dagen” står det på den lilla foldern till det här spelet – Trumf Halma för 2:ne spelare – som finns i stugan på Sandskär. Utgivare var A.E. Jacobsson & Co, Drottninggatan 29 A, Stockholm.

På baksidan av foldern med reglerna står det: Knut Wiberg, Stockholm. Pås- & Kartongfabrik samt Accidenstryckeri. Min gissning är att spelet är från tiden omkring förra sekelskiftet eftersom man stavar på gammaldags sätt i foldern. 1906 kom det en stavningsreform och man började skriva ”varje” i stället för ”hvarje” o.d. Här några rader ur beskrivningen:
”För hvarje gång en spelare får hem en pjes, har han rätt till ännu ett drag. Den pjes, som kommit hem, förblir stilla å det kort hvartill den hör. Onödigt är väl att påpeka att pjeserna ej kunna fångas, utan måste hela tiden stå å skifvan.”

Accidenstryck är ”tillfällighetstryck av trycksaker av kortlivad karaktär. Till exempel visitkort, inbjudningskort och reklamblad, detta till skillnad från böcker” enl Wikipedia.

I ett annat utrymme hittade jag några små tygpåsar som troligen varit sänken till fisknät.

Lustigt att tänka sig att såna här gamla saker kan bli liggande i nåt förvaringsutrymme i stugan under många år – kanske omkring 120 år eller mer i frågan om Halma-spelet. Har inte städats bort, inte spritts ut eller lekts sönder av besökande barn eller av mina systrar och mig när vi var små … Alla ”pjeserna” finns där. Mina föräldrar tog över stugan 1950 från tidigare ägare, och sen har jag tagit över med min familj. Uppenbarligen har både mina föräldrar och jag haft samma avslappnade inställning till det här med att röja undan efter dom som bott i stugan tidigare. Det beror väl dels på inställningen ”äsch det där får ligga kvar så länge, tar ju inte så mycket plats” (och sen rullar åren på), dels på en motvilja mot att slänga saker som påminner om gamla tider. Fast dom små stenpåsarna fick försvinna faktiskt. Klippte upp och släppte stenarna fria och slängde dom gamla murriga påsarna. Hm… tänker efteråt att jag ju kunde ha kollat med Söderhamns museum först om dom ville ha sänkena. Men tanken kom för sent.

Sotarmurre

Häromdan hade vi sotare på besök i stugan. Här är en av dom på taket i färd med att kolla piporna till dom öppna spisarna.

Sotarna hade keps, inte kurpis, den här gången.

Skorstenen är nätad så fåglar inte ska komma in den vägen. En gång när jag var barn hade en skrak ramlat ner i skorstenen, ställt till oreda i stugan och sen förstås ömkligen dött. Usch, stackars fågel!

Kurpis är sotarens traditionella mössa, sydd så att man kan dra ner en del av den för att skydda ansiktet mot sot. Dessutom ska ett mynt vara insytt i kurpisen som amulett. Hittade en artikel om sotare och om knoparmoj (sotarspråket) här.

Fredagspaddling

I förmiddags tog jag en tur runt Enskärsorn. Det avsmalnande ”strecket” som går från höger till vänster i bilden ovan är yttersta landtungan på Enskärorn, udden mot nordväst. Jag paddlade vidare i det ljuvligt mjuka härliga havet, rundade udden och kom ut på det jag tror heter Lilljungfruns redd. En havsörn flög upp från stranden på Orn när jag paddlade förbi.

Mellan Orn och Enskär finns ett litet gatt där inga större flytetyg tar sig igenom, men med min vita Kåre gick det förstås utmärkt. Jag paddlade lite längs stranden av Orn (bilden nedan) innan jag vände hemåt över den stora fjärden för att komma tillbaka till Sandskär. På den här sidan av Orn ligger SMS Orn, Sveriges äldsta motorbåtsklubb, med klubbhus, bryggor m.m. Men nån bild på det blev det inte.