Kommer ni ihåg?

1:a klass. Höstterminen 1953

Där sitter vi i solen nånstans utanför Centralskolan i Söderhamn. Några namn på klasskamraterna minns jag men inte alla. I främre raden längst till höger sitter jag.

Och här har vi skolan och en del av Söderhamn från ovan. Elimkyrkan skymtar nere i högra hörnet.

Centralskolan 1953. Bildnr XLM.FLYG0331. Länsmuseet Gävle.

Vindkraft till havs – ja tack!

Igår samlades människor på Rådhustorget i Söderhamn för att överlämna insamlade namnunderskrifter mot den föreslagna vindkraftsanläggningen Storgrundet strax öster om Storjungfrun. Man hade fått ihop ca 1800 namn och insamlingen fortsätter fram till 29 november då kommunfullmäktige ska rösta om projektet.

”Jag är inte mot vindkraft i sig, men kosta på och lägg vindkraftverken längre ut så att det inte hamnar i knät på djur, natur och människor längs kusten”, säger Lars Erik Behrns, som startade insamlingen.

Jag håller med. Ju mer jag läser om projektet Storgrundet desto mer övertygad blir jag om att anläggningen görs på fel sätt. Kanske kommer heller ingen alls av den el som ska produceras Söderhamn med omnejd till godo utan wpd Offshore säljer elen till Tyskland eller andra länder. Det är förstås bra om det leder till minskad användning av fossila bränslen där, men kanske hade man hoppats på el till delar av Sverige?

Totalt kan Söderhamn komma att förlora på flera sätt: kanske inte alls några nya jobbtillfällen i kommunen vid byggandet av anläggningen (man flyger in personal utifrån, skriver nån), ingen ny el, klart negativa effekter på människor, djur, natur och turism, förstört fiske m.m. Söderhamns skärgård med naturreservatet Storjungfrun som ”juvelen i kronan” riskerar att tappa stor del av sin attraktionskraft.

Man måste förstås se till helheten när det gäller vindkraften som med alla andra energikällor. Var och hur tillverkas vindkraftverken? Sker det på ett miljövänligt sätt? Ska hela eller delar av vindkraftverken forslas utomlands ifrån (Kina?) – hur påverkas miljön av det? Hur påverkas den marina miljön av att man ska bygga stora betongfundament på Storgrundet och ställa kraftverken på? Hur påverkas miljön under driftstiden eller t.ex. om vindkraftverk går sönder? När vindkraftverken efter 20 års drift ska tas ur bruk – hur hanteras avfallet? Med mera, med mera.

Inte kan det väl vara så att politikerna i Söderhamn ”rusar in” i vindkraftsprojektet främst för att man vill ”vara i framkant”, visa sig på styva linan m.m.?

Kommunen borde självklart undersöka andra möjligheter att bygga ut vindkraften – t.ex. att bygga vindkraftverk på flytande plattformar som kan läggas betydligt längre ut till havs, långt från skärgårdens öar och kusten.

29 november kommer ärendet upp i Kommunfullmäktige. Där kan ledamöter verka för att kommunen ska använda sin rätt att lägga veto mot projektet. Går det åt fanders där och slutar med att Mark- och miljödomstolen sedan godkänner byggandet av Storgrundet är det bara att hoppas att alltihop inte blir fullt så illa som befaras.

Uppdatering 30 november:
Vid Kommunfullmäktiges möte igår beslutade man om återremittering av ärendet om vindkraftanläggningen Storgrundet. Det blev alltså varken ett ja till anläggningen eller ett veto mot den. En anledning som fördes fram av dom som röstade för en återremittering är att dialogen med medborgarna inte genomförts, eller i varje fall inte i tillräcklig grad. Så nu ska en process med medborgardialoger vidta. Tiden är rätt knapp. ”Förhandlingen i mark- och miljödomstolen är planerad till första delen av 2022, till dess måste kommunen komma med ett svar,” står det i Hälsingekuriren.

Heja heja, säger jag. Jag är självklart för havsbaserad vindkraft om anläggningen bara görs på rätt sätt dvs längre ut till havs. I dag finns ju även förslaget om vindkraftanläggning långt utanför Stockholms skärgård. Så visst går det att göra så bara man vill.
Se t.ex. artikeln på DN Debatt 27 nov ”Försvaret måste säga ja till havsbaserad vindkraft”

I framkant?

Sitter och tittar runt på sidor om vindkraftens vara och icke vara. Det är klart att vi behöver vindkraft och även andra förnybara energikällor i Sverige. Jag är inte emot vindkraften – tvärtom. Röstade på Linje 3 i kärnkraftsomröstningen för nu många år sen. Så visst ska vi ha vindkraft. Men som så mycket annat: det ska göras på rätt sätt och på rätt plats. Nu handlar det om framtiden för Söderhamn och dess skärgård.

Havsbaserad vindkraft kan byggas långt ut från kusten och öarna och därmed spara stora natur- och kulturvärden. Men vindkraftsparken Storgrundet vill man bygga strax öster om naturreservatet Storjungfrun i Söderhamns kommun.

Vindkraftverk bygger man i norr men det är i söder elen behövs läser jag på en sida hos Svt. Det planeras tio gånger mer vindkraft i norr jämfört med i söder. I artikeln står det: ”En orsak till att vindkraften hamnar i norr är enligt Vattenfall och Svensk Vindenergi att det varit mer tätt med protesterande grannar i söder.” Och visst, så är det ju säkert. Att lägga vindkraftverk strax utanför Stockholms skärgård skulle ju inte gå. Vilket ramaskri det skulle bli! – Länsstyrelsen i Stockholms län skriver om vindkraft i kust- och skärgårdsområden samt östra Mälaren: ”Vindförhållandena är goda. Risken är stor för intressekonflikter. Skärgården har ett mycket stort skyddsvärde.”

Naturskyddsföreningen skriver i en rapport ”Vindkraft ska aldrig byggas i skyddade områden eller i områden med höga naturvärden. Detta inkluderar bland annat Natura 2000-områden, naturreservat, nationalparker, biotopskyddsområden, riksintresse obrutna fjäll..” (Ur rapporten Vindkraft. En viktig del av framtidens energisystem. Naturskyddsföreningen 2021).

Några exempel på skyddsvärda områden som kommer beröras av vindkraftsparken Storgrundet är naturreservatet Storjungfrun 3 km bort, naturreservatet Axmar 6 km bort, Lilljungfrun 9 km bort, naturreservatet Stenöorn 12 km bort, Natura 2000 området Axmar-Gåsholma 6,5 km bort. (citat ur sammanställning från namninsamlingen mot Storgrundet).

Så visst, här finns en hel del naturvärden att värna. Märkligt att många kommunpolitiker i Söderhamn inte verkar inse det. En oenig kommunstyrelse har just sagt ja till vindkraftsparken Storgrundet. Nånstans läste jag att nån kommunpolitiker vill att vi ”ska vara med i framkant”. Vill man slå sig för bröstet? Se hur duktiga vi är i Söderhamn! Hur mycket tanke ligger det bakom det där egentligen? Floskelgeneratorn har nog kommit till användning igen. S, C, MP och V röstade ja. Övriga partier ville använda den kommunala vetorätten och därmed inte tillstyrka utbyggnad.

Ärendet går nu vidare till kommunfullmäktige för beslut 29 november.

På söndag 14 november kl 12 blir det samling på Rådhustorget i Söderhamn. En namninsamling ska då överlämnas till kommunfullmäktige, som uppmanas att utnyttja sin vetorätt och säga Nej till Storgrundet.

Namninsamlingen har du här.

Skriv på mot vindkraftsparken!

WPD:s ansökan om att få anlägga en stor vindkraftspark strax öster om Storjungfrun ska nu behandlas av Mark- och miljödomstolen. Synpunkter på projektet som kallas Storgrundet ska ha inkommit till domstolen i början av nästa vecka. Alla har rätt att uttrycka sin åsikt om projektet.

Märk din skrivelse med Mål nr 1569-21 ”Storgrundet”. Dina synpunkter ska vara Mark- och miljödomstolen tillhanda senast 12 oktober. Maila till mmd.ostersund@dom.se

Söderhamns kommun kan använda sin vetorätt mot projektet. En namninsamling pågår nu för att få Söderhamns kommunfullmäktige att säga nej till Storgrundet. Hoppas många skriver på!

Namninsamlingen har du här.

Visa oss en plan för vindkraften!

”Vindkraftsbolagen projekterar just nu för 1000 kraftverk av Eiffeltornets storlek mellan Gävle och Hudik”, skriver Stefan Hultquist i en insändare i Helahälsingland, i en replik till företaget WPD om vindkraften. Det är en bra text. Jag vet inte om den fortsättningsvis kommer att gå att läsa på Helahälsinglands webbsida så jag klipper in lite här. Länk till insändaren finns längst ner.

51 av dom 1000 vindkraftsverken vill WPD uppföra strax öster om Storjungfrun i vindkraftsparken Storgrundet. Man måste förstås se till helheten: hur många av dessa 1000 vindkraftstorn kommer att uppföras? Och var? Vad innebär utbyggnaden för Gävleborg och för Jungfrukusten?

Hultqvist skriver att den lokala politiken behöver ”stå upp för sina lokala värden och visa sina medborgare och väljare en plan för etablering. Alla torn kan inte byggas. Partierna i kommunfullmäktige Söderhamn måste ut till medborgare och väljare med en plan eller policy för vilka projekt man tänker släppa fram.”

Storjungfrun med hamnen på öns nordöstra udde. Foto: Söderhamns kommun.

Om Storgrundet poängterar Hultquist att det ”handlar om mer än bara vindkraft. Det är bara 51 kraftverk av 1000. Det handlar om möjligheten att kunna fortsätta utveckla skärgården, om turism, om sommarboende och badgäster, om seglare och sjöfart, om natur, om fiske och förstås om fastighetspriser, företag och de kvaliteter Söderhamn erbjuder den som vill etablera sig och utveckla annat.”

WPD:s ansökan om att få bygga vindkraftsparken Storgrundet ska nu behandlas i Mark- och Miljödomstolen. Vem som helst kan lämna synpunkter.

Storgrundet
Märk din skrivelse med Mål nr 1569-21 ”Storgrundet”.
Dina synpunkter ska vara Mark- och miljödomstolen tillhanda senast 12 oktober.

Maila till mmd.ostersund@dom.se

Insändaren i Helahälsingland här. Jag har bloggat om Storgrundet tidigare. Här är länkar till inläggen: Vindkraft i skarpt läge och Varför kastar man bort pärlan?

Sorglig läsning

Att min gamla hemstad Söderhamn även kallas för Knarkstaden visste jag inte. Stor artikel i DN om många ungdomars tidiga död av en överdos i den lilla staden på ostkusten. Länk nedan.

Jag har inte bott i Söderhamn på många många år. Men jag bodde där som barn och hela min skoltid – från 1:an i Centralskolan (numera Norrtullsskolan) tills jag gick ut sista ring, RIVma, i Högre Allmänna Läroverket som det lite storstilat hette då (numera Staffanskolan).

Mina föräldrar bodde kvar i Söderhamn eller strax utanför länge, och när dom bodde där kom vi till stan även vintertid. Firade jul hos dom m.m. Sen länge har vi sommarstuga på ön Sandskär och nu kommer vi ill Söderhamn flera gånger den tid av året vi kan vara i stugan.

Jag har en del av mitt hjärta i Söderhamn. Kanske är det så för många: den plats där man vuxit upp betyder något särskilt. I varje fall om den platsen är förknippad med positiva minnen.

Det är djupt sorgligt och upprörande att nu läsa om hur missbruk av droger dödar unga i Söderhamn. Varför sker det? Vad finns det för djupgående förklaringar till det? Hopplöshet och bristande framtidstro nämns i en kommentar till DN-artikeln. Är det så? Och hur ska man i så fall råda bot på det?

Vill så starkt att det ska gå bra för staden Söderhamn och för alla som bor där. Hoppas man tar i med ordentliga krafttag nu när frågan om Söderhamn som Knarkstad så tydligt ligger på bordet.

Artikeln i DN ”I ”knarkstaden” har 34 mist livet av missbruk de senaste nio åren” har du här (hoppas den inte ligger bakom betalvägg).

Gå på bibblan!

Ja, det var ett nöje vi ägnade oss åt som barn på 50-talet och in på 60-talet. Nu ser jag att biblioteket i Söderhamn fyller 90 år. Grattis, bibblan!

Mina föräldrar läste alltid mycket och dom läste också ofta för oss barn. Antagligen varenda kväll när vi var små. En grund för vidare läsintresse lades där, och sen när vi själva kunde gå och låna på biblioteket blev det ju ännu mer läsande. Då låg biblioteket på Oxtorgsgatan (bild nedan). Jag minns hur det kändes att komma in där, det luktade på ett särskilt sätt och var alltid tyst och stillsamt. Bibliotekarien var fröken Marit Melkersson som bodde granne med oss när vi i familjen Roland bodde på Borgmästargården. Alltid vänlig och hjälpsam.

På golvet i mitt rum i vindsplanet på Pilen IV (Kungsgatan 7, det hus vi flyttade till sen och där Hemslöjden då hade sin affär) brukade jag ha staplat en hög av vinröda böcker från biblioteket. Som jag minns det var bibliotekets böcker alltid inbundna i vinrött.

Vissa författare och titlar förknippar jag fortfarande med den där tiden. Som ”Röda Nejlikan” av baronessan Orczy eller ”Döde Ned” och ”Levande Ned” av John Masefield.

Några minnen av biblioteket från senare år har jag också. Från det moderna fina biblioteket på Köpmangatan. En sommarkväll var jag där och berättade för en skara intresserade människor om min första bok, ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”. Jag visade bilder också. Min vän bästa vän Christina kom upp från Göteborg för att vara med om detta. Hon hade med sig en flaska bubbel och när vi skulle åka ut med båten till Sandskär efteråt satt vi i ruffen och skålade i bubbel. Trevligt minne!

Ett par år senare var jag på biblioteket igen och berättade om min bok nr 2, ”En flicka som heter Anna”. Då var det full vinter och jag minns min promenad från hotellet till biblioteket på kvällen och hur jag nästan blev tårögd över att se dom enorma snöhögarna. Sånt väckte ju barndomsminnen. Efter presentationen på bibblan fick jag sälja och signera några böcker, precis som efter den där sommarkvällen på biblioteket med bok nr 1.

Mina böcker… Jodå, jag har några ex kvar. Välkommen att höra av dig om du vill ha nån av dom, eller båda! Läs på separata sidor om hur man gör för att beställa:
”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”
”En flicka som heter Anna”

Bibblan har lagt ut lite info om jubileet här och med länk till en Facebooksida där det finns fler bilder. Bl.a. den jag lånat här ovan.

Picknick 1918

Här är dom igen, Österlund/Norell-damerna. På picknick nånstans. Året är 1918. Några av dom känner jag igen. Gumman med vitt huckle är Lotta Österlund, född Norell och änka efter tidningsmannen August Österlund, som byggde stugan på Sandskär. Framför henne i den där roliga hatten sitter hennes syster Helfrid Norell, journalist på tidningen Helsingen i Söderhamn. Helfrid Norell nämns som en pionjär bland kvinnliga journalister och är med i boken ”Pennskaft: kvinnliga journalister i svensk dagspress 1690-1975” av Margareta Berger. Hon har fått ett eget inlägg i bloggen. Läs det här.

Bakom Lotta i sitt vita huckle står dottern Elin. Kvinnorna längst till höger är Lydia, dotter till Augusts första hustru och alltså halvsyster till dom övriga systrarna Österlund. Lydia gifte sig med textilarbetaren Axel Wattkin och dom bodde i Lund. Bredvid Lydia och med handen lyft för att dricka kaffe sitter Essan Österlund. Kvinnan i mitten som håller ett brödfat i plåt i knäet och ser in i kameran tror jag är Anna Österlund, men jag är inte säker. Även hon var gift. Hennes man hette August (Aggi) Kronbäck och dom bodde i Västervik. Övriga döttrar Österlund – Augusta, Essan, Elin, Tora och Signe – var ogifta. Mer om familjen Österlund kan du läsa i min bok ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”.

Uppdatering 24 augusti: Har letat lite vidare bland vem som är vem av dom här kvinnorna. Nu tänker jag att hon som står längst till vänster kan vara Anna Österlund gift med Aggi Kronbäck och att kvinnan med brödfatet kan vara den näst yngsta dottern i familjen, Tora, tio år yngre än Anna.
Hm… hur viktigt är det här egentligen? Vet inte. Tänker att om nån sentida släkting till människorna på bilden råkar komma in och läsa här så kanske hon eller han känner igen nån och vet vem som är vem.

Var Anna där?

Då och då bläddrar jag och läser här och var i Lars Nylanders fina bok ”En vandring genom Söderhamns historia”. Det är en riktig guldgruva med information om personer, hus och platser.

När jag läser om gamla byggnader som klarat sig undan rivningsraseriet kommer jag på mig själv med att tänka: ”Jaha, det där huset fanns på Annas tid i stan. Hon såg säkert huset, promenerade förbi på trottoaren eller var kanske t.o.m. inne där.” Det handlar om Anna Härdelin Hjelmström som jag skrivit en bok om, en historisk roman baserad på fakta jag har om personernas levnad: ”En flicka som heter Anna”.

En byggnad som jag vet att hon och hennes man Karl var inne i är Norra Bönhuset/Equmeniakyrkan som byggnaden benämns i Nylanders bok, även om exteriören ändrats sen Annas tid. Kupolen kom till 1911. Bilden är från Nylanders bok.

I ”En flicka som heter Anna” berättar jag om hur hon och hennes man diskuterar församlingen dom tillhör – statskyrkan, dvs Ulrika Eleonora. Båda vill göra insatser för fattiga i staden men anser att församlingen inte ger dom sitt stöd.

Anna säger: ”Prästerna i Ulrika ger oss inte den ledning vi behöver” och Karl håller med: ”I Missionsföreningen verkar de mer frisinnade än i både statskyrkan och den trångbröstade Fosterlandsstiftelsen med dess kammarluftskristendom.”
Och sen gick dom båda med i den evangelisk-lutherska missionsföreningen som höll till i Norra Bönhuset.

En uppgift i Nylanders bok undrar jag fortfarande över: hur var det egentligen med bergen, Östra och Västra? Hur benämns bergen i gamla tider, på gamla kartor m.m.? Nylander skriver i sin bok att Östra Berget förr kallades Djurberget medan Västra Berget hette Hamnberget. Hur kan det vara så? Östra Berget ligger ju klart mer vid en hamn än Västra. Bloggade om det här i inlägget ”Staden mellan bergen”.

Läs mer om boken ”En flicka som heter Anna” här. Boken går fortfarande att beställa.

Mycket mat hos landshövdingen

I januari 1894 ställde man till med nyårsbal på landshövdingeresidenset i Linköping. På menyn stod: oxsvanssoppa, krustader med champinjonstuvning, inkokt lax med hollandaisesås, tryfferad kalv med legymer, sparris och potatis och som efterrätt vingelé och parfait. Låter som rätt mycket mat. Bland gästerna fanns tullförvaltaren Karl Hjelmström med hustrun Anna, nyligen inflyttade till stan med sina fem barn efter familjens alla år i Söderhamn. Det är Anna och Karl och deras barn jag skriver om i boken ”En flicka som heter Anna”.

Jag jobbade med ”Anna-boken” av och till under omkring 1½ år om jag minns rätt. Hade långa uppehåll ibland då jag inte kunde hålla på med skrivandet. Boken kom ut i juni 2017.

Nu bläddrade jag i boken och hittade det här om menyn på nyårsbalen. Jag undrar var jag fick den ifrån. Hittade jag på eller lyckades jag faktiskt leta fram menyn från 1894? Har ett vagt minne av att jag sett en bild på en meny med detta innehåll skriven med snirklig handstil. Hittar inget sånt bland filerna i datorn. Får nöja mig här med en meny från Hotel Reisen i Stockholm 1898 istället.

Lustigt det där med skrivandet och vad som är sanning och vad som är påhittat. Efteråt kan det vara svårt att veta säkert vad som är vad. I arbetet med ”Anna-boken” har jag ju haft en del källor att tillgå, inte minst dom biografiska anteckningar som hennes man Karl gjorde långt senare i livet. Ingen meny med där. Inte heller i dom avskrifter av några brev som Anna skrivit som jag har. Nåja, det kunde ju ha varit den maten dom bjöds på.

Förutom research om mat, seder och bruk, vad man läste för böcker, kvinnohistoria m.m. så grävde jag också bland uppgifter om Söderhamn i gamla tider. Det är ju en hel del ”söderhamniana” i boken och så alltså sen lite Linköping på slutet.

Vill du veta mer om boken? Titta på sidan En flicka som heter Anna.