Ut till midsommar

Flink I lägger till vid Tuppen i Söderhamns skärgård. Foto: Lars Brolins samling.

Den här fina bilden är med i kapitlet ”Åka till Sandskär – förr och nu” i boken Sandskär i mitt hjärta. Större bild om du klickar på den.

I boken skriver jag att det är midsommar på 1920-talet. Kanske kan det t.o.m. vara lite tidigare än så? Har för mig att kjolarna snabbt blev kortare efter Första världskrigets slut. Damen i förgrunden är Edith Rettig, en eldsjäl inom Hemslöjden i Söderhamn. Den långe mannen till vänster med en kamera i handen är Robert Rettig som tagit många bilder i skärgården.

Har du inte boken?
Du kan köpa den från mig, har ett litet lager kvar. Vad boken kostar och om hur man gör för att beställa ett ex kan du läsa på den här sidan.

Gå på bibblan!

Ja, det var ett nöje vi ägnade oss åt som barn på 50-talet och in på 60-talet. Nu ser jag att biblioteket i Söderhamn fyller 90 år. Grattis, bibblan!

Mina föräldrar läste alltid mycket och dom läste också ofta för oss barn. Antagligen varenda kväll när vi var små. En grund för vidare läsintresse lades där, och sen när vi själva kunde gå och låna på biblioteket blev det ju ännu mer läsande. Då låg biblioteket på Oxtorgsgatan (bild nedan). Jag minns hur det kändes att komma in där, det luktade på ett särskilt sätt och var alltid tyst och stillsamt. Bibliotekarien var fröken Marit Melkersson som bodde granne med oss när vi i familjen Roland bodde på Borgmästargården. Alltid vänlig och hjälpsam.

På golvet i mitt rum i vindsplanet på Pilen IV (Kungsgatan 7, det hus vi flyttade till sen och där Hemslöjden då hade sin affär) brukade jag ha staplat en hög av vinröda böcker från biblioteket. Som jag minns det var bibliotekets böcker alltid inbundna i vinrött.

Vissa författare och titlar förknippar jag fortfarande med den där tiden. Som ”Röda Nejlikan” av baronessan Orczy eller ”Döde Ned” och ”Levande Ned” av John Masefield.

Några minnen av biblioteket från senare år har jag också. Från det moderna fina biblioteket på Köpmangatan. En sommarkväll var jag där och berättade för en skara intresserade människor om min första bok, ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”. Jag visade bilder också. Min vän bästa vän Christina kom upp från Göteborg för att vara med om detta. Hon hade med sig en flaska bubbel och när vi skulle åka ut med båten till Sandskär efteråt satt vi i ruffen och skålade i bubbel. Trevligt minne!

Ett par år senare var jag på biblioteket igen och berättade om min bok nr 2, ”En flicka som heter Anna”. Då var det full vinter och jag minns min promenad från hotellet till biblioteket på kvällen och hur jag nästan blev tårögd över att se dom enorma snöhögarna. Sånt väckte ju barndomsminnen. Efter presentationen på bibblan fick jag sälja och signera några böcker, precis som efter den där sommarkvällen på biblioteket med bok nr 1.

Mina böcker… Jodå, jag har några ex kvar. Välkommen att höra av dig om du vill ha nån av dom, eller båda! Läs på separata sidor om hur man gör för att beställa:
”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”
”En flicka som heter Anna”

Bibblan har lagt ut lite info om jubileet här och med länk till en Facebooksida där det finns fler bilder. Bl.a. den jag lånat här ovan.

Picknick 1918

Här är dom igen, Österlund/Norell-damerna. På picknick nånstans. Året är 1918. Några av dom känner jag igen. Gumman med vitt huckle är Lotta Österlund, född Norell och änka efter tidningsmannen August Österlund, som byggde stugan på Sandskär. Framför henne i den där roliga hatten sitter hennes syster Helfrid Norell, journalist på tidningen Helsingen i Söderhamn. Helfrid Norell nämns som en pionjär bland kvinnliga journalister och är med i boken ”Pennskaft: kvinnliga journalister i svensk dagspress 1690-1975” av Margareta Berger. Hon har fått ett eget inlägg i bloggen. Läs det här.

Bakom Lotta i sitt vita huckle står dottern Elin. Kvinnorna längst till höger är Lydia, dotter till Augusts första hustru och alltså halvsyster till dom övriga systrarna Österlund. Lydia gifte sig med textilarbetaren Axel Wattkin och dom bodde i Lund. Bredvid Lydia och med handen lyft för att dricka kaffe sitter Essan Österlund. Kvinnan i mitten som håller ett brödfat i plåt i knäet och ser in i kameran tror jag är Anna Österlund, men jag är inte säker. Även hon var gift. Hennes man hette August (Aggi) Kronbäck och dom bodde i Västervik. Övriga döttrar Österlund – Augusta, Essan, Elin, Tora och Signe – var ogifta. Mer om familjen Österlund kan du läsa i min bok ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”.

Uppdatering 24 augusti: Har letat lite vidare bland vem som är vem av dom här kvinnorna. Nu tänker jag att hon som står längst till vänster kan vara Anna Österlund gift med Aggi Kronbäck och att kvinnan med brödfatet kan vara den näst yngsta dottern i familjen, Tora, tio år yngre än Anna.
Hm… hur viktigt är det här egentligen? Vet inte. Tänker att om nån sentida släkting till människorna på bilden råkar komma in och läsa här så kanske hon eller han känner igen nån och vet vem som är vem.

Skrakar samarbetar

Mot slutet av sommaren eller i början av hösten ser vi ofta skaror av skrakar som drar förbi på vattnen omkring ön. Förut har jag trott att det var nån sorts ”tonårsträffar” som pågick men så är det inte alls. Skrakar samlas vid den här tiden på året för att fiska tillsammans. Dom kan lägga sig på rad en bit ut från stranden och sen driva småfisken framför sig in mot land och fiska så mycket dom kan.

Så här skriver man på en sida på webben som handlar om Storskraken, Mergus merganser: ”I september börjar de olika kullarna slå sig tillsammans i stora flockar. Mest kända samlingsplatsen är sjön Roxen i Östergötland och Åsnen i Småland där man observerat flockar på uppemot 25.000 individer. Genom en form av kollektivt fiske driver dessa flockar fiskstim in på grunt vatten för att där lättare komma åt att fisken.”

På samma webbsida står det också: ”Namnet storskrake nämns första gången ca. 1749 men kan nog vara äldre. ‘Stor-‘ kommer av att arten är den största av de tre skrakarna i Sverige. Storskraken har även kallats för bara skrake, skräcka, fiskand, drivfågel, körfågel och vrakfågel.” Sidan hittar du här.

Linköpings fågelklubb som räknat skrakar i Roxen skriver 2006: ”De senaste åren har 4 000 – 8 000 storskrakar rapporterats. Detta är en minskning jämfört med det antal fåglar som rastade i Roxen speciellt under åttiotalet, då mer än 20 000 rastande storskrakar rapporteras. Även under sjuttiotalet och det tidiga nittiotalet fram till 1997 rapporterades ca 10 000 fåglar årligen.”

Skrakar har varit med på bild i bloggen flera gånger tidigare om jag minns rätt. En fin bild har du här. Och som vanligt: klicka för större och klarare bild.

På SLU:s Artportalen kan man se att den 13 augusti var det 35 storskrakar som rastade på Stenöorn. Och två dar tidigare rapporterades från Grimsön 37 st: ”4 ad + 33 juv födosökande i grupp (Tuppviken)”. Artportalen har du här. Färdigskrakat för den här gången.

Fyra systrar

I familjen Österlund var det sju systrar (en av dom var halvsyster) och en bror. Här ses fyra av systrarna. Jag är inte 100% säker på namnen utom på nr 3 från vänster som är Elin och nr 4 som är Signe. Dom andra tror jag är Essan och Tora. Året är 1915. Var bilden är tagen vet jag inte. Tora var hemmadotter, stannade hemma och tog hand om sin gamla mamma. Hon var intresserad av fotografering, och bilden kan nog vara tagen med hennes kamera. Essan var banktjänsteman, Elin lärarinna på Flickskolan i Söderhamn och en tid skolans rektor. Signe var lärarinna i Umeå, Skara och vid Ateneum, ett flickskoleseminarium i Stockholm. Ingen av dom gifte sig.

Systrarnas pappa, August Österlund, byggde sommarstugan på Sandskär som vi har nu. Om den stugan, ön Sandskär och en del andra öar i den här delen av skärgården handlar min bok ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”. Mer om boken här.

När familjen Roland köpte stugan 1951 lämnade fröknarna Österlund kvar möbler och husgeråd. En del gamla kläder, hattar och paraplyer fanns också men dom lekte vi barn rätt snart slut på. Den randiga baddräkten är från Österlundarnas tid på ön. Bild på baddräkten här.

Kvar i stugan fanns också två gamla fotoalbum och dessutom en hel del lösa pappersbilder. Vid tillfälle ska jag lämna materialet till Dibis så dom kan skanna och lägga ut det på sin sida.

Skrivklåda

Två böcker har jag publicerat på eget förlag: ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” (2013) och sen den historiska romanen ”En flicka som heter Anna”(2017).

Det var roligt att arbeta med dom, leta underlag, göra lite research, kontakta folk som är mer kunniga än jag på olika områden. Lars Brolin hjälpte mig t.ex. med en del bilder till ”Sandskär i mitt hjärta”. Det är många bilder i den boken, både i färg och svartvitt.

Det var mycket jobb med ”Sandskärsboken” pga alla bilderna. Gamla papperskopior i färg eller diabilder måste fixas med för att se någorlunda bra ut i tryck. Svartvita papperskopior kunde ha repor eller dammprickar som måste bort. Oj, vad jag slet! Hade god hjälp av en grafiker på tryckeriet som talade om vilka bilder som inte dög utan bearbetning. Det kunde vara sånt som att himlen på en bild var helt vit och alltså skulle flyta ihop med boksidan. ”Där måste du lägga dit lite himmel”, sa han och då gjorde jag det. Minns inte riktigt hur det gick till men jag antar att jag tog himmel från nåt annat foto och la till i Photoshop. Jobbigt men roligt också.

Vi tryckte några hundra ex av vardera boken, och sen blev det till att möblera med boklådor här hemma. En hel del har gått åt. Jag har sålt via Arundo-bloggen, bokhandeln i Söderhamn har sålt böckerna, bokhandlare på olika platser i landet har skickat beställningar som dom fått in via Bokus m.m. Några museer har skaffat sig en liten upplaga. På flera bibliotek finns böckerna också. En kväll per bok var jag förresten på biblioteket i Söderhamn och berättade och sålde böcker då också förstås. Det finns ju mycket lokalhistoria i böckerna, båda har klart samband med Söderhamn och Hälsingland.

Du är varmt välkommen att beställa nån av böckerna, eller båda, från mig. Mitt lager är inte slut än. Hur man beställer och vad det kostar hittar du på separata sidor. Bara klicka på respektive länk så kommer det fram:
En flicka som heter Anna
Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu

Och skrivklådan då?
Jo tack, den sitter i. Har ett nytt skrivprojekt på gång. Om det blir nåt i tryckt form vet jag inte än. Blir det nåt utgivet skriver jag om det här på Arundo förstås.

Bryggbygge 1986

Bryggprojekten har varit många på Sandskär. På den sidan av ön där vi har stugan är det långgrunt. Vi lappade och lagade hur många gånger som helst. Olika lösningar och uppslag diskuterades ofta när vi åt middag på verandan med utblick över hav och öar – och över bryggan, sån den såg ut då. Sommaren 1986 blev det ett stort bryggflak på den del av bryggan som är närmast stranden.
I min bok ”Sandskär i mitt hjärta” ägnar jag ett kapitel åt bryggan. Boken finns fortfarande att köpa och kan beställas från mig. Läs mer här.

2dra qvarteret

På omslaget till min bok ”En flicka som heter Anna” har jag med en gammal lykta, som finns bland andra gamla grejer på Sandskär. På lyktglaset står det ”2dra qv. No 23 B”. Söderhamn var för länge sen indelat i kvarter. I skriften ”I Söderhamns stadskvarter. Befolkningen i 1890 års folkräkning” av Jan Erik Hallström läser jag att Första kvarteret ”var det centrala kvarteret i den ursprungliga stadskärnan kring rådhuset”. Strax öster om låg Andra kvarteret, som i dag motsvarar dagens centrum. Hallström igen: ”kvarteren norr om ån från Tägtgatan och bort mot Köpmantorget och Parkgatan”. Mest prominent av dom som bodde i Andra kvarteret var borgmästaren, och det stämmer ju bra med att Borgmästargården ligger där.

Familjen Österlund, som ägde stugan på Sandskär innan vi i familjen Roland kom dit, bodde i hörnet Skolhusgatan/Kungsgatan i Pilen IV mitt emot Gamla Sparbankshuset. Också Andra kvarteret.

Bilden med lyktan är med i ”Sandskär i mitt hjärta” också, min första bok. Över ljungbuketten finns en svart skugga. Det är skuggan av spröjsen i köksfönstret. När jag ville ha fotot till omslaget på min andra bok – ”Anna-boken”- försökte jag ta om bilden en seneftermiddag med fönstret öppet. Ville få en lika vacker bild utan skugga. Oj, vad jag fixade och donade för att få till samma ljus! Kollade klockan, kollade var solen stod bortom tallarna, flyttade på grejer och kröp omkring för att inte själv ge skugga. En författares vedermödor… Men det var omöjligt att få samma varma ljus den gången. Då bestämde jag mig för att låta det vara helt enkelt.

Böckerna finns fortfarande i lager och kan beställas direkt från mig: ”En flicka som heter Anna” här och ”Sandskär i mitt hjärta” här.

Om skarvarna

Skyddsjakten på skarv under 2020 gick betydligt bättre än året innan. Flera aktörer gick samman och sökte och fick tillstånd att skjuta 1000 skarvar längs Söderhamns kust och i skärgården. Och 1000 skarvar sköt man.

Dessutom störde man skarven för att hindra dom från att slå sig ner på ytterligare öar i Sandarne och för att minska påverkan på fisk som leker och söker föda i Söderhamnsfjärden. Vid Ljusnans mynning fick Ljusne sportfiskeklubb tillstånd att störa skarv för att hindra skarvarna från att frossa på dom stora mängder öring och lax som släpps ut från odlingen i Ljusne. Odling och utsläpp sker som en kompensation för att älvens ekosystem förstörts när man byggde ut vattenkraften. Störningsåtgärder åstadkom man genom såväl mänsklig närvaro som drönare.

Hur många skarvar som ska skjutas i år vet jag inte. Troligen blir det ungefär samma omfattning som förra året.

Hm, drönare… Häromåret hade jag lust att skaffa mig en sån. Inte för att störa skarvar utan bara för att det kanske skulle vara roligt att fota med den. Sen hände saker i mitt liv som fick mig att totalt glömma bort idén, och nu vet jag inte om den känns så lockande längre. Ska fundera på saken.

Spåren försvinner

Datumet var 11 december 1745. ”Tröjwäfveri Mästaren Anders Upström född i Upsala på hwad tijd är icke bekant: anlände hijt til factorie 1737 Förstod wackert sina christendoms stycken: begick flitigt Hmt: H Natward: Dödde hastigt på förrnämbda dag.” Texten var inte lätt att tyda, men jag fick hjälp med dechiffreringen (Tack, Lars-Erik!).

Och vem var den där Anders Upström nu då? En gammal släkting förstås. Har grävt lite vidare bland gångna generationer, inte minst bland vallonerna. Så här hänger det ihop:
Anders och Elisabet Upström flyttade med sina barn från Uppsala till Mo 1737. I familjen fanns den då 16-åriga dottern Brita Sara. 1742 när dottern var 21 år gifte hon sig med Hübbert Garneij, född på Galtströms bruk 1715, men som då flyttat ner till Mo, Flors linnemanufaktori. Där har vi en av mina vallonkopplingar. Hübberts morfars far hette Colas Grenier. Han och hustrun Maria Dubois, båda från Vallonien, kom på ett skepp från Amsterdam till Norrköping 1633 efter att ha skrivit kontrakt om arbete i Sverige.

Barnbarnsbarnet Hübbert (Hybert, Hybbert) Garneij och hustrun Brita Sara fick sex barn, varav två dog som små. Kvar i barnaskaran var: Anna Elisabet, Anders, Sara Brita och Karl Hubert. Det är Sara Brita jag skrivit om i två tidigare inlägg. Fadern dog redan 1763 när yngsta barnet Karl Hubert bara var 2 år gammal. Änkan flyttade med barnen till Stockholm strax efter makens död.

Var bodde familjen då? Vad levde dom av? En änka med fyra barn. Jag har läst här och var i diverse anteckningar i församlingsböcker men inte hittat några svar på mina frågor. Det är Gustav III:s tid (blev kung 1771) och Stockholm är en stad med omkring 75 000 invånare. I en text från Stockholmskällan står det om staden: ”1760-1830 hade den kring 75 000 invånare varav nästan hälften i det nuvarande Gamla Stan – Cityområdet.” När Brita Sara dog 1807 bodde hon i Klara församling. Ja ja, jag får väl gräva mer där då och ögna igenom arkivhandlingar för att få reda på mer. Men det känns som om spåren försvinner alltmer bakåt. Och det är väl naturligt att det blir så.

Dottern Sara Brita och hennes man Andreas Lilliander (oftast kallad Anders) vet jag ju mer om. Har t.o.m. deras porträtt – se förra inlägget. På sidan ”Rötter” hittar jag lite mer om Lilliander: ”Anders har en rad titlar: Skräddargesäll, nipperhandlare, sidenbandfabriquer (benämns även bandfabrikör) och diversehandlare. Anders hade en gård i Katarina Södra där han bedrev sin verksamhet.” Det är klart jag vill veta mer… Var låg denna gård? Att det skulle finnas nåt kvar av den är säkerligen inte att hoppas på. Men nåja, jag letar vidare.

Det är roligt att hitta trådar bakåt i generationerna. Och beröringspunkter med senare tider finns förstås. När mina morföräldrar levde och bodde på Kungsholmen i Stockholm sov dom i en stor utdragssäng som alltid kallades den ”Lillianderska sängen”. När dom var bortresta kunde jag under studietiden ibland låna lägenheten, och då sov jag i den där sängen. I dag finns den hemma hos en av mina systrar. Hur gammal den är vet jag inte. Klart är i varje fall att prosten i Norrbo Lars Olof Berg och hans hustru Juliana använde sängen. Juliana var dotter till Sara Brita och Anders Lilliander och finns med på bild i mitt första inlägg om Sara Brita Garneij.