Lite av favoritverktyg hos oss på Sandskär. Kallas papegojnäbben eller ibland – mer prosaiskt – knipsaren. Funkar finemang att ta bort sly med om slyn (slyet?) inte börjat utvecklas till små träd. Då åker såg eller yxa fram.
Hur gammal den här är vet jag inte. På ena sidan står det först nåt smått och oläsligt, sedan Eskilstuna Sweden. På andra sidan står det No 562.
Med Bildsök på Google hittade jag en sån här som varit ute till försäljning. Där kallades verktyget grensax. Fast vi fortsätter nog att kalla den papegojnäbben.
Tänkte rensa bort innehållet i några lådor i sjöboden på Sandskär. Här ligger gammal spik, skruv och mutter med mera, som bara funnits här under en väldig massa år och som rostar alltmer. Tänkte lämna till metallåtervinning eller så. Men nej då, ”det kan vara bra att ha, man vet aldrig”. Nåja, de stör mig inte särskilt, så jag tog några bilder och stoppade in grejset igen. På magnecylasken står det Sollefteå (klicka på bilden för att se den större). Vi flyttade därifrån 1949. Hm…”den som spar, han har”.
Återkommer här med några bilder på vad sig tilldragit haver på havet under dom senaste dagarna. Flytetyg av olika slag – stora och mindre – har rört sig här på böljan den blå en bit från ”min” ö. Även nån enstaka som idkar SUP – stand-up paddling. Som gammal kajakpaddlare har jag tidigare sett med visst löje på denna nya form av paddling. Men jag har ändrat mig. Tror säkert det kan vara roligt att ta sig fram så + god träning. Fast själv håller jag mig till min lilla vita kajak.
Här kommer lotsen.
Och så finns det lättjefulla sätt att åka i skärgården, stilla och fint. Häromdan kom samma ”verandabåt” förbi med ett gäng ungdomar ombord och musik av typ ”dunka-dunka” på hög volym. Dom stannade och badade, dök och hoppade i, vid en av småöarna här utanför. Dom här på bilden nedan var betydligt stillsammare. Åkdonet har jag inte sett här tidigare somrar.
Fin båt dom har, dom här på bilden ovan! Den ser ut som den gamla fiskebåt vi brukade köpa strömming av på 50-talet. När strömmingsbåten kom tog vi med en plåtbalja för strömmingen och rodde ut till fiskebåten och handlade. Och så har vi tjejen som håller på med SUP.
Den här gamla smörbyttan hittade jag vid mina utgrävningar bland gamla grejer som samlats i skafferiet i stugan. Den glaserade ljusa insatsen packade man full med smör, och så fyllde man den oglaserade nederdelen med kallt vatten och la på locket. Så höll sig smöret rimligt kallt när man ställde fram det för måltiden. Vi hade ingen kyl på den tiden utan använde källaren.
Länsmuseet Gävleborg skriver: ”Smörasken troligen prod mellan 1910 och 1940. Insatsen glaserad, i övrigt oglaserat lergods. Smörasken stämplad även med ordet KYLO, både undertill samt på locket.” Bobergs Fajansfabrik i Gävle var tillverkaren. Se vidare Länsmuseet Gävleborg här.
”Det mest fashionabla spel för dagen” står det på den lilla foldern till det här spelet – Trumf Halma för 2:ne spelare – som finns i stugan på Sandskär. Utgivare var A.E. Jacobsson & Co, Drottninggatan 29 A, Stockholm.
På baksidan av foldern med reglerna står det: Knut Wiberg, Stockholm. Pås- & Kartongfabrik samt Accidenstryckeri. Min gissning är att spelet är från tiden omkring förra sekelskiftet eftersom man stavar på gammaldags sätt i foldern. 1906 kom det en stavningsreform och man började skriva ”varje” i stället för ”hvarje” o.d. Här några rader ur beskrivningen: ”För hvarje gång en spelare får hem en pjes, har han rätt till ännu ett drag. Den pjes, som kommit hem, förblir stilla å det kort hvartill den hör. Onödigt är väl att påpeka att pjeserna ej kunna fångas, utan måste hela tiden stå å skifvan.”
Accidenstryck är ”tillfällighetstryck av trycksaker av kortlivad karaktär. Till exempel visitkort, inbjudningskort och reklamblad, detta till skillnad från böcker” enl Wikipedia.
I ett annat utrymme hittade jag några små tygpåsar som troligen varit sänken till fisknät.
Lustigt att tänka sig att såna här gamla saker kan bli liggande i nåt förvaringsutrymme i stugan under många år – kanske omkring 120 år eller mer i frågan om Halma-spelet. Har inte städats bort, inte spritts ut eller lekts sönder av besökande barn eller av mina systrar och mig när vi var små … Alla ”pjeserna” finns där. Mina föräldrar tog över stugan 1950 från tidigare ägare, och sen har jag tagit över med min familj. Uppenbarligen har både mina föräldrar och jag haft samma avslappnade inställning till det här med att röja undan efter dom som bott i stugan tidigare. Det beror väl dels på inställningen ”äsch det där får ligga kvar så länge, tar ju inte så mycket plats” (och sen rullar åren på), dels på en motvilja mot att slänga saker som påminner om gamla tider. Fast dom små stenpåsarna fick försvinna faktiskt. Klippte upp och släppte stenarna fria och slängde dom gamla murriga påsarna. Hm… tänker efteråt att jag ju kunde ha kollat med Söderhamns museum först om dom ville ha sänkena. Men tanken kom för sent.
I stugan på ön finns ett förvaringsutrymme under trappan upp till dom två sovrummen. Där finns min mammas väska med målargrejer. Tuber med oljefärg och akryl, ett par lådor med väl använda vattenfärger/täckfärger i kakor, flera penslar. Vemodigt att plocka bland allt detta. Saknad förstås. Och så tanken på hur mycket hon ville. Måla, skapa, bli bättre. Inte ge upp. Skaffa fler färgtuber, nya vattenfärger, fler penslar. Försöka igen och igen.
Och hon målade. En hel del tavlor blev det. Motiv från skärgården, från fjällvärlden, stilleben och annat. I dag finns målningarna hos hennes tre döttrar.
En av lådorna med oljefärger i tuber verkar hon aldrig ha använt. Kom hon av sig? Svek lusten, försvann drivet att måla? Var det andra händelser i hennes liv som hindrade henne? Försöker minnas vad hon sa om det.
Jag trycker lite på en del av tuberna, och jodå en del av dom verkar inte ha torkat ihop helt. Så visst, nån gång ska jag prova dom.
Det här måste ha varit ett älskat litet fat. Säkerligen köpt i Paris av mina föräldrar. Inte ville dom slänga det när det gick sönder. Och detta trots att dom faktiskt hade ett till likadant, som inte ”blivit pang” (som mitt barnbarn skulle uttrycka det). Det andra, det som inte gått sönder, har jag hemma i Stockholm.
I stugan på Sandskär förvaras det lilla franska fatet i en plastlåda märkt med ordet ”Askkoppar”, eftersom det är ett sånt. Här har bott rökare.
Varför har jag inte slängt dom här? Kanske för att dom väcker minnen av älskade människor som rökte.
Själv har jag aldrig varit rökare. Smygrökte förstås med bästa kompisen i ett källarkontor, men jag fastnade aldrig varken i tonåren eller senare. Enstaka feströkande hände men sällan, och det är länge sen.
Nu när jag plåtat askfaten skulle jag ju kunna slänga dom. Hm … ska fundera på saken.
Målning av Carl Ekström nån gång troligen på 1870-talet. I ett brev från någon av systrarna Österlund i Söderhamn (tidigare ägare till målningen, Österlund var den familj som ägde vår stuga på Sandskär innan familjen Roland köpte den) läser jag om konstnären: ”Carl Ekström, kallad Gubben Noak, var en 1-armad (?) målare, troligen ambulerande”.
Säkert skulle målningen må bra av en renovering. Det är rätt mycket gulstick i den.
Hittade följande om Carl Ekström på Wikipedia: Carl Otto Ekström, född 8 april 1836 i Skogs socken, Gävleborgs län, död 25 april 1886 i Stockholm, var en svensk författare, tidningsman och målare. Ekström gav ut ett antal böcker och tidskrifter med för sin tid uppskattade skildringar ur det norrländska skogs- och jägarlivet, ibland under signaturen Gubben Noach.
Nån som känner till nåt mer om Carl Ekström och kanske sett nån tavla av honom? Jag hade med en annan i Gabrielles blogg tidigare i inlägget Vinterbilder här.
Den här bilden är inte tagen på Sandskär, det ser ju alla. Platsen är Port Phillip Bay, dvs den stora bukten vid Melbourne, Australien. Det man ser i bakgrunden är den långa piren i St Kilda, strax utanför Melbourne. Bilden är från februari förra året.
Jag försöker paddla i en surfski – med blandat resultat. Ibland lyckades jag faktiskt ha båda benen uppe i fotstöden, och det är ju så det ska vara. Men när jag först satt mig i (på) surfskin kom jag att tänka på hur vi som barn kunde ta vara på en stock som smitit och flöt i vattnet vid Sandskär (flottat timmer låg då fortfarande förtöjt längs Grimsön) och försöka balansera på den. Har du provat det? Tala om rankt.
Och i the Bay gick jag också gång på gång runt och tog in en hel del vatten. Men en bra grej med en surfski, till skillnad från en kajak, är att det är så lätt att ta sig upp igen. Det finns ju ingen sittbrunn som man ska sticka ner benen i utan man sitter mer ovanpå farkosten med fötterna i ett fotstöd. Vi höll oss på ganska grunt vatten och det var inte alls kallt. När jag paddlade rakt mot vågorna med båda benen uppe gick det stundtals bra men så fort jag skulle svänga gick jag runt. Roligt var det, och att jag blev så genomblöt gjorde inte så mycket. Jag ska nog prova igen nån gång. Men dessförinnan hoppas jag på en bra kajaksommar i Söderhamns skärgård, runt Sandskär och dom andra öarna.
I en chiffonjé i stugan på Sandskär finns en gammal låda i tunt trä märkt P.C.Rettig & Co. Gefle. Utanpå står det:
”Denna Cigarr Cigarrett är en specialitet af vår cigarrtillverkning. Gefle i April 1889. P.C. Rettig o. Co.” (Klicka på bilden så ser du).
Inuti lådan ligger diverse smågrejer som är kvar efter stugans tidigare ägare August Österlund: ett sigill med hans initialer CAÖ, ett cigarettmunstycke och nåt mer som jag inte minns just nu. Kanske är det en lackstång, några stift till en penna och en mycket liten flaska med okänt innehåll. Ska kolla nästa gång jag är på ön.
Österlund dog 1898 och sen har dessa grejer legat där i sin låda på en hylla. Mina föräldrar övertog stugan efter Österlunds döttrar 1950, och vi tog sen så småningom över efter föräldrarna. Varför sparar man alls på sånt? Slöhet? Eller tanken att lådan ju alltid legat där och egentligen inte tar så mycket plats… Fånigt egentligen. Det är som museiföremål efter personer jag aldrig träffat. Nu när jag dokumenterat lådan tar jag nog och slänger den med sitt innehåll nästa gång jag kommer till stugan.
Lockets insida ser ut så här, se övre delen av bilden nedan. Innehållet skyddas sen av ett tunt papper som man får lyfta på för att hitta August Österlunds gamla grejer.
P.C. Rettig & Co var ett handelshus med rederi, skeppsbyggeri och tobaksfabrik. Gefle Dagblad skriver: ”Rettigs tobaksfabrik grundades 1809 när Pehr Christian Rettig tillsammans med Carl Brelin fick privilegium för tobakstillverkning och snart dominerade svensk tobaksmarknad. Känd för piptobaken Gefle Wapen som i Fänriks Ståls sägner citeras: ”Jag rökte Gefle Wapen och hade sjöskumspipa”. Snusproduktionen steg kraftigt från 1840-talet, cigarrtillverkningen började 1841 och på 1890-talet kom cigarretten.” Läs mer hos Gefle Dagblad här.
Jag är ingen rökare så jag får ju läsa på lite. Hos Wikipedia hittar jag: ”Cigarill, även kallad cigarrcigarett, är en minimerad variant av en cigarr. De tillverkas på samma sätt och är ofta smaksatta med exempelvis vanillin. Cigariller är öppna i båda ändarna och behöver därför, till skillnad från cigarrer, inte snoppas innan de röks. En ask innehåller oftast 10 stycken cigariller.”
Arundo 