Mer om Sara Brita

Nu har jag grävt lite vidare om den gamla anmodern Sara Brita Garneij som var med på bild i förra inlägget. Jag visste ju inte så mycket om henne. Nu vet jag en del mer. När hon dog på prästgården i Norrbo den 12 februari 1830 skrev man en hel liten uppsats om henne i arkivhandlingen över dom som dött i Norrbo detta år. Allt är inte lätt att läsa men så här var det:

Sara Brita föddes i Mo den 13 oktober 1757, ”på flossfabriken” som man skriver i arkivhandlingen, Flors linnemanufaktori. Fadern var strumpfabrikören Hybert Garneij vid fabriken och modern hette Brita Sara Uppström. När flickan bara var 6 år förlorade hon sin far.

”Modren flyttade kort derefter med 5 minderårige barn till Stockholm, der de njöto en Christerlig och wårdad uppfostran. Dessa syskon hafva alla förr henne gått till evig hvila” står det i handlingen. Fem barn och änka, hur försörjde Sara Britas mamma sin familj? Vet inte.

När Sara Brita var 19 år gifte hon sig med Sidenfabrikör och Handlande Andreas Lilliander i Stockholm. Dom fick 7 barn men flera dog i barnaåldern.

Tyvärr sorgligt urblekta porträtt av makarna Andreas och Sara Brita Lilliander. Enl uppgift målade av Söderhamnsmålaren Bolinder 1805.

”1821 slet döden derefter makars trogna förbund och samma år flyttade den nu saligen aflidna till sin dotter i Gefle.” Dottern var Juliana Charlotta som finns med på bild i förra inlägget. Hennes man Lars Olof Berg blev sen utnämnd till prost i Norrbo, och då följde Sara Brita med familjen när dom flyttade från Gävle till Norrbo. I arkivhandlingen beskrivs hurdan Sara Brita var. Det står bl.a.:

Prosten Lars Olof Berg

”Ett milt och gott hjerta, ett böjligt, tåligt och fridälskande lynne, rena bildade seder, ett ljust och vettigt förstånd i förening med mycken Gudsfruktan, mycket kärlek, arbetssamhet, och alla husliga dygder utgöra grundteckningen för hennes personliga förtjenster.” Och så avslutas texten med: ”Frid och Salighet öfver den Goda, Huldrika, Saknade!!!”

Dom där tre utropstecknen får mig att tänka att den som skrev det här nog kände Sara Brita. Det kan väl ha varit prosten själv, Lars Olof Berg, som förde pennan och skrev så här kärleksfullt om sin svärmor.

”Ålderdom och Bröstfeber” står som dödsorsak för Sara Brita i arkivhandlingen. Jag ser också att när Andreas Lilliander dog 1821 skedde det på ett s.k. gubbhus på Söder i Stockholm (Maria Magdalena församling). Jag undrar lite om gubbhus fungerade som en sorts sjukhus på den tiden.

Det är roligt det här grävandet i arkiven och att man kan sitta och göra det vid sin dator hemma. Sara Brita Garneij var förstås av vallonsk härkomst. Stavningen på namnet varierar. Hennes farmors farfar hette Colas Grenier och kom från Vallonien (troligen från trakten av Namur) till Sverige 1633 med ett skepp från Amsterdam till Norrköping. I en bok på franska som jag hittade på nätet står namnen på dom 134 vallonska män som kom med skeppet uppräknade. Där är Colas Grenier med.

Colas Grenier jobbade bl.a. som kolare vid Åkerby bruk, Österlövsta, gifte sig och fick flera barn med sin hustru, Maria Dubois, också hon av vallonskt ursprung.

Fast nu får jag nog sluta med det här… annars blir jag väl sittande här med gamla valloner till sent ikväll. Har skaffat mycket grundligt genomförd sammanställning om valloner från Sällskapet Vallonättlingar, och sen jag fick materialet i posten häromdan har det varit valloner, valloner, valloner mest hela dagarna och lite av nätterna…

Sara Brita Garneij

Här har vi en gammal anmoder, mormorsmor till Anna Härdelin, som jag skrivit om i boken ”En flicka som heter Anna”. Sara Brita Garneij föddes 1757 i Mo i Hälsingland och dog 1830. Dessemellan passerade ett människoliv som jag inte vet mycket om. Hon gifte sig med sidenfabrikören Andreas Lilliander i Stockholm. Ett målat porträtt i miniatyr av honom har jag också foto av, men det är nästan ännu mer urblekt än hustruns. Originalen, dom två runda miniatyrerna, finns hos en släkting och jag hoppas jag kan få tillfälle att se dom nån gång – och ta bättre bilder på dom. Det lär vara Söderhamnsmålaren Bolinder som målat miniatyrerna och året är enl uppgift 1805.

Fotografikonsten och daguerrotypi, dess första variant, fanns inte än under paret Lillianders livstid. Dom tidigaste porträttbilderna i form av foto/daguerrotyp är från 1840-talet.

Så vi får nöja oss med den här urblekta miniatyren av Sara Brita Garneij.

Andreas och Sara Brita Lilliander bodde i Klara församling i Stockholm när dottern Juliana Charlotta föddes 1793. Kanske flyttade familjen till Hälsingland sen? Kanske Andreas fick jobb på Linnemanufakturiet i Flor?
I varje fall gifte sig deras dotter så småningom med Lars Olof Berg, prost i Norrbo. Dom fick sju barn däribland dottern Sally som gifte sig med kaptenen Thore Härdelin. Det är där som dottern Anna Härdelin kommer in, hon är deras förstfödda. Om hennes mamma Sally har jag skrivit här.

Dellenportalen har mycket material om Lars Olof Berg och hans familj. Man har lagt ut inte mindre än 24 avskrifter av brev m.m och det finns bl.a. en beskrivning av hur man firade jul i prostgården i Norrbo. Dellenportalen är en riktig kulturgärning, tycker jag. Mycket intressant läsning om människor och om bygden finns där. Länk nedan.

Att prostinnan Juliana Charlotta (kallades Lotty; bilden till höger) skulle ha franskt påbrå läste jag nånstans i Dellenportalen: född ”av franska föräldrar, franska sidenvävare från Lyon” som kommit till Stockholm. Men jag tror att man har ”tryckt ihop historien” här och att det där franska kommer längre tillbaka. Juliana Charlottas far Andreas Lilliander föds av svenska föräldrar och modern Sara Brita Garneij är född i Mo och hennes föräldrar hette Brita Sara Upström och Hybert Garneij. Längre tillbaks i linjen Garneij finns fler personer med franskklingande namn.

Ja, det blev lite släkthistoria där. Jag är inte släktforskare själv men använder sånt andra i släkten har forskat fram – tack, tack!

Flors Linnemanufaktori kände jag inte till tidigare. Men nu när jag googlar runt efter uppgifter om Lilliander m.fl. ramlar jag över berättelsen om manufakturiet. Tillverkningen hade startat 1729 men det gick trögt. Några år senare anställde man engelsmannen Stephen Bennet som ‘directeur’, och han verkar ha varit en driftig person. Så här står det på en sida jag hittade:

Det var 1736 som engelsmannen Stephen Bennet anställdes som ”directeur” för att få fart på det, år 1729, nystartade Flors linnemanufaktur. Stephen hade då redan mycket skickligt omsatt Jonas Alströmer planer till väl fungerande manufakturverk i Alingsås, där han påbörjat sin anställning 1723 med att, i bästa engelska sjöromanstil, som en äkta Kapten Hornblower, smuggla ut införskaffade maskiner och råvaror ifrån Amsterdam. Han och en kompanjon, John Biggs, hade då redan misslyckats med ett första smugglingsförsök ifrån Paris där tullen beslagtog hela lasten. Andra gången lurade man tullarna, smet iväg med lastfartyget Jouffrow Elisabet mitt i oktobernatten och lyckades i skydd av mörkret till slut smita undan ifrån tulljakten som länge låg tätt efter i deras kölvatten.

Ja, nu blev det lite släktforskning och diverse om gamla tider i Hälsingland. Inte jag som forskat fram det här om släkten utan jag använder mig helt ogenerat av sånt andra forskat fram – tack tack!
Tar gärna emot synpunkter och kompletteringar från dom som vet mer såväl om gamla släktingar med eller utan franska rötter som om linnemanufakturiet i Flor m.m.

Ranbo och Flors linnemanufaktur 1729-1859 kan du läsa mer om här.
Dellenportalen om Lars Olof Berg och hans familj här.
Och så hittade jag en utförlig text om Stephen Bennet hos Riksarkivet här.
Lulebygdens forskarförening skriver också om Bennet på sidorna 10-11 i medlemstidning från 2015 som pdf här.

Hajak

Hajak hette vår stora klinkbyggda roddbåt som fanns hos oss på Sandskär under hela min barndom och in på 1970-talet. Det var en snipa, dvs en modell med ”en spetsig för och en spetsgattad något rundad akter” som Wikipedia förklarar begreppet. Det var en härlig båt. Hajak flög över vattnet när vi rodde med dubbla par åror. Det var lite som med min stora gamla damcykel (från 1930-talet) med 28-tumsdäck: när man väl fått upp farten gick det undan (cykeln med på bild här).

I dag ligger Hajak på Fiskaremuseet i Söderhamn. När jag först fick veta det var det lite av tankeställare, en påminnelse om tiden som flytt och förstås min egen ålder. Nästan som om jag själv började bli färdig för museum. Nåja, jag är glad att Hajak ligger där nu i trädgården till Fiskaremuseet, i skydd under tak och fint renoverad. Första gången i år när vi var i Söderhamn för att öppna upp på Sandskär for vi till museet, tog lite bilder och gav Hajak en kärvänlig klapp. Skriver om det i inlägget ”Älskad båt igen” här.

Nu finns bilder och text om Hajak i senaste numret av Bränningen, medlemsbladet för Söderhamns Kust & Skärgårdsförening. Bläddra till sidan 8 i pdf:en här.

Hajak finns naturligtvis med i min bok ”Sandskär i mitt hjärta”. Vill du beställa ett ex? Titta här hur man gör.

Trädminnen

Välkänd utsikt på Sandskär. Till vänster skymtar gaveln på Sjöboden. Men så här ser det inte riktigt ut i dag (bilden är från 2004). Enbusken till höger är borta, och vår brygga ser man inte alls. Träden till vänster – en rönn och en gammal al – föll för åldersstrecket för några år sen. I alen fanns ett bo inne i stammen. Syns ju inte här. Bilden är ju nästan som en silhuett och inte mycket detaljer syns.

I alen bodde en gång en knipa med sina ungar. När ungarna var stora nog att ge sig ut på havet stod mamman eller pappan nedanför på marken och kallade på dom. Sen vaggade hon/han ner mot vattnet och fortsatte att mana på ungarna. Och en efter en klättrade alla ungarna upp mot öppningen i stammen och lät sig falla ner på blåbärsriset under. Sen tog dom sig så snabbt dom kunde ner till vattnet och förenades med föräldern. Trevligt minne.

Betydligt äldre bild nedan – från 1917. Den finns med i boken ”Sandskär i mitt hjärta”. Här ser man rönnen som ungt träd.

Det är några av systrarna Österlund man ser här, döttrar till tidningsmannen Carl August Österlund i Söderhamn. Det var han som byggde stugan på Sandskär på 1860-talet.

Ett fel finns i den korta bildtexten. ”Morgon vid Sjöboden. 1917” har jag skrivit. Jag tyckte ju det såg ut som om dom har nattlinnen på sig. Men morgon är det inte. En uppmärksam läsare la märke till hur skuggan faller på bilden och påpekade att solen står mer västerut. Det är en solig eftermiddag, inte en morgon. Tack för det, Anna. Rätt ska vara rätt.

”Sandskär i mitt hjärta” är min första bok, och den kom ut 2013. Jag har ett litet lager av den kvar.
Vill du beställa ett ex? Titta på fliken ”Sandskär i mitt hjärta” så ser du hur man gör.

Söderhamn 1880

För ett par år sen kom min bok om Anna Härdelin, ”En flicka som heter Anna”. Hon var dotter till kaptenen Tore Härdelin och hans hustru Sally på gården Nordanäng i Delsbo. När Anna var 23 år gifte hon sig med Karl Hjelmström från Halmstad, anställd vid tullen i Söderhamn.

Anna och Karl flyttade in i en lägenhet en trappa upp i ett hus där det låg en bokhandel i gatuplanet. Huset brann sedan och familjen fick flytta till kvarteret Tigern på andra sidan ån. På platsen för det brunna huset byggde man upp ett nytt hus utformat på liknande sätt som det tidigare. Det huset står kvar än i dag, även om man byggt ut det en del. Varje gång jag kommer till Söderhamn tittar jag på huset och tänker på det som ”Annas hus”.

Och så tittar jag lite extra på kv Tigern när vi åker förbi på väg ut till båtklubben och Sandskär. Var i kv Tigern familjen bodde vet jag inte. Så långt kom jag inte i min forskning för boken. Dom blev kvar i Söderhamn till 1892 då flytten gick till Linköping. I boken berättar jag en hel del om tiden i Söderhamn. Sandskär är med också eftersom dom köpte sommarställe där.

Anna och Karl går som nygifta en promenad genom stan. Först stannar dom och beundrar rådhuset, ombyggt och renoverat efter den stora stadsbranden 1876. Sen fortsätter dom promenaden. Här kommer ett utdrag ur boken:

”De går vidare på Köpmangatan som gör skäl för sitt namn. Många byggnader i denna del av staden blev lågornas rov; nu ligger här en räcka nybyggda hus där många affärer är inrymda. Flera nya hus är under uppförande.

Karl och Anna viker av ner mot ån. Längs dess båda sidor ligger sjöbodarna tätt. På packarlavarna, några öppna platser mellan Smäckbron och Järntorget, packar man om strömmingen som fångats i havet utanför. Fiskarna rensar, saltar och packar fisken i burkar och lådor. Marken är hal av vatten och fiskblod, och lukten är stark. Det är inte så trevligt att gå där, och Anna är rädd om sin långa kjol. De går upp mot Köpmangatan igen.

Längre fram vänder de åter ner mot ån och ser de stora brädgårdarna som ligger där. Österut, där ån breddar sig mot Söderhamnsfjärden, ligger flera segelfartyg. Skutorna väntar på sin last av trävaror.

I stapelstaden Söderhamn bedrivs handel med flera länder. Förr var det ofta järn som skulle till England, Frankrike, Algeriet, Ostindien och Nordamerika. Nu är det mest trävaror som skeppas till länder som England, Spanien och Portugal. Sågverksindustrins uppsving har gjort Söderhamn till en blomstrande stad dit människor söker sig eftersom det finns gott om arbetstillfällen. Trots konflikten mellan de styrande i staden finns en anda av framtidstro, av nya tider och nya möjligheter.

Längs åstranden låg förr några skeppsvarv, men de är numera nedlagda. En enkel träbro leder över ån, men man kan välja att i stället ros över av någon av de roddarmadammer, så kallade mostrar, som sköter denna syssla. Anna och Karl tar plats i en eka och snart är de på andra sidan. Färden kostar 2 öre.”

Vill du läsa mer om Annas och Karls liv i Söderhamn och om hur det gick för dom senare? Boken finns fortfarande att beställa. Du kan göra det direkt från mig och få boken signerad också om du vill det. Julklappstips kanske? Hur man gör ser du på sidan En flicka som heter Anna.

Sandskär på vintern

”Eftersom stugan inte alls är vinterbonad är det inte särskilt trivsamt att vara där när det är riktigt kallt. Ofta när vi ska vintra stugan går vi vinterklädda även inomhus om det är sent på hösten och kallt i stugan.

När vi bodde i Söderhamn allihop i familjen Roland gjorde vi utflykter till ön vintertid medförande varm choklad, färdiga mackor och apelsiner. Påsklov under skoltiden gjorde vi ofta dagsutflykter till Sandskär och blev så solbrända att klasskamraterna efteråt frågade om vi varit i fjällen. Ett bra ställe att sitta på för att steka sig i solen var bron utanför Sjöboden ut mot havet. För det mesta tog vi oss ut till ön med skidor, ibland blev det promenad istället – utrustade med ispik för att kontrollera isen – och någon enstaka gång var det så lite snö på isen att det gick att åka skridsko ut. Även fröknarna Österlund gjorde utflykter till Sandskär om vintern, och då använde man ofta spark visar några gamla bilder.”
(Texten ovan och bilderna är ur boken ”Sandskär i mitt hjärta”).

Vår stuga på Sandskär byggdes på 1860-talet av August Österlund, tidningsman i Söderhamn. Han och hustrun hade inte mindre än sju döttrar och en son. På bilden till vänster ovan dricker några av systrarna Österlund kaffe utanför Sjöboden vintern 1938. Till höger är dom på isen utanför Sjöboden, okänt år.

Mina föräldrar köpte stugan av systrarna Österlund på tidigt 1950-tal. Och senare har min man och jag tagit över.

Bilden nedan: Popo (vår yngste) på isen utanför Sandskär, 1990-tal.
Jag tycker det är lite av Shackleton och Elephant Island över bilden. Fast så mycket strapatser var det förstås inte för oss – rena västanfläkten jämfört med Shackleton. Men det är nåt med mörkret, ensligheten och den råa kylan som ger stämningen. Större bilder om du klickar.

På bilden nedan har det gått några år – Sandskär på vintern. Foto: grannen Lennart Ellner. Januari 2012.

Vill du läsa mera? Jodå, boken om Sandskär – ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” – som jag gav ut på eget förlag 2013 finns fortfarande att köpa. Hur man gör ser du på den här sidan. Kanske ett julklappstips?

Om att jaga ekorrar

I december förra året bloggade jag om Naturvårdsverkets förslag att tillåta allmän jakt på ekorrar. Jag tyckte inte det var nåt bra förslag.
Återanvänder bilden eftersom den är så fin.

Förslaget möttes av mycket kritik. Naturvårdsverket har sedan tänkt om och dragit tillbaka det. Bra det, tycker jag. Varför skulle man vilja skjuta ihjäl detta lilla djur? Bara för nöjet att pricka – och döda – ett levande varmblodigt djur? Usch!

Invändningarna mot förslaget har bl.a. handlat om följande:
– Ekorrens värde som resurs avseende såväl kött som päls bedöms som lågt.
– Den skada arten kan orsaka bedöms som marginell och det finns möjlighet att bedriva skyddsjakt på enskilds initiativ för att förebygga skador året runt.

Jakt på ekorre av annat slag förekommer ibland på Sandskär om sommaren. Men nån framgång blir det aldrig. Här en bild från ett sånt tillfälle för några år sen. Ekorrträden bevakas här av vårt aussie-barnbarn och hunden Nisse, som vi också har besök av ibland.

Kanske önskar Nisse att han var en malinois? En belgisk vallhund som kan tränas att hoppa högt och klättra upp för trädstammar och murar. Men skam den som ger sig tänker Nisse och försöker ändå. Ekorrarna klarar sig alltid. Och turligt nog för dom finns det inga belgiska vallhundar på ön, efter vad jag vet.
På Youtube finns flera exempel på vilka fantastiska trick dom här ganska stora hundarna kan göra. Titta t.ex. här.
Artikel om Naturvårdsverkets beslut här.
Mitt inlägg från december 2019 (julafton) här.

Höst

Dimman låg tät över skärgården när vi var på Sandskär och gjorde i ordning för vintern. (Klicka om du vill se bilden större).

Vanligtvis brukar vi inte vintra på ön förrän i mitten av oktober men den här hösten blev det av olika skäl lite tidigare. Hoppas allt ska gå bra nu, att inga träd ska falla i stormar och ställa till skada och att sjösprång och is inte ska sabba bryggan. Nu dröjer det länge tills vi kommer till ön igen. Suck!

Snygg kille med fiol

Riksspelmannen Thore Härdelin
Han var morbror till min morfar och bror till Anna Härdelin, gift Hjelmström, som boken ”En flicka som heter Anna” handlar om. Namnet Thore är poppis i Härdelinsläkten, det finns flera som heter så.

Om Thore på bilden skriver jag i bokens epilog: ”Han blev mycket framgångs­rik inom folk­musiken, blev riksspelman och turnerade i Sverige och USA. Han komponerade musik, gav ut häften med hälsingelåtar för fiol, deltog i radio med mera. Han var gift två gånger och blev far till många barn. Musikaliteten i släkten har förts vidare till Thores barn, barnbarn och barnbarnsbarn och flera av dem har med framgång varit verksamma inom svensk folkmusik.”

Riksspelmannen Thore Härdelin levde åren 1866 till 1945. Jag har inte tänkt på det tidigare, men nu undrar jag lite om min morfar (född 1890, död 1973) nånsin hade kontakt med sin morbror. Jag vet inte det och det finns ingen kvar att fråga. Kanske utgrävningar i gamla släktpapper kan ge svar på det.

Fadern, kaptenen Thore (Theodor) Härdelin finns det text om via sidan Extraläsning. Sally Berg, som gifte sig med kaptenen, har jag bloggat om här, och dottern Anna har jag som sagt skrivit en hel bok om (på egen flik i bloggen) och dessutom har hon varit med på bild tidigare t.ex. här.