Stranden som försvann

Så här blev den, akvarellen jag hittade på Sandskär för flera år sen och nu äntligen fått inramad. Kvinnorna rör sig på det som en gång var en stor öppen strand på norra sidan av ön. Den ö som syns i bakgrunden är Gran. Vem som målat akvarellen vet jag inte. Min morfars syster Cissi är en möjlig upphovskvinna, men jag får för mig att konstnären är någon annan. Ganska troligt är ju att någon av alla August Österlunds döttrar kunde måla. Det hörde nog lite till den samhällsklass dom tillhörde: damer lärde sig måla. August Österlund var tidningsmannen i Söderhamn som lät bygga den stuga på ön som vi nu har.

Vad det vita är vet jag inte. Skum från havet? Licencia poetica? Eller är målningen ofullbordad? Vet inte. I alla fall tycker jag den blev väldigt fin när passepartout och ram kom på. Nu hänger den här hemma hos oss i Stockholms innerstad. Jag behöver bara vrida lite på skallen så ser jag den. Så här sitter jag och vrider på skallen… och önskar att månaderna innan jag kan åka till Sandskär igen ska rulla på snabbt. Fast det får gärna sakta in lite lagom när våren kommer så jag hinner njuta av vintergäck, scilla, syrener, magnolia och sånt jag brukar spana efter i den här delen av landet.

Och visst: stranden försvann. Den är i dag i stort sett borta. Tallar, alar, buskar och sly har tagit över det som tidigare var en lång och bred sandstrand som här och var gick ut i långa sandrevlar i det grunda vattnet vid ön.

Vintringslista

Det är en hel del som ska göras innan vi lämnar stugan för vintern. Hittade den här listan i min mobil. Större bild om du klickar på den.

Vet inte om du kan läsa min slarviga handstil. Tänkte kommentera några saker:
”affischen” – en gammal affisch från folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922 som suttit upphäftad på väggen, och den skulle med till Stockholm för inramning.
”alla sängkläder + filtar packas in” – ja, allt sånt måste packas in i kraftiga plastsäckar så att inte skogsmössen boar in sig där. Samma gäller sofforna i vardagsrummet.
”tvålen diskrum” – nåt badrum finns inte. I diskrummet finns baljor för disk och för kroppstvätt. Dessutom en fin och doftande tvål. Den måste också packas in i plast för att mössen inte ska äta på den. Att det hade hänt upptäckte jag en gång när vi var tillbaka i stugan efter vintern. Då karvade jag av kanterna som mössen gnagt på men sen tyckte jag det var äckligt ändå och slängde tvålen.
”VÄND stövlar o. hinkar o.d.” – ja, jag vill inte att nån mus ska möta döden i en stövel. Det har hänt nån gång tyvärr och därför är jag noga med att vända på allt som kan bli en dödsfälla.

Vän av ordning och av renovering av gamla gistna och otäta stugor tycker kanske att vi borde kunna hindra mössen från att flytta in när vintern kommer och vi själva inte är där. Men det är nog i det närmaste omöjligt utan en mycket genomgripande renovering och tätning. Stugan är från 1860-talet och springor och små hål finns överallt. Och att skogsmössen bor där vintertid gör ju inte så mycket. Det får bli en del dammsugning och annan städning när vi är tillbaka efter vintern. Men då har mössen flyttat ut förstås.

Det blev december

Några bilder från Sandskär i december tror jag knappt att jag har. Däremot från tiden då ljuset är på väg tillbaka allt mer. Den här bilden tog jag i vintras – 18 februari – när min syster, hennes lilla tax och jag hade vandrat över isen ut till ön. På vår sida av ön gick det inte att gå på isen då, öppet vatten här och var. Men på stora fjärden mellan fastlandet och ön gick vi hela vägen ut i skoterspår och sedan upp på land en bit bort där isen nådde hela vägen in.

Den 21 december inträffar Vintersolståndet. I Stockholm är dagen då endast 6 timmar, 4 minuter och 48 sekunder lång ser jag på en webbsida. Efter den korta dagen vänder det och vi går mot ljusare tider igen. Trevligt att tänka på.

Några vinterbilder från ön finns i ett tidigare inlägg: ”Sandskär på vintern” här.

En annan oktober

Hösten 2019 vintrade vi på Sandskär en bit in i oktober. Repen på bryggan? Jo, vi binder rep över bryggflaken (typ nån sorts kasslerbindning) och fäster i bergöglor för att isen inte ska lyfta loss flaken och lägga dom borta hos grannen. En av dom många uppgifter som ingår i vintrandet.
I somras monterades nya pardörrar på stugan; det är dom gamla som syns här. Vill du se hur det gick till när dörrarna kom den 7 juni nu i år får du läsa ”En historia om dörrar” här.

Anna läser och skriver

Särtryck ur bok om landskapsmål och folkliv. 1896.

I inledningen till den sammanställning av sagor och berättelser från Delsbo som min morfars mor Anna Hjelmström skrev står det: ”Jag har noga aktat mig för att ”brodera ut” någon smula. Ingen enda sägen är läst eller gjord. Om några få år ha de gamla sägnerna nog dött ut på folkets läppar, ock min enda önskan har varit att kunna rädda några från fullständig glömska. Glad skulle jag vara, om mina berättelser kunde i någon liten mån bidraga till ett bättre förstånd av Delsboallmogen, som med undantag av några särskilda ”skälmsläkter” hör till det bästa folk på jorden.”
Annas text publicerades i en bok om landskapsmål och folkliv 1896.

Själv har jag tillåtit mig att ”brodera ut” när jag skriver om Anna i boken ”En flicka som heter Anna”. Bl.a. om vad hon läste. Det står så här: ”Det var inte ofta Anna fick tid att skriva eller läsa för sig själv; hon var för det mesta omgiven av barnen. När de äldre barnen var i skolan och jungfrun passade de yngre en stund, kunde hon sätta sig med en bok. August Strindberg och Henrik Ibsen tyckte hon om, men ännu hellre ville hon läsa författare som Victoria Benedictsson, Emelie Flygare Carlén eller Anne Charlotte Leffler. Det var inspirerande att se att kvinnor kunde utmärka sig som författare.”

Klippt ur min bok ”En flicka som heter Anna”. Fem livliga barn hade hon att ta hand om, fyra söner och en dotter, så säkert fick hon inte mycket tid för sig själv. Att Anna läste Victoria Benedictsson vet jag inte, men det tror jag. Så det skrev jag. Anna var intresserad av läsande och skrivande. Hon beundrade sin kusin Helfrid Norell som var journalist, en av de första kvinnliga sådana, och jobbade på Tidningen Helsingen i Söderhamn. Och ibland tänker jag att en del av min skrivklåda har jag i arv efter Anna. Det är några steg bort i generationerna, men varför inte?

Läs mer om boken ”En flicka som heter Anna” här.

Sista september

Nu har vi varit uppe och ”vintrat” på Sandskär. Vi hade tur med vädret. Inget regn. Och första dagen ingen blåst på vår sida av ön. På kvällen den sista september bröt solen igenom och det blev en sån där vacker kväll som nästan gör ont i hjärtat. Här välkänd utsikt mot sydost. (Större bild om du klickar på den).

The times they are a’changin

Mycket prat om elpriser dessa dagar, förstås. Själv tänker jag tillbaka på tiden då vi inte hade el i stugan på Sandskär. Vi använde fotogenlampor, stearinljus, och för att laga mat: först ett campingkök på gas sen en liten gasspis. Ett litet gasolkylskåp hade vi också ett tag. Warmvind som drevs med fotogen och luktade illa.

Ligga och läsa i sängen på kvällen var lite bökigt men det gick ju bra med flera stearinljus intill.
Men brandfaran, då? Jo, den fanns där förstås. Men under alla mina år på Sandskär hände det bara en gång att ett hus brann på ön. Och det hände pga nåt elektriskt fel, felkoppling i en bastu eller nåt. Elen hade alltså kommit då.

Just att läsa på kvällen, att lyssna på radio, titta på tennis på tv:n och sånt blev ju en välsignelse när elen väl kom sommaren 1983. Elektrikern Sven-Inge Olsson som hade stuga på Sion, Grimsön, kom och installerade. Han finns med på bild i boken ”Sandskär i mitt hjärta”.

En riktig elspis med tre plattor, riktigt ordentligt kylskåp, mikrovågsugn… Och så detta att kunna använda eldrivna verktyg. Så bra! En omställning till det bättre måste man ju säga. Mysbelysning med fotogenlampor och stearinljus kan man ju fortfarande ha om man vill.

Nu väntar en ny omställning – kanske till det sämre. Hittills har vi haft mycket väl fungerande uppkoppling i stugan via ADSL under sommarmånaderna. Men nu försvinner den fasta telefonen. Kopparnätet läggs ner. Telefonnumret vi haft sedan tidigt 1950-tal försvinner. Ok, det gör väl inte så mycket. Men jag undrar om mobilt bredband kommer att funka lika bra som ADSL i stugan. Och alla månader vi inte är i stugan har vi ju inte lust att betala för ett sånt abonnemang.

Nåja, det visar sig till sommaren nån gång. Det är ju inget man kan göra nåt åt i alla fall. Sen om det är klokt att lägga ner det fasta nätet istället för att renovera det och behålla det kan man ju ha olika åsikter om. Att allt ska gå över mobilnätet nu. Ja, suck, the times they are a’changin…

Söderhamnarna säger Nej

Storjungfrun. Panorama över ett livligt hav dokumenterat av en tålmodig fotograf medan de kyliga vindarna svepte in över stranden. Foto: Mats Lundblad, AME Intermedia. Länsmuseet Gävleborg. Ref.nr: P9244718.

I samband med valet har två rådgivande folkomröstningar om vindkraftens vara eller inte vara hållits i Söderhamn. Folkomröstningarna gällde:

• Storgrundet. Ska Söderhamns kommun tillåta etablering av vindkraft på Storgrundet?
• Territorialvattnet. Ska Söderhamns kommun tillåta etablering av vindkraft inom Söderhamns kommuns territorialvatten?

På båda blev resultatet ett rungande Nej.

Som jag skrivit tidigare är jag för vindkraft. Självklart är jag det. Men anläggningarna måste byggas på rätt sätt, och när det gäller havsbaserad vindkraft: långt ute till havs, inte inne i en levande skärgård. Men visst, vindkraft måste vi ju ha för att komma bort från dom fossila energikällorna och hitta miljövänligare alternativ som sol, vind och vatten. Som Ted Gärdestads låt från tidigt 70-tal. Jag tror inte ett enda dugg på kärnkraften, inte ens nya varianter av den. Detta eftersom man fortfarande inte alls löst problemen med avfallet. Jodå, det har vi visst det, säger förespråkarna: vi fixar förvaring som håller och är helt ofarlig i 100 000 år. Vem med någorlunda vett i skallen kan hävda nåt sånt?

Säkert kommer söderhamnarnas svar att nedlåtande karakteriseras som ”not in my backyard”. Och folkomröstningarna blir kanske av typen ”tuta innan man kör över” som ju hänt tidigare. Jag ser att Svea Vinds vd säger ”Vi kommer att fortsätta med Gretas klackar 2” samt att ”Elektronerna behövs i regionen”. Hm, det där sista – är det sant? Är det inte framförallt södra Sverige som behöver mer tillskott av el? Och förresten, har inte t.ex. WPD (Storgrundet) planer på att sälja elen utomlands? WPD säger nu också efter folkomröstningarna att eftersom politikerna sagt Ja litar företaget på att bygget blir av. ”Det är de signaler vi har fått” säger vd:n. Suck! Vad månde bliva?

Rundorna har varit många när det gäller vindkraften i vattnen utanför Söderhamn. Har bloggat om det flera gånger. Sök på vindkraft uppe till höger om du vill läsa äldre inlägg.

Axmar bruk

Vackert väder men svalt, ingen indiansommar i sikte än… Nyligen kunde vi promenera i den vackra parken vid Axmar bruk. Där i den engelska parken finns det här lusthuset. Byggt på 1860-talet. Ovanför fönstren sitter medaljonger med hundhuvuden, kanske porträtt av brukspatronens hundar. Till vänster om lusthuset skymtar ruiner av en klensmedja (finsmide, spik och mindre föremål) och ett förråd, båda från 1870-talet.

Herrgården på Axmar bruk, 1965. Revs 1970. Foto: Torsten Röstlund. Länsmuseet Gävleborg. Foto: XLM.TR0174

I parken fanns tidigare en stor herrgård, som ibland kallats Axmar slott, byggt på 1860-talet. Här anlade man ett nytt järnbruk då. Storhetstiden för bruket var under andra hälften av 1800-talet. Man höll på med järntillverkning fram till 1927. Det finns mycket att läsa på webben om Axmar bruk, du kan bläddra omkring här. ”Allt järn som inte användes i de egna smedjorna gick på export från hamnen och det lär till och med i Kina finnas åtskilliga mil järnvägsräls som tillverkats av järnet från Axmars bruk” läser jag på en sida från Harmångebygden här.

Min pappa var förlagd till Axmar under någon period av beredskapen. Det berättade han om ibland när vi körde genom Axmar på väg till eller från Stockholm. Riksvägen gick ju där på den tiden innan E4 fanns. Ett tag under kriget var herrgården också koncentrationsläger för politiska fångar. Jag hittade en intressant artikel i Arbetarbladet om det. Läs här.

Herrgården var inte särskilt bastant byggd; den var tydligen främst tänkt som sommarbostad. Under senare delen av 1900-talet fick byggnaden stå och förfalla (på känt maner skulle man kunna säga) tills dåvarande ägarna Bergvik Ala AB sprängde och rev byggnaden 1970.

Slut på dagens historielektion – denna väl också historiska dag då Sverige går till val till Riksdag, Kommunfullmäktige och Regionfullmäktige. Och i Söderhamn också två folkomröstningar om vindkraften: en om Storgrundet och en om etablering av vindkraft i kommunens territorialvatten – vatten som omfattas av kommunal planering och sträcker sig cirka 30 km från kusten.

En historia om dörrar

Här kommer våra nya dörrar.

Skiss i ett brev.

Verandan på vår gamla stuga på Sandskär var öppen för väder och vind när vi kom dit sommaren 1950. Dvs inte helt: den var glasad på sidorna men där man gick in och ut var det en bred öppning. Det ändrade mina föräldrar på 1964 och fixade ett uterum skyddat för regn och blåst. Min pappa köpte ett par enkeldörrar från ett rivningshus i Ljusne. Sen kom snickare ut till ön, byggde om dörrarna till pardörrar och monterade dom. I ett brev har min mamma beskrivit hur det gick till och lagt in en skiss. Det blev riktigt stiligt.

Men åren går och stugan ligger kraftigt utsatt för stormar, regn och snö. Tidens tand gnagde på dörrarna, och till slut var dom inte så stiliga längre. Trots visst underhåll då och då började dom hänga på trekvart, och till slut gick det knappt att stänga dom längre. Här måste nåt fixas.

En härligt vacker dag i början av den här sommaren kom våra beställda dörrar farande över vattnet tillsammans med två snickare. Fullpackad liten båt.

Det tog en arbetsdag att fixa jobbet. Det blev så snyggt och fint. Rejäla vackra dörrar med lite större fönster än dom gamla, och bra isolerade så inte vinden piper in genom några springor.

En icke förutsedd nackdel var att när det kom nya fina dörrar på stugan såg resten allt uschligare ut. Vi måste ge oss på glaspartierna med mera framöver. Bron framför dörrarna var mer än lovligt rutten och sönderfallande. Det syns lite på bilden nedan. Men det fixade vår alldeles egna snickare under augusti. Bildbevis från pågående jobb med det finns i förra inlägget.

Nya dörrar på plats. Rutten bro framför blev fixad senare.