Mina böcker och jag

Mina böcker är förstås ”favorit i repris”. Bilden där ”En flicka som heter Anna” exponeras i bokhandeln bredvid Elena Ferrantes bok är från hösten 2017. Boken kom ut till sommaren det året. ”Sandskär i mitt hjärta” kom ut ett par år tidigare, 2013.

Författarbilden togs en kall höstdag i Melbournetrakten 2012. Den röda fleece-tröjan har jag kvar och min Nikon-kamera också (remmen om halsen), frisyren är lite annorlunda i dag. Bilden är med på omslaget till mina böcker – en s.k. fotobyline. Vi får se om det så småningom blir en bok nr 3, grunnar på olika uppslag men har inget riktigt på gång än.

Båda böckerna finns fortfarande att köpa. Hur man gör framgår av sidorna ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta”.

Ingen jaktlycka

Skarvarna i trakten av Sandarne kan ta det lugnt ett bra tag till. Skyddsjakt på 500 hade man fattat beslut om. Man lyckades bara skjuta en enda skarv.

Tänker förstås på den gamla sagan om den lille herrn som hade en bit tyg, som han ville göra en rock av. Han går till Mäster skräddare och frågar om denne kan sy honom en rock. Jadå, det ska bli, säger Mäster skräddare. När blir den klar då? frågar den lille herrn. Om lördag, svarar skräddaren.  Så där fortsätter historien med nya besked och allt från rock till ett par vantar och ”om lördag” till ”om lördag”. Det slutar med att ”det bidde en tumme”.

Det går tydligen inte att skjuta skarv i det område i Sandarne där man fått tillstånd till skyddsjakt. Sveriges Radio P4 Gävleborg skriver om den uteblivna jaktlyckan här.

Staden mellan bergen

En karta över Söderhamn från slutet av 1700-talet. Inte så lätt att läsa men du ser nog namnen på bergen i alla fall. Västra berget hette DjurBerget och Östra berget hette HamnBerget.

I Alfred Jensens ”Söderhamns historia” (2 band, utg. 1919-20) citerar Jensen ur en avhandling om Söderhamn skriven på latin av Alfred Dahlbom, präst som levde 1747-1800 och var född i Hudiksvall. Som tur är återberättar Jensen delar av Dahlboms text på svenska för latin hade jag inte fixat. Det står bl.a.: ”Om det väster om staden belägna Djur- eller Hjorteberget heter det, att det fått sitt namn därav att alces (älgar) under sina vandringar plägade stanna där några dagar och voro fredade.”

Hittar också hos Jensen ett utdrag ur anteckningar om Söderhamn gjorda av Daniel Djurberg, präst född i Söderhamn 1659. Så här står det bl.a.: ”Staden ligger uti en läglig daal omhwerfder med 3 Berg och på den fierde sidan af siön.”

Vilket var det tredje berget? Jag gissar på Lillberget, där vi åkte skidor när jag var barn och där fru Ankarberg bodde på 50-talet om jag minns rätt. Nämnde henne (dock utan namn) i ett inlägg om original i Söderhamn förr i tiden: Vara ”lite eljest” här.
Kanske Lars Nylander har skrivit om Söderhamns tredje berg i sin fina bok ”En vandring genom Söderhamns historia” (se inlägget Söderhamn snart 400 år! här) men jag har inte boken tillgänglig just nu så jag kan inte kolla.

Uppdatering 30 augusti: På Facebook där jag lägger länk till mina blogginlägg kom en diskussion igång med kommentarer och funderingar om vad bergen i Söderhamn hette i gamla tider. Var det verkligen Västra berget som kallades DjurBerget som jag skrivit här på bloggen? Flera hävdade att det var Östra berget som kallades Djurberget förr. Och det finns även gamla handlingar och andra källor som tyder på det.

Fast jag tänker att om dom två bergen söder om ån vid ungefär samma tid hette Hamnberget och Djurberget borde rimligen Hamnberget vara dagens Östra Berget. Det ligger ju närmare hamnen. Då skulle kartan ovan vara rätt. Västra berget skulle därmed ha hetat Djurberget i gamla tider eftersom älgar och hjortar rörde sig där.  Men det hela är alltså inte helt utrett än. Om jag själv kommer att kunna gräva mer i det här vet jag inte. Kanske nån annan kan komma in med ett klargörande hur det verkligen var. Jag hoppas det.

Nämen oj då, Söderhamn!

”Ni borde skämmas hur ni behandlar gamla hus och äldre kvinnor” röt Lilian Sjölund i en ledare i Hela Hälsingland häromdan. Dom som ska skämmas är beslutsfattare och planerare i Söderhamns kommun. Man har försummat att ta hand om ett av Söderhamns äldsta hus, som också har stort kulturhistoriskt intresse: borrhuset till gevärsfaktoriet, dvs den byggnad som sen länge inrymmer Söderhamns stadsmuseum.

Redan för sex år sen påtalade Föreningen Söderhamns museum behovet av renovering för kommunen. Putsen spricker, allt fler bitar av fasaden faller av, sprickorna på trappan på innergården blir allt större osv. Vi får kommentarer om att det ser förfärligt ut, berättar Elisabet Breig Åberg, som varit med i föreningen sen 1985. Verksamheten på museet sköts av föreningen, men byggnaden ägs av Söderhamns kommun. Förra året sa kommunen att åtgärder var på gång, men inget har hänt och ingen från kommunen har hört av sig till föreningen, enligt artikeln i SöderhamnsKuriren.
Nonchalant och historielöst, skrev Lilian Sjölund.

Nästa år fyller staden Söderhamn 400 år. Man skulle kunna tänka sig att staden nu är i full gång med att se över vad som måste åtgärdas inför jubileet. Men så är det tydligen inte alls! I varje fall inte när det gäller museet. Ingen åtgärd är planerad och det är inte prioriterat, säger en enhetschef på kommunens tekniska avdelning. Underhållsansvarig projektledare är barnledig och inte tillbaka förrän i november. Trist läsning i SöderhamnsKuriren. (Bilden ovan är från en sida i tidningen).
Hur svarar Söderhamns kommun på kritiken? Och när tänker ni renovera museet?

Om kärleken

Karl A Hjelmström

När Karl har friat till Anna ute i skogen på Sandskär den där sommaren 1879 går dom tillbaka till stugan. Var för sig slår dom sedan upp sin bibel och båda hamnar på samma ställe: Korintierbrevet 13. Det handlar om kärlek:
»Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.«

En vacker text. Båda såg detta som ett tecken från Gud till välsignelse av deras förening. Det här berättar jag om i boken En flicka som heter Anna. Jag har inte hittat på händelsen med frieriet och inte heller det där om bibelcitatet: Karl har berättat om det i sina handskrivna memoarer, skrivna långt senare när han var gammal.

Anna Härdelin

När jag skrev boken försökte jag sätta mig in i sättet att tänka på den tiden. Jag är inte troende själv, och Bibeln är för mig mest en gammal bok med texter hopsamlade från olika håll och tider. Men dom flesta av 1800-talets svenskar var säkerligen troende, och både Anna och Karl var det. Här har du dom igen, Karl och Anna, som unga. Gissningsvis är bilderna från deras förlovningstid.

Omslaget till boken om deras kärlekshistoria, deras familj och åren i Söderhamn och Linköping pryds av bilden på en gammal gjutjärnsspis. Den spisen finns i stugan men fanns nog inte där på Annas och Karls tid. Läste nånstans att Idun No 1 var 1930-talets mest sålda vedspis. Så gissningsvis sattes spisen in då nån gång av familjen Österlund som ägde stugan då.

Boken om Anna och Karl går fortfarande går att beställa. Vill du ha ett ex? Läs på sidan En flicka som heter Anna om hur man beställer boken (klicka på blå länken). Där finns även baksidestexten till boken.

Det var då, det

Sitter och tittar på gamla bilder och ramlar över den här från första klassen i realskolan i Högre Allmänna Läroverket i Söderhamn, som skolan hette på den tiden. Det är höst 1957.  Många känner nog igen sig här, och namnen får du nedan. Nummer 4 från höger i första raden är jag.

Klasskortet var med i HälsingeKuriren i januari 2000 och där fanns alla namn med. Klipper in texten till bilden här:

Utsikt mot Läroverket. Foto: Sigvard Gustavsson, 1956. Dibis bild nr SE00282.

Bilden till vänster:
I förgrunden taket på badhuset på Kungsgatan (byggår 1904, tyvärr rivet ca 1980), längre in skymtar den fina villan på Norrtullsgatan Pilen 14 (byggår 1914-15) och Gymnastikhuset (byggår 1891). I fonden läroverksbyggnaden (byggår 1861-64, om- och tillbyggnad 1909).

Fin bild, tycker jag. Som vanligt: klicka för att se den större.

 

Snusmumriken

När vintern kommer och Muminfamiljen ska gå i ide i sitt Muminhus ger sig Snusmumriken iväg på en av sina långa vandringar. Iförd sin gröna slokhatt, med munspelet i handen och packningen i ett knyte på ryggen går han för att inte vara tillbaka förrän våren kommer till Mumindalen.

Lite så fast tvärtom är det med Engström i berättelsen ”Minnen från livet i en barack”. Sven-Erik Eriksson skriver ömsint om människor i Söderhamn i gamla tider. Ett avsnitt behandlar ålderdomshemmet och dom som bodde där. På sommarens första varma dag gav sig han, som hette Engström, iväg på vandring mot löfte att få komma tillbaka till ”hemmet” vid sommarens slut. ”Under sin vandring visste Engström var han kunde gå för att få sig en portion gröt eller en macka till skänks. När han i slutet av sommaren återkom, leddes han som vanligt direkt in i tvättstugan för avlusning. Där blev han helt avklädd och kläderna med alla sina småkryp förpassades omgående in i elden under pannmuren. Efter ett bad och avlusningen stod Engström åter att känna igen.”

Gamla ålderdomshemmet. Foto: Sigvard Gustavsson. 1962.
Dibis bild nr SES00824. (Bilden är något beskuren).

 Jag tänker att berättelsen om Engström vittnar om ett lite annat sätt att se på äldre människor och deras behov än i dagens åldringsvård. Kanske mer ömsint även det?
Hela berättelsen ”Minnen från livet i en barack” kan du ladda ner som pdf på sidan Extraläsning.