Fotografihistoria

I Söderhamn fanns bl.a. fotografen Carl August Askling, etablerad redan 1865 och med ateljé på Oxtorgsgatan 16. Askling fortsatte sen på Oxtorgsgatan 32. Ateljén på Oxtorgsgatan 16 drevs från 1910 av Anna Berglund.

Och så har vi Ester Lindgren, etablerad 1890, med adress Skolhusgatan 24. Det var hos henne mina gamla anförvanter Karl Hjelmström och Anna (född Härdelin) lät sig fotograferas med sina barn. Det är den Anna jag skriver om i ”En flicka som heter Anna”.

Var låg Skolhusgatan 24 då, tro? Min gissning är att Ester Lindgren hade ateljén i ett hus på tomten till Borgmästargården och som i dag inte längre finns. Byggnaden syns direkt ovanför den tomt där det s.k. Sparbankshuset (i dag Gamla Sparbankshuset) senare byggdes (1913-14). Man anar en ingång där genom staketet som verkar löpa nästan hela vägen till Kungsgatan. Titta här, först en bild som varit med ett par gånger tidigare i bloggen, årtal 1888/1889, och sedan ett vykort från 1903.

Det stämmer nog att det var där Ester Lindgren hade sin fotoateljé eftersom jag på en sida om Ester Lindgren hittar följande: ”Ateljén låg på Skolhusgatan 24 i Söderhamn “invid Helsingens tryckeri” (Söderhamns Tidning den 22 februari år 1893). År 1900 satte Ester tydligen upp ytterligare en fotoateljé på Hamngatan: “Ny Fotografi-Atelier, 2 trappor upp i Hultqvist nya hus vid Hamngatan”, “arbetet fortgår som vanligt i gamla affären” (Söderhamnskuriren den 25 juli år 1900).” Länk till sidan nedan.
Gatorna i Söderhamn har tydligen numrerats om nån gång (eller flera gånger?) och jag ser att Sparbankshusets ingång mot Skolhusgatan i dag har nr 8. Nån som vet om jag har rätt om det där i dag försvunna huset på Skolhusgatan och om hur gatorna numrerats?

Jag inser att det här inlägget hör till ”nördkategorin” men jag är ju lite nörd när det gäller den här tiden i Söderhamn, intresserad av den tid då min morfars mor med familj bodde i stan och av platser dom varit på och vill veta mer. Att jag gick igång på det här med kvinnor som var fotografer beror på en artikel jag läste i SvD, länk nedan.

Om Anna, hennes familj och deras tid i Söderhamn kan du läsa i ”En flicka som heter Anna”, finns hos bokhandeln i Söderhamn, hos Bokus, att beställa direkt från mig eller låna på biblioteket. Läs mer här.
Om Ester Lindgren i Fotografihistoria här.
Förteckningen över fotografer i gamla tider hittade jag hos Rötter här.
Björn Axel Johansson, ”Fotografins kvinnor stiger fram i ljuset” i SvD här.

Uppdatering och korrigering 24 april:
Nej, jag hade fel: Ester Lindgren hade inte sin fotoateljé i byggnaden bakom staketet på Borgmästargårdens tomt.
Har fått hjälp från Söderhamns stadsarkiv – tack tack! – med att ta reda på hur det var. På Ester Lindgrens tid hade man inte gatunumrering alls tydligen. Man hade numrering på kvarteren och inom varje kvarter hade tomterna/fastigheterna sen nummer. Borgmästargården och Helsingens tryckeri, som syns på dom gamla bilderna ovan, ingick båda i 2:a kvarteret. Borgmästargården hade nr 30. Tomten nedanför, där man sen byggde Sparbankshuset, hade nr 28, Flickskolan nr 29 och Teatern nr 31.
Helsingens tryckeri hade nr 23 B och nr 24 låg direkt ovanför uthuset till Helsingens tryckeri, alltså på samma sida av Skolhusgatan. Byggnaden finns inte kvar. På den sidan av Skolhusgatans backe upp mot Norrtullsgatan byggdes sen tre bostadshus/villor som finns kvar i dag.
Den här bilden tog jag i maj 2011. Ester Lindgrens fotoateljé låg alltså på platsen för det gula trähus som syns längst till höger i bilden. Nedanför syns uthuset till Pilen IV och sen fastigheten Pilen IV där Helsingens tryckeri låg förr och där jag långt senare bodde i tonåren. (Klicka för större bild.)

Så bodde man

Tänk så man inredde på den tiden!
Mörka tapeter, stora växter,  inte så värst bekväma möbler gissar jag, långa gångmattor på brädgolvet – eller om det är parkett, svårt att avgöra. Det här är vardagsrummet i det hus vi alltid kallade Pilen IV, i hörnet mellan Skolhusgatan och Kungsgatan i Söderhamn. Fönstren i rummet vetter mot Kungsgatan och hörnfönstret, som skymtar till höger på bilden, vetter ut mot korsningen mellan Skolhusgatan och Kungsgatan. Vet inte riktigt när bilden är tagen. 1920-30-tal kanske?

Kvinnorna på bilden är Tora och Essan Österlund, och mannen som sitter där är en syssling. Han hette Henning Hjelmström och var son till Anna Härdelin Hjelmström. Det är den Anna jag berättar om i min bok ”En flicka som heter Anna”. Anna och hennes Karl hade en dotter och fyra söner, den yngsta blev så småningom min morfar.

Fotografiet på väggen ovanför taffeln är August Österlund, far till Tora och Essan och sex barn till. August Österlund var tidningsman i Söderhamn. Han drev den konservativa tidningen Helsingen, som kom ut 3 ggr i veckan. Det var Österlund som lät bygga huset Pilen IV nån gång på 1880-talet. Jag berättar en hel del om familjen Österlund i min första bok, ”Sandskär i mitt hjärta”. Båda böckerna går fortfarande att köpa i bokhandeln i Söderhamn och i Hudiksvall eller direkt från mig. Se flikarna ovan: ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta”. Böckerna finns också att låna på biblioteket.
Mer om Pilen IV finns bl.a. här. Där finns bl.a. bild på hur huset ser ut i dag.

En Croque monsieur i Söderhamn

Ett vinterminne… I februari var jag på biblioteket i Söderhamn och berättade om min bok ”En flicka som heter Anna”. Det var fantastiskt mycket snö i stan. Jag passerade stora berg av snö på min väg från hotellet till ”bibblan” på Köpmangatan. Det var härligt att se och påminde mig förstås om min barndom i stan. Riktigt såna snömassor har vi sällan, om någonsin, i Stockholm.

Det är också en lite märklig känsla att komma till Söderhamn och bo över på hotell. Det är min gamla hemstad. Förr om vintrarna bodde mina föräldrar inne i stan eller en bit utanför och då bodde vi förstås hos dom när vi kom till stan vintertid. Men så är det inte längre. Sommartid har jag i alla år kunnat bo i skärgården, på Sandskär, men på vintern är det ingen bra idé.

Om hur det gick med mitt anförande på biblioteket berättade jag i inlägget ”Vinterkväll i Söderhamn” här. Efteråt traskade jag tillbaka till hotellet i snölandskapet. Sen blev det en macka och en öl innan jag gick och la mig.

Ulrika Eleonora

Utsikt mot Ulrika Eleonora kyrka, vintern 1962
När jag växte upp i Söderhamn var kyrkan Ulrika Eleonora putsad i en ganska svagt rosa nyans. Vi hade ofta avslutning inför sommarlovet i kyrkan. I dag är kyrkan sen länge kraftigt röd – barockröd läste jag nånstans; samma färg som Jakobs kyrka i Stockholm har. Jag tycker det är väldigt fint med det där barockröda eller karolingiskt röda. Drottningen Ulrika Eleonora d.ä., som kyrkan är uppkallad efter,  var ju hustru till Karl XI och mor till en liten gosse som när han blev stor blev välkänd som krigarkonungen Karl XII.


Här ovan ser du kyrkan på håll i svartvitt. Fotot taget en vinterdag 1962 från ett av fönstren högst upp i Pilen IV där vi bodde då; huset på Kungsgatan vid hörnet mot Skolhusgatan och mittemot det s.k. Sparbankshuset. På vår tid där hade Hemslöjden affär och vävstuga i gatuplanet på Pilen IV.

Utsikt 1971.


Bilden ovan är tagen 1971, gissningsvis nån gång tidig höst. Kanske var det då man putsade om kyrkan från skär till kraftigt röd? Det ser ju ut som om nåt sånt pågår.

Hur kyrkan såg ut utvändigt under 1800-talet vet jag inte. Men i boken ”En flicka som heter Anna” finns en scen inne i kyrkan från hösten 1881. Anna, som då väntade sitt första barn, hade plötsligt förlorat sin mamma Sally. Modern var på besök hemma hos Anna och Karl i Söderhamn då hon en dag bara föll ihop och dog. Hon var 54 år gammal.
För Anna kändes det som om marken rycktes undan under hennes fötter. Hon vände sig till Gud så som man förstås gjorde mycket mer under den tid hon levde. I boken står det så här om ett besök i kyrkan:
”Hon gick i kyrkan. Där satt hon för sig själv i en kyrkbänk och såg på den stora altartavlan med Jesus som fallit på knä i Getsemane. Guds son slår ut med händerna och låter armarna falla åt sidorna. Han öppnar sig och lämnar ut sig till den ängel som stiger ner till honom för att ge honom kraft och styrka att offra sig för människorna. Anna såg på det milda ansiktet och på strålkransen runt hans huvud. Hon kunde betrakta bilden länge.”

Anna och Helfrid

Min morfars mor Anna skriver till sin kusin Helfrid i Söderhamn inför Anna-dagen den 9 december 1893. På ett ställe är texten svårtydd, därav frågetecknet. Så här börjar brevet:

Linköping den 7 Dec. 1893
Min älskade Helfrid!
Nu när vår dag nalkas vill jag åtminstone brefledes råka dig. Inga verser, inga gåfvor, bara ”snoa” (?) brefvet, rama prosan. Men du vet att meningen är densamma, hjertelaget detsamma, önskningarne de samma, som om de uttryckts i de mest välljudande verser och med de dyrbaraste och vackraste gåfvor. Eller hur? Gud välsigne dig med allt sitt goda! Det är hufvudsumman af alltihop.

Helfrid kanske också hette Anna och hade namnsdag då, tänkte jag, men jag såg sen att den 9 december var hennes födelsedag. Helfrid Laurentia Norell hette hon och var född i Nianfors 9 december 1851. På det fåtal brev som finns kvar efter Anna förstår man att Anna och Helfrid stod varandra mycket nära. När Anna blev sjuk stickade Helfrid ett par blå strumpor till henne och skickade dom till Linköping där Anna bodde dom sista åren av sitt liv. Brevet avslutas med raderna: De blå strumporna sitta på fötterna och sprida värme ända upp i hjerttrakten. Tack!

Dom brev jag har efter Anna är skrivna på maskin. En systerdotter skrev av några av mosterns handskrivna brev långt efter hennes död. Så Annas handstil har jag aldrig sett. Ändå tycker jag att jag kommer henne lite närmre genom att läsa hur hon formulerar sig i breven.

Julklappstips 2018

Mina böcker: ”Sandskär i mitt hjärta” (utg. 2013)
och ”En flicka som heter Anna” (utg. 2017)

Läs mer om böckerna under flikarna ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta”. Där står också hur man gör för att beställa.

Vill du ha en bok för att ge bort i julklapp är det förstås bra att beställa så snart du kan. 19 dec är enl PostNords sida sista dagen att posta paket inom landet. Så gärna beställning till mig senast 15 dec så hinner jag bra. Och kom ihåg att du självklart får boken signerad om du vill.

Anna och Sandskär

Mina två böcker – ”Sandskär i mitt hjärta” och ”En flicka som heter Anna” – har ju flera beröringspunkter, hänger lite samman kan man säga. Anna, som var dotter till kapten Thore Härdelin och hans hustru Sally i Delsbo, gifte sig med Karl Hjelmström från Halmstad. Dom bodde i Söderhamn i flera år och fick sina fem barn där. På Sandskär hade dom en sommarstuga. På ön bodde också Annas kusiner i familjen Österlund. Det var hos familjen Österlund som Anna och Karl sågs för första gången och det ”sa klick” hos Karl. Det är Österlundarnas stuga som vi har numera och som jag berättar en hel del mer om i boken ”Sandskär i mitt hjärta”.

Anna och familjen flyttade från Söderhamn till Linköping i början på 1890-talet. Med den tidens kommunikationer funkade det inte att behålla sommarstugan på Sandskär. August Österlund, gift med Annas kusin Charlotta, tog på sig uppgiften att sälja stugan. Men det gick trögt till att börja med. Anna skriver till ”Älskade Lotta!” i ett brev från sanatoriet i Ulricehamn den 22 juli 1892:

”Tråkigt med Sandskär att ingen vill ha det. Dumma äro de som tycka att det ligger långt ut. I Göteborgs skärgård anse de två timmars ångbåtsfärd icke alls långt ut till sitt landtställe. En fru Svensson, som bor i samma villa som vi, sade att hennes man och många, många andra resa ut hvarje afton en sådan väg och det anses inte alls långt. Och till Sandskär är ju ej stort mer än 1 timmes väg.
Barnen tala ofta om den härliga ön och ibland har jag haft rätt svårt att ställa dem till freds.”

Det finns en fin bild hos Dibis som visar bryggan där ångbåten till Sandskär la till. Man ser människor som väntar på båten. Bilden, nr XBS00090, finns här. Bilden överst i inlägget visar hur huset på bryggan ser ut i dag.

Mer information om mina böcker hittar du under flikarna ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta” högst upp.