Sällskap sökes

Stor och stilig, bra på att hitta mat… Skogspromenader blir det inte frågan om, inte heller mysiga hemmakvällar men ett friskt och härligt sjöliv bjuder jag på ute i den härliga Jungfrukustens skärgård.

Ja, så ser den ut den stora kanadagås, som rör sig häromkring, alltid ensam. Den brölar ödsligt, övergivet och ledset då och då, och jag tror den känner sig ensam. Vad har hänt? Varför har den inga kompisar och ingen partner? Var är alla dom andra? Är den här stackarn utstött, mobbad?

Vem vet? Den håller sig en del på vår strand och bortåt grannen, alltid ensam. Ibland går den upp och skiter på vår brygga. Det gillar jag ju inte, men jag kan inte låta bli att tycka lite synd om den här stora fågeln. Dom är ju inte direkt älskade dom här fåglarna, men den är rätt vacker att se på ändå. (Klicka för större bild).

Kärr och rostigt ris

Gick en vända över ön. Bilden ovan är en sorts kärr eller våtmark som minner om den tid då Sandskär bestod av två öar: Sandskär och Lilla Sandskär. En liten bro leder över det som för länge sen var ett vattendrag, men särskilt vått är det inte längre alls här. I min bok ”Sandskär i mitt hjärta” skriver jag om tiden då ön var två, och det finns även med ett utsnitt av en karta från 1893/1895. Den lilla ön kallades Alder eller Anderholmen.

På vår tomt och ute i skogen såg jag här och var områden med vissnat rostbrunt blåbärsris utan tillstymmelse till blad. Där blir det inga bär den här sommaren. Det beror tydligen på att det snötäcke som normalt skyddar blåbärsplantorna nån gång under vårvintern sjunkit ihop så mycket att växtligheten stuckit upp ovanför snön. Sen kom det en köldknäpp, troligen kombinerat med stark sol, som förstörde det blåbärsris som var oskyddat. Förklaras i en videosnutt hos svt här.

Ingen större fara dock tror jag. Det finns gott om överlevande blåbärsplantor också.
Som vanligt: klicka på bilden om du vill se den större.

Läs mer om min bok här. Den går fortfarande att beställa, och du som bor här i skärgården kan ta dig till Sandskär och köpa den direkt av mig – till särskilt skärgårdspris, förstås, och nåt porto blir det ju inte. Kolla först att jag är här, mobil 0701-82 14 78.

Jag går i vattnet – igen

På den sida av Sandskär där vi har vår stuga är det väldigt långgrunt. Vi har ofta haft problem med att komma in med båten till bryggan. Och det har varit min uppgift att lösa problemen genom att just gå i vattnet och föra båten dit den ska med en hand på fören. In mot bryggan när vi kom in till ön, ut på djupare vatten när vi skulle köra därifrån. När vi vintrade en gång och jag gick i vattnet för sista gången det året skrev jag ett nostalgiskt inlägg om det här vadandet på min andra blogg. Du kan läsa det här: ”Jag går i vattnet” (okt 2012).

För några år sen ordnade vi med hantverkarhjälp en betydligt längre fast brygga och numera kommer vi in till bryggan utan problem (Peppar, peppar! Om vattnet drar ut ordentligt nån gång kanske det inte funkar?). Ankomst eller avfärd brukar funka nu utan särskilda insatser från mig.

Men visst, gå i vattnet gör jag fortfarande så snart tillfälle erbjuds. T.ex. för att ordna med akterförtöjningen till båten. Och det är faktiskt fortfarande nåt tillfredsställande med att vada så där. Jag går i vattnet – och jag tycker om det.

Ett favoritplagg tidigt på sommaren och på hösten är fiskarbrallerna som du ser här på bild. Där är också favorithatten med: Tilleyhatten. Köpt i Sydney för många år sen. Försäljaren gav mig en komplimang för mitt stora huvud… Size 7 1/4 (58,5 cm).

Gamla bekanta

Måsar lär kunna bli ganska gamla. Läste nånstans att den äldsta mås man hittat i Europa var lite över 33 år gammal. Och så gillar dom att komma tillbaks till gamla kända trakter. Så det är nog inte konstigt att den här måsen en liten bit från vår brygga knappt lyfte på näbben när vi la till med båten för första gången den här säsongen. Den bryr sig inte. Den ligger kvar när vi kånkar bagage, matkassar och vattendunkar förbi på bryggan upp mot stugan. Inte heller brydde den sig det minsta om när jag ett tag senare vadade omkring i fiskarbrallerna inte långt från stenen för att ordna med båtens förtöjning.

Hej på dig måsen! säger jag och tycker det känns trivsamt att den ligger där igen. Om det är mamman eller pappan på bilden vet jag inte. Men den har röd eyeliner. Klicka för större bild.

Favorit i repris

Igår såg vi filmen om Gustave Eiffel, om kärlekshistorien med hans ungdoms älskade Adrienne (tråkigt nog gift med en annan man) och om planeringen och bygget av Eiffeltornet. Förstås väldigt romantiserad historia men fint kostymdrama och intressant om tornets tillkomst. Och jag kom att tänka på järnvägsviadukten i Söderhamn som jag tycker påminner om Eiffeltornet. Det tyckte Lasse Mårtensgård också som skrev artikeln ”Hälsingska mästerverk: Eiffeltornet ligger i Söderhamn” i Hela Hälsingland. Tyvärr har jag inte nån fungerande länk till artikeln.

Järnvägen kom till Söderhamn 1861, men då gick den bl.a. längs Kungsgatan med stationshus i det som senare blev rektorsbostad. När man anlade den nya järnvägssträckningen söder om ån byggdes en första viadukt 1885. Den ersattes 1915 när banan blev dubbelspårig av den viadukt som syns på bilden. Den ritades av professorn i brobyggnadskonst Otto Linton. Viadukten uppfördes ”i tidens ingenjörers främsta konstruktionsmaterial, gjutjärn; som ett liggande Eiffeltorn” som Lars Nylander skriver i sin fina bok ”En vandring genom Söderhamns historia”. Bilden ovan tog jag i maj 2011 och den har varit med tidigare i bloggen. Klicka på bilden om du vill se den större.

Snart så!

Det närmar sig. Isen har gått. I maj ska båten sjösättas och vi kan åka ut till Sandskär igen. Alltid en speciell känsla när vi kommer dit första gången efter det långa uppehållet under vinterhalvåret. Min syster och jag tittade i och för sig till stugan en vacker dag i februari. Då ägnade vi oss mest åt att fotografera is och snö och så sitta och ha det skönt i solen. Se inlägget ”En dag i februari” här.

Wikimedia Commons, Apodemus sylvaticus, foto Simon Eugster, 2007.

När vi kommer ut till ön i maj nån gång är det en hel massa saker som måste göras. Kajakerna ska ut från sin vinterförvaring, glasverandan ska kläs av sina skyddande skynken, fönsterluckor ska bort, huset ska vädras ordentligt och städas grundligt. Stugan är ju inte obebodd under vintern: skogsmössen bor där. Dom där små söta med bruna pepparkornsögon. Svårt att hålla dom ute från en så gammal stuga där mycket är snett och vint och det är springor här och var. Att skogsmössen bor i stugan vintertid innebär att alla sängkläder, soffor m.m. måste svepas in i plast och skyddas så att mössen inte boar in sig där.

Kökslådorna med innehåll är också inplastade över vintern. Innan vi började göra det upptäckte jag en gång när vi kom dit att mössen under vintern gnagt på gummit i gummiskrapor, ”slickepottar”. Dom gör ju så, stackars hungriga små djur; lämnar man ett suddgummi framme över vintern så är det finfördelat och utspritt i massor av små vita bitar när vi kommer tillbaka.

Utomhusjobb är det ju också förstås. Vi ska räfsa och städa på stranden, på stigar och på tomten. Den lilla eken, Sandskärs enda och inte så liten längre, är bra på att sprida massor av torra löv som vinden tar tag i och sprider ut överallt.

Bryggan säkrar vi med rep när vi vintrar för att hindra isen från att lyfta iväg flaken. Nu ska bryggan befrias från repen; förtöjningsanordningarna för båten ska ut och ett ankare för akterförtöjningen ska placeras på lämplig plats. Jag får säkert tillfälle att vada iförd fiskarbrallerna (ett favoritplagg). Och så får vi ju se om vi ska slåss med silvertärnorna igen när vi jobbar på bryggan eller är nere på stranden. Jag har i alla fall en cykelhjälm att skydda mig med från hugg av vassa näbbar mot skallen.

Mycket jobb blir det men roligt!

Tidningsman i mörkblått

August Österlund med familj. Troligen 1898.

August Österlund kom till Söderhamn från Lillkyrka i trakten av Örebro med hustru och liten son 1863. Han blev folkskollärare och organist i staden. Snart föddes parets andra barn, en liten flicka som fick namnet Lydia. Men det slutade illa: mamman dog i barnsäng några dagar efter förlossningen, och en tid senare dog även den lilla pojken. Österlund blev ensam med dottern. Men ett par år senare var han omgift med Charlotta Norell, prästdotter från Norrala. Från 1869 var Österlund redaktör och ansvarig utgivare för den djupt konservativa Tidningen Helsingen.

Familjen utökades raskt med en radda barn. Med Lydia blev barnaskaran sju döttrar och en son. Alla är med på bilden ovan. Framför August och Charlotta sitter Tora, Signe (yngst i syskonskaran) och Elin. Längst till vänster bredvid fadern sitter Anna och bakom henne står Helfrid, Charlottas syster och anställd på Helsingen. Sen kommer sonen Ola med Essan, Augusta och Lydia som sitter längst till höger.

Helfrid Norell, Charlottas syster, har jag lyft fram i ett eget inlägg. Hon var nämligen ett tidigt s.k. pennskaft, en av dom första kvinnliga journalisterna. Skrev om henne i inlägget ”Pionjären Helfrid Norell” här.

Det var August Österlund som lät bygga stugan på Sandskär som vi har nu. När den kom till är oklart. Några av döttrarna berättade för min pappa att stugan byggdes 1864. I taket till ett rum i stugan finns en blyertsanteckning daterad 1865. I protokoll från Stadsfullmäktige i Söderhamn i mars 1868 står det ”… meddelades orgelnisten C A Österlund rättighet, att utan afgift få på södra sidan av Sandskär, wester om den s.k. Wannbergska viken, uppföra och tills vidare begagna en mindre stugubyggnad”. På den gamla vindflöjeln står datumet 13/6 1868. Byggde han stugan 1864, skaffade tillstånd 1868 och hade invigningsfest i juni samma år? Ingen vet.

Tryckeri och redaktion låg i huset i hörnet av Kungsgatan och Skolhusgatan. En trappa upp bodde familjen. Bild från 1888/89.

Tidningen Helsingen var mycket konservativ. Karl Hjelmström, min morfars far, skrev artiklar för tidningen under sina första år i Söderhamn. Han förhöll sig betydligt friare i en rad frågor och kom då och då i konflikt med August Österlund, som var mörkblå både när det gällde politik och religion. Helsingen fanns till 1928. Jag skrev om tidningen med bild på några av medarbetarna i inlägget ”Välkänt och okänt” här. Tidningen Helsingen hade redaktion och tryckeri i huset i hörnet av Kungsgatan och Skolhusgatan. ”Pilen IV” kallade vi alltid huset i min familj och vi flyttade dit 1960 efter flera år i Borgmästargården.

I boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” berättar jag om familjen Österlund, om stugan och ön, om familjerna som kom efter Österlundarna och en del om andra öar i skärgården. Boken kom ut 2013. Jag har ett litet lager kvar av den.

VILL DU KÖPA BOKEN? 

Du kan beställa den direkt från mig: Pris 180 kr (nedsatt från 220 kr)+ porto på 62 kr inom Sverige. Jag säljer boken till det priset så länge mitt lager räcker. Du får gärna boken signerad om du vill.
Gör så här om du vill beställa ett ex:
1) Meddela adressen som boken ska skickas till. Skicka mig ett mail på gabrielle.walden @ gmail.com (men utan mellanslag) och ange din adress. Meddela också om boken ska signeras och till vem du vill ha den signerad.
2) Betalning: Sätt in 242 kr på bankkonto 907 455 468 i Handelsbanken, Clearingnummer 6133. OBS Ange ditt namn på betalningen! Eller använd Swish. Swisha 242 kr till 0701-82 14 78.

Bokens baksidestext kan du läsa här.