Välkänt och okänt

Foto: Ragnar Pettersson. Dibis nr XRP00140

Dom här herrarna och pojkarna känner jag inte. Det är trappstegen och ingången bakom som är så välbekant.

När jag bodde i huset var dörren till vänster bakdörr in till Hemslöjdens affär och vävstuga. Dörren till höger ledde till en farstu med trappa upp till lägenheten där vi bodde. Dom på bilden vackert profilerade dörrarna var då utbytta mot tråkigare släta, och det var ett litet tak över båda ingångarna.  Bilden är tagen inne på gården.

Pilen IV kallade vi alltid det här huset när vi bodde där. Vi flyttade dit från Borgmästargården 1960. Huset ligger i hörnet  Kungsgatan/Skolhusgatan, mitt emot Gamla Sparbankshuset.

Det är tidningen Helsingens personal som syns på bilden enligt texten hos Dibis;  och man vet namnen på två av männen. Från vänster ”Henriksson, ägaren C.A.Cederberg , ? , ? ” Pojkarna, som sitter framför, har man inga namn på heller. Årtal står inte. Kanske är det 1920-tal? Tidningen fanns till 1928.

Men hur var det nu? Vem var ägare och redaktör för tidningen vid denna tid? En av dom tidigare redaktörerna känner jag ju väl till: August Österlund. Det var han som lät bygga huset på Pilen IV (och dessutom den lilla sommarstuga på Sandskär som vi har nu). Redaktion och tryckeri för Helsingen hade man på Österlunds tid i huset på Pilen IV och så bodde familjen en trappa upp. När Österlund dog 1898 tog hans hustru Charlotta (Lotta) Österlund formellt över som ansvarig utgivare, men redaktörskapet sköttes av hennes syster Helfrid Norell från 1898 till 1913. ”Som kvinnlig chefredaktör var hon en pionjär på sin tid”, skriver man i Wikipedia. Efter Helfrid Norell tog Magnus Myrström över.

I SvD 1913-04-24 står en liten notis under rubriken Pressen: Tidningen ”Hälsingen” med boktryckeri har sålts till redaktör Magnus Myrström från Göteborg, hvilken öfvertager tidningens redigering i början av maj.

Är nån av killarna på bilden Myrström? Kanske det är han som står där med en kaffekopp i handen. Hm, ser inte han ut att kunna vara redaktör och ägare? Pondus och klockkedja…
Nu har jag tittat runt lite och hittat att det fanns en Karl August Cederberg som bodde i Söderhamn och som var boktryckerifaktor. Kanske skötte han tryckningen av tidningen och är med där på bilden med hatt på huvet? Född 1843 och dog i Söderhamn 1922. I så fall är bilden från nån gång mellan 1913 och 1922.

Ja, så där kan jag gå igång på en gammal bild. Nån som vet mer och kan fylla i några uppgifter?

Rasthallarna

Så här såg det ut i dom s.k. rasthallarna i läroverket – numera Staffangymnasiet – i Söderhamn för ett par år sen. Om dom fortfarande kallas rasthallar vet jag inte. Som jag minns det gjorde dom skäl för namnet mycket sällan. Bara om det var extremt dåligt väder, t.ex. kallare än minus 20-25 eller snöstorm, så fick vi vara inne på rasten. Annars fanns annan användning. Har för mig att vi fick träna dans därinne ibland (av med skorna, gled runt på raggsockor) med smått ovilliga pojkar. Foxtrot, vals, folkdans? Nån som minns?

Och så hade vi konstutställning där i en insamling till flyktinghjälpen – i mars 1960 enl tidningsklippet här bredvid. Jag är i färd med att måla nåt konstverk som förhoppningsvis skulle säljas för en tia (enl artikeln). Läraren hette Gunnar Österström och ordnade s.k. Frivillig teckning på kvällstid, en gång i veckan var det nog.
Klicka på bilden för att se den större.
Undrar hur det gick med dom konstverk som såldes den där vårvintern. Tänk om dom hänger uppe nånstans hemma hos nån… Ta en bild och skicka, vetja’!

Hur rasthallarna används i dag vet jag inte. Det ser ut att vara bibliotek där långt in i bild.

Söderqvistska gården

Söderqvistska gården i Söderhamn en dag i maj för några år sen. Gården var kringbyggd tidigare med uthus och stall mot Brädgårdsgatan men när gatan skulle breddas revs denna del. Där är bara ett plank nu som skymtar långt in i bilden. När jag var barn hade vi marsvin ett tag och dom behövde hö i sin låda. Hos Söderqvist fanns en häst och vi kunde gå dit och få köpa lite hö.

Dibis SWS00496, Stig Wallströms arkiv

Enligt Lars Nylanders fina bok ”En vandring genom Söderhamns historia” är gården ”det enda någorlunda bevarade handelshuset i Söderhamn”. Byggår är lite oklart men det ser ut att kunna vara från 1850-1860-talet nånting.

Hos Dibis hittade jag den här bilden. Vet inte när den är tagen.

Om nödåren – boktips

För några år sen skrev jag om dokumentären ”Ett satans år” från 1977 av Hans Villius och Olle Häger som jag sett på SVT Play då sent omsider. Filmen handlar om nödåret 1867. Bloggade om den här. Sen dess har jag läst ”Svälten. Hungeråren som formade Sverige” av Magnus Västerbro som 2018 belönades med Augustpriset i kategorin facklitteratur. Boken handlar om åren 1867-1869 då det var missväxt i vårt land och Sverige var ett av Europas fattigaste länder. Det är ju omkring den tiden som emigrationen till Nordamerika började.

Dessa nödår är i dag till stor del bortglömda, och det är förstås alldeles utmärkt att Västerbro nu så utförligt berättar om tiden, levandegör skeenden genom enskilda människoöden m.m. En mycket intressant och välskriven bok!

”1860-talets Sverige var ett land där en stor del av befolkningen var utfattig och levde i fullständig misär” skriver Västerbro. Dessutom ansåg man från politiskt håll att om man gav hjälp till fattiga skulle det bara göra dom lata, passiva och bortglömda. När man så småningom insåg vidden av nöden var det redan i stor utsträckning för sent. Tiotusentals människoliv krävdes och ”stora delar av Sverige sargades i grunden” som Västerbro skriver.

Det var alltså extremväder även på den tiden, långt innan man börjat tala om ”climate change” pga mänsklig verksamhet. 1867 var tydligen extremt kallt och snö och is låg kvar länge, långt in i juni. Det var därför svårt att komma fram med matförråd via fartyg upp efter Norrlandskusten. ”När den första båten lyckades ta sig in till Söderhamn var alla butiker i staden sedan länge länsade på allt som gick att äta – ”i affärerna fanns bara brännvin och krinoliner”, mindes en man som var där – och trängseln var stor när båten äntligen kunde lägga till. Somliga människor stod inte ut med att vänta utan klättrade ombord och slet till sig fartygets avskrädeskorgar och började äta direkt ur dem.”

Söderhamns teater

När jag var i sena tonåren fick jag en gång följa med föräldrarna på ”Tolvskillingsoperan” på teatern i Söderhamn. Mackie Kniven spelades och sjöngs av Christian Bratt. Efter föreställningen gick vi i sena kvällen hem till några goda vänner till mina föräldrar som kände Christian Bratt och några av dom andra skådespelarna. Jag fick vara med och träffa dom därhemma hos vännerna, prata med dom och ta ett glas vin tillsammans. Vilken grej att vara med om för en ung tjej! Gissar att jag nog mest satt tyst i blyg beundran och lyssnade på Christian Bratt och dom andra vuxna. Och han var ju så snygg… Han såg ut som en ung Montgomery Clift (före bilolyckan som sabbade hans utseende).

Både Christian Bratt och dom andra skådespelare, som var med den kvällen, talade om hur charmig Söderhamns teater var, vilken personlig gammal teater det var och hur roligt det var att spela där. Jag vet att Christian Bratt också i det tidiga 1960-talet spelade i musikalen ”Fantasticks” och man kunde få höra på radion hans insjungning av ”Minns i november”. Om dom spelade ”Fantasticks” på Söderhamns teater nån gång vet jag inte. Christian Bratt dog redan 1966, bara 43 år gammal.

I den nyligen utkomna fina boken ”Thalias hus” beskrivs Söderhamns Teater under rubriken ”Intim elegans i Hälsingland”. Man berättar att teatern invigdes den 18 april 1881. Invigningskvällen spelades komedin Herr Perrichons resa. Dagen efter skriver Söderhamns Tidning:
”Söderhamns nya teater öppnade igår för första gången sina portar för den skådelystna allmänheten. Dagen till ära föredrogs en prolog, som på ett särdeles lyckligt sätt skildrade teaterns betydelse som en av mänsklighetens uppfostringsanstalter, där vi skåda bilden av det godas och rättas seger över det lumpna och småsinnade i livet.”

Jag kan inte låta bli att tänka att kanske min morfars far, Karl Hjelmström, var med där under invigningskvällen. Han var intresserad av teater och spelade själv gärna amatörteater. Jag tänker att han var där med sin hustru Anna, den Anna jag skriver om i boken ”En flicka som heter Anna”. Och var dom inte där den kvällen, så var dom det säkerligen senare under dom år familjen bodde i Söderhamn.

Under 1900-talets första hälft spelades sen mest komedier och lustspel, ”framför allt äktenskapslustspelen och pjäser med mycken romantik”,  berättar man i den nyutkomna boken. ”För att skärgårdsborna också skulle kunna ta del av kulturlivet gick en ångslup till och från staden under teaterkvällarna.” Det står också att ”Under 1900-talet användes teatern periodvis som biograf. Bioprojektorerna finns fortfarande kvar i ett rum på övre plan”. Jo tack, det minns jag. Vi gick ofta på bio på där, vi bodde ju dessutom granne med Teatern i Borgmästargården. När vi var i tonåren sköttes projektorerna ibland av en kompis och vi kunde få vara med däruppe och titta på hur det gick till.

Den fina boken ”Thalias hus. På spaning efter den svenska teaterns själ” har skrivits av Anna Hedelius, kulturjournalist och teaterkritiker i SVT Kulturnyheterna, och Göran Willis, författare, tv-producent och journalist. Mycket fina bilder finns också.

Ingen jaktlycka

Skarvarna i trakten av Sandarne kan ta det lugnt ett bra tag till. Skyddsjakt på 500 hade man fattat beslut om. Man lyckades bara skjuta en enda skarv.

Tänker förstås på den gamla sagan om den lille herrn som hade en bit tyg, som han ville göra en rock av. Han går till Mäster skräddare och frågar om denne kan sy honom en rock. Jadå, det ska bli, säger Mäster skräddare. När blir den klar då? frågar den lille herrn. Om lördag, svarar skräddaren.  Så där fortsätter historien med nya besked och allt från rock till ett par vantar och ”om lördag” till ”om lördag”. Det slutar med att ”det bidde en tumme”.

Det går tydligen inte att skjuta skarv i det område i Sandarne där man fått tillstånd till skyddsjakt. Sveriges Radio P4 Gävleborg skriver om den uteblivna jaktlyckan här.

Staden mellan bergen

En karta över Söderhamn från slutet av 1700-talet. Inte så lätt att läsa men du ser nog namnen på bergen i alla fall. Västra berget hette DjurBerget och Östra berget hette HamnBerget.

I Alfred Jensens ”Söderhamns historia” (2 band, utg. 1919-20) citerar Jensen ur en avhandling om Söderhamn skriven på latin av Alfred Dahlbom, präst som levde 1747-1800 och var född i Hudiksvall. Som tur är återberättar Jensen delar av Dahlboms text på svenska för latin hade jag inte fixat. Det står bl.a.: ”Om det väster om staden belägna Djur- eller Hjorteberget heter det, att det fått sitt namn därav att alces (älgar) under sina vandringar plägade stanna där några dagar och voro fredade.”

Hittar också hos Jensen ett utdrag ur anteckningar om Söderhamn gjorda av Daniel Djurberg, präst född i Söderhamn 1659. Så här står det bl.a.: ”Staden ligger uti en läglig daal omhwerfder med 3 Berg och på den fierde sidan af siön.”

Vilket var det tredje berget? Jag gissar på Lillberget, där vi åkte skidor när jag var barn och där fru Ankarberg bodde på 50-talet om jag minns rätt. Nämnde henne (dock utan namn) i ett inlägg om original i Söderhamn förr i tiden: Vara ”lite eljest” här.
Kanske Lars Nylander har skrivit om Söderhamns tredje berg i sin fina bok ”En vandring genom Söderhamns historia” (se inlägget Söderhamn snart 400 år! här) men jag har inte boken tillgänglig just nu så jag kan inte kolla.

Uppdatering 30 augusti: På Facebook där jag lägger länk till mina blogginlägg kom en diskussion igång med kommentarer och funderingar om vad bergen i Söderhamn hette i gamla tider. Var det verkligen Västra berget som kallades DjurBerget som jag skrivit här på bloggen? Flera hävdade att det var Östra berget som kallades Djurberget förr. Och det finns även gamla handlingar och andra källor som tyder på det.

Fast jag tänker att om dom två bergen söder om ån vid ungefär samma tid hette Hamnberget och Djurberget borde rimligen Hamnberget vara dagens Östra Berget. Det ligger ju närmare hamnen. Då skulle kartan ovan vara rätt. Västra berget skulle därmed ha hetat Djurberget i gamla tider eftersom älgar och hjortar rörde sig där.  Men det hela är alltså inte helt utrett än. Om jag själv kommer att kunna gräva mer i det här vet jag inte. Kanske nån annan kan komma in med ett klargörande hur det verkligen var. Jag hoppas det.