Anna

Igår var det Anna-dagen, och vi är många i släkten som har detta namn. På min andra blogg, Gabrielles blogg, la jag ut en blombukett till alla som heter Anna. Men här blev det ju inget… Så det får bli i dag istället.

Jag har ju skrivit en hel bok  om en Anna som levde långt före dagens alla Annor, min morfars mor Anna Härdelin Hjelmström.

Genom det som berättats om henne har hon framstått i ett speciellt ljus i släkten. Min morfar var bara fyra år när hans mamma dog, men för honom verkar hon ha varit närmast helgonlik. Den där vördnaden omkring Anna Härdelin var provocerande för mig när jag var ung. Men långt senare i livet ledde det mer till att jag blev nyfiken på vem hon var, och jag bestämde mig för att gräva lite, ta reda på mer och skriva om henne. Det blev boken ”En flicka som heter Anna” som jag gav ut 2017. Efteråt känns det ändå som om jag kommit henne lite närmare, vet lite mer om henne och har skapat mig en mer tydlig bild av vem hon var. Fast vad vet man…
Hennes porträtt hänger fortfarande här på väggen i rummet där jag sitter och skriver.
Boken finns fortfarande att beställa. Hur man gör för att köpa den kan du läsa om på sidan ”En flicka som heter Anna” här.

Ett gammalt brev

Ӏlskade Helfrid!
Nu skulle jag egentligen som en snäll och flitig flicka sitta och sy namn på handdukar, men nu vill jag inte vara snäll, utan följer den håg, som så många gånger velat drifva mig till skrifbordet, men inte fått för andra närmare pligter.”

Brevet är daterat Linköping den 31 oktober 1893 – för i dag 126 år sen. Det är det näst sista brevet jag har efter min morfars mor Anna Härdelin Hjelmström. Jag har breven i avskrift gjord av Annas systerdotter Anna Brita Gräntz och den lilla samlingen fanns bland min morfars efterlämnade papper. Helfrid var Annas kusin och hennes allra bästa vän. Hon hette Helfrid Norell och jag har ägnat ett helt inlägg i bloggen åt henne, Pionjären Helfrid Norell här.

Annas brev är skrivna dels till Helfrid, dels till Lotta (Charlotta) Österlund, som var syster till Helfrid och hustru till August Österlund, tidningsman i Söderhamn. Han var fram till sin död redaktör och utgivare av Tidningen Helsingen då hustrun tog över formellt men jobbet gjordes av Helfrid Norell.

Jag hade stor användning av dom gamla breven när jag skrev boken ”En flicka som heter Anna”. Boken finns fortfarande att beställa. Läs om hur du ska göra om du vill ha ett ex här.

Annas lungsot hade förvärrats hösten 1893. Karl och Anna bodde den här tiden med sina fem barn i en tjänstebostad i tullhuset i Linköping, en stor tegelbyggnad vid kanalen inte långt från tågstationen. Lägenheten var stor och att få den rimligt uppvärmd vintertid var svårt. Hösten 1893 skriver Anna om hur dom allihop varit förkylda i omgångar. ”Doktorn vill bara att vi ska flytta ifrån vår kalla men vackra våning – få se hur det blir”, skriver Anna till Helfrid. Och längre ner står det: ”Från Moster Emma hade jag bref igår och går nu med becktråd och bärnstenshalsband om halsen efter hennes önskan.” Det skulle vara ett medel mot lungsoten.

Gamla Tullhuset i Linköping hotades av rivning för några år sen men det finns kvar. Jag brukar titta på det när jag åker tåg förbi och i andanom vinka till Anna och hennes familj som en gång bodde där.

I dag används tullhuset av en organisation som heter UMU. ”Ungdom Med Uppgift (UMU) är en internationell rörelse av kristna vars längtan är att känna Gud och göra Honom känd” som det står på organisationens hemsida. Jag hittade bilden där och hoppas det är ok att använda den. Läs mer om UMU här.

Söderhamns teater

När jag var i sena tonåren fick jag en gång följa med föräldrarna på ”Tolvskillingsoperan” på teatern i Söderhamn. Mackie Kniven spelades och sjöngs av Christian Bratt. Efter föreställningen gick vi i sena kvällen hem till några goda vänner till mina föräldrar som kände Christian Bratt och några av dom andra skådespelarna. Jag fick vara med och träffa dom därhemma hos vännerna, prata med dom och ta ett glas vin tillsammans. Vilken grej att vara med om för en ung tjej! Gissar att jag nog mest satt tyst i blyg beundran och lyssnade på Christian Bratt och dom andra vuxna. Och han var ju så snygg… Han såg ut som en ung Montgomery Clift (före bilolyckan som sabbade hans utseende).

Både Christian Bratt och dom andra skådespelare, som var med den kvällen, talade om hur charmig Söderhamns teater var, vilken personlig gammal teater det var och hur roligt det var att spela där. Jag vet att Christian Bratt också i det tidiga 1960-talet spelade i musikalen ”Fantasticks” och man kunde få höra på radion hans insjungning av ”Minns i november”. Om dom spelade ”Fantasticks” på Söderhamns teater nån gång vet jag inte. Christian Bratt dog redan 1966, bara 43 år gammal.

I den nyligen utkomna fina boken ”Thalias hus” beskrivs Söderhamns Teater under rubriken ”Intim elegans i Hälsingland”. Man berättar att teatern invigdes den 18 april 1881. Invigningskvällen spelades komedin Herr Perrichons resa. Dagen efter skriver Söderhamns Tidning:
”Söderhamns nya teater öppnade igår för första gången sina portar för den skådelystna allmänheten. Dagen till ära föredrogs en prolog, som på ett särdeles lyckligt sätt skildrade teaterns betydelse som en av mänsklighetens uppfostringsanstalter, där vi skåda bilden av det godas och rättas seger över det lumpna och småsinnade i livet.”

Jag kan inte låta bli att tänka att kanske min morfars far, Karl Hjelmström, var med där under invigningskvällen. Han var intresserad av teater och spelade själv gärna amatörteater. Jag tänker att han var där med sin hustru Anna, den Anna jag skriver om i boken ”En flicka som heter Anna”. Och var dom inte där den kvällen, så var dom det säkerligen senare under dom år familjen bodde i Söderhamn.

Under 1900-talets första hälft spelades sen mest komedier och lustspel, ”framför allt äktenskapslustspelen och pjäser med mycken romantik”,  berättar man i den nyutkomna boken. ”För att skärgårdsborna också skulle kunna ta del av kulturlivet gick en ångslup till och från staden under teaterkvällarna.” Det står också att ”Under 1900-talet användes teatern periodvis som biograf. Bioprojektorerna finns fortfarande kvar i ett rum på övre plan”. Jo tack, det minns jag. Vi gick ofta på bio på där, vi bodde ju dessutom granne med Teatern i Borgmästargården. När vi var i tonåren sköttes projektorerna ibland av en kompis och vi kunde få vara med däruppe och titta på hur det gick till.

Den fina boken ”Thalias hus. På spaning efter den svenska teaterns själ” har skrivits av Anna Hedelius, kulturjournalist och teaterkritiker i SVT Kulturnyheterna, och Göran Willis, författare, tv-producent och journalist. Mycket fina bilder finns också.

Mia Härdelin

Den sjuka systern tog vi till oss…
Anna Härdelins man Karl berättar i sina biografiska anteckningar om hustruns syster Maria, en ung och vacker flicka, ett år yngre än Anna.
När Mia, som hon kallades, var i tjugofemårsåldern blev hon sinnessjuk. Karl skriver att Mia ”blev sinnesrubbad och försökte i sitt själsomtöcknade tillstånd flera gånger att taga sitt liv. Dessa attentat hämmades dock i god tid av sjukvårdarnas vaksamhet, enkannerligen genom hennes morbrors, kapten Svante Bergs rådighet.”

En tid vistades Mia sen på ett sjukhem i Uppsala men det blev för dyrt, och hon togs hem till Nordanäng i Delsbo igen.

Ett tag bodde Mia och en sjuksköterska hos Anna och Karl och deras två barn i Söderhamn. Kanske skulle ett miljöombyte göra henne gott? Anna hoppades att systern skulle bli frisk igen. Men det gick inte alls bra. Mia betedde sig alltmer underligt. Karl skriver att ”småningom sökte hon tillvälla sig makten över sin omgivning, smög sig ut och vållade mycken oro i vårt hem, varför hon, då hon blev alltför oresonlig, återsändes till Delsbo”. Den sorgliga historien om Mia berättar jag om i boken ”En flicka som heter Anna”.

Det gick illa även hemma på Nordanäng, och det hela slutade med att Mia inackorderades hos en familj Broberg i Näsbyn, Delsbo, som kunde ta hand om henne på ett bra sätt.
Mia blev aldrig frisk. Hon dog 1930, 72 år gammal.

Mina böcker och jag

Mina böcker är förstås ”favorit i repris”. Bilden där ”En flicka som heter Anna” exponeras i bokhandeln bredvid Elena Ferrantes bok är från hösten 2017. Boken kom ut till sommaren det året. ”Sandskär i mitt hjärta” kom ut ett par år tidigare, 2013.

Författarbilden togs en kall höstdag i Melbournetrakten 2012. Den röda fleece-tröjan har jag kvar och min Nikon-kamera också (remmen om halsen), frisyren är lite annorlunda i dag. Bilden är med på omslaget till mina böcker – en s.k. fotobyline. Vi får se om det så småningom blir en bok nr 3, grunnar på olika uppslag men har inget riktigt på gång än.

Båda böckerna finns fortfarande att köpa. Hur man gör framgår av sidorna ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta”.

Om kärleken

Karl A Hjelmström

När Karl har friat till Anna ute i skogen på Sandskär den där sommaren 1879 går dom tillbaka till stugan. Var för sig slår dom sedan upp sin bibel och båda hamnar på samma ställe: Korintierbrevet 13. Det handlar om kärlek:
»Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.«

En vacker text. Båda såg detta som ett tecken från Gud till välsignelse av deras förening. Det här berättar jag om i boken En flicka som heter Anna. Jag har inte hittat på händelsen med frieriet och inte heller det där om bibelcitatet: Karl har berättat om det i sina handskrivna memoarer, skrivna långt senare när han var gammal.

Anna Härdelin

När jag skrev boken försökte jag sätta mig in i sättet att tänka på den tiden. Jag är inte troende själv, och Bibeln är för mig mest en gammal bok med texter hopsamlade från olika håll och tider. Men dom flesta av 1800-talets svenskar var säkerligen troende, och både Anna och Karl var det. Här har du dom igen, Karl och Anna, som unga. Gissningsvis är bilderna från deras förlovningstid.

Omslaget till boken om deras kärlekshistoria, deras familj och åren i Söderhamn och Linköping pryds av bilden på en gammal gjutjärnsspis. Den spisen finns i stugan men fanns nog inte där på Annas och Karls tid. Läste nånstans att Idun No 1 var 1930-talets mest sålda vedspis. Så gissningsvis sattes spisen in då nån gång av familjen Österlund som ägde stugan då.

Boken om Anna och Karl går fortfarande går att beställa. Vill du ha ett ex? Läs på sidan En flicka som heter Anna om hur man beställer boken (klicka på blå länken). Där finns även baksidestexten till boken.

Kaptenen

Sally Härdelin bloggade jag om i förra inlägget. Nu ska det handla om hennes man Thore (Theodor) Härdelin, kapten vid Hälsinge regemente och storbonde i Delsbo på gården Nordanäng.

I boken ”En flicka som heter Anna” skriver jag: ”Gården låg på Stormnäsudden, som sticker ut i den södra av dom två stora Dellensjöarna. Gården var det största hemmanet i Delsbo med omkring hundra tunnland jord och flera hundra tunnland skog. Stor mangårdsbyggnad, ladugård för trettio kor, stallar och uthus fanns för hästar, får, grisar, kalvar och höns.”

När jag skrev boken om Anna, som främst handlar om Kaptenens äldsta dotter Anna, min morfars mor, letade jag efter fotografier på Nordanängs gamla mangårdsbyggnad. Men jag fick aldrig tag på några såna. Hörde av nån att det skulle finnas gamla glasplåtar nånstans, men jag kom inte längre än så.
Obs om du som läser här vet nåt om några bilder på gamla gården Nordanäng skulle jag bli glad för ett tips!

Thore Härdelin föddes 1816 som yngste son till Anders Andersson Härdelin, född i byn Överhärde, Valbo socken i Gävleborgs län (gissar att det är från byns namn som namnet Härdelin kommer), och Margareta Brandberg från Norrbo. Han var duktig i skolan, och hans första lärare, Lars Landgren (sedermera biskop i Härnösand) lär ha sagt om honom: ”Det är sällan jag har träffat någon med så harmonisk begåfning för studier som Thore Härdelin”. Men Thore valde den militära banan, och om hans tid i det militära finns några historier. Några såna berättas i en lång text, som jag har bland diverse släktpapper och som handlar om Kaptenen, skriven i samband med hans död.
Texten finns tillgänglig som pdf på sidan Extraläsning.

Kapten Thore Härdelin gifte sig med Sally (Sara) Maria Berg från Norrbo 1856 och sen kom barnen i tät följd: Anna, Mia, Tord, Emma Margareta, Ivar, Lars (dom fyra sistnämnda dog alla inom en månad 1865), Thore, Klara och Nils (dog samma år han föddes). Fyra av barnen levde alltså till vuxen ålder: Anna, Mia, Thore och Klara. Jag ska lägga ut bilder på dom här i ett separat inlägg så småningom.

Hittar en text i SvD efter Kaptenens död där man bl.a. skriver ”att han var född i Gävle, där hans fader var handlande. Han blev 1834 student i Uppsala och 1839 efter avlagd officersexamen underlöjtnant vid Helsinge regemente, befordrades 1844 till löjtnant och 1851 till kapten. Från krigstjensten tog han 1867 afsked.” Härdelin ägnade sig åt jordbruket på gården Nordanäng, åt skogsbruk och gav sig också in i sågverksindustrin, som blomstrade i Hälsingland vid denna tid. En tid drev han en ångsåg i Grundvik vid Söderhamnsfjärden.

Kaptenen dog 1896. Två år tidigare hade mangårdsbyggnaden på Nordanäng förstörts i en brand. ”Redbar och flärdlös, var han som få” skrev man i tidningen Helsingen efter Härdelins död. ”Det låg utom möjligheten för honom att tala eller handla svekfullt, lågt eller egennyttigt. En riddersman var han utan fruktan och tadel.”

Släktnamnet Thore har gått igen sen ett par gånger: 1) Kaptenens son Thore Härdelin (d.ä., f. 1866, d. 1945), som blev riksspelman 2) Thore Härdelin (d.y., f. 1946) också riksspelman och en i gruppen Skäggmanslaget 3) jag tror också att Thore Härdelin d.y. har en son som heter Thore – rätta mig om jag har fel!

Lite släktkuriosa: Det är genom Kaptenens mor Margareta Brandberg som släktbandet finns till Sofia Elisabet Brenner (1659-1730), Sveriges första kvinnliga författare av skönlitteratur och landets första feminist (enl Wikipedia). Sofia Elisabet var mormors farmor till kapten Thore Härdelin. Hm…är det därifrån min lust att skriva kommer, tro? 🙂