Snygg kille med fiol

Riksspelmannen Thore Härdelin
Han var morbror till min morfar och bror till Anna Härdelin, gift Hjelmström, som boken ”En flicka som heter Anna” handlar om. Namnet Thore är poppis i Härdelinsläkten, det finns flera som heter så.

Om Thore på bilden skriver jag i bokens epilog: ”Han blev mycket framgångs­rik inom folk­musiken, blev riksspelman och turnerade i Sverige och USA. Han komponerade musik, gav ut häften med hälsingelåtar för fiol, deltog i radio med mera. Han var gift två gånger och blev far till många barn. Musikaliteten i släkten har förts vidare till Thores barn, barnbarn och barnbarnsbarn och flera av dem har med framgång varit verksamma inom svensk folkmusik.”

Riksspelmannen Thore Härdelin levde åren 1866 till 1945. Jag har inte tänkt på det tidigare, men nu undrar jag lite om min morfar (född 1890, död 1973) nånsin hade kontakt med sin morbror. Jag vet inte det och det finns ingen kvar att fråga. Kanske utgrävningar i gamla släktpapper kan ge svar på det.

Fadern, kaptenen Thore (Theodor) Härdelin finns det text om via sidan Extraläsning. Sally Berg, som gifte sig med kaptenen, har jag bloggat om här, och dottern Anna har jag som sagt skrivit en hel bok om (på egen flik i bloggen) och dessutom har hon varit med på bild tidigare t.ex. här.

Hösten på gång

Den här bilden tog jag på Sandskär en av dom första dagarna i september. I dag har säkert hösten hunnit en del längre än så här.

Byggnaden som skymtar är det gamla uthuset med vedbod, redskapsbod och utedass. På sluttningen framför ned mot stranden finns mycket sten. En del av dom skulle kunna vara rester av en husgrund. Min gissning är att här har legat en isbod.

När vi kom till ön fanns inga spår av en isbod men jag vet att det funnits isbod hos grannar. Och här i sluttningen ned mot stranden var förstås en lämplig plats med tanke på närheten till vattnet. Familjen som byggde sommarstugan på ön kom ju dit redan på 1860-talet och så många andra sätt att kyla matvaror fanns ju inte på den tiden.

En källare fanns under stugan men särskilt bra på att hålla kyla var den inte. Jag minns en sommardag för många år sen då vi firade min pappas födelsedag på ön tillsammans med goda vänner. Grädden på prinsesstårtorna hade surnat. Hur det gick med det – om gästerna var artiga och åt tårta ändå – minns jag inte.

Sen införskaffades ett litet kylskåp som drevs med gas. När elektriciteten kom till ön sommaren 1983 blev det förstås ett riktigt kylskåp.

Fashionabelt

”Det mest fashionabla spel för dagen” står det på den lilla foldern till det här spelet – Trumf Halma för 2:ne spelare – som finns i stugan på Sandskär. Utgivare var A.E. Jacobsson & Co, Drottninggatan 29 A, Stockholm.

På baksidan av foldern med reglerna står det: Knut Wiberg, Stockholm. Pås- & Kartongfabrik samt Accidenstryckeri. Min gissning är att spelet är från tiden omkring förra sekelskiftet eftersom man stavar på gammaldags sätt i foldern. 1906 kom det en stavningsreform och man började skriva ”varje” i stället för ”hvarje” o.d. Här några rader ur beskrivningen:
”För hvarje gång en spelare får hem en pjes, har han rätt till ännu ett drag. Den pjes, som kommit hem, förblir stilla å det kort hvartill den hör. Onödigt är väl att påpeka att pjeserna ej kunna fångas, utan måste hela tiden stå å skifvan.”

Accidenstryck är ”tillfällighetstryck av trycksaker av kortlivad karaktär. Till exempel visitkort, inbjudningskort och reklamblad, detta till skillnad från böcker” enl Wikipedia.

I ett annat utrymme hittade jag några små tygpåsar som troligen varit sänken till fisknät.

Lustigt att tänka sig att såna här gamla saker kan bli liggande i nåt förvaringsutrymme i stugan under många år – kanske omkring 120 år eller mer i frågan om Halma-spelet. Har inte städats bort, inte spritts ut eller lekts sönder av besökande barn eller av mina systrar och mig när vi var små … Alla ”pjeserna” finns där. Mina föräldrar tog över stugan 1950 från tidigare ägare, och sen har jag tagit över med min familj. Uppenbarligen har både mina föräldrar och jag haft samma avslappnade inställning till det här med att röja undan efter dom som bott i stugan tidigare. Det beror väl dels på inställningen ”äsch det där får ligga kvar så länge, tar ju inte så mycket plats” (och sen rullar åren på), dels på en motvilja mot att slänga saker som påminner om gamla tider. Fast dom små stenpåsarna fick försvinna faktiskt. Klippte upp och släppte stenarna fria och slängde dom gamla murriga påsarna. Hm… tänker efteråt att jag ju kunde ha kollat med Söderhamns museum först om dom ville ha sänkena. Men tanken kom för sent.

Sotarmurre

Häromdan hade vi sotare på besök i stugan. Här är en av dom på taket i färd med att kolla piporna till dom öppna spisarna.

Sotarna hade keps, inte kurpis, den här gången.

Skorstenen är nätad så fåglar inte ska komma in den vägen. En gång när jag var barn hade en skrak ramlat ner i skorstenen, ställt till oreda i stugan och sen förstås ömkligen dött. Usch, stackars fågel!

Kurpis är sotarens traditionella mössa, sydd så att man kan dra ner en del av den för att skydda ansiktet mot sot. Dessutom ska ett mynt vara insytt i kurpisen som amulett. Hittade en artikel om sotare och om knoparmoj (sotarspråket) här.

Lusten att måla

I stugan på ön finns ett förvaringsutrymme under trappan upp till dom två sovrummen. Där finns min mammas väska med målargrejer. Tuber med oljefärg och akryl, ett par lådor med väl använda vattenfärger/täckfärger i kakor, flera penslar. Vemodigt att plocka bland allt detta. Saknad förstås. Och så tanken på hur mycket hon ville. Måla, skapa, bli bättre. Inte ge upp. Skaffa fler färgtuber, nya vattenfärger, fler penslar. Försöka igen och igen.

Och hon målade. En hel del tavlor blev det. Motiv från skärgården, från fjällvärlden, stilleben och annat. I dag finns målningarna hos hennes tre döttrar.

En av lådorna med oljefärger i tuber verkar hon aldrig ha använt. Kom hon av sig? Svek lusten, försvann drivet att måla? Var det andra händelser i hennes liv som hindrade henne? Försöker minnas vad hon sa om det.

Jag trycker lite på en del av tuberna, och jodå en del av dom verkar inte ha torkat ihop helt. Så visst, nån gång ska jag prova dom.

”Ryssen kommer…”

När jag var barn sas det ibland att man skulle ha ”en bössa på vinden om ryssen kommer”. Det var väl mest på skämt men samtidigt fanns nog fortfarande en gammal rysskräck beroende på rysshärjningarna på 1720-talet då ryssarna brände Söderhamn m.fl. orter längs kusten och på kriget mellan Sverige och Ryssland 1808-09. I dag kan man ju fortfarande vara rädd för ryssen fast av andra mer aktuella orsaker. (Bloggade om det i min andra blogg här.)

Min mamma brukade berätta att söderhamnarna gömde kyrkklockan i ån för att att förhindra att ryssarna tog den när dom höll på som värst. Om det är sant eller inte vet jag inte. Men det var ju en bra historia. Antagligen handlar det inte om den här klockan som i dag finns på kyrkogården. Läs mer om det i ett tidigare inlägg här.

I boken om Sandskär har jag med en berättelse som Gustaf Brolin skrev på 1930-talet men som handlar om gamla tider på Sandskär. Den del av ön som kallades Lill-Sandskär i berättelsen var för länge sen en ö (tidigare kallad Alder, i dag Alholmen) men genom landhöjning och uppgrundning hänger den i dag ihop med Sandskär. Den ligger i nordost på ön.
Här är ett utdrag ur Gustaf Brolins berättelse:

”Sommaren 1863 blev stor förskräckelse på lill-Sandskär. En morgon fingo vi höra en förfärlig kanonad från havet vid Lilljungfrun, och utkomna på udden sågo vi flere krigsfartyg derute. Vi hade en trotjänarinna, som var mycket gammal, och hon mindes 1808 års krig. Hon ropade genast att det var Ryssarna som kommo. Ingen av våra fäder voro ute. Det var qvinnor, barn och ”fiskgubben” på ön. 2ne båtar gjordes klara och i korgar inpackades mat och dyrbarheter, varav mig veterligen ej fanns annat än några silverskedar. I dessa 2ne båtar instuvades qvinnor, barn och de packade korgarna. Med ”fiskgubben” som lots sattes kursen till fastlandet, der vi landade så att Sandskärs sjöbod kunde ses, Fiskgubben med långkikaren för ögat bevakade sjöboden.

Vid middagstiden fick ”fiskgubben” se 2ne stora barkasser bemannade med många roddare landa vid ”lillsandskär” och ropade han ”det är svenskar, jag kan se flaggan”. Glädjen blev stor, och vi samlades åter i våra båtar och rodde hem, der vi mottogos av befäl och besättning på barkasserna. Vi fingo då veta att de fruktade krigsfartygen voro ”monitorer” och ”barkasser” med mera tillhörande den svenska kustflottan, som var ute på manöver efter svenska kusten. Alla blevo intresserade av barkasserna och båtsmännens berättelser. De återvände på eftermiddagen till sina fartyg.”

Monitorer? Vad är det? Wikipedia skriver: ”Monitor är en typ av pansrat örlogsfartyg med lågt fribord och rörligt kanontorn som infördes under 1860- och 1870-talen i ett flertal flottor, även bland den svenska. Monitorerna erhöll sitt namn efter det först byggda fartyget av detta slag, nämligen USS Monitor som konstruerades av John Ericsson för nordstaterna i Amerika i mars 1862. Fartygen fungerade närmast som flytande artilleriplattformar.”

Bilden ovan är från Half Moon Bay strax utanför Melbourne. Där har man lagt en gammal monitor som vågbrytare en bit ut. HMVS Cerberus hette fartyget, som byggdes 1870 och stationerades i Port Phillip Bay vid Melbourne. Sen 1924 har det legat i Half Moon Bay som vågbrytare.

Boken ”Sandskär i mitt hjärta” går fortfarande att köpa. Där finns Gustaf Brolins berättelse om Lill-Sandskär och Sandskär med i sin helhet. Vill du köpa ett ex så hör av dig! Läs mer om hur du ska göra på den här sidan. Boken finns också i bokhandeln i Söderhamn (och i Hudiksvall tror jag).

Fredagspaddling

I förmiddags tog jag en tur runt Enskärsorn. Det avsmalnande ”strecket” som går från höger till vänster i bilden ovan är yttersta landtungan på Enskärorn, udden mot nordväst. Jag paddlade vidare i det ljuvligt mjuka härliga havet, rundade udden och kom ut på det jag tror heter Lilljungfruns redd. En havsörn flög upp från stranden på Orn när jag paddlade förbi.

Mellan Orn och Enskär finns ett litet gatt där inga större flytetyg tar sig igenom, men med min vita Kåre gick det förstås utmärkt. Jag paddlade lite längs stranden av Orn (bilden nedan) innan jag vände hemåt över den stora fjärden för att komma tillbaka till Sandskär. På den här sidan av Orn ligger SMS Orn, Sveriges äldsta motorbåtsklubb, med klubbhus, bryggor m.m. Men nån bild på det blev det inte.

En tur runt ön

Skön paddling runt ön i dag. Utsikten mot Sandarne är inte lika vacker som kvällsbilden häromdan. Skarvarna har boat in sig på flera öar där. Klicka för större bild så hoppas jag du kan skönja öarna där långt borta. (Bara mobilbild, vågar inte ta med stora kameran i kajaken).
Läs om hur skarvarna brer ut sig i Söderhamns skärgård på SVT här.