Snygg kille med fiol

Riksspelmannen Thore Härdelin
Han var morbror till min morfar och bror till Anna Härdelin, gift Hjelmström, som boken ”En flicka som heter Anna” handlar om. Namnet Thore är poppis i Härdelinsläkten, det finns flera som heter så.

Om Thore på bilden skriver jag i bokens epilog: ”Han blev mycket framgångs­rik inom folk­musiken, blev riksspelman och turnerade i Sverige och USA. Han komponerade musik, gav ut häften med hälsingelåtar för fiol, deltog i radio med mera. Han var gift två gånger och blev far till många barn. Musikaliteten i släkten har förts vidare till Thores barn, barnbarn och barnbarnsbarn och flera av dem har med framgång varit verksamma inom svensk folkmusik.”

Riksspelmannen Thore Härdelin levde åren 1866 till 1945. Jag har inte tänkt på det tidigare, men nu undrar jag lite om min morfar (född 1890, död 1973) nånsin hade kontakt med sin morbror. Jag vet inte det och det finns ingen kvar att fråga. Kanske utgrävningar i gamla släktpapper kan ge svar på det.

Fadern, kaptenen Thore (Theodor) Härdelin finns det text om via sidan Extraläsning. Sally Berg, som gifte sig med kaptenen, har jag bloggat om här, och dottern Anna har jag som sagt skrivit en hel bok om (på egen flik i bloggen) och dessutom har hon varit med på bild tidigare t.ex. här.

Anna

Igår var det Anna-dagen, och vi är många i släkten som har detta namn. På min andra blogg, Gabrielles blogg, la jag ut en blombukett till alla som heter Anna. Men här blev det ju inget… Så det får bli i dag istället.

Jag har ju skrivit en hel bok  om en Anna som levde långt före dagens alla Annor, min morfars mor Anna Härdelin Hjelmström.

Genom det som berättats om henne har hon framstått i ett speciellt ljus i släkten. Min morfar var bara fyra år när hans mamma dog, men för honom verkar hon ha varit närmast helgonlik. Den där vördnaden omkring Anna Härdelin var provocerande för mig när jag var ung. Men långt senare i livet ledde det mer till att jag blev nyfiken på vem hon var, och jag bestämde mig för att gräva lite, ta reda på mer och skriva om henne. Det blev boken ”En flicka som heter Anna” som jag gav ut 2017. Efteråt känns det ändå som om jag kommit henne lite närmare, vet lite mer om henne och har skapat mig en mer tydlig bild av vem hon var. Fast vad vet man…
Hennes porträtt hänger fortfarande här på väggen i rummet där jag sitter och skriver.
Boken finns fortfarande att beställa. Hur man gör för att köpa den kan du läsa om på sidan ”En flicka som heter Anna” här.

Ett gammalt brev

Ӏlskade Helfrid!
Nu skulle jag egentligen som en snäll och flitig flicka sitta och sy namn på handdukar, men nu vill jag inte vara snäll, utan följer den håg, som så många gånger velat drifva mig till skrifbordet, men inte fått för andra närmare pligter.”

Brevet är daterat Linköping den 31 oktober 1893 – för i dag 126 år sen. Det är det näst sista brevet jag har efter min morfars mor Anna Härdelin Hjelmström. Jag har breven i avskrift gjord av Annas systerdotter Anna Brita Gräntz och den lilla samlingen fanns bland min morfars efterlämnade papper. Helfrid var Annas kusin och hennes allra bästa vän. Hon hette Helfrid Norell och jag har ägnat ett helt inlägg i bloggen åt henne, Pionjären Helfrid Norell här.

Annas brev är skrivna dels till Helfrid, dels till Lotta (Charlotta) Österlund, som var syster till Helfrid och hustru till August Österlund, tidningsman i Söderhamn. Han var fram till sin död redaktör och utgivare av Tidningen Helsingen då hustrun tog över formellt men jobbet gjordes av Helfrid Norell.

Jag hade stor användning av dom gamla breven när jag skrev boken ”En flicka som heter Anna”. Boken finns fortfarande att beställa. Läs om hur du ska göra om du vill ha ett ex här.

Annas lungsot hade förvärrats hösten 1893. Karl och Anna bodde den här tiden med sina fem barn i en tjänstebostad i tullhuset i Linköping, en stor tegelbyggnad vid kanalen inte långt från tågstationen. Lägenheten var stor och att få den rimligt uppvärmd vintertid var svårt. Hösten 1893 skriver Anna om hur dom allihop varit förkylda i omgångar. ”Doktorn vill bara att vi ska flytta ifrån vår kalla men vackra våning – få se hur det blir”, skriver Anna till Helfrid. Och längre ner står det: ”Från Moster Emma hade jag bref igår och går nu med becktråd och bärnstenshalsband om halsen efter hennes önskan.” Det skulle vara ett medel mot lungsoten.

Gamla Tullhuset i Linköping hotades av rivning för några år sen men det finns kvar. Jag brukar titta på det när jag åker tåg förbi och i andanom vinka till Anna och hennes familj som en gång bodde där.

I dag används tullhuset av en organisation som heter UMU. ”Ungdom Med Uppgift (UMU) är en internationell rörelse av kristna vars längtan är att känna Gud och göra Honom känd” som det står på organisationens hemsida. Jag hittade bilden där och hoppas det är ok att använda den. Läs mer om UMU här.

Söderhamns teater

När jag var i sena tonåren fick jag en gång följa med föräldrarna på ”Tolvskillingsoperan” på teatern i Söderhamn. Mackie Kniven spelades och sjöngs av Christian Bratt. Efter föreställningen gick vi i sena kvällen hem till några goda vänner till mina föräldrar som kände Christian Bratt och några av dom andra skådespelarna. Jag fick vara med och träffa dom därhemma hos vännerna, prata med dom och ta ett glas vin tillsammans. Vilken grej att vara med om för en ung tjej! Gissar att jag nog mest satt tyst i blyg beundran och lyssnade på Christian Bratt och dom andra vuxna. Och han var ju så snygg… Han såg ut som en ung Montgomery Clift (före bilolyckan som sabbade hans utseende).

Både Christian Bratt och dom andra skådespelare, som var med den kvällen, talade om hur charmig Söderhamns teater var, vilken personlig gammal teater det var och hur roligt det var att spela där. Jag vet att Christian Bratt också i det tidiga 1960-talet spelade i musikalen ”Fantasticks” och man kunde få höra på radion hans insjungning av ”Minns i november”. Om dom spelade ”Fantasticks” på Söderhamns teater nån gång vet jag inte. Christian Bratt dog redan 1966, bara 43 år gammal.

I den nyligen utkomna fina boken ”Thalias hus” beskrivs Söderhamns Teater under rubriken ”Intim elegans i Hälsingland”. Man berättar att teatern invigdes den 18 april 1881. Invigningskvällen spelades komedin Herr Perrichons resa. Dagen efter skriver Söderhamns Tidning:
”Söderhamns nya teater öppnade igår för första gången sina portar för den skådelystna allmänheten. Dagen till ära föredrogs en prolog, som på ett särdeles lyckligt sätt skildrade teaterns betydelse som en av mänsklighetens uppfostringsanstalter, där vi skåda bilden av det godas och rättas seger över det lumpna och småsinnade i livet.”

Jag kan inte låta bli att tänka att kanske min morfars far, Karl Hjelmström, var med där under invigningskvällen. Han var intresserad av teater och spelade själv gärna amatörteater. Jag tänker att han var där med sin hustru Anna, den Anna jag skriver om i boken ”En flicka som heter Anna”. Och var dom inte där den kvällen, så var dom det säkerligen senare under dom år familjen bodde i Söderhamn.

Under 1900-talets första hälft spelades sen mest komedier och lustspel, ”framför allt äktenskapslustspelen och pjäser med mycken romantik”,  berättar man i den nyutkomna boken. ”För att skärgårdsborna också skulle kunna ta del av kulturlivet gick en ångslup till och från staden under teaterkvällarna.” Det står också att ”Under 1900-talet användes teatern periodvis som biograf. Bioprojektorerna finns fortfarande kvar i ett rum på övre plan”. Jo tack, det minns jag. Vi gick ofta på bio på där, vi bodde ju dessutom granne med Teatern i Borgmästargården. När vi var i tonåren sköttes projektorerna ibland av en kompis och vi kunde få vara med däruppe och titta på hur det gick till.

Den fina boken ”Thalias hus. På spaning efter den svenska teaterns själ” har skrivits av Anna Hedelius, kulturjournalist och teaterkritiker i SVT Kulturnyheterna, och Göran Willis, författare, tv-producent och journalist. Mycket fina bilder finns också.

Mia Härdelin

Den sjuka systern tog vi till oss…
Anna Härdelins man Karl berättar i sina biografiska anteckningar om hustruns syster Maria, en ung och vacker flicka, ett år yngre än Anna.
När Mia, som hon kallades, var i tjugofemårsåldern blev hon sinnessjuk. Karl skriver att Mia ”blev sinnesrubbad och försökte i sitt själsomtöcknade tillstånd flera gånger att taga sitt liv. Dessa attentat hämmades dock i god tid av sjukvårdarnas vaksamhet, enkannerligen genom hennes morbrors, kapten Svante Bergs rådighet.”

En tid vistades Mia sen på ett sjukhem i Uppsala men det blev för dyrt, och hon togs hem till Nordanäng i Delsbo igen.

Ett tag bodde Mia och en sjuksköterska hos Anna och Karl och deras två barn i Söderhamn. Kanske skulle ett miljöombyte göra henne gott? Anna hoppades att systern skulle bli frisk igen. Men det gick inte alls bra. Mia betedde sig alltmer underligt. Karl skriver att ”småningom sökte hon tillvälla sig makten över sin omgivning, smög sig ut och vållade mycken oro i vårt hem, varför hon, då hon blev alltför oresonlig, återsändes till Delsbo”. Den sorgliga historien om Mia berättar jag om i boken ”En flicka som heter Anna”.

Det gick illa även hemma på Nordanäng, och det hela slutade med att Mia inackorderades hos en familj Broberg i Näsbyn, Delsbo, som kunde ta hand om henne på ett bra sätt.
Mia blev aldrig frisk. Hon dog 1930, 72 år gammal.

Mina böcker och jag

Mina böcker är förstås ”favorit i repris”. Bilden där ”En flicka som heter Anna” exponeras i bokhandeln bredvid Elena Ferrantes bok är från hösten 2017. Boken kom ut till sommaren det året. ”Sandskär i mitt hjärta” kom ut ett par år tidigare, 2013.

Författarbilden togs en kall höstdag i Melbournetrakten 2012. Den röda fleece-tröjan har jag kvar och min Nikon-kamera också (remmen om halsen), frisyren är lite annorlunda i dag. Bilden är med på omslaget till mina böcker – en s.k. fotobyline. Vi får se om det så småningom blir en bok nr 3, grunnar på olika uppslag men har inget riktigt på gång än.

Båda böckerna finns fortfarande att köpa. Hur man gör framgår av sidorna ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta”.

Om kärleken

Karl A Hjelmström

När Karl har friat till Anna ute i skogen på Sandskär den där sommaren 1879 går dom tillbaka till stugan. Var för sig slår dom sedan upp sin bibel och båda hamnar på samma ställe: Korintierbrevet 13. Det handlar om kärlek:
»Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.«

En vacker text. Båda såg detta som ett tecken från Gud till välsignelse av deras förening. Det här berättar jag om i boken En flicka som heter Anna. Jag har inte hittat på händelsen med frieriet och inte heller det där om bibelcitatet: Karl har berättat om det i sina handskrivna memoarer, skrivna långt senare när han var gammal.

Anna Härdelin

När jag skrev boken försökte jag sätta mig in i sättet att tänka på den tiden. Jag är inte troende själv, och Bibeln är för mig mest en gammal bok med texter hopsamlade från olika håll och tider. Men dom flesta av 1800-talets svenskar var säkerligen troende, och både Anna och Karl var det. Här har du dom igen, Karl och Anna, som unga. Gissningsvis är bilderna från deras förlovningstid.

Omslaget till boken om deras kärlekshistoria, deras familj och åren i Söderhamn och Linköping pryds av bilden på en gammal gjutjärnsspis. Den spisen finns i stugan men fanns nog inte där på Annas och Karls tid. Läste nånstans att Idun No 1 var 1930-talets mest sålda vedspis. Så gissningsvis sattes spisen in då nån gång av familjen Österlund som ägde stugan då.

Boken om Anna och Karl går fortfarande går att beställa. Vill du ha ett ex? Läs på sidan En flicka som heter Anna om hur man beställer boken (klicka på blå länken). Där finns även baksidestexten till boken.

Kaptenen

Sally Härdelin bloggade jag om i förra inlägget. Nu ska det handla om hennes man Thore (Theodor) Härdelin, kapten vid Hälsinge regemente och storbonde i Delsbo på gården Nordanäng.

I boken ”En flicka som heter Anna” skriver jag: ”Gården låg på Stormnäsudden, som sticker ut i den södra av dom två stora Dellensjöarna. Gården var det största hemmanet i Delsbo med omkring hundra tunnland jord och flera hundra tunnland skog. Stor mangårdsbyggnad, ladugård för trettio kor, stallar och uthus fanns för hästar, får, grisar, kalvar och höns.”

När jag skrev boken om Anna, som främst handlar om Kaptenens äldsta dotter Anna, min morfars mor, letade jag efter fotografier på Nordanängs gamla mangårdsbyggnad. Men jag fick aldrig tag på några såna. Hörde av nån att det skulle finnas gamla glasplåtar nånstans, men jag kom inte längre än så.
Obs om du som läser här vet nåt om några bilder på gamla gården Nordanäng skulle jag bli glad för ett tips!

Thore Härdelin föddes 1816 som yngste son till Anders Andersson Härdelin, född i byn Överhärde, Valbo socken i Gävleborgs län (gissar att det är från byns namn som namnet Härdelin kommer), och Margareta Brandberg från Norrbo. Han var duktig i skolan, och hans första lärare, Lars Landgren (sedermera biskop i Härnösand) lär ha sagt om honom: ”Det är sällan jag har träffat någon med så harmonisk begåfning för studier som Thore Härdelin”. Men Thore valde den militära banan, och om hans tid i det militära finns några historier. Några såna berättas i en lång text, som jag har bland diverse släktpapper och som handlar om Kaptenen, skriven i samband med hans död.
Texten finns tillgänglig som pdf på sidan Extraläsning.

Kapten Thore Härdelin gifte sig med Sally (Sara) Maria Berg från Norrbo 1856 och sen kom barnen i tät följd: Anna, Mia, Tord, Emma Margareta, Ivar, Lars (dom fyra sistnämnda dog alla inom en månad 1865), Thore, Klara och Nils (dog samma år han föddes). Fyra av barnen levde alltså till vuxen ålder: Anna, Mia, Thore och Klara. Jag ska lägga ut bilder på dom här i ett separat inlägg så småningom.

Hittar en text i SvD efter Kaptenens död där man bl.a. skriver ”att han var född i Gävle, där hans fader var handlande. Han blev 1834 student i Uppsala och 1839 efter avlagd officersexamen underlöjtnant vid Helsinge regemente, befordrades 1844 till löjtnant och 1851 till kapten. Från krigstjensten tog han 1867 afsked.” Härdelin ägnade sig åt jordbruket på gården Nordanäng, åt skogsbruk och gav sig också in i sågverksindustrin, som blomstrade i Hälsingland vid denna tid. En tid drev han en ångsåg i Grundvik vid Söderhamnsfjärden.

Kaptenen dog 1896. Två år tidigare hade mangårdsbyggnaden på Nordanäng förstörts i en brand. ”Redbar och flärdlös, var han som få” skrev man i tidningen Helsingen efter Härdelins död. ”Det låg utom möjligheten för honom att tala eller handla svekfullt, lågt eller egennyttigt. En riddersman var han utan fruktan och tadel.”

Släktnamnet Thore har gått igen sen ett par gånger: 1) Kaptenens son Thore Härdelin (d.ä., f. 1866, d. 1945), som blev riksspelman 2) Thore Härdelin (d.y., f. 1946) också riksspelman och en i gruppen Skäggmanslaget 3) jag tror också att Thore Härdelin d.y. har en son som heter Thore – rätta mig om jag har fel!

Lite släktkuriosa: Det är genom Kaptenens mor Margareta Brandberg som släktbandet finns till Sofia Elisabet Brenner (1659-1730), Sveriges första kvinnliga författare av skönlitteratur och landets första feminist (enl Wikipedia). Sofia Elisabet var mormors farmor till kapten Thore Härdelin. Hm…är det därifrån min lust att skriva kommer, tro? 🙂

Sally Härdelin

Ja, så såg hon ut, Sally Härdelin, född Berg och gift med kapten Thore Härdelin. Dom bodde på gården Nordanäng i Delsbo. (Klicka för större bild.)

Sally och maken fick nio barn. Bara fyra av dom levde till vuxen ålder. Fyra små dog inom en enda månad av scharlakansfeber och difteri och en till, en liten pojke, som föddes flera år senare, levde inte heller länge. Den äldsta dottern hette Anna och det är henne jag skrivit en bok om: ”En flicka som heter Anna”.

Nyligen har jag läst Magnus Västerbros bok ”Svälten” som framför allt handlar om missväxtåren och hungersnöden i Sverige 1867-1869.

Västerbro skriver också om barnadödligheten i gamla tider, att det ju närmast hörde till det vanliga att barn dog som små i sjukdomar som man inte hade bot mot på den tiden. Sorgen efter barnen var djup. Min bok ”En flicka som heter Anna” inleds med berättelsen om Annas fyra döda småsyskon. Jag skriver om barnen och har använt min fantasi för att försöka ge en bild av vilka dom var (= kan ha varit), dessa små barn som alla dog i augusti-september 1865: Tord, Emma Margareta, Ivar och Lars. Den äldsta blev 5 år, den yngsta 1 år.

Fyra av Sallys och kaptenens barn levde till vuxen ålder: Anna, Maria (kallad Mia), Thore och Clara. Sally själv dog bara 54 år gammal när hon var på besök hos äldsta dottern Anna, som då väntade sitt första barn tillsammans med sin man Karl Hjelmström. Dom bodde i Söderhamn då i det hus jag kallar ”Annas hus” här i bloggen (Björnen 4, det röda huset mitt emot Jazzparken, Jan Johanssons park i Söderhamn).

Hur det gick på Nordanäng under dom hemska åren 1867-69 vet jag ingenting om. Jag har inte nånstans i gamla släktpapper sett några uppgifter om det.  Många år senare brann Nordanäng (1894) och ev handlingar om gården förstördes väl då, gissar jag. Men tidigare var nog gården en jämförelsevis stor gård och gissningsvis klarade man sig hyggligt under hungersnöden på 1860-talet. Hälsingland drabbades ju hårt av missväxt och svält liksom många andra delar av landet. Det var en av dom värsta naturkatastroferna i Sveriges historia, och blev också startskottet till massutvandringen till Nordamerika.

Söderhamn snart 400 år!

Här kommer ett boktips:
Den här fina boken som Lars Nylander skrivit. I förgrunden på omslaget ser du rådhusparken med dom klassiska stolarna som man kan sitta och gunga i. (Större bild om du klickar på den.)
Boken är en riktig guldgruva för den som är intresserad av Söderhamn, stadens historia sen gamla tider och utveckling fram till nu, människoöden, byggnader, kartor, fina bilder m.m. Jag har legat på soffan en hel del av denna regniga helg och läst och läst. Verkligen en god idé att genomföra det här arbetet inför nästa år då Söderhamn firar 400 år som stad. Gustav II Adolf gav stadsprivilegier till Söderhamn 1620.

Söderhamn är min gamla hemstad. Jag bodde där från 3 års ålder tills jag tog studenten. Fortfarande kommer jag ofta till stan, vi har ju kvar den gamla sommarstugan ute på Sandskär. Om Sandskär och stugan m.m. skrev jag boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” (utg. 2013) och när jag läser den nya boken om Söderhamn känner jag förstås hur även staden har en plats i mitt hjärta. Jag blir riktigt berörd av att läsa om stans historia, om människorna som bott och verkat där och om byggnader m.m.

Gläder mig bl.a. åt dom personöden som författaren berättar om. Här finns förutom gamla Söderhamnskändisar som Abraham Bäck m.fl. också många starka duktiga kvinnor som Helfrid Norell, redaktör för Helsingen (se inlägg på bloggen om henne här) och Aurore Grandien, redaktör för Söderhamns Tidning, och så kvinnorna som startade hungermarschen 1917: Anna Maria Sjögren, Anna Jonsson, Karin Östlund och Hilma Pettersson. Dom kallades ”Skärgårdskvinnorna” och var dom första att demonstrera i Sverige. Den framstående socialdemokratiska kommunpolitikern Inez Wickström, hon som drev semesterhemmet Vadtorp under många år, finns med. Henny Fager, även hon framstående socialdemokratisk kommunpolitiker och säkerligen en förebild för många kvinnor, nämns också.

Varm i hjärtat blir jag av att läsa om hur man fortfarande kring jul och nyår tänder kunga- och drottningkronorna i Söderhamn. Första gången var enligt boken 1835 när Karl XIV Johan kom på besök i slutet av augusti. Själv minns jag mycket väl hur Mamma och Pappa gick ut med oss barn för att titta på kronorna mörka vinterkvällar när vi visste att dom var tända. Man använder fortfarande levande ljus står det i boken och Nylander skriver att tändandet av lyktorna ”skötts av samma släkt under minst sju generationer”.

Det är sorgligt att läsa om 1990-talet och nedgången i stan när F15 och akutsjukhuset lades ner. Ett nytt affärscentrum, E-Center, byggdes då i början av 1990-talet strax utanför stan. Jag kan inte tro annat än att det bidragit till att det är svårare att driva affärer inne i stan. Sommartid är det väl fortfarande visst liv och rörelse inne i stan (fast fasligt tomt om kvällarna), men vid andra tillfällen kan man drabbas av en känsla av övergivenhet, för att inte säga ödslighet, när man går där. Självklart är det inte bara E-Centers fel. Människor lever på ett annat sätt nu än när jag bodde i stan, beställer varor på nätet istället för att handla i affärer, tittar på serier och filmer på massor av tv-kanaler istället för att gå på bio osv.
Man drog också om järnvägen den där tiden och byggde ny station på Blötängarna strax utanför Västra Berget. Så kommer man med tåg hamnar man inte inne i stan längre.Många vackra hus i stan har rivits men en hel del finns faktiskt fortfarande kvar. Stadens arkitektur har ett eget omfattande avsnitt utformat som en katalog med text och bilder över hus som rivits och hus som finns kvar. Att läsa om rivningarna i stan gör mig inte glad. Usch vilka korkade beslut som togs! Så många vackra personliga annorlunda byggnader som gått förlorade! Tänk bara på Kungsgatans ena sida där ”Elektriska Johansson”, badhuset, det fina gamla huset där doktor Fex hade sin mottagning i gatuplanet och apoteket försvann och ersattes av ett väldigt trist och stort bygge. Eller t.ex. Sjöströmska huset nere mot ån med framsidan av byggnaden vettande mot parken Strykjärnet (huset med lökkupoler till höger i bilden ovan, 1940-tal). Ja, många fler exempel finns.

Fortfarande finns ändå många kulturhistoriskt intressanta byggnader kvar.  Efter dom sorgesamma uppgifterna om byggnader som för alltid försvunnit, finns ett avsnitt med text och bilder på dom gamla fina byggnader som klarat sig undan rivningarna – så då blir jag gladare igen. Måtte dom här gamla fina husen, som än i dag ger karaktär åt Söderhamn, få fortsätta att göra det!Avslutar med bild på det jag kallar ”Annas hus”. Dvs hon bodde i ett hus med liknande utförande och på denna plats. Dagens byggnad  är återuppförd efter en brand sommaren 1890. I det ursprungliga huset bodde Anna Härdelin Hjelmström med sin familj. Läs mer om Anna och hennes tid i Söderhamn i boken ”En flicka som heter Anna” (utg. 2017).