500 öar

I min bok ”Sandskär i mitt hjärta” (publ. 2013) citerar jag inledningsvis ur Svenska Turistföreningens årsbok 2006:
”Mellan den öppna Gävlebukten i söder och det branta Hornslandet med Hudiksvall i norr ligger tjugo mil kustbygd som i dag i turistsammanhang kallas Jungfrukusten. Kärnan är Söderhamns skärgård med sina ungefär femhundra öar. I princip handlar det om den lilla övärlden mellan fiskelägena Gåsholma i söder och Skärså i norr, avgränsad av majestätiska Storjungfrun i öster – den ö som också gett kuststräckan dess nutida namn – och den gamla handelsstaden Söderhamn längst in i fjärden mot väster”.

500 öar… Finns de listade nånstans? Sånt sitter jag och tänker på här i Stockholm medan det tröstlösa snöblandade regnet drar förbi utanför. Googlar lite men hittar bara att ”Sverige har nästan 270 000 öar” och på en annan sida: ”Söderhamn har en underbar och vacker skärgård med över 500 öar.”

I tankarna börjar jag rabbla öar rätt nära Sandskär: Stenskär, Midsommar och Pingst, Grimsön, Tuppen, Enskär, Korsmäss, Enskärsorn, Lockskär, Hamnskär, Grimshararna , Rönnskär, Lilljungfrun, Norrutharet. Och mer norröver Gran, Tjockholmen, Lottasholmen, Branthäll… Sen är det mer än 480 till.

Svenska Turistföreningen hade en fin artikel om vår skärgård häromåret – här. Skrev om artikeln i inlägget ”Heja Söderhamns skärgård!” och hade med bilden ovan som får komma i repris nu. Vill du läsa mitt inlägg kan du klicka på den här länken.

PS Jag har kvar ett litet lager av boken ”Sandskär i mitt hjärta”. Kostar i dag bara 90 kr + porto. Läs mer här.

Favorit i repris

Tidig morgon 15 oktober 2015.

Under flera år brukade vi inte vintra stugan på Sandskär förrän omkring mitten av oktober. Det här var ett sådant tillfälle. Goda grannar kom och hjälpte oss att bära upp de 6 bryggflaken och lagra dem på stranden. Sen dess har vi anlitat Leontjev och hans killar på Frakt & Kusttjänst och fått en längre brygga byggd och de 6 flytbryggorna används inte längre. (Större bild om du klickar på den).

Att vintra i oktober var oftast en ordentligt kall upplevelse. Vi gick i tjock vinterjacka – och gärna långkalsonger – även inomhus eftersom stugan är gammal och oisolerad. Det var ändå nåt speciellt med att vara på ön i oktober. En klarhet i luften man knappast ser annars om året. Så vackert att det gjorde ont i hjärtat.

Vindkraften – suck!

Storjungfrun. Panorama över ett livligt hav dokumenterat av en tålmodig fotograf medan de kyliga vindarna svepte in över stranden. Foto: Mats Lundblad, AME Intermedia. Länsmuseet Gävleborg. Ref.nr: P9244718.

Den vackra bilden har varit med tidigare i bloggen. Det får bli återanvändning. Det är för att det ska handla om havet vid Storjungfrun nu. Så här är det:
Den 14 september gav Miljööverdomstolen grönt ljus till den s.k. vindkraftsparken Storgrundet, som ett företag planerar att bygga i havet strax öster om Storjungfrun. Folkomröstningar i Söderhamn har tidigare visat klart och tydligt att de boende är mot att man bygger vindkraftverk så nära land. Men Söderhamns kommun går på i ullstrumporna… och ärendet rullar vidare i miljödomstolarna.

Den 5 oktober är sista dag för den som vill överklaga beslutet av den 14 september. Dvs nu på torsdag. Jag har fått handlingarna och kan överklaga. Har vacklat lite om hur jag skulle göra. I själ och hjärta är jag ju för vindkraft. Fram för förnybara energikällor! – det nyvaknade intresset för kärnkraft är inget jag välkomnar. Felet med Storgrundet är att snurrorna ska byggas alldeles för nära land. Mitt vacklande hänger mest samman med tanken att ”jag är för gammal, jag lägger ner det här, det rör ju yngre och kommande generationer, inte mig”.

Men i dag mailade jag in min överklagan i alla fall. Det som fick mig att göra det till slut var en insändare jag läste i Söderhamnskuriren. Rubriken är: ”Lurar miljödomstolen Söderhamnarna när det gäller Storgrundet?” Det är alltså en insändare och åsikterna är skribentens egna, som tidningen påpekar. Du kan läsa insändaren här.

Favoritfågel

Foto: Mårten Sjöstedt. http://www.realtimepartner.com

Ja, jag gillar strandskatan. Det är nåt visst med den. Fast i och för sig har jag fler favoriter bland fåglarna som blåmes, svalor, domherre, sidensvans…

Har flera gånger försökt fotografera strandskator på Sandskär, men min zoom är inte tillräckligt stark eller också har fågeln vänt rumpan till. Fast det heter nog inte rumpa utan gump, förresten. På Wikipedia skriver man att strandskatan är ”en iögonfallande, högljudd och orädd fågel som man lätt kommer ganska nära.” Men det gäller inte ”mina” strandskator på Sandskär; jag får försöka smyga mig på dem.

Ser att strandskatan är Färöarnas nationalfågel.
Har provat att måla en strandskata också med min alldeles för sällan använda låda med akvarellfärger. Det var roligt att försöka, men resultatet blev en strandskata som såg höggradigt gravid ut. Inget jag vill visa för världen i bloggen. Dessutom tror jag att den ligger kvar i den nyligen vintrade stugan på Sandskär.

Vintringshelg

Så blev det dags att vintra på Sandskär, lite tidigare än vanligt. Men det behövde göras nu av andra skäl. Vi hade kanonväder, soliga dagar, kalla nätter. Igår kväll 10 grader och en strålande stjärnhimmel. En planet stod ganska högt på himlen åt öster. Jupiter?

Alltid mycket jobb från morgon till kväll när man vintrar och alltid lite vemodigt. Särskilt förstås med tanke på att det ju dröjer flera månader innan vi kommer dit igen.

På bilden ser du stukankaret med kedja och markeringsboj som legat ute hela sommaren. Det hör till mitt jobb när vi vintrar (eller gör i ordning på våren) att trava runt i vattnet och fixa det ena och det andra. Så där går jag iförd fiskarbrallerna, ett kärt besvär. Ankaret med kättingen, ankarlinan och lilla bojen, nu bevuxen av havstulpaner, skulle upp. Regnvattenstunnorna skulle diskas ur och flotten förtöjas bättre inför vintern. Fiskarbrallerna finns med på bild här dock utan att jag är i dem.

Åka med Einar – 2

Det här är en gammal bild från troligen tidigt 50-tal och kvaliteten är inte den bästa. Men här ser man bryggan längst ut på Stenö. Där kunde man kalla på Einar Strandlund med hjälp av semaforen, som han såg från sin stuga ute på Sandskär, och så kom han in med båten och hämtade. Semaforen syns längst till höger. På bilden ser man också stolparna för telefonledningen ut till Sandskär. Där är det i dag bara ”stenrabb” kvar under vattnet som man får se upp med när man paddlar runt ön med kajaken.

Strandlund måste ha byggt om sin båt senare så han fick en ordentligare kajuta. Se bilden i förra inlägget om Strandlund och båten här.

Åka med Einar

Sommaren 1950 var vår första sommar på Sandskär. Någon egen båt skaffade vi inte förrän till sommaren 1959, en träeka med aktersnurra, vitmålad med grön reling och gröna tofter. Så dessförinnan åkte vi med Einar Strandlund, som drev en informell båttaxirörelse med sin stora motorbåt. Einar bodde på öns nordvästra sida och satt ofta i stugan och spanade in mot Stenöorn. Där kunde människor som ville åka ut i skärgården signalera till honom med en semafor på den brygga som fanns där.

Vi som har stugan i sydost på ön fick gå genom skogen när vi skulle in till fastlandet och ibland fick vi vänta där om Einar var ute och körde. Ett sånt tillfälle ser du på första bilden ovan. Mina morföräldrar är på besök. Morfar står längst till vänster och spanar i kikaren, antagligen på fåglar på Stenöorn, och mormor sitter längst till höger. Mina systrar och jag i en liten grupp nära mitten, jag troligen gullande med mitt marsvin Ruffy. Mina föräldrar, Anna och Nils Otto Roland, sitter till höger om oss. I huset i bakgrunden drev Wilhelm Strandlund kaférörelsen Sandskärsbaden på 1920-talet.

Mamma i motorekan, tidigt 60-tal.

Med egen båt blev allt lättare och vi slapp kånkandet genom skogen för att åka in med Einar. Men det gällde att ta upp motorekan innan isen kom. Nån gång missade vi det och fick spetta loss den ur isen längst ute på Stenö, där den vinterförvarades upp och ner på stranden. Detta var några år innan Stenö Båtklubb bildades där vi i dag har vår båt.

I boken jag skrivit om Sandskär har jag ett helt kapitel med titeln ”Åka till Sandskär”. Långt före Einars båttaxi fanns ju ångbåtar med passagerartrafik i skärgården, som Flink I och II och Blenda.

Boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” är inbunden och har många bilder. Den är på rea tills mitt lager tar slut och kostar i dag 90 kronor + porto. Samma gäller den historiska romanen ”En flicka som heter Anna”, också inbunden. Kanske nåt att skaffa och ge i julklapp när det är så dags? Läs om hur du gör för att beställa här.

19 augusti

Sommaren kom tillbaka och vi fick härliga dagar på Sandskär hela veckan. Så mycket paddlande blev det inte för min del. Det skulle ju vara lite asocialt att ge sig ut och paddla när vi hade så trevligt besök denna tid. Barnfamilj med två små flickor och en trevlig hund. Vi hade besök av minken också som mitt på blanka eftermiddagen sprang förbi barnen på stranden och sökte skydd under bryggan. Nisse, hunden, såg den och blev alldeles vild på att spåra och jaga. Han simmade långt ut och klättrade på stenarna under bryggan. Nåt möte mellan mink och hund blev det inte, som tur var…
När familjen åkt tog jag mig en tur i min lilla vita kajak. Bilden tog jag med mobilen när jag var på väg in mot stranden. Den här tiden börjar halvstora skrakar dra runt i stora gäng. De springer på vattnet när jag närmar mig i kajaken. Jag tänker att så värst rädda är de nog inte, men de tycker det är roligt att sprätta iväg så där och tävla med varandra. Gjorde ett inlägg för ett par år sen om hur skrakar samarbetar. Du kan läsa det här.

Moln i juli

Bild 1 och 2 tog jag 14 juli.

Och så tar vi en i svartvitt för omväxlings skull – 20 juli. Klickbara bilder om du vill se dem större.

I Stockholm ett kort tag till men längtar till ön. Det finns gott om bilder på gamla välkända utsikter som jag kan sitta och drömma mig till Sandskär med. Roligt att experimentera med svartvitt också ibland.

Bara 4

Hon vaktar strax utanför där ungarna krupit ihop på lilla stranden intill bryggan. Bara 4 stycken blev det den här gången. Undrar varför. Det brukar kunna vara betydligt fler. Är det minken som varit framme? Jag har inte sett den än den här sommaren, men den finns säkert där, nånstans i faggorna.
Klicka på bilden så ser du skrakens ansikte bättre. Hon är rätt söt, tycker jag.