Söderhamn 1880

För ett par år sen kom min bok om Anna Härdelin, ”En flicka som heter Anna”. Hon var dotter till kaptenen Tore Härdelin och hans hustru Sally på gården Nordanäng i Delsbo. När Anna var 23 år gifte hon sig med Karl Hjelmström från Halmstad, anställd vid tullen i Söderhamn.

Anna och Karl flyttade in i en lägenhet en trappa upp i ett hus där det låg en bokhandel i gatuplanet. Huset brann sedan och familjen fick flytta till kvarteret Tigern på andra sidan ån. På platsen för det brunna huset byggde man upp ett nytt hus utformat på liknande sätt som det tidigare. Det huset står kvar än i dag, även om man byggt ut det en del. Varje gång jag kommer till Söderhamn tittar jag på huset och tänker på det som ”Annas hus”.

Och så tittar jag lite extra på kv Tigern när vi åker förbi på väg ut till båtklubben och Sandskär. Var i kv Tigern familjen bodde vet jag inte. Så långt kom jag inte i min forskning för boken. Dom blev kvar i Söderhamn till 1892 då flytten gick till Linköping. I boken berättar jag en hel del om tiden i Söderhamn. Sandskär är med också eftersom dom köpte sommarställe där.

Anna och Karl går som nygifta en promenad genom stan. Först stannar dom och beundrar rådhuset, ombyggt och renoverat efter den stora stadsbranden 1876. Sen fortsätter dom promenaden. Här kommer ett utdrag ur boken:

”De går vidare på Köpmangatan som gör skäl för sitt namn. Många byggnader i denna del av staden blev lågornas rov; nu ligger här en räcka nybyggda hus där många affärer är inrymda. Flera nya hus är under uppförande.

Karl och Anna viker av ner mot ån. Längs dess båda sidor ligger sjöbodarna tätt. På packarlavarna, några öppna platser mellan Smäckbron och Järntorget, packar man om strömmingen som fångats i havet utanför. Fiskarna rensar, saltar och packar fisken i burkar och lådor. Marken är hal av vatten och fiskblod, och lukten är stark. Det är inte så trevligt att gå där, och Anna är rädd om sin långa kjol. De går upp mot Köpmangatan igen.

Längre fram vänder de åter ner mot ån och ser de stora brädgårdarna som ligger där. Österut, där ån breddar sig mot Söderhamnsfjärden, ligger flera segelfartyg. Skutorna väntar på sin last av trävaror.

I stapelstaden Söderhamn bedrivs handel med flera länder. Förr var det ofta järn som skulle till England, Frankrike, Algeriet, Ostindien och Nordamerika. Nu är det mest trävaror som skeppas till länder som England, Spanien och Portugal. Sågverksindustrins uppsving har gjort Söderhamn till en blomstrande stad dit människor söker sig eftersom det finns gott om arbetstillfällen. Trots konflikten mellan de styrande i staden finns en anda av framtidstro, av nya tider och nya möjligheter.

Längs åstranden låg förr några skeppsvarv, men de är numera nedlagda. En enkel träbro leder över ån, men man kan välja att i stället ros över av någon av de roddarmadammer, så kallade mostrar, som sköter denna syssla. Anna och Karl tar plats i en eka och snart är de på andra sidan. Färden kostar 2 öre.”

Vill du läsa mer om Annas och Karls liv i Söderhamn och om hur det gick för dom senare? Boken finns fortfarande att beställa. Du kan göra det direkt från mig och få boken signerad också om du vill det. Julklappstips kanske? Hur man gör ser du på sidan En flicka som heter Anna.

Sandskär på vintern

”Eftersom stugan inte alls är vinterbonad är det inte särskilt trivsamt att vara där när det är riktigt kallt. Ofta när vi ska vintra stugan går vi vinterklädda även inomhus om det är sent på hösten och kallt i stugan.

När vi bodde i Söderhamn allihop i familjen Roland gjorde vi utflykter till ön vintertid medförande varm choklad, färdiga mackor och apelsiner. Påsklov under skoltiden gjorde vi ofta dagsutflykter till Sandskär och blev så solbrända att klasskamraterna efteråt frågade om vi varit i fjällen. Ett bra ställe att sitta på för att steka sig i solen var bron utanför Sjöboden ut mot havet. För det mesta tog vi oss ut till ön med skidor, ibland blev det promenad istället – utrustade med ispik för att kontrollera isen – och någon enstaka gång var det så lite snö på isen att det gick att åka skridsko ut. Även fröknarna Österlund gjorde utflykter till Sandskär om vintern, och då använde man ofta spark visar några gamla bilder.”
(Texten ovan och bilderna är ur boken ”Sandskär i mitt hjärta”).

Vår stuga på Sandskär byggdes på 1860-talet av August Österlund, tidningsman i Söderhamn. Han och hustrun hade inte mindre än sju döttrar och en son. På bilden till vänster ovan dricker några av systrarna Österlund kaffe utanför Sjöboden vintern 1938. Till höger är dom på isen utanför Sjöboden, okänt år.

Mina föräldrar köpte stugan av systrarna Österlund på tidigt 1950-tal. Och senare har min man och jag tagit över.

Bilden nedan: Popo (vår yngste) på isen utanför Sandskär, 1990-tal.
Jag tycker det är lite av Shackleton och Elephant Island över bilden. Fast så mycket strapatser var det förstås inte för oss – rena västanfläkten jämfört med Shackleton. Men det är nåt med mörkret, ensligheten och den råa kylan som ger stämningen. Större bilder om du klickar.

På bilden nedan har det gått några år – Sandskär på vintern. Foto: grannen Lennart Ellner. Januari 2012.

Vill du läsa mera? Jodå, boken om Sandskär – ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” – som jag gav ut på eget förlag 2013 finns fortfarande att köpa. Hur man gör ser du på den här sidan. Kanske ett julklappstips?

Om att jaga ekorrar

I december förra året bloggade jag om Naturvårdsverkets förslag att tillåta allmän jakt på ekorrar. Jag tyckte inte det var nåt bra förslag.
Återanvänder bilden eftersom den är så fin.

Förslaget möttes av mycket kritik. Naturvårdsverket har sedan tänkt om och dragit tillbaka det. Bra det, tycker jag. Varför skulle man vilja skjuta ihjäl detta lilla djur? Bara för nöjet att pricka – och döda – ett levande varmblodigt djur? Usch!

Invändningarna mot förslaget har bl.a. handlat om följande:
– Ekorrens värde som resurs avseende såväl kött som päls bedöms som lågt.
– Den skada arten kan orsaka bedöms som marginell och det finns möjlighet att bedriva skyddsjakt på enskilds initiativ för att förebygga skador året runt.

Jakt på ekorre av annat slag förekommer ibland på Sandskär om sommaren. Men nån framgång blir det aldrig. Här en bild från ett sånt tillfälle för några år sen. Ekorrträden bevakas här av vårt aussie-barnbarn och hunden Nisse, som vi också har besök av ibland.

Kanske önskar Nisse att han var en malinois? En belgisk vallhund som kan tränas att hoppa högt och klättra upp för trädstammar och murar. Men skam den som ger sig tänker Nisse och försöker ändå. Ekorrarna klarar sig alltid. Och turligt nog för dom finns det inga belgiska vallhundar på ön, efter vad jag vet.
På Youtube finns flera exempel på vilka fantastiska trick dom här ganska stora hundarna kan göra. Titta t.ex. här.
Artikel om Naturvårdsverkets beslut här.
Mitt inlägg från december 2019 (julafton) här.

Höst

Dimman låg tät över skärgården när vi var på Sandskär och gjorde i ordning för vintern. (Klicka om du vill se bilden större).

Vanligtvis brukar vi inte vintra på ön förrän i mitten av oktober men den här hösten blev det av olika skäl lite tidigare. Hoppas allt ska gå bra nu, att inga träd ska falla i stormar och ställa till skada och att sjösprång och is inte ska sabba bryggan. Nu dröjer det länge tills vi kommer till ön igen. Suck!

Snygg kille med fiol

Riksspelmannen Thore Härdelin
Han var morbror till min morfar och bror till Anna Härdelin, gift Hjelmström, som boken ”En flicka som heter Anna” handlar om. Namnet Thore är poppis i Härdelinsläkten, det finns flera som heter så.

Om Thore på bilden skriver jag i bokens epilog: ”Han blev mycket framgångs­rik inom folk­musiken, blev riksspelman och turnerade i Sverige och USA. Han komponerade musik, gav ut häften med hälsingelåtar för fiol, deltog i radio med mera. Han var gift två gånger och blev far till många barn. Musikaliteten i släkten har förts vidare till Thores barn, barnbarn och barnbarnsbarn och flera av dem har med framgång varit verksamma inom svensk folkmusik.”

Riksspelmannen Thore Härdelin levde åren 1866 till 1945. Jag har inte tänkt på det tidigare, men nu undrar jag lite om min morfar (född 1890, död 1973) nånsin hade kontakt med sin morbror. Jag vet inte det och det finns ingen kvar att fråga. Kanske utgrävningar i gamla släktpapper kan ge svar på det.

Fadern, kaptenen Thore (Theodor) Härdelin finns det text om via sidan Extraläsning. Sally Berg, som gifte sig med kaptenen, har jag bloggat om här, och dottern Anna har jag som sagt skrivit en hel bok om (på egen flik i bloggen) och dessutom har hon varit med på bild tidigare t.ex. här.

Hösten på gång

Den här bilden tog jag på Sandskär en av dom första dagarna i september. I dag har säkert hösten hunnit en del längre än så här.

Byggnaden som skymtar är det gamla uthuset med vedbod, redskapsbod och utedass. På sluttningen framför ned mot stranden finns mycket sten. En del av dom skulle kunna vara rester av en husgrund. Min gissning är att här har legat en isbod.

När vi kom till ön fanns inga spår av en isbod men jag vet att det funnits isbod hos grannar. Och här i sluttningen ned mot stranden var förstås en lämplig plats med tanke på närheten till vattnet. Familjen som byggde sommarstugan på ön kom ju dit redan på 1860-talet och så många andra sätt att kyla matvaror fanns ju inte på den tiden.

En källare fanns under stugan men särskilt bra på att hålla kyla var den inte. Jag minns en sommardag för många år sen då vi firade min pappas födelsedag på ön tillsammans med goda vänner. Grädden på prinsesstårtorna hade surnat. Hur det gick med det – om gästerna var artiga och åt tårta ändå – minns jag inte.

Sen införskaffades ett litet kylskåp som drevs med gas. När elektriciteten kom till ön sommaren 1983 blev det förstås ett riktigt kylskåp.

Fashionabelt

”Det mest fashionabla spel för dagen” står det på den lilla foldern till det här spelet – Trumf Halma för 2:ne spelare – som finns i stugan på Sandskär. Utgivare var A.E. Jacobsson & Co, Drottninggatan 29 A, Stockholm.

På baksidan av foldern med reglerna står det: Knut Wiberg, Stockholm. Pås- & Kartongfabrik samt Accidenstryckeri. Min gissning är att spelet är från tiden omkring förra sekelskiftet eftersom man stavar på gammaldags sätt i foldern. 1906 kom det en stavningsreform och man började skriva ”varje” i stället för ”hvarje” o.d. Här några rader ur beskrivningen:
”För hvarje gång en spelare får hem en pjes, har han rätt till ännu ett drag. Den pjes, som kommit hem, förblir stilla å det kort hvartill den hör. Onödigt är väl att påpeka att pjeserna ej kunna fångas, utan måste hela tiden stå å skifvan.”

Accidenstryck är ”tillfällighetstryck av trycksaker av kortlivad karaktär. Till exempel visitkort, inbjudningskort och reklamblad, detta till skillnad från böcker” enl Wikipedia.

I ett annat utrymme hittade jag några små tygpåsar som troligen varit sänken till fisknät.

Lustigt att tänka sig att såna här gamla saker kan bli liggande i nåt förvaringsutrymme i stugan under många år – kanske omkring 120 år eller mer i frågan om Halma-spelet. Har inte städats bort, inte spritts ut eller lekts sönder av besökande barn eller av mina systrar och mig när vi var små … Alla ”pjeserna” finns där. Mina föräldrar tog över stugan 1950 från tidigare ägare, och sen har jag tagit över med min familj. Uppenbarligen har både mina föräldrar och jag haft samma avslappnade inställning till det här med att röja undan efter dom som bott i stugan tidigare. Det beror väl dels på inställningen ”äsch det där får ligga kvar så länge, tar ju inte så mycket plats” (och sen rullar åren på), dels på en motvilja mot att slänga saker som påminner om gamla tider. Fast dom små stenpåsarna fick försvinna faktiskt. Klippte upp och släppte stenarna fria och slängde dom gamla murriga påsarna. Hm… tänker efteråt att jag ju kunde ha kollat med Söderhamns museum först om dom ville ha sänkena. Men tanken kom för sent.

Sotarmurre

Häromdan hade vi sotare på besök i stugan. Här är en av dom på taket i färd med att kolla piporna till dom öppna spisarna.

Sotarna hade keps, inte kurpis, den här gången.

Skorstenen är nätad så fåglar inte ska komma in den vägen. En gång när jag var barn hade en skrak ramlat ner i skorstenen, ställt till oreda i stugan och sen förstås ömkligen dött. Usch, stackars fågel!

Kurpis är sotarens traditionella mössa, sydd så att man kan dra ner en del av den för att skydda ansiktet mot sot. Dessutom ska ett mynt vara insytt i kurpisen som amulett. Hittade en artikel om sotare och om knoparmoj (sotarspråket) här.

Lusten att måla

I stugan på ön finns ett förvaringsutrymme under trappan upp till dom två sovrummen. Där finns min mammas väska med målargrejer. Tuber med oljefärg och akryl, ett par lådor med väl använda vattenfärger/täckfärger i kakor, flera penslar. Vemodigt att plocka bland allt detta. Saknad förstås. Och så tanken på hur mycket hon ville. Måla, skapa, bli bättre. Inte ge upp. Skaffa fler färgtuber, nya vattenfärger, fler penslar. Försöka igen och igen.

Och hon målade. En hel del tavlor blev det. Motiv från skärgården, från fjällvärlden, stilleben och annat. I dag finns målningarna hos hennes tre döttrar.

En av lådorna med oljefärger i tuber verkar hon aldrig ha använt. Kom hon av sig? Svek lusten, försvann drivet att måla? Var det andra händelser i hennes liv som hindrade henne? Försöker minnas vad hon sa om det.

Jag trycker lite på en del av tuberna, och jodå en del av dom verkar inte ha torkat ihop helt. Så visst, nån gång ska jag prova dom.