Om nödåren – boktips

För några år sen skrev jag om dokumentären ”Ett satans år” från 1977 av Hans Villius och Olle Häger som jag sett på SVT Play då sent omsider. Filmen handlar om nödåret 1867. Bloggade om den här. Sen dess har jag läst ”Svälten. Hungeråren som formade Sverige” av Magnus Västerbro som 2018 belönades med Augustpriset i kategorin facklitteratur. Boken handlar om åren 1867-1869 då det var missväxt i vårt land och Sverige var ett av Europas fattigaste länder. Det är ju omkring den tiden som emigrationen till Nordamerika började.

Dessa nödår är i dag till stor del bortglömda, och det är förstås alldeles utmärkt att Västerbro nu så utförligt berättar om tiden, levandegör skeenden genom enskilda människoöden m.m. En mycket intressant och välskriven bok!

”1860-talets Sverige var ett land där en stor del av befolkningen var utfattig och levde i fullständig misär” skriver Västerbro. Dessutom ansåg man från politiskt håll att om man gav hjälp till fattiga skulle det bara göra dom lata, passiva och bortglömda. När man så småningom insåg vidden av nöden var det redan i stor utsträckning för sent. Tiotusentals människoliv krävdes och ”stora delar av Sverige sargades i grunden” som Västerbro skriver.

Det var alltså extremväder även på den tiden, långt innan man börjat tala om ”climate change” pga mänsklig verksamhet. 1867 var tydligen extremt kallt och snö och is låg kvar länge, långt in i juni. Det var därför svårt att komma fram med matförråd via fartyg upp efter Norrlandskusten. ”När den första båten lyckades ta sig in till Söderhamn var alla butiker i staden sedan länge länsade på allt som gick att äta – ”i affärerna fanns bara brännvin och krinoliner”, mindes en man som var där – och trängseln var stor när båten äntligen kunde lägga till. Somliga människor stod inte ut med att vänta utan klättrade ombord och slet till sig fartygets avskrädeskorgar och började äta direkt ur dem.”

Tajgafästingen på gång – uppdaterat

Förra året samlade Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, in fästingar bl.a. från norr om Dalälven. Insamlingen pågick till 31 oktober 2018. Vi var på Sandskär rätt mycket och fångade ett ganska stort antal fästingar som vi plockade från oss själva och från en hund på besök. Det blev många kuvert med fästingar till SVA. Men dom som vi fick tag på var nog vanliga fästingar, inte den här arten som kallas Tajga och som är extra farliga. Dom vi tog såg ut som vanliga fästingar.

Tyvärr visar förra årets insamling att Tajgafästingen är på gång alltmer. Den kan bl.a. sprida en farligare variant av TBE-virus. På SVA:s sida skriver man så här:
”Tajgafästingen är inte en ny art för Sverige, men etablerade populationer har tidigare bara hittats i områden längs Norrlandskusten. Från insamlingen 2018 har SVA fått in ett 20-tal tajgafästingar från norrländska kommuner både vid kusten och från inlandet. Fynden från inlandskommunerna ger indikationer på att tajgafästingen troligen har spridit sig till nya områden för Sverige.”

Insamlingen fortsätter nu – med start i dag 2 maj och pågår till 31 oktober.

Uppdatering 1) den 21 maj:
OBS! 
Ser nu att årets insamling gäller Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Det står också att ”Fästingen får gärna ha suttit på tama eller vilda djur, människa eller hittas fri i miljön.” På Sandskär slipper jag alltså samla och skicka in som jag gjorde så flitigt sommaren 2018. Men ta dom otäcka krypen ska jag förstås och ta livet av dom med en brinnande tändsticka eller nåt… jag som normalt är en sån djurvän.
Dessutom ska jag spana efter ovanliga fästingar – se Uppdatering 2) nedan.
Resten av den ursprungliga texten får stå kvar här under Uppdatering 2. Kanske nån från insamlingslänen 2019 tittar in här.

Uppdatering 2) den 23 maj:
OBS! Nya anvisningar: Insamling av ovanliga fästingar!
Ta en bild och skicka in till SVA fasting@sva.se. Spara fästingen i frysen. Svar kommer från SVA per e-post om vad du ska göra med fästingen. Läs här.
Insamlingen av ovanliga fästingar vänder sig till personer i hela Sverige och kommer att pågå t.o.m. 31 maj 2020.

Obs Viktigt att man inte skadar fästingen. Man ska inte fånga den genom att klistra en tejpbit rakt på den för då är den svår att få loss utan att gå sönder för den som ska undersöka den sen på SVA. Vi gjorde ofta så här: om fästingen levde och kröp omkring fångade vi den och la den i en liten glasburk och ställde i frysen (djurplågeri?) med locket på ordentligt ett tag och så kunde man sen förpacka den väl i Gladpack och tejpa ihop paketet och posta i ett kuvert sen. SVA rekommenderar t.o.m. dubbla plastpåsar. Fästingarna är duktiga på att smita. Men har dom varit i frysen ett tag brukar det gå att packa in dom sen.
På dom bara! Fånga och skicka in!

Om Tajgafästingen och hur man gör för att skicka in fästingar kan du läsa här.
Karta över resultatet av insamlingen 2018 kan du se här.

Hälsingland

Vad sägs om lite musik?
Varför inte låten ”Hälsingland” , text och musik av Tomas Andersson Wij?
Så här står det om låten: ”Sofia Karlsson gästar SVT:s program ”Tomas Andersson Wij spelar med…” och framför programledarens egen komposition. Programmet sändes 22 april 2016″. På Youtube här.

Jag blir varm i hjärtat av sånt här. Av Sofia Karlssons härliga röst och av hur låten framförs. Men så har jag ju också en stor del av mitt hjärta däruppe i Södra Norrlands kustland. Och för den som inte riktigt vet: Hälsingland är ett av Sveriges allra vackraste landskap. Så det så!

”Ett satans år”

Svältens år 1867 – det sista stora nödåret i Sverige. Medeltemperatur över året var 5 grader kallare än normalt. Vintern, snön och isen höll sig kvar länge. Uppe i övre Norrland höll isarna att köra på en bit in i juni. Människor hungrade och frös, många gick under.

Genom det skrivprojekt jag håller på med intresserar jag mig för Sverige under 1800-talets andra hälft. Ibland googlar jag runt efter händelser som rör den tiden. I dag hittade jag en dokumentär av Hans Villius och Olle Häger som handlar om det fruktansvärda nödåret 1867 i delar av Norrland som Norrbotten, Ångermanland, Västerbotten och Gävleborg. Filmen sändes på tv 28 december 1977. Länge sen! Nu ligger den kvar till 28 mars i år enligt sidan. Jag hade inte klart för mig att gamla program kan ligga kvar så där länge. Men bra det! Jag såg nog inte filmen 1977, hade småbarn då och mycket tv-tittande blev det inte.

Nu tog jag upp filmen på datorn och satt klistrad i 43 minuter. En historia om verkligt fruktansvärd nöd och lidande just detta ”svältens år 1867”. Svårt att förstå hur långt det gick, att familjer hungrade och frös ihjäl, att man faktiskt lagade till och åt sånt som kohud och stekte och åt läderskor. Och söderut startade man insamlingar både i Sverige och i andra europeiska länder för att sända nödhjälp till Norrland. En tid långt borta. Många av dom som hade turen att lyckas få ihop pengar till resan gav sig av till det stora landet i väster den tiden.

”Ett satans år” kan ses till 28 mars 2017 och finns här.

Oj då!

Läser i Hela Hälsingland att Dragon Gate, som ligger efter E4 nära Dalälven, ska öppna! Det var värst. Jo jo, det har gått några år. Först låg där ett hotell som hette Älvkarlen, byggt vid mitten av 1980-talet, men det gick i konkurs bara ett par år efter starten. Sen var byggnaden flyktingförläggning ett tag innan nya kinesiska ägare (en myggmedelstillverkare) köpte alltihop och började bygga nytt och kinesiskt. Med varierande resultat tydligen. Byggnadsarbetarna fick uselt betalt och man arbetade under en del riskabla förhållanden. Vi som farit förbi där lite då och då dom här åren har ju undrat lite över hur hotellet kan stå outnyttjat så där år ut och år in. Omkring 10 år har gått, läser jag. Men myggmedelskillen har gott om pengar tydligen.

Det ser rätt märkligt ut med ett kinesiskt bygge mitt i det svenska landskapet med tall- och granskog. En gång för flera år sen stannade vi och åt där på kinesrestaurangen. Det var faktiskt inte särskilt bra, så vi har inte provat igen. Men det kan ju ha blivit bättre sen dess. Och så fanns det då en stor affär med en massa olika grejer. Intressant att Dragon Gate öppnar nu (om det nu verkligen gör det… Har hört det där förr). Ska titta lite extra nästa gång vi far förbi. Kanske t.o.m. stanna och ta en titt. Äta? Hm, vi får se.

Strax efter att man passerat Dragon Gate på sin väg norrut på E4 kommer man till bron över Dalälven. Älven är härligt bred och fin där. Vacker utsikt åt båda hållen. Och i mitt stilla sinne brukar jag glädjas åt att nu…nu…nu…är jag strax i Norrland igen. Förr brukade jag ibland hojta ett hurra eller nåt sånt när vi var mitt på bron, men det uppskattades inte alltid av ev icke-norrlänningar som satt i bilen. Så nu tar jag det tyst för mig själv istället. Att rätta sig efter Dalälven för att pricka in var Norrlands södra gräns går är förstås ingen helt korrekt indelning av landet, men lite ungefär så nånting är det väl – i alla fall. I dagligt tal.

Här några artiklar om Dragon Gate:
Noll betalande gäster på tio år, Arbetarbladet, artikel från 2013, här.
Livsfara, rockshow och ”Sveriges sämsta bygge” – här är historien om Dragon Gate, Hela Hälsingland, artikel från sept 2016, här.
Klart – Dragon Gate får öppna och ta emot gäster, Hela Hälsingland, artikel från dec 2016, här.

Om klampare och stabbar

Ostman-karlFör ett tag sedan bloggade jag om olika yrkeskategorier och arbetsuppgifter vid ett sågverk förr i tiden (scrolla ner lite så hittar du inlägget ”Såg vid såg”). En uppmärksam släkting påminde mig om en kategori som inte stod med där: stabbläggare. Det var dom som hade till uppgift att stapla virket på brädgården.

Jag har också hittat ordet klampare. Virkessortering kallades för klampning och dom som utförde jobbet var klampare. Ofta var klamparen tydligen en arbetsförman på brädgården, nån som basade över sorteringen. På bilden ses en klampare. Fotot är från omkring 1900, hittade det på webben.

På axeln hade klamparen en kudde som han kunde balansera bräderna på när han sorterade virket på brädgården. Sedan var det stabbläggarens uppgift att stapla virket uppe på den kanske så småningom omkring 6 m höga stabben. På nån sida hittade jag följande om stabbläggarna: ”Stabbläggarna  hade det  hårdaste  och  mest  riskfyllda  arbetet  och hörde till brädgårdsadeln och därför rankades de som högavlönade inom sågverksindustrin.”

Kommer att tänka på att jag själv var en annan sorts klampare när jag var liten. Jag klampade när jag var arg. Inte klamp klamp på stället utan jag gick och klampade. Var väl 4-5 år nånting. Det hände att några av dom vuxna skrattade åt mig, minns jag. Nån gång härmade nån i sällskapet min knäande ”klampgång”, och tänk så roligt det blev då, då! För dom. Minns inte så mycket från tillfället, men känslan minns jag. Inte ett bra sätt att få mig mindre arg.  Säkert ingen illvilja från dom vuxnas sida, men rätt dumt och tanklöst, tycker jag nog. Ordet kränkt fanns inte på den tiden, eller i varje fall inte i såna sammanhang.

Jag klampar inte längre när jag är arg. Har andra sätt att avreagera mig på som att ta en rask promenad, lyssna på musik på hög volym eller nåt sånt. Ofta hjälper det, men det beror ju lite på vad det handlar om. Ilska över feltänkta beslut om ny tunnelbana i Stockholm (den s.k. Gula linjen) eller förslag om klunsiga stora ”lådor” i känsliga miljöer i Stockholm (det nya Nobel centret) hjälper det inte mycket mot. Men eftersom Arundo är min snälla blogg får den som vill läsa ev ilskna inlägg om sånt titta på min andra blogg istället, Gabrielles blogg.

Såg vid såg

Försågare, förkantsågare, hjelpkantsågare, kantgossar, timmersorterare, eldare, hjelpeldare, plankskjutare, påhakare, bakoskjutare, ribbskjutare, machinist, timmerafhakare, smörjare.
Det var funktioner som behövdes bland arbetarna på ett sågverk på 1870-talet. Vad arbetsuppgifterna innebar –  vad man som arbetare förband sig att göra – framgår av det första kända kontraktet vid sågverket i Marma daterat 12 april 1877.  Bland arbetarna ingick även kvinnor och barn som hade de enklare uppgifterna. Säkert var det ett slitsamt jobb på sågen. Hittar uppgifterna i ”Boken om Marmaverken” som utkom 1993. Mina föräldrar, som då bodde i Marmaverken, var med i redaktionskommittén.  img073

Vilka tider det var för Söderhamnsbygden under sågverksepoken! Särskilt mycket expansion verkar det ha varit omkring 1800-talets mitt, men det räckte även en bit in på 1900-talet. Det fanns arbeten, människor sökte sig till bygden. Hur mycket befolkningen ökade den här tiden har jag inte hittat än, kanske kompletterar med det senare. Verkligen en intressant tid. Och, måste man väl säga, tyvärr rätt stor kontrast mot hur det ser ut i dag i Söderhamn med omnejd. Men för all del, rätta mig om jag har fel!

”Sågverksindustrin i Söderhamnsdistriktet var vid förra sekelskiftet Sveriges största. Det fanns 12 ångsågar mellan Söderhamn och Ljusne” läser jag på en sida hos Sandarne Kult, Sandarne Kultur och Historiska Förening.
Sidan hos Kult har du här.
I Söderhamnsfjärden låg flera sågverk – som Mariehill, Grundvik, Långrör och Källskär.

I Ny Teknik skriver man om en nyutkommen bok om sågverkens historia. De norrländska sågverkens utveckling 1850-1950 beskrivs som ”upp som en sol och ner som en pannkaka”. Man skriver också om konsten att såga timmer. Ny Teknik här.
En bok om Mariehill har publicerats tidigare i år, ser jag: ”Mariehill 1535-1933”. Hittade en artikel hos Hela Hälsingland här.