Fashionabelt

”Det mest fashionabla spel för dagen” står det på den lilla foldern till det här spelet – Trumf Halma för 2:ne spelare – som finns i stugan på Sandskär. Utgivare var A.E. Jacobsson & Co, Drottninggatan 29 A, Stockholm.

På baksidan av foldern med reglerna står det: Knut Wiberg, Stockholm. Pås- & Kartongfabrik samt Accidenstryckeri. Min gissning är att spelet är från tiden omkring förra sekelskiftet eftersom man stavar på gammaldags sätt i foldern. 1906 kom det en stavningsreform och man började skriva ”varje” i stället för ”hvarje” o.d. Här några rader ur beskrivningen:
”För hvarje gång en spelare får hem en pjes, har han rätt till ännu ett drag. Den pjes, som kommit hem, förblir stilla å det kort hvartill den hör. Onödigt är väl att påpeka att pjeserna ej kunna fångas, utan måste hela tiden stå å skifvan.”

Accidenstryck är ”tillfällighetstryck av trycksaker av kortlivad karaktär. Till exempel visitkort, inbjudningskort och reklamblad, detta till skillnad från böcker” enl Wikipedia.

I ett annat utrymme hittade jag några små tygpåsar som troligen varit sänken till fisknät.

Lustigt att tänka sig att såna här gamla saker kan bli liggande i nåt förvaringsutrymme i stugan under många år – kanske omkring 120 år eller mer i frågan om Halma-spelet. Har inte städats bort, inte spritts ut eller lekts sönder av besökande barn eller av mina systrar och mig när vi var små … Alla ”pjeserna” finns där. Mina föräldrar tog över stugan 1950 från tidigare ägare, och sen har jag tagit över med min familj. Uppenbarligen har både mina föräldrar och jag haft samma avslappnade inställning till det här med att röja undan efter dom som bott i stugan tidigare. Det beror väl dels på inställningen ”äsch det där får ligga kvar så länge, tar ju inte så mycket plats” (och sen rullar åren på), dels på en motvilja mot att slänga saker som påminner om gamla tider. Fast dom små stenpåsarna fick försvinna faktiskt. Klippte upp och släppte stenarna fria och slängde dom gamla murriga påsarna. Hm… tänker efteråt att jag ju kunde ha kollat med Söderhamns museum först om dom ville ha sänkena. Men tanken kom för sent.

Lusten att måla

I stugan på ön finns ett förvaringsutrymme under trappan upp till dom två sovrummen. Där finns min mammas väska med målargrejer. Tuber med oljefärg och akryl, ett par lådor med väl använda vattenfärger/täckfärger i kakor, flera penslar. Vemodigt att plocka bland allt detta. Saknad förstås. Och så tanken på hur mycket hon ville. Måla, skapa, bli bättre. Inte ge upp. Skaffa fler färgtuber, nya vattenfärger, fler penslar. Försöka igen och igen.

Och hon målade. En hel del tavlor blev det. Motiv från skärgården, från fjällvärlden, stilleben och annat. I dag finns målningarna hos hennes tre döttrar.

En av lådorna med oljefärger i tuber verkar hon aldrig ha använt. Kom hon av sig? Svek lusten, försvann drivet att måla? Var det andra händelser i hennes liv som hindrade henne? Försöker minnas vad hon sa om det.

Jag trycker lite på en del av tuberna, och jodå en del av dom verkar inte ha torkat ihop helt. Så visst, nån gång ska jag prova dom.

Gamla grejer

Det här måste ha varit ett älskat litet fat. Säkerligen köpt i Paris av mina föräldrar. Inte ville dom slänga det när det gick sönder. Och detta trots att dom faktiskt hade ett till likadant, som inte ”blivit pang” (som mitt barnbarn skulle uttrycka det). Det andra, det som inte gått sönder, har jag hemma i Stockholm.

I stugan på Sandskär förvaras det lilla franska fatet i en plastlåda märkt med ordet ”Askkoppar”, eftersom det är ett sånt. Här har bott rökare.

Varför har jag inte slängt dom här? Kanske för att dom väcker minnen av älskade människor som rökte.

Själv har jag aldrig varit rökare. Smygrökte förstås med bästa kompisen i ett källarkontor, men jag fastnade aldrig varken i tonåren eller senare. Enstaka feströkande hände men sällan, och det är länge sen.
Nu när jag plåtat askfaten skulle jag ju kunna slänga dom. Hm … ska fundera på saken.

En gammal oljemålning

Målning av Carl Ekström nån gång troligen på 1870-talet. I ett brev från någon av systrarna Österlund i Söderhamn (tidigare ägare till målningen, Österlund var den familj som ägde vår stuga på Sandskär innan familjen Roland köpte den) läser jag om konstnären: ”Carl Ekström, kallad Gubben Noak, var en 1-armad (?) målare, troligen ambulerande”.
Säkert skulle målningen må bra av en renovering. Det är rätt mycket gulstick i den.

Hittade följande om Carl Ekström på Wikipedia:
Carl Otto Ekström, född 8 april 1836 i Skogs socken, Gävleborgs län, död 25 april 1886 i Stockholm, var en svensk författare, tidningsman och målare.
Ekström gav ut ett antal böcker och tidskrifter med för sin tid uppskattade skildringar ur det norrländska skogs- och jägarlivet, ibland under signaturen Gubben Noach.

Nån som känner till nåt mer om Carl Ekström och kanske sett nån tavla av honom? Jag hade med en annan i Gabrielles blogg tidigare i inlägget Vinterbilder här.

Paddelminne

Den här bilden är inte tagen på Sandskär, det ser ju alla. Platsen är Port Phillip Bay, dvs den stora bukten vid Melbourne, Australien. Det man ser i bakgrunden är den långa piren i St Kilda, strax utanför Melbourne. Bilden är från februari förra året.

Jag försöker paddla i en surfski – med blandat resultat. Ibland lyckades jag faktiskt ha båda benen uppe i fotstöden, och det är ju så det ska vara. Men när jag först satt mig i (på) surfskin kom jag att tänka på hur vi som barn kunde ta vara på en stock som smitit och flöt i vattnet vid Sandskär (flottat timmer låg då fortfarande förtöjt längs Grimsön) och försöka balansera på den. Har du provat det? Tala om rankt.

Och i the Bay gick jag också gång på gång runt och tog in en hel del vatten. Men en bra grej med en surfski, till skillnad från en kajak, är att det är så lätt att ta sig upp igen. Det finns ju ingen sittbrunn som man ska sticka ner benen i utan man sitter mer ovanpå farkosten med fötterna i ett fotstöd. Vi höll oss på ganska grunt vatten och det var inte alls kallt. När jag paddlade rakt mot vågorna med båda benen uppe gick det stundtals bra men så fort jag skulle svänga gick jag runt. Roligt var det, och att jag blev så genomblöt gjorde inte så mycket. Jag ska nog prova igen nån gång. Men dessförinnan hoppas jag på en bra kajaksommar i Söderhamns skärgård, runt Sandskär och dom andra öarna.

P.C. Rettigs cigarrcigarretter

I en chiffonjé i stugan på Sandskär finns en gammal låda i tunt trä märkt P.C.Rettig & Co. Gefle. Utanpå står det:
”Denna Cigarr Cigarrett är en specialitet af vår cigarrtillverkning. Gefle i April 1889. P.C. Rettig o. Co.” (Klicka på bilden så ser du).
Inuti lådan ligger diverse smågrejer som är kvar efter stugans tidigare ägare August Österlund: ett sigill med hans initialer CAÖ, ett cigarettmunstycke och nåt mer som jag inte minns just nu. Kanske är det en lackstång, några stift till en penna och en mycket liten flaska med okänt innehåll. Ska kolla nästa gång jag är på ön.

Österlund dog 1898 och sen har dessa grejer legat där i sin låda på en hylla. Mina föräldrar övertog stugan efter Österlunds döttrar 1950, och vi tog sen så småningom över efter föräldrarna. Varför sparar man alls på sånt? Slöhet? Eller tanken att lådan ju alltid legat där och egentligen inte tar så mycket plats… Fånigt egentligen. Det är som museiföremål efter personer jag aldrig träffat. Nu när jag dokumenterat lådan tar jag nog och slänger den med sitt innehåll nästa gång jag kommer till stugan.

Lockets insida ser ut så här, se övre delen av bilden nedan. Innehållet skyddas sen av ett tunt papper som man får lyfta på för att hitta August Österlunds gamla grejer.

P.C. Rettig & Co var ett handelshus med rederi, skeppsbyggeri och tobaksfabrik. Gefle Dagblad skriver: ”Rettigs tobaksfabrik grundades 1809 när Pehr Christian Rettig tillsammans med Carl Brelin fick privilegium för tobakstillverkning och snart dominerade svensk tobaksmarknad. Känd för piptobaken Gefle Wapen som i Fänriks Ståls sägner citeras: ”Jag rökte Gefle Wapen och hade sjöskumspipa”.
Snusproduktionen steg kraftigt från 1840-talet, cigarrtillverkningen började 1841 och på 1890-talet kom cigarretten.” Läs mer hos Gefle Dagblad här.
Jag är ingen rökare så jag får ju läsa på lite. Hos Wikipedia hittar jag: ”Cigarill, även kallad cigarrcigarett, är en minimerad variant av en cigarr. De tillverkas på samma sätt och är ofta smaksatta med exempelvis vanillin. Cigariller är öppna i båda ändarna och behöver därför, till skillnad från cigarrer, inte snoppas innan de röks. En ask innehåller oftast 10 stycken cigariller.”

Surprise silverpoler-vätska med mera

Här lite fler gamla grejer som jag hittat i stugan på Sandskär.

På ett gammalt lock till en fyrkantig plåtburk, som tydligen en gång innehållit kex, har jag lagt en liten flaska silverputs – Lagermans Silver poler-vätska – en burk ugnsvärta och en liten burk utan lock som det står Vega buteljlack på.

Hur gamla dom här grejerna är vet jag inte. Gissningsvis kan i varje fall den lilla flaskan och burken med buteljlack vara kvar från tidigare ägare av stugan, dvs från före 1950.

Baksidan av flaskan ser du på bilden härintill.
Den lilla flaskan är till ungefär 1/3 full med en trögflytande vitaktig vätska. Jag tänker inte prova att putsa med vätskan. Har inget silver här att prova på förresten.

På det fyrkantiga locket, som jag lagt sakerna på, kan man fortfarande skönja orden: ”Svenska Kexfabriks Aktiebolag Stockholm” och ”Varumärke Örn-kex” och så en bild på en örn.

Som vanligt lite större bilder om du klickar på dom.

Spänt läge

Jag tryckte, pressade och drog, jag vred och vände, jag svor och slet. Jag ringde till K hemma i Stockholm som i telefon försökte förklara hur man skulle göra för att lossa en hårt åtdragen spännrem där vi vinterförvarat kajakerna under ett takutsprång. ”Dra ut så den står rakt ut, tryck där och där…” Det gick inget vidare – varken förklarandet eller lossandet.

Nej, tänkte jag, det är visa som gäller.
”Show, don’t tell!” som det brukar stå i råd till dom som vill skriva skönlitteratur (som jag).
Så vad gör man? Jo förstås: fram med mobilen och leta upp Youtube. På kuppen lärde jag mig att spännrem heter ratchet på engelska, nästan som Syster Ratched i ”Gökboet”. Så jag lyckades lossa spännremmarna och göra min kajak redo för säsongens första tur bland skärgårdens öar.

Youtube ”How to loosen a ratchet” här.
Och sen blev jag sugen på att se om ”Gökboet” (originaltitel ”One Flew Over the Cuckoo’s Nest”, 1975). Så härligt ung han var då, Jack Nicholson! Förstås – det är ju många år sen. Men vilket härligt smittande smil han hade.

 

Apropå hår

Nyss hade jag ju ett inlägg om hur man tvättade håret på Sandskär på 70-talet. Nu kommer i stället hårklippning på 70-talet i en gammal sliten lägenhet i Birkastan i Stockholm. Den argsinte är min äldste son.

img_3203_klippning75Av bilden anar man standarden i lägenheten. Gammal gasspis, liten varmvattenberedare vid diskbänken, som inte hade nån ho, man diskade i en balja. Badrum hade vi inte, det kom senare. I min andra blogg, Gabrielles blogg, har jag skrivit om den stora ombyggnad av fastigheten som gjordes – med kvarboende – i inlägget Ombyggnadsnostalgi här.

Lite större bild om du klickar på den.

Skopscoop? (2)

img_3005_skopa160928Nån gång tidigare har jag bloggat om dom i dag så ovanliga skoporna. Vattenhink med skopa är tydligen inte inne längre. Alla har väl rinnande vatten även i sina sommarstugor. Inte jag. I varje fall inte än. Vi får väl se hur det blir framöver. Kanske t.o.m. gamla Sandskärsstugan en dag blir mera up-to-date.

I dag gick jag iväg med en del grejer att lämna till Stadsmissionen och på väg ut därifrån blev jag stående framför en hylla och bara gapade: en skopa! En riktigt gammaldags emaljerad grej med handtag och krok. Den är förstås begagnad och inte i helt toppskick, men ändå. Det blev affär.

Mina senaste skopor – före den här gamla godingen – köpte jag i Melbourne häromåret. Dom finns med på bild här.