Var Anna där?

Då och då bläddrar jag och läser här och var i Lars Nylanders fina bok ”En vandring genom Söderhamns historia”. Det är en riktig guldgruva med information om personer, hus och platser.

När jag läser om gamla byggnader som klarat sig undan rivningsraseriet kommer jag på mig själv med att tänka: ”Jaha, det där huset fanns på Annas tid i stan. Hon såg säkert huset, promenerade förbi på trottoaren eller var kanske t.o.m. inne där.” Det handlar om Anna Härdelin Hjelmström som jag skrivit en bok om, en historisk roman baserad på fakta jag har om personernas levnad: ”En flicka som heter Anna”.

En byggnad som jag vet att hon och hennes man Karl var inne i är Norra Bönhuset/Equmeniakyrkan som byggnaden benämns i Nylanders bok, även om exteriören ändrats sen Annas tid. Kupolen kom till 1911. Bilden är från Nylanders bok.

I ”En flicka som heter Anna” berättar jag om hur hon och hennes man diskuterar församlingen dom tillhör – statskyrkan, dvs Ulrika Eleonora. Båda vill göra insatser för fattiga i staden men anser att församlingen inte ger dom sitt stöd.

Anna säger: ”Prästerna i Ulrika ger oss inte den ledning vi behöver” och Karl håller med: ”I Missionsföreningen verkar de mer frisinnade än i både statskyrkan och den trångbröstade Fosterlandsstiftelsen med dess kammarluftskristendom.”
Och sen gick dom båda med i den evangelisk-lutherska missionsföreningen som höll till i Norra Bönhuset.

En uppgift i Nylanders bok undrar jag fortfarande över: hur var det egentligen med bergen, Östra och Västra? Hur benämns bergen i gamla tider, på gamla kartor m.m.? Nylander skriver i sin bok att Östra Berget förr kallades Djurberget medan Västra Berget hette Hamnberget. Hur kan det vara så? Östra Berget ligger ju klart mer vid en hamn än Västra. Bloggade om det här i inlägget ”Staden mellan bergen”.

Läs mer om boken ”En flicka som heter Anna” här. Boken går fortfarande att beställa.

Mycket mat hos landshövdingen

I januari 1894 ställde man till med nyårsbal på landshövdingeresidenset i Linköping. På menyn stod: oxsvanssoppa, krustader med champinjonstuvning, inkokt lax med hollandaisesås, tryfferad kalv med legymer, sparris och potatis och som efterrätt vingelé och parfait. Låter som rätt mycket mat. Bland gästerna fanns tullförvaltaren Karl Hjelmström med hustrun Anna, nyligen inflyttade till stan med sina fem barn efter familjens alla år i Söderhamn. Det är Anna och Karl och deras barn jag skriver om i boken ”En flicka som heter Anna”.

Jag jobbade med ”Anna-boken” av och till under omkring 1½ år om jag minns rätt. Hade långa uppehåll ibland då jag inte kunde hålla på med skrivandet. Boken kom ut i juni 2017.

Nu bläddrade jag i boken och hittade det här om menyn på nyårsbalen. Jag undrar var jag fick den ifrån. Hittade jag på eller lyckades jag faktiskt leta fram menyn från 1894? Har ett vagt minne av att jag sett en bild på en meny med detta innehåll skriven med snirklig handstil. Hittar inget sånt bland filerna i datorn. Får nöja mig här med en meny från Hotel Reisen i Stockholm 1898 istället.

Lustigt det där med skrivandet och vad som är sanning och vad som är påhittat. Efteråt kan det vara svårt att veta säkert vad som är vad. I arbetet med ”Anna-boken” har jag ju haft en del källor att tillgå, inte minst dom biografiska anteckningar som hennes man Karl gjorde långt senare i livet. Ingen meny med där. Inte heller i dom avskrifter av några brev som Anna skrivit som jag har. Nåja, det kunde ju ha varit den maten dom bjöds på.

Förutom research om mat, seder och bruk, vad man läste för böcker, kvinnohistoria m.m. så grävde jag också bland uppgifter om Söderhamn i gamla tider. Det är ju en hel del ”söderhamniana” i boken och så alltså sen lite Linköping på slutet.

Vill du veta mer om boken? Titta på sidan En flicka som heter Anna.

Skrivklåda

Två böcker har jag publicerat på eget förlag: ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” (2013) och sen den historiska romanen ”En flicka som heter Anna”(2017).

Det var roligt att arbeta med dom, leta underlag, göra lite research, kontakta folk som är mer kunniga än jag på olika områden. Lars Brolin hjälpte mig t.ex. med en del bilder till ”Sandskär i mitt hjärta”. Det är många bilder i den boken, både i färg och svartvitt.

Det var mycket jobb med ”Sandskärsboken” pga alla bilderna. Gamla papperskopior i färg eller diabilder måste fixas med för att se någorlunda bra ut i tryck. Svartvita papperskopior kunde ha repor eller dammprickar som måste bort. Oj, vad jag slet! Hade god hjälp av en grafiker på tryckeriet som talade om vilka bilder som inte dög utan bearbetning. Det kunde vara sånt som att himlen på en bild var helt vit och alltså skulle flyta ihop med boksidan. ”Där måste du lägga dit lite himmel”, sa han och då gjorde jag det. Minns inte riktigt hur det gick till men jag antar att jag tog himmel från nåt annat foto och la till i Photoshop. Jobbigt men roligt också.

Vi tryckte några hundra ex av vardera boken, och sen blev det till att möblera med boklådor här hemma. En hel del har gått åt. Jag har sålt via Arundo-bloggen, bokhandeln i Söderhamn har sålt böckerna, bokhandlare på olika platser i landet har skickat beställningar som dom fått in via Bokus m.m. Några museer har skaffat sig en liten upplaga. På flera bibliotek finns böckerna också. En kväll per bok var jag förresten på biblioteket i Söderhamn och berättade och sålde böcker då också förstås. Det finns ju mycket lokalhistoria i böckerna, båda har klart samband med Söderhamn och Hälsingland.

Du är varmt välkommen att beställa nån av böckerna, eller båda, från mig. Mitt lager är inte slut än. Hur man beställer och vad det kostar hittar du på separata sidor. Bara klicka på respektive länk så kommer det fram:
En flicka som heter Anna
Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu

Och skrivklådan då?
Jo tack, den sitter i. Har ett nytt skrivprojekt på gång. Om det blir nåt i tryckt form vet jag inte än. Blir det nåt utgivet skriver jag om det här på Arundo förstås.

Återvändardagar flera år sen

Oscarsborg, nog den mest fotograferade byggnaden i stan.

Min syster Anna och jag hade egna ”återvändardagar” för tio år sen. Bilade till Söderhamn, bodde på Hotel Linblomman och turistade med våra kameror i vår kära gamla barn- och ungdomsstad. Jag kallar ibland fortfarande Söderhamn för min hemstad, men nu har jag förstås bott i Stockholm betydligt längre. Det hjälps liksom inte: känslan för Söderhamn, där jag bodde från 3 års ålder tills jag tog studenten, är och förblir speciell: stan har en särskild plats i mitt hjärta. Mina föräldrar bodde ju kvar också en del längre, först i stan, sen i Marmaverken. Och nu, eftersom vi har stugan på Sandskär, kommer jag ju ofta till Söderhamn sommartid.

Dom här bilderna är från våra återvändardagar i maj 2011 (några har varit med tidigare). Tio år sen. Konstigt så fort det rullar på. Men snart är det sommar igen och vi kommer till Söderhamn och till Sandskär. Ser fram emot det.

Här i det som då hette Högre Allmänna Läroverket gick jag i skolan 8 år.
Fyra i realskolan, fyra i gymnasiet (reallinjen).
”En sund själ i en sund kropp”. Så står det nånstans på Gympahuset, fast på latin.

Vattentornet på Västra Berget, som var vildare och mer spännande än det Östra, tyckte vi som barn.

Enligt en del gamla kartor hette Västra Berget tidigare Djurberget – eller Hjorteberget. Östra Berget hette Hamnberget. Enligt andra källor var det Östra Berget som kallades Djurberget. I Lars Nylanders bok om Söderhamn skriver han att Östra Berget tidigare hette Djurberget.
På Facebook hade vi häromåret en lång diskussion fram och tillbaka om namnen. Blir inte mycket klokare när jag tittar tillbaka på FB. Men jag kan inte låta bli att tänka att om dom två bergen i stan tidigare kallades Hamnberget och Djurberget borde Hamnberget vara Östra Berget eftersom det ju var mer av hamn där än nedanför Västra.

Nåja, nån som vet hur det egentligen var?

Om skarvarna

Skyddsjakten på skarv under 2020 gick betydligt bättre än året innan. Flera aktörer gick samman och sökte och fick tillstånd att skjuta 1000 skarvar längs Söderhamns kust och i skärgården. Och 1000 skarvar sköt man.

Dessutom störde man skarven för att hindra dom från att slå sig ner på ytterligare öar i Sandarne och för att minska påverkan på fisk som leker och söker föda i Söderhamnsfjärden. Vid Ljusnans mynning fick Ljusne sportfiskeklubb tillstånd att störa skarv för att hindra skarvarna från att frossa på dom stora mängder öring och lax som släpps ut från odlingen i Ljusne. Odling och utsläpp sker som en kompensation för att älvens ekosystem förstörts när man byggde ut vattenkraften. Störningsåtgärder åstadkom man genom såväl mänsklig närvaro som drönare.

Hur många skarvar som ska skjutas i år vet jag inte. Troligen blir det ungefär samma omfattning som förra året.

Hm, drönare… Häromåret hade jag lust att skaffa mig en sån. Inte för att störa skarvar utan bara för att det kanske skulle vara roligt att fota med den. Sen hände saker i mitt liv som fick mig att totalt glömma bort idén, och nu vet jag inte om den känns så lockande längre. Ska fundera på saken.

Norrtullsgatan 1917

1:a maj 1917 demonstrationståg på Norrtullsgatan i Söderhamn.
Det stora huset till vänster är den Brolinska villan, som Lars Nylander benämner den i sin fina bok ”En vandring genom Söderhamns historia”. Byggdes 1882, byggherre L.W.Brolin, revs på 1960-talet.
Brolinska villan låg mitt emot Borgmästargården, som tack och lov överlevde rivningarna. Längre bort längs gatan syns några lägre trähus. Det ena av dom finns med på en vinterbild, som varit med nån gång tidigare. Här är den igen. Valkyrian, Tempelriddarordens hus, syns här i hörnet mot Nygatan. Det fanns ju inte 1917. Byggdes först 1926.

Flickorna på vinterbilden heter Elisabeth och Jeanne (min storasyster), och dom står innanför staketet till Borgmästargården, där vi bodde på 1950-talet. Bilden är troligen från 1954.

Vad härligt mycket snö det fanns då! Staketet mot Norrtullsgatan hade en horisontell överliggare som man kunde balansera på. Allra roligast var det att försöka gå där när det var full snöstorm. Stormen slet och ryckte i oss och under skrik och skratt ramlade vi ner i snömassorna nedanför. – Åh, vinternostalgi!

1910-talet var det svåra tider i Sverige och just 1917 skedde hungerupplopp och demonstrationer runt om i landet. Och det var kvinnorna som gick i täten. På första bilden ser det ut att vara enbart kvinnor i tåget. Nedan en bild från 11 april 1917 då kvinnorna demonstrerade utanför stadshotellet i Söderhamn.
Foto: Bengt Hermann/Arkiv Gävleborg.

Dom kallades ”skärgårdskvinnorna” läste jag nånstans. Klipper följande ur en artikel:
”Den 8 mars 1917 startade kvinnorna i Petrograd den ryska revolutionen. Den 11 april tände några fiskarhustrur utanför Söderhamn gnistan till den svenska. När regeringen Hungerskjöld sänkte brödransonerna från 250 till 200 gram om dagen, när smör bara fanns att köpa på svarta börsen, potatisen var slut och profitörer sände köttet på export fick det vara nog. Fyra kvinnor vid kusten tog initiativet, efter vägen slöt allt fler upp, när de nådde Söderhamn var de flera hundra. Utanför stadshuset krävde de ökade ransoner.” (Kjell Östberg, historiker vid Södertörns högskola, i Expressen 11 maj 2017).

Söderhamn 1880

För ett par år sen kom min bok om Anna Härdelin, ”En flicka som heter Anna”. Hon var dotter till kaptenen Tore Härdelin och hans hustru Sally på gården Nordanäng i Delsbo. När Anna var 23 år gifte hon sig med Karl Hjelmström från Halmstad, anställd vid tullen i Söderhamn.

Anna och Karl flyttade in i en lägenhet en trappa upp i ett hus där det låg en bokhandel i gatuplanet. Huset brann sedan och familjen fick flytta till kvarteret Tigern på andra sidan ån. På platsen för det brunna huset byggde man upp ett nytt hus utformat på liknande sätt som det tidigare. Det huset står kvar än i dag, även om man byggt ut det en del. Varje gång jag kommer till Söderhamn tittar jag på huset och tänker på det som ”Annas hus”.

Och så tittar jag lite extra på kv Tigern när vi åker förbi på väg ut till båtklubben och Sandskär. Var i kv Tigern familjen bodde vet jag inte. Så långt kom jag inte i min forskning för boken. Dom blev kvar i Söderhamn till 1892 då flytten gick till Linköping. I boken berättar jag en hel del om tiden i Söderhamn. Sandskär är med också eftersom dom köpte sommarställe där.

Anna och Karl går som nygifta en promenad genom stan. Först stannar dom och beundrar rådhuset, ombyggt och renoverat efter den stora stadsbranden 1876. Sen fortsätter dom promenaden. Här kommer ett utdrag ur boken:

”De går vidare på Köpmangatan som gör skäl för sitt namn. Många byggnader i denna del av staden blev lågornas rov; nu ligger här en räcka nybyggda hus där många affärer är inrymda. Flera nya hus är under uppförande.

Karl och Anna viker av ner mot ån. Längs dess båda sidor ligger sjöbodarna tätt. På packarlavarna, några öppna platser mellan Smäckbron och Järntorget, packar man om strömmingen som fångats i havet utanför. Fiskarna rensar, saltar och packar fisken i burkar och lådor. Marken är hal av vatten och fiskblod, och lukten är stark. Det är inte så trevligt att gå där, och Anna är rädd om sin långa kjol. De går upp mot Köpmangatan igen.

Längre fram vänder de åter ner mot ån och ser de stora brädgårdarna som ligger där. Österut, där ån breddar sig mot Söderhamnsfjärden, ligger flera segelfartyg. Skutorna väntar på sin last av trävaror.

I stapelstaden Söderhamn bedrivs handel med flera länder. Förr var det ofta järn som skulle till England, Frankrike, Algeriet, Ostindien och Nordamerika. Nu är det mest trävaror som skeppas till länder som England, Spanien och Portugal. Sågverksindustrins uppsving har gjort Söderhamn till en blomstrande stad dit människor söker sig eftersom det finns gott om arbetstillfällen. Trots konflikten mellan de styrande i staden finns en anda av framtidstro, av nya tider och nya möjligheter.

Längs åstranden låg förr några skeppsvarv, men de är numera nedlagda. En enkel träbro leder över ån, men man kan välja att i stället ros över av någon av de roddarmadammer, så kallade mostrar, som sköter denna syssla. Anna och Karl tar plats i en eka och snart är de på andra sidan. Färden kostar 2 öre.”

Vill du läsa mer om Annas och Karls liv i Söderhamn och om hur det gick för dom senare? Boken finns fortfarande att beställa. Du kan göra det direkt från mig och få boken signerad också om du vill det. Julklappstips kanske? Hur man gör ser du på sidan En flicka som heter Anna.

”Ryssen kommer…”

När jag var barn sas det ibland att man skulle ha ”en bössa på vinden om ryssen kommer”. Det var väl mest på skämt men samtidigt fanns nog fortfarande en gammal rysskräck beroende på rysshärjningarna på 1720-talet då ryssarna brände Söderhamn m.fl. orter längs kusten och på kriget mellan Sverige och Ryssland 1808-09. I dag kan man ju fortfarande vara rädd för ryssen fast av andra mer aktuella orsaker. (Bloggade om det i min andra blogg här.)

Min mamma brukade berätta att söderhamnarna gömde kyrkklockan i ån för att att förhindra att ryssarna tog den när dom höll på som värst. Om det är sant eller inte vet jag inte. Men det var ju en bra historia. Antagligen handlar det inte om den här klockan som i dag finns på kyrkogården. Läs mer om det i ett tidigare inlägg här.

I boken om Sandskär har jag med en berättelse som Gustaf Brolin skrev på 1930-talet men som handlar om gamla tider på Sandskär. Den del av ön som kallades Lill-Sandskär i berättelsen var för länge sen en ö (tidigare kallad Alder, i dag Alholmen) men genom landhöjning och uppgrundning hänger den i dag ihop med Sandskär. Den ligger i nordost på ön.
Här är ett utdrag ur Gustaf Brolins berättelse:

”Sommaren 1863 blev stor förskräckelse på lill-Sandskär. En morgon fingo vi höra en förfärlig kanonad från havet vid Lilljungfrun, och utkomna på udden sågo vi flere krigsfartyg derute. Vi hade en trotjänarinna, som var mycket gammal, och hon mindes 1808 års krig. Hon ropade genast att det var Ryssarna som kommo. Ingen av våra fäder voro ute. Det var qvinnor, barn och ”fiskgubben” på ön. 2ne båtar gjordes klara och i korgar inpackades mat och dyrbarheter, varav mig veterligen ej fanns annat än några silverskedar. I dessa 2ne båtar instuvades qvinnor, barn och de packade korgarna. Med ”fiskgubben” som lots sattes kursen till fastlandet, der vi landade så att Sandskärs sjöbod kunde ses, Fiskgubben med långkikaren för ögat bevakade sjöboden.

Vid middagstiden fick ”fiskgubben” se 2ne stora barkasser bemannade med många roddare landa vid ”lillsandskär” och ropade han ”det är svenskar, jag kan se flaggan”. Glädjen blev stor, och vi samlades åter i våra båtar och rodde hem, der vi mottogos av befäl och besättning på barkasserna. Vi fingo då veta att de fruktade krigsfartygen voro ”monitorer” och ”barkasser” med mera tillhörande den svenska kustflottan, som var ute på manöver efter svenska kusten. Alla blevo intresserade av barkasserna och båtsmännens berättelser. De återvände på eftermiddagen till sina fartyg.”

Monitorer? Vad är det? Wikipedia skriver: ”Monitor är en typ av pansrat örlogsfartyg med lågt fribord och rörligt kanontorn som infördes under 1860- och 1870-talen i ett flertal flottor, även bland den svenska. Monitorerna erhöll sitt namn efter det först byggda fartyget av detta slag, nämligen USS Monitor som konstruerades av John Ericsson för nordstaterna i Amerika i mars 1862. Fartygen fungerade närmast som flytande artilleriplattformar.”

Bilden ovan är från Half Moon Bay strax utanför Melbourne. Där har man lagt en gammal monitor som vågbrytare en bit ut. HMVS Cerberus hette fartyget, som byggdes 1870 och stationerades i Port Phillip Bay vid Melbourne. Sen 1924 har det legat i Half Moon Bay som vågbrytare.

Boken ”Sandskär i mitt hjärta” går fortfarande att köpa. Där finns Gustaf Brolins berättelse om Lill-Sandskär och Sandskär med i sin helhet. Vill du köpa ett ex så hör av dig! Läs mer om hur du ska göra på den här sidan. Boken finns också i bokhandeln i Söderhamn (och i Hudiksvall tror jag).

Centralhotellet

Hittade den här gamla bilden bland filerna på datorn. Varifrån jag hämtat (lånat, snott…) den vet jag inte. Nåt årtal har jag inte, men det ser ju ut att vara en rätt gammal bild. Vad ska man gissa på? 1940-tal kanske? Nån som är bra på gamla  bilmodeller kanske vet.

Centralhotellet byggdes omkring 1880 enligt Lars Nylanders fina bok om Söderhamn, ”En vandring genom Söderhamns historia”. Sorgligt nog förstördes byggnaden i en brand i februari 2007. Och i dag är det väl fortfarande parkeringsplats där hotellet med sin sommarveranda låg tidigare.

Har stan nån plan på att bygga upp hotellet igen? En fåfäng önskan kanske. ”Har inte råd med sånt, proriterar inte sånt, det finns viktigare saker att lägga pengar på i stan… osv, m.m.” Fast Nylander skriver faktiskt hoppfullt att ”En dag skall en ny byggnad resas på platsen…” Visst skulle det bli ett väldigt fint Rådhustorg om man byggde upp Centralhotellet igen i dess gamla utformning.

Gamla bilder

Hittade några gamla bilder. Troligen tagna på 1930-talet eller 1940-talet eller nåt sånt. Men var är det? Är det fabriken i Marmaverken?

Min farfar Hugo Roland var försäljningsdirektör på Marma Långrör och jag tror han och hans familj flyttade till Marmaverken från Göteborg vid slutet av 1920-talet.

Nån som känner igen och vet vad det är för byggnader på bilderna? (För större bild, klicka på den).

Uppdatering samma dag: Via Facebook har jag fått veta att bilderna visar fabriken i Bergvik, världens första  sulfitfabrik. Byggnaderna är numera museum. Bergviks industrimuseum finns på Facebook här. (Hoppas länken funkar!) Och hemsidan har du här.