Sjöfart…

Återkommer här med några bilder på vad sig tilldragit haver på havet under dom senaste dagarna. Flytetyg av olika slag – stora och mindre – har rört sig här på böljan den blå en bit från ”min” ö. Även nån enstaka som idkar SUP – stand-up paddling. Som gammal kajakpaddlare har jag tidigare sett med visst löje på denna nya form av paddling. Men jag har ändrat mig. Tror säkert det kan vara roligt att ta sig fram så + god träning. Fast själv håller jag mig till min lilla vita kajak.

Här kommer lotsen.

Och så finns det lättjefulla sätt att åka i skärgården, stilla och fint. Häromdan kom samma ”verandabåt” förbi med ett gäng ungdomar ombord och musik av typ ”dunka-dunka” på hög volym. Dom stannade och badade, dök och hoppade i, vid en av småöarna här utanför. Dom här på bilden nedan var betydligt stillsammare. Åkdonet har jag inte sett här tidigare somrar.

Fin båt dom har, dom här på bilden ovan! Den ser ut som den gamla fiskebåt vi brukade köpa strömming av på 50-talet. När strömmingsbåten kom tog vi med en plåtbalja för strömmingen och rodde ut till fiskebåten och handlade. Och så har vi tjejen som håller på med SUP.

Slut på dagens bildkavalkad.

Varför kastar man bort pärlan?

Storjungfrun med hamnen på öns nordöstra udde. Foto: Söderhamns kommun.
Finns med i min bok ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”

Juvel, diamant, hjärta, pärla… vad man än använder för ord om Storjungfrun, den största ön i Söderhamns skärgård, kan man verkligen undra över varför Söderhamns kommun är beredd att kasta bort den fantastiska tillgång ön utgör. Det gör man genom att tillåta byggandet av en stor vindkraftspark i havet bara 4 km från ön. Projektet kallas Storgrundet.

Varför gör man först ön och den maritima miljön omkring den till naturreservat 2013, underlättar för besökare, ordnar med övernattningsstugor, grillplatser, tar fram information, sätter upp kartor och skyltar, skyddar djur och natur osv på Storjungfrun för att några år senare kasta bort alltihop? Det behövs inte ens: Vindkraftverken skulle tydligen kunna läggas betydligt längre ut till havs.

Hur tänker dom? Varför vill kommunen göra det här? Handlar det om pengar (follow the money – så fult kan det väl inte vara?) eller handlar det om att kommunen vill visa sig på styva linan och få nån sorts poäng genom att satsa på lösningar som bidrar till att minska den globala uppvärmningen?

Ansökan om byggandet av denna havsbaserade vindkraftspark ligger i dag hos Mark- och Miljödomstolen. När beslut väntas vet jag inte. Blir det ett ”Ok, kör på” från domstolen finns fortfarande möjligheten av överklaga. Dessutom skulle Söderhamns kommun kunna utnyttja sin vetorätt och stoppa projektet rakt av. Men vad vill man i Söderhamn? Var står dom politiska partierna i dag i den här frågan?

Jag är inte alls generellt mot vindkraften. Röstade på Linje 3 när det begav sig för många år sen. Men självklart måste anläggningar för förnybar energi placeras på ett klokt sätt där dom gör minst skada på djur och natur och förstör minst för människor som bor eller vistas i närheten. Det är uppenbarligen inte alls fallet när det gäller projekt Storgrundet.

På Facebook finns några grupper som syftar till att värna Storjungfrun: ”Rädda Jungfrukusten” och ”Nej till KUSTNÄRA vindkraft Gävle-Söderhamn-Hudiksvall”.

Gamla grejer

Den här gamla smörbyttan hittade jag vid mina utgrävningar bland gamla grejer som samlats i skafferiet i stugan. Den glaserade ljusa insatsen packade man full med smör, och så fyllde man den oglaserade nederdelen med kallt vatten och la på locket. Så höll sig smöret rimligt kallt när man ställde fram det för måltiden. Vi hade ingen kyl på den tiden utan använde källaren.

Länsmuseet Gävleborg skriver: ”Smörasken troligen prod mellan 1910 och 1940. Insatsen glaserad, i övrigt oglaserat lergods. Smörasken stämplad även med ordet KYLO, både undertill samt på locket.” Bobergs Fajansfabrik i Gävle var tillverkaren. Se vidare Länsmuseet Gävleborg här.

Gamla valloner med mera

Jag har tidigare bloggat om min anmoder Sara Brita Garneij, gift med Anders Lilliander, sidenbandsfabrikör i Stockholm. Sara Brita Garneij var mormorsmor till Anna Härdelin som jag skrivit om i boken ”En flicka som heter Anna”.

1600-tal. Sara Brita Garneij var av vallonsk härkomst. Stavningen på efternamnet varierar. Hennes anfader Colas Grenier kom från Vallonien (troligen från trakten av Namur) till Sverige 1633 med ett skepp från Amsterdam till Norrköping. Han fick jobb bl.a. som kolare vid Åkerby bruk, Österlövsta. Då är vi alltså rätt långt tillbaka i tiden: Colas Grenier var född 1597 och levde till 1664.

1700-tal. Colas Greniers sonsonson Hybert Garneij, född i Galtströms bruk 1715, gifte sig med Brita Sara Upström från Uppsala. Dom bodde i Mo där Hybert arbetade på Flors Linnemanufaktori. Där föddes en radda barn, bl.a. Sara Brita. När hon bara var sex år dog hennes far (1763) och änkan flyttade kort därefter med sina små barn till Stockholm. Var bodde familjen då? Vad levde dom av? Det undrade jag i inlägget Spåren försvinner (länk nedan).

Nu har jag fått kontakt med en annan släkting till Anders Lilliander och Sara Brita som vet mera. Tack tack, Peter Siljerud!

Peter berättar att dom sista 30 åren av sitt liv bodde änkan Brita Sara i Stockholm hos familjen Lilliander (svärsonen Anders Lilliander, gift med Sara Brita). Citat ur Stockholms fattigbevis 1808:
Att min Swärmoder Brita Sara Upström änka efter Manufactoristen Hybert Garneij som den 28 sistledne December [egentligen 27/12 enl dödbok]. blifwit död, warit i mitt bröd uti 30 års tid, och på min bekostnad blifwit begrafwen, så att efter hänne ingen qwarlåten skap finnes att uptekna, det kan jag och min hustru med Ed styrka om så påfordras skulle.
Stockholm d. 22 Januarij 1808,
Anders Lilliander

Scener från ett silkespinneri under 1700-talet. Varpning och tvinning. Nordiska museets arkiv. NMA.0053462. Foto: Birgit Brånvall.

Valloner har jag i släkten på både min morfars sida (Garneij m.fl.) och min mormors (Bouweng m.fl.).
Här listar jag några tidigare blogginlägg med länkar:
Sara Brita Garneij (nov 2020)
Mer om Sara Brita (nov 2020)
Spåren försvinner (dec 2020)
I Namur (dec 2020)

Från Peter S fick jag också två fina sammanställningar som behandlar dels Anders Lilliander och hans verksamhet i Stockholm, dels Anders Lillianders föräldrar. Här är dom som pdf:
Anders Lilliander – sidenbandsfabrikör i Stockholm
Johan och Johan Lilliander

Gammalt fat

I stugan på Sandskär finns ett ganska stort skafferi. Att det är så rymligt gör att mer än matvaror förvaras där. En hel del har gömts undan i långliga tider. Hittade häromdan det här gamla uppläggningsfatet som nån av stugans tidigare ägare tydligen tyckte om eftersom man försökt lagat det. Vad det är för porslin vet jag inte. Inget märke på baksidan.

Fatet kan vara riktigt gammalt. Stugan har varit sommarstuga sen 1860-talet. När familjen Roland köpte 1951 brydde sig mina föräldrar inte om att städa undan allt gammalt, och uppenbarligen har jag inte brytt mig om det heller. Fyllt på med eget och skuffat undan gammalt längre in i vrårna, städat runt omkring och bara låtit det gamla vara kvar om man inte behöver utrymmet. Då blir det så här.

Det här gamla fatet får jag nog slänga. Men annat gammalt porslin som finns här och som vi inte behöver ska jag skänka till den andrahandsbutik som finns i stan och som i dag tydligen heter ”Söderhamn Second Hand” (hm… engelska ska det vara förstås). Skafferiröjning får bli ett av sommarens projekt.