Så bodde man

Tänk så man inredde på den tiden!
Mörka tapeter, stora växter,  inte så värst bekväma möbler gissar jag, långa gångmattor på brädgolvet – eller om det är parkett, svårt att avgöra. Det här är vardagsrummet i det hus vi alltid kallade Pilen IV, i hörnet mellan Skolhusgatan och Kungsgatan i Söderhamn. Fönstren i rummet vetter mot Kungsgatan och hörnfönstret, som skymtar till höger på bilden, vetter ut mot korsningen mellan Skolhusgatan och Kungsgatan. Vet inte riktigt när bilden är tagen. 1920-30-tal kanske?

Kvinnorna på bilden är Tora och Essan Österlund, och mannen som sitter där är en syssling. Han hette Henning Hjelmström och var son till Anna Härdelin Hjelmström. Det är den Anna jag berättar om i min bok ”En flicka som heter Anna”. Anna och hennes Karl hade en dotter och fyra söner, den yngsta blev så småningom min morfar.

Fotografiet på väggen ovanför taffeln är August Österlund, far till Tora och Essan och sex barn till. August Österlund var tidningsman i Söderhamn. Han drev den konservativa tidningen Helsingen, som kom ut 3 ggr i veckan. Det var Österlund som lät bygga huset Pilen IV nån gång på 1880-talet. Jag berättar en hel del om familjen Österlund i min första bok, ”Sandskär i mitt hjärta”. Båda böckerna går fortfarande att köpa i bokhandeln i Söderhamn och i Hudiksvall eller direkt från mig. Se flikarna ovan: ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta”. Böckerna finns också att låna på biblioteket.
Mer om Pilen IV finns bl.a. här. Där finns bl.a. bild på hur huset ser ut i dag.

Lek i snön

Vinter på 50-talet.
Vi leker med våra dockor i snön i trädgården på Borgmästargården. Jag till vänster och så min lillasyster. I bakgrunden ser man Teatern och så ett upplag av ved. Som jag minns det låg det alltid ved staplad där när jag var barn. Det var ju också där bakom veden som ett kärlekspar brukade gömma sig för att kyssas. Fast vi såg dom förstås och smög på dom.

Min docka hette Ella. Jag har dockan kvar. Hon ligger i ett skåp i stugan på Sandskär. Hennes ögon har dessvärre trillat in och ligger och skallrar i skallen på henne. Så här ser hon ut numera.

Vi lekte inte alls bara med dockor, bilar var också populära, inte minst på sandstranden på Sandskär där vi kunde bygga hela landskap i den fuktiga sanden med kurviga vägar (gärna feldoserade) och körde där med våra leksaksbilar.

Om dockan skrev jag i min andra blogg i inlägget ”Gone baby gone” här. Och vill du läsa om kärleksparet bakom vedstaplarna får du läsa ”En liten brungrå gubbe” här.

En Croque monsieur i Söderhamn

Ett vinterminne… I februari var jag på biblioteket i Söderhamn och berättade om min bok ”En flicka som heter Anna”. Det var fantastiskt mycket snö i stan. Jag passerade stora berg av snö på min väg från hotellet till ”bibblan” på Köpmangatan. Det var härligt att se och påminde mig förstås om min barndom i stan. Riktigt såna snömassor har vi sällan, om någonsin, i Stockholm.

Det är också en lite märklig känsla att komma till Söderhamn och bo över på hotell. Det är min gamla hemstad. Förr om vintrarna bodde mina föräldrar inne i stan eller en bit utanför och då bodde vi förstås hos dom när vi kom till stan vintertid. Men så är det inte längre. Sommartid har jag i alla år kunnat bo i skärgården, på Sandskär, men på vintern är det ingen bra idé.

Om hur det gick med mitt anförande på biblioteket berättade jag i inlägget ”Vinterkväll i Söderhamn” här. Efteråt traskade jag tillbaka till hotellet i snölandskapet. Sen blev det en macka och en öl innan jag gick och la mig.

Ulrika Eleonora

Utsikt mot Ulrika Eleonora kyrka, vintern 1962
När jag växte upp i Söderhamn var kyrkan Ulrika Eleonora putsad i en ganska svagt rosa nyans. Vi hade ofta avslutning inför sommarlovet i kyrkan. I dag är kyrkan sen länge kraftigt röd – barockröd läste jag nånstans; samma färg som Jakobs kyrka i Stockholm har. Jag tycker det är väldigt fint med det där barockröda eller karolingiskt röda. Drottningen Ulrika Eleonora d.ä., som kyrkan är uppkallad efter,  var ju hustru till Karl XI och mor till en liten gosse som när han blev stor blev välkänd som krigarkonungen Karl XII.


Här ovan ser du kyrkan på håll i svartvitt. Fotot taget en vinterdag 1962 från ett av fönstren högst upp i Pilen IV där vi bodde då; huset på Kungsgatan vid hörnet mot Skolhusgatan och mittemot det s.k. Sparbankshuset. På vår tid där hade Hemslöjden affär och vävstuga i gatuplanet på Pilen IV.

Utsikt 1971.


Bilden ovan är tagen 1971, gissningsvis nån gång tidig höst. Kanske var det då man putsade om kyrkan från skär till kraftigt röd? Det ser ju ut som om nåt sånt pågår.

Hur kyrkan såg ut utvändigt under 1800-talet vet jag inte. Men i boken ”En flicka som heter Anna” finns en scen inne i kyrkan från hösten 1881. Anna, som då väntade sitt första barn, hade plötsligt förlorat sin mamma Sally. Modern var på besök hemma hos Anna och Karl i Söderhamn då hon en dag bara föll ihop och dog. Hon var 54 år gammal.
För Anna kändes det som om marken rycktes undan under hennes fötter. Hon vände sig till Gud så som man förstås gjorde mycket mer under den tid hon levde. I boken står det så här om ett besök i kyrkan:
”Hon gick i kyrkan. Där satt hon för sig själv i en kyrkbänk och såg på den stora altartavlan med Jesus som fallit på knä i Getsemane. Guds son slår ut med händerna och låter armarna falla åt sidorna. Han öppnar sig och lämnar ut sig till den ängel som stiger ner till honom för att ge honom kraft och styrka att offra sig för människorna. Anna såg på det milda ansiktet och på strålkransen runt hans huvud. Hon kunde betrakta bilden länge.”

Om utvandringen till USA

Läser Mobergs ”Utvandrarna” och stöter på ruggiga uppgifter om vad som hände en grupp utvandrare från Söderhamn och Hälsingland 1846. Moberg citerar ur tidningen ”Barometern”:

”Af tvingande omständigheter har man nu blifwit nödgad taga den sorgliga tilldragelsen för afgjord, att skonerten Betty Catharina, byggd 1835 och mätande 80 läster, på resa från Söderhamn till New York totalt förlist. Skonerten hade i Söderhamn intagit sin laddning af jern och hade därjämte ombord omkring 70 utvandrare, hvilka lemnat sitt fädernesland för att i en ny werldsdel söka en oviss framkomst. – – – Utvandrarna hörde till olika kommuner i Helsingland; ibland dem voro 25 kvinnor och omkring 20 barn.”

Dom som utvandrade då var troligen s.k. Erik-jansare. Läser på Wikipedia om Erik Jansson från Biskopskulla som bildade den kristna sekten Erik-jansare. Många av dom utvandrade till USA och slog sig ned i Illinois där dom byggde kolonin Bishops Hill. Wikipedia skriver: ”Missväxt drabbade mellansverige åren 1844 och 1845. Detta bidrog till att många tog steget att följa rörelsen till Amerika. Elva skepp av olika storlekar avgick från Gävle, Söderhamn och Stockholm med kolonister. Alla kom inte fram. Skeppet Betty Catharina som lämnade Söderhamn den 8 augusti 1846, förliste med 65 man ombord. Man tror att det hände utanför New Foundland.
Hösten 1846 ankom 300 kolonister till Bishop Hill. Våren 1847 anlände ytterligare 400. Nya tillskott av kolonister anlände 1850 och 1854.”

Intressant. Jag antar att det finns många i Hälsingland som har släktingar som utvandrade till USA under 1800-talet. Själv har jag inga såna efter vad jag vet. Hittade en lång artikel om utvandringen och erikjansarna hos Gävledraget. Skribenten är en historiker och tidigare chef för Stadsarkivet i Gävle. Artikeln kan du läsa här.

Söderhamn omkring 1940

Ännu en bild från Söderhamn i lite äldre tider: en flygbild över delar av stan tagen omkring 1940. De tre gatorna som löper inåt i bilden är förstås Norrtullsgatan, Kungsgatan och Köpmangatan. Kyrkan och Läroverket ser man längst till vänster i bilden. Gymnastikhuset vid Norrtullsgatan ser man också. Rådhuset skymtar bara lite i bildens nedre kant en bit till höger om mitten. Och långt in en bit till höger om alla dom stora träden i parken ser man den gamla brandstationen som låg på Busstorget. Så mycket stora träd det fanns i stan! Kungsgatan – en allé hela vägen kantad av stora träd. Och vad härligt lummigt det då var på den plats som i dag kallas jazzparken och är utformad till minne av Jan Johansson. Fick jag välja hade jag haft träden kvar och så kunde man ha haft ett minnesmärke mitt bland träden, kanske en skulptur utformad som ett piano eller nåt sånt. – Bilden hittade jag hos Länsmuseet Gävleborg.

Det som syns långt borta bakom Faxeholmen måste väl vara Marma brädgård?
Klicka för större bild.

På Borgmästargården

Den här bilden är tagen på Borgmästargårdens gård på 50-talet. Flickskolan skymtar till höger. Högt uppe i huset bodde vaktmästaren med sin familj. Dom hade en svart Newfoundlandshund som hette Exi. Stor och vänlig. Hon fick en massa valpar som vi gärna klappade. Bloggade om Exis valpar här.

Flickan som ska stå på händer är jag. Sånt där gör jag inte längre.