En annan oktober

Hösten 2019 vintrade vi på Sandskär en bit in i oktober. Repen på bryggan? Jo, vi binder rep över bryggflaken (typ nån sorts kasslerbindning) och fäster i bergöglor för att isen inte ska lyfta loss flaken och lägga dom borta hos grannen. En av dom många uppgifter som ingår i vintrandet.
I somras monterades nya pardörrar på stugan; det är dom gamla som syns här. Vill du se hur det gick till när dörrarna kom den 7 juni nu i år får du läsa ”En historia om dörrar” här.

Anna läser och skriver

Särtryck ur bok om landskapsmål och folkliv. 1896.

I inledningen till den sammanställning av sagor och berättelser från Delsbo som min morfars mor Anna Hjelmström skrev står det: ”Jag har noga aktat mig för att ”brodera ut” någon smula. Ingen enda sägen är läst eller gjord. Om några få år ha de gamla sägnerna nog dött ut på folkets läppar, ock min enda önskan har varit att kunna rädda några från fullständig glömska. Glad skulle jag vara, om mina berättelser kunde i någon liten mån bidraga till ett bättre förstånd av Delsboallmogen, som med undantag av några särskilda ”skälmsläkter” hör till det bästa folk på jorden.”
Annas text publicerades i en bok om landskapsmål och folkliv 1896.

Själv har jag tillåtit mig att ”brodera ut” när jag skriver om Anna i boken ”En flicka som heter Anna”. Bl.a. om vad hon läste. Det står så här: ”Det var inte ofta Anna fick tid att skriva eller läsa för sig själv; hon var för det mesta omgiven av barnen. När de äldre barnen var i skolan och jungfrun passade de yngre en stund, kunde hon sätta sig med en bok. August Strindberg och Henrik Ibsen tyckte hon om, men ännu hellre ville hon läsa författare som Victoria Benedictsson, Emelie Flygare Carlén eller Anne Charlotte Leffler. Det var inspirerande att se att kvinnor kunde utmärka sig som författare.”

Klippt ur min bok ”En flicka som heter Anna”. Fem livliga barn hade hon att ta hand om, fyra söner och en dotter, så säkert fick hon inte mycket tid för sig själv. Att Anna läste Victoria Benedictsson vet jag inte, men det tror jag. Så det skrev jag. Anna var intresserad av läsande och skrivande. Hon beundrade sin kusin Helfrid Norell som var journalist, en av de första kvinnliga sådana, och jobbade på Tidningen Helsingen i Söderhamn. Och ibland tänker jag att en del av min skrivklåda har jag i arv efter Anna. Det är några steg bort i generationerna, men varför inte?

Läs mer om boken ”En flicka som heter Anna” här.

The times they are a’changin

Mycket prat om elpriser dessa dagar, förstås. Själv tänker jag tillbaka på tiden då vi inte hade el i stugan på Sandskär. Vi använde fotogenlampor, stearinljus, och för att laga mat: först ett campingkök på gas sen en liten gasspis. Ett litet gasolkylskåp hade vi också ett tag. Warmvind som drevs med fotogen och luktade illa.

Ligga och läsa i sängen på kvällen var lite bökigt men det gick ju bra med flera stearinljus intill.
Men brandfaran, då? Jo, den fanns där förstås. Men under alla mina år på Sandskär hände det bara en gång att ett hus brann på ön. Och det hände pga nåt elektriskt fel, felkoppling i en bastu eller nåt. Elen hade alltså kommit då.

Just att läsa på kvällen, att lyssna på radio, titta på tennis på tv:n och sånt blev ju en välsignelse när elen väl kom sommaren 1983. Elektrikern Sven-Inge Olsson som hade stuga på Sion, Grimsön, kom och installerade. Han finns med på bild i boken ”Sandskär i mitt hjärta”.

En riktig elspis med tre plattor, riktigt ordentligt kylskåp, mikrovågsugn… Och så detta att kunna använda eldrivna verktyg. Så bra! En omställning till det bättre måste man ju säga. Mysbelysning med fotogenlampor och stearinljus kan man ju fortfarande ha om man vill.

Nu väntar en ny omställning – kanske till det sämre. Hittills har vi haft mycket väl fungerande uppkoppling i stugan via ADSL under sommarmånaderna. Men nu försvinner den fasta telefonen. Kopparnätet läggs ner. Telefonnumret vi haft sedan tidigt 1950-tal försvinner. Ok, det gör väl inte så mycket. Men jag undrar om mobilt bredband kommer att funka lika bra som ADSL i stugan. Och alla månader vi inte är i stugan har vi ju inte lust att betala för ett sånt abonnemang.

Nåja, det visar sig till sommaren nån gång. Det är ju inget man kan göra nåt åt i alla fall. Sen om det är klokt att lägga ner det fasta nätet istället för att renovera det och behålla det kan man ju ha olika åsikter om. Att allt ska gå över mobilnätet nu. Ja, suck, the times they are a’changin…

Söderhamnarna säger Nej

Storjungfrun. Panorama över ett livligt hav dokumenterat av en tålmodig fotograf medan de kyliga vindarna svepte in över stranden. Foto: Mats Lundblad, AME Intermedia. Länsmuseet Gävleborg. Ref.nr: P9244718.

I samband med valet har två rådgivande folkomröstningar om vindkraftens vara eller inte vara hållits i Söderhamn. Folkomröstningarna gällde:

  • Storgrundet. Ska Söderhamns kommun tillåta etablering av vindkraft på Storgrundet?
  • Territorialvattnet. Ska Söderhamns kommun tillåta etablering av vindkraft inom Söderhamns kommuns territorialvatten?

På båda blev resultatet ett rungande Nej.

Som jag skrivit tidigare är jag för vindkraft. Självklart är jag det. Men anläggningarna måste byggas på rätt sätt, och när det gäller havsbaserad vindkraft: långt ute till havs, inte inne i en levande skärgård. Men visst, vindkraft måste vi ju ha för att komma bort från dom fossila energikällorna och hitta miljövänligare alternativ som sol, vind och vatten. Som Ted Gärdestads låt från tidigt 70-tal. Jag tror inte ett enda dugg på kärnkraften, inte ens nya varianter av den. Detta eftersom man fortfarande inte alls löst problemen med avfallet. Jodå, det har vi visst det, säger förespråkarna: vi fixar förvaring som håller och är helt ofarlig i 100 000 år. Vem med någorlunda vett i skallen kan hävda nåt sånt?

Säkert kommer söderhamnarnas svar att nedlåtande karakteriseras som ”not in my backyard”. Och folkomröstningarna blir kanske av typen ”tuta innan man kör över” som ju hänt tidigare. Jag ser att Svea Vinds vd säger ”Vi kommer att fortsätta med Gretas klackar 2” samt att ”Elektronerna behövs i regionen”. Hm, det där sista – är det sant? Är det inte framförallt södra Sverige som behöver mer tillskott av el? Och förresten, har inte t.ex. WPD (Storgrundet) planer på att sälja elen utomlands? WPD säger nu också efter folkomröstningarna att eftersom politikerna sagt Ja litar företaget på att bygget blir av. ”Det är de signaler vi har fått” säger vd:n. Suck! Vad månde bliva?

Rundorna har varit många när det gäller vindkraften i vattnen utanför Söderhamn. Har bloggat om det flera gånger. Sök på vindkraft uppe till höger om du vill läsa äldre inlägg.

Axmar bruk

Vackert väder men svalt, ingen indiansommar i sikte än… Nyligen kunde vi promenera i den vackra parken vid Axmar bruk. Där i den engelska parken finns det här lusthuset. Byggt på 1860-talet. Ovanför fönstren sitter medaljonger med hundhuvuden, kanske porträtt av brukspatronens hundar. Till vänster om lusthuset skymtar ruiner av en klensmedja (finsmide, spik och mindre föremål) och ett förråd, båda från 1870-talet.

Herrgården på Axmar bruk, 1965. Revs 1970. Foto: Torsten Röstlund. Länsmuseet Gävleborg. Foto: XLM.TR0174

I parken fanns tidigare en stor herrgård, som ibland kallats Axmar slott, byggt på 1860-talet. Här anlade man ett nytt järnbruk då. Storhetstiden för bruket var under andra hälften av 1800-talet. Man höll på med järntillverkning fram till 1927. Det finns mycket att läsa på webben om Axmar bruk, du kan bläddra omkring här. ”Allt järn som inte användes i de egna smedjorna gick på export från hamnen och det lär till och med i Kina finnas åtskilliga mil järnvägsräls som tillverkats av järnet från Axmars bruk” läser jag på en sida från Harmångebygden här.

Min pappa var förlagd till Axmar under någon period av beredskapen. Det berättade han om ibland när vi körde genom Axmar på väg till eller från Stockholm. Riksvägen gick ju där på den tiden innan E4 fanns. Ett tag under kriget var herrgården också koncentrationsläger för politiska fångar. Jag hittade en intressant artikel i Arbetarbladet om det. Läs här.

Herrgården var inte särskilt bastant byggd; den var tydligen främst tänkt som sommarbostad. Under senare delen av 1900-talet fick byggnaden stå och förfalla (på känt maner skulle man kunna säga) tills dåvarande ägarna Bergvik Ala AB sprängde och rev byggnaden 1970.

Slut på dagens historielektion – denna väl också historiska dag då Sverige går till val till Riksdag, Kommunfullmäktige och Regionfullmäktige. Och i Söderhamn också två folkomröstningar om vindkraften: en om Storgrundet och en om etablering av vindkraft i kommunens territorialvatten – vatten som omfattas av kommunal planering och sträcker sig cirka 30 km från kusten.

En historia om dörrar

Här kommer våra nya dörrar.
Skiss i ett brev.

Verandan på vår gamla stuga på Sandskär var öppen för väder och vind när vi kom dit sommaren 1950. Dvs inte helt: den var glasad på sidorna men där man gick in och ut var det en bred öppning. Det ändrade mina föräldrar på 1964 och fixade ett uterum skyddat för regn och blåst. Min pappa köpte ett par enkeldörrar från ett rivningshus i Ljusne. Sen kom snickare ut till ön, byggde om dörrarna till pardörrar och monterade dom. I ett brev har min mamma beskrivit hur det gick till och lagt in en skiss. Det blev riktigt stiligt.

Men åren går och stugan ligger kraftigt utsatt för stormar, regn och snö. Tidens tand gnagde på dörrarna, och till slut var dom inte så stiliga längre. Trots visst underhåll då och då började dom hänga på trekvart, och till slut gick det knappt att stänga dom längre. Här måste nåt fixas.

En härligt vacker dag i början av den här sommaren kom våra beställda dörrar farande över vattnet tillsammans med två snickare. Fullpackad liten båt.

Det tog en arbetsdag att fixa jobbet. Det blev så snyggt och fint. Rejäla vackra dörrar med lite större fönster än dom gamla, och bra isolerade så inte vinden piper in genom några springor.

En icke förutsedd nackdel var att när det kom nya fina dörrar på stugan såg resten allt uschligare ut. Vi måste ge oss på glaspartierna med mera framöver. Bron framför dörrarna var mer än lovligt rutten och sönderfallande. Det syns lite på bilden nedan. Men det fixade vår alldeles egna snickare under augusti. Bildbevis från pågående jobb med det finns i förra inlägget.

Nya dörrar på plats. Rutten bro framför blev fixad senare.

Tystnad och mörknande kvällar

Efter en veckas utflykt till Stockholm, Skåne och Halland i början av månaden var vi tillbaka på ön. Annorlunda nu denna tid i augusti. Kvällarna blir allt mörkare. Måsarna verkar ha flyttat söderut. Vi ser bara nån enstaka. De tre måsungarna, vars liv vi följt sedan dom kläcktes på en sten i vattnet en bit från bryggan, kunde flyga när vi senast såg dom. Och liksom föräldrarna hade dom då vant sig så vid oss att dom höll sig kvar på bryggan tills man var alldeles intill. Nu är dom borta.

Lite märkligt med denna tystnad. Silvertärnorna har förstås också flyttat. Dom drog nog redan första dagarna i månaden. Vi ser hägern då och då komma flygande tyst på stora vingar. En håller till vid strandkanten ibland för att fiska. Jag försökte smyga på den en morgon för att ta en bild. Men icke! Den märkte mig förstås och gav sig av. Rådjuren har vi inte sett till dessa dagar, inte heller räven eller grävlingen. Men när jag häromkvällen öppnade dörren för att gå ut hördes ett strävt ljud, som ett mellanting mellan skall och väsande. Kanske överraskade jag nåt vilt djur.

Vi har hållit på med byggjobb. Den gamla ”bron” som funnits framför trappstegen till verandan var i sönderfall. Den byggdes sommaren -75 så den har i alla fall hållit ett bra tag. Nu finns där en ny fin bro. Till större delen använde vi begagnat impregnerat virke som vi sparat, väl skyddat för väder och vind bakom en bod. Bra med återanvändning. Vi hoppas den ska hålla många år till. Om det blir 40-50 år igen lär vi inte få veta.

Räddningen

Det var en kväll i juni. En knipa med en enda unge rörde sig oroligt i vattnet nära stranden. Vår son Paul (på besök från Melbourne med sin son) anade vad som hade hänt. På en tall en liten bit från stranden sitter en gammal holk där knipor bott tidigare. En gång för några år sen klarade inte ungarna att ta sig upp och ut ur holken, och då plockade han upp dom allihop och släppte ut dom i vattnet där dom förenades med sin mamma/pappa. Hade samma sak hänt nu igen? Ja, precis så var det. Bifogar ett par filmer från den där kvällen i juni.

Efteråt tog Paul ner holken och gjorde kraftiga repor på väggen inuti för att underlätta för nästa omgång av ungar att klättra upp till hålet i holken och ta sig ut. Att vi missade att göra det efter det där första tillfället förstår jag inte. Men det blev väl inte av… Men nu är det fixat.

Den här gången plockade han upp 12 små pipande ungar och la i en hink. Sen gav han sig iväg med sin son ut i båten och spanade efter knipan. Efter en stund fick dom syn på knipan med sin enda unge. Dom stängde av motorn och hällde ut alla pipande ungarna ner i vattnet. Säkert hörde knipan dom och så återförenades familjen ute på vattnet. Själv stod jag på bryggan med kikaren och bevittnade det hela med tårar i ögonen.

Paul plockar upp 12 små ungar ur holken och lägger dom i en hink.
Ungarna i hinken på väg till båten.
Familjen återförenas.