Min pappa, min syster Anna, taxen Tessie och jag hade gjort en dagsutflykt till Sandskär. Här är vi på hemväg ute på fjärden in mot fastlandet. Över isen, det som var kvar av den. Det var den 28 april 1963.
På isen länge sen
gamla minnen
Flickor som målar
När jag var barn bodde vi på Borgmästargården i Söderhamn. Vi hyrde en stor lägenhet med ingång från Norrtullsgatan. Där låg lägenheten i gatuplan. Eftersom huset är byggt i en backe låg det inre av bostaden – vardagsrum och sovrum – en trappa upp. Vi hade en stor balkong mot gårdssidan.
Köket var stort och bredvid diskbänken fanns en köksbänk vid ett fönster som vette mot den gamla teatern. Här tyckte mina systrar och jag om att sitta och rita och måla.
Visst är det en fin teckning! Det är vår mamma Anna som ritat, hon var duktig på sånt.
Barnstolen, som jag sitter på, var nog en typisk 50-talsvariant. I komplett skick gick det att fälla ihop den så det blev stol+ bord i barnhöjd. Fast här är nog ryggpartiet borttaget gissar jag. – Bilden på Borgmästargården nedan är från i maj 2018 då jag skrev om huset i inlägget ”Ögonblick av glädje” här.
Fyra år senare
Ja, ska vi ta en till när vi ändå håller på? Det här klassfotot är taget höstterminen 1957 i klass 15a. Det är fyra år sen bilden i förra inlägget och det här är alltså första klass i realskolan i Läroverket som det hette på den tiden. Eller lite högtidligare: Högre Allmänna Läroverket i Söderhamn. Här hade jag lättare att komma ihåg namn utan att titta på facit.
Bilden var med i HälsingeKuriren i januari 2000 – bra att du skickade in den, Kerstin! Där hade man alla namnen med. Jag klipper in dom under bilden. Klicka på bilden om du vill se den större.
Gå på bibblan!
Ja, det var ett nöje vi ägnade oss åt som barn på 50-talet och in på 60-talet. Nu ser jag att biblioteket i Söderhamn fyller 90 år. Grattis, bibblan!
Mina föräldrar läste alltid mycket och dom läste också ofta för oss barn. Antagligen varenda kväll när vi var små. En grund för vidare läsintresse lades där, och sen när vi själva kunde gå och låna på biblioteket blev det ju ännu mer läsande. Då låg biblioteket på Oxtorgsgatan (bild nedan). Jag minns hur det kändes att komma in där, det luktade på ett särskilt sätt och var alltid tyst och stillsamt. Bibliotekarien var fröken Marit Melkersson som bodde granne med oss när vi i familjen Roland bodde på Borgmästargården. Alltid vänlig och hjälpsam.
På golvet i mitt rum i vindsplanet på Pilen IV (Kungsgatan 7, det hus vi flyttade till sen och där Hemslöjden då hade sin affär) brukade jag ha staplat en hög av vinröda böcker från biblioteket. Som jag minns det var bibliotekets böcker alltid inbundna i vinrött.
Vissa författare och titlar förknippar jag fortfarande med den där tiden. Som ”Röda Nejlikan” av baronessan Orczy eller ”Döde Ned” och ”Levande Ned” av John Masefield.
Några minnen av biblioteket från senare år har jag också. Från det moderna fina biblioteket på Köpmangatan. En sommarkväll var jag där och berättade för en skara intresserade människor om min första bok, ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”. Jag visade bilder också. Min vän bästa vän Christina kom upp från Göteborg för att vara med om detta. Hon hade med sig en flaska bubbel och när vi skulle åka ut med båten till Sandskär efteråt satt vi i ruffen och skålade i bubbel. Trevligt minne!
Ett par år senare var jag på biblioteket igen och berättade om min bok nr 2, ”En flicka som heter Anna”. Då var det full vinter och jag minns min promenad från hotellet till biblioteket på kvällen och hur jag nästan blev tårögd över att se dom enorma snöhögarna. Sånt väckte ju barndomsminnen. Efter presentationen på bibblan fick jag sälja och signera några böcker, precis som efter den där sommarkvällen på biblioteket med bok nr 1.
Mina böcker… Jodå, jag har några ex kvar. Välkommen att höra av dig om du vill ha nån av dom, eller båda! Läs på separata sidor om hur man gör för att beställa:
”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”
”En flicka som heter Anna”
Bibblan har lagt ut lite info om jubileet här och med länk till en Facebooksida där det finns fler bilder. Bl.a. den jag lånat här ovan.
Hösten på gång
Den här bilden tog jag på Sandskär en av dom första dagarna i september. I dag har säkert hösten hunnit en del längre än så här.
Byggnaden som skymtar är det gamla uthuset med vedbod, redskapsbod och utedass. På sluttningen framför ned mot stranden finns mycket sten. En del av dom skulle kunna vara rester av en husgrund. Min gissning är att här har legat en isbod.
När vi kom till ön fanns inga spår av en isbod men jag vet att det funnits isbod hos grannar. Och här i sluttningen ned mot stranden var förstås en lämplig plats med tanke på närheten till vattnet. Familjen som byggde sommarstugan på ön kom ju dit redan på 1860-talet och så många andra sätt att kyla matvaror fanns ju inte på den tiden.
En källare fanns under stugan men särskilt bra på att hålla kyla var den inte. Jag minns en sommardag för många år sen då vi firade min pappas födelsedag på ön tillsammans med goda vänner. Grädden på prinsesstårtorna hade surnat. Hur det gick med det – om gästerna var artiga och åt tårta ändå – minns jag inte.
Sen införskaffades ett litet kylskåp som drevs med gas. När elektriciteten kom till ön sommaren 1983 blev det förstås ett riktigt kylskåp.
Fashionabelt
”Det mest fashionabla spel för dagen” står det på den lilla foldern till det här spelet – Trumf Halma för 2:ne spelare – som finns i stugan på Sandskär. Utgivare var A.E. Jacobsson & Co, Drottninggatan 29 A, Stockholm.
På baksidan av foldern med reglerna står det: Knut Wiberg, Stockholm. Pås- & Kartongfabrik samt Accidenstryckeri. Min gissning är att spelet är från tiden omkring förra sekelskiftet eftersom man stavar på gammaldags sätt i foldern. 1906 kom det en stavningsreform och man började skriva ”varje” i stället för ”hvarje” o.d. Här några rader ur beskrivningen:
”För hvarje gång en spelare får hem en pjes, har han rätt till ännu ett drag. Den pjes, som kommit hem, förblir stilla å det kort hvartill den hör. Onödigt är väl att påpeka att pjeserna ej kunna fångas, utan måste hela tiden stå å skifvan.”
Accidenstryck är ”tillfällighetstryck av trycksaker av kortlivad karaktär. Till exempel visitkort, inbjudningskort och reklamblad, detta till skillnad från böcker” enl Wikipedia.
I ett annat utrymme hittade jag några små tygpåsar som troligen varit sänken till fisknät.
Lustigt att tänka sig att såna här gamla saker kan bli liggande i nåt förvaringsutrymme i stugan under många år – kanske omkring 120 år eller mer i frågan om Halma-spelet. Har inte städats bort, inte spritts ut eller lekts sönder av besökande barn eller av mina systrar och mig när vi var små … Alla ”pjeserna” finns där. Mina föräldrar tog över stugan 1950 från tidigare ägare, och sen har jag tagit över med min familj. Uppenbarligen har både mina föräldrar och jag haft samma avslappnade inställning till det här med att röja undan efter dom som bott i stugan tidigare. Det beror väl dels på inställningen ”äsch det där får ligga kvar så länge, tar ju inte så mycket plats” (och sen rullar åren på), dels på en motvilja mot att slänga saker som påminner om gamla tider. Fast dom små stenpåsarna fick försvinna faktiskt. Klippte upp och släppte stenarna fria och slängde dom gamla murriga påsarna. Hm… tänker efteråt att jag ju kunde ha kollat med Söderhamns museum först om dom ville ha sänkena. Men tanken kom för sent.
Gamla grejer
Det här måste ha varit ett älskat litet fat. Säkerligen köpt i Paris av mina föräldrar. Inte ville dom slänga det när det gick sönder. Och detta trots att dom faktiskt hade ett till likadant, som inte ”blivit pang” (som mitt barnbarn skulle uttrycka det). Det andra, det som inte gått sönder, har jag hemma i Stockholm.
I stugan på Sandskär förvaras det lilla franska fatet i en plastlåda märkt med ordet ”Askkoppar”, eftersom det är ett sånt. Här har bott rökare.
Varför har jag inte slängt dom här? Kanske för att dom väcker minnen av älskade människor som rökte.
Själv har jag aldrig varit rökare. Smygrökte förstås med bästa kompisen i ett källarkontor, men jag fastnade aldrig varken i tonåren eller senare. Enstaka feströkande hände men sällan, och det är länge sen.
Nu när jag plåtat askfaten skulle jag ju kunna slänga dom. Hm … ska fundera på saken.
Linbanan
I förra inlägget handlade det om Marma. Nu blir det lite mer gammalt men denna gång om Sandarne. Jag kom att tänka på den linbana, som fanns när jag var barn och som gick från Sandarnefabriken och tvärsade över Stenövägen. Om jag fattat rätt användes den för att forsla flis från Ala sågverk till Sandarne sulfatfabrik. Har letat bilder hos Dibis. Här är en av bilderna:
Dibis nr BAB00670.
Sen letade jag vidare och gick in på SISAM/Kult, dvs Föreningen Sandarne Kultur- och Historiska Förening, KULT. Den häftiga bilden här nedanför har jag lånat från KULT (hoppas det är ok!). SISAM/KULT finns på Facebook här. En linbanevagn skymtar längst till höger. Visst är det en fin bild.
Undrar hur många av byggnaderna på dessa två bilder som finns kvar. Troligen inte många…
Linbanan fanns kvar till 1961. Vid en annan av linbanebilderna hos Dibis står det: ”Linbanan som byggdes 1921 gick mellan Ala sågverk och Sandarne sulfatfabrik och fraktade träflis i linbanekorgar från sågen till Sandarnefabriken. Linbanan upphörde 1961 då ett åsknedslag vid linbanestationen i Sandarne i maj samma år satte stationen i brand. Därefter började man transportera flisen med lastbilar.” (nr LBF00022)
Vi körde förstås ofta ut till Stenö för att ta oss vidare med Einar Strandlunds båt ut till sommarstugan på Sandskär. Att vi på ett ställe passerade under linbanan och såg vagnarna passera däruppe är ett starkt barndomsminne.
Som jag minns det fanns det ett tag på 1950-talet en livsmedelsaffär nånstans där vid Stenövägen. Tror att den kanske kan ha legat i närheten av där Stenövägen tar av mot höger mot Stenö, medan vägen till fabriken leder rakt fram. På vänster sida om man var på väg ut mot Stenö. Nån som minns? Nån som har bilder?
Fiolen min…
Tyvärr fattas en sträng på den här gamla fiolen. Men hm…nån violinist blev jag ju aldrig. Började som barn med att ta pianolektioner. Läraren – musikläraren Sundberg från Läroverket – kom hem till oss på Borgmästargården. En gång i början tog han tag i mina fingrar för att styra hur jag placerade dom på tangenterna. Nej, usch! Nåt sånt ville jag inte vara med om utan slutade direkt med pianot. Här ska inte komma nån lärare och klämma mig på fingrarna…!
Istället började jag med fiol. Hade en liten barnfiol först. Läraren hette Wiklund om jag minns rätt. Han var ganska gammal, mycket mild och snäll. Minns honom som ofta lite tårögd. Han ställde inga hårda krav utan undervisade och var uppmuntrande på sitt försynta sätt. Jag gick nog framåt en del i fiolspelet så småningom och fick byta ut den lilla barnfiolen mot den du ser på bilden.
Men inte var det roligt att öva på läxorna hemma! Mamma uppmuntrade mig – och tryckte på en hel del. Och jag hade ofta dåligt samvete för att jag inte övade.
Nån gång fick jag spela för publik, har hittat nåt urklipp från SöderhamnsKuriren. Och en annan gång (flera?) var jag med i en liten orkester som fick spela för publik. Kanske i aulan på Läroverket, minns inte. Jag spelade med Bengt Andersson också i nåt sammanhang. På bilden ovan står jag en jul och spelar i pyjamas och ylletröja i vardagsrummet på Borgmästargården. Jag var åtta år då. Mamma ackompanjerade men fick inte vara med på bild här.
Men men…det blev tjatigare och tjatigare och jag tyckte inte jag hade talang nog. Till slut la jag av helt. Kanske var jag omkring 15 eller så. Då lockade det mer att försöka spela gitarr.
Fiolen har jag haft kvar i alla år. Den har stått i sin svarta fiollåda i nåt hörn och samlat damm. Varje gång jag kommit i närheten av den (måste ju städa lite ibland) har jag känt ett svagt litet sting av dåligt samvete: ”Varför tar jag inte upp det här och fortsätter? Jag har ju en fiol!”
Nu är det äntligen slut med det där. Inte städandet, men det dåliga samvetet. Jag gick nämligen häromåret för att få fiolen värderad hos en kännare. Då fick jag veta att det inte är en vuxen-fiol, utan en fiol för ett lite större barn. Många många år av lite dåligt samvete föll omedelbart av mig!
Och inte är det nån ovärderlig Stradivarius heller utan en mycket enkel fiol, inte värd mer än max ett par hundralappar. Så var det med det.
Arundo 