Ny bok! ”Från Österland”

Ja, nu har jag just kommit ut med en ny bok. ”Från Österland med sjömanskistan full”. Det är en historisk roman om en gammal anfader, som seglade med Ostindiska till Kina 1788-90 och sen blev förmögen grosshandlare i Stockholm.

Ett längre inlägg om boken kan du läsa på Gabrielles blogg här.

Mina två tidigare böcker – ”Sandskär i mitt hjärta” och ”En flicka som heter Anna” – har klar anknytning till Söderhamn och Hälsingland varför jag skrivit mest om böckerna på bloggen Arundo. Någon sådan anknytning har inte den här boken – förutom då att författaren är uppvuxen i Söderhamn! Men för fullständighetens skull ska ju boken ändå finnas med även på Arundobloggen.

”Från Österland med sjömanskistan full” är publicerad på GML Förlag och kan beställas därifrån – här. Boken finns även på Bokus och Adlibris.

Anna läser och skriver

Särtryck ur bok om landskapsmål och folkliv. 1896.

I inledningen till den sammanställning av sagor och berättelser från Delsbo som min morfars mor Anna Hjelmström skrev står det: ”Jag har noga aktat mig för att ”brodera ut” någon smula. Ingen enda sägen är läst eller gjord. Om några få år ha de gamla sägnerna nog dött ut på folkets läppar, ock min enda önskan har varit att kunna rädda några från fullständig glömska. Glad skulle jag vara, om mina berättelser kunde i någon liten mån bidraga till ett bättre förstånd av Delsboallmogen, som med undantag av några särskilda ”skälmsläkter” hör till det bästa folk på jorden.”
Annas text publicerades i en bok om landskapsmål och folkliv 1896.

Själv har jag tillåtit mig att ”brodera ut” när jag skriver om Anna i boken ”En flicka som heter Anna”. Bl.a. om vad hon läste. Det står så här: ”Det var inte ofta Anna fick tid att skriva eller läsa för sig själv; hon var för det mesta omgiven av barnen. När de äldre barnen var i skolan och jungfrun passade de yngre en stund, kunde hon sätta sig med en bok. August Strindberg och Henrik Ibsen tyckte hon om, men ännu hellre ville hon läsa författare som Victoria Benedictsson, Emelie Flygare Carlén eller Anne Charlotte Leffler. Det var inspirerande att se att kvinnor kunde utmärka sig som författare.”

Klippt ur min bok ”En flicka som heter Anna”. Fem livliga barn hade hon att ta hand om, fyra söner och en dotter, så säkert fick hon inte mycket tid för sig själv. Att Anna läste Victoria Benedictsson vet jag inte, men det tror jag. Så det skrev jag. Anna var intresserad av läsande och skrivande. Hon beundrade sin kusin Helfrid Norell som var journalist, en av de första kvinnliga sådana, och jobbade på Tidningen Helsingen i Söderhamn. Och ibland tänker jag att en del av min skrivklåda har jag i arv efter Anna. Det är några steg bort i generationerna, men varför inte?

Läs mer om boken ”En flicka som heter Anna” här.

Axmar bruk

Vackert väder men svalt, ingen indiansommar i sikte än… Nyligen kunde vi promenera i den vackra parken vid Axmar bruk. Där i den engelska parken finns det här lusthuset. Byggt på 1860-talet. Ovanför fönstren sitter medaljonger med hundhuvuden, kanske porträtt av brukspatronens hundar. Till vänster om lusthuset skymtar ruiner av en klensmedja (finsmide, spik och mindre föremål) och ett förråd, båda från 1870-talet.

Herrgården på Axmar bruk, 1965. Revs 1970. Foto: Torsten Röstlund. Länsmuseet Gävleborg. Foto: XLM.TR0174

I parken fanns tidigare en stor herrgård, som ibland kallats Axmar slott, byggt på 1860-talet. Här anlade man ett nytt järnbruk då. Storhetstiden för bruket var under andra hälften av 1800-talet. Man höll på med järntillverkning fram till 1927. Det finns mycket att läsa på webben om Axmar bruk, du kan bläddra omkring här. ”Allt järn som inte användes i de egna smedjorna gick på export från hamnen och det lär till och med i Kina finnas åtskilliga mil järnvägsräls som tillverkats av järnet från Axmars bruk” läser jag på en sida från Harmångebygden här.

Min pappa var förlagd till Axmar under någon period av beredskapen. Det berättade han om ibland när vi körde genom Axmar på väg till eller från Stockholm. Riksvägen gick ju där på den tiden innan E4 fanns. Ett tag under kriget var herrgården också koncentrationsläger för politiska fångar. Jag hittade en intressant artikel i Arbetarbladet om det. Läs här.

Herrgården var inte särskilt bastant byggd; den var tydligen främst tänkt som sommarbostad. Under senare delen av 1900-talet fick byggnaden stå och förfalla (på känt maner skulle man kunna säga) tills dåvarande ägarna Bergvik Ala AB sprängde och rev byggnaden 1970.

Slut på dagens historielektion – denna väl också historiska dag då Sverige går till val till Riksdag, Kommunfullmäktige och Regionfullmäktige. Och i Söderhamn också två folkomröstningar om vindkraften: en om Storgrundet och en om etablering av vindkraft i kommunens territorialvatten – vatten som omfattas av kommunal planering och sträcker sig cirka 30 km från kusten.

Favorit i repris

Igår såg vi filmen om Gustave Eiffel, om kärlekshistorien med hans ungdoms älskade Adrienne (tråkigt nog gift med en annan man) och om planeringen och bygget av Eiffeltornet. Förstås väldigt romantiserad historia men fint kostymdrama och intressant om tornets tillkomst. Och jag kom att tänka på järnvägsviadukten i Söderhamn som jag tycker påminner om Eiffeltornet. Det tyckte Lasse Mårtensgård också som skrev artikeln ”Hälsingska mästerverk: Eiffeltornet ligger i Söderhamn” i Hela Hälsingland. Tyvärr har jag inte nån fungerande länk till artikeln.

Järnvägen kom till Söderhamn 1861, men då gick den bl.a. längs Kungsgatan med stationshus i det som senare blev rektorsbostad. När man anlade den nya järnvägssträckningen söder om ån byggdes en första viadukt 1885. Den ersattes 1915 när banan blev dubbelspårig av den viadukt som syns på bilden. Den ritades av professorn i brobyggnadskonst Otto Linton. Viadukten uppfördes ”i tidens ingenjörers främsta konstruktionsmaterial, gjutjärn; som ett liggande Eiffeltorn” som Lars Nylander skriver i sin fina bok ”En vandring genom Söderhamns historia”. Bilden ovan tog jag i maj 2011 och den har varit med tidigare i bloggen. Klicka på bilden om du vill se den större.

Picknick 1918

Här är dom igen, Österlund/Norell-damerna. På picknick nånstans. Året är 1918. Några av dom känner jag igen. Gumman med vitt huckle är Lotta Österlund, född Norell och änka efter tidningsmannen August Österlund, som byggde stugan på Sandskär. Framför henne i den där roliga hatten sitter hennes syster Helfrid Norell, journalist på tidningen Helsingen i Söderhamn. Helfrid Norell nämns som en pionjär bland kvinnliga journalister och är med i boken ”Pennskaft: kvinnliga journalister i svensk dagspress 1690-1975” av Margareta Berger. Hon har fått ett eget inlägg i bloggen. Läs det här.

Bakom Lotta i sitt vita huckle står dottern Elin. Kvinnorna längst till höger är Lydia, dotter till Augusts första hustru och alltså halvsyster till dom övriga systrarna Österlund. Lydia gifte sig med textilarbetaren Axel Wattkin och dom bodde i Lund. Bredvid Lydia och med handen lyft för att dricka kaffe sitter Essan Österlund. Kvinnan i mitten som håller ett brödfat i plåt i knäet och ser in i kameran tror jag är Anna Österlund, men jag är inte säker. Även hon var gift. Hennes man hette August (Aggi) Kronbäck och dom bodde i Västervik. Övriga döttrar Österlund – Augusta, Essan, Elin, Tora och Signe – var ogifta. Mer om familjen Österlund kan du läsa i min bok ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”.

Uppdatering 24 augusti: Har letat lite vidare bland vem som är vem av dom här kvinnorna. Nu tänker jag att hon som står längst till vänster kan vara Anna Österlund gift med Aggi Kronbäck och att kvinnan med brödfatet kan vara den näst yngsta dottern i familjen, Tora, tio år yngre än Anna.
Hm… hur viktigt är det här egentligen? Vet inte. Tänker att om nån sentida släkting till människorna på bilden råkar komma in och läsa här så kanske hon eller han känner igen nån och vet vem som är vem.

Mycket mat hos landshövdingen

I januari 1894 ställde man till med nyårsbal på landshövdingeresidenset i Linköping. På menyn stod: oxsvanssoppa, krustader med champinjonstuvning, inkokt lax med hollandaisesås, tryfferad kalv med legymer, sparris och potatis och som efterrätt vingelé och parfait. Låter som rätt mycket mat. Bland gästerna fanns tullförvaltaren Karl Hjelmström med hustrun Anna, nyligen inflyttade till stan med sina fem barn efter familjens alla år i Söderhamn. Det är Anna och Karl och deras barn jag skriver om i boken ”En flicka som heter Anna”.

Jag jobbade med ”Anna-boken” av och till under omkring 1½ år om jag minns rätt. Hade långa uppehåll ibland då jag inte kunde hålla på med skrivandet. Boken kom ut i juni 2017.

Nu bläddrade jag i boken och hittade det här om menyn på nyårsbalen. Jag undrar var jag fick den ifrån. Hittade jag på eller lyckades jag faktiskt leta fram menyn från 1894? Har ett vagt minne av att jag sett en bild på en meny med detta innehåll skriven med snirklig handstil. Hittar inget sånt bland filerna i datorn. Får nöja mig här med en meny från Hotel Reisen i Stockholm 1898 istället.

Lustigt det där med skrivandet och vad som är sanning och vad som är påhittat. Efteråt kan det vara svårt att veta säkert vad som är vad. I arbetet med ”Anna-boken” har jag ju haft en del källor att tillgå, inte minst dom biografiska anteckningar som hennes man Karl gjorde långt senare i livet. Ingen meny med där. Inte heller i dom avskrifter av några brev som Anna skrivit som jag har. Nåja, det kunde ju ha varit den maten dom bjöds på.

Förutom research om mat, seder och bruk, vad man läste för böcker, kvinnohistoria m.m. så grävde jag också bland uppgifter om Söderhamn i gamla tider. Det är ju en hel del ”söderhamniana” i boken och så alltså sen lite Linköping på slutet.

Vill du veta mer om boken? Titta på sidan En flicka som heter Anna.

Om sanatorier

Dystert ämne kanske men blev inspirerad att skriva om det efter att ha läst en artikel i SvD med rubriken ”När hälsan kräver en semester från livet”. Skribenten ser en likhet med pandemin och skriver: ”Den personliga friheten är begränsad och individen är i händerna på experter – som inte har några säkra svar. Det saknas inte paralleller mellan livet under pandemin och tillvaron i det tidiga 1900-talets sanatorier.”

Boken ”En flicka som heter Anna”, som jag skrev för ett par år sen, handlar om min morfars mor och hennes liv. En sommar fick hon behandling mot sin lungsot på Ulricehamns sanatorium. Så här berättar jag om behandlingen i boken:
”SANATORIET HADE ORDNINGSREGLER som patienterna måste följa: fasta tider för uppstigning och sänggående, för måltider, liggkurer, behandlingar och promenader. Ett par gånger varje dag skulle patienten vila i friska luften i en öppen ligghall. Promenader genomfördes under särskild lunggymnastik på så sätt att man gick med armarna på ryggen uppför en backe, medan man andades in på ena foten och ut på den andra.
Två gånger om dagen fick Anna tillsammans med några andra lungsjuka kvinnor sätta sig inne i ett stort skåp som fylldes med terpentinångor. Varje morgon fick hon dessutom en grönaktig vätska, som hette guayacol och luktade tallbarr, insprutad i ryggen vid skulder¬bladen. Det gjorde ont när vätskan spred sig under huden. Ibland slog den upp i halsen på henne och gav henne hosta, som luktade tall eller en.”

En sommar när jag var barn var vi på besök på det som då hette Ulricehamns kurhotell. Min farmor, som hade mycket svår reumatism, var inlagd där nån tid och vi åkte dit för att hälsa på henne. Jag minns det bara svagt. En mycket stor byggnad var det i alla fall. Men i just den byggnaden kan inte min gamla släkting ha varit för den byggdes på tidigt 1900-tal. Byggnaden invigdes 1910.
Färgbilden hittade jag hos Sveriges Radio. Artikeln har rubriken ”Europas kanske största träbyggnad riven – slutet för kurhotellet i Ulricehamn 1981”. Vilken fantastisk byggnad det var! Känns synd att man rev den. Men kanske hade den fått förfalla och gick inte att renovera längre?

På Mohed fanns också ett sanatorium en tid. Man använde dom byggnader som Hälsinge regemente tidigare haft. Jag har i nåt gammalt brev sett uppgiften att en syster till min mormor var inlagd där nån tid. Hittade en sida om Moheds sanatorium, och bilden på patienter har jag lånat därifrån. Dom är ordentligt påpälsade och säkerligen är det behandling med frisk luft som i Annas fall där man lät patienterna ligga i en öppen ligghall.

Säkert kan många i min gamla hemstad ha minnen från sanatoriet i Mohed, kanske haft släktingar som vårdats där.

Hur det ser ut nu på Mohed vet jag inte. Finns byggnaderna kvar? Vad används dom i så fall till? Kanske får ta en tur dit i sommar och ta en titt.

Nu kommer lite länkar här.
SvD ”När hälsan kräver en semester från livet.”
Artikeln ”Europas kanske största träbyggnad riven – slutet för kurhotellet i Ulricehamn 1981”.
Kyrkbydalen Tyby intresseförening: Mohed Sanatorium.
Och så min bok ”En flicka som heter Anna”.

Jag tänkte på Dellens strand

”Jag tänkte på Dellens strand,
när jag satt i den trånga celln, ty fagrare sjö ej finns
på hela Guds vida jord än Dellen… Jag minns, jag minns
hur jag längtade efter bärgen, som blåna runt här kring byn,
jag trådde till allt här hemma, till luften, till soln och skyn.”

Raderna kommer från en dikt av Edvard Fredin, författare, folkbildare och översättare (framför allt av dikter) som levde 1857 till 1889. Dog ganska ung i s.k. bröstlidande som plågat honom sen tonåren.

Anna Hjelmström, som min bok ”En flicka som heter Anna” handlar om, använder Fredins dikt i inledningen av sin text ”Från Delsbo. Seder ock bruk, folktro ock sägner, person- ock tidsbilder”. Hon reste runt i Delsbotrakten och intervjuade människor och nedtecknade vad dom berättat om folktro, ”trollsagor ock rägglor” och hur dom berättat. Hon ville inte bara fånga deras berättelser utan också hur dom uttryckte sig. Folklivsforskning var ju i ropet den här tiden under 1800-talets senare del. T.ex. skapades ju Skansen och Nordiska museet vid denna tid. Skansen invigdes 1891, Nordiska museets nuvarande byggnad stod klar 1907.

Annas sammanställning av sagor och berättelser, återgivna på dialekt, publicerades i en bok om landskapsmål och folkliv som gavs ut 1896. Karl, Annas man, gjorde efter hennes död ett särtryck av Annas bidrag i boken och tryckte upp en liten upplaga för familj och släkt. Omslaget gjordes av äldsta dottern Cecilia, kallad Cissi.

Anna skriver i inledningen:
”Jag har noga aktat mig för att ”brodera ut” någon smula. Ingen enda sägen är läst eller gjord. Om några få år ha de gamla sägnerna nog dött ut på folkets läppar, ock min enda önskan har varit att kunna rädda några från fullständig glömska. Glad skulle jag vara, om mina berättelser kunde i någon liten mån bidraga till ett bättre förstånd av Delsboallmogen, som med undantag av några särskilda ”skälmsläkter” hör till det bästa folk på jorden.”

Bilden i Arundobloggens s.k. header är från Hälsingland nånstans och jag tog den 1971. Jag vet att vi var uppe på Delsbostämman den sommaren, men fotot verkar taget vid ett senare tillfälle. Undrar var det här är nånstans. Har inga anteckningar om det tyvärr. Här är bilden obeskuren. Som vanligt: större bild om du klickar på den. Finns det nån som känner igen platsen?

Vill du veta mer om Anna Härdelin Hjelmström kan du beställa min bok ”En flicka som heter Anna” direkt från mig. Hur man gör står här.

Norrtullsgatan 1917

1:a maj 1917 demonstrationståg på Norrtullsgatan i Söderhamn.
Det stora huset till vänster är den Brolinska villan, som Lars Nylander benämner den i sin fina bok ”En vandring genom Söderhamns historia”. Byggdes 1882, byggherre L.W.Brolin, revs på 1960-talet.
Brolinska villan låg mitt emot Borgmästargården, som tack och lov överlevde rivningarna. Längre bort längs gatan syns några lägre trähus. Det ena av dom finns med på en vinterbild, som varit med nån gång tidigare. Här är den igen. Valkyrian, Tempelriddarordens hus, syns här i hörnet mot Nygatan. Det fanns ju inte 1917. Byggdes först 1926.

Flickorna på vinterbilden heter Elisabeth och Jeanne (min storasyster), och dom står innanför staketet till Borgmästargården, där vi bodde på 1950-talet. Bilden är troligen från 1954.

Vad härligt mycket snö det fanns då! Staketet mot Norrtullsgatan hade en horisontell överliggare som man kunde balansera på. Allra roligast var det att försöka gå där när det var full snöstorm. Stormen slet och ryckte i oss och under skrik och skratt ramlade vi ner i snömassorna nedanför. – Åh, vinternostalgi!

1910-talet var det svåra tider i Sverige och just 1917 skedde hungerupplopp och demonstrationer runt om i landet. Och det var kvinnorna som gick i täten. På första bilden ser det ut att vara enbart kvinnor i tåget. Nedan en bild från 11 april 1917 då kvinnorna demonstrerade utanför stadshotellet i Söderhamn.
Foto: Bengt Hermann/Arkiv Gävleborg.

Dom kallades ”skärgårdskvinnorna” läste jag nånstans. Klipper följande ur en artikel:
”Den 8 mars 1917 startade kvinnorna i Petrograd den ryska revolutionen. Den 11 april tände några fiskarhustrur utanför Söderhamn gnistan till den svenska. När regeringen Hungerskjöld sänkte brödransonerna från 250 till 200 gram om dagen, när smör bara fanns att köpa på svarta börsen, potatisen var slut och profitörer sände köttet på export fick det vara nog. Fyra kvinnor vid kusten tog initiativet, efter vägen slöt allt fler upp, när de nådde Söderhamn var de flera hundra. Utanför stadshuset krävde de ökade ransoner.” (Kjell Östberg, historiker vid Södertörns högskola, i Expressen 11 maj 2017).

I Namur

Dinant är en stad i södra Belgien i provinsen Namur. Målningen ovan är gjord av den flamländske konstnären Lucas van Valckenborch (1535-1597). Här rinner floden Meuse genom landskapet. På andra sidan om floden ligger Bouvignes-sur-Meuse, en gammal stad som i dag administrativt hör till Dinant. Från dom här trakterna kom några av dom valloner jag har i min släkt långt bakåt.

Nicolas de Bouvengne föddes omkring 1585 i Bouvignes-sur-Meuse som då hörde till Spanska Nederländerna. Den 27 juli 1627 är han i Liège där han, tillsammans med sin dräng Thomas de Rennieuet, skriver kontrakt för två års arbete hos Louis de Geer i Sverige. Hustru och barn följde troligen med på resan till Sverige eller kanske kom dom efter. Nicolas de Bouvengne blev smältarmästare vid Lövsta bruk, Österlövsta, och levde där till sin död 1650.

Vad hustrun hette är okänt, men bland barnen fanns sonen Johan (Jean) född i Vallonien 1614. Han blev också smältarmästare vid Lövsta bruk, gifte sig med Marta Dubois, född 1623 i Belgien. Tillsammans fick dom nio barn, däribland sonen Toussaint Bouweng, som också blev smältarmästare men nu vid Forsmarks bruk. Så där fortsätter det genom generationerna: ofta giftermål med andra vallonättlingar och ofta många barn.

Smältarmästaren arbetade i smedjan. I materialet från Sällskapet Vallonättlingar, SVÄ, står det: ”Smältare (affineur). Vid smälthärden i en vallonsmedja arbetade en mästersmältare och en smältardräng (se­nare tiders gesäll). Arbetet pågick i tretimmarspass (en tournej) då avlösning skedde och det första laget kunde vila i det intill liggande labbyt (l´abri=skyddet). Andra laget bestod en mästersven (smältarmästarens förste man) och en dräng.”

Sex generationer efter Toussaint Bouweng och hustrun Maria (f. Tillman och också av vallonsläkt) finns min mormors mor Augusta Eklund. Min mormor Tilan (Ottilia) visste att hon hade valloner i släkten. Hon nämnde namn som nånting på Bou… Boudou… Boudin…. kanske? Men hon visste inte säkert. Det är roligt att ha fått hennes vaga uppgifter bekräftade med materialet jag har från SVÄ.

Bilden visar Augusta Eklund gift Lindström tillsammans med sonen John och dottern Ottilia. Precis som min morfars mor Anna Härdelin Hjelmström (Anna i ”En flicka som heter Anna”) dog Augusta ung, bara 37 år gammal, i lungsot.