Gamla grejer

Det här måste ha varit ett älskat litet fat. Säkerligen köpt i Paris av mina föräldrar. Inte ville dom slänga det när det gick sönder. Och detta trots att dom faktiskt hade ett till likadant, som inte ”blivit pang” (som mitt barnbarn skulle uttrycka det). Det andra, det som inte gått sönder, har jag hemma i Stockholm.

I stugan på Sandskär förvaras det lilla franska fatet i en plastlåda märkt med ordet ”Askkoppar”, eftersom det är ett sånt. Här har bott rökare.

Varför har jag inte slängt dom här? Kanske för att dom väcker minnen av älskade människor som rökte.

Själv har jag aldrig varit rökare. Smygrökte förstås med bästa kompisen i ett källarkontor, men jag fastnade aldrig varken i tonåren eller senare. Enstaka feströkande hände men sällan, och det är länge sen.
Nu när jag plåtat askfaten skulle jag ju kunna slänga dom. Hm … ska fundera på saken.

Sommarmoln

Himmel ovanför Grimsön igår nån gång mitt på dan. Augusti har börjat med vackra men rätt blåsiga dagar.

Nu på sistone har vi hört något som låter som skott. Kan det vara jakten på skarv som ekar hit över vattnen? När jag paddlade runt Sandskär häromdan spanade jag bortåt Sandarne Båtklubb. Där utanför verkar finnas minst två små och en större ö som ”vitmålats” av skarvarnas spillning. Ser inget vidare ut. Men efter vad jag läst hämtar sig växtligheten på öarna rätt snabbt när skarvarna gett sig iväg för att bygga bo nån annanstans. Fast det gäller väl annan växtlighet än träden som i varje fall ser väldigt döda ut.

Fågelskådning

En skarv står och torkar vingarna. Det yttre skiktet av skarvens fjäderdräkt är inte vattenavstötande. Fågeln tyngs ner och det blir enklare att dyka. Och sen för att torka det yttre vattenindränkta fjäderskiktet ställer sig skarvarna med utbredda vingar. Detta enl Wikipedia.

Skarvar är inte en fågelart jag gillar. Framför allt för att dom är alldeles för många. Nu pågår nog jakt på skarvar efter den här kusten och med klart bättre framgång än förra året.
Vi får ta en fågel till. En strandskata. Dom gillar jag. Så elegant tecknad den är. Tänker att ska jag hålla på så här borde jag nog skaffa mig ett starkare zoomobjektiv. Man ser ju knappt ögat på strandskatan. Nåja, jag får nöja mig så här så länge.

Strandskatan är Bohusläns landskapsfågel ser jag. Hälsinglands landskapsfågel är slaguggla. Landskapsfåglarna utsågs på 1980-talet av Sverige ornitologiska förening, skriver Wikipedia.

Solnedgång vid Granskär

En gammal bild som jag hittade i en låda. Säkerligen kvar från familjen Österlund som ägde stugan på Sandskär innan vi kom dit. Ingen har städat där på länge… hm…
På baksidan har någon skrivit 23 Apr 01 med bläck och så för säkerhets skull en gång till 23 april 1901 med blyerts. Bilden är inte svartvit utan lite mer åt sepiahållet. Nån som känner igen platsen?

Ett gäng skrakar

I dag kom ett gäng vuxna skrakar och vilade ut ett tag på vår flotte. Dom höll till där ett bra tag, ägnade sig åt kropps- och fjäderskrudvård och låg sen och vilade. Sex stycken var dom. Skrakar verkar vara sociala varelser. På sensommaren eller under tidig höst brukar man se stora skaror av vuxna skrakar (eller är det tonåringar?) dra omkring i vattnen runt öarna.

Jag gillar skrakarna, dom hör så väldigt mycket ihop med den här skärgården. Och jag har sett dom – deras anfäder – här under alla år sen jag var barn.

Om skrakar med mera

Den här skrakmamman med ungar bor inte vid Sandskär. Bilden tog jag vid Brunnsviken för flera år sen. Där är skrakarna förstås mer vana vid folk, och det kan gå bra att ta kort på nära håll.
Här på Sandskär är skrakarna väldigt skygga och man får smyga sig på dom. Skrakfamiljen på bilden nedan plåtade jag med zoomen. Det var så många ungar att jag inte hann räkna dom. Klimatförändringarna märker man här på många sätt, och naturen verkar långsamt bli alltmer sörmländsk. Gräsänder brukade man inte se i vattnen kring Sandskär förr, men nu drar dom runt här vid öarna. Rådjur förekom inte på ön, men senaste åren har det brukat finnas. Rådjuren medför ju tyvärr ökad förekomst av dom otäcka fästingarna.

Blåbärsriset ger på stora ytor vika för växter med små gula blommor som brer ut sig alltmer. Vad är det för växt? Nån sorts vicker? Jag har tagit reda på namnet på växten en gång, men nu har jag glömt bort det. Nån som vet?

Uppdatering samma dag:
Skogskovall är det nog. Fick uppgiften via Facebook. Tack för det, Anna!

Liten fisk hotar havet

När spigg nu sprider sig i Östersjön i enorma horder – som en sorts vattnens gräshoppssvärmar – förändras havets ekosystem. Forskare studerar förekomsten av spigg och hur andra fiskar påverkas av den explosionsartade ökningen av den lilla fisken. Mest spigg hittade forskarna,  enligt artikel i DN, i vattnen runt Öland och Gotland. Men här vid Sandskär finns dom förstås också.

Är man barn och på sommarlov försöker man fånga så många man kan med håv och ha dom i en balja ett tag. Det brukar vårt ”aussie-barnbarn” göra när han är här på besök. Nåt sånt blev det tyvärr inte den här sommaren pga corona förstås. Så bilden tog jag ett annat år, en sommar utan corona.

Visst manar det till eftertanke att så små fiskar kan påverka hela ekosystemet i havet, och förstås att klimatförändringarna och människors verksamhet ligger bakom ökningen. Det är lite som med fästingarna, som ju också är väldigt små men som pga klimatförändringarna sprider sig allt mer över landet och utgör ett reellt hot med risken för TBE och borrelia.

När det gäller spiggen kan man tydligen använda den på olika sätt – äta den (?) eller göra olja av den. DN skriver:”Under 1800-talet och en bit in på 1900-talet fiskades mycket spigg och den var en viktig inkomstkälla för boende i längs kusten.
– Den är så fet att man kokade olja på spiggen. Det blev fin olja som inte sotade och användes för belysning i rika hem. Den användes också i färger och det som blev kvar kunde man gödsla åkern eller mata djuren med, säger Ulf Bergström [forskare vid SLU]”.

Så kanske kan vi dra nytta av spiggen men vad ska vi ha fästingen till?

DN:s artikel om spigg här.

Älskad båt – igen!

Ja, här är Hajak igen, som hon ser ut nu nyligen renoverad. Båten ligger skyddad under tak vid Fiskaremuséet i Söderhamn. Hon ligger med aktern utåt. Själv skulle jag nog valt att vända båten tvärtom: med fören utåt, lite som om hon kunde vara på väg nånstans igen.
Och en grej till: fästena för årklykorna vid den främre toften ser lite för nya ut och vid den bakre rortoften kan man inte ro alls som det nu ser ut. Fästen för årklykor saknas. Nåja, jag får väl vara nöjd ändå… På bilden nedan kan man bara skönja Hajak lite till höger i bild.

Väldigt fint iordninggjord är hon av människor som är bra på sånt. Det är ju en båt med rätt många år på nacken vid det här laget: byggd vintern 1933-34 av båtbyggaren och fiskaren Axel Olsson och hans kompanjon Anders Nyman. Båtbyggeriet låg i Forsbacka, Söderhamn. Det var systrarna Österlund med sommarstuga på Sandskär som beställde båten. Och sen kom den  min familjs ägo, familjen Roland, och blev en mycket älskad båt. Det gick att få upp god fart i Hajak när man rodde med två par åror. Och hon gick också att segla, hål för masten ser du i den främre rortoften.  Sprisegel och roder hörde till.

Båtarna på Fiskaremuséet är fint renoverade och om varje båt har man gjort i ordning en glasad och ramad tavla där man berättar båtens historia. Bra!

Älskad båt

”Jag hade en gång en båt/Med segel och ruff och köl/Men det var för länge sen, så länge sen …” Nej nån ruff hade ju inte vår mycket älskade roddbåt, i familjen alltid kallad Hajak. Här ror min pappa Hajak, jag sitter i fören och mina systrar på den bakre toften. (Tid: gissningsvis sent 1950-tal eller omkring 1960).

När mina föräldrar långt senare inte riktigt mäktade med att ta hand om Hajak på ett bra sätt sålde dom båten för en hundring till timmermannen Bosse Berglund. Så småningom skänktes båten till Fiskaremuseet. Nu läser jag i ”Bränningen”  att två av museets fyra båtar nu renoverats, däribland Hajak, som i detta sammanhang kallas Nyman-Olsson-båt efter båtbyggarna. Det ska bli roligt att gå och titta på båten igen nån gång i sommar och klappa den lite för gammal kärleks skull.