Snusmumriken

När vintern kommer och Muminfamiljen ska gå i ide i sitt Muminhus ger sig Snusmumriken iväg på en av sina långa vandringar. Iförd sin gröna slokhatt, med munspelet i handen och packningen i ett knyte på ryggen går han för att inte vara tillbaka förrän våren kommer till Mumindalen.

Lite så fast tvärtom är det med Engström i berättelsen ”Minnen från livet i en barack”. Sven-Erik Eriksson skriver ömsint om människor i Söderhamn i gamla tider. Ett avsnitt behandlar ålderdomshemmet och dom som bodde där. På sommarens första varma dag gav sig han, som hette Engström, iväg på vandring mot löfte att få komma tillbaka till ”hemmet” vid sommarens slut. ”Under sin vandring visste Engström var han kunde gå för att få sig en portion gröt eller en macka till skänks. När han i slutet av sommaren återkom, leddes han som vanligt direkt in i tvättstugan för avlusning. Där blev han helt avklädd och kläderna med alla sina småkryp förpassades omgående in i elden under pannmuren. Efter ett bad och avlusningen stod Engström åter att känna igen.”

Gamla ålderdomshemmet. Foto: Sigvard Gustavsson. 1962.
Dibis bild nr SES00824. (Bilden är något beskuren).

 Jag tänker att berättelsen om Engström vittnar om ett lite annat sätt att se på äldre människor och deras behov än i dagens åldringsvård. Kanske mer ömsint även det?
Hela berättelsen ”Minnen från livet i en barack” kan du ladda ner som pdf på sidan Extraläsning.

Tidigare nödbostäder – Åsbäcksgatan

Arundos byggnadshistoriske reporter har nu varit ute på uppdrag för att på ort och ställe föreviga den enda av dom nödbostäder som i dag finns kvar av dom fem som byggdes efter den stora stadsbranden i Söderhamn 1876. Adressen är Åsbäcksgatan 14 och byggnaden ligger i korsningen Åsbäcksgatan/Nygatan.

Fint hus, tycker jag. Hur det används i dag vet jag inte. Bilen inne på gården såg ut att höra till nåt företag. Men jag tog mig inte tid att titta efter närmare. På Dibis finns den här bilden:

Slöjdskolan, Åsbäcksgatan 14. Foto: Gustav Sahlin. Årtal oklart. Dibis bild nr XGS00038

På sidan Extraläsning finns Sven-Erik Erikssons berättelse om hur det var att växa upp i en nödbostad. Den länga där hans familj hade ett rum finns inte kvar. Det var på Åsbäcksgatan 12.  ”Minnen från livet i en barack” finns som pdf här.

Om livet i en barack

Efter den stora stadsbranden i Söderhamn 1876 då stora delar av stan blev lagd i aska byggde man bl.a. upp nödbostäder åt dom som blivit hemlösa. Enligt uppgift byggdes fem baracker: två vid Åsgatan och tre på Åsbäcksgatan. Hur länge barackerna sen fanns kvar vet jag inte. I dag finns endast en kvar: den på Åsbäcksgatan 14.

Om hur det var att leva i en barack under den tidigare delen av 1900-talet berättar Sven-Erik Eriksson i ”Minnen från livet i en barack”. Sven-Erik Eriksson var född 1917 och bodde från två års ålder med familjen i en barack som var ställd under Fattigvårdens beskydd. Där fick mindre bemedlade bo utan att betala hyra. Berättelsen, som också är illustrerad, ger en livfull bild av livet som liten pojke och sen ung man i Söderhamn vid den tiden här tiden – 20-tal, 30-tal… Hämta ner ”Minnen från livet i en barack” som pdf på sidan Extraläsning.

Kaptenen

Sally Härdelin bloggade jag om i förra inlägget. Nu ska det handla om hennes man Thore (Theodor) Härdelin, kapten vid Hälsinge regemente och storbonde i Delsbo på gården Nordanäng.

I boken ”En flicka som heter Anna” skriver jag: ”Gården låg på Stormnäsudden, som sticker ut i den södra av dom två stora Dellensjöarna. Gården var det största hemmanet i Delsbo med omkring hundra tunnland jord och flera hundra tunnland skog. Stor mangårdsbyggnad, ladugård för trettio kor, stallar och uthus fanns för hästar, får, grisar, kalvar och höns.”

När jag skrev boken om Anna, som främst handlar om Kaptenens äldsta dotter Anna, min morfars mor, letade jag efter fotografier på Nordanängs gamla mangårdsbyggnad. Men jag fick aldrig tag på några såna. Hörde av nån att det skulle finnas gamla glasplåtar nånstans, men jag kom inte längre än så.
Obs om du som läser här vet nåt om några bilder på gamla gården Nordanäng skulle jag bli glad för ett tips!

Thore Härdelin föddes 1816 som yngste son till Anders Andersson Härdelin, född i byn Överhärde, Valbo socken i Gävleborgs län (gissar att det är från byns namn som namnet Härdelin kommer), och Margareta Brandberg från Norrbo. Han var duktig i skolan, och hans första lärare, Lars Landgren (sedermera biskop i Härnösand) lär ha sagt om honom: ”Det är sällan jag har träffat någon med så harmonisk begåfning för studier som Thore Härdelin”. Men Thore valde den militära banan, och om hans tid i det militära finns några historier. Några såna berättas i en lång text, som jag har bland diverse släktpapper och som handlar om Kaptenen, skriven i samband med hans död.
Texten finns tillgänglig som pdf på sidan Extraläsning.

Kapten Thore Härdelin gifte sig med Sally (Sara) Maria Berg från Norrbo 1856 och sen kom barnen i tät följd: Anna, Mia, Tord, Emma Margareta, Ivar, Lars (dom fyra sistnämnda dog alla inom en månad 1865), Thore, Klara och Nils (dog samma år han föddes). Fyra av barnen levde alltså till vuxen ålder: Anna, Mia, Thore och Klara. Jag ska lägga ut bilder på dom här i ett separat inlägg så småningom.

Hittar en text i SvD efter Kaptenens död där man bl.a. skriver ”att han var född i Gävle, där hans fader var handlande. Han blev 1834 student i Uppsala och 1839 efter avlagd officersexamen underlöjtnant vid Helsinge regemente, befordrades 1844 till löjtnant och 1851 till kapten. Från krigstjensten tog han 1867 afsked.” Härdelin ägnade sig åt jordbruket på gården Nordanäng, åt skogsbruk och gav sig också in i sågverksindustrin, som blomstrade i Hälsingland vid denna tid. En tid drev han en ångsåg i Grundvik vid Söderhamnsfjärden.

Kaptenen dog 1896. Två år tidigare hade mangårdsbyggnaden på Nordanäng förstörts i en brand. ”Redbar och flärdlös, var han som få” skrev man i tidningen Helsingen efter Härdelins död. ”Det låg utom möjligheten för honom att tala eller handla svekfullt, lågt eller egennyttigt. En riddersman var han utan fruktan och tadel.”

Släktnamnet Thore har gått igen sen ett par gånger: 1) Kaptenens son Thore Härdelin (d.ä., f. 1866, d. 1945), som blev riksspelman 2) Thore Härdelin (d.y., f. 1946) också riksspelman och en i gruppen Skäggmanslaget 3) jag tror också att Thore Härdelin d.y. har en son som heter Thore – rätta mig om jag har fel!

Lite släktkuriosa: Det är genom Kaptenens mor Margareta Brandberg som släktbandet finns till Sofia Elisabet Brenner (1659-1730), Sveriges första kvinnliga författare av skönlitteratur och landets första feminist (enl Wikipedia). Sofia Elisabet var mormors farmor till kapten Thore Härdelin. Hm…är det därifrån min lust att skriva kommer, tro? 🙂

Sally Härdelin

Ja, så såg hon ut, Sally Härdelin, född Berg och gift med kapten Thore Härdelin. Dom bodde på gården Nordanäng i Delsbo. (Klicka för större bild.)

Sally och maken fick nio barn. Bara fyra av dom levde till vuxen ålder. Fyra små dog inom en enda månad av scharlakansfeber och difteri och en till, en liten pojke, som föddes flera år senare, levde inte heller länge. Den äldsta dottern hette Anna och det är henne jag skrivit en bok om: ”En flicka som heter Anna”.

Nyligen har jag läst Magnus Västerbros bok ”Svälten” som framför allt handlar om missväxtåren och hungersnöden i Sverige 1867-1869.

Västerbro skriver också om barnadödligheten i gamla tider, att det ju närmast hörde till det vanliga att barn dog som små i sjukdomar som man inte hade bot mot på den tiden. Sorgen efter barnen var djup. Min bok ”En flicka som heter Anna” inleds med berättelsen om Annas fyra döda småsyskon. Jag skriver om barnen och har använt min fantasi för att försöka ge en bild av vilka dom var (= kan ha varit), dessa små barn som alla dog i augusti-september 1865: Tord, Emma Margareta, Ivar och Lars. Den äldsta blev 5 år, den yngsta 1 år.

Fyra av Sallys och kaptenens barn levde till vuxen ålder: Anna, Maria (kallad Mia), Thore och Clara. Sally själv dog bara 54 år gammal när hon var på besök hos äldsta dottern Anna, som då väntade sitt första barn tillsammans med sin man Karl Hjelmström. Dom bodde i Söderhamn då i det hus jag kallar ”Annas hus” här i bloggen (Björnen 4, det röda huset mitt emot Jazzparken, Jan Johanssons park i Söderhamn).

Hur det gick på Nordanäng under dom hemska åren 1867-69 vet jag ingenting om. Jag har inte nånstans i gamla släktpapper sett några uppgifter om det.  Många år senare brann Nordanäng (1894) och ev handlingar om gården förstördes väl då, gissar jag. Men tidigare var nog gården en jämförelsevis stor gård och gissningsvis klarade man sig hyggligt under hungersnöden på 1860-talet. Hälsingland drabbades ju hårt av missväxt och svält liksom många andra delar av landet. Det var en av dom värsta naturkatastroferna i Sveriges historia, och blev också startskottet till massutvandringen till Nordamerika.

Skolhusgatan

Den övre bilden har jag inget årtal på. Vad ska man gissa på? 1920-tal, 1930-tal? Där ser   Borgmästargårdens tomt ut att ha gått hela vägen ner till Sparbankshuset (kallas  visst i dag Gamla Sparbankshuset). Innan Sparbankshuset byggdes (1913-14) var Borgmästargårdens tomt ännu större och sträckte sig ända ner till Kungsgatan.

På 1950-talet när vi bodde i en lägenhet i Borgmästargården gick tomtgränsen nog ungefär som på färgbilden, strax hitom den gula muren. Bilden tog jag i maj 2011, och jag har som synes stått lite längre ner i Skolhusgatans backe när jag tog den.

I det ljusa huset med grönt tak till höger, Pilen IV, bodde jag i tonåren. Det var där tidningen Helsingen hade sin redaktion och sitt tryckeri för länge sen. När vi bodde där hade Hemslöjden butik och vävstuga i bottenvåningen med ingång från hörnet i korsningen av Skolhusgatan och Kungsgatan. Minns fortfarande att dunket från vävstolarna hördes upp till oss, men det störde inte, det var bara trivsamt på nåt sätt.

Hittade förresten en intressant och lite ovanlig bild på Skolhusgatan från andra hållet. Häftig bild med uppifrånperspektiv. Hur tog han den tro? Drönare fanns ju inte 1957. Har Sigvard Gustavsson stått högt uppe på berget och tagit bilden med zoom? Den finns hos Dibis med nr SES00428 här.

Utsikt vintern 1978

Gräver mig igenom gamla pappersbilder och scannar en del. Den här utsikten över Söderhamn från Östra berget fotograferade jag vintern/vårvintern 1978.

Järnvägen är igång som synes, och det fina gamla stationshuset med sina karakteristiska trappstegsgavlar ser man en bit framför Faxeholmen, som syns till vänster upptill i bild. Den nya stationen (Resecentrum) anlades ute på Blötängarna i maj 1997.

Tidigare i dag la jag in en bild på utsikten scannad från en papperskopia. Men det blev så otrevligt mycket rödstick i den så jag stod inte ut! Så nu har jag bytt ut den gulrödtonade bilden mot en som jag scannat från negativet istället. Jag tycker den blev bättre. (Som vanligt, klicka för större bild).