Snygg kille med fiol

Riksspelmannen Thore Härdelin
Han var morbror till min morfar och bror till Anna Härdelin, gift Hjelmström, som boken ”En flicka som heter Anna” handlar om. Namnet Thore är poppis i Härdelinsläkten, det finns flera som heter så.

Om Thore på bilden skriver jag i bokens epilog: ”Han blev mycket framgångs­rik inom folk­musiken, blev riksspelman och turnerade i Sverige och USA. Han komponerade musik, gav ut häften med hälsingelåtar för fiol, deltog i radio med mera. Han var gift två gånger och blev far till många barn. Musikaliteten i släkten har förts vidare till Thores barn, barnbarn och barnbarnsbarn och flera av dem har med framgång varit verksamma inom svensk folkmusik.”

Riksspelmannen Thore Härdelin levde åren 1866 till 1945. Jag har inte tänkt på det tidigare, men nu undrar jag lite om min morfar (född 1890, död 1973) nånsin hade kontakt med sin morbror. Jag vet inte det och det finns ingen kvar att fråga. Kanske utgrävningar i gamla släktpapper kan ge svar på det.

Fadern, kaptenen Thore (Theodor) Härdelin finns det text om via sidan Extraläsning. Sally Berg, som gifte sig med kaptenen, har jag bloggat om här, och dottern Anna har jag som sagt skrivit en hel bok om (på egen flik i bloggen) och dessutom har hon varit med på bild tidigare t.ex. här.

Hösten på gång

Den här bilden tog jag på Sandskär en av dom första dagarna i september. I dag har säkert hösten hunnit en del längre än så här.

Byggnaden som skymtar är det gamla uthuset med vedbod, redskapsbod och utedass. På sluttningen framför ned mot stranden finns mycket sten. En del av dom skulle kunna vara rester av en husgrund. Min gissning är att här har legat en isbod.

När vi kom till ön fanns inga spår av en isbod men jag vet att det funnits isbod hos grannar. Och här i sluttningen ned mot stranden var förstås en lämplig plats med tanke på närheten till vattnet. Familjen som byggde sommarstugan på ön kom ju dit redan på 1860-talet och så många andra sätt att kyla matvaror fanns ju inte på den tiden.

En källare fanns under stugan men särskilt bra på att hålla kyla var den inte. Jag minns en sommardag för många år sen då vi firade min pappas födelsedag på ön tillsammans med goda vänner. Grädden på prinsesstårtorna hade surnat. Hur det gick med det – om gästerna var artiga och åt tårta ändå – minns jag inte.

Sen införskaffades ett litet kylskåp som drevs med gas. När elektriciteten kom till ön sommaren 1983 blev det förstås ett riktigt kylskåp.

Fashionabelt

”Det mest fashionabla spel för dagen” står det på den lilla foldern till det här spelet – Trumf Halma för 2:ne spelare – som finns i stugan på Sandskär. Utgivare var A.E. Jacobsson & Co, Drottninggatan 29 A, Stockholm.

På baksidan av foldern med reglerna står det: Knut Wiberg, Stockholm. Pås- & Kartongfabrik samt Accidenstryckeri. Min gissning är att spelet är från tiden omkring förra sekelskiftet eftersom man stavar på gammaldags sätt i foldern. 1906 kom det en stavningsreform och man började skriva ”varje” i stället för ”hvarje” o.d. Här några rader ur beskrivningen:
”För hvarje gång en spelare får hem en pjes, har han rätt till ännu ett drag. Den pjes, som kommit hem, förblir stilla å det kort hvartill den hör. Onödigt är väl att påpeka att pjeserna ej kunna fångas, utan måste hela tiden stå å skifvan.”

Accidenstryck är ”tillfällighetstryck av trycksaker av kortlivad karaktär. Till exempel visitkort, inbjudningskort och reklamblad, detta till skillnad från böcker” enl Wikipedia.

I ett annat utrymme hittade jag några små tygpåsar som troligen varit sänken till fisknät.

Lustigt att tänka sig att såna här gamla saker kan bli liggande i nåt förvaringsutrymme i stugan under många år – kanske omkring 120 år eller mer i frågan om Halma-spelet. Har inte städats bort, inte spritts ut eller lekts sönder av besökande barn eller av mina systrar och mig när vi var små … Alla ”pjeserna” finns där. Mina föräldrar tog över stugan 1950 från tidigare ägare, och sen har jag tagit över med min familj. Uppenbarligen har både mina föräldrar och jag haft samma avslappnade inställning till det här med att röja undan efter dom som bott i stugan tidigare. Det beror väl dels på inställningen ”äsch det där får ligga kvar så länge, tar ju inte så mycket plats” (och sen rullar åren på), dels på en motvilja mot att slänga saker som påminner om gamla tider. Fast dom små stenpåsarna fick försvinna faktiskt. Klippte upp och släppte stenarna fria och slängde dom gamla murriga påsarna. Hm… tänker efteråt att jag ju kunde ha kollat med Söderhamns museum först om dom ville ha sänkena. Men tanken kom för sent.

Sotarmurre

Häromdan hade vi sotare på besök i stugan. Här är en av dom på taket i färd med att kolla piporna till dom öppna spisarna.

Sotarna hade keps, inte kurpis, den här gången.

Skorstenen är nätad så fåglar inte ska komma in den vägen. En gång när jag var barn hade en skrak ramlat ner i skorstenen, ställt till oreda i stugan och sen förstås ömkligen dött. Usch, stackars fågel!

Kurpis är sotarens traditionella mössa, sydd så att man kan dra ner en del av den för att skydda ansiktet mot sot. Dessutom ska ett mynt vara insytt i kurpisen som amulett. Hittade en artikel om sotare och om knoparmoj (sotarspråket) här.

Solnedgång vid Granskär

En gammal bild som jag hittade i en låda. Säkerligen kvar från familjen Österlund som ägde stugan på Sandskär innan vi kom dit. Ingen har städat där på länge… hm…
På baksidan har någon skrivit 23 Apr 01 med bläck och så för säkerhets skull en gång till 23 april 1901 med blyerts. Bilden är inte svartvit utan lite mer åt sepiahållet. Nån som känner igen platsen?

Älskad båt – igen!

Ja, här är Hajak igen, som hon ser ut nu nyligen renoverad. Båten ligger skyddad under tak vid Fiskaremuséet i Söderhamn. Hon ligger med aktern utåt. Själv skulle jag nog valt att vända båten tvärtom: med fören utåt, lite som om hon kunde vara på väg nånstans igen.
Och en grej till: fästena för årklykorna vid den främre toften ser lite för nya ut och vid den bakre rortoften kan man inte ro alls som det nu ser ut. Fästen för årklykor saknas. Nåja, jag får väl vara nöjd ändå… På bilden nedan kan man bara skönja Hajak lite till höger i bild.

Väldigt fint iordninggjord är hon av människor som är bra på sånt. Det är ju en båt med rätt många år på nacken vid det här laget: byggd vintern 1933-34 av båtbyggaren och fiskaren Axel Olsson och hans kompanjon Anders Nyman. Båtbyggeriet låg i Forsbacka, Söderhamn. Det var systrarna Österlund med sommarstuga på Sandskär som beställde båten. Och sen kom den  min familjs ägo, familjen Roland, och blev en mycket älskad båt. Det gick att få upp god fart i Hajak när man rodde med två par åror. Och hon gick också att segla, hål för masten ser du i den främre rortoften.  Sprisegel och roder hörde till.

Båtarna på Fiskaremuséet är fint renoverade och om varje båt har man gjort i ordning en glasad och ramad tavla där man berättar båtens historia. Bra!

Älskad båt

”Jag hade en gång en båt/Med segel och ruff och köl/Men det var för länge sen, så länge sen …” Nej nån ruff hade ju inte vår mycket älskade roddbåt, i familjen alltid kallad Hajak. Här ror min pappa Hajak, jag sitter i fören och mina systrar på den bakre toften. (Tid: gissningsvis sent 1950-tal eller omkring 1960).

När mina föräldrar långt senare inte riktigt mäktade med att ta hand om Hajak på ett bra sätt sålde dom båten för en hundring till timmermannen Bosse Berglund. Så småningom skänktes båten till Fiskaremuseet. Nu läser jag i ”Bränningen”  att två av museets fyra båtar nu renoverats, däribland Hajak, som i detta sammanhang kallas Nyman-Olsson-båt efter båtbyggarna. Det ska bli roligt att gå och titta på båten igen nån gång i sommar och klappa den lite för gammal kärleks skull.

Centralhotellet

Hittade den här gamla bilden bland filerna på datorn. Varifrån jag hämtat (lånat, snott…) den vet jag inte. Nåt årtal har jag inte, men det ser ju ut att vara en rätt gammal bild. Vad ska man gissa på? 1940-tal kanske? Nån som är bra på gamla  bilmodeller kanske vet.

Centralhotellet byggdes omkring 1880 enligt Lars Nylanders fina bok om Söderhamn, ”En vandring genom Söderhamns historia”. Sorgligt nog förstördes byggnaden i en brand i februari 2007. Och i dag är det väl fortfarande parkeringsplats där hotellet med sin sommarveranda låg tidigare.

Har stan nån plan på att bygga upp hotellet igen? En fåfäng önskan kanske. ”Har inte råd med sånt, proriterar inte sånt, det finns viktigare saker att lägga pengar på i stan… osv, m.m.” Fast Nylander skriver faktiskt hoppfullt att ”En dag skall en ny byggnad resas på platsen…” Visst skulle det bli ett väldigt fint Rådhustorg om man byggde upp Centralhotellet igen i dess gamla utformning.

På Marma längesen

Ja, hörni, vad ska man göra i såna här dystra coronatider när man som jag hör till riskgrupperna? Det blir en del sitta hemma och ”karantäna sig”. Jag gräver bland gamla bilder som jag har i min ägo (många av dom tagna långt före min tid), surfar runt bland bilderna hos Dibis, bläddrar i böcker där man kan hitta intressanta saker. Och så blir det ett och annat inlägg på bloggen, antingen här på min Hälsingeblogg eller på den andra, Gabrielles blogg. Och i dag ska vi som synes till Marma i gamla tider.

Bilden ovan är från 1915 (scannat bilden från ”Boken om Marmaverken”). Bilden finns också hos Dibis med nr XOB00027.  Fotografen hette Oskar Bengtsson.  Jag citerar från Dibis: ”Oskar B skriver på baksidan av sitt kort;
Denna vy av Marma herrgård fotograferade jag tisdagskväll den 13 juli 1915 kl mellan 6 o ½7. Wyn är tagen från den nyuppförda skorstenen till det sågverk som nu är under uppförande på Marma. Wid detta tillfälle var skorstenen 49.½ meter, fullt färdig blir den 52.½ meter. En skorstensmurare Sigurd Lindgren bar upp kameran åt mig.”

Vi tar en till (också ur ”Boken om Marmaverken”). Bilden nedan är tagen omkring 1917. Här ser man ännu bättre den bondgård som låg nära herrgården. I boken står det att bondgården drevs fram till omkring 1931 och att man rev ladugården då.

När jag var barn och mina farföräldrar fortfarande bodde på Marma Herrgård var bondgården borta sen länge. På dess plats fanns ett garage för dom som bodde på herrgården. Garaget är borta nu också.

Den ljusa låga byggnaden nära bildens mitt kallas Gamla kontoret i Marmaverksboken. Marma herrgård, som syns längst till höger, hade på den här tiden tre våningar. När mina farföräldrar flyttade därifrån 1953 kapade man helt sonika bort översta våningen och byggnaden fick det utseende den väl i stort sett fortfarande har i dag.

Jag minns att min pappa berättade att det tidigare funnits en bondgård där inte långt från herrgården. Så nu kommer en gammal bild till, tagen 1932. Här har dom ställt upp sig för fotografering. Till vänster iförd halmhatt och kostym står min farfar Hugo Roland med armen om sin yngsta dotter. Längst till höger står en ung kille i vit skjorta och med lådkamera på magen. Det är min pappa. Han var 17 år här.
Jag känner inte till namnet på någon av dom andra personerna. Nån som känner igen nån?