Att skriva om ett liv

Hur vet man om en annan människa, vad vet man? Om nån som levat långt innan man själv föddes? Hur skapar man sig en bild? Det är det jag försökt göra i min bok nr 2, ”En flicka som heter Anna”. Jag har skrivit om min morfars mor Anna Härdelin. Ett levnadsöde, en livsberättelse. En kärlekshistoria och en bok om utveckling, tankar och drömmar om en framtid. Boken publicerade jag på eget förlag tidigare i år.

Beröm och god, varm och uppmuntrande s.k. feedback har jag fått från flera håll. Inte bara från släktingar.

Nu när jag bläddrar i boken tycker jag om den själv. Får jag säga det? Eller är det ”eget beröm luktar illa”? Men jag tycker om den Anna jag beskriver eller försöker måla fram. Fast jag ju inte vet om det är rätt bild jag ger.

Jag tycker om hur hon smyger uppför den branta trappan i sommarstugan på Sandskär för att nå de fem barnens rum där deras pappa sitter och läser godnattsagor för dom. Hon ska säga godnatt och hon ska be sin alldeles särskilda aftonbön för dom. Jag tycker om när hon provar sin Delsbodräkt (på bild i förra inlägget) vid ett besök i föräldrahemmet Nordanäng i Delsbo tillsammans med dottern Cissi. Jag tycker om när hon sjunger för Cissi när dom åker ångbåt från Stockholm hem till Linköping. ”Solen glimmar blank och trind, vattnet som en spegel…” Och jag tycker om att jag har försökt ge en bild av hennes fyra småsyskon, dom som dog som mycket små i scharlakansfeber och difteri. Vem minns dom? Vem vet nåt om dom? Jag berättar om dom, jag har använt min fantasi. Det kan ha varit som jag skrivit eller det kan ha varit på nåt annat sätt.

Boken är inte en dokumentär berättelse, det är en roman.
Vill du läsa den? Köp den i bokhandeln i Söderhamn eller Hudiksvall eller beställ den direkt från mig. Se sidan ”En flicka som heter Anna”.

Delsbodräkten

I boken ”En flicka som heter Anna” är Anna vid ett tillfälle på besök i sitt föräldrahem Nordanäng i Delsbo. I den stora klädkammaren hittar hon sin Delsbodräkt och tar den på sig till sin lilla dotter Cissis förtjusning. Anna är så glad att dräkten fortfarande passar. Hon har fött fem barn men har kvar sin slanka figur.

Fascinerande nog finns dräkten kvar. En av mina sysslingar har den och skickade mig bilder på den. En solig decemberdag la hon ut klädesplaggen på en klippa i trädgården och fotograferade dom. Tack, Susanne!

Historiska vingslag förstås för mig som ju intresserat mig för klädernas ägare och skrivit en bok om henne. Förstås också intressant att få en uppfattning om hur finlemmad hon var, flickan som hette Anna.

Att folkdräkten inte är i tip-top-skick är ju inte så konstigt med tanke på att det är ganska så gamla grejer det här. Gissningsvis är dräkten från sent 1870-tal. Anna Härdelin var född 1857 och kanske hade hon dräkten när hon var i tjugoårsåldern?
Vill du veta mer om boken ”En flicka som heter Anna” så klicka på bilden vid ‘Min nya bok’ i högerspalten.

Läs mer om Delsbodräkten på en hemsida om Sveriges folkdräkter här.

Att ”bli munnen”

Efter att ha handlat inne i stan går vi med våra matkassar ut till båten som ligger vid en av Båtklubbens långa bryggor. En äldre man  ska också ut på bryggan. Han ska skänka bort några orangefärgade markeringsbojar, s.k. garnblåsor, till nån som har sin båt därute.  Han säger att han slutat fiska nu så han behöver inte dom små bojarna längre. Stugan på ön har han sålt men båten har han kvar. Jag känner igen honom lite, eller i varje fall så mycket att jag vet vilken av båtarna som är hans. Jag säger att jag tycker om hans båt. Den är väldigt fin. En öppen motorbåt, vit, klinkbyggd. Och så säger jag att vi har stuga på sydsidan av Sandskär. Roland, säger jag. ”Ja, och din pappa minns jag ju väl. Han var en trevlig person. Och boken har jag ju läst”, säger mannen och tittar på mig med glada ögon.

Det värmer mig i hjärtat att en del människor i den lilla staden fortfarande minns min pappa och min ”gamla” familj – familjen Roland, vi som bodde först i Borgmästargården och sen i hörnet Skolhusgatan/Kungsgatan, mitt emot Sparbankshuset. Min pappa drev advokatbyrå i stan och kände mycket folk där. Så att några fortfarande minns honom är kanske inte så konstigt. Men det ger en trevlig känsla hos mig.

Och så är det förstås roligt att höra att den gamla farbrorn har min bok ”Sandskär i mitt hjärta”. På Båtklubbens stängsel bredvid stora grinden där man kör in på området har jag satt upp två inplastade små anslag om mina två böcker- ”Sandskärsboken” och ”En flicka som heter Anna”. Vill du läsa om böckerna kan du klicka på bilderna ‘Min nya bok’ och ‘Min första bok’ i högerspalten.

Rubriken ovan är inspirerad av Povel Ramel och orden på hans gravsten: ”Han skapade en tonrik väv av ystra visor spunnen” – så vill jag man ska minnas mig – ja, så vill jag bli munnen!”

En dag i juni

På Sandskär i förra veckan. Två kommentarer om bilden:
1) Jadå, jag vet: plåttaket måste målas om.
2) Det ser ut att ligga två otäckt stora ormar på den stora stenen framför huset: ja, det är två otäckt stora ormar, men dom är av gummi. Inköpta i Australien för att skrämma måsarna med ute på Sandskär. Måsarna bryr sig inte om dom alls. (Vill du se ormarna lite bättre får du klicka på bilden).

I gott sällskap

Den här bilden tog jag i Söderhamns bokhandel i dag.
Bokhandeln låg tidigare en trappa upp i den s.k. Furan Gallerian. Nyligen har man flyttat till en lokal i gatuplanet på Köpmangatan 19 C, dvs lite mer bort mot det s.k. Busstorget till. Det ser mycket trevligt ut i bokhandeln. Passa på att gå in där om du är i trakten.
Och titta så fina böcker dom har!

Söderhamn för länge sen

Det här är Söderhamn för länge sen – närmare bestämt omkring 1840. Vem som tecknat bilden vet jag inte. Kanske har personen stått på Faxeholmen? Bilden finns med i boken ”Söderhamns historia” av Alfred Jensen, utgiven 1920. (Ingen vidare bildkvalitet men vill du ändå se bilden större så klicka på den).

En liknande bild finns hos Dibis, bild XBS00132. Där står bildtexten ”Utsigt af Söderhamn 1840. Efter en teckning af V.E.” Bildägare är Lars Brolin. Kanske är bilden ovan ursprungsbilden och konstnären V.E.?

Stora delar av den stad som finns i dag fanns förstås inte alls på den tiden. Enligt Jensens bok var folkmängden 1 617 personer år 1842.

Många år senare under 1880-talet gick befolkningsmängden från 7 937 år 1880 till 10 093 år 1890 (fortfarande enl Jensens bok). Om Söderhamn på den tiden och om några av dom som bodde i stan då berättar jag i boken ”En flicka som heter Anna”.

Den gamla bilden XBS00132 hos Dibis kan du se här.

Bladat i skogen

På norra sidan av Sandskär finns en anslagstavla på en kulle i skogen. Jag gick dit i dag och satte upp ett informationsblad om min nya bok, ”En flicka som heter Anna”. Bladet om min första bok, ”Sandskär i mitt hjärta”, har suttit uppe hela vinterhalvåret men såg ändå hyggligt ok ut – tack vare lamineringen. Det är  lamineringen som gör att bilderna inte riktigt går fram här, det blir blänk i bilden. Men hur boken ”En flicka som heter Anna” ser ut går ju att se på bloggen – på flera ställen till och med.