Söderhamn snart 400 år!

Här kommer ett boktips:
Den här fina boken som Lars Nylander skrivit. I förgrunden på omslaget ser du rådhusparken med dom klassiska stolarna som man kan sitta och gunga i. (Större bild om du klickar på den.)
Boken är en riktig guldgruva för den som är intresserad av Söderhamn, stadens historia sen gamla tider och utveckling fram till nu, människoöden, byggnader, kartor, fina bilder m.m. Jag har legat på soffan en hel del av denna regniga helg och läst och läst. Verkligen en god idé att genomföra det här arbetet inför nästa år då Söderhamn firar 400 år som stad. Gustav II Adolf gav stadsprivilegier till Söderhamn 1620.

Söderhamn är min gamla hemstad. Jag bodde där från 3 års ålder tills jag tog studenten. Fortfarande kommer jag ofta till stan, vi har ju kvar den gamla sommarstugan ute på Sandskär. Om Sandskär och stugan m.m. skrev jag boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” (utg. 2013) och när jag läser den nya boken om Söderhamn känner jag förstås hur även staden har en plats i mitt hjärta. Jag blir riktigt berörd av att läsa om stans historia, om människorna som bott och verkat där och om byggnader m.m.

Gläder mig bl.a. åt dom personöden som författaren berättar om. Här finns förutom gamla Söderhamnskändisar som Abraham Bäck m.fl. också många starka duktiga kvinnor som Helfrid Norell, redaktör för Helsingen (se inlägg på bloggen om henne här) och Aurore Grandien, redaktör för Söderhamns Tidning, och så kvinnorna som startade hungermarschen 1917: Anna Maria Sjögren, Anna Jonsson, Karin Östlund och Hilma Pettersson. Dom kallades ”Skärgårdskvinnorna” och var dom första att demonstrera i Sverige. Den framstående socialdemokratiska kommunpolitikern Inez Wickström, hon som drev semesterhemmet Vadtorp under många år, finns med. Henny Fager, även hon framstående socialdemokratisk kommunpolitiker och säkerligen en förebild för många kvinnor, nämns också.

Varm i hjärtat blir jag av att läsa om hur man fortfarande kring jul och nyår tänder kunga- och drottningkronorna i Söderhamn. Första gången var enligt boken 1835 när Karl XIV Johan kom på besök i slutet av augusti. Själv minns jag mycket väl hur Mamma och Pappa gick ut med oss barn för att titta på kronorna mörka vinterkvällar när vi visste att dom var tända. Man använder fortfarande levande ljus står det i boken och Nylander skriver att tändandet av lyktorna ”skötts av samma släkt under minst sju generationer”.

Det är sorgligt att läsa om 1990-talet och nedgången i stan när F15 och akutsjukhuset lades ner. Ett nytt affärscentrum, E-Center, byggdes då i början av 1990-talet strax utanför stan. Jag kan inte tro annat än att det bidragit till att det är svårare att driva affärer inne i stan. Sommartid är det väl fortfarande visst liv och rörelse inne i stan (fast fasligt tomt om kvällarna), men vid andra tillfällen kan man drabbas av en känsla av övergivenhet, för att inte säga ödslighet, när man går där. Självklart är det inte bara E-Centers fel. Människor lever på ett annat sätt nu än när jag bodde i stan, beställer varor på nätet istället för att handla i affärer, tittar på serier och filmer på massor av tv-kanaler istället för att gå på bio osv.
Man drog också om järnvägen den där tiden och byggde ny station på Blötängarna strax utanför Västra Berget. Så kommer man med tåg hamnar man inte inne i stan längre.Många vackra hus i stan har rivits men en hel del finns faktiskt fortfarande kvar. Stadens arkitektur har ett eget omfattande avsnitt utformat som en katalog med text och bilder över hus som rivits och hus som finns kvar. Att läsa om rivningarna i stan gör mig inte glad. Usch vilka korkade beslut som togs! Så många vackra personliga annorlunda byggnader som gått förlorade! Tänk bara på Kungsgatans ena sida där ”Elektriska Johansson”, badhuset, det fina gamla huset där doktor Fex hade sin mottagning i gatuplanet och apoteket försvann och ersattes av ett väldigt trist och stort bygge. Eller t.ex. Sjöströmska huset nere mot ån med framsidan av byggnaden vettande mot parken Strykjärnet (huset med lökkupoler till höger i bilden ovan, 1940-tal). Ja, många fler exempel finns.

Fortfarande finns ändå många kulturhistoriskt intressanta byggnader kvar.  Efter dom sorgesamma uppgifterna om byggnader som för alltid försvunnit, finns ett avsnitt med text och bilder på dom gamla fina byggnader som klarat sig undan rivningarna – så då blir jag gladare igen. Måtte dom här gamla fina husen, som än i dag ger karaktär åt Söderhamn, få fortsätta att göra det!Avslutar med bild på det jag kallar ”Annas hus”. Dvs hon bodde i ett hus med liknande utförande och på denna plats. Dagens byggnad  är återuppförd efter en brand sommaren 1890. I det ursprungliga huset bodde Anna Härdelin Hjelmström med sin familj. Läs mer om Anna och hennes tid i Söderhamn i boken ”En flicka som heter Anna” (utg. 2017).

Klädda för sommarnöje?

Här står dom utanför det hus som Gustaf Hultqvist byggde på norra sidan av Sandskär. Mannen i mitten är Gustaf Brolin (f. 1887). Vilka dom andra är vet jag inte. Nån som vet?
Kan en av dom mustaschprydda herrarna vara Hultqvist eller kanske är det han som håller i kameran?

Bilden finns med i boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” och jag fick låna den ur Lars Brolins samling. Dibis har den också, och där skriver man lite om trädgårdssnäckor. Några såna skymtar till höger i bilden. Så här står det: ”Trädgårdssnäckor som lades i trädgårdar och efter gångar. Togs hem av segelfartygen bl.a. från öarna i Karibien. När snäckan togs upp ur vattnet knöt man fast snören i den stora snigelns framben och hängde upp alltsammans tills snigeln tappade suget och snäckan föll i backen. Därefter dödade man snigeln och åt upp den.” I Dibis har bilden nr XBS00044.

Gustaf Hultqvist hann med en hel del i Söderhamn under den tid han bodde i stan. Han ritade flera byggnader i stan, Oscarsborg, obelisken på Rådhustorget m.m. Hultqvist levde 1859-1926. Hittade en sida hos Alir där Hultqvist beskrivs ganska utförligt: här.

Så bodde man

Tänk så man inredde på den tiden!
Mörka tapeter, stora växter,  inte så värst bekväma möbler gissar jag, långa gångmattor på brädgolvet – eller om det är parkett, svårt att avgöra. Det här är vardagsrummet i det hus vi alltid kallade Pilen IV, i hörnet mellan Skolhusgatan och Kungsgatan i Söderhamn. Fönstren i rummet vetter mot Kungsgatan och hörnfönstret, som skymtar till höger på bilden, vetter ut mot korsningen mellan Skolhusgatan och Kungsgatan. Vet inte riktigt när bilden är tagen. 1920-30-tal kanske?

Kvinnorna på bilden är Tora och Essan Österlund, och mannen som sitter där är en syssling. Han hette Henning Hjelmström och var son till Anna Härdelin Hjelmström. Det är den Anna jag berättar om i min bok ”En flicka som heter Anna”. Anna och hennes Karl hade en dotter och fyra söner, den yngsta blev så småningom min morfar.

Fotografiet på väggen ovanför taffeln är August Österlund, far till Tora och Essan och sex barn till. August Österlund var tidningsman i Söderhamn. Han drev den konservativa tidningen Helsingen, som kom ut 3 ggr i veckan. Det var Österlund som lät bygga huset Pilen IV nån gång på 1880-talet. Jag berättar en hel del om familjen Österlund i min första bok, ”Sandskär i mitt hjärta”. Båda böckerna går fortfarande att köpa i bokhandeln i Söderhamn och i Hudiksvall eller direkt från mig. Se flikarna ovan: ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta”. Böckerna finns också att låna på biblioteket.
Mer om Pilen IV finns bl.a. här. Där finns bl.a. bild på hur huset ser ut i dag.

Efter åskan

En favoritutsikt förstås. Säkert har du, som brukar läsa Arundo-bloggen, sett liknade bilder här tidigare.
Men så här blir det, när man – jag – längtar bort från allt detta snöslask omväxlande med isigt och livsfarligt halt här i Stockholm till en annan tid, en annan plats. Bilden tog jag på Sandskär en junidag för ett par år sen efter ett åskväder. Solen är på väg ner, men det var ju en av dom där härliga långa dagarna då ljuset stannar länge länge. Enligt uppgifterna i kameran var klockan några minuter i 9 på kvällen. (Klicka om du vill se bilden större).
Du har väl sett att det finns en hel bok om ön Sandskär i Söderhamns skärgård? Jag skrev den för ett par år sen. Vill du köpa den så titta på fliken ”Sandskär i mitt hjärta” ovan. Det går förstås också att låna den på bibliotek.

Bryggbygge – längesen

Det behöver inte gå så värst långt in på det nya året innan jag börjar tänka alltmer på Sandskär, och Sandskär kommer med i mina drömmar också. Detta alltså långt innan vi kan åka dit. Stugan är inte det minsta bekväm att bo i vintertid. När jag var barn – och även senare när mina föräldrar bodde kvar i Söderhamn – gjorde vi ibland utflykter bara över dagen till Sandskär vintertid. Vi åkte skidor eller gick över isen. Nu är det inte så längre.

När jag sitter och grejar med bilder på min dator kommer jag lätt in på bilder från Sandskär. Många såna finns det ju. Den här visar ett av många byggprojekt.

Stora och långa bryggflak köpte vi från ett företag i Hedemora. Bryggan skulle sen byggas genom att fästa flaken med rör ner i sandbotten och lägga flaken på tvärslåar m.m. Det var ett drygt jobb, dels att kånka ut dom stora flaken, dels att få ner dom långa rören. I ena änden på varje rör fanns en sand/lerborr som skulle underlätta iskruvningen. Röret skulle dras runt runt tills det kom tillräckligt långt ner i botten. Man blev snabbt snurrig i skallen av det där. Detta var innan vi fick tipset att blåsa ner rören genom att med hjälp av en pump spruta vatten genom dom.
Oj vad vi slet!

Vi byggde bryggan på våren och tog isär den och lagrade den på stranden på hösten. Att lämna den i vintertid var inte att tänka på. Isen har tagit bryggor eller delar av dom tidigare. Ofta hade vi med oss pojkarna + nån kompis till pojkarna för det tunga jobbet med flaken. I dag bygger vi bryggan på ett annat sätt. Utanför en fast brygga lägger vi i en lång flytbrygga. Återigen har vi hjälp av killar som är starkare än vi, både vid bygge och ”rivning”. På hösten när det är dags för vintring får vi hjälp av goda grannar på ön att lyfta upp och lagra bryggflaken på stranden. Varje flak väger 62 kg + kanske en del mer pga beläggningen av havsanemoner som brukar finnas på undersidan.

Om bryggprojekt av olika slag berättar jag i ett av kapitlen i ”Sandskär i mitt hjärta”. Boken finns fortfarande att köpa, i bokhandeln i Söderhamn och Hudiksvall eller direkt från mig. Hur man beställer boken, vad den kostar m.m. ser du på fliken ovan ”Sandskär i mitt hjärta”.

Julklappstips 2018

Mina böcker: ”Sandskär i mitt hjärta” (utg. 2013)
och ”En flicka som heter Anna” (utg. 2017)

Läs mer om böckerna under flikarna ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta”. Där står också hur man gör för att beställa.

Vill du ha en bok för att ge bort i julklapp är det förstås bra att beställa så snart du kan. 19 dec är enl PostNords sida sista dagen att posta paket inom landet. Så gärna beställning till mig senast 15 dec så hinner jag bra. Och kom ihåg att du självklart får boken signerad om du vill.

Anna och Sandskär

Mina två böcker – ”Sandskär i mitt hjärta” och ”En flicka som heter Anna” – har ju flera beröringspunkter, hänger lite samman kan man säga. Anna, som var dotter till kapten Thore Härdelin och hans hustru Sally i Delsbo, gifte sig med Karl Hjelmström från Halmstad. Dom bodde i Söderhamn i flera år och fick sina fem barn där. På Sandskär hade dom en sommarstuga. På ön bodde också Annas kusiner i familjen Österlund. Det var hos familjen Österlund som Anna och Karl sågs för första gången och det ”sa klick” hos Karl. Det är Österlundarnas stuga som vi har numera och som jag berättar en hel del mer om i boken ”Sandskär i mitt hjärta”.

Anna och familjen flyttade från Söderhamn till Linköping i början på 1890-talet. Med den tidens kommunikationer funkade det inte att behålla sommarstugan på Sandskär. August Österlund, gift med Annas kusin Charlotta, tog på sig uppgiften att sälja stugan. Men det gick trögt till att börja med. Anna skriver till ”Älskade Lotta!” i ett brev från sanatoriet i Ulricehamn den 22 juli 1892:

”Tråkigt med Sandskär att ingen vill ha det. Dumma äro de som tycka att det ligger långt ut. I Göteborgs skärgård anse de två timmars ångbåtsfärd icke alls långt ut till sitt landtställe. En fru Svensson, som bor i samma villa som vi, sade att hennes man och många, många andra resa ut hvarje afton en sådan väg och det anses inte alls långt. Och till Sandskär är ju ej stort mer än 1 timmes väg.
Barnen tala ofta om den härliga ön och ibland har jag haft rätt svårt att ställa dem till freds.”

Det finns en fin bild hos Dibis som visar bryggan där ångbåten till Sandskär la till. Man ser människor som väntar på båten. Bilden, nr XBS00090, finns här. Bilden överst i inlägget visar hur huset på bryggan ser ut i dag.

Mer information om mina böcker hittar du under flikarna ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta” högst upp.