Om klampare och stabbar

För ett tag sedan bloggade jag om olika yrkeskategorier och arbetsuppgifter vid ett sågverk förr i tiden (scrolla ner lite så hittar du inlägget ”Såg vid såg”). En uppmärksam släkting påminde mig om en kategori som inte stod med där: stabbläggare. Det var dom som hade till uppgift att stapla virket på brädgården.

Jag har också hittat ordet klampare. Virkessortering kallades för klampning och dom som utförde jobbet var klampare. Ofta var klamparen tydligen en arbetsförman på brädgården, nån som basade över sorteringen. På bilden ses en klampare. Fotot är från omkring 1900, hittade det på webben.

På axeln hade klamparen en kudde som han kunde balansera bräderna på när han sorterade virket på brädgården. Sedan var det stabbläggarens uppgift att stapla virket uppe på den kanske så småningom omkring 6 m höga stabben. På nån sida hittade jag följande om stabbläggarna: ”Stabbläggarna  hade det  hårdaste  och  mest  riskfyllda  arbetet  och hörde till brädgårdsadeln och därför rankades de som högavlönade inom sågverksindustrin.”

Kommer att tänka på att jag själv var en annan sorts klampare när jag var liten. Jag klampade när jag var arg. Inte klamp klamp på stället utan jag gick och klampade. Var väl 4-5 år nånting. Det hände att några av dom vuxna skrattade åt mig, minns jag. Nån gång härmade nån i sällskapet min knäande ”klampgång”, och tänk så roligt det blev då, då! För dom. Minns inte så mycket från tillfället, men känslan minns jag. Inte ett bra sätt att få mig mindre arg.  Säkert ingen illvilja från dom vuxnas sida, men rätt dumt och tanklöst, tycker jag nog. Ordet kränkt fanns inte på den tiden, eller i varje fall inte i såna sammanhang.

Jag klampar inte längre när jag är arg. Har andra sätt att avreagera mig på som att ta en rask promenad, lyssna på musik på hög volym eller nåt sånt. Ofta hjälper det, men det beror ju lite på vad det handlar om. Ilska över feltänkta beslut om ny tunnelbana i Stockholm (den s.k. Gula linjen) eller förslag om klunsiga stora ”lådor” i känsliga miljöer i Stockholm (det nya Nobel centret) hjälper det inte mycket mot. Men eftersom Arundo är min snälla blogg får den som vill läsa ev ilskna inlägg om sånt titta på min andra blogg istället, Gabrielles blogg.

Uppdatering i maj 2021:
Rättelse!
På Gabrielles blogg fick jag nyligen en kommentar som gäller detta inlägg på Arundo:
Lars Rudström skrev: ”Din krönika om ”stabbläggare” visar en bild på just en sådan INTE på en ”klampare”. Jag var stabbläggare på 50-talet vid brukets såg.”
Bilden ovan visar alltså en stabbläggare, inte en klampare.