Stranden som försvann

Så här blev den, akvarellen jag hittade på Sandskär för flera år sen och nu äntligen fått inramad. Kvinnorna rör sig på det som en gång var en stor öppen strand på norra sidan av ön. Den ö som syns i bakgrunden är Gran. Vem som målat akvarellen vet jag inte. Min morfars syster Cissi är en möjlig upphovskvinna, men jag får för mig att konstnären är någon annan. Ganska troligt är ju att någon av alla August Österlunds döttrar kunde måla. Det hörde nog lite till den samhällsklass dom tillhörde: damer lärde sig måla. August Österlund var tidningsmannen i Söderhamn som lät bygga den stuga på ön som vi nu har.

Vad det vita är vet jag inte. Skum från havet? Licencia poetica? Eller är målningen ofullbordad? Vet inte. I alla fall tycker jag den blev väldigt fin när passepartout och ram kom på. Nu hänger den här hemma hos oss i Stockholms innerstad. Jag behöver bara vrida lite på skallen så ser jag den. Så här sitter jag och vrider på skallen… och önskar att månaderna innan jag kan åka till Sandskär igen ska rulla på snabbt. Fast det får gärna sakta in lite lagom när våren kommer så jag hinner njuta av vintergäck, scilla, syrener, magnolia och sånt jag brukar spana efter i den här delen av landet.

Och visst: stranden försvann. Den är i dag i stort sett borta. Tallar, alar, buskar och sly har tagit över det som tidigare var en lång och bred sandstrand som här och var gick ut i långa sandrevlar i det grunda vattnet vid ön.

Vintringslista

Det är en hel del som ska göras innan vi lämnar stugan för vintern. Hittade den här listan i min mobil. Större bild om du klickar på den.

Vet inte om du kan läsa min slarviga handstil. Tänkte kommentera några saker:
”affischen” – en gammal affisch från folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922 som suttit upphäftad på väggen, och den skulle med till Stockholm för inramning.
”alla sängkläder + filtar packas in” – ja, allt sånt måste packas in i kraftiga plastsäckar så att inte skogsmössen boar in sig där. Samma gäller sofforna i vardagsrummet.
”tvålen diskrum” – nåt badrum finns inte. I diskrummet finns baljor för disk och för kroppstvätt. Dessutom en fin och doftande tvål. Den måste också packas in i plast för att mössen inte ska äta på den. Att det hade hänt upptäckte jag en gång när vi var tillbaka i stugan efter vintern. Då karvade jag av kanterna som mössen gnagt på men sen tyckte jag det var äckligt ändå och slängde tvålen.
”VÄND stövlar o. hinkar o.d.” – ja, jag vill inte att nån mus ska möta döden i en stövel. Det har hänt nån gång tyvärr och därför är jag noga med att vända på allt som kan bli en dödsfälla.

Vän av ordning och av renovering av gamla gistna och otäta stugor tycker kanske att vi borde kunna hindra mössen från att flytta in när vintern kommer och vi själva inte är där. Men det är nog i det närmaste omöjligt utan en mycket genomgripande renovering och tätning. Stugan är från 1860-talet och springor och små hål finns överallt. Och att skogsmössen bor där vintertid gör ju inte så mycket. Det får bli en del dammsugning och annan städning när vi är tillbaka efter vintern. Men då har mössen flyttat ut förstås.

Det blev december

Några bilder från Sandskär i december tror jag knappt att jag har. Däremot från tiden då ljuset är på väg tillbaka allt mer. Den här bilden tog jag i vintras – 18 februari – när min syster, hennes lilla tax och jag hade vandrat över isen ut till ön. På vår sida av ön gick det inte att gå på isen då, öppet vatten här och var. Men på stora fjärden mellan fastlandet och ön gick vi hela vägen ut i skoterspår och sedan upp på land en bit bort där isen nådde hela vägen in.

Den 21 december inträffar Vintersolståndet. I Stockholm är dagen då endast 6 timmar, 4 minuter och 48 sekunder lång ser jag på en webbsida. Efter den korta dagen vänder det och vi går mot ljusare tider igen. Trevligt att tänka på.

Några vinterbilder från ön finns i ett tidigare inlägg: ”Sandskär på vintern” här.

En annan oktober

Hösten 2019 vintrade vi på Sandskär en bit in i oktober. Repen på bryggan? Jo, vi binder rep över bryggflaken (typ nån sorts kasslerbindning) och fäster i bergöglor för att isen inte ska lyfta loss flaken och lägga dom borta hos grannen. En av dom många uppgifter som ingår i vintrandet.
I somras monterades nya pardörrar på stugan; det är dom gamla som syns här. Vill du se hur det gick till när dörrarna kom den 7 juni nu i år får du läsa ”En historia om dörrar” här.

Sista september

Nu har vi varit uppe och ”vintrat” på Sandskär. Vi hade tur med vädret. Inget regn. Och första dagen ingen blåst på vår sida av ön. På kvällen den sista september bröt solen igenom och det blev en sån där vacker kväll som nästan gör ont i hjärtat. Här välkänd utsikt mot sydost. (Större bild om du klickar på den).

Söderhamnarna säger Nej

Storjungfrun. Panorama över ett livligt hav dokumenterat av en tålmodig fotograf medan de kyliga vindarna svepte in över stranden. Foto: Mats Lundblad, AME Intermedia. Länsmuseet Gävleborg. Ref.nr: P9244718.

I samband med valet har två rådgivande folkomröstningar om vindkraftens vara eller inte vara hållits i Söderhamn. Folkomröstningarna gällde:

• Storgrundet. Ska Söderhamns kommun tillåta etablering av vindkraft på Storgrundet?
• Territorialvattnet. Ska Söderhamns kommun tillåta etablering av vindkraft inom Söderhamns kommuns territorialvatten?

På båda blev resultatet ett rungande Nej.

Som jag skrivit tidigare är jag för vindkraft. Självklart är jag det. Men anläggningarna måste byggas på rätt sätt, och när det gäller havsbaserad vindkraft: långt ute till havs, inte inne i en levande skärgård. Men visst, vindkraft måste vi ju ha för att komma bort från dom fossila energikällorna och hitta miljövänligare alternativ som sol, vind och vatten. Som Ted Gärdestads låt från tidigt 70-tal. Jag tror inte ett enda dugg på kärnkraften, inte ens nya varianter av den. Detta eftersom man fortfarande inte alls löst problemen med avfallet. Jodå, det har vi visst det, säger förespråkarna: vi fixar förvaring som håller och är helt ofarlig i 100 000 år. Vem med någorlunda vett i skallen kan hävda nåt sånt?

Säkert kommer söderhamnarnas svar att nedlåtande karakteriseras som ”not in my backyard”. Och folkomröstningarna blir kanske av typen ”tuta innan man kör över” som ju hänt tidigare. Jag ser att Svea Vinds vd säger ”Vi kommer att fortsätta med Gretas klackar 2” samt att ”Elektronerna behövs i regionen”. Hm, det där sista – är det sant? Är det inte framförallt södra Sverige som behöver mer tillskott av el? Och förresten, har inte t.ex. WPD (Storgrundet) planer på att sälja elen utomlands? WPD säger nu också efter folkomröstningarna att eftersom politikerna sagt Ja litar företaget på att bygget blir av. ”Det är de signaler vi har fått” säger vd:n. Suck! Vad månde bliva?

Rundorna har varit många när det gäller vindkraften i vattnen utanför Söderhamn. Har bloggat om det flera gånger. Sök på vindkraft uppe till höger om du vill läsa äldre inlägg.

En historia om dörrar

Här kommer våra nya dörrar.

Skiss i ett brev.

Verandan på vår gamla stuga på Sandskär var öppen för väder och vind när vi kom dit sommaren 1950. Dvs inte helt: den var glasad på sidorna men där man gick in och ut var det en bred öppning. Det ändrade mina föräldrar på 1964 och fixade ett uterum skyddat för regn och blåst. Min pappa köpte ett par enkeldörrar från ett rivningshus i Ljusne. Sen kom snickare ut till ön, byggde om dörrarna till pardörrar och monterade dom. I ett brev har min mamma beskrivit hur det gick till och lagt in en skiss. Det blev riktigt stiligt.

Men åren går och stugan ligger kraftigt utsatt för stormar, regn och snö. Tidens tand gnagde på dörrarna, och till slut var dom inte så stiliga längre. Trots visst underhåll då och då började dom hänga på trekvart, och till slut gick det knappt att stänga dom längre. Här måste nåt fixas.

En härligt vacker dag i början av den här sommaren kom våra beställda dörrar farande över vattnet tillsammans med två snickare. Fullpackad liten båt.

Det tog en arbetsdag att fixa jobbet. Det blev så snyggt och fint. Rejäla vackra dörrar med lite större fönster än dom gamla, och bra isolerade så inte vinden piper in genom några springor.

En icke förutsedd nackdel var att när det kom nya fina dörrar på stugan såg resten allt uschligare ut. Vi måste ge oss på glaspartierna med mera framöver. Bron framför dörrarna var mer än lovligt rutten och sönderfallande. Det syns lite på bilden nedan. Men det fixade vår alldeles egna snickare under augusti. Bildbevis från pågående jobb med det finns i förra inlägget.

Nya dörrar på plats. Rutten bro framför blev fixad senare.

Tystnad och mörknande kvällar

Efter en veckas utflykt till Stockholm, Skåne och Halland i början av månaden var vi tillbaka på ön. Annorlunda nu denna tid i augusti. Kvällarna blir allt mörkare. Måsarna verkar ha flyttat söderut. Vi ser bara nån enstaka. De tre måsungarna, vars liv vi följt sedan dom kläcktes på en sten i vattnet en bit från bryggan, kunde flyga när vi senast såg dom. Och liksom föräldrarna hade dom då vant sig så vid oss att dom höll sig kvar på bryggan tills man var alldeles intill. Nu är dom borta.

Lite märkligt med denna tystnad. Silvertärnorna har förstås också flyttat. Dom drog nog redan första dagarna i månaden. Vi ser hägern då och då komma flygande tyst på stora vingar. En håller till vid strandkanten ibland för att fiska. Jag försökte smyga på den en morgon för att ta en bild. Men icke! Den märkte mig förstås och gav sig av. Rådjuren har vi inte sett till dessa dagar, inte heller räven eller grävlingen. Men när jag häromkvällen öppnade dörren för att gå ut hördes ett strävt ljud, som ett mellanting mellan skall och väsande. Kanske överraskade jag nåt vilt djur.

Vi har hållit på med byggjobb. Den gamla ”bron” som funnits framför trappstegen till verandan var i sönderfall. Den byggdes sommaren -75 så den har i alla fall hållit ett bra tag. Nu finns där en ny fin bro. Till större delen använde vi begagnat impregnerat virke som vi sparat, väl skyddat för väder och vind bakom en bod. Bra med återanvändning. Vi hoppas den ska hålla många år till. Om det blir 40-50 år igen lär vi inte få veta.

Räddningen

Det var en kväll i juni. En knipa med en enda unge rörde sig oroligt i vattnet nära stranden. Vår son Paul (på besök från Melbourne med sin son) anade vad som hade hänt. På en tall en liten bit från stranden sitter en gammal holk där knipor bott tidigare. En gång för några år sen klarade inte ungarna att ta sig upp och ut ur holken, och då plockade han upp dom allihop och släppte ut dom i vattnet där dom förenades med sin mamma/pappa. Hade samma sak hänt nu igen? Ja, precis så var det. Bifogar ett par filmer från den där kvällen i juni.

Efteråt tog Paul ner holken och gjorde kraftiga repor på väggen inuti för att underlätta för nästa omgång av ungar att klättra upp till hålet i holken och ta sig ut. Att vi missade att göra det efter det där första tillfället förstår jag inte. Men det blev väl inte av… Men nu är det fixat.

Den här gången plockade han upp 12 små pipande ungar och la i en hink. Sen gav han sig iväg med sin son ut i båten och spanade efter knipan. Efter en stund fick dom syn på knipan med sin enda unge. Dom stängde av motorn och hällde ut alla pipande ungarna ner i vattnet. Säkert hörde knipan dom och så återförenades familjen ute på vattnet. Själv stod jag på bryggan med kikaren och bevittnade det hela med tårar i ögonen.

Paul plockar upp 12 små ungar ur holken och lägger dom i en hink.

Ungarna i hinken på väg till båten.

Familjen återförenas.

En kväll i juni

Grimsön junikväll.

Grimsön ligger strax söder om Sandskär. Det här var den 14 juni vid 9-tiden på kvällen. Jag plåtade med zoomen. Så där kan man smyga inpå sina ögrannar. Fast dom var nog inte hemma. Ser ingen båt där.

Då var det massor av sommar kvar… Och än är den inte slut.