Exis valpar

Högst upp i flickskolan i Söderhamn bodde vaktmästaren med sin familj. Dom hade en stor lurvig svart hund som hette Exi och som brukade ligga nere på gården utanför ingången. Hon var en Newfoundland om jag minns rätt. Vi bodde i Borgmästargården som låg nära flickskolan,  och vi brukade gå och klappa Exi när hon låg där på skolgården. Och det tyckte hon om (tror jag – eller var hon bara snäll och tålig mot barn, kanske).

Exi fick valpar. Som jag minns det ramlade en av valparna ut genom ett fönster högt däruppe rakt ner på gården. Mirakulöst nog överlevde valpen, tappade bara en del tänder (fortfarande som jag minns det – jag kan ha fel). Det där var förstås en förskräcklig historia för oss barn. Vi var uppe hos vaktmästaren och hans familj en gång och tittade närmare på valparna.

Den här bilden tog nån i maj 1954. Jag hittade den på Flickr här.
Varken mina systrar eller jag är med på bilden; vi gick inte i flickskolan. Och jag känner inte igen några av flickorna, bara valparna! Men nån känner kanske igen sig här?
En lustig grej är att man verkar ha fixat med bilden. En flicka långt bak till höger ser ut att vara inklippt i efterhand. Photoshoppande modell 50-tal?

Branden

Det var en förfärlig brand som drabbade Söderhamn 1876. Elden bröt ut en natt i juli; sommaren var torr och het. Det blåste hårt, och lågorna spred sig raskt från hus till hus. Stadskärnan norr om ån drabbades hårt. ”Antändningar genom flygeld från de brinnande spåntaken anses ha förekommit i övermåttan stort antal”, skrev brandinspektören i sin rapport.

Kyrkan Ulrika Eleonora och klockstapeln klarade sig, likaså dåvarande järnvägsstationen som syns strax nedanför kyrkan till höger. Huset blev långt senare rektorsbostad. Strax till höger om kyrkan skymtar läroverket, byggt på 1860-talet. Den stora vita byggnaden till höger i bild där väggarna står kvar är rådhuset som blev svårt skadat.

Rådhuset har en historia av bränder. Rådhus nr 1 var en träbyggnad som kom till 1621 och förstördes i stadsbranden 1675. Nr 2 invigdes 1683 och brändes sen ner av ryssarna när dom härjade på kusten 1721. Nr 3 stod klart 1724 och förstördes i stadsbranden 1860. Rådhus nr 4 invigdes redan samma år. Det skadades sen svårt i branden 1876, men inte värre än att man kunde bygga om och restaurera det. Sen har väl olika renoveringar skett under årens lopp. I dag är nog rådhuset en av stans finaste byggnader, får man väl säga.   Utformningen beskrivs som holländsk renässans med kalkstensdekorationer. (Bilden nedan är från 2011).

Ny bok på gång

Jag har hållit på med ett nytt skrivprojekt nu ett bra tag. Nytt i betydelsen nytt efter ”Sandskär i mitt hjärta”. Funderar över när jag började egentligen och letar efter tidiga versioner bland gamla filer i datorn. Jag hittar lite underlagsmaterial från november 2015 och sen det ena utkastet efter det andra våren 2016. Under sommaren  låg projektet till stora delar nere, och inte blev det nåt skrivande av i julas heller. På det nya året kom jag igång igen i februari och tänkte att under mars skulle jag få iväg det till tryck. Och minsann: fredag 31 mars gick det iväg!

Fort går det alltså inte. Och jag verkar inte höra till dom där författarna som sitter och skriver varje dag. Fast, det kanske jag borde …

Stephen King har skrivit en alldeles utmärkt bra bok om skrivande: ”On writing. A memoir of the craft”. Det är den enda bok av honom som jag läst; han skriver annars inte riktigt den typ av böcker som jag gillar.

I ”On writing” berättar han att när han är igång med ett skrivprojekt håller han på utan uppehåll och utan att nånsin slå av på takten (10 sidor/dag) tills det är klart. Så gör inte jag. Jag börjar, börjar om, lägger ner, pular med annat, skriver lite till, letar efter underlag, börjar om, tvekar om det alls är nåt att fortsätta med, tänker ”vad fanken ska jag skriva nu då?”, flyr till research istället för att skriva, skriver lite till, läser böcker om skrivande istället för att skriva osv.

Nu när jag äntligen satt ner foten, kastat tärningen, tagit fan i båten eller vad man nu ska kalla det, sitter jag och håller tummarna för att det inte ska vara nåt knas med inlagan och för att produktionen ska löpa på utan problem. Självklart ska jag berätta här på Arundo om hur det går. Nån framsida på den nya boken kan jag inte visa än, den finns inte.

Mackan

”Minns du Mackan – filmad en solig sommar i Söderhamn?” frågade man i en artikel i Hela Hälsingland för ett tag sen. Jo jo, visst gör jag det. Kanske fick den en del dåliga recensioner men själv minns jag den som en rätt rar film, lite töntig kanske ibland men i det stora hela bra och rar på nåt sätt, som sagt. En tidsbild. En skildring av tonår på den tiden i en småstad. Och Nils-Petter Sundgren har rätt när han skrev i Expressen, då när det begav sig, och nämnde fräschör och sanning i ”Mackan”.

Naturligtvis var det roligt att se bilder från Söderhamn. Själv bodde jag inte kvar i Söderhamn då 1977 och jag såg aldrig nåt av själva inspelningen. Filmen utspelar sig under tidigt 1960-tal och då bodde jag ju i stan. Jag såg ”Mackan” sen när den gick på bio. Det skulle faktiskt vara roligt att se om den. Och lite nostalgiskt, antagligen. ”Filmen visas inte i din valda stad” säger dom på SF när jag kollar. Nåja, nån gång kanske.

Artikeln i Hela Hälsingland här.
Svenska Filminstitutet skriver om filmen på en sida om Digitala filmarvet här.

”Ett satans år”

Svältens år 1867 – det sista stora nödåret i Sverige. Medeltemperatur över året var 5 grader kallare än normalt. Vintern, snön och isen höll sig kvar länge. Uppe i övre Norrland höll isarna att köra på en bit in i juni. Människor hungrade och frös, många gick under.

Genom det skrivprojekt jag håller på med intresserar jag mig för Sverige under 1800-talets andra hälft. Ibland googlar jag runt efter händelser som rör den tiden. I dag hittade jag en dokumentär av Hans Villius och Olle Häger som handlar om det fruktansvärda nödåret 1867 i delar av Norrland som Norrbotten, Ångermanland, Västerbotten och Gävleborg. Filmen sändes på tv 28 december 1977. Länge sen! Nu ligger den kvar till 28 mars i år enligt sidan. Jag hade inte klart för mig att gamla program kan ligga kvar så där länge. Men bra det! Jag såg nog inte filmen 1977, hade småbarn då och mycket tv-tittande blev det inte.

Nu tog jag upp filmen på datorn och satt klistrad i 43 minuter. En historia om verkligt fruktansvärd nöd och lidande just detta ”svältens år 1867”. Svårt att förstå hur långt det gick, att familjer hungrade och frös ihjäl, att man faktiskt lagade till och åt sånt som kohud och stekte och åt läderskor. Och söderut startade man insamlingar både i Sverige och i andra europeiska länder för att sända nödhjälp till Norrland. En tid långt borta. Många av dom som hade turen att lyckas få ihop pengar till resan gav sig av till det stora landet i väster den tiden.

”Ett satans år” kan ses till 28 mars 2017 och finns här.

Myskojox

Nämen, vad håller ni på med egentligen i Söderhamn? Nåt mysko som kallas Coherent nånting som kommunen tänker satsa kulor på. 150 000 kr handlar det om. Det kanske inte låter som mycket i frågan om satsningar i en kommun, men är det därför ett sånt projekt får slinka igenom beslutsprocessen? Medel som annars skulle ha använts vid insatser för integration av nyanlända.

Teorin bakom projektet heter tydligen HRV, Heart Rate Variability. Man ska mäta hjärtrytm med nån grej man klämmer fast i örat, och tanken är att dom söderhamnare som deltar ska lära sig sätt att reglera sin hjärtrytm, bli avstressade och må allmänt bättre. Genom s.k. koherensträning ska deltagarna träna sin ”egen inre balans och få högre prestationsförmåga och högre återhämtning” enligt vad som står på företagets hemsida. Dom som genomgått koherensträningen ska sedan sprida positiv energi till andra genom magnetfält, enligt vad jag läst, och detta ska påverka staden Söderhamn på ett bra sätt. Suck…. Hm, jag blir faktiskt rätt generad å stadens vägnar. Kanske borde jag inte nämna det här alls. Lite för pinsamt. Kanske vore det bättre att försöka tiga ihjäl det och låtsas som om det aldrig hänt – eller inte finns. Men men, nu blev det ett blogginlägg i alla fall. Och hänt har det ju.

Har läst i Hela Hälsingland om projektet och om hur kommunen hanterat det. Lilian Sjölund skrev en bra ledare, ”Rädda kommunpolitiker från kvacksalvare”, här. Och här och här är två artiklar till. Fler finns säkert.