Gå på bibblan!

Ja, det var ett nöje vi ägnade oss åt som barn på 50-talet och in på 60-talet. Nu ser jag att biblioteket i Söderhamn fyller 90 år. Grattis, bibblan!

Mina föräldrar läste alltid mycket och dom läste också ofta för oss barn. Antagligen varenda kväll när vi var små. En grund för vidare läsintresse lades där, och sen när vi själva kunde gå och låna på biblioteket blev det ju ännu mer läsande. Då låg biblioteket på Oxtorgsgatan (bild nedan). Jag minns hur det kändes att komma in där, det luktade på ett särskilt sätt och var alltid tyst och stillsamt. Bibliotekarien var fröken Marit Melkersson som bodde granne med oss när vi i familjen Roland bodde på Borgmästargården. Alltid vänlig och hjälpsam.

På golvet i mitt rum i vindsplanet på Pilen IV (Kungsgatan 7, det hus vi flyttade till sen och där Hemslöjden då hade sin affär) brukade jag ha staplat en hög av vinröda böcker från biblioteket. Som jag minns det var bibliotekets böcker alltid inbundna i vinrött.

Vissa författare och titlar förknippar jag fortfarande med den där tiden. Som ”Röda Nejlikan” av baronessan Orczy eller ”Döde Ned” och ”Levande Ned” av John Masefield.

Några minnen av biblioteket från senare år har jag också. Från det moderna fina biblioteket på Köpmangatan. En sommarkväll var jag där och berättade för en skara intresserade människor om min första bok, ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”. Jag visade bilder också. Min vän bästa vän Christina kom upp från Göteborg för att vara med om detta. Hon hade med sig en flaska bubbel och när vi skulle åka ut med båten till Sandskär efteråt satt vi i ruffen och skålade i bubbel. Trevligt minne!

Ett par år senare var jag på biblioteket igen och berättade om min bok nr 2, ”En flicka som heter Anna”. Då var det full vinter och jag minns min promenad från hotellet till biblioteket på kvällen och hur jag nästan blev tårögd över att se dom enorma snöhögarna. Sånt väckte ju barndomsminnen. Efter presentationen på bibblan fick jag sälja och signera några böcker, precis som efter den där sommarkvällen på biblioteket med bok nr 1.

Mina böcker… Jodå, jag har några ex kvar. Välkommen att höra av dig om du vill ha nån av dom, eller båda! Läs på separata sidor om hur man gör för att beställa:
”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”
”En flicka som heter Anna”

Bibblan har lagt ut lite info om jubileet här och med länk till en Facebooksida där det finns fler bilder. Bl.a. den jag lånat här ovan.

Var Anna där?

Då och då bläddrar jag och läser här och var i Lars Nylanders fina bok ”En vandring genom Söderhamns historia”. Det är en riktig guldgruva med information om personer, hus och platser.

När jag läser om gamla byggnader som klarat sig undan rivningsraseriet kommer jag på mig själv med att tänka: ”Jaha, det där huset fanns på Annas tid i stan. Hon såg säkert huset, promenerade förbi på trottoaren eller var kanske t.o.m. inne där.” Det handlar om Anna Härdelin Hjelmström som jag skrivit en bok om, en historisk roman baserad på fakta jag har om personernas levnad: ”En flicka som heter Anna”.

En byggnad som jag vet att hon och hennes man Karl var inne i är Norra Bönhuset/Equmeniakyrkan som byggnaden benämns i Nylanders bok, även om exteriören ändrats sen Annas tid. Kupolen kom till 1911. Bilden är från Nylanders bok.

I ”En flicka som heter Anna” berättar jag om hur hon och hennes man diskuterar församlingen dom tillhör – statskyrkan, dvs Ulrika Eleonora. Båda vill göra insatser för fattiga i staden men anser att församlingen inte ger dom sitt stöd.

Anna säger: ”Prästerna i Ulrika ger oss inte den ledning vi behöver” och Karl håller med: ”I Missionsföreningen verkar de mer frisinnade än i både statskyrkan och den trångbröstade Fosterlandsstiftelsen med dess kammarluftskristendom.”
Och sen gick dom båda med i den evangelisk-lutherska missionsföreningen som höll till i Norra Bönhuset.

En uppgift i Nylanders bok undrar jag fortfarande över: hur var det egentligen med bergen, Östra och Västra? Hur benämns bergen i gamla tider, på gamla kartor m.m.? Nylander skriver i sin bok att Östra Berget förr kallades Djurberget medan Västra Berget hette Hamnberget. Hur kan det vara så? Östra Berget ligger ju klart mer vid en hamn än Västra. Bloggade om det här i inlägget ”Staden mellan bergen”.

Läs mer om boken ”En flicka som heter Anna” här. Boken går fortfarande att beställa.

Mycket mat hos landshövdingen

I januari 1894 ställde man till med nyårsbal på landshövdingeresidenset i Linköping. På menyn stod: oxsvanssoppa, krustader med champinjonstuvning, inkokt lax med hollandaisesås, tryfferad kalv med legymer, sparris och potatis och som efterrätt vingelé och parfait. Låter som rätt mycket mat. Bland gästerna fanns tullförvaltaren Karl Hjelmström med hustrun Anna, nyligen inflyttade till stan med sina fem barn efter familjens alla år i Söderhamn. Det är Anna och Karl och deras barn jag skriver om i boken ”En flicka som heter Anna”.

Jag jobbade med ”Anna-boken” av och till under omkring 1½ år om jag minns rätt. Hade långa uppehåll ibland då jag inte kunde hålla på med skrivandet. Boken kom ut i juni 2017.

Nu bläddrade jag i boken och hittade det här om menyn på nyårsbalen. Jag undrar var jag fick den ifrån. Hittade jag på eller lyckades jag faktiskt leta fram menyn från 1894? Har ett vagt minne av att jag sett en bild på en meny med detta innehåll skriven med snirklig handstil. Hittar inget sånt bland filerna i datorn. Får nöja mig här med en meny från Hotel Reisen i Stockholm 1898 istället.

Lustigt det där med skrivandet och vad som är sanning och vad som är påhittat. Efteråt kan det vara svårt att veta säkert vad som är vad. I arbetet med ”Anna-boken” har jag ju haft en del källor att tillgå, inte minst dom biografiska anteckningar som hennes man Karl gjorde långt senare i livet. Ingen meny med där. Inte heller i dom avskrifter av några brev som Anna skrivit som jag har. Nåja, det kunde ju ha varit den maten dom bjöds på.

Förutom research om mat, seder och bruk, vad man läste för böcker, kvinnohistoria m.m. så grävde jag också bland uppgifter om Söderhamn i gamla tider. Det är ju en hel del ”söderhamniana” i boken och så alltså sen lite Linköping på slutet.

Vill du veta mer om boken? Titta på sidan En flicka som heter Anna.

Skrivklåda

Två böcker har jag publicerat på eget förlag: ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” (2013) och sen den historiska romanen ”En flicka som heter Anna”(2017).

Det var roligt att arbeta med dom, leta underlag, göra lite research, kontakta folk som är mer kunniga än jag på olika områden. Lars Brolin hjälpte mig t.ex. med en del bilder till ”Sandskär i mitt hjärta”. Det är många bilder i den boken, både i färg och svartvitt.

Det var mycket jobb med ”Sandskärsboken” pga alla bilderna. Gamla papperskopior i färg eller diabilder måste fixas med för att se någorlunda bra ut i tryck. Svartvita papperskopior kunde ha repor eller dammprickar som måste bort. Oj, vad jag slet! Hade god hjälp av en grafiker på tryckeriet som talade om vilka bilder som inte dög utan bearbetning. Det kunde vara sånt som att himlen på en bild var helt vit och alltså skulle flyta ihop med boksidan. ”Där måste du lägga dit lite himmel”, sa han och då gjorde jag det. Minns inte riktigt hur det gick till men jag antar att jag tog himmel från nåt annat foto och la till i Photoshop. Jobbigt men roligt också.

Vi tryckte några hundra ex av vardera boken, och sen blev det till att möblera med boklådor här hemma. En hel del har gått åt. Jag har sålt via Arundo-bloggen, bokhandeln i Söderhamn har sålt böckerna, bokhandlare på olika platser i landet har skickat beställningar som dom fått in via Bokus m.m. Några museer har skaffat sig en liten upplaga. På flera bibliotek finns böckerna också. En kväll per bok var jag förresten på biblioteket i Söderhamn och berättade och sålde böcker då också förstås. Det finns ju mycket lokalhistoria i böckerna, båda har klart samband med Söderhamn och Hälsingland.

Du är varmt välkommen att beställa nån av böckerna, eller båda, från mig. Mitt lager är inte slut än. Hur man beställer och vad det kostar hittar du på separata sidor. Bara klicka på respektive länk så kommer det fram:
En flicka som heter Anna
Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu

Och skrivklådan då?
Jo tack, den sitter i. Har ett nytt skrivprojekt på gång. Om det blir nåt i tryckt form vet jag inte än. Blir det nåt utgivet skriver jag om det här på Arundo förstås.

Om sanatorier

Dystert ämne kanske men blev inspirerad att skriva om det efter att ha läst en artikel i SvD med rubriken ”När hälsan kräver en semester från livet”. Skribenten ser en likhet med pandemin och skriver: ”Den personliga friheten är begränsad och individen är i händerna på experter – som inte har några säkra svar. Det saknas inte paralleller mellan livet under pandemin och tillvaron i det tidiga 1900-talets sanatorier.”

Boken ”En flicka som heter Anna”, som jag skrev för ett par år sen, handlar om min morfars mor och hennes liv. En sommar fick hon behandling mot sin lungsot på Ulricehamns sanatorium. Så här berättar jag om behandlingen i boken:
”SANATORIET HADE ORDNINGSREGLER som patienterna måste följa: fasta tider för uppstigning och sänggående, för måltider, liggkurer, behandlingar och promenader. Ett par gånger varje dag skulle patienten vila i friska luften i en öppen ligghall. Promenader genomfördes under särskild lunggymnastik på så sätt att man gick med armarna på ryggen uppför en backe, medan man andades in på ena foten och ut på den andra.
Två gånger om dagen fick Anna tillsammans med några andra lungsjuka kvinnor sätta sig inne i ett stort skåp som fylldes med terpentinångor. Varje morgon fick hon dessutom en grönaktig vätska, som hette guayacol och luktade tallbarr, insprutad i ryggen vid skulder¬bladen. Det gjorde ont när vätskan spred sig under huden. Ibland slog den upp i halsen på henne och gav henne hosta, som luktade tall eller en.”

En sommar när jag var barn var vi på besök på det som då hette Ulricehamns kurhotell. Min farmor, som hade mycket svår reumatism, var inlagd där nån tid och vi åkte dit för att hälsa på henne. Jag minns det bara svagt. En mycket stor byggnad var det i alla fall. Men i just den byggnaden kan inte min gamla släkting ha varit för den byggdes på tidigt 1900-tal. Byggnaden invigdes 1910.
Färgbilden hittade jag hos Sveriges Radio. Artikeln har rubriken ”Europas kanske största träbyggnad riven – slutet för kurhotellet i Ulricehamn 1981”. Vilken fantastisk byggnad det var! Känns synd att man rev den. Men kanske hade den fått förfalla och gick inte att renovera längre?

På Mohed fanns också ett sanatorium en tid. Man använde dom byggnader som Hälsinge regemente tidigare haft. Jag har i nåt gammalt brev sett uppgiften att en syster till min mormor var inlagd där nån tid. Hittade en sida om Moheds sanatorium, och bilden på patienter har jag lånat därifrån. Dom är ordentligt påpälsade och säkerligen är det behandling med frisk luft som i Annas fall där man lät patienterna ligga i en öppen ligghall.

Säkert kan många i min gamla hemstad ha minnen från sanatoriet i Mohed, kanske haft släktingar som vårdats där.

Hur det ser ut nu på Mohed vet jag inte. Finns byggnaderna kvar? Vad används dom i så fall till? Kanske får ta en tur dit i sommar och ta en titt.

Nu kommer lite länkar här.
SvD ”När hälsan kräver en semester från livet.
Artikeln ”Europas kanske största träbyggnad riven – slutet för kurhotellet i Ulricehamn 1981”.
Kyrkbydalen Tyby intresseförening: Mohed Sanatorium.
Och så min bok ”En flicka som heter Anna”.

Jag tänkte på Dellens strand

”Jag tänkte på Dellens strand,
när jag satt i den trånga celln, ty fagrare sjö ej finns
på hela Guds vida jord än Dellen… Jag minns, jag minns
hur jag längtade efter bärgen, som blåna runt här kring byn,
jag trådde till allt här hemma, till luften, till soln och skyn.”

Raderna kommer från en dikt av Edvard Fredin, författare, folkbildare och översättare (framför allt av dikter) som levde 1857 till 1889. Dog ganska ung i s.k. bröstlidande som plågat honom sen tonåren.

Anna Hjelmström, som min bok ”En flicka som heter Anna” handlar om, använder Fredins dikt i inledningen av sin text ”Från Delsbo. Seder ock bruk, folktro ock sägner, person- ock tidsbilder”. Hon reste runt i Delsbotrakten och intervjuade människor och nedtecknade vad dom berättat om folktro, ”trollsagor ock rägglor” och hur dom berättat. Hon ville inte bara fånga deras berättelser utan också hur dom uttryckte sig. Folklivsforskning var ju i ropet den här tiden under 1800-talets senare del. T.ex. skapades ju Skansen och Nordiska museet vid denna tid. Skansen invigdes 1891, Nordiska museets nuvarande byggnad stod klar 1907.

Annas sammanställning av sagor och berättelser, återgivna på dialekt, publicerades i en bok om landskapsmål och folkliv som gavs ut 1896. Karl, Annas man, gjorde efter hennes död ett särtryck av Annas bidrag i boken och tryckte upp en liten upplaga för familj och släkt. Omslaget gjordes av äldsta dottern Cecilia, kallad Cissi.

Anna skriver i inledningen:
”Jag har noga aktat mig för att ”brodera ut” någon smula. Ingen enda sägen är läst eller gjord. Om några få år ha de gamla sägnerna nog dött ut på folkets läppar, ock min enda önskan har varit att kunna rädda några från fullständig glömska. Glad skulle jag vara, om mina berättelser kunde i någon liten mån bidraga till ett bättre förstånd av Delsboallmogen, som med undantag av några särskilda ”skälmsläkter” hör till det bästa folk på jorden.”

Bilden i Arundobloggens s.k. header är från Hälsingland nånstans och jag tog den 1971. Jag vet att vi var uppe på Delsbostämman den sommaren, men fotot verkar taget vid ett senare tillfälle. Undrar var det här är nånstans. Har inga anteckningar om det tyvärr. Här är bilden obeskuren. Som vanligt: större bild om du klickar på den. Finns det nån som känner igen platsen?

Vill du veta mer om Anna Härdelin Hjelmström kan du beställa min bok ”En flicka som heter Anna” direkt från mig. Hur man gör står här.

2dra qvarteret

På omslaget till min bok ”En flicka som heter Anna” har jag med en gammal lykta, som finns bland andra gamla grejer på Sandskär. På lyktglaset står det ”2dra qv. No 23 B”. Söderhamn var för länge sen indelat i kvarter. I skriften ”I Söderhamns stadskvarter. Befolkningen i 1890 års folkräkning” av Jan Erik Hallström läser jag att Första kvarteret ”var det centrala kvarteret i den ursprungliga stadskärnan kring rådhuset”. Strax öster om låg Andra kvarteret, som i dag motsvarar dagens centrum. Hallström igen: ”kvarteren norr om ån från Tägtgatan och bort mot Köpmantorget och Parkgatan”. Mest prominent av dom som bodde i Andra kvarteret var borgmästaren, och det stämmer ju bra med att Borgmästargården ligger där.

Familjen Österlund, som ägde stugan på Sandskär innan vi i familjen Roland kom dit, bodde i hörnet Skolhusgatan/Kungsgatan i Pilen IV mitt emot Gamla Sparbankshuset. Också Andra kvarteret.

Bilden med lyktan är med i ”Sandskär i mitt hjärta” också, min första bok. Över ljungbuketten finns en svart skugga. Det är skuggan av spröjsen i köksfönstret. När jag ville ha fotot till omslaget på min andra bok – ”Anna-boken”- försökte jag ta om bilden en seneftermiddag med fönstret öppet. Ville få en lika vacker bild utan skugga. Oj, vad jag fixade och donade för att få till samma ljus! Kollade klockan, kollade var solen stod bortom tallarna, flyttade på grejer och kröp omkring för att inte själv ge skugga. En författares vedermödor… Men det var omöjligt att få samma varma ljus den gången. Då bestämde jag mig för att låta det vara helt enkelt.

Böckerna finns fortfarande i lager och kan beställas direkt från mig: ”En flicka som heter Anna” här och ”Sandskär i mitt hjärta” här.

I Namur

Dinant är en stad i södra Belgien i provinsen Namur. Målningen ovan är gjord av den flamländske konstnären Lucas van Valckenborch (1535-1597). Här rinner floden Meuse genom landskapet. På andra sidan om floden ligger Bouvignes-sur-Meuse, en gammal stad som i dag administrativt hör till Dinant. Från dom här trakterna kom några av dom valloner jag har i min släkt långt bakåt.

Nicolas de Bouvengne föddes omkring 1585 i Bouvignes-sur-Meuse som då hörde till Spanska Nederländerna. Den 27 juli 1627 är han i Liège där han, tillsammans med sin dräng Thomas de Rennieuet, skriver kontrakt för två års arbete hos Louis de Geer i Sverige. Hustru och barn följde troligen med på resan till Sverige eller kanske kom dom efter. Nicolas de Bouvengne blev smältarmästare vid Lövsta bruk, Österlövsta, och levde där till sin död 1650.

Vad hustrun hette är okänt, men bland barnen fanns sonen Johan (Jean) född i Vallonien 1614. Han blev också smältarmästare vid Lövsta bruk, gifte sig med Marta Dubois, född 1623 i Belgien. Tillsammans fick dom nio barn, däribland sonen Toussaint Bouweng, som också blev smältarmästare men nu vid Forsmarks bruk. Så där fortsätter det genom generationerna: ofta giftermål med andra vallonättlingar och ofta många barn.

Smältarmästaren arbetade i smedjan. I materialet från Sällskapet Vallonättlingar, SVÄ, står det: ”Smältare (affineur). Vid smälthärden i en vallonsmedja arbetade en mästersmältare och en smältardräng (se­nare tiders gesäll). Arbetet pågick i tretimmarspass (en tournej) då avlösning skedde och det första laget kunde vila i det intill liggande labbyt (l´abri=skyddet). Andra laget bestod en mästersven (smältarmästarens förste man) och en dräng.”

Sex generationer efter Toussaint Bouweng och hustrun Maria (f. Tillman och också av vallonsläkt) finns min mormors mor Augusta Eklund. Min mormor Tilan (Ottilia) visste att hon hade valloner i släkten. Hon nämnde namn som nånting på Bou… Boudou… Boudin…. kanske? Men hon visste inte säkert. Det är roligt att ha fått hennes vaga uppgifter bekräftade med materialet jag har från SVÄ.

Bilden visar Augusta Eklund gift Lindström tillsammans med sonen John och dottern Ottilia. Precis som min morfars mor Anna Härdelin Hjelmström (Anna i ”En flicka som heter Anna”) dog Augusta ung, bara 37 år gammal, i lungsot.

Sara Brita Garneij

Här har vi en gammal anmoder, mormorsmor till Anna Härdelin, som jag skrivit om i boken ”En flicka som heter Anna”. Sara Brita Garneij föddes 1757 i Mo i Hälsingland och dog 1830. Dessemellan passerade ett människoliv som jag inte vet mycket om. Hon gifte sig med sidenfabrikören Andreas Lilliander i Stockholm. Ett målat porträtt i miniatyr av honom har jag också foto av, men det är nästan ännu mer urblekt än hustruns. Originalen, dom två runda miniatyrerna, finns hos en släkting och jag hoppas jag kan få tillfälle att se dom nån gång – och ta bättre bilder på dom. Det lär vara Söderhamnsmålaren Bolinder som målat miniatyrerna och året är enl uppgift 1805.

Fotografikonsten och daguerrotypi, dess första variant, fanns inte än under paret Lillianders livstid. Dom tidigaste porträttbilderna i form av foto/daguerrotyp är från 1840-talet.

Så vi får nöja oss med den här urblekta miniatyren av Sara Brita Garneij.

Andreas och Sara Brita Lilliander bodde i Klara församling i Stockholm när dottern Juliana Charlotta föddes 1793. Kanske flyttade familjen till Hälsingland sen? Kanske Andreas fick jobb på Linnemanufakturiet i Flor?
I varje fall gifte sig deras dotter så småningom med Lars Olof Berg, prost i Norrbo. Dom fick sju barn däribland dottern Sally som gifte sig med kaptenen Thore Härdelin. Det är där som dottern Anna Härdelin kommer in, hon är deras förstfödda. Om hennes mamma Sally har jag skrivit här.

Dellenportalen har mycket material om Lars Olof Berg och hans familj. Man har lagt ut inte mindre än 24 avskrifter av brev m.m och det finns bl.a. en beskrivning av hur man firade jul i prostgården i Norrbo. Dellenportalen är en riktig kulturgärning, tycker jag. Mycket intressant läsning om människor och om bygden finns där. Länk nedan.

Att prostinnan Juliana Charlotta (kallades Lotty; bilden till höger) skulle ha franskt påbrå läste jag nånstans i Dellenportalen: född ”av franska föräldrar, franska sidenvävare från Lyon” som kommit till Stockholm. Men jag tror att man har ”tryckt ihop historien” här och att det där franska kommer längre tillbaka. Juliana Charlottas far Andreas Lilliander föds av svenska föräldrar och modern Sara Brita Garneij är född i Mo och hennes föräldrar hette Brita Sara Upström och Hybert Garneij. Längre tillbaks i linjen Garneij finns fler personer med franskklingande namn.

Ja, det blev lite släkthistoria där. Jag är inte släktforskare själv men använder sånt andra i släkten har forskat fram – tack, tack!

Flors Linnemanufaktori kände jag inte till tidigare. Men nu när jag googlar runt efter uppgifter om Lilliander m.fl. ramlar jag över berättelsen om manufakturiet. Tillverkningen hade startat 1729 men det gick trögt. Några år senare anställde man engelsmannen Stephen Bennet som ‘directeur’, och han verkar ha varit en driftig person. Så här står det på en sida jag hittade:

Det var 1736 som engelsmannen Stephen Bennet anställdes som ”directeur” för att få fart på det, år 1729, nystartade Flors linnemanufaktur. Stephen hade då redan mycket skickligt omsatt Jonas Alströmer planer till väl fungerande manufakturverk i Alingsås, där han påbörjat sin anställning 1723 med att, i bästa engelska sjöromanstil, som en äkta Kapten Hornblower, smuggla ut införskaffade maskiner och råvaror ifrån Amsterdam. Han och en kompanjon, John Biggs, hade då redan misslyckats med ett första smugglingsförsök ifrån Paris där tullen beslagtog hela lasten. Andra gången lurade man tullarna, smet iväg med lastfartyget Jouffrow Elisabet mitt i oktobernatten och lyckades i skydd av mörkret till slut smita undan ifrån tulljakten som länge låg tätt efter i deras kölvatten.

Ja, nu blev det lite släktforskning och diverse om gamla tider i Hälsingland. Inte jag som forskat fram det här om släkten utan jag använder mig helt ogenerat av sånt andra forskat fram – tack tack!
Tar gärna emot synpunkter och kompletteringar från dom som vet mer såväl om gamla släktingar med eller utan franska rötter som om linnemanufakturiet i Flor m.m.

Ranbo och Flors linnemanufaktur 1729-1859 kan du läsa mer om här.
Dellenportalen om Lars Olof Berg och hans familj här.
Och så hittade jag en utförlig text om Stephen Bennet hos Riksarkivet här.
Lulebygdens forskarförening skriver också om Bennet på sidorna 10-11 i medlemstidning från 2015 som pdf här.

Uppdatering 17 december: Texten ovan innehåller en del felaktigheter när det gäller Sara Brita och Andreas Lilliander. Dom bodde kvar i Stockholm tills han dog. Jag har ju efter hand fått reda på mer. I ytterligare två inlägg berättar jag om Sara Brita m.fl.

Söderhamn 1880

För ett par år sen kom min bok om Anna Härdelin, ”En flicka som heter Anna”. Hon var dotter till kaptenen Tore Härdelin och hans hustru Sally på gården Nordanäng i Delsbo. När Anna var 23 år gifte hon sig med Karl Hjelmström från Halmstad, anställd vid tullen i Söderhamn.

Anna och Karl flyttade in i en lägenhet en trappa upp i ett hus där det låg en bokhandel i gatuplanet. Huset brann sedan och familjen fick flytta till kvarteret Tigern på andra sidan ån. På platsen för det brunna huset byggde man upp ett nytt hus utformat på liknande sätt som det tidigare. Det huset står kvar än i dag, även om man byggt ut det en del. Varje gång jag kommer till Söderhamn tittar jag på huset och tänker på det som ”Annas hus”.

Och så tittar jag lite extra på kv Tigern när vi åker förbi på väg ut till båtklubben och Sandskär. Var i kv Tigern familjen bodde vet jag inte. Så långt kom jag inte i min forskning för boken. Dom blev kvar i Söderhamn till 1892 då flytten gick till Linköping. I boken berättar jag en hel del om tiden i Söderhamn. Sandskär är med också eftersom dom köpte sommarställe där.

Anna och Karl går som nygifta en promenad genom stan. Först stannar dom och beundrar rådhuset, ombyggt och renoverat efter den stora stadsbranden 1876. Sen fortsätter dom promenaden. Här kommer ett utdrag ur boken:

”De går vidare på Köpmangatan som gör skäl för sitt namn. Många byggnader i denna del av staden blev lågornas rov; nu ligger här en räcka nybyggda hus där många affärer är inrymda. Flera nya hus är under uppförande.

Karl och Anna viker av ner mot ån. Längs dess båda sidor ligger sjöbodarna tätt. På packarlavarna, några öppna platser mellan Smäckbron och Järntorget, packar man om strömmingen som fångats i havet utanför. Fiskarna rensar, saltar och packar fisken i burkar och lådor. Marken är hal av vatten och fiskblod, och lukten är stark. Det är inte så trevligt att gå där, och Anna är rädd om sin långa kjol. De går upp mot Köpmangatan igen.

Längre fram vänder de åter ner mot ån och ser de stora brädgårdarna som ligger där. Österut, där ån breddar sig mot Söderhamnsfjärden, ligger flera segelfartyg. Skutorna väntar på sin last av trävaror.

I stapelstaden Söderhamn bedrivs handel med flera länder. Förr var det ofta järn som skulle till England, Frankrike, Algeriet, Ostindien och Nordamerika. Nu är det mest trävaror som skeppas till länder som England, Spanien och Portugal. Sågverksindustrins uppsving har gjort Söderhamn till en blomstrande stad dit människor söker sig eftersom det finns gott om arbetstillfällen. Trots konflikten mellan de styrande i staden finns en anda av framtidstro, av nya tider och nya möjligheter.

Längs åstranden låg förr några skeppsvarv, men de är numera nedlagda. En enkel träbro leder över ån, men man kan välja att i stället ros över av någon av de roddarmadammer, så kallade mostrar, som sköter denna syssla. Anna och Karl tar plats i en eka och snart är de på andra sidan. Färden kostar 2 öre.”

Vill du läsa mer om Annas och Karls liv i Söderhamn och om hur det gick för dom senare? Boken finns fortfarande att beställa. Du kan göra det direkt från mig och få boken signerad också om du vill det. Julklappstips kanske? Hur man gör ser du på sidan En flicka som heter Anna.