”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården”, 2013. Fram t.o.m hösten 2022: pris 269 kr i bokhandeln.
Nu kan du köpa den direkt från mig för 90 kr + porto.
Läs mer här.
”En flicka som heter Anna”, 2017.
Fram t.o.m hösten 2022: pris 199 kr i bokhandeln.
Nu kan du köpa den direkt från mig för 90 kr + porto.
Läs mer här.
Mycket prat om elpriser dessa dagar, förstås. Själv tänker jag tillbaka på tiden då vi inte hade el i stugan på Sandskär. Vi använde fotogenlampor, stearinljus, och för att laga mat: först ett campingkök på gas sen en liten gasspis. Ett litet gasolkylskåp hade vi också ett tag. Warmvind som drevs med fotogen och luktade illa.
Ligga och läsa i sängen på kvällen var lite bökigt men det gick ju bra med flera stearinljus intill.
Men brandfaran, då? Jo, den fanns där förstås. Men under alla mina år på Sandskär hände det bara en gång att ett hus brann på ön. Och det hände pga nåt elektriskt fel, felkoppling i en bastu eller nåt. Elen hade alltså kommit då.
Just att läsa på kvällen, att lyssna på radio, titta på tennis på tv:n och sånt blev ju en välsignelse när elen väl kom sommaren 1983. Elektrikern Sven-Inge Olsson som hade stuga på Sion, Grimsön, kom och installerade. Han finns med på bild i boken ”Sandskär i mitt hjärta”.
En riktig elspis med tre plattor, riktigt ordentligt kylskåp, mikrovågsugn… Och så detta att kunna använda eldrivna verktyg. Så bra! En omställning till det bättre måste man ju säga. Mysbelysning med fotogenlampor och stearinljus kan man ju fortfarande ha om man vill.
Nu väntar en ny omställning – kanske till det sämre. Hittills har vi haft mycket väl fungerande uppkoppling i stugan via ADSL under sommarmånaderna. Men nu försvinner den fasta telefonen. Kopparnätet läggs ner. Telefonnumret vi haft sedan tidigt 1950-tal försvinner. Ok, det gör väl inte så mycket. Men jag undrar om mobilt bredband kommer att funka lika bra som ADSL i stugan. Och alla månader vi inte är i stugan har vi ju inte lust att betala för ett sånt abonnemang.
Nåja, det visar sig till sommaren nån gång. Det är ju inget man kan göra nåt åt i alla fall. Sen om det är klokt att lägga ner det fasta nätet istället för att renovera det och behålla det kan man ju ha olika åsikter om. Att allt ska gå över mobilnätet nu. Ja, suck, the times they are a’changin…
Gick en vända över ön. Bilden ovan är en sorts kärr eller våtmark som minner om den tid då Sandskär bestod av två öar: Sandskär och Lilla Sandskär. En liten bro leder över det som för länge sen var ett vattendrag, men särskilt vått är det inte längre alls här. I min bok ”Sandskär i mitt hjärta” skriver jag om tiden då ön var två, och det finns även med ett utsnitt av en karta från 1893/1895. Den lilla ön kallades Alder eller Anderholmen.
På vår tomt och ute i skogen såg jag här och var områden med vissnat rostbrunt blåbärsris utan tillstymmelse till blad. Där blir det inga bär den här sommaren. Det beror tydligen på att det snötäcke som normalt skyddar blåbärsplantorna nån gång under vårvintern sjunkit ihop så mycket att växtligheten stuckit upp ovanför snön. Sen kom det en köldknäpp, troligen kombinerat med stark sol, som förstörde det blåbärsris som var oskyddat. Förklaras i en videosnutt hos svt här.
Ingen större fara dock tror jag. Det finns gott om överlevande blåbärsplantor också.
Som vanligt: klicka på bilden om du vill se den större.
Läs mer om min bok här. Den går fortfarande att beställa, och du som bor här i skärgården kan ta dig till Sandskär och köpa den direkt av mig – till särskilt skärgårdspris, förstås, och nåt porto blir det ju inte. Kolla först att jag är här, mobil 0701-82 14 78.
August Österlund kom till Söderhamn från Lillkyrka i trakten av Örebro med hustru och liten son 1863. Han blev folkskollärare och organist i staden. Snart föddes parets andra barn, en liten flicka som fick namnet Lydia. Men det slutade illa: mamman dog i barnsäng några dagar efter förlossningen, och en tid senare dog även den lilla pojken. Österlund blev ensam med dottern. Men ett par år senare var han omgift med Charlotta Norell, prästdotter från Norrala. Från 1869 var Österlund redaktör och ansvarig utgivare för den djupt konservativa Tidningen Helsingen.
Familjen utökades raskt med en radda barn. Med Lydia blev barnaskaran sju döttrar och en son. Alla är med på bilden ovan. Framför August och Charlotta sitter Tora, Signe (yngst i syskonskaran) och Elin. Längst till vänster bredvid fadern sitter Anna och bakom henne står Helfrid, Charlottas syster och anställd på Helsingen. Sen kommer sonen Ola med Essan, Augusta och Lydia som sitter längst till höger.
Helfrid Norell, Charlottas syster, har jag lyft fram i ett eget inlägg. Hon var nämligen ett tidigt s.k. pennskaft, en av dom första kvinnliga journalisterna. Skrev om henne i inlägget ”Pionjären Helfrid Norell” här.
Det var August Österlund som lät bygga stugan på Sandskär som vi har nu. När den kom till är oklart. Några av döttrarna berättade för min pappa att stugan byggdes 1864. I taket till ett rum i stugan finns en blyertsanteckning daterad 1865. I protokoll från Stadsfullmäktige i Söderhamn i mars 1868 står det ”… meddelades orgelnisten C A Österlund rättighet, att utan afgift få på södra sidan av Sandskär, wester om den s.k. Wannbergska viken, uppföra och tills vidare begagna en mindre stugubyggnad”. På den gamla vindflöjeln står datumet 13/6 1868. Byggde han stugan 1864, skaffade tillstånd 1868 och hade invigningsfest i juni samma år? Ingen vet.
Tidningen Helsingen var mycket konservativ. Karl Hjelmström, min morfars far, skrev artiklar för tidningen under sina första år i Söderhamn. Han förhöll sig betydligt friare i en rad frågor och kom då och då i konflikt med August Österlund, som var mörkblå både när det gällde politik och religion. Helsingen fanns till 1928. Jag skrev om tidningen med bild på några av medarbetarna i inlägget ”Välkänt och okänt” här. Tidningen Helsingen hade redaktion och tryckeri i huset i hörnet av Kungsgatan och Skolhusgatan. ”Pilen IV” kallade vi alltid huset i min familj och vi flyttade dit 1960 efter flera år i Borgmästargården.
I boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” berättar jag om familjen Österlund, om stugan och ön, om familjerna som kom efter Österlundarna och en del om andra öar i skärgården. Boken kom ut 2013. Jag har ett litet lager kvar av den.
VILL DU KÖPA BOKEN?
Du kan beställa den direkt från mig: Pris 180 kr (nedsatt från 220 kr)+ porto på 62 kr inom Sverige. Jag säljer boken till det priset så länge mitt lager räcker. Du får gärna boken signerad om du vill.
Gör så här om du vill beställa ett ex:
1) Meddela adressen som boken ska skickas till. Skicka mig ett mail på gabrielle.walden @ gmail.com (men utan mellanslag) och ange din adress. Meddela också om boken ska signeras och till vem du vill ha den signerad.
2) Betalning: Sätt in 242 kr på bankkonto 907 455 468 i Handelsbanken, Clearingnummer 6133. OBS Ange ditt namn på betalningen! Eller använd Swish. Swisha 242 kr till 0701-82 14 78.
Bokens baksidestext kan du läsa här.
Sandskär. Stugans gavel västerut, mot skogen, förevigad två somrar med lång tid emellan. Det var tidningsmannen August Österlund som lät bygga stugan på 1860-talet. Han sitter där på övre bilden med hustrun Charlotta strax till vänster om bildens mitt. Tänker nu efteråt att jag kunde ju ha placerat ut familjemedlemmar och eventuella besökare sommaren 2011 på samma platser som på den gamla bilden. Hade väldans tydligt visat på skillnader i hur människor klädde sig sommartid förr och nu.
Båda bilderna finns med i boken ”Sandskär i mitt hjärta”. Har några ex kvar. Vill du beställa, så titta här hur det går till.
Det är nåt med oktober, och jag känner redan att jag kommer att sakna det när vi går in i november. I oktober finns ofta en klarhet i luften som knappast finns andra tider på året. Bäst gör sig detta förstås ute i skärgården – ”min” skärgård då förstås!
Bilden är tagen för några år sen ganska sent i oktober. Det var vid 9-tiden på morgonen, och det var ganska kallt. Vi var på ön för att vintra. Då hade vi fortfarande ett system av flytbryggor som vi lade ut utanför den fasta bryggan. Dom rimfrostiga bryggflaken syns här till höger om den fasta bryggan. Vi hade demonterat flytbryggan, och flaken låg där för att senare på dan bäras upp och förvaras på stranden över vintern. Snälla grannar hjälpte oss att kånka upp dom tunga flaken och stapla dom på stranden säkrade med spännremmar. Efteråt brukade vi sitta tillsammans i eftermiddagssolen utanför stugan och ta en liten whisky, eller två. Trevliga minnen. (Klicka för större bild).
”Vindkraftsbolagen projekterar just nu för 1000 kraftverk av Eiffeltornets storlek mellan Gävle och Hudik”, skriver Stefan Hultquist i en insändare i Helahälsingland, i en replik till företaget WPD om vindkraften. Det är en bra text. Jag vet inte om den fortsättningsvis kommer att gå att läsa på Helahälsinglands webbsida så jag klipper in lite här. Länk till insändaren finns längst ner.
51 av dom 1000 vindkraftsverken vill WPD uppföra strax öster om Storjungfrun i vindkraftsparken Storgrundet. Man måste förstås se till helheten: hur många av dessa 1000 vindkraftstorn kommer att uppföras? Och var? Vad innebär utbyggnaden för Gävleborg och för Jungfrukusten?
Hultqvist skriver att den lokala politiken behöver ”stå upp för sina lokala värden och visa sina medborgare och väljare en plan för etablering. Alla torn kan inte byggas. Partierna i kommunfullmäktige Söderhamn måste ut till medborgare och väljare med en plan eller policy för vilka projekt man tänker släppa fram.”
Om Storgrundet poängterar Hultquist att det ”handlar om mer än bara vindkraft. Det är bara 51 kraftverk av 1000. Det handlar om möjligheten att kunna fortsätta utveckla skärgården, om turism, om sommarboende och badgäster, om seglare och sjöfart, om natur, om fiske och förstås om fastighetspriser, företag och de kvaliteter Söderhamn erbjuder den som vill etablera sig och utveckla annat.”
WPD:s ansökan om att få bygga vindkraftsparken Storgrundet ska nu behandlas i Mark- och Miljödomstolen. Vem som helst kan lämna synpunkter.
Storgrundet
Märk din skrivelse med Mål nr 1569-21 ”Storgrundet”.
Dina synpunkter ska vara Mark- och miljödomstolen tillhanda senast 12 oktober.
Maila till mmd.ostersund@dom.se
Insändaren i Helahälsingland här. Jag har bloggat om Storgrundet tidigare. Här är länkar till inläggen: Vindkraft i skarpt läge och Varför kastar man bort pärlan?
Den här fina bilden är med i kapitlet ”Åka till Sandskär – förr och nu” i boken Sandskär i mitt hjärta. Större bild om du klickar på den.
I boken skriver jag att det är midsommar på 1920-talet. Kanske kan det t.o.m. vara lite tidigare än så? Har för mig att kjolarna snabbt blev kortare efter Första världskrigets slut. Damen i förgrunden är Edith Rettig, en eldsjäl inom Hemslöjden i Söderhamn. Den långe mannen till vänster med en kamera i handen är Robert Rettig som tagit många bilder i skärgården.
Har du inte boken?
Du kan köpa den från mig, har ett litet lager kvar. Vad boken kostar och om hur man gör för att beställa ett ex kan du läsa på den här sidan.
Ja, det var ett nöje vi ägnade oss åt som barn på 50-talet och in på 60-talet. Nu ser jag att biblioteket i Söderhamn fyller 90 år. Grattis, bibblan!
Mina föräldrar läste alltid mycket och dom läste också ofta för oss barn. Antagligen varenda kväll när vi var små. En grund för vidare läsintresse lades där, och sen när vi själva kunde gå och låna på biblioteket blev det ju ännu mer läsande. Då låg biblioteket på Oxtorgsgatan (bild nedan). Jag minns hur det kändes att komma in där, det luktade på ett särskilt sätt och var alltid tyst och stillsamt. Bibliotekarien var fröken Marit Melkersson som bodde granne med oss när vi i familjen Roland bodde på Borgmästargården. Alltid vänlig och hjälpsam.
På golvet i mitt rum i vindsplanet på Pilen IV (Kungsgatan 7, det hus vi flyttade till sen och där Hemslöjden då hade sin affär) brukade jag ha staplat en hög av vinröda böcker från biblioteket. Som jag minns det var bibliotekets böcker alltid inbundna i vinrött.
Vissa författare och titlar förknippar jag fortfarande med den där tiden. Som ”Röda Nejlikan” av baronessan Orczy eller ”Döde Ned” och ”Levande Ned” av John Masefield.
Några minnen av biblioteket från senare år har jag också. Från det moderna fina biblioteket på Köpmangatan. En sommarkväll var jag där och berättade för en skara intresserade människor om min första bok, ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”. Jag visade bilder också. Min vän bästa vän Christina kom upp från Göteborg för att vara med om detta. Hon hade med sig en flaska bubbel och när vi skulle åka ut med båten till Sandskär efteråt satt vi i ruffen och skålade i bubbel. Trevligt minne!
Ett par år senare var jag på biblioteket igen och berättade om min bok nr 2, ”En flicka som heter Anna”. Då var det full vinter och jag minns min promenad från hotellet till biblioteket på kvällen och hur jag nästan blev tårögd över att se dom enorma snöhögarna. Sånt väckte ju barndomsminnen. Efter presentationen på bibblan fick jag sälja och signera några böcker, precis som efter den där sommarkvällen på biblioteket med bok nr 1.
Mina böcker… Jodå, jag har några ex kvar. Välkommen att höra av dig om du vill ha nån av dom, eller båda! Läs på separata sidor om hur man gör för att beställa:
”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”
”En flicka som heter Anna”
Bibblan har lagt ut lite info om jubileet här och med länk till en Facebooksida där det finns fler bilder. Bl.a. den jag lånat här ovan.
Här är dom igen, Österlund/Norell-damerna. På picknick nånstans. Året är 1918. Några av dom känner jag igen. Gumman med vitt huckle är Lotta Österlund, född Norell och änka efter tidningsmannen August Österlund, som byggde stugan på Sandskär. Framför henne i den där roliga hatten sitter hennes syster Helfrid Norell, journalist på tidningen Helsingen i Söderhamn. Helfrid Norell nämns som en pionjär bland kvinnliga journalister och är med i boken ”Pennskaft: kvinnliga journalister i svensk dagspress 1690-1975” av Margareta Berger. Hon har fått ett eget inlägg i bloggen. Läs det här.
Bakom Lotta i sitt vita huckle står dottern Elin. Kvinnorna längst till höger är Lydia, dotter till Augusts första hustru och alltså halvsyster till dom övriga systrarna Österlund. Lydia gifte sig med textilarbetaren Axel Wattkin och dom bodde i Lund. Bredvid Lydia och med handen lyft för att dricka kaffe sitter Essan Österlund. Kvinnan i mitten som håller ett brödfat i plåt i knäet och ser in i kameran tror jag är Anna Österlund, men jag är inte säker. Även hon var gift. Hennes man hette August (Aggi) Kronbäck och dom bodde i Västervik. Övriga döttrar Österlund – Augusta, Essan, Elin, Tora och Signe – var ogifta. Mer om familjen Österlund kan du läsa i min bok ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”.
Uppdatering 24 augusti: Har letat lite vidare bland vem som är vem av dom här kvinnorna. Nu tänker jag att hon som står längst till vänster kan vara Anna Österlund gift med Aggi Kronbäck och att kvinnan med brödfatet kan vara den näst yngsta dottern i familjen, Tora, tio år yngre än Anna.
Hm… hur viktigt är det här egentligen? Vet inte. Tänker att om nån sentida släkting till människorna på bilden råkar komma in och läsa här så kanske hon eller han känner igen nån och vet vem som är vem.
Arundo 