En annan oktober

Det är nåt med oktober, och jag känner redan att jag kommer att sakna det när vi går in i november. I oktober finns ofta en klarhet i luften som knappast finns andra tider på året. Bäst gör sig detta förstås ute i skärgården – ”min” skärgård då förstås!

Bilden är tagen för några år sen ganska sent i oktober. Det var vid 9-tiden på morgonen, och det var ganska kallt. Vi var på ön för att vintra. Då hade vi fortfarande ett system av flytbryggor som vi lade ut utanför den fasta bryggan. Dom rimfrostiga bryggflaken syns här till höger om den fasta bryggan. Vi hade demonterat flytbryggan, och flaken låg där för att senare på dan bäras upp och förvaras på stranden över vintern. Snälla grannar hjälpte oss att kånka upp dom tunga flaken och stapla dom på stranden säkrade med spännremmar. Efteråt brukade vi sitta tillsammans i eftermiddagssolen utanför stugan och ta en liten whisky, eller två. Trevliga minnen. (Klicka för större bild).

Skrakar samarbetar

Mot slutet av sommaren eller i början av hösten ser vi ofta skaror av skrakar som drar förbi på vattnen omkring ön. Förut har jag trott att det var nån sorts ”tonårsträffar” som pågick men så är det inte alls. Skrakar samlas vid den här tiden på året för att fiska tillsammans. Dom kan lägga sig på rad en bit ut från stranden och sen driva småfisken framför sig in mot land och fiska så mycket dom kan.

Så här skriver man på en sida på webben som handlar om Storskraken, Mergus merganser: ”I september börjar de olika kullarna slå sig tillsammans i stora flockar. Mest kända samlingsplatsen är sjön Roxen i Östergötland och Åsnen i Småland där man observerat flockar på uppemot 25.000 individer. Genom en form av kollektivt fiske driver dessa flockar fiskstim in på grunt vatten för att där lättare komma åt att fisken.”

På samma webbsida står det också: ”Namnet storskrake nämns första gången ca. 1749 men kan nog vara äldre. ‘Stor-‘ kommer av att arten är den största av de tre skrakarna i Sverige. Storskraken har även kallats för bara skrake, skräcka, fiskand, drivfågel, körfågel och vrakfågel.” Sidan hittar du här.

Linköpings fågelklubb som räknat skrakar i Roxen skriver 2006: ”De senaste åren har 4 000 – 8 000 storskrakar rapporterats. Detta är en minskning jämfört med det antal fåglar som rastade i Roxen speciellt under åttiotalet, då mer än 20 000 rastande storskrakar rapporteras. Även under sjuttiotalet och det tidiga nittiotalet fram till 1997 rapporterades ca 10 000 fåglar årligen.”

Skrakar har varit med på bild i bloggen flera gånger tidigare om jag minns rätt. En fin bild har du här. Och som vanligt: klicka för större och klarare bild.

På SLU:s Artportalen kan man se att den 13 augusti var det 35 storskrakar som rastade på Stenöorn. Och två dar tidigare rapporterades från Grimsön 37 st: ”4 ad + 33 juv födosökande i grupp (Tuppviken)”. Artportalen har du här. Färdigskrakat för den här gången.

Bastuflotten

En bastu på en flotte som dras ut en bit ut på djupare vatten erbjuder ordentlig hetta och så renande och svalkande bad alldeles intill. En vacker sjöutsikt får man på köpet. Jodå, det finns ett fönster därinne en liten bit ifrån den glödgande heta kaminen. Fast på bilden är inte kaminen tänd än. Bastun bara ligger där helt fridfullt i väntan på badarna. Jag provade en kväll. Det var verkligen mycket skönt, både för kropp och själ.

Sen kom det kallare väder och ett bad kändes inte lika inbjudande, trots möjligheten att bli upphettad innan. Gissar att bastun nu inte kommer att användas förrän nästa sommar. Nåja, vi får se. September kan ju bli fint… vem vet?

Sjöfart…

Återkommer här med några bilder på vad sig tilldragit haver på havet under dom senaste dagarna. Flytetyg av olika slag – stora och mindre – har rört sig här på böljan den blå en bit från ”min” ö. Även nån enstaka som idkar SUP – stand-up paddling. Som gammal kajakpaddlare har jag tidigare sett med visst löje på denna nya form av paddling. Men jag har ändrat mig. Tror säkert det kan vara roligt att ta sig fram så + god träning. Fast själv håller jag mig till min lilla vita kajak.

Här kommer lotsen.

Och så finns det lättjefulla sätt att åka i skärgården, stilla och fint. Häromdan kom samma ”verandabåt” förbi med ett gäng ungdomar ombord och musik av typ ”dunka-dunka” på hög volym. Dom stannade och badade, dök och hoppade i, vid en av småöarna här utanför. Dom här på bilden nedan var betydligt stillsammare. Åkdonet har jag inte sett här tidigare somrar.

Fin båt dom har, dom här på bilden ovan! Den ser ut som den gamla fiskebåt vi brukade köpa strömming av på 50-talet. När strömmingsbåten kom tog vi med en plåtbalja för strömmingen och rodde ut till fiskebåten och handlade. Och så har vi tjejen som håller på med SUP.

Slut på dagens bildkavalkad.

Varför kastar man bort pärlan?

Storjungfrun med hamnen på öns nordöstra udde. Foto: Söderhamns kommun.
Finns med i min bok ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”

Juvel, diamant, hjärta, pärla… vad man än använder för ord om Storjungfrun, den största ön i Söderhamns skärgård, kan man verkligen undra över varför Söderhamns kommun är beredd att kasta bort den fantastiska tillgång ön utgör. Det gör man genom att tillåta byggandet av en stor vindkraftspark i havet bara 4 km från ön. Projektet kallas Storgrundet.

Varför gör man först ön och den maritima miljön omkring den till naturreservat 2013, underlättar för besökare, ordnar med övernattningsstugor, grillplatser, tar fram information, sätter upp kartor och skyltar, skyddar djur och natur osv på Storjungfrun för att några år senare kasta bort alltihop? Det behövs inte ens: Vindkraftverken skulle tydligen kunna läggas betydligt längre ut till havs.

Hur tänker dom? Varför vill kommunen göra det här? Handlar det om pengar (follow the money – så fult kan det väl inte vara?) eller handlar det om att kommunen vill visa sig på styva linan och få nån sorts poäng genom att satsa på lösningar som bidrar till att minska den globala uppvärmningen?

Ansökan om byggandet av denna havsbaserade vindkraftspark ligger i dag hos Mark- och Miljödomstolen. När beslut väntas vet jag inte. Blir det ett ”Ok, kör på” från domstolen finns fortfarande möjligheten av överklaga. Dessutom skulle Söderhamns kommun kunna utnyttja sin vetorätt och stoppa projektet rakt av. Men vad vill man i Söderhamn? Var står dom politiska partierna i dag i den här frågan?

Jag är inte alls generellt mot vindkraften. Röstade på Linje 3 när det begav sig för många år sen. Men självklart måste anläggningar för förnybar energi placeras på ett klokt sätt där dom gör minst skada på djur och natur och förstör minst för människor som bor eller vistas i närheten. Det är uppenbarligen inte alls fallet när det gäller projekt Storgrundet.

På Facebook finns några grupper som syftar till att värna Storjungfrun: ”Rädda Jungfrukusten” och ”Nej till KUSTNÄRA vindkraft Gävle-Söderhamn-Hudiksvall”.

Gammalt fat

I stugan på Sandskär finns ett ganska stort skafferi. Att det är så rymligt gör att mer än matvaror förvaras där. En hel del har gömts undan i långliga tider. Hittade häromdan det här gamla uppläggningsfatet som nån av stugans tidigare ägare tydligen tyckte om eftersom man försökt lagat det. Vad det är för porslin vet jag inte. Inget märke på baksidan.

Fatet kan vara riktigt gammalt. Stugan har varit sommarstuga sen 1860-talet. När familjen Roland köpte 1951 brydde sig mina föräldrar inte om att städa undan allt gammalt, och uppenbarligen har jag inte brytt mig om det heller. Fyllt på med eget och skuffat undan gammalt längre in i vrårna, städat runt omkring och bara låtit det gamla vara kvar om man inte behöver utrymmet. Då blir det så här.

Det här gamla fatet får jag nog slänga. Men annat gammalt porslin som finns här och som vi inte behöver ska jag skänka till den andrahandsbutik som finns i stan och som i dag tydligen heter ”Söderhamn Second Hand” (hm… engelska ska det vara förstås). Skafferiröjning får bli ett av sommarens projekt.

Om måsar

Min vän måsen innan minken kom.

I Stockholms innerstad ser jag från mitt fönster måsen (en silltrut), som ligger och ruvar i ett rede nära takkanten sex trappor upp från gatan. Inte ska väl måsar vistas mitt inne i stan! Dom hör hemma i skärgården, vid havet. Tycker jag.

Jag retar mig en del på den dumma fågelns val av plats att bygga bo på. Exakt samma ställe som åren innan. Vid hög temperatur riskerar ungarna att stekas där på det heta plåttaket. Och att köra flygövningarna med ungfåglarna högt ovanför en asfalterad gata är minst sagt riskabelt. Förra året tror jag båda ungarna strök med. Jag ser helt enkelt med visst förakt på denna dumma stadsmås/silltrut. Lite skyll-dig-själv, dumma silltrut! Fast det är ju synd om ungarna.

I skärgården är det annorlunda. På måsstenen, som ligger en bit från bryggan, har måsen legat i frid och ro och ruvat sina ägg. Att jag gled förbi i kajaken alldeles intill brydde den sig inte om. Den sov lugnt vidare med näbben under vingen. Men nu har vi sorg – måsarna och jag. Där finns inga ägg längre. Redet är plundrat och numera sitter måsarna och sörjer (kanske?) längst ut på bryggan istället för att vara på stenen. Gissar att det är en mink som varit framme.

Inser att jag har fördomar om måsar. Skiljer på mås och mås. Fast visst, tycker dom livet är bättre i storstan där dom kan stjäla mat på uteserveringarna så får dom väl göra det. Men jag hoppas att ”mina” måsar ute i skärgården inte ska flytta till stan. Jag skulle jag sakna dom.

Skrivklåda

Två böcker har jag publicerat på eget förlag: ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” (2013) och sen den historiska romanen ”En flicka som heter Anna”(2017).

Det var roligt att arbeta med dom, leta underlag, göra lite research, kontakta folk som är mer kunniga än jag på olika områden. Lars Brolin hjälpte mig t.ex. med en del bilder till ”Sandskär i mitt hjärta”. Det är många bilder i den boken, både i färg och svartvitt.

Det var mycket jobb med ”Sandskärsboken” pga alla bilderna. Gamla papperskopior i färg eller diabilder måste fixas med för att se någorlunda bra ut i tryck. Svartvita papperskopior kunde ha repor eller dammprickar som måste bort. Oj, vad jag slet! Hade god hjälp av en grafiker på tryckeriet som talade om vilka bilder som inte dög utan bearbetning. Det kunde vara sånt som att himlen på en bild var helt vit och alltså skulle flyta ihop med boksidan. ”Där måste du lägga dit lite himmel”, sa han och då gjorde jag det. Minns inte riktigt hur det gick till men jag antar att jag tog himmel från nåt annat foto och la till i Photoshop. Jobbigt men roligt också.

Vi tryckte några hundra ex av vardera boken, och sen blev det till att möblera med boklådor här hemma. En hel del har gått åt. Jag har sålt via Arundo-bloggen, bokhandeln i Söderhamn har sålt böckerna, bokhandlare på olika platser i landet har skickat beställningar som dom fått in via Bokus m.m. Några museer har skaffat sig en liten upplaga. På flera bibliotek finns böckerna också. En kväll per bok var jag förresten på biblioteket i Söderhamn och berättade och sålde böcker då också förstås. Det finns ju mycket lokalhistoria i böckerna, båda har klart samband med Söderhamn och Hälsingland.

Du är varmt välkommen att beställa nån av böckerna, eller båda, från mig. Mitt lager är inte slut än. Hur man beställer och vad det kostar hittar du på separata sidor. Bara klicka på respektive länk så kommer det fram:
En flicka som heter Anna
Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu

Och skrivklådan då?
Jo tack, den sitter i. Har ett nytt skrivprojekt på gång. Om det blir nåt i tryckt form vet jag inte än. Blir det nåt utgivet skriver jag om det här på Arundo förstås.

Om sanatorier

Dystert ämne kanske men blev inspirerad att skriva om det efter att ha läst en artikel i SvD med rubriken ”När hälsan kräver en semester från livet”. Skribenten ser en likhet med pandemin och skriver: ”Den personliga friheten är begränsad och individen är i händerna på experter – som inte har några säkra svar. Det saknas inte paralleller mellan livet under pandemin och tillvaron i det tidiga 1900-talets sanatorier.”

Boken ”En flicka som heter Anna”, som jag skrev för ett par år sen, handlar om min morfars mor och hennes liv. En sommar fick hon behandling mot sin lungsot på Ulricehamns sanatorium. Så här berättar jag om behandlingen i boken:
”SANATORIET HADE ORDNINGSREGLER som patienterna måste följa: fasta tider för uppstigning och sänggående, för måltider, liggkurer, behandlingar och promenader. Ett par gånger varje dag skulle patienten vila i friska luften i en öppen ligghall. Promenader genomfördes under särskild lunggymnastik på så sätt att man gick med armarna på ryggen uppför en backe, medan man andades in på ena foten och ut på den andra.
Två gånger om dagen fick Anna tillsammans med några andra lungsjuka kvinnor sätta sig inne i ett stort skåp som fylldes med terpentinångor. Varje morgon fick hon dessutom en grönaktig vätska, som hette guayacol och luktade tallbarr, insprutad i ryggen vid skulder¬bladen. Det gjorde ont när vätskan spred sig under huden. Ibland slog den upp i halsen på henne och gav henne hosta, som luktade tall eller en.”

En sommar när jag var barn var vi på besök på det som då hette Ulricehamns kurhotell. Min farmor, som hade mycket svår reumatism, var inlagd där nån tid och vi åkte dit för att hälsa på henne. Jag minns det bara svagt. En mycket stor byggnad var det i alla fall. Men i just den byggnaden kan inte min gamla släkting ha varit för den byggdes på tidigt 1900-tal. Byggnaden invigdes 1910.
Färgbilden hittade jag hos Sveriges Radio. Artikeln har rubriken ”Europas kanske största träbyggnad riven – slutet för kurhotellet i Ulricehamn 1981”. Vilken fantastisk byggnad det var! Känns synd att man rev den. Men kanske hade den fått förfalla och gick inte att renovera längre?

På Mohed fanns också ett sanatorium en tid. Man använde dom byggnader som Hälsinge regemente tidigare haft. Jag har i nåt gammalt brev sett uppgiften att en syster till min mormor var inlagd där nån tid. Hittade en sida om Moheds sanatorium, och bilden på patienter har jag lånat därifrån. Dom är ordentligt påpälsade och säkerligen är det behandling med frisk luft som i Annas fall där man lät patienterna ligga i en öppen ligghall.

Säkert kan många i min gamla hemstad ha minnen från sanatoriet i Mohed, kanske haft släktingar som vårdats där.

Hur det ser ut nu på Mohed vet jag inte. Finns byggnaderna kvar? Vad används dom i så fall till? Kanske får ta en tur dit i sommar och ta en titt.

Nu kommer lite länkar här.
SvD ”När hälsan kräver en semester från livet.
Artikeln ”Europas kanske största träbyggnad riven – slutet för kurhotellet i Ulricehamn 1981”.
Kyrkbydalen Tyby intresseförening: Mohed Sanatorium.
Och så min bok ”En flicka som heter Anna”.