Ja, det var några år sen. Närmare bestämt 2017 och bokhandeln var Hälsingebok på Köpmangatan i Söderhamn. Min bok nr 2, ”En flicka som heter Anna”, kom ut det året och låg i bokhandeln i fint sällskap med Majgull Axelssons ”Ditt liv och mitt” och Elena Ferrantes ”Det förlorade barnet”. Sandskärsboken, som publicerades 2013, hittade jag bland Söderhamnslitteraturen i bokhandeln.
Att se den bok man jobbat med länge länge presenterad så där i bokhandeln känns verkligen gott i hjärtat. I dag går nog inte de här två böckerna att hitta i bokhandeln längre. Men jag har ett litet lager kvar här hemma av båda två, som dessutom är på rea. Det är fina böcker med hårda pärmar och med kapitälband i ryggen. I ”Sandskär i mitt hjärta” är det väldigt mycket bilder, både i färg och svartvitt.
Kapitälband? Vad är det? Hittar det här på en sida om bokbinderi: ”Kapitälband är ett färgat dekorband av textil som man ofta använder till tryckta böcker med hård pärm. Bandet kan vara randigt eller enfärgat och finns i en mängd enfärgade samt tvåfärgade nyanser. Det må vara en liten detalj, men Kapitälband ger det där lilla extra…” På Sandskärsboken är det röd-och-vitrandigt kapitälband, på ”En flicka som heter Anna” rött (som på bilden här).
I min bok ”Sandskär i mitt hjärta” (publ. 2013) citerar jag inledningsvis ur Svenska Turistföreningens årsbok 2006: ”Mellan den öppna Gävlebukten i söder och det branta Hornslandet med Hudiksvall i norr ligger tjugo mil kustbygd som i dag i turistsammanhang kallas Jungfrukusten. Kärnan är Söderhamns skärgård med sina ungefär femhundra öar. I princip handlar det om den lilla övärlden mellan fiskelägena Gåsholma i söder och Skärså i norr, avgränsad av majestätiska Storjungfrun i öster – den ö som också gett kuststräckan dess nutida namn – och den gamla handelsstaden Söderhamn längst in i fjärden mot väster”.
500 öar… Finns de listade nånstans? Sånt sitter jag och tänker på här i Stockholm medan det tröstlösa snöblandade regnet drar förbi utanför. Googlar lite men hittar bara att ”Sverige har nästan 270 000 öar” och på en annan sida: ”Söderhamn har en underbar och vacker skärgård med över 500 öar.”
I tankarna börjar jag rabbla öar rätt nära Sandskär: Stenskär, Midsommar och Pingst, Grimsön, Tuppen, Enskär, Korsmäss, Enskärsorn, Lockskär, Hamnskär, Grimshararna , Rönnskär, Lilljungfrun, Norrutharet. Och mer norröver Gran, Tjockholmen, Lottasholmen, Branthäll… Sen är det mer än 480 till.
Svenska Turistföreningen hade en fin artikel om vår skärgård häromåret – här. Skrev om artikeln i inlägget ”Heja Söderhamns skärgård!” och hade med bilden ovan som får komma i repris nu. Vill du läsa mitt inlägg kan du klicka på den här länken.
PS Jag har kvar ett litet lager av boken ”Sandskär i mitt hjärta”. Kostar i dag bara 90 kr + porto. Läs mer här.
I inlägget Spritstrejken 1963 nämnde jag att vi den tiden bodde på Pilen IV. Vet inte om det var typiskt för Söderhamn att tala om en adress genom att använda kvartersnamnet. Men vi kallade alltid huset i hörnet Skolhusgatan/Kungsgatan just för Pilen IV. På den här bilden är Pilen IV troligen ganska nybyggt, och där låg Helsingens tryckeri. Fotot är från 1888/89. Jag fick bilden från Lasse Mårtensgård när jag höll på med boken ”Sandskär i mitt hjärta” för nu tio år sen.
Bilden har varit med i bloggen tidigare bl.a. här. Där finns även bilder på Borgmästargården i kv. Hasseln, som skymtar upptill till höger på bilden ovan. Ja, oj, vad jag hade roligt när jag höll på med ”Sandskär i mitt hjärta”! Och även med boken ”En flicka som heter Anna” ett par år senare. Båda böckerna har ju stark anknytning till Söderhamn och när jag skulle skriva fick jag forska en hel del om gamla Söderhamn. Sånt är roligt för den som är intresserad av historia och gamla hus. Hade förstås stor glädje och nytta av Dibis.
Med min bok nr 3, ”Från Österland med sjömanskistan full”, blev det forskning om Stockholm i stället. Jag har inte lyckats hitta några belägg för att Lars Rolander var i Söderhamn nån gång.
Gräver lite bland bilder och texter och hittar ett urklipp ur SvD daterat 27 december 1897. Det handlar om en fiskargubbe som kallades Norsk-Hans och verkar ha varit en riktig tuffing. Vid den tiden bodde han tydligen på Sandskär.
I min bok ”Sandskär i mitt hjärta” citerar jag ur en berättelse om gamla tider som Gustaf Brolin skrev 1934. Där finns Norsk-Hans med i samband med att G.B. berättar att en av de kor som en annan Brolin – grosshandlare Lars Wilhelm Brolin – hade på Sandskär hade hittats död i skogen. Ur Gustaf Brolins berättelse: ”I en liten stuga, i fiskarhamnen på Sandskär, bodde en man som kallades ”Norsk Hans”, han fick av Grosshandlar L.W. Brolin, ägare till kon, löfte att få kon med ”Mjölk” på villkor att Grosshandlaren fick skinnet. Norsk Hans accepterade anbudet och genom denna gåva fick Hans proviant för vintern. När våren kom var Hans lika kry som förr. Anledningen till kons död blev aldrig uppklarad. Det påstods att kon skulle ha ätit någon ört, som var dödande men då borde väl någon av de andra korna drabbats av samma. Det troliga är att kon blivit ormbiten.”
Det där att kon skulle ha blivit ormbiten gillar jag ju inte alls. Lever i tron att det inte finns huggorm på Sandskär, bara snok. Har fått för mig att ormar inte gillar sand och att Sandskär därför inte skulle vara nån bra plats för huggormar. Men visst, jag kan ha fel; det finns ju många steniga områden också på ön där huggormar kanske finns.
Tillägg: 1) Jaha, inte kommer jag ihåg det: jag har haft tidningsurklippet med en gång tidigare visar det sig: här. 2) Boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” kom ut 2013 och är min första bok. Den rear jag ut nu, så länge lagret räcker. Titta här.
Sommaren 1950 var vår första sommar på Sandskär. Någon egen båt skaffade vi inte förrän till sommaren 1959, en träeka med aktersnurra, vitmålad med grön reling och gröna tofter. Så dessförinnan åkte vi med Einar Strandlund, som drev en informell båttaxirörelse med sin stora motorbåt. Einar bodde på öns nordvästra sida och satt ofta i stugan och spanade in mot Stenöorn. Där kunde människor som ville åka ut i skärgården signalera till honom med en semafor på den brygga som fanns där.
Vi som har stugan i sydost på ön fick gå genom skogen när vi skulle in till fastlandet och ibland fick vi vänta där om Einar var ute och körde. Ett sånt tillfälle ser du på första bilden ovan. Mina morföräldrar är på besök. Morfar står längst till vänster och spanar i kikaren, antagligen på fåglar på Stenöorn, och mormor sitter längst till höger. Mina systrar och jag i en liten grupp nära mitten, jag troligen gullande med mitt marsvin Ruffy. Mina föräldrar, Anna och Nils Otto Roland, sitter till höger om oss. I huset i bakgrunden drev Wilhelm Strandlund kaférörelsen Sandskärsbaden på 1920-talet.
Mamma i motorekan, tidigt 60-tal.
Med egen båt blev allt lättare och vi slapp kånkandet genom skogen för att åka in med Einar. Men det gällde att ta upp motorekan innan isen kom. Nån gång missade vi det och fick spetta loss den ur isen längst ute på Stenö, där den vinterförvarades upp och ner på stranden. Detta var några år innan Stenö Båtklubb bildades där vi i dag har vår båt.
I boken jag skrivit om Sandskär har jag ett helt kapitel med titeln ”Åka till Sandskär”. Långt före Einars båttaxi fanns ju ångbåtar med passagerartrafik i skärgården, som Flink I och II och Blenda.
Boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” är inbunden och har många bilder. Den är på rea tills mitt lager tar slut och kostar i dag 90 kronor + porto. Samma gäller den historiska romanen ”En flicka som heter Anna”, också inbunden. Kanske nåt att skaffa och ge i julklapp när det är så dags? Läs om hur du gör för att beställa här.
”Syrran vågade ju, så då ska väl jag…” Två måsungar blev det i år. När vi kom upp första gången mot slutet av maj för att vintra av blev vi nöjda med att det var just en mås, som låg där och ruvade, inte en tärna. Säkert är det samma måspar som kommer år från år och vid det här laget känner vi varandra väl. Pappa eller mamma mås låter sig inte störas alls när vi går ut på bryggan eller när jag klättrar ner i vattnet via en sten för att doppa mig om morgnarna. Trevligt. Inte ens ungarna föreföll särskilt rädda för oss. Vi önskar dem lycka till och att de ska överleva och lära sig flyga. En klar fara nu är minken, förstås. Inte sett den än, denna sommar, men den finns säkert på ön nånstans.
”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården”, 2013. Fram t.o.m hösten 2022: pris 269 kr i bokhandeln. Nu kan du köpa den direkt från mig för 90 kr + frakt (vadderat kuvert + porto). Läs mer här.
”En flicka som heter Anna”, 2017. Fram t.o.m hösten 2022: pris 199 kr i bokhandeln. Nu kan du köpa den direkt från mig för 90 kr + frakt (vadderat kuvert + porto). Läs mer här.
Mycket prat om elpriser dessa dagar, förstås. Själv tänker jag tillbaka på tiden då vi inte hade el i stugan på Sandskär. Vi använde fotogenlampor, stearinljus, och för att laga mat: först ett campingkök på gas sen en liten gasspis. Ett litet gasolkylskåp hade vi också ett tag. Warmvind som drevs med fotogen och luktade illa.
Ligga och läsa i sängen på kvällen var lite bökigt men det gick ju bra med flera stearinljus intill. Men brandfaran, då? Jo, den fanns där förstås. Men under alla mina år på Sandskär hände det bara en gång att ett hus brann på ön. Och det hände pga nåt elektriskt fel, felkoppling i en bastu eller nåt. Elen hade alltså kommit då.
Just att läsa på kvällen, att lyssna på radio, titta på tennis på tv:n och sånt blev ju en välsignelse när elen väl kom sommaren 1983. Elektrikern Sven-Inge Olsson som hade stuga på Sion, Grimsön, kom och installerade. Han finns med på bild i boken ”Sandskär i mitt hjärta”.
En riktig elspis med tre plattor, riktigt ordentligt kylskåp, mikrovågsugn… Och så detta att kunna använda eldrivna verktyg. Så bra! En omställning till det bättre måste man ju säga. Mysbelysning med fotogenlampor och stearinljus kan man ju fortfarande ha om man vill.
Nu väntar en ny omställning – kanske till det sämre. Hittills har vi haft mycket väl fungerande uppkoppling i stugan via ADSL under sommarmånaderna. Men nu försvinner den fasta telefonen. Kopparnätet läggs ner. Telefonnumret vi haft sedan tidigt 1950-tal försvinner. Ok, det gör väl inte så mycket. Men jag undrar om mobilt bredband kommer att funka lika bra som ADSL i stugan. Och alla månader vi inte är i stugan har vi ju inte lust att betala för ett sånt abonnemang.
Nåja, det visar sig till sommaren nån gång. Det är ju inget man kan göra nåt åt i alla fall. Sen om det är klokt att lägga ner det fasta nätet istället för att renovera det och behålla det kan man ju ha olika åsikter om. Att allt ska gå över mobilnätet nu. Ja, suck, the times they are a’changin…
Gick en vända över ön. Bilden ovan är en sorts kärr eller våtmark som minner om den tid då Sandskär bestod av två öar: Sandskär och Lilla Sandskär. En liten bro leder över det som för länge sen var ett vattendrag, men särskilt vått är det inte längre alls här. I min bok ”Sandskär i mitt hjärta” skriver jag om tiden då ön var två, och det finns även med ett utsnitt av en karta från 1893/1895. Den lilla ön kallades Alder eller Anderholmen.
På vår tomt och ute i skogen såg jag här och var områden med vissnat rostbrunt blåbärsris utan tillstymmelse till blad. Där blir det inga bär den här sommaren. Det beror tydligen på att det snötäcke som normalt skyddar blåbärsplantorna nån gång under vårvintern sjunkit ihop så mycket att växtligheten stuckit upp ovanför snön. Sen kom det en köldknäpp, troligen kombinerat med stark sol, som förstörde det blåbärsris som var oskyddat. Förklaras i en videosnutt hos svt här.
Ingen större fara dock tror jag. Det finns gott om överlevande blåbärsplantor också. Som vanligt: klicka på bilden om du vill se den större.
Läs mer om min bok här. Den går fortfarande att beställa, och du som bor här i skärgården kan ta dig till Sandskär och köpa den direkt av mig – till särskilt skärgårdspris, förstås, och nåt porto blir det ju inte. Kolla först att jag är här, mobil 0701-82 14 78.
August Österlund kom till Söderhamn från Lillkyrka i trakten av Örebro med hustru och liten son 1863. Han blev folkskollärare och organist i staden. Snart föddes parets andra barn, en liten flicka som fick namnet Lydia. Men det slutade illa: mamman dog i barnsäng några dagar efter förlossningen, och en tid senare dog även den lilla pojken. Österlund blev ensam med dottern. Men ett par år senare var han omgift med Charlotta Norell, prästdotter från Norrala. Från 1869 var Österlund redaktör och ansvarig utgivare för den djupt konservativa Tidningen Helsingen.
Familjen utökades raskt med en radda barn. Med Lydia blev barnaskaran sju döttrar och en son. Alla är med på bilden ovan. Framför August och Charlotta sitter Tora, Signe (yngst i syskonskaran) och Elin. Längst till vänster bredvid fadern sitter Anna och bakom henne står Helfrid, Charlottas syster och anställd på Helsingen. Sen kommer sonen Ola med Essan, Augusta och Lydia som sitter längst till höger.
Helfrid Norell, Charlottas syster, har jag lyft fram i ett eget inlägg. Hon var nämligen ett tidigt s.k. pennskaft, en av dom första kvinnliga journalisterna. Skrev om henne i inlägget ”Pionjären Helfrid Norell” här.
Det var August Österlund som lät bygga stugan på Sandskär som vi har nu. När den kom till är oklart. Några av döttrarna berättade för min pappa att stugan byggdes 1864. I taket till ett rum i stugan finns en blyertsanteckning daterad 1865. I protokoll från Stadsfullmäktige i Söderhamn i mars 1868 står det ”… meddelades orgelnisten C A Österlund rättighet, att utan afgift få på södra sidan av Sandskär, wester om den s.k. Wannbergska viken, uppföra och tills vidare begagna en mindre stugubyggnad”. På den gamla vindflöjeln står datumet 13/6 1868. Byggde han stugan 1864, skaffade tillstånd 1868 och hade invigningsfest i juni samma år? Ingen vet.
Tryckeri och redaktion låg i huset i hörnet av Kungsgatan och Skolhusgatan. En trappa upp bodde familjen. Bild från 1888/89.
Tidningen Helsingen var mycket konservativ. Karl Hjelmström, min morfars far, skrev artiklar för tidningen under sina första år i Söderhamn. Han förhöll sig betydligt friare i en rad frågor och kom då och då i konflikt med August Österlund, som var mörkblå både när det gällde politik och religion. Helsingen fanns till 1928. Jag skrev om tidningen med bild på några av medarbetarna i inlägget ”Välkänt och okänt” här. Tidningen Helsingen hade redaktion och tryckeri i huset i hörnet av Kungsgatan och Skolhusgatan. ”Pilen IV” kallade vi alltid huset i min familj och vi flyttade dit 1960 efter flera år i Borgmästargården.
I boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” berättar jag om familjen Österlund, om stugan och ön, om familjerna som kom efter Österlundarna och en del om andra öar i skärgården. Boken kom ut 2013. Jag har ett litet lager kvar av den.
VILL DU KÖPA BOKEN?
Du kan beställa dendirekt från mig: Pris 180 kr (nedsatt från 220 kr)+ porto på 62 kr inom Sverige. Jag säljer boken till det priset så länge mitt lager räcker. Du får gärna boken signerad om du vill. Gör så här om du vill beställa ett ex: 1) Meddela adressen som boken ska skickas till. Skicka mig ett mail på gabrielle.walden @ gmail.com (men utan mellanslag) och ange din adress. Meddela också om boken ska signeras och till vem du vill ha den signerad. 2) Betalning: Sätt in 242 kr på bankkonto 907 455 468 i Handelsbanken, Clearingnummer 6133. OBS Ange ditt namn på betalningen! Eller använd Swish. Swisha 242 kr till 0701-82 14 78.
Arundo 