Axmar bruk

Vackert väder men svalt, ingen indiansommar i sikte än… Nyligen kunde vi promenera i den vackra parken vid Axmar bruk. Där i den engelska parken finns det här lusthuset. Byggt på 1860-talet. Ovanför fönstren sitter medaljonger med hundhuvuden, kanske porträtt av brukspatronens hundar. Till vänster om lusthuset skymtar ruiner av en klensmedja (finsmide, spik och mindre föremål) och ett förråd, båda från 1870-talet.

Herrgården på Axmar bruk, 1965. Revs 1970. Foto: Torsten Röstlund. Länsmuseet Gävleborg. Foto: XLM.TR0174

I parken fanns tidigare en stor herrgård, som ibland kallats Axmar slott, byggt på 1860-talet. Här anlade man ett nytt järnbruk då. Storhetstiden för bruket var under andra hälften av 1800-talet. Man höll på med järntillverkning fram till 1927. Det finns mycket att läsa på webben om Axmar bruk, du kan bläddra omkring här. ”Allt järn som inte användes i de egna smedjorna gick på export från hamnen och det lär till och med i Kina finnas åtskilliga mil järnvägsräls som tillverkats av järnet från Axmars bruk” läser jag på en sida från Harmångebygden här.

Min pappa var förlagd till Axmar under någon period av beredskapen. Det berättade han om ibland när vi körde genom Axmar på väg till eller från Stockholm. Riksvägen gick ju där på den tiden innan E4 fanns. Ett tag under kriget var herrgården också koncentrationsläger för politiska fångar. Jag hittade en intressant artikel i Arbetarbladet om det. Läs här.

Herrgården var inte särskilt bastant byggd; den var tydligen främst tänkt som sommarbostad. Under senare delen av 1900-talet fick byggnaden stå och förfalla (på känt maner skulle man kunna säga) tills dåvarande ägarna Bergvik Ala AB sprängde och rev byggnaden 1970.

Slut på dagens historielektion – denna väl också historiska dag då Sverige går till val till Riksdag, Kommunfullmäktige och Regionfullmäktige. Och i Söderhamn också två folkomröstningar om vindkraften: en om Storgrundet och en om etablering av vindkraft i kommunens territorialvatten – vatten som omfattas av kommunal planering och sträcker sig cirka 30 km från kusten.

Tidningsman i mörkblått

August Österlund med familj. Troligen 1898.

August Österlund kom till Söderhamn från Lillkyrka i trakten av Örebro med hustru och liten son 1863. Han blev folkskollärare och organist i staden. Snart föddes parets andra barn, en liten flicka som fick namnet Lydia. Men det slutade illa: mamman dog i barnsäng några dagar efter förlossningen, och en tid senare dog även den lilla pojken. Österlund blev ensam med dottern. Men ett par år senare var han omgift med Charlotta Norell, prästdotter från Norrala. Från 1869 var Österlund redaktör och ansvarig utgivare för den djupt konservativa Tidningen Helsingen.

Familjen utökades raskt med en radda barn. Med Lydia blev barnaskaran sju döttrar och en son. Alla är med på bilden ovan. Framför August och Charlotta sitter Tora, Signe (yngst i syskonskaran) och Elin. Längst till vänster bredvid fadern sitter Anna och bakom henne står Helfrid, Charlottas syster och anställd på Helsingen. Sen kommer sonen Ola med Essan, Augusta och Lydia som sitter längst till höger.

Helfrid Norell, Charlottas syster, har jag lyft fram i ett eget inlägg. Hon var nämligen ett tidigt s.k. pennskaft, en av dom första kvinnliga journalisterna. Skrev om henne i inlägget ”Pionjären Helfrid Norell” här.

Det var August Österlund som lät bygga stugan på Sandskär som vi har nu. När den kom till är oklart. Några av döttrarna berättade för min pappa att stugan byggdes 1864. I taket till ett rum i stugan finns en blyertsanteckning daterad 1865. I protokoll från Stadsfullmäktige i Söderhamn i mars 1868 står det ”… meddelades orgelnisten C A Österlund rättighet, att utan afgift få på södra sidan av Sandskär, wester om den s.k. Wannbergska viken, uppföra och tills vidare begagna en mindre stugubyggnad”. På den gamla vindflöjeln står datumet 13/6 1868. Byggde han stugan 1864, skaffade tillstånd 1868 och hade invigningsfest i juni samma år? Ingen vet.

Tryckeri och redaktion låg i huset i hörnet av Kungsgatan och Skolhusgatan. En trappa upp bodde familjen. Bild från 1888/89.

Tidningen Helsingen var mycket konservativ. Karl Hjelmström, min morfars far, skrev artiklar för tidningen under sina första år i Söderhamn. Han förhöll sig betydligt friare i en rad frågor och kom då och då i konflikt med August Österlund, som var mörkblå både när det gällde politik och religion. Helsingen fanns till 1928. Jag skrev om tidningen med bild på några av medarbetarna i inlägget ”Välkänt och okänt” här. Tidningen Helsingen hade redaktion och tryckeri i huset i hörnet av Kungsgatan och Skolhusgatan. ”Pilen IV” kallade vi alltid huset i min familj och vi flyttade dit 1960 efter flera år i Borgmästargården.

I boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” berättar jag om familjen Österlund, om stugan och ön, om familjerna som kom efter Österlundarna och en del om andra öar i skärgården. Boken kom ut 2013. Jag har ett litet lager kvar av den.

VILL DU KÖPA BOKEN? 

Du kan beställa den direkt från mig: Pris 180 kr (nedsatt från 220 kr)+ porto på 62 kr inom Sverige. Jag säljer boken till det priset så länge mitt lager räcker. Du får gärna boken signerad om du vill.
Gör så här om du vill beställa ett ex:
1) Meddela adressen som boken ska skickas till. Skicka mig ett mail på gabrielle.walden @ gmail.com (men utan mellanslag) och ange din adress. Meddela också om boken ska signeras och till vem du vill ha den signerad.
2) Betalning: Sätt in 242 kr på bankkonto 907 455 468 i Handelsbanken, Clearingnummer 6133. OBS Ange ditt namn på betalningen! Eller använd Swish. Swisha 242 kr till 0701-82 14 78.

Bokens baksidestext kan du läsa här.

Ut till midsommar

Flink I lägger till vid Tuppen i Söderhamns skärgård. Foto: Lars Brolins samling.

Den här fina bilden är med i kapitlet ”Åka till Sandskär – förr och nu” i boken Sandskär i mitt hjärta. Större bild om du klickar på den.

I boken skriver jag att det är midsommar på 1920-talet. Kanske kan det t.o.m. vara lite tidigare än så? Har för mig att kjolarna snabbt blev kortare efter Första världskrigets slut. Damen i förgrunden är Edith Rettig, en eldsjäl inom Hemslöjden i Söderhamn. Den långe mannen till vänster med en kamera i handen är Robert Rettig som tagit många bilder i skärgården.

Har du inte boken?
Du kan köpa den från mig, har ett litet lager kvar. Vad boken kostar och om hur man gör för att beställa ett ex kan du läsa på den här sidan.

Gå på bibblan!

Ja, det var ett nöje vi ägnade oss åt som barn på 50-talet och in på 60-talet. Nu ser jag att biblioteket i Söderhamn fyller 90 år. Grattis, bibblan!

Mina föräldrar läste alltid mycket och dom läste också ofta för oss barn. Antagligen varenda kväll när vi var små. En grund för vidare läsintresse lades där, och sen när vi själva kunde gå och låna på biblioteket blev det ju ännu mer läsande. Då låg biblioteket på Oxtorgsgatan (bild nedan). Jag minns hur det kändes att komma in där, det luktade på ett särskilt sätt och var alltid tyst och stillsamt. Bibliotekarien var fröken Marit Melkersson som bodde granne med oss när vi i familjen Roland bodde på Borgmästargården. Alltid vänlig och hjälpsam.

På golvet i mitt rum i vindsplanet på Pilen IV (Kungsgatan 7, det hus vi flyttade till sen och där Hemslöjden då hade sin affär) brukade jag ha staplat en hög av vinröda böcker från biblioteket. Som jag minns det var bibliotekets böcker alltid inbundna i vinrött.

Vissa författare och titlar förknippar jag fortfarande med den där tiden. Som ”Röda Nejlikan” av baronessan Orczy eller ”Döde Ned” och ”Levande Ned” av John Masefield.

Några minnen av biblioteket från senare år har jag också. Från det moderna fina biblioteket på Köpmangatan. En sommarkväll var jag där och berättade för en skara intresserade människor om min första bok, ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”. Jag visade bilder också. Min vän bästa vän Christina kom upp från Göteborg för att vara med om detta. Hon hade med sig en flaska bubbel och när vi skulle åka ut med båten till Sandskär efteråt satt vi i ruffen och skålade i bubbel. Trevligt minne!

Ett par år senare var jag på biblioteket igen och berättade om min bok nr 2, ”En flicka som heter Anna”. Då var det full vinter och jag minns min promenad från hotellet till biblioteket på kvällen och hur jag nästan blev tårögd över att se dom enorma snöhögarna. Sånt väckte ju barndomsminnen. Efter presentationen på bibblan fick jag sälja och signera några böcker, precis som efter den där sommarkvällen på biblioteket med bok nr 1.

Mina böcker… Jodå, jag har några ex kvar. Välkommen att höra av dig om du vill ha nån av dom, eller båda! Läs på separata sidor om hur man gör för att beställa:
”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”
”En flicka som heter Anna”

Bibblan har lagt ut lite info om jubileet här och med länk till en Facebooksida där det finns fler bilder. Bl.a. den jag lånat här ovan.

Gammalt fat

I stugan på Sandskär finns ett ganska stort skafferi. Att det är så rymligt gör att mer än matvaror förvaras där. En hel del har gömts undan i långliga tider. Hittade häromdan det här gamla uppläggningsfatet som nån av stugans tidigare ägare tydligen tyckte om eftersom man försökt lagat det. Vad det är för porslin vet jag inte. Inget märke på baksidan.

Fatet kan vara riktigt gammalt. Stugan har varit sommarstuga sen 1860-talet. När familjen Roland köpte 1951 brydde sig mina föräldrar inte om att städa undan allt gammalt, och uppenbarligen har jag inte brytt mig om det heller. Fyllt på med eget och skuffat undan gammalt längre in i vrårna, städat runt omkring och bara låtit det gamla vara kvar om man inte behöver utrymmet. Då blir det så här.

Det här gamla fatet får jag nog slänga. Men annat gammalt porslin som finns här och som vi inte behöver ska jag skänka till den andrahandsbutik som finns i stan och som i dag tydligen heter ”Söderhamn Second Hand” (hm… engelska ska det vara förstås). Skafferiröjning får bli ett av sommarens projekt.

Mycket mat hos landshövdingen

I januari 1894 ställde man till med nyårsbal på landshövdingeresidenset i Linköping. På menyn stod: oxsvanssoppa, krustader med champinjonstuvning, inkokt lax med hollandaisesås, tryfferad kalv med legymer, sparris och potatis och som efterrätt vingelé och parfait. Låter som rätt mycket mat. Bland gästerna fanns tullförvaltaren Karl Hjelmström med hustrun Anna, nyligen inflyttade till stan med sina fem barn efter familjens alla år i Söderhamn. Det är Anna och Karl och deras barn jag skriver om i boken ”En flicka som heter Anna”.

Jag jobbade med ”Anna-boken” av och till under omkring 1½ år om jag minns rätt. Hade långa uppehåll ibland då jag inte kunde hålla på med skrivandet. Boken kom ut i juni 2017.

Nu bläddrade jag i boken och hittade det här om menyn på nyårsbalen. Jag undrar var jag fick den ifrån. Hittade jag på eller lyckades jag faktiskt leta fram menyn från 1894? Har ett vagt minne av att jag sett en bild på en meny med detta innehåll skriven med snirklig handstil. Hittar inget sånt bland filerna i datorn. Får nöja mig här med en meny från Hotel Reisen i Stockholm 1898 istället.

Lustigt det där med skrivandet och vad som är sanning och vad som är påhittat. Efteråt kan det vara svårt att veta säkert vad som är vad. I arbetet med ”Anna-boken” har jag ju haft en del källor att tillgå, inte minst dom biografiska anteckningar som hennes man Karl gjorde långt senare i livet. Ingen meny med där. Inte heller i dom avskrifter av några brev som Anna skrivit som jag har. Nåja, det kunde ju ha varit den maten dom bjöds på.

Förutom research om mat, seder och bruk, vad man läste för böcker, kvinnohistoria m.m. så grävde jag också bland uppgifter om Söderhamn i gamla tider. Det är ju en hel del ”söderhamniana” i boken och så alltså sen lite Linköping på slutet.

Vill du veta mer om boken? Titta på sidan En flicka som heter Anna.

Jag tänkte på Dellens strand

”Jag tänkte på Dellens strand,
när jag satt i den trånga celln, ty fagrare sjö ej finns
på hela Guds vida jord än Dellen… Jag minns, jag minns
hur jag längtade efter bärgen, som blåna runt här kring byn,
jag trådde till allt här hemma, till luften, till soln och skyn.”

Raderna kommer från en dikt av Edvard Fredin, författare, folkbildare och översättare (framför allt av dikter) som levde 1857 till 1889. Dog ganska ung i s.k. bröstlidande som plågat honom sen tonåren.

Anna Hjelmström, som min bok ”En flicka som heter Anna” handlar om, använder Fredins dikt i inledningen av sin text ”Från Delsbo. Seder ock bruk, folktro ock sägner, person- ock tidsbilder”. Hon reste runt i Delsbotrakten och intervjuade människor och nedtecknade vad dom berättat om folktro, ”trollsagor ock rägglor” och hur dom berättat. Hon ville inte bara fånga deras berättelser utan också hur dom uttryckte sig. Folklivsforskning var ju i ropet den här tiden under 1800-talets senare del. T.ex. skapades ju Skansen och Nordiska museet vid denna tid. Skansen invigdes 1891, Nordiska museets nuvarande byggnad stod klar 1907.

Annas sammanställning av sagor och berättelser, återgivna på dialekt, publicerades i en bok om landskapsmål och folkliv som gavs ut 1896. Karl, Annas man, gjorde efter hennes död ett särtryck av Annas bidrag i boken och tryckte upp en liten upplaga för familj och släkt. Omslaget gjordes av äldsta dottern Cecilia, kallad Cissi.

Anna skriver i inledningen:
”Jag har noga aktat mig för att ”brodera ut” någon smula. Ingen enda sägen är läst eller gjord. Om några få år ha de gamla sägnerna nog dött ut på folkets läppar, ock min enda önskan har varit att kunna rädda några från fullständig glömska. Glad skulle jag vara, om mina berättelser kunde i någon liten mån bidraga till ett bättre förstånd av Delsboallmogen, som med undantag av några särskilda ”skälmsläkter” hör till det bästa folk på jorden.”

Bilden i Arundobloggens s.k. header är från Hälsingland nånstans och jag tog den 1971. Jag vet att vi var uppe på Delsbostämman den sommaren, men fotot verkar taget vid ett senare tillfälle. Undrar var det här är nånstans. Har inga anteckningar om det tyvärr. Här är bilden obeskuren. Som vanligt: större bild om du klickar på den. Finns det nån som känner igen platsen?

Vill du veta mer om Anna Härdelin Hjelmström kan du beställa min bok ”En flicka som heter Anna” direkt från mig. Hur man gör står här.

I Namur

Dinant är en stad i södra Belgien i provinsen Namur. Målningen ovan är gjord av den flamländske konstnären Lucas van Valckenborch (1535-1597). Här rinner floden Meuse genom landskapet. På andra sidan om floden ligger Bouvignes-sur-Meuse, en gammal stad som i dag administrativt hör till Dinant. Från dom här trakterna kom några av dom valloner jag har i min släkt långt bakåt.

Nicolas de Bouvengne föddes omkring 1585 i Bouvignes-sur-Meuse som då hörde till Spanska Nederländerna. Den 27 juli 1627 är han i Liège där han, tillsammans med sin dräng Thomas de Rennieuet, skriver kontrakt för två års arbete hos Louis de Geer i Sverige. Hustru och barn följde troligen med på resan till Sverige eller kanske kom dom efter. Nicolas de Bouvengne blev smältarmästare vid Lövsta bruk, Österlövsta, och levde där till sin död 1650.

Vad hustrun hette är okänt, men bland barnen fanns sonen Johan (Jean) född i Vallonien 1614. Han blev också smältarmästare vid Lövsta bruk, gifte sig med Marta Dubois, född 1623 i Belgien. Tillsammans fick dom nio barn, däribland sonen Toussaint Bouweng, som också blev smältarmästare men nu vid Forsmarks bruk. Så där fortsätter det genom generationerna: ofta giftermål med andra vallonättlingar och ofta många barn.

Smältarmästaren arbetade i smedjan. I materialet från Sällskapet Vallonättlingar, SVÄ, står det: ”Smältare (affineur). Vid smälthärden i en vallonsmedja arbetade en mästersmältare och en smältardräng (se­nare tiders gesäll). Arbetet pågick i tretimmarspass (en tournej) då avlösning skedde och det första laget kunde vila i det intill liggande labbyt (l´abri=skyddet). Andra laget bestod en mästersven (smältarmästarens förste man) och en dräng.”

Sex generationer efter Toussaint Bouweng och hustrun Maria (f. Tillman och också av vallonsläkt) finns min mormors mor Augusta Eklund. Min mormor Tilan (Ottilia) visste att hon hade valloner i släkten. Hon nämnde namn som nånting på Bou… Boudou… Boudin…. kanske? Men hon visste inte säkert. Det är roligt att ha fått hennes vaga uppgifter bekräftade med materialet jag har från SVÄ.

Bilden visar Augusta Eklund gift Lindström tillsammans med sonen John och dottern Ottilia. Precis som min morfars mor Anna Härdelin Hjelmström (Anna i ”En flicka som heter Anna”) dog Augusta ung, bara 37 år gammal, i lungsot.

Mer om Sara Brita

Nu har jag grävt lite vidare om den gamla anmodern Sara Brita Garneij som var med på bild i förra inlägget. Jag visste ju inte så mycket om henne. Nu vet jag en del mer. När hon dog på prästgården i Norrbo den 12 februari 1830 skrev man en hel liten uppsats om henne i arkivhandlingen över dom som dött i Norrbo detta år. Allt är inte lätt att läsa men så här var det:

Sara Brita föddes i Mo den 13 oktober 1757, ”på flossfabriken” som man skriver i arkivhandlingen, Flors linnemanufaktori. Fadern var strumpfabrikören Hybert Garneij vid fabriken och modern hette Brita Sara Uppström. När flickan bara var 6 år förlorade hon sin far.

”Modren flyttade kort derefter med 5 minderårige barn till Stockholm, der de njöto en Christerlig och wårdad uppfostran. Dessa syskon hafva alla förr henne gått till evig hvila” står det i handlingen. Fem barn och änka, hur försörjde Sara Britas mamma sin familj? Vet inte.

När Sara Brita var 19 år gifte hon sig med Sidenfabrikör och Handlande Andreas Lilliander i Stockholm. Dom fick 7 barn men flera dog i barnaåldern.

Tyvärr sorgligt urblekta porträtt av makarna Andreas och Sara Brita Lilliander. Enl uppgift målade av Söderhamnsmålaren Bolinder 1805.

”1821 slet döden derefter makars trogna förbund och samma år flyttade den nu saligen aflidna till sin dotter i Gefle.” Dottern var Juliana Charlotta som finns med på bild i förra inlägget. Hennes man Lars Olof Berg blev sen utnämnd till prost i Norrbo, och då följde Sara Brita med familjen när dom flyttade från Gävle till Norrbo. I arkivhandlingen beskrivs hurdan Sara Brita var. Det står bl.a.:

Prosten Lars Olof Berg

”Ett milt och gott hjerta, ett böjligt, tåligt och fridälskande lynne, rena bildade seder, ett ljust och vettigt förstånd i förening med mycken Gudsfruktan, mycket kärlek, arbetssamhet, och alla husliga dygder utgöra grundteckningen för hennes personliga förtjenster.” Och så avslutas texten med: ”Frid och Salighet öfver den Goda, Huldrika, Saknade!!!”

Dom där tre utropstecknen får mig att tänka att den som skrev det här nog kände Sara Brita. Det kan väl ha varit prosten själv, Lars Olof Berg, som förde pennan och skrev så här kärleksfullt om sin svärmor.

”Ålderdom och Bröstfeber” står som dödsorsak för Sara Brita i arkivhandlingen. Jag ser också att när Andreas Lilliander dog 1821 skedde det på ett s.k. gubbhus på Söder i Stockholm (Maria Magdalena församling). Jag undrar lite om gubbhus fungerade som en sorts sjukhus på den tiden.

Det är roligt det här grävandet i arkiven och att man kan sitta och göra det vid sin dator hemma. Sara Brita Garneij var förstås av vallonsk härkomst. Stavningen på namnet varierar. Hennes farmors farfar hette Colas Grenier och kom från Vallonien (troligen från trakten av Namur) till Sverige 1633 med ett skepp från Amsterdam till Norrköping. I en bok på franska som jag hittade på nätet står namnen på dom 134 vallonska män som kom med skeppet uppräknade. Där är Colas Grenier med.

Colas Grenier jobbade bl.a. som kolare vid Åkerby bruk, Österlövsta, gifte sig och fick flera barn med sin hustru, Maria Dubois, också hon av vallonskt ursprung.

Fast nu får jag nog sluta med det här… annars blir jag väl sittande här med gamla valloner till sent ikväll. Har skaffat mycket grundligt genomförd sammanställning om valloner från Sällskapet Vallonättlingar, och sen jag fick materialet i posten häromdan har det varit valloner, valloner, valloner mest hela dagarna och lite av nätterna…