En kärlekshistoria

Ja, det säger jag om min bok ”En flicka som heter Anna” i den lilla intervjun på radio P4 Gävleborg i förra veckan. Anna och Karl möts för första gången i samband med ett dop ute på ön Sandskär sommaren 1879. Uppenbarligen säger det klick ordentligt hos honom vid detta tillfälle. En vecka senare träffar han henne igen och friar till henne vid en promenad under höga tallar i skogen på ön. Hon säger ja.

För oss som lever nu låter det nog rätt främmande att fatta såna beslut så snabbt. Men det var en annan tid, och Karl och Anna förlitade sig i hög utsträckning på Gud som förstås många gjorde på den tiden. Dom tyckte båda att Gud gav dom tecken på att det var rätt att lova varandra tro och kärlek livet ut efter bara några dagars bekantskap.  Religionen påverkade människors liv i hög grad under 1800-talet. Man gick i kyrkan, man bad till Gud när man hade svårigheter i livet osv. I dag lever många av oss inte alls så.

Kanske är det en ”spoiler” att säga att det var rätt beslut dom fattade den där dan i augusti ute i skogen, men jag tar risken: en kärlekshistoria blev det.

Läs mer om Anna Härdelin och lite om familjen Härdelin här och om boken ”En flicka som heter Anna”, baksidestext + om hur man beställer boken, här.
Inslaget i Radio P4 Gävleborg har du här.

En gammal fin kajak

Hej då, min stora gamla kajak, och lycka till hos din nya ägare! En vacker träpaddel följde med. Den nye ägaren blev glad och jag blev glad över att kajaken verkar ha hamnat i rätta händer. Och så är jag glad för att jag får mer plats för våra övriga flytetyg.

Många trevliga minnen har jag av denna kajak. Den har ett skrov av träribbor och är sedan klädd med hårt spänt tyg som blir ännu mer spänt när man målar det med spännlack. Och så har vi målat tyget vitt runt om.

Ett tag var kajaken röd, men det var länge sen. Den var liksom draperad på ovansidan. Det var nämligen svårt att spänna tyget tillräckligt hårt och spännlack kände vi inte till då. Bild på mig och en liten kille i vackert röd och lätt draperad kajak finns med i min andra blogg här. I boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” finns ett kapitel som heter Båtar och kajaker och där finns bilden också med. Och en del andra båtar och kajaker.

I bokhandeln igen (2)

I tisdags när jag skulle ner till Gävle för att bli intervjuad i radio var jag inne i Söderhamn en stund och passade förstås på att titta in i bokhandeln. Jodå, där låg min bok ”En flicka som heter Anna” väl synlig bland andra böcker. Det är allt en trevlig känsla att se sin bok så där!

Boken till vänster om min är skriven av Lilian Sjölund, ledarskribent och politisk redaktör på tidningarna i Hälsingland, och en av dom som trots ständiga hot och trakasserier fortsätter att envist och modigt skriva mot rasism, fascism och nynazism. Boken till höger är en deckare av Mattias Regnander, som är författare på orten, född i Vågbro strax utanför Söderhamn och bor i Rengsjö. Så det är väl nåt vi har gemensamt vi tre vars böcker ligger till försäljning där sida vid sida: klar anknytning till den här delen av landet, det som i väderleksrapporten brukar heta Södra Norrlands kustland.

Efter bokhandeln styrde jag söderut till den stora staden Gävle. Det var den stora staden när jag var liten och bodde i Söderhamn. Där blev jag intervjuad ett par minuter i direktsändning och det har jag redan skrivit om. Vill du lyssna på intervjun så gå till inlägget ”Anna-boken” i radio där finns länk till programmet.

Glada Hudik

Under min barn- och ungdomstid var Söderhamn Hälsinglands största stad. Nu har stan halkat ner till tredjeplatsen (11 761 inv. dec 2010), brädad av både Hudiksvall (15 015, dec 2010) och Bollnäs (12 842, dec 2010). Om man nu tycker att ett högt invånarantal är tecken på att man lyckats bra i en stad kan man fråga sig vad man gjort för fel i Söderhamn.

Kan inte låta bli att fundera över inverkan av det stora köpcentrum som man på amerikanskt maner har byggt alldeles utanför stan. E-Center ligger intill på- och avfarten till E4:an strax väster om själva stan. Man skryter med att vara ”Hälsinglands största handelsplats med 25.000 kvm butiksytor, 500 Mkr i omsättning, 1.200 parkeringsplatser och närmare 3 miljoner besökare varje år.”

Kanske var det ett effektivt sätt att lägga en död – eller åtminstone halvdöd – hand över Söderhamns stadskärna? Det har ju gått på liknande sätt i andra mindre städer i landet. Men enligt vad jag hörde häromdan är det inte så i Hudiksvall. Det är fortfarande en levande stad med restauranger, affärer av olika slag, småbutiker, gamla hamnmagasin, röda sjöbodar m.m. Man har tydligen inte smällt upp nåt sånt där stort köpcentrum utanför stan.

Jag har inte varit så mycket i Hudiksvall men blir lite nyfiken på stan. Förra sommaren var jag där en kort vända. Jag var på Hälsinglands museum för att se om det fanns något arkiverat material där som rörde Anna Härdelin som jag ju höll på att skriva om då. Det fanns det inte tyvärr. Det var en sensommardag med riktigt trist väder, kallt och regnigt och att strosa runt och titta på stan var det inte riktigt läge för. Det får bli en annan gång.

I dag finns förresten artikeln/recensionen av boken ”En flicka som heter Anna” i Hudiksvalls Tidning. Bild på boken och på mig är med, och rubriken är ”En ung kvinnas liv i 1800-talets Söderhamn”. Samma artikel publicerades för ett par dar sen på den digitala tidningen Hela Hälsingland.

”Anna-boken” i radio

”En flicka som heter Anna” har varit med i radio, minsann!

Igår blev jag intervjuad i direktsändning på Sveriges Radio P4 Gävleborg. Det var i en studio i Gävle. Anledningen var boken ”En flicka som heter Anna” och jag antar att man fått nys om den genom artikeln/recensionen i Hela Hälsingland för några dar sen.
Intervjun är några minuter lång. Jag uppskattar verkligen att jag fick möjlighet att berätta om boken. Tack P4 Gävleborg!

Vill du lyssna på intervjun? Förhoppningsvis funkar det via denna länk.

Recension av ”Anna-boken”

Under rubriken ”Ny bok om en ung kvinnas liv i 1800-talets Söderhamn” publicerades häromdan en recension i Hela Hälsingland av ”En flicka som heter Anna”. Det blev både lite ris och en del som jag tycker jag kan uppfatta som ros…

Recensenten skriver bl.a. att boken berättar om ”ett levnadsöde som utspelar sig framför allt i Delsbo och Söderhamn” och att här finns några minnesvärda scener. Berättelsen ”rymmer också en intressant lokalhistoria från en tid då kvinnans roll började förändras.” En brist tycker hon är att hon ”har svårt att komma Anna riktigt nära.” Hm … det där får jag fundera på. Vad hade jag kunnat göra bättre?

Artikeln ligger under en betalvägg så du får nog inte upp hela med länken nedan om du inte är abonnent. Om jag får artikeln som pdf kan jag lägga in den här senare.

Länk till artikeln ”Ny bok om en ung kvinnas liv i 1800-talets Söderhamn” här. Men som sagt, man måste ha betalt för att kunna läsa. Annars får du bara se lite av mitt hår…

Läs mer om ”En flicka som heter Anna” på separat sida. Där finns baksidestexten och uppgift om hur man gör om man vill köpa boken. Läs här.

Uppdatering 13  september: Nej, tyvärr kan jag inte lägga länk till artikeln som pdf. Tidningen skriver att det är en s.k. plustext och att den inte får spridas i sociala medier. Artikeln publiceras i Hudiksvallstidningen i morgon torsdag 14 september.

Skyddad?

Ja, vad tror du? Kommer jag att klara mig från dom hemska myggorna som är i full gång uppe efter Norrlandskusten? Är på väg dit igen för ett par dar och har hört rapporter om myggplågan.

Den här extrema explosionen av mygg nu i augusti/september anses bero på det kraftiga regnandet med åtföljande stora översvämningar i trakten i början av augusti. Sveriges Radio P4 intervjuade myggexperten Martina Schäfer. Hon säger: ”De lever 4-8 veckor, beroende på. Men ibland är det inte så bra fart på dem eftersom de behöver sockerlösning, nektar, till flygbränsle. Och det finns inte så mycket blommor kvar, så de finns men det är inte lika bra fart på dem.” Hoppas det är ont om blommor på Sandskär!

Vi har inte haft några som helst problem med mygg på Sandskär på många år. När jag var barn fanns det ofta både knott och mygg. Sen har landhöjning och klimatförändringar gjort sitt till – till det bättre i det här fallet. Vid slutet  av 1800-talet fanns en vik nära stugan där man kunde ro in med båten och lägga till vid en brygga. Jag har sett bilder på det. Bilden nedan har jag med i boken ”Sandskär i mitt hjärta”. Läs mer om boken här.

När jag var barn var viken fylld av vass där man kunde dra sig in en bit när man satt i kajaken. Sedan blev viken våtmark och torkade upp alltmer efter hand. I dag är det fast mark där utom allra längst ut där det kan vara lite blött vid högvatten.

Bilden visar det som på den tiden kallades Wannbergska viken med bryggor, båtar och sjöbod. Tidningsmannen August Österlund står med hustrun Charlotta på bryggan. Foto: Ester Lindgren 1898. Vilka dom andra människorna är vet jag inte.