Var Anna där?

Då och då bläddrar jag och läser här och var i Lars Nylanders fina bok ”En vandring genom Söderhamns historia”. Det är en riktig guldgruva med information om personer, hus och platser.

När jag läser om gamla byggnader som klarat sig undan rivningsraseriet kommer jag på mig själv med att tänka: ”Jaha, det där huset fanns på Annas tid i stan. Hon såg säkert huset, promenerade förbi på trottoaren eller var kanske t.o.m. inne där.” Det handlar om Anna Härdelin Hjelmström som jag skrivit en bok om, en historisk roman baserad på fakta jag har om personernas levnad: ”En flicka som heter Anna”.

En byggnad som jag vet att hon och hennes man Karl var inne i är Norra Bönhuset/Equmeniakyrkan som byggnaden benämns i Nylanders bok, även om exteriören ändrats sen Annas tid. Kupolen kom till 1911. Bilden är från Nylanders bok.

I ”En flicka som heter Anna” berättar jag om hur hon och hennes man diskuterar församlingen dom tillhör – statskyrkan, dvs Ulrika Eleonora. Båda vill göra insatser för fattiga i staden men anser att församlingen inte ger dom sitt stöd.

Anna säger: ”Prästerna i Ulrika ger oss inte den ledning vi behöver” och Karl håller med: ”I Missionsföreningen verkar de mer frisinnade än i både statskyrkan och den trångbröstade Fosterlandsstiftelsen med dess kammarluftskristendom.”
Och sen gick dom båda med i den evangelisk-lutherska missionsföreningen som höll till i Norra Bönhuset.

En uppgift i Nylanders bok undrar jag fortfarande över: hur var det egentligen med bergen, Östra och Västra? Hur benämns bergen i gamla tider, på gamla kartor m.m.? Nylander skriver i sin bok att Östra Berget förr kallades Djurberget medan Västra Berget hette Hamnberget. Hur kan det vara så? Östra Berget ligger ju klart mer vid en hamn än Västra. Bloggade om det här i inlägget ”Staden mellan bergen”.

Läs mer om boken ”En flicka som heter Anna” här. Boken går fortfarande att beställa.

Mycket mat hos landshövdingen

I januari 1894 ställde man till med nyårsbal på landshövdingeresidenset i Linköping. På menyn stod: oxsvanssoppa, krustader med champinjonstuvning, inkokt lax med hollandaisesås, tryfferad kalv med legymer, sparris och potatis och som efterrätt vingelé och parfait. Låter som rätt mycket mat. Bland gästerna fanns tullförvaltaren Karl Hjelmström med hustrun Anna, nyligen inflyttade till stan med sina fem barn efter familjens alla år i Söderhamn. Det är Anna och Karl och deras barn jag skriver om i boken ”En flicka som heter Anna”.

Jag jobbade med ”Anna-boken” av och till under omkring 1½ år om jag minns rätt. Hade långa uppehåll ibland då jag inte kunde hålla på med skrivandet. Boken kom ut i juni 2017.

Nu bläddrade jag i boken och hittade det här om menyn på nyårsbalen. Jag undrar var jag fick den ifrån. Hittade jag på eller lyckades jag faktiskt leta fram menyn från 1894? Har ett vagt minne av att jag sett en bild på en meny med detta innehåll skriven med snirklig handstil. Hittar inget sånt bland filerna i datorn. Får nöja mig här med en meny från Hotel Reisen i Stockholm 1898 istället.

Lustigt det där med skrivandet och vad som är sanning och vad som är påhittat. Efteråt kan det vara svårt att veta säkert vad som är vad. I arbetet med ”Anna-boken” har jag ju haft en del källor att tillgå, inte minst dom biografiska anteckningar som hennes man Karl gjorde långt senare i livet. Ingen meny med där. Inte heller i dom avskrifter av några brev som Anna skrivit som jag har. Nåja, det kunde ju ha varit den maten dom bjöds på.

Förutom research om mat, seder och bruk, vad man läste för böcker, kvinnohistoria m.m. så grävde jag också bland uppgifter om Söderhamn i gamla tider. Det är ju en hel del ”söderhamniana” i boken och så alltså sen lite Linköping på slutet.

Vill du veta mer om boken? Titta på sidan En flicka som heter Anna.

Skrivklåda

Två böcker har jag publicerat på eget förlag: ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” (2013) och sen den historiska romanen ”En flicka som heter Anna”(2017).

Det var roligt att arbeta med dom, leta underlag, göra lite research, kontakta folk som är mer kunniga än jag på olika områden. Lars Brolin hjälpte mig t.ex. med en del bilder till ”Sandskär i mitt hjärta”. Det är många bilder i den boken, både i färg och svartvitt.

Det var mycket jobb med ”Sandskärsboken” pga alla bilderna. Gamla papperskopior i färg eller diabilder måste fixas med för att se någorlunda bra ut i tryck. Svartvita papperskopior kunde ha repor eller dammprickar som måste bort. Oj, vad jag slet! Hade god hjälp av en grafiker på tryckeriet som talade om vilka bilder som inte dög utan bearbetning. Det kunde vara sånt som att himlen på en bild var helt vit och alltså skulle flyta ihop med boksidan. ”Där måste du lägga dit lite himmel”, sa han och då gjorde jag det. Minns inte riktigt hur det gick till men jag antar att jag tog himmel från nåt annat foto och la till i Photoshop. Jobbigt men roligt också.

Vi tryckte några hundra ex av vardera boken, och sen blev det till att möblera med boklådor här hemma. En hel del har gått åt. Jag har sålt via Arundo-bloggen, bokhandeln i Söderhamn har sålt böckerna, bokhandlare på olika platser i landet har skickat beställningar som dom fått in via Bokus m.m. Några museer har skaffat sig en liten upplaga. På flera bibliotek finns böckerna också. En kväll per bok var jag förresten på biblioteket i Söderhamn och berättade och sålde böcker då också förstås. Det finns ju mycket lokalhistoria i böckerna, båda har klart samband med Söderhamn och Hälsingland.

Du är varmt välkommen att beställa nån av böckerna, eller båda, från mig. Mitt lager är inte slut än. Hur man beställer och vad det kostar hittar du på separata sidor. Bara klicka på respektive länk så kommer det fram:
En flicka som heter Anna
Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu

Och skrivklådan då?
Jo tack, den sitter i. Har ett nytt skrivprojekt på gång. Om det blir nåt i tryckt form vet jag inte än. Blir det nåt utgivet skriver jag om det här på Arundo förstås.

Om sanatorier

Dystert ämne kanske men blev inspirerad att skriva om det efter att ha läst en artikel i SvD med rubriken ”När hälsan kräver en semester från livet”. Skribenten ser en likhet med pandemin och skriver: ”Den personliga friheten är begränsad och individen är i händerna på experter – som inte har några säkra svar. Det saknas inte paralleller mellan livet under pandemin och tillvaron i det tidiga 1900-talets sanatorier.”

Boken ”En flicka som heter Anna”, som jag skrev för ett par år sen, handlar om min morfars mor och hennes liv. En sommar fick hon behandling mot sin lungsot på Ulricehamns sanatorium. Så här berättar jag om behandlingen i boken:
”SANATORIET HADE ORDNINGSREGLER som patienterna måste följa: fasta tider för uppstigning och sänggående, för måltider, liggkurer, behandlingar och promenader. Ett par gånger varje dag skulle patienten vila i friska luften i en öppen ligghall. Promenader genomfördes under särskild lunggymnastik på så sätt att man gick med armarna på ryggen uppför en backe, medan man andades in på ena foten och ut på den andra.
Två gånger om dagen fick Anna tillsammans med några andra lungsjuka kvinnor sätta sig inne i ett stort skåp som fylldes med terpentinångor. Varje morgon fick hon dessutom en grönaktig vätska, som hette guayacol och luktade tallbarr, insprutad i ryggen vid skulder¬bladen. Det gjorde ont när vätskan spred sig under huden. Ibland slog den upp i halsen på henne och gav henne hosta, som luktade tall eller en.”

En sommar när jag var barn var vi på besök på det som då hette Ulricehamns kurhotell. Min farmor, som hade mycket svår reumatism, var inlagd där nån tid och vi åkte dit för att hälsa på henne. Jag minns det bara svagt. En mycket stor byggnad var det i alla fall. Men i just den byggnaden kan inte min gamla släkting ha varit för den byggdes på tidigt 1900-tal. Byggnaden invigdes 1910.
Färgbilden hittade jag hos Sveriges Radio. Artikeln har rubriken ”Europas kanske största träbyggnad riven – slutet för kurhotellet i Ulricehamn 1981”. Vilken fantastisk byggnad det var! Känns synd att man rev den. Men kanske hade den fått förfalla och gick inte att renovera längre?

På Mohed fanns också ett sanatorium en tid. Man använde dom byggnader som Hälsinge regemente tidigare haft. Jag har i nåt gammalt brev sett uppgiften att en syster till min mormor var inlagd där nån tid. Hittade en sida om Moheds sanatorium, och bilden på patienter har jag lånat därifrån. Dom är ordentligt påpälsade och säkerligen är det behandling med frisk luft som i Annas fall där man lät patienterna ligga i en öppen ligghall.

Säkert kan många i min gamla hemstad ha minnen från sanatoriet i Mohed, kanske haft släktingar som vårdats där.

Hur det ser ut nu på Mohed vet jag inte. Finns byggnaderna kvar? Vad används dom i så fall till? Kanske får ta en tur dit i sommar och ta en titt.

Nu kommer lite länkar här.
SvD ”När hälsan kräver en semester från livet.
Artikeln ”Europas kanske största träbyggnad riven – slutet för kurhotellet i Ulricehamn 1981”.
Kyrkbydalen Tyby intresseförening: Mohed Sanatorium.
Och så min bok ”En flicka som heter Anna”.

Återvändardagar flera år sen

Oscarsborg, nog den mest fotograferade byggnaden i stan.

Min syster Anna och jag hade egna ”återvändardagar” för tio år sen. Bilade till Söderhamn, bodde på Hotel Linblomman och turistade med våra kameror i vår kära gamla barn- och ungdomsstad. Jag kallar ibland fortfarande Söderhamn för min hemstad, men nu har jag förstås bott i Stockholm betydligt längre. Det hjälps liksom inte: känslan för Söderhamn, där jag bodde från 3 års ålder tills jag tog studenten, är och förblir speciell: stan har en särskild plats i mitt hjärta. Mina föräldrar bodde ju kvar också en del längre, först i stan, sen i Marmaverken. Och nu, eftersom vi har stugan på Sandskär, kommer jag ju ofta till Söderhamn sommartid.

Dom här bilderna är från våra återvändardagar i maj 2011 (några har varit med tidigare). Tio år sen. Konstigt så fort det rullar på. Men snart är det sommar igen och vi kommer till Söderhamn och till Sandskär. Ser fram emot det.

Här i det som då hette Högre Allmänna Läroverket gick jag i skolan 8 år.
Fyra i realskolan, fyra i gymnasiet (reallinjen).
”En sund själ i en sund kropp”. Så står det nånstans på Gympahuset, fast på latin.

Vattentornet på Västra Berget, som var vildare och mer spännande än det Östra, tyckte vi som barn.

Enligt en del gamla kartor hette Västra Berget tidigare Djurberget – eller Hjorteberget. Östra Berget hette Hamnberget. Enligt andra källor var det Östra Berget som kallades Djurberget. I Lars Nylanders bok om Söderhamn skriver han att Östra Berget tidigare hette Djurberget.
På Facebook hade vi häromåret en lång diskussion fram och tillbaka om namnen. Blir inte mycket klokare när jag tittar tillbaka på FB. Men jag kan inte låta bli att tänka att om dom två bergen i stan tidigare kallades Hamnberget och Djurberget borde Hamnberget vara Östra Berget eftersom det ju var mer av hamn där än nedanför Västra.

Nåja, nån som vet hur det egentligen var?

Jag tänkte på Dellens strand

”Jag tänkte på Dellens strand,
när jag satt i den trånga celln, ty fagrare sjö ej finns
på hela Guds vida jord än Dellen… Jag minns, jag minns
hur jag längtade efter bärgen, som blåna runt här kring byn,
jag trådde till allt här hemma, till luften, till soln och skyn.”

Raderna kommer från en dikt av Edvard Fredin, författare, folkbildare och översättare (framför allt av dikter) som levde 1857 till 1889. Dog ganska ung i s.k. bröstlidande som plågat honom sen tonåren.

Anna Hjelmström, som min bok ”En flicka som heter Anna” handlar om, använder Fredins dikt i inledningen av sin text ”Från Delsbo. Seder ock bruk, folktro ock sägner, person- ock tidsbilder”. Hon reste runt i Delsbotrakten och intervjuade människor och nedtecknade vad dom berättat om folktro, ”trollsagor ock rägglor” och hur dom berättat. Hon ville inte bara fånga deras berättelser utan också hur dom uttryckte sig. Folklivsforskning var ju i ropet den här tiden under 1800-talets senare del. T.ex. skapades ju Skansen och Nordiska museet vid denna tid. Skansen invigdes 1891, Nordiska museets nuvarande byggnad stod klar 1907.

Annas sammanställning av sagor och berättelser, återgivna på dialekt, publicerades i en bok om landskapsmål och folkliv som gavs ut 1896. Karl, Annas man, gjorde efter hennes död ett särtryck av Annas bidrag i boken och tryckte upp en liten upplaga för familj och släkt. Omslaget gjordes av äldsta dottern Cecilia, kallad Cissi.

Anna skriver i inledningen:
”Jag har noga aktat mig för att ”brodera ut” någon smula. Ingen enda sägen är läst eller gjord. Om några få år ha de gamla sägnerna nog dött ut på folkets läppar, ock min enda önskan har varit att kunna rädda några från fullständig glömska. Glad skulle jag vara, om mina berättelser kunde i någon liten mån bidraga till ett bättre förstånd av Delsboallmogen, som med undantag av några särskilda ”skälmsläkter” hör till det bästa folk på jorden.”

Bilden i Arundobloggens s.k. header är från Hälsingland nånstans och jag tog den 1971. Jag vet att vi var uppe på Delsbostämman den sommaren, men fotot verkar taget vid ett senare tillfälle. Undrar var det här är nånstans. Har inga anteckningar om det tyvärr. Här är bilden obeskuren. Som vanligt: större bild om du klickar på den. Finns det nån som känner igen platsen?

Vill du veta mer om Anna Härdelin Hjelmström kan du beställa min bok ”En flicka som heter Anna” direkt från mig. Hur man gör står här.

Bryggbygge 1986

Bryggprojekten har varit många på Sandskär. På den sidan av ön där vi har stugan är det långgrunt. Vi lappade och lagade hur många gånger som helst. Olika lösningar och uppslag diskuterades ofta när vi åt middag på verandan med utblick över hav och öar – och över bryggan, sån den såg ut då. Sommaren 1986 blev det ett stort bryggflak på den del av bryggan som är närmast stranden.
I min bok ”Sandskär i mitt hjärta” ägnar jag ett kapitel åt bryggan. Boken finns fortfarande att köpa och kan beställas från mig. Läs mer här.

2dra qvarteret

På omslaget till min bok ”En flicka som heter Anna” har jag med en gammal lykta, som finns bland andra gamla grejer på Sandskär. På lyktglaset står det ”2dra qv. No 23 B”. Söderhamn var för länge sen indelat i kvarter. I skriften ”I Söderhamns stadskvarter. Befolkningen i 1890 års folkräkning” av Jan Erik Hallström läser jag att Första kvarteret ”var det centrala kvarteret i den ursprungliga stadskärnan kring rådhuset”. Strax öster om låg Andra kvarteret, som i dag motsvarar dagens centrum. Hallström igen: ”kvarteren norr om ån från Tägtgatan och bort mot Köpmantorget och Parkgatan”. Mest prominent av dom som bodde i Andra kvarteret var borgmästaren, och det stämmer ju bra med att Borgmästargården ligger där.

Familjen Österlund, som ägde stugan på Sandskär innan vi i familjen Roland kom dit, bodde i hörnet Skolhusgatan/Kungsgatan i Pilen IV mitt emot Gamla Sparbankshuset. Också Andra kvarteret.

Bilden med lyktan är med i ”Sandskär i mitt hjärta” också, min första bok. Över ljungbuketten finns en svart skugga. Det är skuggan av spröjsen i köksfönstret. När jag ville ha fotot till omslaget på min andra bok – ”Anna-boken”- försökte jag ta om bilden en seneftermiddag med fönstret öppet. Ville få en lika vacker bild utan skugga. Oj, vad jag fixade och donade för att få till samma ljus! Kollade klockan, kollade var solen stod bortom tallarna, flyttade på grejer och kröp omkring för att inte själv ge skugga. En författares vedermödor… Men det var omöjligt att få samma varma ljus den gången. Då bestämde jag mig för att låta det vara helt enkelt.

Böckerna finns fortfarande i lager och kan beställas direkt från mig: ”En flicka som heter Anna” här och ”Sandskär i mitt hjärta” här.