När jag var barn och bodde i Söderhamn spelade vi kula om våren. Trottoarerna var sandbelagda då på 1950-talet – hårt packad sand – inte asfalterade eller belagda med stenplattor. Jag minns känslan när man satte i hälen i sandtrottoaren och snurrade runt så att man skapade en grop. Sen gick man ner på huk och rättade till kanten på gropen så den blev mjuk och fin. Undrar var alla mina stenkulor blev av. Hittar inte en enda i mina gömmor. Jag hade dem i en hemsydd påse som man drog ihop med ett band. Nåja, det har ju gått några år.
Spela kula är en känd dikt av Sten Selander:
Spelar barn kula fortfarande? Hittade en sida om Spela kula här.
Ja, det här är väl en plats som folk i Söderhamn känner igen. Jag bodde ju i stan som barn och ibland var vi här och klättrade upp. Bilden är från juli 2008 och då gick det fortfarande att ta sig upp för trappan. I dag har jag för mig att den kan vara avstängd pga fallrisken men vet inte säkert. Får väl åka dit igen så snart det går.
I familjen gjorde vi då och då utflykter till Söderhamns omgivningar, bl.a. just hit till Gamla Trönö. Låter kanske märkligt att en sån plats skulle vara utflyktsmål för en barnfamilj. Men såna var vi väl… fast vi ju inte alls var kyrkliga av oss. Det fanns nåt fascinerande med platsen. Den gamla muren med sina stigluckor, kyrkan som kändes urgammal och hade en läktare man nådde via en sned och vind trappa och så den fina klockstapeln som vi klättrade upp i. Och jag var nog redan på den tiden intresserad av gamla byggnader – och annat gammalt med för den delen.
Här i närheten ligger Söderblomsgården, där ärkebiskopen Nathan Söderblom växte upp. Jag tror aldrig jag varit inne där. Vid gården brukade man tidigare visa Söderblomspelet sommartid. På Wikipedia kan du läsa mer om den här platsen – här.
Trönö gamla kyrka med klockstapel. En dag i juli 2008.
Söderhamns gamla rådhus. Målning av Albert Blombergsson. Söderhamns museum. Foto: Lars Nylander.
Söderhamn har brunnit flera gånger, den ena stadsbranden efter den andra. 1835 skadades området vid Rådhuset i en brand, men själva Rådhuset (från 1700-talet) klarade sig den gången. Albert Blombergssons målning av Rådhuset med torget finns i Söderhamns museum. Målningen är odaterad men måste vara gjord före stadsbranden 1860 för då förstördes byggnaden. Bilden på målningen finns med i den fina boken ”En vandring genom Söderhamns historia” av Lars Nylander. Jag skrev om boken här.
På fotografiet nedan syns det nya Rådhuset, som byggdes på 1860-talet. Den ljusa byggnaden strax till höger om kyrkan är läroverket, byggt 1861-64. Jag spanar förgäves efter gamla kära Borgmästargården där ytterligare en bit till höger, men det var ju inte byggt än när bilden togs. Borgmästargården byggdes 1875 och klarade sig från den förödande stadsbranden i juli 1876, som sabbade större delen av stadens centrala delar däribland Rådhuset. Mer om detta finns att läsa i Nylanders bok.
Ville göra det här inlägget mest för att jag ville ha med Blombergssons målning i bloggen. Jag tycker den är fin. Ska gå och titta på den på museet nån gång framöver. Tänker också på att kyrkan ser ut att ha varit vit då. När jag växte upp i Söderhamn hade Ulrika Eleonora kyrka en rosa kulör. Det var fint också, men dagens kraftigt röda färg gillar jag mer. Lite som Jacobs kyrka i Stockholm, karolinskt röd eller barockröd kallas det väl för.
Gräver lite bland bilder och texter och hittar ett urklipp ur SvD daterat 27 december 1897. Det handlar om en fiskargubbe som kallades Norsk-Hans och verkar ha varit en riktig tuffing. Vid den tiden bodde han tydligen på Sandskär.
I min bok ”Sandskär i mitt hjärta” citerar jag ur en berättelse om gamla tider som Gustaf Brolin skrev 1934. Där finns Norsk-Hans med i samband med att G.B. berättar att en av de kor som en annan Brolin – grosshandlare Lars Wilhelm Brolin – hade på Sandskär hade hittats död i skogen. Ur Gustaf Brolins berättelse: ”I en liten stuga, i fiskarhamnen på Sandskär, bodde en man som kallades ”Norsk Hans”, han fick av Grosshandlar L.W. Brolin, ägare till kon, löfte att få kon med ”Mjölk” på villkor att Grosshandlaren fick skinnet. Norsk Hans accepterade anbudet och genom denna gåva fick Hans proviant för vintern. När våren kom var Hans lika kry som förr. Anledningen till kons död blev aldrig uppklarad. Det påstods att kon skulle ha ätit någon ört, som var dödande men då borde väl någon av de andra korna drabbats av samma. Det troliga är att kon blivit ormbiten.”
Det där att kon skulle ha blivit ormbiten gillar jag ju inte alls. Lever i tron att det inte finns huggorm på Sandskär, bara snok. Har fått för mig att ormar inte gillar sand och att Sandskär därför inte skulle vara nån bra plats för huggormar. Men visst, jag kan ha fel; det finns ju många steniga områden också på ön där huggormar kanske finns.
Tillägg: 1) Jaha, inte kommer jag ihåg det: jag har haft tidningsurklippet med en gång tidigare visar det sig: här. 2) Boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” kom ut 2013 och är min första bok. Den rear jag ut nu, så länge lagret räcker. Titta här.
Ja, nu har jag just kommit ut med en ny bok. ”Från Österland med sjömanskistan full”. Det är en historisk roman om en gammal anfader, som seglade med Ostindiska till Kina 1788-90 och sen blev förmögen grosshandlare i Stockholm.
Ett längre inlägg om boken kan du läsa på Gabrielles blogg här.
Mina två tidigare böcker – ”Sandskär i mitt hjärta” och ”En flicka som heter Anna” – har klar anknytning till Söderhamn och Hälsingland varför jag skrivit mest om böckerna på bloggen Arundo. Någon sådan anknytning har inte den här boken – förutom då att författaren är uppvuxen i Söderhamn! Men för fullständighetens skull ska ju boken ändå finnas med även på Arundobloggen.
”Från Österland med sjömanskistan full” är publicerad på GML Förlag och kan beställas därifrån – här. Boken finns även på Bokus och Adlibris.
Särtryck ur bok om landskapsmål och folkliv. 1896.
I inledningen till den sammanställning av sagor och berättelser från Delsbo som min morfars mor Anna Hjelmström skrev står det: ”Jag har noga aktat mig för att ”brodera ut” någon smula. Ingen enda sägen är läst eller gjord. Om några få år ha de gamla sägnerna nog dött ut på folkets läppar, ock min enda önskan har varit att kunna rädda några från fullständig glömska. Glad skulle jag vara, om mina berättelser kunde i någon liten mån bidraga till ett bättre förstånd av Delsboallmogen, som med undantag av några särskilda ”skälmsläkter” hör till det bästa folk på jorden.” Annas text publicerades i en bok om landskapsmål och folkliv 1896.
Själv har jag tillåtit mig att ”brodera ut” när jag skriver om Anna i boken ”En flicka som heter Anna”. Bl.a. om vad hon läste. Det står så här: ”Det var inte ofta Anna fick tid att skriva eller läsa för sig själv; hon var för det mesta omgiven av barnen. När de äldre barnen var i skolan och jungfrun passade de yngre en stund, kunde hon sätta sig med en bok. August Strindberg och Henrik Ibsen tyckte hon om, men ännu hellre ville hon läsa författare som Victoria Benedictsson, Emelie Flygare Carlén eller Anne Charlotte Leffler. Det var inspirerande att se att kvinnor kunde utmärka sig som författare.”
Klippt ur min bok ”En flicka som heter Anna”. Fem livliga barn hade hon att ta hand om, fyra söner och en dotter, så säkert fick hon inte mycket tid för sig själv. Att Anna läste Victoria Benedictsson vet jag inte, men det tror jag. Så det skrev jag. Anna var intresserad av läsande och skrivande. Hon beundrade sin kusin Helfrid Norell som var journalist, en av de första kvinnliga sådana, och jobbade på Tidningen Helsingen i Söderhamn. Och ibland tänker jag att en del av min skrivklåda har jag i arv efter Anna. Det är några steg bort i generationerna, men varför inte?
Vackert väder men svalt, ingen indiansommar i sikte än… Nyligen kunde vi promenera i den vackra parken vid Axmar bruk. Där i den engelska parken finns det här lusthuset. Byggt på 1860-talet. Ovanför fönstren sitter medaljonger med hundhuvuden, kanske porträtt av brukspatronens hundar. Till vänster om lusthuset skymtar ruiner av en klensmedja (finsmide, spik och mindre föremål) och ett förråd, båda från 1870-talet.
I parken fanns tidigare en stor herrgård, som ibland kallats Axmar slott, byggt på 1860-talet. Här anlade man ett nytt järnbruk då. Storhetstiden för bruket var under andra hälften av 1800-talet. Man höll på med järntillverkning fram till 1927. Det finns mycket att läsa på webben om Axmar bruk, du kan bläddra omkring här. ”Allt järn som inte användes i de egna smedjorna gick på export från hamnen och det lär till och med i Kina finnas åtskilliga mil järnvägsräls som tillverkats av järnet från Axmars bruk” läser jag på en sida från Harmångebygden här.
Min pappa var förlagd till Axmar under någon period av beredskapen. Det berättade han om ibland när vi körde genom Axmar på väg till eller från Stockholm. Riksvägen gick ju där på den tiden innan E4 fanns. Ett tag under kriget var herrgården också koncentrationsläger för politiska fångar. Jag hittade en intressant artikel i Arbetarbladet om det. Läs här.
Herrgården var inte särskilt bastant byggd; den var tydligen främst tänkt som sommarbostad. Under senare delen av 1900-talet fick byggnaden stå och förfalla (på känt maner skulle man kunna säga) tills dåvarande ägarna Bergvik Ala AB sprängde och rev byggnaden 1970.
Slut på dagens historielektion – denna väl också historiska dag då Sverige går till val till Riksdag, Kommunfullmäktige och Regionfullmäktige. Och i Söderhamn också två folkomröstningar om vindkraften: en om Storgrundet och en om etablering av vindkraft i kommunens territorialvatten – vatten som omfattas av kommunal planering och sträcker sig cirka 30 km från kusten.
Igår såg vi filmen om Gustave Eiffel, om kärlekshistorien med hans ungdoms älskade Adrienne (tråkigt nog gift med en annan man) och om planeringen och bygget av Eiffeltornet. Förstås väldigt romantiserad historia men fint kostymdrama och intressant om tornets tillkomst. Och jag kom att tänka på järnvägsviadukten i Söderhamn som jag tycker påminner om Eiffeltornet. Det tyckte Lasse Mårtensgård också som skrev artikeln ”Hälsingska mästerverk: Eiffeltornet ligger i Söderhamn” i Hela Hälsingland. Tyvärr har jag inte nån fungerande länk till artikeln.
Järnvägen kom till Söderhamn 1861, men då gick den bl.a. längs Kungsgatan med stationshus i det som senare blev rektorsbostad. När man anlade den nya järnvägssträckningen söder om ån byggdes en första viadukt 1885. Den ersattes 1915 när banan blev dubbelspårig av den viadukt som syns på bilden. Den ritades av professorn i brobyggnadskonst Otto Linton. Viadukten uppfördes ”i tidens ingenjörers främsta konstruktionsmaterial, gjutjärn; som ett liggande Eiffeltorn” som Lars Nylander skriver i sin fina bok ”En vandring genom Söderhamns historia”. Bilden ovan tog jag i maj 2011 och den har varit med tidigare i bloggen. Klicka på bilden om du vill se den större.
Här är dom igen, Österlund/Norell-damerna. På picknick nånstans. Året är 1918. Några av dom känner jag igen. Gumman med vitt huckle är Lotta Österlund, född Norell och änka efter tidningsmannen August Österlund, som byggde stugan på Sandskär. Framför henne i den där roliga hatten sitter hennes syster Helfrid Norell, journalist på tidningen Helsingen i Söderhamn. Helfrid Norell nämns som en pionjär bland kvinnliga journalister och är med i boken ”Pennskaft: kvinnliga journalister i svensk dagspress 1690-1975” av Margareta Berger. Hon har fått ett eget inlägg i bloggen. Läs det här.
Bakom Lotta i sitt vita huckle står dottern Elin. Kvinnorna längst till höger är Lydia, dotter till Augusts första hustru och alltså halvsyster till dom övriga systrarna Österlund. Lydia gifte sig med textilarbetaren Axel Wattkin och dom bodde i Lund. Bredvid Lydia och med handen lyft för att dricka kaffe sitter Essan Österlund. Kvinnan i mitten som håller ett brödfat i plåt i knäet och ser in i kameran tror jag är Anna Österlund, men jag är inte säker. Även hon var gift. Hennes man hette August (Aggi) Kronbäck och dom bodde i Västervik. Övriga döttrar Österlund – Augusta, Essan, Elin, Tora och Signe – var ogifta. Mer om familjen Österlund kan du läsa i min bok ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”.
Uppdatering 24 augusti: Har letat lite vidare bland vem som är vem av dom här kvinnorna. Nu tänker jag att hon som står längst till vänster kan vara Anna Österlund gift med Aggi Kronbäck och att kvinnan med brödfatet kan vara den näst yngsta dottern i familjen, Tora, tio år yngre än Anna. Hm… hur viktigt är det här egentligen? Vet inte. Tänker att om nån sentida släkting till människorna på bilden råkar komma in och läsa här så kanske hon eller han känner igen nån och vet vem som är vem.
I januari 1894 ställde man till med nyårsbal på landshövdingeresidenset i Linköping. På menyn stod: oxsvanssoppa, krustader med champinjonstuvning, inkokt lax med hollandaisesås, tryfferad kalv med legymer, sparris och potatis och som efterrätt vingelé och parfait. Låter som rätt mycket mat. Bland gästerna fanns tullförvaltaren Karl Hjelmström med hustrun Anna, nyligen inflyttade till stan med sina fem barn efter familjens alla år i Söderhamn. Det är Anna och Karl och deras barn jag skriver om i boken ”En flicka som heter Anna”.
Jag jobbade med ”Anna-boken” av och till under omkring 1½ år om jag minns rätt. Hade långa uppehåll ibland då jag inte kunde hålla på med skrivandet. Boken kom ut i juni 2017.
Nu bläddrade jag i boken och hittade det här om menyn på nyårsbalen. Jag undrar var jag fick den ifrån. Hittade jag på eller lyckades jag faktiskt leta fram menyn från 1894? Har ett vagt minne av att jag sett en bild på en meny med detta innehåll skriven med snirklig handstil. Hittar inget sånt bland filerna i datorn. Får nöja mig här med en meny från Hotel Reisen i Stockholm 1898 istället.
Lustigt det där med skrivandet och vad som är sanning och vad som är påhittat. Efteråt kan det vara svårt att veta säkert vad som är vad. I arbetet med ”Anna-boken” har jag ju haft en del källor att tillgå, inte minst dom biografiska anteckningar som hennes man Karl gjorde långt senare i livet. Ingen meny med där. Inte heller i dom avskrifter av några brev som Anna skrivit som jag har. Nåja, det kunde ju ha varit den maten dom bjöds på.
Förutom research om mat, seder och bruk, vad man läste för böcker, kvinnohistoria m.m. så grävde jag också bland uppgifter om Söderhamn i gamla tider. Det är ju en hel del ”söderhamniana” i boken och så alltså sen lite Linköping på slutet.
Arundo 