… mot älven rinner och älven rinner mot stora hav. Och aldrig någonsin mer du finner var lilla bäcken blev av.”
Jag fick Allan Edwalls visa om ”Den lilla bäcken” i skallen när jag stod här vid Kvarnen i Söderhamn igår. Fast det här är ju mer än en liten bäck förstås, särskilt denna tid med ovanligt höga vattenflöden. Att stå så här alldeles intill forsen och se på hur vildsint vattnet kastar sig hit och dit gör mig nästan snurrig, som en lätt berusning. Jag får ta tag i räcket…
Gillade Allan Edwall; mångfasetterad skådespelare, visdiktare, regissör, kulturarbetare… Och ”Den lilla bäcken” tycker jag om. Du kan höra den på Youtube där den finns i flera olika inspelningar t.ex. den här.
Plåta moln kan bli lite vad som helst. Molnen bestämmer. Den här bilden tog jag igår kväll från vår lilla sjöveranda. Lite oskarp är den väl men det får man ta. Halva juli har gått och kvällarna är inte lika fantastiskt ljusa längre. Men men, vi har mycket sommar kvar. Vill dock gärna ha lite värme tillbaka. Här har gått från 24 grader häromdan till 14 grader nu. Årets sista supermåne som skulle synas 13 juli missade vi. Det var för molnigt. (Större bild om du klickar på den). Tillägg 16 juli: Nej, fel av mig. Det gick visst att se supermånen här enl säker källa. Jag måste helt enkelt ha krupit till kojs lite för tidigt.
Det är nåt med oktober, och jag känner redan att jag kommer att sakna det när vi går in i november. I oktober finns ofta en klarhet i luften som knappast finns andra tider på året. Bäst gör sig detta förstås ute i skärgården – ”min” skärgård då förstås!
Bilden är tagen för några år sen ganska sent i oktober. Det var vid 9-tiden på morgonen, och det var ganska kallt. Vi var på ön för att vintra. Då hade vi fortfarande ett system av flytbryggor som vi lade ut utanför den fasta bryggan. Dom rimfrostiga bryggflaken syns här till höger om den fasta bryggan. Vi hade demonterat flytbryggan, och flaken låg där för att senare på dan bäras upp och förvaras på stranden över vintern. Snälla grannar hjälpte oss att kånka upp dom tunga flaken och stapla dom på stranden säkrade med spännremmar. Efteråt brukade vi sitta tillsammans i eftermiddagssolen utanför stugan och ta en liten whisky, eller två. Trevliga minnen. (Klicka för större bild).
Mot slutet av sommaren eller i början av hösten ser vi ofta skaror av skrakar som drar förbi på vattnen omkring ön. Förut har jag trott att det var nån sorts ”tonårsträffar” som pågick men så är det inte alls. Skrakar samlas vid den här tiden på året för att fiska tillsammans. Dom kan lägga sig på rad en bit ut från stranden och sen driva småfisken framför sig in mot land och fiska så mycket dom kan.
Så här skriver man på en sida på webben som handlar om Storskraken, Mergus merganser: ”I september börjar de olika kullarna slå sig tillsammans i stora flockar. Mest kända samlingsplatsen är sjön Roxen i Östergötland och Åsnen i Småland där man observerat flockar på uppemot 25.000 individer. Genom en form av kollektivt fiske driver dessa flockar fiskstim in på grunt vatten för att där lättare komma åt att fisken.”
På samma webbsida står det också: ”Namnet storskrake nämns första gången ca. 1749 men kan nog vara äldre. ‘Stor-‘ kommer av att arten är den största av de tre skrakarna i Sverige. Storskraken har även kallats för bara skrake, skräcka, fiskand, drivfågel, körfågel och vrakfågel.” Sidan hittar du här.
Linköpings fågelklubb som räknat skrakar i Roxen skriver 2006: ”De senaste åren har 4 000 – 8 000 storskrakar rapporterats. Detta är en minskning jämfört med det antal fåglar som rastade i Roxen speciellt under åttiotalet, då mer än 20 000 rastande storskrakar rapporteras. Även under sjuttiotalet och det tidiga nittiotalet fram till 1997 rapporterades ca 10 000 fåglar årligen.”
Skrakar har varit med på bild i bloggen flera gånger tidigare om jag minns rätt. En fin bild har du här. Och som vanligt: klicka för större och klarare bild.
På SLU:s Artportalen kan man se att den 13 augusti var det 35 storskrakar som rastade på Stenöorn. Och två dar tidigare rapporterades från Grimsön 37 st: ”4 ad + 33 juv födosökande i grupp (Tuppviken)”. Artportalen har du här. Färdigskrakat för den här gången.
En bastu på en flotte som dras ut en bit ut på djupare vatten erbjuder ordentlig hetta och så renande och svalkande bad alldeles intill. En vacker sjöutsikt får man på köpet. Jodå, det finns ett fönster därinne en liten bit ifrån den glödgande heta kaminen. Fast på bilden är inte kaminen tänd än. Bastun bara ligger där helt fridfullt i väntan på badarna. Jag provade en kväll. Det var verkligen mycket skönt, både för kropp och själ.
Sen kom det kallare väder och ett bad kändes inte lika inbjudande, trots möjligheten att bli upphettad innan. Gissar att bastun nu inte kommer att användas förrän nästa sommar. Nåja, vi får se. September kan ju bli fint… vem vet?
Återkommer här med några bilder på vad sig tilldragit haver på havet under dom senaste dagarna. Flytetyg av olika slag – stora och mindre – har rört sig här på böljan den blå en bit från ”min” ö. Även nån enstaka som idkar SUP – stand-up paddling. Som gammal kajakpaddlare har jag tidigare sett med visst löje på denna nya form av paddling. Men jag har ändrat mig. Tror säkert det kan vara roligt att ta sig fram så + god träning. Fast själv håller jag mig till min lilla vita kajak.
Här kommer lotsen.
Och så finns det lättjefulla sätt att åka i skärgården, stilla och fint. Häromdan kom samma ”verandabåt” förbi med ett gäng ungdomar ombord och musik av typ ”dunka-dunka” på hög volym. Dom stannade och badade, dök och hoppade i, vid en av småöarna här utanför. Dom här på bilden nedan var betydligt stillsammare. Åkdonet har jag inte sett här tidigare somrar.
Fin båt dom har, dom här på bilden ovan! Den ser ut som den gamla fiskebåt vi brukade köpa strömming av på 50-talet. När strömmingsbåten kom tog vi med en plåtbalja för strömmingen och rodde ut till fiskebåten och handlade. Och så har vi tjejen som håller på med SUP.
Storjungfrun med hamnen på öns nordöstra udde. Foto: Söderhamns kommun. Finns med i min bok ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”
Juvel, diamant, hjärta, pärla… vad man än använder för ord om Storjungfrun, den största ön i Söderhamns skärgård, kan man verkligen undra över varför Söderhamns kommun är beredd att kasta bort den fantastiska tillgång ön utgör. Det gör man genom att tillåta byggandet av en stor vindkraftspark i havet bara 4 km från ön. Projektet kallas Storgrundet.
Varför gör man först ön och den maritima miljön omkring den till naturreservat 2013, underlättar för besökare, ordnar med övernattningsstugor, grillplatser, tar fram information, sätter upp kartor och skyltar, skyddar djur och natur osv på Storjungfrun för att några år senare kasta bort alltihop? Det behövs inte ens: Vindkraftverken skulle tydligen kunna läggas betydligt längre ut till havs.
Hur tänker dom? Varför vill kommunen göra det här? Handlar det om pengar (follow the money – så fult kan det väl inte vara?) eller handlar det om att kommunen vill visa sig på styva linan och få nån sorts poäng genom att satsa på lösningar som bidrar till att minska den globala uppvärmningen?
Ansökan om byggandet av denna havsbaserade vindkraftspark ligger i dag hos Mark- och Miljödomstolen. När beslut väntas vet jag inte. Blir det ett ”Ok, kör på” från domstolen finns fortfarande möjligheten av överklaga. Dessutom skulle Söderhamns kommun kunna utnyttja sin vetorätt och stoppa projektet rakt av. Men vad vill man i Söderhamn? Var står dom politiska partierna i dag i den här frågan?
Jag är inte alls generellt mot vindkraften. Röstade på Linje 3 när det begav sig för många år sen. Men självklart måste anläggningar för förnybar energi placeras på ett klokt sätt där dom gör minst skada på djur och natur och förstör minst för människor som bor eller vistas i närheten. Det är uppenbarligen inte alls fallet när det gäller projekt Storgrundet.
På Facebook finns några grupper som syftar till att värna Storjungfrun: ”Rädda Jungfrukusten” och ”Nej till KUSTNÄRA vindkraft Gävle-Söderhamn-Hudiksvall”.
Arundo 