Vindkraft i skarpt läge

I ett blogginlägg för en tid sen skrev jag om förslaget att bygga ett stort antal höga vindkraftverk i havet strax öster om Storjungfrun – istället för betydligt längre ut till havs. Hur kan man alls överväga en sån anläggning med tanke på att Storjungfrun och den maritima miljön omkring ön är naturreservat sen 2013? ”Varför kastar man bort pärlan?” skrev jag i inlägget som du kan läsa här.

Nu är det skarpt läge för vindkraften.
WPD:s ansökan för Storgrundet vid Storjungfrun och SveaVinds ansökan för Utposten 2 utanför Granön/Trollharen har kungjorts. Ansökningarna ska nu behandlas i Mark- och Miljödomstolen.

Vem som helst kan lämna synpunkter. Man kan ju fundera över hur kusten och skärgården påverkas av dessa stora anläggningar. Vad blir effekterna för djur och natur? Vad händer med turismen i området? Och kommer värdet på sommarstugan, för den som har en sån, att gå ner om dessa stora anläggningar byggs i närheten?
Vad tror du? Vad tycker du? Gör din röst hörd.

Utposten 2
Märk din skrivelse med Mål nr M3133-20 ”Utposten 2”
Dina synpunkter ska vara Mark- och mijödomstolen tillhanda senast 24 september. Maila till mmd.ostersund@dom.se

Storgrundet
Märk din skrivelse med Mål nr 1569-21 ”Storgrundet”.
Dina synpunkter ska vara Mark- och mijödomstolen tillhanda senast 12 oktober. Maila till mmd.ostersund@dom.se

Den här bilden har jag haft med i bloggen tidigare. Nu när jag ser den igen kan jag inte låta bli att tänka på hur utsikten skulle ändras med en massa vindkraftverk i fonden. Fotot har jag inte tagit själv. Bilden finns hos Länsmuseet Gävleborg. Fotot togs 24 september 2013. Så här står det på sidan hos Länsmuseet Gävleborg:
Storjungfrun. Panorama över ett livligt hav dokumenterat av en tålmodig fotograf medan de kyliga vindarna svepte in över stranden. Foto: Mats Lundblad, AME Intermedia. Ref.nr: P9244718. Som vanligt: klicka på bilden för att se den större.

Sorglig läsning

Att min gamla hemstad Söderhamn även kallas för Knarkstaden visste jag inte. Stor artikel i DN om många ungdomars tidiga död av en överdos i den lilla staden på ostkusten. Länk nedan.

Jag har inte bott i Söderhamn på många många år. Men jag bodde där som barn och hela min skoltid – från 1:an i Centralskolan (numera Norrtullsskolan) tills jag gick ut sista ring, RIVma, i Högre Allmänna Läroverket som det lite storstilat hette då (numera Staffanskolan).

Mina föräldrar bodde kvar i Söderhamn eller strax utanför länge, och när dom bodde där kom vi till stan även vintertid. Firade jul hos dom m.m. Sen länge har vi sommarstuga på ön Sandskär och nu kommer vi ill Söderhamn flera gånger den tid av året vi kan vara i stugan.

Jag har en del av mitt hjärta i Söderhamn. Kanske är det så för många: den plats där man vuxit upp betyder något särskilt. I varje fall om den platsen är förknippad med positiva minnen.

Det är djupt sorgligt och upprörande att nu läsa om hur missbruk av droger dödar unga i Söderhamn. Varför sker det? Vad finns det för djupgående förklaringar till det? Hopplöshet och bristande framtidstro nämns i en kommentar till DN-artikeln. Är det så? Och hur ska man i så fall råda bot på det?

Vill så starkt att det ska gå bra för staden Söderhamn och för alla som bor där. Hoppas man tar i med ordentliga krafttag nu när frågan om Söderhamn som Knarkstad så tydligt ligger på bordet.

Artikeln i DN ”I ”knarkstaden” har 34 mist livet av missbruk de senaste nio åren” har du här (hoppas den inte ligger bakom betalvägg).

En kväll i juli

Det hade varit en mycket het dag: ca 28 grader i skuggan och 22-24 i vattnet. Bilden är tagen vid 8-tiden på kvällen den 15 juli.

Plötsligt blåste det upp, hårda vindar kom från sydost/ost. Himlen var dramatisk och det kändes hotfullt. Vi tänkte att nu kommer både regn och kraftig åska över oss. Skyndade oss att ta in tvätt och badlakan från strecket, fälla ihop parasollet, ta in dynorna från trädgårdsmöblerna… Spanade på himlen och hukade oss inför ovädret som snart skulle komma. Det var lite som om allt väntade, småfåglarna försvann och gömde sig nånstans. Fast måsarna brydde sig inte. Och nåt oväder kom inte alls. Varken regn eller åska. Det klarnade upp och blev en fin kväll.

Vädret är verkligen märkligt ibland. Och vid såna här tillfällen kan jag inte låta bli att tänka att det vi ser är effekter av den globala uppvärmningen. Oroande. Och förstås mycket mer oroande än ett enstaka sommaroväder.

Ut till midsommar

Flink I lägger till vid Tuppen i Söderhamns skärgård. Foto: Lars Brolins samling.

Den här fina bilden är med i kapitlet ”Åka till Sandskär – förr och nu” i boken Sandskär i mitt hjärta. Större bild om du klickar på den.

I boken skriver jag att det är midsommar på 1920-talet. Kanske kan det t.o.m. vara lite tidigare än så? Har för mig att kjolarna snabbt blev kortare efter Första världskrigets slut. Damen i förgrunden är Edith Rettig, en eldsjäl inom Hemslöjden i Söderhamn. Den långe mannen till vänster med en kamera i handen är Robert Rettig som tagit många bilder i skärgården.

Har du inte boken?
Du kan köpa den från mig, har ett litet lager kvar. Vad boken kostar och om hur man gör för att beställa ett ex kan du läsa på den här sidan.

Gå på bibblan!

Ja, det var ett nöje vi ägnade oss åt som barn på 50-talet och in på 60-talet. Nu ser jag att biblioteket i Söderhamn fyller 90 år. Grattis, bibblan!

Mina föräldrar läste alltid mycket och dom läste också ofta för oss barn. Antagligen varenda kväll när vi var små. En grund för vidare läsintresse lades där, och sen när vi själva kunde gå och låna på biblioteket blev det ju ännu mer läsande. Då låg biblioteket på Oxtorgsgatan (bild nedan). Jag minns hur det kändes att komma in där, det luktade på ett särskilt sätt och var alltid tyst och stillsamt. Bibliotekarien var fröken Marit Melkersson som bodde granne med oss när vi i familjen Roland bodde på Borgmästargården. Alltid vänlig och hjälpsam.

På golvet i mitt rum i vindsplanet på Pilen IV (Kungsgatan 7, det hus vi flyttade till sen och där Hemslöjden då hade sin affär) brukade jag ha staplat en hög av vinröda böcker från biblioteket. Som jag minns det var bibliotekets böcker alltid inbundna i vinrött.

Vissa författare och titlar förknippar jag fortfarande med den där tiden. Som ”Röda Nejlikan” av baronessan Orczy eller ”Döde Ned” och ”Levande Ned” av John Masefield.

Några minnen av biblioteket från senare år har jag också. Från det moderna fina biblioteket på Köpmangatan. En sommarkväll var jag där och berättade för en skara intresserade människor om min första bok, ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”. Jag visade bilder också. Min vän bästa vän Christina kom upp från Göteborg för att vara med om detta. Hon hade med sig en flaska bubbel och när vi skulle åka ut med båten till Sandskär efteråt satt vi i ruffen och skålade i bubbel. Trevligt minne!

Ett par år senare var jag på biblioteket igen och berättade om min bok nr 2, ”En flicka som heter Anna”. Då var det full vinter och jag minns min promenad från hotellet till biblioteket på kvällen och hur jag nästan blev tårögd över att se dom enorma snöhögarna. Sånt väckte ju barndomsminnen. Efter presentationen på bibblan fick jag sälja och signera några böcker, precis som efter den där sommarkvällen på biblioteket med bok nr 1.

Mina böcker… Jodå, jag har några ex kvar. Välkommen att höra av dig om du vill ha nån av dom, eller båda! Läs på separata sidor om hur man gör för att beställa:
”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”
”En flicka som heter Anna”

Bibblan har lagt ut lite info om jubileet här och med länk till en Facebooksida där det finns fler bilder. Bl.a. den jag lånat här ovan.

Picknick 1918

Här är dom igen, Österlund/Norell-damerna. På picknick nånstans. Året är 1918. Några av dom känner jag igen. Gumman med vitt huckle är Lotta Österlund, född Norell och änka efter tidningsmannen August Österlund, som byggde stugan på Sandskär. Framför henne i den där roliga hatten sitter hennes syster Helfrid Norell, journalist på tidningen Helsingen i Söderhamn. Helfrid Norell nämns som en pionjär bland kvinnliga journalister och är med i boken ”Pennskaft: kvinnliga journalister i svensk dagspress 1690-1975” av Margareta Berger. Hon har fått ett eget inlägg i bloggen. Läs det här.

Bakom Lotta i sitt vita huckle står dottern Elin. Kvinnorna längst till höger är Lydia, dotter till Augusts första hustru och alltså halvsyster till dom övriga systrarna Österlund. Lydia gifte sig med textilarbetaren Axel Wattkin och dom bodde i Lund. Bredvid Lydia och med handen lyft för att dricka kaffe sitter Essan Österlund. Kvinnan i mitten som håller ett brödfat i plåt i knäet och ser in i kameran tror jag är Anna Österlund, men jag är inte säker. Även hon var gift. Hennes man hette August (Aggi) Kronbäck och dom bodde i Västervik. Övriga döttrar Österlund – Augusta, Essan, Elin, Tora och Signe – var ogifta. Mer om familjen Österlund kan du läsa i min bok ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”.

Uppdatering 24 augusti: Har letat lite vidare bland vem som är vem av dom här kvinnorna. Nu tänker jag att hon som står längst till vänster kan vara Anna Österlund gift med Aggi Kronbäck och att kvinnan med brödfatet kan vara den näst yngsta dottern i familjen, Tora, tio år yngre än Anna.
Hm… hur viktigt är det här egentligen? Vet inte. Tänker att om nån sentida släkting till människorna på bilden råkar komma in och läsa här så kanske hon eller han känner igen nån och vet vem som är vem.

Skrakar samarbetar

Mot slutet av sommaren eller i början av hösten ser vi ofta skaror av skrakar som drar förbi på vattnen omkring ön. Förut har jag trott att det var nån sorts ”tonårsträffar” som pågick men så är det inte alls. Skrakar samlas vid den här tiden på året för att fiska tillsammans. Dom kan lägga sig på rad en bit ut från stranden och sen driva småfisken framför sig in mot land och fiska så mycket dom kan.

Så här skriver man på en sida på webben som handlar om Storskraken, Mergus merganser: ”I september börjar de olika kullarna slå sig tillsammans i stora flockar. Mest kända samlingsplatsen är sjön Roxen i Östergötland och Åsnen i Småland där man observerat flockar på uppemot 25.000 individer. Genom en form av kollektivt fiske driver dessa flockar fiskstim in på grunt vatten för att där lättare komma åt att fisken.”

På samma webbsida står det också: ”Namnet storskrake nämns första gången ca. 1749 men kan nog vara äldre. ‘Stor-‘ kommer av att arten är den största av de tre skrakarna i Sverige. Storskraken har även kallats för bara skrake, skräcka, fiskand, drivfågel, körfågel och vrakfågel.” Sidan hittar du här.

Linköpings fågelklubb som räknat skrakar i Roxen skriver 2006: ”De senaste åren har 4 000 – 8 000 storskrakar rapporterats. Detta är en minskning jämfört med det antal fåglar som rastade i Roxen speciellt under åttiotalet, då mer än 20 000 rastande storskrakar rapporteras. Även under sjuttiotalet och det tidiga nittiotalet fram till 1997 rapporterades ca 10 000 fåglar årligen.”

Skrakar har varit med på bild i bloggen flera gånger tidigare om jag minns rätt. En fin bild har du här. Och som vanligt: klicka för större och klarare bild.

På SLU:s Artportalen kan man se att den 13 augusti var det 35 storskrakar som rastade på Stenöorn. Och två dar tidigare rapporterades från Grimsön 37 st: ”4 ad + 33 juv födosökande i grupp (Tuppviken)”. Artportalen har du här. Färdigskrakat för den här gången.

Bastuflotten

En bastu på en flotte som dras ut en bit ut på djupare vatten erbjuder ordentlig hetta och så renande och svalkande bad alldeles intill. En vacker sjöutsikt får man på köpet. Jodå, det finns ett fönster därinne en liten bit ifrån den glödgande heta kaminen. Fast på bilden är inte kaminen tänd än. Bastun bara ligger där helt fridfullt i väntan på badarna. Jag provade en kväll. Det var verkligen mycket skönt, både för kropp och själ.

Sen kom det kallare väder och ett bad kändes inte lika inbjudande, trots möjligheten att bli upphettad innan. Gissar att bastun nu inte kommer att användas förrän nästa sommar. Nåja, vi får se. September kan ju bli fint… vem vet?

Fyra systrar

I familjen Österlund var det sju systrar (en av dom var halvsyster) och en bror. Här ses fyra av systrarna. Jag är inte 100% säker på namnen utom på nr 3 från vänster som är Elin och nr 4 som är Signe. Dom andra tror jag är Essan och Tora. Året är 1915. Var bilden är tagen vet jag inte. Tora var hemmadotter, stannade hemma och tog hand om sin gamla mamma. Hon var intresserad av fotografering, och bilden kan nog vara tagen med hennes kamera. Essan var banktjänsteman, Elin lärarinna på Flickskolan i Söderhamn och en tid skolans rektor. Signe var lärarinna i Umeå, Skara och vid Ateneum, ett flickskoleseminarium i Stockholm. Ingen av dom gifte sig.

Systrarnas pappa, August Österlund, byggde sommarstugan på Sandskär som vi har nu. Om den stugan, ön Sandskär och en del andra öar i den här delen av skärgården handlar min bok ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”. Mer om boken här.

När familjen Roland köpte stugan 1951 lämnade fröknarna Österlund kvar möbler och husgeråd. En del gamla kläder, hattar och paraplyer fanns också men dom lekte vi barn rätt snart slut på. Den randiga baddräkten är från Österlundarnas tid på ön. Bild på baddräkten här.

Kvar i stugan fanns också två gamla fotoalbum och dessutom en hel del lösa pappersbilder. Vid tillfälle ska jag lämna materialet till Dibis så dom kan skanna och lägga ut det på sin sida.