Ja, det var några år sen. Närmare bestämt 2017 och bokhandeln var Hälsingebok på Köpmangatan i Söderhamn. Min bok nr 2, ”En flicka som heter Anna”, kom ut det året och låg i bokhandeln i fint sällskap med Majgull Axelssons ”Ditt liv och mitt” och Elena Ferrantes ”Det förlorade barnet”. Sandskärsboken, som publicerades 2013, hittade jag bland Söderhamnslitteraturen i bokhandeln.
Att se den bok man jobbat med länge länge presenterad så där i bokhandeln känns verkligen gott i hjärtat. I dag går nog inte de här två böckerna att hitta i bokhandeln längre. Men jag har ett litet lager kvar här hemma av båda två, som dessutom är på rea. Det är fina böcker med hårda pärmar och med kapitälband i ryggen. I ”Sandskär i mitt hjärta” är det väldigt mycket bilder, både i färg och svartvitt.
Kapitälband? Vad är det? Hittar det här på en sida om bokbinderi: ”Kapitälband är ett färgat dekorband av textil som man ofta använder till tryckta böcker med hård pärm. Bandet kan vara randigt eller enfärgat och finns i en mängd enfärgade samt tvåfärgade nyanser. Det må vara en liten detalj, men Kapitälband ger det där lilla extra…” På Sandskärsboken är det röd-och-vitrandigt kapitälband, på ”En flicka som heter Anna” rött (som på bilden här).
I inlägget Spritstrejken 1963 nämnde jag att vi den tiden bodde på Pilen IV. Vet inte om det var typiskt för Söderhamn att tala om en adress genom att använda kvartersnamnet. Men vi kallade alltid huset i hörnet Skolhusgatan/Kungsgatan just för Pilen IV. På den här bilden är Pilen IV troligen ganska nybyggt, och där låg Helsingens tryckeri. Fotot är från 1888/89. Jag fick bilden från Lasse Mårtensgård när jag höll på med boken ”Sandskär i mitt hjärta” för nu tio år sen.
Bilden har varit med i bloggen tidigare bl.a. här. Där finns även bilder på Borgmästargården i kv. Hasseln, som skymtar upptill till höger på bilden ovan. Ja, oj, vad jag hade roligt när jag höll på med ”Sandskär i mitt hjärta”! Och även med boken ”En flicka som heter Anna” ett par år senare. Båda böckerna har ju stark anknytning till Söderhamn och när jag skulle skriva fick jag forska en hel del om gamla Söderhamn. Sånt är roligt för den som är intresserad av historia och gamla hus. Hade förstås stor glädje och nytta av Dibis.
Med min bok nr 3, ”Från Österland med sjömanskistan full”, blev det forskning om Stockholm i stället. Jag har inte lyckats hitta några belägg för att Lars Rolander var i Söderhamn nån gång.
Sommaren 1950 var vår första sommar på Sandskär. Någon egen båt skaffade vi inte förrän till sommaren 1959, en träeka med aktersnurra, vitmålad med grön reling och gröna tofter. Så dessförinnan åkte vi med Einar Strandlund, som drev en informell båttaxirörelse med sin stora motorbåt. Einar bodde på öns nordvästra sida och satt ofta i stugan och spanade in mot Stenöorn. Där kunde människor som ville åka ut i skärgården signalera till honom med en semafor på den brygga som fanns där.
Vi som har stugan i sydost på ön fick gå genom skogen när vi skulle in till fastlandet och ibland fick vi vänta där om Einar var ute och körde. Ett sånt tillfälle ser du på första bilden ovan. Mina morföräldrar är på besök. Morfar står längst till vänster och spanar i kikaren, antagligen på fåglar på Stenöorn, och mormor sitter längst till höger. Mina systrar och jag i en liten grupp nära mitten, jag troligen gullande med mitt marsvin Ruffy. Mina föräldrar, Anna och Nils Otto Roland, sitter till höger om oss. I huset i bakgrunden drev Wilhelm Strandlund kaférörelsen Sandskärsbaden på 1920-talet.
Mamma i motorekan, tidigt 60-tal.
Med egen båt blev allt lättare och vi slapp kånkandet genom skogen för att åka in med Einar. Men det gällde att ta upp motorekan innan isen kom. Nån gång missade vi det och fick spetta loss den ur isen längst ute på Stenö, där den vinterförvarades upp och ner på stranden. Detta var några år innan Stenö Båtklubb bildades där vi i dag har vår båt.
I boken jag skrivit om Sandskär har jag ett helt kapitel med titeln ”Åka till Sandskär”. Långt före Einars båttaxi fanns ju ångbåtar med passagerartrafik i skärgården, som Flink I och II och Blenda.
Boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” är inbunden och har många bilder. Den är på rea tills mitt lager tar slut och kostar i dag 90 kronor + porto. Samma gäller den historiska romanen ”En flicka som heter Anna”, också inbunden. Kanske nåt att skaffa och ge i julklapp när det är så dags? Läs om hur du gör för att beställa här.
”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården”, 2013. Fram t.o.m hösten 2022: pris 269 kr i bokhandeln. Nu kan du köpa den direkt från mig för 90 kr + frakt (vadderat kuvert + porto). Läs mer här.
”En flicka som heter Anna”, 2017. Fram t.o.m hösten 2022: pris 199 kr i bokhandeln. Nu kan du köpa den direkt från mig för 90 kr + frakt (vadderat kuvert + porto). Läs mer här.
Särtryck ur bok om landskapsmål och folkliv. 1896.
I inledningen till den sammanställning av sagor och berättelser från Delsbo som min morfars mor Anna Hjelmström skrev står det: ”Jag har noga aktat mig för att ”brodera ut” någon smula. Ingen enda sägen är läst eller gjord. Om några få år ha de gamla sägnerna nog dött ut på folkets läppar, ock min enda önskan har varit att kunna rädda några från fullständig glömska. Glad skulle jag vara, om mina berättelser kunde i någon liten mån bidraga till ett bättre förstånd av Delsboallmogen, som med undantag av några särskilda ”skälmsläkter” hör till det bästa folk på jorden.” Annas text publicerades i en bok om landskapsmål och folkliv 1896.
Själv har jag tillåtit mig att ”brodera ut” när jag skriver om Anna i boken ”En flicka som heter Anna”. Bl.a. om vad hon läste. Det står så här: ”Det var inte ofta Anna fick tid att skriva eller läsa för sig själv; hon var för det mesta omgiven av barnen. När de äldre barnen var i skolan och jungfrun passade de yngre en stund, kunde hon sätta sig med en bok. August Strindberg och Henrik Ibsen tyckte hon om, men ännu hellre ville hon läsa författare som Victoria Benedictsson, Emelie Flygare Carlén eller Anne Charlotte Leffler. Det var inspirerande att se att kvinnor kunde utmärka sig som författare.”
Klippt ur min bok ”En flicka som heter Anna”. Fem livliga barn hade hon att ta hand om, fyra söner och en dotter, så säkert fick hon inte mycket tid för sig själv. Att Anna läste Victoria Benedictsson vet jag inte, men det tror jag. Så det skrev jag. Anna var intresserad av läsande och skrivande. Hon beundrade sin kusin Helfrid Norell som var journalist, en av de första kvinnliga sådana, och jobbade på Tidningen Helsingen i Söderhamn. Och ibland tänker jag att en del av min skrivklåda har jag i arv efter Anna. Det är några steg bort i generationerna, men varför inte?
Ja, det var ett nöje vi ägnade oss åt som barn på 50-talet och in på 60-talet. Nu ser jag att biblioteket i Söderhamn fyller 90 år. Grattis, bibblan!
Mina föräldrar läste alltid mycket och dom läste också ofta för oss barn. Antagligen varenda kväll när vi var små. En grund för vidare läsintresse lades där, och sen när vi själva kunde gå och låna på biblioteket blev det ju ännu mer läsande. Då låg biblioteket på Oxtorgsgatan (bild nedan). Jag minns hur det kändes att komma in där, det luktade på ett särskilt sätt och var alltid tyst och stillsamt. Bibliotekarien var fröken Marit Melkersson som bodde granne med oss när vi i familjen Roland bodde på Borgmästargården. Alltid vänlig och hjälpsam.
På golvet i mitt rum i vindsplanet på Pilen IV (Kungsgatan 7, det hus vi flyttade till sen och där Hemslöjden då hade sin affär) brukade jag ha staplat en hög av vinröda böcker från biblioteket. Som jag minns det var bibliotekets böcker alltid inbundna i vinrött.
Vissa författare och titlar förknippar jag fortfarande med den där tiden. Som ”Röda Nejlikan” av baronessan Orczy eller ”Döde Ned” och ”Levande Ned” av John Masefield.
Några minnen av biblioteket från senare år har jag också. Från det moderna fina biblioteket på Köpmangatan. En sommarkväll var jag där och berättade för en skara intresserade människor om min första bok, ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”. Jag visade bilder också. Min vän bästa vän Christina kom upp från Göteborg för att vara med om detta. Hon hade med sig en flaska bubbel och när vi skulle åka ut med båten till Sandskär efteråt satt vi i ruffen och skålade i bubbel. Trevligt minne!
Ett par år senare var jag på biblioteket igen och berättade om min bok nr 2, ”En flicka som heter Anna”. Då var det full vinter och jag minns min promenad från hotellet till biblioteket på kvällen och hur jag nästan blev tårögd över att se dom enorma snöhögarna. Sånt väckte ju barndomsminnen. Efter presentationen på bibblan fick jag sälja och signera några böcker, precis som efter den där sommarkvällen på biblioteket med bok nr 1.
Då och då bläddrar jag och läser här och var i Lars Nylanders fina bok ”En vandring genom Söderhamns historia”. Det är en riktig guldgruva med information om personer, hus och platser.
När jag läser om gamla byggnader som klarat sig undan rivningsraseriet kommer jag på mig själv med att tänka: ”Jaha, det där huset fanns på Annas tid i stan. Hon såg säkert huset, promenerade förbi på trottoaren eller var kanske t.o.m. inne där.” Det handlar om Anna Härdelin Hjelmström som jag skrivit en bok om, en historisk roman baserad på fakta jag har om personernas levnad: ”En flicka som heter Anna”.
En byggnad som jag vet att hon och hennes man Karl var inne i är Norra Bönhuset/Equmeniakyrkan som byggnaden benämns i Nylanders bok, även om exteriören ändrats sen Annas tid. Kupolen kom till 1911. Bilden är från Nylanders bok.
I ”En flicka som heter Anna” berättar jag om hur hon och hennes man diskuterar församlingen dom tillhör – statskyrkan, dvs Ulrika Eleonora. Båda vill göra insatser för fattiga i staden men anser att församlingen inte ger dom sitt stöd.
Anna säger: ”Prästerna i Ulrika ger oss inte den ledning vi behöver” och Karl håller med: ”I Missionsföreningen verkar de mer frisinnade än i både statskyrkan och den trångbröstade Fosterlandsstiftelsen med dess kammarluftskristendom.” Och sen gick dom båda med i den evangelisk-lutherska missionsföreningen som höll till i Norra Bönhuset.
En uppgift i Nylanders bok undrar jag fortfarande över: hur var det egentligen med bergen, Östra och Västra? Hur benämns bergen i gamla tider, på gamla kartor m.m.? Nylander skriver i sin bok att Östra Berget förr kallades Djurberget medan Västra Berget hette Hamnberget. Hur kan det vara så? Östra Berget ligger ju klart mer vid en hamn än Västra. Bloggade om det här i inlägget ”Staden mellan bergen”.
Läs mer om boken ”En flicka som heter Anna” här. Boken går fortfarande att beställa.
I januari 1894 ställde man till med nyårsbal på landshövdingeresidenset i Linköping. På menyn stod: oxsvanssoppa, krustader med champinjonstuvning, inkokt lax med hollandaisesås, tryfferad kalv med legymer, sparris och potatis och som efterrätt vingelé och parfait. Låter som rätt mycket mat. Bland gästerna fanns tullförvaltaren Karl Hjelmström med hustrun Anna, nyligen inflyttade till stan med sina fem barn efter familjens alla år i Söderhamn. Det är Anna och Karl och deras barn jag skriver om i boken ”En flicka som heter Anna”.
Jag jobbade med ”Anna-boken” av och till under omkring 1½ år om jag minns rätt. Hade långa uppehåll ibland då jag inte kunde hålla på med skrivandet. Boken kom ut i juni 2017.
Nu bläddrade jag i boken och hittade det här om menyn på nyårsbalen. Jag undrar var jag fick den ifrån. Hittade jag på eller lyckades jag faktiskt leta fram menyn från 1894? Har ett vagt minne av att jag sett en bild på en meny med detta innehåll skriven med snirklig handstil. Hittar inget sånt bland filerna i datorn. Får nöja mig här med en meny från Hotel Reisen i Stockholm 1898 istället.
Lustigt det där med skrivandet och vad som är sanning och vad som är påhittat. Efteråt kan det vara svårt att veta säkert vad som är vad. I arbetet med ”Anna-boken” har jag ju haft en del källor att tillgå, inte minst dom biografiska anteckningar som hennes man Karl gjorde långt senare i livet. Ingen meny med där. Inte heller i dom avskrifter av några brev som Anna skrivit som jag har. Nåja, det kunde ju ha varit den maten dom bjöds på.
Förutom research om mat, seder och bruk, vad man läste för böcker, kvinnohistoria m.m. så grävde jag också bland uppgifter om Söderhamn i gamla tider. Det är ju en hel del ”söderhamniana” i boken och så alltså sen lite Linköping på slutet.
Två böcker har jag publicerat på eget förlag: ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” (2013) och sen den historiska romanen ”En flicka som heter Anna”(2017).
Det var roligt att arbeta med dom, leta underlag, göra lite research, kontakta folk som är mer kunniga än jag på olika områden. Lars Brolin hjälpte mig t.ex. med en del bilder till ”Sandskär i mitt hjärta”. Det är många bilder i den boken, både i färg och svartvitt.
Det var mycket jobb med ”Sandskärsboken” pga alla bilderna. Gamla papperskopior i färg eller diabilder måste fixas med för att se någorlunda bra ut i tryck. Svartvita papperskopior kunde ha repor eller dammprickar som måste bort. Oj, vad jag slet! Hade god hjälp av en grafiker på tryckeriet som talade om vilka bilder som inte dög utan bearbetning. Det kunde vara sånt som att himlen på en bild var helt vit och alltså skulle flyta ihop med boksidan. ”Där måste du lägga dit lite himmel”, sa han och då gjorde jag det. Minns inte riktigt hur det gick till men jag antar att jag tog himmel från nåt annat foto och la till i Photoshop. Jobbigt men roligt också.
Vi tryckte några hundra ex av vardera boken, och sen blev det till att möblera med boklådor här hemma. En hel del har gått åt. Jag har sålt via Arundo-bloggen, bokhandeln i Söderhamn har sålt böckerna, bokhandlare på olika platser i landet har skickat beställningar som dom fått in via Bokus m.m. Några museer har skaffat sig en liten upplaga. På flera bibliotek finns böckerna också. En kväll per bok var jag förresten på biblioteket i Söderhamn och berättade och sålde böcker då också förstås. Det finns ju mycket lokalhistoria i böckerna, båda har klart samband med Söderhamn och Hälsingland.
Och skrivklådan då? Jo tack, den sitter i. Har ett nytt skrivprojekt på gång. Om det blir nåt i tryckt form vet jag inte än. Blir det nåt utgivet skriver jag om det här på Arundo förstås.
Dystert ämne kanske men blev inspirerad att skriva om det efter att ha läst en artikel i SvD med rubriken ”När hälsan kräver en semester från livet”. Skribenten ser en likhet med pandemin och skriver: ”Den personliga friheten är begränsad och individen är i händerna på experter – som inte har några säkra svar. Det saknas inte paralleller mellan livet under pandemin och tillvaron i det tidiga 1900-talets sanatorier.”
Boken ”En flicka som heter Anna”, som jag skrev för ett par år sen, handlar om min morfars mor och hennes liv. En sommar fick hon behandling mot sin lungsot på Ulricehamns sanatorium. Så här berättar jag om behandlingen i boken: ”SANATORIET HADE ORDNINGSREGLER som patienterna måste följa: fasta tider för uppstigning och sänggående, för måltider, liggkurer, behandlingar och promenader. Ett par gånger varje dag skulle patienten vila i friska luften i en öppen ligghall. Promenader genomfördes under särskild lunggymnastik på så sätt att man gick med armarna på ryggen uppför en backe, medan man andades in på ena foten och ut på den andra. Två gånger om dagen fick Anna tillsammans med några andra lungsjuka kvinnor sätta sig inne i ett stort skåp som fylldes med terpentinångor. Varje morgon fick hon dessutom en grönaktig vätska, som hette guayacol och luktade tallbarr, insprutad i ryggen vid skulder¬bladen. Det gjorde ont när vätskan spred sig under huden. Ibland slog den upp i halsen på henne och gav henne hosta, som luktade tall eller en.”
En sommar när jag var barn var vi på besök på det som då hette Ulricehamns kurhotell. Min farmor, som hade mycket svår reumatism, var inlagd där nån tid och vi åkte dit för att hälsa på henne. Jag minns det bara svagt. En mycket stor byggnad var det i alla fall. Men i just den byggnaden kan inte min gamla släkting ha varit för den byggdes på tidigt 1900-tal. Byggnaden invigdes 1910. Färgbilden hittade jag hos Sveriges Radio. Artikeln har rubriken ”Europas kanske största träbyggnad riven – slutet för kurhotellet i Ulricehamn 1981”. Vilken fantastisk byggnad det var! Känns synd att man rev den. Men kanske hade den fått förfalla och gick inte att renovera längre?
På Mohed fanns också ett sanatorium en tid. Man använde dom byggnader som Hälsinge regemente tidigare haft. Jag har i nåt gammalt brev sett uppgiften att en syster till min mormor var inlagd där nån tid. Hittade en sida om Moheds sanatorium, och bilden på patienter har jag lånat därifrån. Dom är ordentligt påpälsade och säkerligen är det behandling med frisk luft som i Annas fall där man lät patienterna ligga i en öppen ligghall.
Säkert kan många i min gamla hemstad ha minnen från sanatoriet i Mohed, kanske haft släktingar som vårdats där.
Hur det ser ut nu på Mohed vet jag inte. Finns byggnaderna kvar? Vad används dom i så fall till? Kanske får ta en tur dit i sommar och ta en titt.
Arundo 