Kaptenen

Sally Härdelin bloggade jag om i förra inlägget. Nu ska det handla om hennes man Thore (Theodor) Härdelin, kapten vid Hälsinge regemente och storbonde i Delsbo på gården Nordanäng.

I boken ”En flicka som heter Anna” skriver jag: ”Gården låg på Stormnäsudden, som sticker ut i den södra av dom två stora Dellensjöarna. Gården var det största hemmanet i Delsbo med omkring hundra tunnland jord och flera hundra tunnland skog. Stor mangårdsbyggnad, ladugård för trettio kor, stallar och uthus fanns för hästar, får, grisar, kalvar och höns.”

När jag skrev boken om Anna, som främst handlar om Kaptenens äldsta dotter Anna, min morfars mor, letade jag efter fotografier på Nordanängs gamla mangårdsbyggnad. Men jag fick aldrig tag på några såna. Hörde av nån att det skulle finnas gamla glasplåtar nånstans, men jag kom inte längre än så.
Obs om du som läser här vet nåt om några bilder på gamla gården Nordanäng skulle jag bli glad för ett tips!

Thore Härdelin föddes 1816 som yngste son till Anders Andersson Härdelin, född i byn Överhärde, Valbo socken i Gävleborgs län (gissar att det är från byns namn som namnet Härdelin kommer), och Margareta Brandberg från Norrbo. Han var duktig i skolan, och hans första lärare, Lars Landgren (sedermera biskop i Härnösand) lär ha sagt om honom: ”Det är sällan jag har träffat någon med så harmonisk begåfning för studier som Thore Härdelin”. Men Thore valde den militära banan, och om hans tid i det militära finns några historier. Några såna berättas i en lång text, som jag har bland diverse släktpapper och som handlar om Kaptenen, skriven i samband med hans död.
Texten finns tillgänglig som pdf på sidan Extraläsning.

Kapten Thore Härdelin gifte sig med Sally (Sara) Maria Berg från Norrbo 1856 och sen kom barnen i tät följd: Anna, Mia, Tord, Emma Margareta, Ivar, Lars (dom fyra sistnämnda dog alla inom en månad 1865), Thore, Klara och Nils (dog samma år han föddes). Fyra av barnen levde alltså till vuxen ålder: Anna, Mia, Thore och Klara. Jag ska lägga ut bilder på dom här i ett separat inlägg så småningom.

Hittar en text i SvD efter Kaptenens död där man bl.a. skriver ”att han var född i Gävle, där hans fader var handlande. Han blev 1834 student i Uppsala och 1839 efter avlagd officersexamen underlöjtnant vid Helsinge regemente, befordrades 1844 till löjtnant och 1851 till kapten. Från krigstjensten tog han 1867 afsked.” Härdelin ägnade sig åt jordbruket på gården Nordanäng, åt skogsbruk och gav sig också in i sågverksindustrin, som blomstrade i Hälsingland vid denna tid. En tid drev han en ångsåg i Grundvik vid Söderhamnsfjärden.

Kaptenen dog 1896. Två år tidigare hade mangårdsbyggnaden på Nordanäng förstörts i en brand. ”Redbar och flärdlös, var han som få” skrev man i tidningen Helsingen efter Härdelins död. ”Det låg utom möjligheten för honom att tala eller handla svekfullt, lågt eller egennyttigt. En riddersman var han utan fruktan och tadel.”

Släktnamnet Thore har gått igen sen ett par gånger: 1) Kaptenens son Thore Härdelin (d.ä., f. 1866, d. 1945), som blev riksspelman 2) Thore Härdelin (d.y., f. 1946) också riksspelman och en i gruppen Skäggmanslaget 3) jag tror också att Thore Härdelin d.y. har en son som heter Thore – rätta mig om jag har fel!

Lite släktkuriosa: Det är genom Kaptenens mor Margareta Brandberg som släktbandet finns till Sofia Elisabet Brenner (1659-1730), Sveriges första kvinnliga författare av skönlitteratur och landets första feminist (enl Wikipedia). Sofia Elisabet var mormors farmor till kapten Thore Härdelin. Hm…är det därifrån min lust att skriva kommer, tro? 🙂

Sally Härdelin

Ja, så såg hon ut, Sally Härdelin, född Berg och gift med kapten Thore Härdelin. Dom bodde på gården Nordanäng i Delsbo. (Klicka för större bild.)

Sally och maken fick nio barn. Bara fyra av dom levde till vuxen ålder. Fyra små dog inom en enda månad av scharlakansfeber och difteri och en till, en liten pojke, som föddes flera år senare, levde inte heller länge. Den äldsta dottern hette Anna och det är henne jag skrivit en bok om: ”En flicka som heter Anna”.

Nyligen har jag läst Magnus Västerbros bok ”Svälten” som framför allt handlar om missväxtåren och hungersnöden i Sverige 1867-1869.

Västerbro skriver också om barnadödligheten i gamla tider, att det ju närmast hörde till det vanliga att barn dog som små i sjukdomar som man inte hade bot mot på den tiden. Sorgen efter barnen var djup. Min bok ”En flicka som heter Anna” inleds med berättelsen om Annas fyra döda småsyskon. Jag skriver om barnen och har använt min fantasi för att försöka ge en bild av vilka dom var (= kan ha varit), dessa små barn som alla dog i augusti-september 1865: Tord, Emma Margareta, Ivar och Lars. Den äldsta blev 5 år, den yngsta 1 år.

Fyra av Sallys och kaptenens barn levde till vuxen ålder: Anna, Maria (kallad Mia), Thore och Clara. Sally själv dog bara 54 år gammal när hon var på besök hos äldsta dottern Anna, som då väntade sitt första barn tillsammans med sin man Karl Hjelmström. Dom bodde i Söderhamn då i det hus jag kallar ”Annas hus” här i bloggen (Björnen 4, det röda huset mitt emot Jazzparken, Jan Johanssons park i Söderhamn).

Hur det gick på Nordanäng under dom hemska åren 1867-69 vet jag ingenting om. Jag har inte nånstans i gamla släktpapper sett några uppgifter om det.  Många år senare brann Nordanäng (1894) och ev handlingar om gården förstördes väl då, gissar jag. Men tidigare var nog gården en jämförelsevis stor gård och gissningsvis klarade man sig hyggligt under hungersnöden på 1860-talet. Hälsingland drabbades ju hårt av missväxt och svält liksom många andra delar av landet. Det var en av dom värsta naturkatastroferna i Sveriges historia, och blev också startskottet till massutvandringen till Nordamerika.

Utsikt vintern 1978

Gräver mig igenom gamla pappersbilder och scannar en del. Den här utsikten över Söderhamn från Östra berget fotograferade jag vintern/vårvintern 1978.

Järnvägen är igång som synes, och det fina gamla stationshuset med sina karakteristiska trappstegsgavlar ser man en bit framför Faxeholmen, som syns till vänster upptill i bild. Den nya stationen (Resecentrum) anlades ute på Blötängarna i maj 1997.

Tidigare i dag la jag in en bild på utsikten scannad från en papperskopia. Men det blev så otrevligt mycket rödstick i den så jag stod inte ut! Så nu har jag bytt ut den gulrödtonade bilden mot en som jag scannat från negativet istället. Jag tycker den blev bättre. (Som vanligt, klicka för större bild).

Tajgafästingen på gång – uppdaterat

Förra året samlade Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, in fästingar bl.a. från norr om Dalälven. Insamlingen pågick till 31 oktober 2018. Vi var på Sandskär rätt mycket och fångade ett ganska stort antal fästingar som vi plockade från oss själva och från en hund på besök. Det blev många kuvert med fästingar till SVA. Men dom som vi fick tag på var nog vanliga fästingar, inte den här arten som kallas Tajga och som är extra farliga. Dom vi tog såg ut som vanliga fästingar.

Tyvärr visar förra årets insamling att Tajgafästingen är på gång alltmer. Den kan bl.a. sprida en farligare variant av TBE-virus. På SVA:s sida skriver man så här:
”Tajgafästingen är inte en ny art för Sverige, men etablerade populationer har tidigare bara hittats i områden längs Norrlandskusten. Från insamlingen 2018 har SVA fått in ett 20-tal tajgafästingar från norrländska kommuner både vid kusten och från inlandet. Fynden från inlandskommunerna ger indikationer på att tajgafästingen troligen har spridit sig till nya områden för Sverige.”

Insamlingen fortsätter nu – med start i dag 2 maj och pågår till 31 oktober.

Uppdatering 1) den 21 maj:
OBS! 
Ser nu att årets insamling gäller Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Det står också att ”Fästingen får gärna ha suttit på tama eller vilda djur, människa eller hittas fri i miljön.” På Sandskär slipper jag alltså samla och skicka in som jag gjorde så flitigt sommaren 2018. Men ta dom otäcka krypen ska jag förstås och ta livet av dom med en brinnande tändsticka eller nåt… jag som normalt är en sån djurvän.
Dessutom ska jag spana efter ovanliga fästingar – se Uppdatering 2) nedan.
Resten av den ursprungliga texten får stå kvar här under Uppdatering 2. Kanske nån från insamlingslänen 2019 tittar in här.

Uppdatering 2) den 23 maj:
OBS! Nya anvisningar: Insamling av ovanliga fästingar!
Ta en bild och skicka in till SVA fasting@sva.se. Spara fästingen i frysen. Svar kommer från SVA per e-post om vad du ska göra med fästingen. Läs här.
Insamlingen av ovanliga fästingar vänder sig till personer i hela Sverige och kommer att pågå t.o.m. 31 maj 2020.

Obs Viktigt att man inte skadar fästingen. Man ska inte fånga den genom att klistra en tejpbit rakt på den för då är den svår att få loss utan att gå sönder för den som ska undersöka den sen på SVA. Vi gjorde ofta så här: om fästingen levde och kröp omkring fångade vi den och la den i en liten glasburk och ställde i frysen (djurplågeri?) med locket på ordentligt ett tag och så kunde man sen förpacka den väl i Gladpack och tejpa ihop paketet och posta i ett kuvert sen. SVA rekommenderar t.o.m. dubbla plastpåsar. Fästingarna är duktiga på att smita. Men har dom varit i frysen ett tag brukar det gå att packa in dom sen.
På dom bara! Fånga och skicka in!

Om Tajgafästingen och hur man gör för att skicka in fästingar kan du läsa här.
Karta över resultatet av insamlingen 2018 kan du se här.

En gammal oljemålning

Målning av Carl Ekström nån gång troligen på 1870-talet. I ett brev från någon av systrarna Österlund i Söderhamn (tidigare ägare till målningen, Österlund var den familj som ägde vår stuga på Sandskär innan familjen Roland köpte den) läser jag om konstnären: ”Carl Ekström, kallad Gubben Noak, var en 1-armad (?) målare, troligen ambulerande”.
Säkert skulle målningen må bra av en renovering. Det är rätt mycket gulstick i den.

Hittade följande om Carl Ekström på Wikipedia:
Carl Otto Ekström, född 8 april 1836 i Skogs socken, Gävleborgs län, död 25 april 1886 i Stockholm, var en svensk författare, tidningsman och målare.
Ekström gav ut ett antal böcker och tidskrifter med för sin tid uppskattade skildringar ur det norrländska skogs- och jägarlivet, ibland under signaturen Gubben Noach.

Nån som känner till nåt mer om Carl Ekström och kanske sett nån tavla av honom? Jag hade med en annan i Gabrielles blogg tidigare i inlägget Vinterbilder här.

Favorit i repris

Ja, fast egentligen har den här tärnan inte varit med i Arundo-bloggen tidigare utan i Gabrielles blogg: inlägget Mörkögd argbigga. Jag har en hatkärlek – eller kanske ett kärlekshat – till silvertärnorna. Dom är otroligt aggressiva när dom lagt ägg eller har ungar. Man får gå med en piassavakvast i handen och borsten pekande uppåt för att freda sig. Paraply funkar också bra. Även cykelhjälm om man står ut med smällarna på hjälmen. Men silvertärnorna är sommar, och det är så härligt att lyssna på dom och se hur skickliga flygare dom är.

Bryggbygge – längesen

Det behöver inte gå så värst långt in på det nya året innan jag börjar tänka alltmer på Sandskär, och Sandskär kommer med i mina drömmar också. Detta alltså långt innan vi kan åka dit. Stugan är inte det minsta bekväm att bo i vintertid. När jag var barn – och även senare när mina föräldrar bodde kvar i Söderhamn – gjorde vi ibland utflykter bara över dagen till Sandskär vintertid. Vi åkte skidor eller gick över isen. Nu är det inte så längre.

När jag sitter och grejar med bilder på min dator kommer jag lätt in på bilder från Sandskär. Många såna finns det ju. Den här visar ett av många byggprojekt.

Stora och långa bryggflak köpte vi från ett företag i Hedemora. Bryggan skulle sen byggas genom att fästa flaken med rör ner i sandbotten och lägga flaken på tvärslåar m.m. Det var ett drygt jobb, dels att kånka ut dom stora flaken, dels att få ner dom långa rören. I ena änden på varje rör fanns en sand/lerborr som skulle underlätta iskruvningen. Röret skulle dras runt runt tills det kom tillräckligt långt ner i botten. Man blev snabbt snurrig i skallen av det där. Detta var innan vi fick tipset att blåsa ner rören genom att med hjälp av en pump spruta vatten genom dom.
Oj vad vi slet!

Vi byggde bryggan på våren och tog isär den och lagrade den på stranden på hösten. Att lämna den i vintertid var inte att tänka på. Isen har tagit bryggor eller delar av dom tidigare. Ofta hade vi med oss pojkarna + nån kompis till pojkarna för det tunga jobbet med flaken. I dag bygger vi bryggan på ett annat sätt. Utanför en fast brygga lägger vi i en lång flytbrygga. Återigen har vi hjälp av killar som är starkare än vi, både vid bygge och ”rivning”. På hösten när det är dags för vintring får vi hjälp av goda grannar på ön att lyfta upp och lagra bryggflaken på stranden. Varje flak väger 62 kg + kanske en del mer pga beläggningen av havsanemoner som brukar finnas på undersidan.

Om bryggprojekt av olika slag berättar jag i ett av kapitlen i ”Sandskär i mitt hjärta”. Boken finns fortfarande att köpa, i bokhandeln i Söderhamn och Hudiksvall eller direkt från mig. Hur man beställer boken, vad den kostar m.m. ser du på fliken ovan ”Sandskär i mitt hjärta”.