Älskad båt – igen!

Ja, här är Hajak igen, som hon ser ut nu nyligen renoverad. Båten ligger skyddad under tak vid Fiskaremuséet i Söderhamn. Hon ligger med aktern utåt. Själv skulle jag nog valt att vända båten tvärtom: med fören utåt, lite som om hon kunde vara på väg nånstans igen.
Och en grej till: fästena för årklykorna vid den främre toften ser lite för nya ut och vid den bakre rortoften kan man inte ro alls som det nu ser ut. Fästen för årklykor saknas. Nåja, jag får väl vara nöjd ändå… På bilden nedan kan man bara skönja Hajak lite till höger i bild.

Väldigt fint iordninggjord är hon av människor som är bra på sånt. Det är ju en båt med rätt många år på nacken vid det här laget: byggd vintern 1933-34 av båtbyggaren och fiskaren Axel Olsson och hans kompanjon Anders Nyman. Båtbyggeriet låg i Forsbacka, Söderhamn. Det var systrarna Österlund med sommarstuga på Sandskär som beställde båten. Och sen kom den  min familjs ägo, familjen Roland, och blev en mycket älskad båt. Det gick att få upp god fart i Hajak när man rodde med två par åror. Och hon gick också att segla, hål för masten ser du i den främre rortoften.  Sprisegel och roder hörde till.

Båtarna på Fiskaremuséet är fint renoverade och om varje båt har man gjort i ordning en glasad och ramad tavla där man berättar båtens historia. Bra!

Älskad båt

”Jag hade en gång en båt/Med segel och ruff och köl/Men det var för länge sen, så länge sen …” Nej nån ruff hade ju inte vår mycket älskade roddbåt, i familjen alltid kallad Hajak. Här ror min pappa Hajak, jag sitter i fören och mina systrar på den bakre toften. (Tid: gissningsvis sent 1950-tal eller omkring 1960).

När mina föräldrar långt senare inte riktigt mäktade med att ta hand om Hajak på ett bra sätt sålde dom båten för en hundring till timmermannen Bosse Berglund. Så småningom skänktes båten till Fiskaremuseet. Nu läser jag i ”Bränningen”  att två av museets fyra båtar nu renoverats, däribland Hajak, som i detta sammanhang kallas Nyman-Olsson-båt efter båtbyggarna. Det ska bli roligt att gå och titta på båten igen nån gång i sommar och klappa den lite för gammal kärleks skull.

Centralhotellet

Hittade den här gamla bilden bland filerna på datorn. Varifrån jag hämtat (lånat, snott…) den vet jag inte. Nåt årtal har jag inte, men det ser ju ut att vara en rätt gammal bild. Vad ska man gissa på? 1940-tal kanske? Nån som är bra på gamla  bilmodeller kanske vet.

Centralhotellet byggdes omkring 1880 enligt Lars Nylanders fina bok om Söderhamn, ”En vandring genom Söderhamns historia”. Sorgligt nog förstördes byggnaden i en brand i februari 2007. Och i dag är det väl fortfarande parkeringsplats där hotellet med sin sommarveranda låg tidigare.

Har stan nån plan på att bygga upp hotellet igen? En fåfäng önskan kanske. ”Har inte råd med sånt, proriterar inte sånt, det finns viktigare saker att lägga pengar på i stan… osv, m.m.” Fast Nylander skriver faktiskt hoppfullt att ”En dag skall en ny byggnad resas på platsen…” Visst skulle det bli ett väldigt fint Rådhustorg om man byggde upp Centralhotellet igen i dess gamla utformning.

På Marma längesen

Ja, hörni, vad ska man göra i såna här dystra coronatider när man som jag hör till riskgrupperna? Det blir en del sitta hemma och ”karantäna sig”. Jag gräver bland gamla bilder som jag har i min ägo (många av dom tagna långt före min tid), surfar runt bland bilderna hos Dibis, bläddrar i böcker där man kan hitta intressanta saker. Och så blir det ett och annat inlägg på bloggen, antingen här på min Hälsingeblogg eller på den andra, Gabrielles blogg. Och i dag ska vi som synes till Marma i gamla tider.

Bilden ovan är från 1915 (scannat bilden från ”Boken om Marmaverken”). Bilden finns också hos Dibis med nr XOB00027.  Fotografen hette Oskar Bengtsson.  Jag citerar från Dibis: ”Oskar B skriver på baksidan av sitt kort;
Denna vy av Marma herrgård fotograferade jag tisdagskväll den 13 juli 1915 kl mellan 6 o ½7. Wyn är tagen från den nyuppförda skorstenen till det sågverk som nu är under uppförande på Marma. Wid detta tillfälle var skorstenen 49.½ meter, fullt färdig blir den 52.½ meter. En skorstensmurare Sigurd Lindgren bar upp kameran åt mig.”

Vi tar en till (också ur ”Boken om Marmaverken”). Bilden nedan är tagen omkring 1917. Här ser man ännu bättre den bondgård som låg nära herrgården. I boken står det att bondgården drevs fram till omkring 1931 och att man rev ladugården då.

När jag var barn och mina farföräldrar fortfarande bodde på Marma Herrgård var bondgården borta sen länge. På dess plats fanns ett garage för dom som bodde på herrgården. Garaget är borta nu också.

Den ljusa låga byggnaden nära bildens mitt kallas Gamla kontoret i Marmaverksboken. Marma herrgård, som syns längst till höger, hade på den här tiden tre våningar. När mina farföräldrar flyttade därifrån 1953 kapade man helt sonika bort översta våningen och byggnaden fick det utseende den väl i stort sett fortfarande har i dag.

Jag minns att min pappa berättade att det tidigare funnits en bondgård där inte långt från herrgården. Så nu kommer en gammal bild till, tagen 1932. Här har dom ställt upp sig för fotografering. Till vänster iförd halmhatt och kostym står min farfar Hugo Roland med armen om sin yngsta dotter. Längst till höger står en ung kille i vit skjorta och med lådkamera på magen. Det är min pappa. Han var 17 år här.
Jag känner inte till namnet på någon av dom andra personerna. Nån som känner igen nån?

Gammal bok

Ja, här är en gammal bok som förstås är rätt aktuell i dessa tider när vi snart är inne i juldagarna. Boken finns på Fiskaremuséet Gäddan i Söderhamn. I varje fall gjorde den det i maj 2011 när jag var där och tog dom här bilderna. Tryckåret är 1821.
Av noteringen med blyerts på försättsbladet (klicka för större och tydligare bild) framgår att det är min pappa som skänkt den här gamla bibeln till museet. När jag såg det där tänkte jag att det var lite som en hälsning från honom. Blev lite varm om hjärtat.

Skolhusgatan länge sen

Skolhusgatan. Dibis SWS00109

Vet inte vilket år bilden är tagen. Gissar på 1890-tal eller början av 1900-talet. Lustigt perspektiv eftersom det knappt syns att Skolhusgatan är en backe. Det gick ju alldeles utmärkt att i full fart åka kälke i backen mörka vinterkvällar när jag var barn och styra in i en snödriva längst ner för att inte fara ut i trafiken på Kungsgatan.

Noterar skylten Fotograf till vänster. Det stämmer med uppgiften att fotografen Ester Lindgren hade sin ateljé vid Skolhusgatan 24 (enl den tidens numrering) direkt ovanför uthuset till Pilen IV. Jag var rätt förbryllad först över var hennes ateljé legat egentligen med tanke på gatunumret, men jag fick hjälp från Söderhamns stadsarkiv med att reda ut det. Förklaringen har du i inlägget Fotografihistoria här.

Rasthallarna

Så här såg det ut i dom s.k. rasthallarna i läroverket – numera Staffangymnasiet – i Söderhamn för ett par år sen. Om dom fortfarande kallas rasthallar vet jag inte. Som jag minns det gjorde dom skäl för namnet mycket sällan. Bara om det var extremt dåligt väder, t.ex. kallare än minus 20-25 eller snöstorm, så fick vi vara inne på rasten. Annars fanns annan användning. Har för mig att vi fick träna dans därinne ibland (av med skorna, gled runt på raggsockor) med smått ovilliga pojkar. Foxtrot, vals, folkdans? Nån som minns?

Och så hade vi konstutställning där i en insamling till flyktinghjälpen – i mars 1960 enl tidningsklippet här bredvid. Jag är i färd med att måla nåt konstverk som förhoppningsvis skulle säljas för en tia (enl artikeln). Läraren hette Gunnar Österström och ordnade s.k. Frivillig teckning på kvällstid, en gång i veckan var det nog.
Klicka på bilden för att se den större.
Undrar hur det gick med dom konstverk som såldes den där vårvintern. Tänk om dom hänger uppe nånstans hemma hos nån… Ta en bild och skicka, vetja’!

Hur rasthallarna används i dag vet jag inte. Det ser ut att vara bibliotek där långt in i bild.

Ett gammalt brev

Ӏlskade Helfrid!
Nu skulle jag egentligen som en snäll och flitig flicka sitta och sy namn på handdukar, men nu vill jag inte vara snäll, utan följer den håg, som så många gånger velat drifva mig till skrifbordet, men inte fått för andra närmare pligter.”

Brevet är daterat Linköping den 31 oktober 1893 – för i dag 126 år sen. Det är det näst sista brevet jag har efter min morfars mor Anna Härdelin Hjelmström. Jag har breven i avskrift gjord av Annas systerdotter Anna Brita Gräntz och den lilla samlingen fanns bland min morfars efterlämnade papper. Helfrid var Annas kusin och hennes allra bästa vän. Hon hette Helfrid Norell och jag har ägnat ett helt inlägg i bloggen åt henne, Pionjären Helfrid Norell här.

Annas brev är skrivna dels till Helfrid, dels till Lotta (Charlotta) Österlund, som var syster till Helfrid och hustru till August Österlund, tidningsman i Söderhamn. Han var fram till sin död redaktör och utgivare av Tidningen Helsingen då hustrun tog över formellt men jobbet gjordes av Helfrid Norell.

Jag hade stor användning av dom gamla breven när jag skrev boken ”En flicka som heter Anna”. Boken finns fortfarande att beställa. Läs om hur du ska göra om du vill ha ett ex här.

Annas lungsot hade förvärrats hösten 1893. Karl och Anna bodde den här tiden med sina fem barn i en tjänstebostad i tullhuset i Linköping, en stor tegelbyggnad vid kanalen inte långt från tågstationen. Lägenheten var stor och att få den rimligt uppvärmd vintertid var svårt. Hösten 1893 skriver Anna om hur dom allihop varit förkylda i omgångar. ”Doktorn vill bara att vi ska flytta ifrån vår kalla men vackra våning – få se hur det blir”, skriver Anna till Helfrid. Och längre ner står det: ”Från Moster Emma hade jag bref igår och går nu med becktråd och bärnstenshalsband om halsen efter hennes önskan.” Det skulle vara ett medel mot lungsoten.

Gamla Tullhuset i Linköping hotades av rivning för några år sen men det finns kvar. Jag brukar titta på det när jag åker tåg förbi och i andanom vinka till Anna och hennes familj som en gång bodde där.

I dag används tullhuset av en organisation som heter UMU. ”Ungdom Med Uppgift (UMU) är en internationell rörelse av kristna vars längtan är att känna Gud och göra Honom känd” som det står på organisationens hemsida. Jag hittade bilden där och hoppas det är ok att använda den. Läs mer om UMU här.

Söderhamns teater

När jag var i sena tonåren fick jag en gång följa med föräldrarna på ”Tolvskillingsoperan” på teatern i Söderhamn. Mackie Kniven spelades och sjöngs av Christian Bratt. Efter föreställningen gick vi i sena kvällen hem till några goda vänner till mina föräldrar som kände Christian Bratt och några av dom andra skådespelarna. Jag fick vara med och träffa dom därhemma hos vännerna, prata med dom och ta ett glas vin tillsammans. Vilken grej att vara med om för en ung tjej! Gissar att jag nog mest satt tyst i blyg beundran och lyssnade på Christian Bratt och dom andra vuxna. Och han var ju så snygg… Han såg ut som en ung Montgomery Clift (före bilolyckan som sabbade hans utseende).

Både Christian Bratt och dom andra skådespelare, som var med den kvällen, talade om hur charmig Söderhamns teater var, vilken personlig gammal teater det var och hur roligt det var att spela där. Jag vet att Christian Bratt också i det tidiga 1960-talet spelade i musikalen ”Fantasticks” och man kunde få höra på radion hans insjungning av ”Minns i november”. Om dom spelade ”Fantasticks” på Söderhamns teater nån gång vet jag inte. Christian Bratt dog redan 1966, bara 43 år gammal.

I den nyligen utkomna fina boken ”Thalias hus” beskrivs Söderhamns Teater under rubriken ”Intim elegans i Hälsingland”. Man berättar att teatern invigdes den 18 april 1881. Invigningskvällen spelades komedin Herr Perrichons resa. Dagen efter skriver Söderhamns Tidning:
”Söderhamns nya teater öppnade igår för första gången sina portar för den skådelystna allmänheten. Dagen till ära föredrogs en prolog, som på ett särdeles lyckligt sätt skildrade teaterns betydelse som en av mänsklighetens uppfostringsanstalter, där vi skåda bilden av det godas och rättas seger över det lumpna och småsinnade i livet.”

Jag kan inte låta bli att tänka att kanske min morfars far, Karl Hjelmström, var med där under invigningskvällen. Han var intresserad av teater och spelade själv gärna amatörteater. Jag tänker att han var där med sin hustru Anna, den Anna jag skriver om i boken ”En flicka som heter Anna”. Och var dom inte där den kvällen, så var dom det säkerligen senare under dom år familjen bodde i Söderhamn.

Under 1900-talets första hälft spelades sen mest komedier och lustspel, ”framför allt äktenskapslustspelen och pjäser med mycken romantik”,  berättar man i den nyutkomna boken. ”För att skärgårdsborna också skulle kunna ta del av kulturlivet gick en ångslup till och från staden under teaterkvällarna.” Det står också att ”Under 1900-talet användes teatern periodvis som biograf. Bioprojektorerna finns fortfarande kvar i ett rum på övre plan”. Jo tack, det minns jag. Vi gick ofta på bio på där, vi bodde ju dessutom granne med Teatern i Borgmästargården. När vi var i tonåren sköttes projektorerna ibland av en kompis och vi kunde få vara med däruppe och titta på hur det gick till.

Den fina boken ”Thalias hus. På spaning efter den svenska teaterns själ” har skrivits av Anna Hedelius, kulturjournalist och teaterkritiker i SVT Kulturnyheterna, och Göran Willis, författare, tv-producent och journalist. Mycket fina bilder finns också.