Jag tänkte på Dellens strand

”Jag tänkte på Dellens strand,
när jag satt i den trånga celln, ty fagrare sjö ej finns
på hela Guds vida jord än Dellen… Jag minns, jag minns
hur jag längtade efter bärgen, som blåna runt här kring byn,
jag trådde till allt här hemma, till luften, till soln och skyn.”

Raderna kommer från en dikt av Edvard Fredin, författare, folkbildare och översättare (framför allt av dikter) som levde 1857 till 1889. Dog ganska ung i s.k. bröstlidande som plågat honom sen tonåren.

Anna Hjelmström, som min bok ”En flicka som heter Anna” handlar om, använder Fredins dikt i inledningen av sin text ”Från Delsbo. Seder ock bruk, folktro ock sägner, person- ock tidsbilder”. Hon reste runt i Delsbotrakten och intervjuade människor och nedtecknade vad dom berättat om folktro, ”trollsagor ock rägglor” och hur dom berättat. Hon ville inte bara fånga deras berättelser utan också hur dom uttryckte sig. Folklivsforskning var ju i ropet den här tiden under 1800-talets senare del. T.ex. skapades ju Skansen och Nordiska museet vid denna tid. Skansen invigdes 1891, Nordiska museets nuvarande byggnad stod klar 1907.

Annas sammanställning av sagor och berättelser, återgivna på dialekt, publicerades i en bok om landskapsmål och folkliv som gavs ut 1896. Karl, Annas man, gjorde efter hennes död ett särtryck av Annas bidrag i boken och tryckte upp en liten upplaga för familj och släkt. Omslaget gjordes av äldsta dottern Cecilia, kallad Cissi.

Anna skriver i inledningen:
”Jag har noga aktat mig för att ”brodera ut” någon smula. Ingen enda sägen är läst eller gjord. Om några få år ha de gamla sägnerna nog dött ut på folkets läppar, ock min enda önskan har varit att kunna rädda några från fullständig glömska. Glad skulle jag vara, om mina berättelser kunde i någon liten mån bidraga till ett bättre förstånd av Delsboallmogen, som med undantag av några särskilda ”skälmsläkter” hör till det bästa folk på jorden.”

Bilden i Arundobloggens s.k. header är från Hälsingland nånstans och jag tog den 1971. Jag vet att vi var uppe på Delsbostämman den sommaren, men fotot verkar taget vid ett senare tillfälle. Undrar var det här är nånstans. Har inga anteckningar om det tyvärr. Här är bilden obeskuren. Som vanligt: större bild om du klickar på den. Finns det nån som känner igen platsen?

Vill du veta mer om Anna Härdelin Hjelmström kan du beställa min bok ”En flicka som heter Anna” direkt från mig. Hur man gör står här.

Bryggbygge 1986

Bryggprojekten har varit många på Sandskär. På den sidan av ön där vi har stugan är det långgrunt. Vi lappade och lagade hur många gånger som helst. Olika lösningar och uppslag diskuterades ofta när vi åt middag på verandan med utblick över hav och öar – och över bryggan, sån den såg ut då. Sommaren 1986 blev det ett stort bryggflak på den del av bryggan som är närmast stranden.
I min bok ”Sandskär i mitt hjärta” ägnar jag ett kapitel åt bryggan. Boken finns fortfarande att köpa och kan beställas från mig. Läs mer här.

2dra qvarteret

På omslaget till min bok ”En flicka som heter Anna” har jag med en gammal lykta, som finns bland andra gamla grejer på Sandskär. På lyktglaset står det ”2dra qv. No 23 B”. Söderhamn var för länge sen indelat i kvarter. I skriften ”I Söderhamns stadskvarter. Befolkningen i 1890 års folkräkning” av Jan Erik Hallström läser jag att Första kvarteret ”var det centrala kvarteret i den ursprungliga stadskärnan kring rådhuset”. Strax öster om låg Andra kvarteret, som i dag motsvarar dagens centrum. Hallström igen: ”kvarteren norr om ån från Tägtgatan och bort mot Köpmantorget och Parkgatan”. Mest prominent av dom som bodde i Andra kvarteret var borgmästaren, och det stämmer ju bra med att Borgmästargården ligger där.

Familjen Österlund, som ägde stugan på Sandskär innan vi i familjen Roland kom dit, bodde i hörnet Skolhusgatan/Kungsgatan i Pilen IV mitt emot Gamla Sparbankshuset. Också Andra kvarteret.

Bilden med lyktan är med i ”Sandskär i mitt hjärta” också, min första bok. Över ljungbuketten finns en svart skugga. Det är skuggan av spröjsen i köksfönstret. När jag ville ha fotot till omslaget på min andra bok – ”Anna-boken”- försökte jag ta om bilden en seneftermiddag med fönstret öppet. Ville få en lika vacker bild utan skugga. Oj, vad jag fixade och donade för att få till samma ljus! Kollade klockan, kollade var solen stod bortom tallarna, flyttade på grejer och kröp omkring för att inte själv ge skugga. En författares vedermödor… Men det var omöjligt att få samma varma ljus den gången. Då bestämde jag mig för att låta det vara helt enkelt.

Böckerna finns fortfarande i lager och kan beställas direkt från mig: ”En flicka som heter Anna” här och ”Sandskär i mitt hjärta” här.

Om skarvarna

Skyddsjakten på skarv under 2020 gick betydligt bättre än året innan. Flera aktörer gick samman och sökte och fick tillstånd att skjuta 1000 skarvar längs Söderhamns kust och i skärgården. Och 1000 skarvar sköt man.

Dessutom störde man skarven för att hindra dom från att slå sig ner på ytterligare öar i Sandarne och för att minska påverkan på fisk som leker och söker föda i Söderhamnsfjärden. Vid Ljusnans mynning fick Ljusne sportfiskeklubb tillstånd att störa skarv för att hindra skarvarna från att frossa på dom stora mängder öring och lax som släpps ut från odlingen i Ljusne. Odling och utsläpp sker som en kompensation för att älvens ekosystem förstörts när man byggde ut vattenkraften. Störningsåtgärder åstadkom man genom såväl mänsklig närvaro som drönare.

Hur många skarvar som ska skjutas i år vet jag inte. Troligen blir det ungefär samma omfattning som förra året.

Hm, drönare… Häromåret hade jag lust att skaffa mig en sån. Inte för att störa skarvar utan bara för att det kanske skulle vara roligt att fota med den. Sen hände saker i mitt liv som fick mig att totalt glömma bort idén, och nu vet jag inte om den känns så lockande längre. Ska fundera på saken.

Junikväll för flera år sen

Det hade varit en dag med blåst mer eller mindre rakt på ön men en del sol av och till under dan. På seneftermiddan kom det plötsligt kraftigt skyfall som försvann igen och kom tillbaka ett par gånger. Åskan mullrade. Regnet piskade på vattnet och det drog mörka skyar i vattenytan. Riktigt ruggigt. Jag låg på soffan på verandan med en filt om benen och läste. På kvällen lugnade det ner sig och blev stilla.
Det var i juni 2013. (En av många favoritutsikter från Sandskär. Klicka på bilden om du vill se den större).

Argsint skönhet

Grådaskiga januaridagar i Stockholm sitter jag och drömmer om sommaren och Sandskär. Här är en favorit i repris. Jag gillar silvertärnorna trots att dom är så argsinta och anfaller allt vad dom orkar. Dom kommer så nära att man kan titta in i gapet på dom. Så där alldeles smarta är dom nog inte. Dom kan få för sig att lägga ägg i en grop på stranden. Lätt serverat för minken som inte ens behöver bli blöt om fötterna för att få sig ett skrovmål. På senare år har tärnorna flera gånger snott den sten ute i vattnet där måsen normalt brukar ha sitt bo. Vi hejar på måsen eftersom den låter oss gå ut på bryggan utan att attackera.

Norrtullsgatan 1917

1:a maj 1917 demonstrationståg på Norrtullsgatan i Söderhamn.
Det stora huset till vänster är den Brolinska villan, som Lars Nylander benämner den i sin fina bok ”En vandring genom Söderhamns historia”. Byggdes 1882, byggherre L.W.Brolin, revs på 1960-talet.
Brolinska villan låg mitt emot Borgmästargården, som tack och lov överlevde rivningarna. Längre bort längs gatan syns några lägre trähus. Det ena av dom finns med på en vinterbild, som varit med nån gång tidigare. Här är den igen. Valkyrian, Tempelriddarordens hus, syns här i hörnet mot Nygatan. Det fanns ju inte 1917. Byggdes först 1926.

Flickorna på vinterbilden heter Elisabeth och Jeanne (min storasyster), och dom står innanför staketet till Borgmästargården, där vi bodde på 1950-talet. Bilden är troligen från 1954.

Vad härligt mycket snö det fanns då! Staketet mot Norrtullsgatan hade en horisontell överliggare som man kunde balansera på. Allra roligast var det att försöka gå där när det var full snöstorm. Stormen slet och ryckte i oss och under skrik och skratt ramlade vi ner i snömassorna nedanför. – Åh, vinternostalgi!

1910-talet var det svåra tider i Sverige och just 1917 skedde hungerupplopp och demonstrationer runt om i landet. Och det var kvinnorna som gick i täten. På första bilden ser det ut att vara enbart kvinnor i tåget. Nedan en bild från 11 april 1917 då kvinnorna demonstrerade utanför stadshotellet i Söderhamn.
Foto: Bengt Hermann/Arkiv Gävleborg.

Dom kallades ”skärgårdskvinnorna” läste jag nånstans. Klipper följande ur en artikel:
”Den 8 mars 1917 startade kvinnorna i Petrograd den ryska revolutionen. Den 11 april tände några fiskarhustrur utanför Söderhamn gnistan till den svenska. När regeringen Hungerskjöld sänkte brödransonerna från 250 till 200 gram om dagen, när smör bara fanns att köpa på svarta börsen, potatisen var slut och profitörer sände köttet på export fick det vara nog. Fyra kvinnor vid kusten tog initiativet, efter vägen slöt allt fler upp, när de nådde Söderhamn var de flera hundra. Utanför stadshuset krävde de ökade ransoner.” (Kjell Östberg, historiker vid Södertörns högskola, i Expressen 11 maj 2017).

I Namur

Dinant är en stad i södra Belgien i provinsen Namur. Målningen ovan är gjord av den flamländske konstnären Lucas van Valckenborch (1535-1597). Här rinner floden Meuse genom landskapet. På andra sidan om floden ligger Bouvignes-sur-Meuse, en gammal stad som i dag administrativt hör till Dinant. Från dom här trakterna kom några av dom valloner jag har i min släkt långt bakåt.

Nicolas de Bouvengne föddes omkring 1585 i Bouvignes-sur-Meuse som då hörde till Spanska Nederländerna. Den 27 juli 1627 är han i Liège där han, tillsammans med sin dräng Thomas de Rennieuet, skriver kontrakt för två års arbete hos Louis de Geer i Sverige. Hustru och barn följde troligen med på resan till Sverige eller kanske kom dom efter. Nicolas de Bouvengne blev smältarmästare vid Lövsta bruk, Österlövsta, och levde där till sin död 1650.

Vad hustrun hette är okänt, men bland barnen fanns sonen Johan (Jean) född i Vallonien 1614. Han blev också smältarmästare vid Lövsta bruk, gifte sig med Marta Dubois, född 1623 i Belgien. Tillsammans fick dom nio barn, däribland sonen Toussaint Bouweng, som också blev smältarmästare men nu vid Forsmarks bruk. Så där fortsätter det genom generationerna: ofta giftermål med andra vallonättlingar och ofta många barn.

Smältarmästaren arbetade i smedjan. I materialet från Sällskapet Vallonättlingar, SVÄ, står det: ”Smältare (affineur). Vid smälthärden i en vallonsmedja arbetade en mästersmältare och en smältardräng (se­nare tiders gesäll). Arbetet pågick i tretimmarspass (en tournej) då avlösning skedde och det första laget kunde vila i det intill liggande labbyt (l´abri=skyddet). Andra laget bestod en mästersven (smältarmästarens förste man) och en dräng.”

Sex generationer efter Toussaint Bouweng och hustrun Maria (f. Tillman och också av vallonsläkt) finns min mormors mor Augusta Eklund. Min mormor Tilan (Ottilia) visste att hon hade valloner i släkten. Hon nämnde namn som nånting på Bou… Boudou… Boudin…. kanske? Men hon visste inte säkert. Det är roligt att ha fått hennes vaga uppgifter bekräftade med materialet jag har från SVÄ.

Bilden visar Augusta Eklund gift Lindström tillsammans med sonen John och dottern Ottilia. Precis som min morfars mor Anna Härdelin Hjelmström (Anna i ”En flicka som heter Anna”) dog Augusta ung, bara 37 år gammal, i lungsot.

Spåren försvinner

Datumet var 11 december 1745. ”Tröjwäfveri Mästaren Anders Upström född i Upsala på hwad tijd är icke bekant: anlände hijt til factorie 1737 Förstod wackert sina christendoms stycken: begick flitigt Hmt: H Natward: Dödde hastigt på förrnämbda dag.” Texten var inte lätt att tyda, men jag fick hjälp med dechiffreringen (Tack, Lars-Erik!).

Och vem var den där Anders Upström nu då? En gammal släkting förstås. Har grävt lite vidare bland gångna generationer, inte minst bland vallonerna. Så här hänger det ihop:
Anders och Elisabet Upström flyttade med sina barn från Uppsala till Mo 1737. I familjen fanns den då 16-åriga dottern Brita Sara. 1742 när dottern var 21 år gifte hon sig med Hübbert Garneij, född på Galtströms bruk 1715, men som då flyttat ner till Mo, Flors linnemanufaktori. Där har vi en av mina vallonkopplingar. Hübberts morfars far hette Colas Grenier. Han och hustrun Maria Dubois, båda från Vallonien, kom på ett skepp från Amsterdam till Norrköping 1633 efter att ha skrivit kontrakt om arbete i Sverige.

Barnbarnsbarnet Hübbert (Hybert, Hybbert) Garneij och hustrun Brita Sara fick sex barn, varav två dog som små. Kvar i barnaskaran var: Anna Elisabet, Anders, Sara Brita och Karl Hubert. Det är Sara Brita jag skrivit om i två tidigare inlägg. Fadern dog redan 1763 när yngsta barnet Karl Hubert bara var 2 år gammal. Änkan flyttade med barnen till Stockholm strax efter makens död.

Var bodde familjen då? Vad levde dom av? En änka med fyra barn. Jag har läst här och var i diverse anteckningar i församlingsböcker men inte hittat några svar på mina frågor. Det är Gustav III:s tid (blev kung 1771) och Stockholm är en stad med omkring 75 000 invånare. I en text från Stockholmskällan står det om staden: ”1760-1830 hade den kring 75 000 invånare varav nästan hälften i det nuvarande Gamla Stan – Cityområdet.” När Brita Sara dog 1807 bodde hon i Klara församling. Ja ja, jag får väl gräva mer där då och ögna igenom arkivhandlingar för att få reda på mer. Men det känns som om spåren försvinner alltmer bakåt. Och det är väl naturligt att det blir så.

Dottern Sara Brita och hennes man Andreas Lilliander (oftast kallad Anders) vet jag ju mer om. Har t.o.m. deras porträtt – se förra inlägget. På sidan ”Rötter” hittar jag lite mer om Lilliander: ”Anders har en rad titlar: Skräddargesäll, nipperhandlare, sidenbandfabriquer (benämns även bandfabrikör) och diversehandlare. Anders hade en gård i Katarina Södra där han bedrev sin verksamhet.” Det är klart jag vill veta mer… Var låg denna gård? Att det skulle finnas nåt kvar av den är säkerligen inte att hoppas på. Men nåja, jag letar vidare.

Det är roligt att hitta trådar bakåt i generationerna. Och beröringspunkter med senare tider finns förstås. När mina morföräldrar levde och bodde på Kungsholmen i Stockholm sov dom i en stor utdragssäng som alltid kallades den ”Lillianderska sängen”. När dom var bortresta kunde jag under studietiden ibland låna lägenheten, och då sov jag i den där sängen. I dag finns den hemma hos en av mina systrar. Hur gammal den är vet jag inte. Klart är i varje fall att prosten i Norrbo Lars Olof Berg och hans hustru Juliana använde sängen. Juliana var dotter till Sara Brita och Anders Lilliander och finns med på bild i mitt första inlägg om Sara Brita Garneij.