Skrivklåda

Två böcker har jag publicerat på eget förlag: ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” (2013) och sen den historiska romanen ”En flicka som heter Anna”(2017).

Det var roligt att arbeta med dom, leta underlag, göra lite research, kontakta folk som är mer kunniga än jag på olika områden. Lars Brolin hjälpte mig t.ex. med en del bilder till ”Sandskär i mitt hjärta”. Det är många bilder i den boken, både i färg och svartvitt.

Det var mycket jobb med ”Sandskärsboken” pga alla bilderna. Gamla papperskopior i färg eller diabilder måste fixas med för att se någorlunda bra ut i tryck. Svartvita papperskopior kunde ha repor eller dammprickar som måste bort. Oj, vad jag slet! Hade god hjälp av en grafiker på tryckeriet som talade om vilka bilder som inte dög utan bearbetning. Det kunde vara sånt som att himlen på en bild var helt vit och alltså skulle flyta ihop med boksidan. ”Där måste du lägga dit lite himmel”, sa han och då gjorde jag det. Minns inte riktigt hur det gick till men jag antar att jag tog himmel från nåt annat foto och la till i Photoshop. Jobbigt men roligt också.

Vi tryckte några hundra ex av vardera boken, och sen blev det till att möblera med boklådor här hemma. En hel del har gått åt. Jag har sålt via Arundo-bloggen, bokhandeln i Söderhamn har sålt böckerna, bokhandlare på olika platser i landet har skickat beställningar som dom fått in via Bokus m.m. Några museer har skaffat sig en liten upplaga. På flera bibliotek finns böckerna också. En kväll per bok var jag förresten på biblioteket i Söderhamn och berättade och sålde böcker då också förstås. Det finns ju mycket lokalhistoria i böckerna, båda har klart samband med Söderhamn och Hälsingland.

Du är varmt välkommen att beställa nån av böckerna, eller båda, från mig. Mitt lager är inte slut än. Hur man beställer och vad det kostar hittar du på separata sidor. Bara klicka på respektive länk så kommer det fram:
En flicka som heter Anna
Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu

Och skrivklådan då?
Jo tack, den sitter i. Har ett nytt skrivprojekt på gång. Om det blir nåt i tryckt form vet jag inte än. Blir det nåt utgivet skriver jag om det här på Arundo förstås.

Bryggbygge 1986

Bryggprojekten har varit många på Sandskär. På den sidan av ön där vi har stugan är det långgrunt. Vi lappade och lagade hur många gånger som helst. Olika lösningar och uppslag diskuterades ofta när vi åt middag på verandan med utblick över hav och öar – och över bryggan, sån den såg ut då. Sommaren 1986 blev det ett stort bryggflak på den del av bryggan som är närmast stranden.
I min bok ”Sandskär i mitt hjärta” ägnar jag ett kapitel åt bryggan. Boken finns fortfarande att köpa och kan beställas från mig. Läs mer här.

2dra qvarteret

På omslaget till min bok ”En flicka som heter Anna” har jag med en gammal lykta, som finns bland andra gamla grejer på Sandskär. På lyktglaset står det ”2dra qv. No 23 B”. Söderhamn var för länge sen indelat i kvarter. I skriften ”I Söderhamns stadskvarter. Befolkningen i 1890 års folkräkning” av Jan Erik Hallström läser jag att Första kvarteret ”var det centrala kvarteret i den ursprungliga stadskärnan kring rådhuset”. Strax öster om låg Andra kvarteret, som i dag motsvarar dagens centrum. Hallström igen: ”kvarteren norr om ån från Tägtgatan och bort mot Köpmantorget och Parkgatan”. Mest prominent av dom som bodde i Andra kvarteret var borgmästaren, och det stämmer ju bra med att Borgmästargården ligger där.

Familjen Österlund, som ägde stugan på Sandskär innan vi i familjen Roland kom dit, bodde i hörnet Skolhusgatan/Kungsgatan i Pilen IV mitt emot Gamla Sparbankshuset. Också Andra kvarteret.

Bilden med lyktan är med i ”Sandskär i mitt hjärta” också, min första bok. Över ljungbuketten finns en svart skugga. Det är skuggan av spröjsen i köksfönstret. När jag ville ha fotot till omslaget på min andra bok – ”Anna-boken”- försökte jag ta om bilden en seneftermiddag med fönstret öppet. Ville få en lika vacker bild utan skugga. Oj, vad jag fixade och donade för att få till samma ljus! Kollade klockan, kollade var solen stod bortom tallarna, flyttade på grejer och kröp omkring för att inte själv ge skugga. En författares vedermödor… Men det var omöjligt att få samma varma ljus den gången. Då bestämde jag mig för att låta det vara helt enkelt.

Böckerna finns fortfarande i lager och kan beställas direkt från mig: ”En flicka som heter Anna” här och ”Sandskär i mitt hjärta” här.

Om skarvarna

Skyddsjakten på skarv under 2020 gick betydligt bättre än året innan. Flera aktörer gick samman och sökte och fick tillstånd att skjuta 1000 skarvar längs Söderhamns kust och i skärgården. Och 1000 skarvar sköt man.

Dessutom störde man skarven för att hindra dom från att slå sig ner på ytterligare öar i Sandarne och för att minska påverkan på fisk som leker och söker föda i Söderhamnsfjärden. Vid Ljusnans mynning fick Ljusne sportfiskeklubb tillstånd att störa skarv för att hindra skarvarna från att frossa på dom stora mängder öring och lax som släpps ut från odlingen i Ljusne. Odling och utsläpp sker som en kompensation för att älvens ekosystem förstörts när man byggde ut vattenkraften. Störningsåtgärder åstadkom man genom såväl mänsklig närvaro som drönare.

Hur många skarvar som ska skjutas i år vet jag inte. Troligen blir det ungefär samma omfattning som förra året.

Hm, drönare… Häromåret hade jag lust att skaffa mig en sån. Inte för att störa skarvar utan bara för att det kanske skulle vara roligt att fota med den. Sen hände saker i mitt liv som fick mig att totalt glömma bort idén, och nu vet jag inte om den känns så lockande längre. Ska fundera på saken.

Spåren försvinner

Datumet var 11 december 1745. ”Tröjwäfveri Mästaren Anders Upström född i Upsala på hwad tijd är icke bekant: anlände hijt til factorie 1737 Förstod wackert sina christendoms stycken: begick flitigt Hmt: H Natward: Dödde hastigt på förrnämbda dag.” Texten var inte lätt att tyda, men jag fick hjälp med dechiffreringen (Tack, Lars-Erik!).

Och vem var den där Anders Upström nu då? En gammal släkting förstås. Har grävt lite vidare bland gångna generationer, inte minst bland vallonerna. Så här hänger det ihop:
Anders och Elisabet Upström flyttade med sina barn från Uppsala till Mo 1737. I familjen fanns den då 16-åriga dottern Brita Sara. 1742 när dottern var 21 år gifte hon sig med Hübbert Garneij, född på Galtströms bruk 1715, men som då flyttat ner till Mo, Flors linnemanufaktori. Där har vi en av mina vallonkopplingar. Hübberts morfars far hette Colas Grenier. Han och hustrun Maria Dubois, båda från Vallonien, kom på ett skepp från Amsterdam till Norrköping 1633 efter att ha skrivit kontrakt om arbete i Sverige.

Barnbarnsbarnet Hübbert (Hybert, Hybbert) Garneij och hustrun Brita Sara fick sex barn, varav två dog som små. Kvar i barnaskaran var: Anna Elisabet, Anders, Sara Brita och Karl Hubert. Det är Sara Brita jag skrivit om i två tidigare inlägg. Fadern dog redan 1763 när yngsta barnet Karl Hubert bara var 2 år gammal. Änkan flyttade med barnen till Stockholm strax efter makens död.

Var bodde familjen då? Vad levde dom av? En änka med fyra barn. Jag har läst här och var i diverse anteckningar i församlingsböcker men inte hittat några svar på mina frågor. Det är Gustav III:s tid (blev kung 1771) och Stockholm är en stad med omkring 75 000 invånare. I en text från Stockholmskällan står det om staden: ”1760-1830 hade den kring 75 000 invånare varav nästan hälften i det nuvarande Gamla Stan – Cityområdet.” När Brita Sara dog 1807 bodde hon i Klara församling. Ja ja, jag får väl gräva mer där då och ögna igenom arkivhandlingar för att få reda på mer. Men det känns som om spåren försvinner alltmer bakåt. Och det är väl naturligt att det blir så.

Dottern Sara Brita och hennes man Andreas Lilliander (oftast kallad Anders) vet jag ju mer om. Har t.o.m. deras porträtt – se förra inlägget. På sidan ”Rötter” hittar jag lite mer om Lilliander: ”Anders har en rad titlar: Skräddargesäll, nipperhandlare, sidenbandfabriquer (benämns även bandfabrikör) och diversehandlare. Anders hade en gård i Katarina Södra där han bedrev sin verksamhet.” Det är klart jag vill veta mer… Var låg denna gård? Att det skulle finnas nåt kvar av den är säkerligen inte att hoppas på. Men nåja, jag letar vidare.

Det är roligt att hitta trådar bakåt i generationerna. Och beröringspunkter med senare tider finns förstås. När mina morföräldrar levde och bodde på Kungsholmen i Stockholm sov dom i en stor utdragssäng som alltid kallades den ”Lillianderska sängen”. När dom var bortresta kunde jag under studietiden ibland låna lägenheten, och då sov jag i den där sängen. I dag finns den hemma hos en av mina systrar. Hur gammal den är vet jag inte. Klart är i varje fall att prosten i Norrbo Lars Olof Berg och hans hustru Juliana använde sängen. Juliana var dotter till Sara Brita och Anders Lilliander och finns med på bild i mitt första inlägg om Sara Brita Garneij.

Trädminnen

Välkänd utsikt på Sandskär. Till vänster skymtar gaveln på Sjöboden. Men så här ser det inte riktigt ut i dag (bilden är från 2004). Enbusken till höger är borta, och vår brygga ser man inte alls. Träden till vänster – en rönn och en gammal al – föll för åldersstrecket för några år sen. I alen fanns ett bo inne i stammen. Syns ju inte här. Bilden är ju nästan som en silhuett och inte mycket detaljer syns.

I alen bodde en gång en knipa med sina ungar. När ungarna var stora nog att ge sig ut på havet stod mamman eller pappan nedanför på marken och kallade på dom. Sen vaggade hon/han ner mot vattnet och fortsatte att mana på ungarna. Och en efter en klättrade alla ungarna upp mot öppningen i stammen och lät sig falla ner på blåbärsriset under. Sen tog dom sig så snabbt dom kunde ner till vattnet och förenades med föräldern. Trevligt minne.

Betydligt äldre bild nedan – från 1917. Den finns med i boken ”Sandskär i mitt hjärta”. Här ser man rönnen som ungt träd.

Det är några av systrarna Österlund man ser här, döttrar till tidningsmannen Carl August Österlund i Söderhamn. Det var han som byggde stugan på Sandskär på 1860-talet.

Ett fel finns i den korta bildtexten. ”Morgon vid Sjöboden. 1917” har jag skrivit. Jag tyckte ju det såg ut som om dom har nattlinnen på sig. Men morgon är det inte. En uppmärksam läsare la märke till hur skuggan faller på bilden och påpekade att solen står mer västerut. Det är en solig eftermiddag, inte en morgon. Tack för det, Anna. Rätt ska vara rätt.

”Sandskär i mitt hjärta” är min första bok, och den kom ut 2013. Jag har ett litet lager av den kvar.
Vill du beställa ett ex? Titta på fliken ”Sandskär i mitt hjärta” så ser du hur man gör.

Sandskär på vintern

”Eftersom stugan inte alls är vinterbonad är det inte särskilt trivsamt att vara där när det är riktigt kallt. Ofta när vi ska vintra stugan går vi vinterklädda även inomhus om det är sent på hösten och kallt i stugan.

När vi bodde i Söderhamn allihop i familjen Roland gjorde vi utflykter till ön vintertid medförande varm choklad, färdiga mackor och apelsiner. Påsklov under skoltiden gjorde vi ofta dagsutflykter till Sandskär och blev så solbrända att klasskamraterna efteråt frågade om vi varit i fjällen. Ett bra ställe att sitta på för att steka sig i solen var bron utanför Sjöboden ut mot havet. För det mesta tog vi oss ut till ön med skidor, ibland blev det promenad istället – utrustade med ispik för att kontrollera isen – och någon enstaka gång var det så lite snö på isen att det gick att åka skridsko ut. Även fröknarna Österlund gjorde utflykter till Sandskär om vintern, och då använde man ofta spark visar några gamla bilder.”
(Texten ovan och bilderna är ur boken ”Sandskär i mitt hjärta”).

Vår stuga på Sandskär byggdes på 1860-talet av August Österlund, tidningsman i Söderhamn. Han och hustrun hade inte mindre än sju döttrar och en son. På bilden till vänster ovan dricker några av systrarna Österlund kaffe utanför Sjöboden vintern 1938. Till höger är dom på isen utanför Sjöboden, okänt år.

Mina föräldrar köpte stugan av systrarna Österlund på tidigt 1950-tal. Och senare har min man och jag tagit över.

Bilden nedan: Popo (vår yngste) på isen utanför Sandskär, 1990-tal.
Jag tycker det är lite av Shackleton och Elephant Island över bilden. Fast så mycket strapatser var det förstås inte för oss – rena västanfläkten jämfört med Shackleton. Men det är nåt med mörkret, ensligheten och den råa kylan som ger stämningen. Större bilder om du klickar.

På bilden nedan har det gått några år – Sandskär på vintern. Foto: grannen Lennart Ellner. Januari 2012.

Vill du läsa mera? Jodå, boken om Sandskär – ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” – som jag gav ut på eget förlag 2013 finns fortfarande att köpa. Hur man gör ser du på den här sidan. Kanske ett julklappstips?

Snygg kille med fiol

Riksspelmannen Thore Härdelin
Han var morbror till min morfar och bror till Anna Härdelin, gift Hjelmström, som boken ”En flicka som heter Anna” handlar om. Namnet Thore är poppis i Härdelinsläkten, det finns flera som heter så.

Om Thore på bilden skriver jag i bokens epilog: ”Han blev mycket framgångs­rik inom folk­musiken, blev riksspelman och turnerade i Sverige och USA. Han komponerade musik, gav ut häften med hälsingelåtar för fiol, deltog i radio med mera. Han var gift två gånger och blev far till många barn. Musikaliteten i släkten har förts vidare till Thores barn, barnbarn och barnbarnsbarn och flera av dem har med framgång varit verksamma inom svensk folkmusik.”

Riksspelmannen Thore Härdelin levde åren 1866 till 1945. Jag har inte tänkt på det tidigare, men nu undrar jag lite om min morfar (född 1890, död 1973) nånsin hade kontakt med sin morbror. Jag vet inte det och det finns ingen kvar att fråga. Kanske utgrävningar i gamla släktpapper kan ge svar på det.

Fadern, kaptenen Thore (Theodor) Härdelin finns det text om via sidan Extraläsning. Sally Berg, som gifte sig med kaptenen, har jag bloggat om här, och dottern Anna har jag som sagt skrivit en hel bok om (på egen flik i bloggen) och dessutom har hon varit med på bild tidigare t.ex. här.

”Ryssen kommer…”

När jag var barn sas det ibland att man skulle ha ”en bössa på vinden om ryssen kommer”. Det var väl mest på skämt men samtidigt fanns nog fortfarande en gammal rysskräck beroende på rysshärjningarna på 1720-talet då ryssarna brände Söderhamn m.fl. orter längs kusten och på kriget mellan Sverige och Ryssland 1808-09. I dag kan man ju fortfarande vara rädd för ryssen fast av andra mer aktuella orsaker. (Bloggade om det i min andra blogg här.)

Min mamma brukade berätta att söderhamnarna gömde kyrkklockan i ån för att att förhindra att ryssarna tog den när dom höll på som värst. Om det är sant eller inte vet jag inte. Men det var ju en bra historia. Antagligen handlar det inte om den här klockan som i dag finns på kyrkogården. Läs mer om det i ett tidigare inlägg här.

I boken om Sandskär har jag med en berättelse som Gustaf Brolin skrev på 1930-talet men som handlar om gamla tider på Sandskär. Den del av ön som kallades Lill-Sandskär i berättelsen var för länge sen en ö (tidigare kallad Alder, i dag Alholmen) men genom landhöjning och uppgrundning hänger den i dag ihop med Sandskär. Den ligger i nordost på ön.
Här är ett utdrag ur Gustaf Brolins berättelse:

”Sommaren 1863 blev stor förskräckelse på lill-Sandskär. En morgon fingo vi höra en förfärlig kanonad från havet vid Lilljungfrun, och utkomna på udden sågo vi flere krigsfartyg derute. Vi hade en trotjänarinna, som var mycket gammal, och hon mindes 1808 års krig. Hon ropade genast att det var Ryssarna som kommo. Ingen av våra fäder voro ute. Det var qvinnor, barn och ”fiskgubben” på ön. 2ne båtar gjordes klara och i korgar inpackades mat och dyrbarheter, varav mig veterligen ej fanns annat än några silverskedar. I dessa 2ne båtar instuvades qvinnor, barn och de packade korgarna. Med ”fiskgubben” som lots sattes kursen till fastlandet, der vi landade så att Sandskärs sjöbod kunde ses, Fiskgubben med långkikaren för ögat bevakade sjöboden.

Vid middagstiden fick ”fiskgubben” se 2ne stora barkasser bemannade med många roddare landa vid ”lillsandskär” och ropade han ”det är svenskar, jag kan se flaggan”. Glädjen blev stor, och vi samlades åter i våra båtar och rodde hem, der vi mottogos av befäl och besättning på barkasserna. Vi fingo då veta att de fruktade krigsfartygen voro ”monitorer” och ”barkasser” med mera tillhörande den svenska kustflottan, som var ute på manöver efter svenska kusten. Alla blevo intresserade av barkasserna och båtsmännens berättelser. De återvände på eftermiddagen till sina fartyg.”

Monitorer? Vad är det? Wikipedia skriver: ”Monitor är en typ av pansrat örlogsfartyg med lågt fribord och rörligt kanontorn som infördes under 1860- och 1870-talen i ett flertal flottor, även bland den svenska. Monitorerna erhöll sitt namn efter det först byggda fartyget av detta slag, nämligen USS Monitor som konstruerades av John Ericsson för nordstaterna i Amerika i mars 1862. Fartygen fungerade närmast som flytande artilleriplattformar.”

Bilden ovan är från Half Moon Bay strax utanför Melbourne. Där har man lagt en gammal monitor som vågbrytare en bit ut. HMVS Cerberus hette fartyget, som byggdes 1870 och stationerades i Port Phillip Bay vid Melbourne. Sen 1924 har det legat i Half Moon Bay som vågbrytare.

Boken ”Sandskär i mitt hjärta” går fortfarande att köpa. Där finns Gustaf Brolins berättelse om Lill-Sandskär och Sandskär med i sin helhet. Vill du köpa ett ex så hör av dig! Läs mer om hur du ska göra på den här sidan. Boken finns också i bokhandeln i Söderhamn (och i Hudiksvall tror jag).

Mina böcker och jag

Mina böcker är förstås ”favorit i repris”. Bilden där ”En flicka som heter Anna” exponeras i bokhandeln bredvid Elena Ferrantes bok är från hösten 2017. Boken kom ut till sommaren det året. ”Sandskär i mitt hjärta” kom ut ett par år tidigare, 2013.

Författarbilden togs en kall höstdag i Melbournetrakten 2012. Den röda fleece-tröjan har jag kvar och min Nikon-kamera också (remmen om halsen), frisyren är lite annorlunda i dag. Bilden är med på omslaget till mina böcker – en s.k. fotobyline. Vi får se om det så småningom blir en bok nr 3, grunnar på olika uppslag men har inget riktigt på gång än.

Båda böckerna finns fortfarande att köpa. Hur man gör framgår av sidorna ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta”.