Skrivklåda

Två böcker har jag publicerat på eget förlag: ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” (2013) och sen den historiska romanen ”En flicka som heter Anna”(2017).

Det var roligt att arbeta med dom, leta underlag, göra lite research, kontakta folk som är mer kunniga än jag på olika områden. Lars Brolin hjälpte mig t.ex. med en del bilder till ”Sandskär i mitt hjärta”. Det är många bilder i den boken, både i färg och svartvitt.

Det var mycket jobb med ”Sandskärsboken” pga alla bilderna. Gamla papperskopior i färg eller diabilder måste fixas med för att se någorlunda bra ut i tryck. Svartvita papperskopior kunde ha repor eller dammprickar som måste bort. Oj, vad jag slet! Hade god hjälp av en grafiker på tryckeriet som talade om vilka bilder som inte dög utan bearbetning. Det kunde vara sånt som att himlen på en bild var helt vit och alltså skulle flyta ihop med boksidan. ”Där måste du lägga dit lite himmel”, sa han och då gjorde jag det. Minns inte riktigt hur det gick till men jag antar att jag tog himmel från nåt annat foto och la till i Photoshop. Jobbigt men roligt också.

Vi tryckte några hundra ex av vardera boken, och sen blev det till att möblera med boklådor här hemma. En hel del har gått åt. Jag har sålt via Arundo-bloggen, bokhandeln i Söderhamn har sålt böckerna, bokhandlare på olika platser i landet har skickat beställningar som dom fått in via Bokus m.m. Några museer har skaffat sig en liten upplaga. På flera bibliotek finns böckerna också. En kväll per bok var jag förresten på biblioteket i Söderhamn och berättade och sålde böcker då också förstås. Det finns ju mycket lokalhistoria i böckerna, båda har klart samband med Söderhamn och Hälsingland.

Du är varmt välkommen att beställa nån av böckerna, eller båda, från mig. Mitt lager är inte slut än. Hur man beställer och vad det kostar hittar du på separata sidor. Bara klicka på respektive länk så kommer det fram:
En flicka som heter Anna
Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu

Och skrivklådan då?
Jo tack, den sitter i. Har ett nytt skrivprojekt på gång. Om det blir nåt i tryckt form vet jag inte än. Blir det nåt utgivet skriver jag om det här på Arundo förstås.

Om sanatorier

Dystert ämne kanske men blev inspirerad att skriva om det efter att ha läst en artikel i SvD med rubriken ”När hälsan kräver en semester från livet”. Skribenten ser en likhet med pandemin och skriver: ”Den personliga friheten är begränsad och individen är i händerna på experter – som inte har några säkra svar. Det saknas inte paralleller mellan livet under pandemin och tillvaron i det tidiga 1900-talets sanatorier.”

Boken ”En flicka som heter Anna”, som jag skrev för ett par år sen, handlar om min morfars mor och hennes liv. En sommar fick hon behandling mot sin lungsot på Ulricehamns sanatorium. Så här berättar jag om behandlingen i boken:
”SANATORIET HADE ORDNINGSREGLER som patienterna måste följa: fasta tider för uppstigning och sänggående, för måltider, liggkurer, behandlingar och promenader. Ett par gånger varje dag skulle patienten vila i friska luften i en öppen ligghall. Promenader genomfördes under särskild lunggymnastik på så sätt att man gick med armarna på ryggen uppför en backe, medan man andades in på ena foten och ut på den andra.
Två gånger om dagen fick Anna tillsammans med några andra lungsjuka kvinnor sätta sig inne i ett stort skåp som fylldes med terpentinångor. Varje morgon fick hon dessutom en grönaktig vätska, som hette guayacol och luktade tallbarr, insprutad i ryggen vid skulder¬bladen. Det gjorde ont när vätskan spred sig under huden. Ibland slog den upp i halsen på henne och gav henne hosta, som luktade tall eller en.”

En sommar när jag var barn var vi på besök på det som då hette Ulricehamns kurhotell. Min farmor, som hade mycket svår reumatism, var inlagd där nån tid och vi åkte dit för att hälsa på henne. Jag minns det bara svagt. En mycket stor byggnad var det i alla fall. Men i just den byggnaden kan inte min gamla släkting ha varit för den byggdes på tidigt 1900-tal. Byggnaden invigdes 1910.
Färgbilden hittade jag hos Sveriges Radio. Artikeln har rubriken ”Europas kanske största träbyggnad riven – slutet för kurhotellet i Ulricehamn 1981”. Vilken fantastisk byggnad det var! Känns synd att man rev den. Men kanske hade den fått förfalla och gick inte att renovera längre?

På Mohed fanns också ett sanatorium en tid. Man använde dom byggnader som Hälsinge regemente tidigare haft. Jag har i nåt gammalt brev sett uppgiften att en syster till min mormor var inlagd där nån tid. Hittade en sida om Moheds sanatorium, och bilden på patienter har jag lånat därifrån. Dom är ordentligt påpälsade och säkerligen är det behandling med frisk luft som i Annas fall där man lät patienterna ligga i en öppen ligghall.

Säkert kan många i min gamla hemstad ha minnen från sanatoriet i Mohed, kanske haft släktingar som vårdats där.

Hur det ser ut nu på Mohed vet jag inte. Finns byggnaderna kvar? Vad används dom i så fall till? Kanske får ta en tur dit i sommar och ta en titt.

Nu kommer lite länkar här.
SvD ”När hälsan kräver en semester från livet.
Artikeln ”Europas kanske största träbyggnad riven – slutet för kurhotellet i Ulricehamn 1981”.
Kyrkbydalen Tyby intresseförening: Mohed Sanatorium.
Och så min bok ”En flicka som heter Anna”.

Jag tänkte på Dellens strand

”Jag tänkte på Dellens strand,
när jag satt i den trånga celln, ty fagrare sjö ej finns
på hela Guds vida jord än Dellen… Jag minns, jag minns
hur jag längtade efter bärgen, som blåna runt här kring byn,
jag trådde till allt här hemma, till luften, till soln och skyn.”

Raderna kommer från en dikt av Edvard Fredin, författare, folkbildare och översättare (framför allt av dikter) som levde 1857 till 1889. Dog ganska ung i s.k. bröstlidande som plågat honom sen tonåren.

Anna Hjelmström, som min bok ”En flicka som heter Anna” handlar om, använder Fredins dikt i inledningen av sin text ”Från Delsbo. Seder ock bruk, folktro ock sägner, person- ock tidsbilder”. Hon reste runt i Delsbotrakten och intervjuade människor och nedtecknade vad dom berättat om folktro, ”trollsagor ock rägglor” och hur dom berättat. Hon ville inte bara fånga deras berättelser utan också hur dom uttryckte sig. Folklivsforskning var ju i ropet den här tiden under 1800-talets senare del. T.ex. skapades ju Skansen och Nordiska museet vid denna tid. Skansen invigdes 1891, Nordiska museets nuvarande byggnad stod klar 1907.

Annas sammanställning av sagor och berättelser, återgivna på dialekt, publicerades i en bok om landskapsmål och folkliv som gavs ut 1896. Karl, Annas man, gjorde efter hennes död ett särtryck av Annas bidrag i boken och tryckte upp en liten upplaga för familj och släkt. Omslaget gjordes av äldsta dottern Cecilia, kallad Cissi.

Anna skriver i inledningen:
”Jag har noga aktat mig för att ”brodera ut” någon smula. Ingen enda sägen är läst eller gjord. Om några få år ha de gamla sägnerna nog dött ut på folkets läppar, ock min enda önskan har varit att kunna rädda några från fullständig glömska. Glad skulle jag vara, om mina berättelser kunde i någon liten mån bidraga till ett bättre förstånd av Delsboallmogen, som med undantag av några särskilda ”skälmsläkter” hör till det bästa folk på jorden.”

Bilden i Arundobloggens s.k. header är från Hälsingland nånstans och jag tog den 1971. Jag vet att vi var uppe på Delsbostämman den sommaren, men fotot verkar taget vid ett senare tillfälle. Undrar var det här är nånstans. Har inga anteckningar om det tyvärr. Här är bilden obeskuren. Som vanligt: större bild om du klickar på den. Finns det nån som känner igen platsen?

Vill du veta mer om Anna Härdelin Hjelmström kan du beställa min bok ”En flicka som heter Anna” direkt från mig. Hur man gör står här.

Spåren försvinner

Datumet var 11 december 1745. ”Tröjwäfveri Mästaren Anders Upström född i Upsala på hwad tijd är icke bekant: anlände hijt til factorie 1737 Förstod wackert sina christendoms stycken: begick flitigt Hmt: H Natward: Dödde hastigt på förrnämbda dag.” Texten var inte lätt att tyda, men jag fick hjälp med dechiffreringen (Tack, Lars-Erik!).

Och vem var den där Anders Upström nu då? En gammal släkting förstås. Har grävt lite vidare bland gångna generationer, inte minst bland vallonerna. Så här hänger det ihop:
Anders och Elisabet Upström flyttade med sina barn från Uppsala till Mo 1737. I familjen fanns den då 16-åriga dottern Brita Sara. 1742 när dottern var 21 år gifte hon sig med Hübbert Garneij, född på Galtströms bruk 1715, men som då flyttat ner till Mo, Flors linnemanufaktori. Där har vi en av mina vallonkopplingar. Hübberts morfars far hette Colas Grenier. Han och hustrun Maria Dubois, båda från Vallonien, kom på ett skepp från Amsterdam till Norrköping 1633 efter att ha skrivit kontrakt om arbete i Sverige.

Barnbarnsbarnet Hübbert (Hybert, Hybbert) Garneij och hustrun Brita Sara fick sex barn, varav två dog som små. Kvar i barnaskaran var: Anna Elisabet, Anders, Sara Brita och Karl Hubert. Det är Sara Brita jag skrivit om i två tidigare inlägg. Fadern dog redan 1763 när yngsta barnet Karl Hubert bara var 2 år gammal. Änkan flyttade med barnen till Stockholm strax efter makens död.

Var bodde familjen då? Vad levde dom av? En änka med fyra barn. Jag har läst här och var i diverse anteckningar i församlingsböcker men inte hittat några svar på mina frågor. Det är Gustav III:s tid (blev kung 1771) och Stockholm är en stad med omkring 75 000 invånare. I en text från Stockholmskällan står det om staden: ”1760-1830 hade den kring 75 000 invånare varav nästan hälften i det nuvarande Gamla Stan – Cityområdet.” När Brita Sara dog 1807 bodde hon i Klara församling. Ja ja, jag får väl gräva mer där då och ögna igenom arkivhandlingar för att få reda på mer. Men det känns som om spåren försvinner alltmer bakåt. Och det är väl naturligt att det blir så.

Dottern Sara Brita och hennes man Andreas Lilliander (oftast kallad Anders) vet jag ju mer om. Har t.o.m. deras porträtt – se förra inlägget. På sidan ”Rötter” hittar jag lite mer om Lilliander: ”Anders har en rad titlar: Skräddargesäll, nipperhandlare, sidenbandfabriquer (benämns även bandfabrikör) och diversehandlare. Anders hade en gård i Katarina Södra där han bedrev sin verksamhet.” Det är klart jag vill veta mer… Var låg denna gård? Att det skulle finnas nåt kvar av den är säkerligen inte att hoppas på. Men nåja, jag letar vidare.

Det är roligt att hitta trådar bakåt i generationerna. Och beröringspunkter med senare tider finns förstås. När mina morföräldrar levde och bodde på Kungsholmen i Stockholm sov dom i en stor utdragssäng som alltid kallades den ”Lillianderska sängen”. När dom var bortresta kunde jag under studietiden ibland låna lägenheten, och då sov jag i den där sängen. I dag finns den hemma hos en av mina systrar. Hur gammal den är vet jag inte. Klart är i varje fall att prosten i Norrbo Lars Olof Berg och hans hustru Juliana använde sängen. Juliana var dotter till Sara Brita och Anders Lilliander och finns med på bild i mitt första inlägg om Sara Brita Garneij.

Sara Brita Garneij

Här har vi en gammal anmoder, mormorsmor till Anna Härdelin, som jag skrivit om i boken ”En flicka som heter Anna”. Sara Brita Garneij föddes 1757 i Mo i Hälsingland och dog 1830. Dessemellan passerade ett människoliv som jag inte vet mycket om. Hon gifte sig med sidenfabrikören Andreas Lilliander i Stockholm. Ett målat porträtt i miniatyr av honom har jag också foto av, men det är nästan ännu mer urblekt än hustruns. Originalen, dom två runda miniatyrerna, finns hos en släkting och jag hoppas jag kan få tillfälle att se dom nån gång – och ta bättre bilder på dom. Det lär vara Söderhamnsmålaren Bolinder som målat miniatyrerna och året är enl uppgift 1805.

Fotografikonsten och daguerrotypi, dess första variant, fanns inte än under paret Lillianders livstid. Dom tidigaste porträttbilderna i form av foto/daguerrotyp är från 1840-talet.

Så vi får nöja oss med den här urblekta miniatyren av Sara Brita Garneij.

Andreas och Sara Brita Lilliander bodde i Klara församling i Stockholm när dottern Juliana Charlotta föddes 1793. Kanske flyttade familjen till Hälsingland sen? Kanske Andreas fick jobb på Linnemanufakturiet i Flor?
I varje fall gifte sig deras dotter så småningom med Lars Olof Berg, prost i Norrbo. Dom fick sju barn däribland dottern Sally som gifte sig med kaptenen Thore Härdelin. Det är där som dottern Anna Härdelin kommer in, hon är deras förstfödda. Om hennes mamma Sally har jag skrivit här.

Dellenportalen har mycket material om Lars Olof Berg och hans familj. Man har lagt ut inte mindre än 24 avskrifter av brev m.m och det finns bl.a. en beskrivning av hur man firade jul i prostgården i Norrbo. Dellenportalen är en riktig kulturgärning, tycker jag. Mycket intressant läsning om människor och om bygden finns där. Länk nedan.

Att prostinnan Juliana Charlotta (kallades Lotty; bilden till höger) skulle ha franskt påbrå läste jag nånstans i Dellenportalen: född ”av franska föräldrar, franska sidenvävare från Lyon” som kommit till Stockholm. Men jag tror att man har ”tryckt ihop historien” här och att det där franska kommer längre tillbaka. Juliana Charlottas far Andreas Lilliander föds av svenska föräldrar och modern Sara Brita Garneij är född i Mo och hennes föräldrar hette Brita Sara Upström och Hybert Garneij. Längre tillbaks i linjen Garneij finns fler personer med franskklingande namn.

Ja, det blev lite släkthistoria där. Jag är inte släktforskare själv men använder sånt andra i släkten har forskat fram – tack, tack!

Flors Linnemanufaktori kände jag inte till tidigare. Men nu när jag googlar runt efter uppgifter om Lilliander m.fl. ramlar jag över berättelsen om manufakturiet. Tillverkningen hade startat 1729 men det gick trögt. Några år senare anställde man engelsmannen Stephen Bennet som ‘directeur’, och han verkar ha varit en driftig person. Så här står det på en sida jag hittade:

Det var 1736 som engelsmannen Stephen Bennet anställdes som ”directeur” för att få fart på det, år 1729, nystartade Flors linnemanufaktur. Stephen hade då redan mycket skickligt omsatt Jonas Alströmer planer till väl fungerande manufakturverk i Alingsås, där han påbörjat sin anställning 1723 med att, i bästa engelska sjöromanstil, som en äkta Kapten Hornblower, smuggla ut införskaffade maskiner och råvaror ifrån Amsterdam. Han och en kompanjon, John Biggs, hade då redan misslyckats med ett första smugglingsförsök ifrån Paris där tullen beslagtog hela lasten. Andra gången lurade man tullarna, smet iväg med lastfartyget Jouffrow Elisabet mitt i oktobernatten och lyckades i skydd av mörkret till slut smita undan ifrån tulljakten som länge låg tätt efter i deras kölvatten.

Ja, nu blev det lite släktforskning och diverse om gamla tider i Hälsingland. Inte jag som forskat fram det här om släkten utan jag använder mig helt ogenerat av sånt andra forskat fram – tack tack!
Tar gärna emot synpunkter och kompletteringar från dom som vet mer såväl om gamla släktingar med eller utan franska rötter som om linnemanufakturiet i Flor m.m.

Ranbo och Flors linnemanufaktur 1729-1859 kan du läsa mer om här.
Dellenportalen om Lars Olof Berg och hans familj här.
Och så hittade jag en utförlig text om Stephen Bennet hos Riksarkivet här.
Lulebygdens forskarförening skriver också om Bennet på sidorna 10-11 i medlemstidning från 2015 som pdf här.

Uppdatering 17 december: Texten ovan innehåller en del felaktigheter när det gäller Sara Brita och Andreas Lilliander. Dom bodde kvar i Stockholm tills han dog. Jag har ju efter hand fått reda på mer. I ytterligare två inlägg berättar jag om Sara Brita m.fl.

Hajak

Hajak hette vår stora klinkbyggda roddbåt som fanns hos oss på Sandskär under hela min barndom och in på 1970-talet. Det var en snipa, dvs en modell med ”en spetsig för och en spetsgattad något rundad akter” som Wikipedia förklarar begreppet. Det var en härlig båt. Hajak flög över vattnet när vi rodde med dubbla par åror. Det var lite som med min stora gamla damcykel (från 1930-talet) med 28-tumsdäck: när man väl fått upp farten gick det undan (cykeln med på bild här).

I dag ligger Hajak på Fiskaremuseet i Söderhamn. När jag först fick veta det var det lite av tankeställare, en påminnelse om tiden som flytt och förstås min egen ålder. Nästan som om jag själv började bli färdig för museum. Nåja, jag är glad att Hajak ligger där nu i trädgården till Fiskaremuseet, i skydd under tak och fint renoverad. Första gången i år när vi var i Söderhamn för att öppna upp på Sandskär for vi till museet, tog lite bilder och gav Hajak en kärvänlig klapp. Skriver om det i inlägget ”Älskad båt igen” här.

Nu finns bilder och text om Hajak i senaste numret av Bränningen, medlemsbladet för Söderhamns Kust & Skärgårdsförening. Bläddra till sidan 8 i pdf:en här.

Hajak finns naturligtvis med i min bok ”Sandskär i mitt hjärta”. Vill du beställa ett ex? Titta här hur man gör.

Fredagspaddling

I förmiddags tog jag en tur runt Enskärsorn. Det avsmalnande ”strecket” som går från höger till vänster i bilden ovan är yttersta landtungan på Enskärorn, udden mot nordväst. Jag paddlade vidare i det ljuvligt mjuka härliga havet, rundade udden och kom ut på det jag tror heter Lilljungfruns redd. En havsörn flög upp från stranden på Orn när jag paddlade förbi.

Mellan Orn och Enskär finns ett litet gatt där inga större flytetyg tar sig igenom, men med min vita Kåre gick det förstås utmärkt. Jag paddlade lite längs stranden av Orn (bilden nedan) innan jag vände hemåt över den stora fjärden för att komma tillbaka till Sandskär. På den här sidan av Orn ligger SMS Orn, Sveriges äldsta motorbåtsklubb, med klubbhus, bryggor m.m. Men nån bild på det blev det inte.

En tur runt ön

Skön paddling runt ön i dag. Utsikten mot Sandarne är inte lika vacker som kvällsbilden häromdan. Skarvarna har boat in sig på flera öar där. Klicka för större bild så hoppas jag du kan skönja öarna där långt borta. (Bara mobilbild, vågar inte ta med stora kameran i kajaken).
Läs om hur skarvarna brer ut sig i Söderhamns skärgård på SVT här.