Picknick 1918

Här är dom igen, Österlund/Norell-damerna. På picknick nånstans. Året är 1918. Några av dom känner jag igen. Gumman med vitt huckle är Lotta Österlund, född Norell och änka efter tidningsmannen August Österlund, som byggde stugan på Sandskär. Framför henne i den där roliga hatten sitter hennes syster Helfrid Norell, journalist på tidningen Helsingen i Söderhamn. Helfrid Norell nämns som en pionjär bland kvinnliga journalister och är med i boken ”Pennskaft: kvinnliga journalister i svensk dagspress 1690-1975” av Margareta Berger. Hon har fått ett eget inlägg i bloggen. Läs det här.

Bakom Lotta i sitt vita huckle står dottern Elin. Kvinnorna längst till höger är Lydia, dotter till Augusts första hustru och alltså halvsyster till dom övriga systrarna Österlund. Lydia gifte sig med textilarbetaren Axel Wattkin och dom bodde i Lund. Bredvid Lydia och med handen lyft för att dricka kaffe sitter Essan Österlund. Kvinnan i mitten som håller ett brödfat i plåt i knäet och ser in i kameran tror jag är Anna Österlund, men jag är inte säker. Även hon var gift. Hennes man hette August (Aggi) Kronbäck och dom bodde i Västervik. Övriga döttrar Österlund – Augusta, Essan, Elin, Tora och Signe – var ogifta. Mer om familjen Österlund kan du läsa i min bok ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”.

Uppdatering 24 augusti: Har letat lite vidare bland vem som är vem av dom här kvinnorna. Nu tänker jag att hon som står längst till vänster kan vara Anna Österlund gift med Aggi Kronbäck och att kvinnan med brödfatet kan vara den näst yngsta dottern i familjen, Tora, tio år yngre än Anna.
Hm… hur viktigt är det här egentligen? Vet inte. Tänker att om nån sentida släkting till människorna på bilden råkar komma in och läsa här så kanske hon eller han känner igen nån och vet vem som är vem.

Mycket mat hos landshövdingen

I januari 1894 ställde man till med nyårsbal på landshövdingeresidenset i Linköping. På menyn stod: oxsvanssoppa, krustader med champinjonstuvning, inkokt lax med hollandaisesås, tryfferad kalv med legymer, sparris och potatis och som efterrätt vingelé och parfait. Låter som rätt mycket mat. Bland gästerna fanns tullförvaltaren Karl Hjelmström med hustrun Anna, nyligen inflyttade till stan med sina fem barn efter familjens alla år i Söderhamn. Det är Anna och Karl och deras barn jag skriver om i boken ”En flicka som heter Anna”.

Jag jobbade med ”Anna-boken” av och till under omkring 1½ år om jag minns rätt. Hade långa uppehåll ibland då jag inte kunde hålla på med skrivandet. Boken kom ut i juni 2017.

Nu bläddrade jag i boken och hittade det här om menyn på nyårsbalen. Jag undrar var jag fick den ifrån. Hittade jag på eller lyckades jag faktiskt leta fram menyn från 1894? Har ett vagt minne av att jag sett en bild på en meny med detta innehåll skriven med snirklig handstil. Hittar inget sånt bland filerna i datorn. Får nöja mig här med en meny från Hotel Reisen i Stockholm 1898 istället.

Lustigt det där med skrivandet och vad som är sanning och vad som är påhittat. Efteråt kan det vara svårt att veta säkert vad som är vad. I arbetet med ”Anna-boken” har jag ju haft en del källor att tillgå, inte minst dom biografiska anteckningar som hennes man Karl gjorde långt senare i livet. Ingen meny med där. Inte heller i dom avskrifter av några brev som Anna skrivit som jag har. Nåja, det kunde ju ha varit den maten dom bjöds på.

Förutom research om mat, seder och bruk, vad man läste för böcker, kvinnohistoria m.m. så grävde jag också bland uppgifter om Söderhamn i gamla tider. Det är ju en hel del ”söderhamniana” i boken och så alltså sen lite Linköping på slutet.

Vill du veta mer om boken? Titta på sidan En flicka som heter Anna.

Om sanatorier

Dystert ämne kanske men blev inspirerad att skriva om det efter att ha läst en artikel i SvD med rubriken ”När hälsan kräver en semester från livet”. Skribenten ser en likhet med pandemin och skriver: ”Den personliga friheten är begränsad och individen är i händerna på experter – som inte har några säkra svar. Det saknas inte paralleller mellan livet under pandemin och tillvaron i det tidiga 1900-talets sanatorier.”

Boken ”En flicka som heter Anna”, som jag skrev för ett par år sen, handlar om min morfars mor och hennes liv. En sommar fick hon behandling mot sin lungsot på Ulricehamns sanatorium. Så här berättar jag om behandlingen i boken:
”SANATORIET HADE ORDNINGSREGLER som patienterna måste följa: fasta tider för uppstigning och sänggående, för måltider, liggkurer, behandlingar och promenader. Ett par gånger varje dag skulle patienten vila i friska luften i en öppen ligghall. Promenader genomfördes under särskild lunggymnastik på så sätt att man gick med armarna på ryggen uppför en backe, medan man andades in på ena foten och ut på den andra.
Två gånger om dagen fick Anna tillsammans med några andra lungsjuka kvinnor sätta sig inne i ett stort skåp som fylldes med terpentinångor. Varje morgon fick hon dessutom en grönaktig vätska, som hette guayacol och luktade tallbarr, insprutad i ryggen vid skulder¬bladen. Det gjorde ont när vätskan spred sig under huden. Ibland slog den upp i halsen på henne och gav henne hosta, som luktade tall eller en.”

En sommar när jag var barn var vi på besök på det som då hette Ulricehamns kurhotell. Min farmor, som hade mycket svår reumatism, var inlagd där nån tid och vi åkte dit för att hälsa på henne. Jag minns det bara svagt. En mycket stor byggnad var det i alla fall. Men i just den byggnaden kan inte min gamla släkting ha varit för den byggdes på tidigt 1900-tal. Byggnaden invigdes 1910.
Färgbilden hittade jag hos Sveriges Radio. Artikeln har rubriken ”Europas kanske största träbyggnad riven – slutet för kurhotellet i Ulricehamn 1981”. Vilken fantastisk byggnad det var! Känns synd att man rev den. Men kanske hade den fått förfalla och gick inte att renovera längre?

På Mohed fanns också ett sanatorium en tid. Man använde dom byggnader som Hälsinge regemente tidigare haft. Jag har i nåt gammalt brev sett uppgiften att en syster till min mormor var inlagd där nån tid. Hittade en sida om Moheds sanatorium, och bilden på patienter har jag lånat därifrån. Dom är ordentligt påpälsade och säkerligen är det behandling med frisk luft som i Annas fall där man lät patienterna ligga i en öppen ligghall.

Säkert kan många i min gamla hemstad ha minnen från sanatoriet i Mohed, kanske haft släktingar som vårdats där.

Hur det ser ut nu på Mohed vet jag inte. Finns byggnaderna kvar? Vad används dom i så fall till? Kanske får ta en tur dit i sommar och ta en titt.

Nu kommer lite länkar här.
SvD ”När hälsan kräver en semester från livet.
Artikeln ”Europas kanske största träbyggnad riven – slutet för kurhotellet i Ulricehamn 1981”.
Kyrkbydalen Tyby intresseförening: Mohed Sanatorium.
Och så min bok ”En flicka som heter Anna”.

Jag tänkte på Dellens strand

”Jag tänkte på Dellens strand,
när jag satt i den trånga celln, ty fagrare sjö ej finns
på hela Guds vida jord än Dellen… Jag minns, jag minns
hur jag längtade efter bärgen, som blåna runt här kring byn,
jag trådde till allt här hemma, till luften, till soln och skyn.”

Raderna kommer från en dikt av Edvard Fredin, författare, folkbildare och översättare (framför allt av dikter) som levde 1857 till 1889. Dog ganska ung i s.k. bröstlidande som plågat honom sen tonåren.

Anna Hjelmström, som min bok ”En flicka som heter Anna” handlar om, använder Fredins dikt i inledningen av sin text ”Från Delsbo. Seder ock bruk, folktro ock sägner, person- ock tidsbilder”. Hon reste runt i Delsbotrakten och intervjuade människor och nedtecknade vad dom berättat om folktro, ”trollsagor ock rägglor” och hur dom berättat. Hon ville inte bara fånga deras berättelser utan också hur dom uttryckte sig. Folklivsforskning var ju i ropet den här tiden under 1800-talets senare del. T.ex. skapades ju Skansen och Nordiska museet vid denna tid. Skansen invigdes 1891, Nordiska museets nuvarande byggnad stod klar 1907.

Annas sammanställning av sagor och berättelser, återgivna på dialekt, publicerades i en bok om landskapsmål och folkliv som gavs ut 1896. Karl, Annas man, gjorde efter hennes död ett särtryck av Annas bidrag i boken och tryckte upp en liten upplaga för familj och släkt. Omslaget gjordes av äldsta dottern Cecilia, kallad Cissi.

Anna skriver i inledningen:
”Jag har noga aktat mig för att ”brodera ut” någon smula. Ingen enda sägen är läst eller gjord. Om några få år ha de gamla sägnerna nog dött ut på folkets läppar, ock min enda önskan har varit att kunna rädda några från fullständig glömska. Glad skulle jag vara, om mina berättelser kunde i någon liten mån bidraga till ett bättre förstånd av Delsboallmogen, som med undantag av några särskilda ”skälmsläkter” hör till det bästa folk på jorden.”

Bilden i Arundobloggens s.k. header är från Hälsingland nånstans och jag tog den 1971. Jag vet att vi var uppe på Delsbostämman den sommaren, men fotot verkar taget vid ett senare tillfälle. Undrar var det här är nånstans. Har inga anteckningar om det tyvärr. Här är bilden obeskuren. Som vanligt: större bild om du klickar på den. Finns det nån som känner igen platsen?

Vill du veta mer om Anna Härdelin Hjelmström kan du beställa min bok ”En flicka som heter Anna” direkt från mig. Hur man gör står här.

Norrtullsgatan 1917

1:a maj 1917 demonstrationståg på Norrtullsgatan i Söderhamn.
Det stora huset till vänster är den Brolinska villan, som Lars Nylander benämner den i sin fina bok ”En vandring genom Söderhamns historia”. Byggdes 1882, byggherre L.W.Brolin, revs på 1960-talet.
Brolinska villan låg mitt emot Borgmästargården, som tack och lov överlevde rivningarna. Längre bort längs gatan syns några lägre trähus. Det ena av dom finns med på en vinterbild, som varit med nån gång tidigare. Här är den igen. Valkyrian, Tempelriddarordens hus, syns här i hörnet mot Nygatan. Det fanns ju inte 1917. Byggdes först 1926.

Flickorna på vinterbilden heter Elisabeth och Jeanne (min storasyster), och dom står innanför staketet till Borgmästargården, där vi bodde på 1950-talet. Bilden är troligen från 1954.

Vad härligt mycket snö det fanns då! Staketet mot Norrtullsgatan hade en horisontell överliggare som man kunde balansera på. Allra roligast var det att försöka gå där när det var full snöstorm. Stormen slet och ryckte i oss och under skrik och skratt ramlade vi ner i snömassorna nedanför. – Åh, vinternostalgi!

1910-talet var det svåra tider i Sverige och just 1917 skedde hungerupplopp och demonstrationer runt om i landet. Och det var kvinnorna som gick i täten. På första bilden ser det ut att vara enbart kvinnor i tåget. Nedan en bild från 11 april 1917 då kvinnorna demonstrerade utanför stadshotellet i Söderhamn.
Foto: Bengt Hermann/Arkiv Gävleborg.

Dom kallades ”skärgårdskvinnorna” läste jag nånstans. Klipper följande ur en artikel:
”Den 8 mars 1917 startade kvinnorna i Petrograd den ryska revolutionen. Den 11 april tände några fiskarhustrur utanför Söderhamn gnistan till den svenska. När regeringen Hungerskjöld sänkte brödransonerna från 250 till 200 gram om dagen, när smör bara fanns att köpa på svarta börsen, potatisen var slut och profitörer sände köttet på export fick det vara nog. Fyra kvinnor vid kusten tog initiativet, efter vägen slöt allt fler upp, när de nådde Söderhamn var de flera hundra. Utanför stadshuset krävde de ökade ransoner.” (Kjell Östberg, historiker vid Södertörns högskola, i Expressen 11 maj 2017).

I Namur

Dinant är en stad i södra Belgien i provinsen Namur. Målningen ovan är gjord av den flamländske konstnären Lucas van Valckenborch (1535-1597). Här rinner floden Meuse genom landskapet. På andra sidan om floden ligger Bouvignes-sur-Meuse, en gammal stad som i dag administrativt hör till Dinant. Från dom här trakterna kom några av dom valloner jag har i min släkt långt bakåt.

Nicolas de Bouvengne föddes omkring 1585 i Bouvignes-sur-Meuse som då hörde till Spanska Nederländerna. Den 27 juli 1627 är han i Liège där han, tillsammans med sin dräng Thomas de Rennieuet, skriver kontrakt för två års arbete hos Louis de Geer i Sverige. Hustru och barn följde troligen med på resan till Sverige eller kanske kom dom efter. Nicolas de Bouvengne blev smältarmästare vid Lövsta bruk, Österlövsta, och levde där till sin död 1650.

Vad hustrun hette är okänt, men bland barnen fanns sonen Johan (Jean) född i Vallonien 1614. Han blev också smältarmästare vid Lövsta bruk, gifte sig med Marta Dubois, född 1623 i Belgien. Tillsammans fick dom nio barn, däribland sonen Toussaint Bouweng, som också blev smältarmästare men nu vid Forsmarks bruk. Så där fortsätter det genom generationerna: ofta giftermål med andra vallonättlingar och ofta många barn.

Smältarmästaren arbetade i smedjan. I materialet från Sällskapet Vallonättlingar, SVÄ, står det: ”Smältare (affineur). Vid smälthärden i en vallonsmedja arbetade en mästersmältare och en smältardräng (se­nare tiders gesäll). Arbetet pågick i tretimmarspass (en tournej) då avlösning skedde och det första laget kunde vila i det intill liggande labbyt (l´abri=skyddet). Andra laget bestod en mästersven (smältarmästarens förste man) och en dräng.”

Sex generationer efter Toussaint Bouweng och hustrun Maria (f. Tillman och också av vallonsläkt) finns min mormors mor Augusta Eklund. Min mormor Tilan (Ottilia) visste att hon hade valloner i släkten. Hon nämnde namn som nånting på Bou… Boudou… Boudin…. kanske? Men hon visste inte säkert. Det är roligt att ha fått hennes vaga uppgifter bekräftade med materialet jag har från SVÄ.

Bilden visar Augusta Eklund gift Lindström tillsammans med sonen John och dottern Ottilia. Precis som min morfars mor Anna Härdelin Hjelmström (Anna i ”En flicka som heter Anna”) dog Augusta ung, bara 37 år gammal, i lungsot.

Mer om Sara Brita

Nu har jag grävt lite vidare om den gamla anmodern Sara Brita Garneij som var med på bild i förra inlägget. Jag visste ju inte så mycket om henne. Nu vet jag en del mer. När hon dog på prästgården i Norrbo den 12 februari 1830 skrev man en hel liten uppsats om henne i arkivhandlingen över dom som dött i Norrbo detta år. Allt är inte lätt att läsa men så här var det:

Sara Brita föddes i Mo den 13 oktober 1757, ”på flossfabriken” som man skriver i arkivhandlingen, Flors linnemanufaktori. Fadern var strumpfabrikören Hybert Garneij vid fabriken och modern hette Brita Sara Uppström. När flickan bara var 6 år förlorade hon sin far.

”Modren flyttade kort derefter med 5 minderårige barn till Stockholm, der de njöto en Christerlig och wårdad uppfostran. Dessa syskon hafva alla förr henne gått till evig hvila” står det i handlingen. Fem barn och änka, hur försörjde Sara Britas mamma sin familj? Vet inte.

När Sara Brita var 19 år gifte hon sig med Sidenfabrikör och Handlande Andreas Lilliander i Stockholm. Dom fick 7 barn men flera dog i barnaåldern.

Tyvärr sorgligt urblekta porträtt av makarna Andreas och Sara Brita Lilliander. Enl uppgift målade av Söderhamnsmålaren Bolinder 1805.

”1821 slet döden derefter makars trogna förbund och samma år flyttade den nu saligen aflidna till sin dotter i Gefle.” Dottern var Juliana Charlotta som finns med på bild i förra inlägget. Hennes man Lars Olof Berg blev sen utnämnd till prost i Norrbo, och då följde Sara Brita med familjen när dom flyttade från Gävle till Norrbo. I arkivhandlingen beskrivs hurdan Sara Brita var. Det står bl.a.:

Prosten Lars Olof Berg

”Ett milt och gott hjerta, ett böjligt, tåligt och fridälskande lynne, rena bildade seder, ett ljust och vettigt förstånd i förening med mycken Gudsfruktan, mycket kärlek, arbetssamhet, och alla husliga dygder utgöra grundteckningen för hennes personliga förtjenster.” Och så avslutas texten med: ”Frid och Salighet öfver den Goda, Huldrika, Saknade!!!”

Dom där tre utropstecknen får mig att tänka att den som skrev det här nog kände Sara Brita. Det kan väl ha varit prosten själv, Lars Olof Berg, som förde pennan och skrev så här kärleksfullt om sin svärmor.

”Ålderdom och Bröstfeber” står som dödsorsak för Sara Brita i arkivhandlingen. Jag ser också att när Andreas Lilliander dog 1821 skedde det på ett s.k. gubbhus på Söder i Stockholm (Maria Magdalena församling). Jag undrar lite om gubbhus fungerade som en sorts sjukhus på den tiden.

Det är roligt det här grävandet i arkiven och att man kan sitta och göra det vid sin dator hemma. Sara Brita Garneij var förstås av vallonsk härkomst. Stavningen på namnet varierar. Hennes farmors farfar hette Colas Grenier och kom från Vallonien (troligen från trakten av Namur) till Sverige 1633 med ett skepp från Amsterdam till Norrköping. I en bok på franska som jag hittade på nätet står namnen på dom 134 vallonska män som kom med skeppet uppräknade. Där är Colas Grenier med.

Colas Grenier jobbade bl.a. som kolare vid Åkerby bruk, Österlövsta, gifte sig och fick flera barn med sin hustru, Maria Dubois, också hon av vallonskt ursprung.

Fast nu får jag nog sluta med det här… annars blir jag väl sittande här med gamla valloner till sent ikväll. Har skaffat mycket grundligt genomförd sammanställning om valloner från Sällskapet Vallonättlingar, och sen jag fick materialet i posten häromdan har det varit valloner, valloner, valloner mest hela dagarna och lite av nätterna…

Sara Brita Garneij

Här har vi en gammal anmoder, mormorsmor till Anna Härdelin, som jag skrivit om i boken ”En flicka som heter Anna”. Sara Brita Garneij föddes 1757 i Mo i Hälsingland och dog 1830. Dessemellan passerade ett människoliv som jag inte vet mycket om. Hon gifte sig med sidenfabrikören Andreas Lilliander i Stockholm. Ett målat porträtt i miniatyr av honom har jag också foto av, men det är nästan ännu mer urblekt än hustruns. Originalen, dom två runda miniatyrerna, finns hos en släkting och jag hoppas jag kan få tillfälle att se dom nån gång – och ta bättre bilder på dom. Det lär vara Söderhamnsmålaren Bolinder som målat miniatyrerna och året är enl uppgift 1805.

Fotografikonsten och daguerrotypi, dess första variant, fanns inte än under paret Lillianders livstid. Dom tidigaste porträttbilderna i form av foto/daguerrotyp är från 1840-talet.

Så vi får nöja oss med den här urblekta miniatyren av Sara Brita Garneij.

Andreas och Sara Brita Lilliander bodde i Klara församling i Stockholm när dottern Juliana Charlotta föddes 1793. Kanske flyttade familjen till Hälsingland sen? Kanske Andreas fick jobb på Linnemanufakturiet i Flor?
I varje fall gifte sig deras dotter så småningom med Lars Olof Berg, prost i Norrbo. Dom fick sju barn däribland dottern Sally som gifte sig med kaptenen Thore Härdelin. Det är där som dottern Anna Härdelin kommer in, hon är deras förstfödda. Om hennes mamma Sally har jag skrivit här.

Dellenportalen har mycket material om Lars Olof Berg och hans familj. Man har lagt ut inte mindre än 24 avskrifter av brev m.m och det finns bl.a. en beskrivning av hur man firade jul i prostgården i Norrbo. Dellenportalen är en riktig kulturgärning, tycker jag. Mycket intressant läsning om människor och om bygden finns där. Länk nedan.

Att prostinnan Juliana Charlotta (kallades Lotty; bilden till höger) skulle ha franskt påbrå läste jag nånstans i Dellenportalen: född ”av franska föräldrar, franska sidenvävare från Lyon” som kommit till Stockholm. Men jag tror att man har ”tryckt ihop historien” här och att det där franska kommer längre tillbaka. Juliana Charlottas far Andreas Lilliander föds av svenska föräldrar och modern Sara Brita Garneij är född i Mo och hennes föräldrar hette Brita Sara Upström och Hybert Garneij. Längre tillbaks i linjen Garneij finns fler personer med franskklingande namn.

Ja, det blev lite släkthistoria där. Jag är inte släktforskare själv men använder sånt andra i släkten har forskat fram – tack, tack!

Flors Linnemanufaktori kände jag inte till tidigare. Men nu när jag googlar runt efter uppgifter om Lilliander m.fl. ramlar jag över berättelsen om manufakturiet. Tillverkningen hade startat 1729 men det gick trögt. Några år senare anställde man engelsmannen Stephen Bennet som ‘directeur’, och han verkar ha varit en driftig person. Så här står det på en sida jag hittade:

Det var 1736 som engelsmannen Stephen Bennet anställdes som ”directeur” för att få fart på det, år 1729, nystartade Flors linnemanufaktur. Stephen hade då redan mycket skickligt omsatt Jonas Alströmer planer till väl fungerande manufakturverk i Alingsås, där han påbörjat sin anställning 1723 med att, i bästa engelska sjöromanstil, som en äkta Kapten Hornblower, smuggla ut införskaffade maskiner och råvaror ifrån Amsterdam. Han och en kompanjon, John Biggs, hade då redan misslyckats med ett första smugglingsförsök ifrån Paris där tullen beslagtog hela lasten. Andra gången lurade man tullarna, smet iväg med lastfartyget Jouffrow Elisabet mitt i oktobernatten och lyckades i skydd av mörkret till slut smita undan ifrån tulljakten som länge låg tätt efter i deras kölvatten.

Ja, nu blev det lite släktforskning och diverse om gamla tider i Hälsingland. Inte jag som forskat fram det här om släkten utan jag använder mig helt ogenerat av sånt andra forskat fram – tack tack!
Tar gärna emot synpunkter och kompletteringar från dom som vet mer såväl om gamla släktingar med eller utan franska rötter som om linnemanufakturiet i Flor m.m.

Ranbo och Flors linnemanufaktur 1729-1859 kan du läsa mer om här.
Dellenportalen om Lars Olof Berg och hans familj här.
Och så hittade jag en utförlig text om Stephen Bennet hos Riksarkivet här.
Lulebygdens forskarförening skriver också om Bennet på sidorna 10-11 i medlemstidning från 2015 som pdf här.

Uppdatering 17 december: Texten ovan innehåller en del felaktigheter när det gäller Sara Brita och Andreas Lilliander. Dom bodde kvar i Stockholm tills han dog. Jag har ju efter hand fått reda på mer. I ytterligare två inlägg berättar jag om Sara Brita m.fl.

”Ryssen kommer…”

När jag var barn sas det ibland att man skulle ha ”en bössa på vinden om ryssen kommer”. Det var väl mest på skämt men samtidigt fanns nog fortfarande en gammal rysskräck beroende på rysshärjningarna på 1720-talet då ryssarna brände Söderhamn m.fl. orter längs kusten och på kriget mellan Sverige och Ryssland 1808-09. I dag kan man ju fortfarande vara rädd för ryssen fast av andra mer aktuella orsaker. (Bloggade om det i min andra blogg här.)

Min mamma brukade berätta att söderhamnarna gömde kyrkklockan i ån för att att förhindra att ryssarna tog den när dom höll på som värst. Om det är sant eller inte vet jag inte. Men det var ju en bra historia. Antagligen handlar det inte om den här klockan som i dag finns på kyrkogården. Läs mer om det i ett tidigare inlägg här.

I boken om Sandskär har jag med en berättelse som Gustaf Brolin skrev på 1930-talet men som handlar om gamla tider på Sandskär. Den del av ön som kallades Lill-Sandskär i berättelsen var för länge sen en ö (tidigare kallad Alder, i dag Alholmen) men genom landhöjning och uppgrundning hänger den i dag ihop med Sandskär. Den ligger i nordost på ön.
Här är ett utdrag ur Gustaf Brolins berättelse:

”Sommaren 1863 blev stor förskräckelse på lill-Sandskär. En morgon fingo vi höra en förfärlig kanonad från havet vid Lilljungfrun, och utkomna på udden sågo vi flere krigsfartyg derute. Vi hade en trotjänarinna, som var mycket gammal, och hon mindes 1808 års krig. Hon ropade genast att det var Ryssarna som kommo. Ingen av våra fäder voro ute. Det var qvinnor, barn och ”fiskgubben” på ön. 2ne båtar gjordes klara och i korgar inpackades mat och dyrbarheter, varav mig veterligen ej fanns annat än några silverskedar. I dessa 2ne båtar instuvades qvinnor, barn och de packade korgarna. Med ”fiskgubben” som lots sattes kursen till fastlandet, der vi landade så att Sandskärs sjöbod kunde ses, Fiskgubben med långkikaren för ögat bevakade sjöboden.

Vid middagstiden fick ”fiskgubben” se 2ne stora barkasser bemannade med många roddare landa vid ”lillsandskär” och ropade han ”det är svenskar, jag kan se flaggan”. Glädjen blev stor, och vi samlades åter i våra båtar och rodde hem, der vi mottogos av befäl och besättning på barkasserna. Vi fingo då veta att de fruktade krigsfartygen voro ”monitorer” och ”barkasser” med mera tillhörande den svenska kustflottan, som var ute på manöver efter svenska kusten. Alla blevo intresserade av barkasserna och båtsmännens berättelser. De återvände på eftermiddagen till sina fartyg.”

Monitorer? Vad är det? Wikipedia skriver: ”Monitor är en typ av pansrat örlogsfartyg med lågt fribord och rörligt kanontorn som infördes under 1860- och 1870-talen i ett flertal flottor, även bland den svenska. Monitorerna erhöll sitt namn efter det först byggda fartyget av detta slag, nämligen USS Monitor som konstruerades av John Ericsson för nordstaterna i Amerika i mars 1862. Fartygen fungerade närmast som flytande artilleriplattformar.”

Bilden ovan är från Half Moon Bay strax utanför Melbourne. Där har man lagt en gammal monitor som vågbrytare en bit ut. HMVS Cerberus hette fartyget, som byggdes 1870 och stationerades i Port Phillip Bay vid Melbourne. Sen 1924 har det legat i Half Moon Bay som vågbrytare.

Boken ”Sandskär i mitt hjärta” går fortfarande att köpa. Där finns Gustaf Brolins berättelse om Lill-Sandskär och Sandskär med i sin helhet. Vill du köpa ett ex så hör av dig! Läs mer om hur du ska göra på den här sidan. Boken finns också i bokhandeln i Söderhamn (och i Hudiksvall tror jag).

Älskad båt – igen!

Ja, här är Hajak igen, som hon ser ut nu nyligen renoverad. Båten ligger skyddad under tak vid Fiskaremuséet i Söderhamn. Hon ligger med aktern utåt. Själv skulle jag nog valt att vända båten tvärtom: med fören utåt, lite som om hon kunde vara på väg nånstans igen.
Och en grej till: fästena för årklykorna vid den främre toften ser lite för nya ut och vid den bakre rortoften kan man inte ro alls som det nu ser ut. Fästen för årklykor saknas. Nåja, jag får väl vara nöjd ändå… På bilden nedan kan man bara skönja Hajak lite till höger i bild.

Väldigt fint iordninggjord är hon av människor som är bra på sånt. Det är ju en båt med rätt många år på nacken vid det här laget: byggd vintern 1933-34 av båtbyggaren och fiskaren Axel Olsson och hans kompanjon Anders Nyman. Båtbyggeriet låg i Forsbacka, Söderhamn. Det var systrarna Österlund med sommarstuga på Sandskär som beställde båten. Och sen kom den  min familjs ägo, familjen Roland, och blev en mycket älskad båt. Det gick att få upp god fart i Hajak när man rodde med två par åror. Och hon gick också att segla, hål för masten ser du i den främre rortoften.  Sprisegel och roder hörde till.

Båtarna på Fiskaremuséet är fint renoverade och om varje båt har man gjort i ordning en glasad och ramad tavla där man berättar båtens historia. Bra!